I Artemis trädgård

Förträffligt litet djur, den där älgen.

Men dubbelplusförträfflig, den där vännen nedåt Medborgarplatsen som inte bara skaffar hem den, utan kokar den långsamt i mycket vin och smakfulla vätskor och toppar med både trattkantareller och grädde, och bjuder oss på när barnen har somnat. Och jag kan nog koka älg så att den blir god, men plocka fram egenodlade jordärtsskockor, palsternackor och svartrötter ur skafferiet att ugnsrosta till, det är många långa mil bortom min horisont.

Hemodlade svartrötter. Ni hör ju själva. Jesus.

Då är man glad att man har en sån där dag när prickskyttet sitter på millimetern. Siktet är som bekant lite grovt och det brukar vara riktigt svårt att pricka precis rätt, men den här gången skjuter jag ned Jamets Côte-Rôtie 2003 med grym precision när den flyger förbi i garderoben. För den är så satans god att vi måste ha klippt den smack på toppen av sin levnads bana, inte en dag bredvid.

Här finns allt. Elegant, mogen, kassaskåpstät röd frukt, och sedan kan andra träta om huruvida det smakar mörka hallon eller röda björnbär. Ett överdåd av klassisk Côte-Rôtie; kött, eneträ, örter, stora olivskålen, blandat kallskuret att plocka i nyporna. Flirtiga blomtoner. Och så en galet fin, slank, smeksam munkänsla, och allt känns som att dricka ur gjutjärnsbägare medan man skrapar lite i botten.

Stressade grönsträva nolltretanniner? Ingenstans. Gjutjärnsbägaren är fylld av silke.

Sockerchockad nolltresprit? Ingenstans. 13,5 på etiketten kan faktiskt vara i trakterna av sanningen och oavsett siffran är detta svalt, Brännvin Special-fritt matvin.

Äckligt stuvad nolltrefrukt? Ingenstans. Rent, friskt och sammansmält till balanserad sötmognad.

För fyra år sedan var nog frukten i sliskigaste laget, men när den får mogna ut så här finns det ju inget bättre än Côte-Rôtie. Världens bästa sådana häromdagen må ha varit vassare i protokollet, och jag är glad för att ha haft dem i munnen (okej, jag spottade inte så mycket), men som upplevelse till grytan precis just nu pratar Jamets nolltrea samma språk som giganterna. Kan ha varit årets djupaste stön.

Tack Artemis för de stadiga skyttehänderna, säger vi de mest oförtjänta bland garderobsjägare. Schysst att du slängde med en älg också.

//anders

Annons

Skummande, slabbigt ordsex

-Men ärligt, du verkar ju tycka att det är roligare att hitta på konstiga ord än att prova vin?
-Alltså, om man vill veta något om ett vin går man ju hellre till andra bloggar.
-Ta inte illa upp, men…

Får jag höra ibland. Och det gör mig inte det minsta.

Men jag kom att tänka på det när jag snavade över den här smått geniala lilla monologen av Stephen Fry. Älskar man orden förstår man.

Do they bubble and froth and slobber and cream with joy at language? Do they ever yoke impossible words together for the sound-sex of it? Do they use language to seduce, charm, excite, please, affirm and tickle those they talk to? Do they?

We try, Stephen. Puss.

//a

PS: De som känner mig vet ju att jag är en tvångsmässig korrläsare som inte missar den där felkommateringen utan att den gör ett hack i min läsning. Jag vet. Men som Stephen säger, jag försöker att fokusera på det roliga i stället. Lite som med vin, ni vet.

I Olofsons garderob

Har ni läst Peder Sjögrens Svarta palmkronor? Gör det. Finns här och där på antikvariat och second hand-affärer; en översvämmande rikt målad burlesk från 40-talet om akterseglade svenska sjömän i Grao, Valencias sunkiga, vitlöks- och oljestinkande hamnstad. Livsnödvändig för hispanofiler. Här finns Olofson, en enorm göteborgare med en mössa som ser ut som ett höstlöv som singlat ned i håret på honom, och i dag kom jag att tänka på Olofson.

Han tillbringar nämligen hela den lysande öppningsscenen i en garderob och vet inte hur han ska ta sig ut. Han har på en nyck smugit in i garderoben hemma hos den outhärdlige norske sjömansprästen i Grao, och blivit kvar där tittande i gamla tidningar, ”djupt och allvarligt försjunken i sitt studium”, skriver Sjögren, ”i synnerhet som bilderna föreställer vackra kvinnor”. Och plötsligt upptäcker han att det är någon i rummet, och han har ingen aning om hur länge vederbörande varit där. Och där sitter han i rävsaxen.

För han kan ju inte bara gå ut som om inget hade hänt. Alltså sitter han kvar. Fast då blir det ju ännu konstigare att lämna garderoben. Alltså sitter han kvar. Och snart är det alldeles omöjligt. Alltså. Och så vidare.

Lite så kan det kännas att inte ha skrivit något på fyra månader. Om ni undrar.

Men det mesta går som bekant att lösa med riktigt bra pinot noir (även om ett par sänkta flaskor på vägen borde ha haft tillräckliga propplösande egenskaper). Det finns ingen druva som ger så mycket åt näsan under sådana där filttoffliga höstkvällar som är bland det lyxigaste årets lyckohjul har att komma med, ni vet den vackra hösten när man fortfarande kan ha ytterkläder i ylle och kisa mot solen innan den försvinner i en malström av gråmulet och fruset snor och tjockt och vindtätt. Majbubbel, sommarvitt, juleport – måste jag välja en kombination av årstid och vin är oktoberpinoten oslagbar. Och med tårna inne i resonemanget kring varför insåg jag att jag kände igen det någonstans ifrån. Beklagar skåpmaten.

Absurt nog är det, inser jag, snarlikt vin i kupan den här gången. Samma druva från samma hörn av Kalifornien, de svala västra delarna av Sonoma County även om det står Sonoma Coast på flaskan den här gången. Dimodlad pinot härifrån har en egen karaktär som går att skilja ut om man skärper sig lite, en rosenkindad fräschör med höga toner som med lite vilja kan påminna om hösten i Rålambshovsparken (ta det lugnt nu; bildligt, menar jag, det där friska nypet i kinderna och näsan).

Men den här producenten kör storslalom runt Dutton-Goldfield om vi ska dra jämförelsen vidare. La Neblina är cuvéen från Radio-Coteau, blandad från några lägen i Sebastopol och Occidental och underbar i både munnen och näsan. Syrliga körsbär är stommen, men den kryddiga profilen har nyans, resning och ett ovanligt djup som håller näsan kvar under kanten. Rätt mycket CA PN, även av hög klass, smakar för mycket syrah för mig, men Eric Sussman är bourgogneskolad och det märks, inte minst i den där grönmyntiga fräschören. Dessutom lite tobakskryddigt motstånd från en del stjälkar. Och så en lång, välskulpterad efterklang med bara den minsta lilla värme. Ahh.

Sade jag perfekt frukt? Ett riktigt nästaklunkvin. En vanlig oktoberdag. Man tackar.

//a

Hjort, noshörning, gråsparv

För några år sedan hade mitt huvud exploderat vid blotta tanken på en sådan här parallell. Strålande år i Piemonte. Hyllade, haussade och hajpade producenter. Lagom många år på nacken. Båda egendomarna besökta, minnena vackra och levande.

Nu är jag inte lika säker.

De har ju knappast blivit sämre med åren, de här flaskorna som jag köpte med lätt förhöjd puls och lade på rygg med en öm godnattkyss och drömmar om välregisserade återseenden till tjocka stråkmattor. Men även om jag har vägrat välja sida i den överskattade striden mellan Langhes traditionella och moderna producenter är det uppenbart att 2010 års salivkörtlar jobbar hårdare vid tanken på ljushyllta, långmacererade brottarmattor än eksmekta kosmopoliter. Och här sitter man med Luciano Sandrone och Giorgio Rivetti, två av regionens mest uppburna barn av den sköna nya världens tekniker. En garde.

Reflektion nummer ett: det är hittepå att nebbiolo inte skulle suga i sig en del rostad ek med åren. Det är stor skillnad på de här vinerna nu och för några år sedan. Uppfostran är tydlig i båda, men inte den brädgård man vandrade i då. Klassisk kakao och kaffe hos Sandrone; hustypisk och snabbt igenkänd profil i Spinettan, med högaromatiska toner nästan åt enehållet. Tydligt, men balanserat. Och så bittermandel så det räcker till alla – vi är ju i Italien, bevars.

Le Vigne görs som nästan all barolo gjordes förr, som en blandning av flera gårdar. Separat vinifikation och så tid på franska tonneaux om 500 liter. Doften är rätt tät och fin, frukten mogen, varm och nypontonad; de ystraste älvorna har åren tagit kål på. Men personligheten, var är den egentligen? Jag har bitchat om det i den här cuvéen tidigare, minns jag, men vi ska i alla fall smaka innan jag sätter repristecken.

Valeirano däremot, från branta kalkjordar på 450 meters höjd i Treiso, doftar som man vill. De ljuvliga blomtonerna har gjort den till min favorit i syskontrion från Castagnole Lanze. Och så betydligt mer cassis än kollegan till vänster, och ännu nykrossade skogsbär utan särskilt mycket sekundärtoner. Rivettis viner är verkligen odugliga till blindprovning, så tydlig är la frutta della casa.

Men nej, Luciano – Le Vigne försvarar inte riktigt sitt pris i munnen heller. Söt, fin och mogen plommonfrukt är gott, och den fasta tanninstrukturen är precis vad jag vill ha, men det här vinet har ingen egen röst. Det ska få många år till, för ramverket klarar utan tvivel det. Samtidigt anar man en liten tomhet i mitten som oroar för vad frukten smakar om åtta år. Och knutet är det inte, bara lite… tråkigt. Men tänk om den här gråsparven får örnevingar i källaren. Jag har inte druckit någon riktigt gammal Le Vigne och hoppet lever ändå.

Lillebror har skurit ut ryggen på den hängda hjortkalven och stekt bitarna så att man kan äta dem med en sån där rosa plastspatel man får till glassen på torget. Köttkvaliteten är obeskrivlig och mötet med den fasta strukturen i båda vinerna femstjärnigt. Valeirano levererar en tuffare attack än barolon, stram, syrlig och obändig. Det tar ett tag för fruktkärnan att tätna, men den gör det till slut och balansen blir riktigt bra. Roterande jäskar låter ju vinmakare extrahera rätt mycket frukt utan att tanninerna blir outhärdliga. Ändå borde det vara några år kvar till toppen.

Men här är det mest spännande med den här parallellen: hur blire rå? Är de kanske egentligen som bäst nu innan modernistfrukten ger med sig? Eller finns det stoppning av traditionellt snitt här – då tänker jag mest på Sandrone – som gör att det blir klassisk snyggnebba om ytterligare sex, sju år? Vet ni, jag tvekar. Men jag tänker stå där och hämta facit.

//anders

Primörpremiär

Hundra spänn kilot för potatis? Har du verkligen alla indianerna i kanoten, du?

Nja, vi har ju rett ut det där tidigare. Precis som man inte ska fundera över vad vin kostar i enheter som centiliter eller helflaskor, så ska man inte fundera över kilopriset på mat om man inte har tänkt äta ett kilo. I stället konstaterar vi att man får en portion riktig frilandsodlad svensk färskpotatis till sin fredagslever för sådär tolv spänn per kuvert, och hoppsan, så låg den i lilla kastrullen och simmade med extra smör i kokvattnet.

Pappalediga får mödosamt snylta lite fredagskänsla av sina förvärvsarbetande livskamrater, men har å andra sidan utrymme att gå och meditera över fredagsmenyn innan affären ser ut som Hultsfredsfestivalen. Dras man sedan med otillfredsställt bourgognesug lagar sig kalvlever anglais så gott som själv. Lättstekt bacon går fort att fixa, rödvinssåsen som ska slingra sig som en dimma runt hela härligheten ska vara såpass lätt att den inte behöver reducera så länge. Kapris växer i kylen. Och vit sparris à côté går inte att låta bli så här års, men är ju inte känt för att vara krångligt och tidskrävande. Nämnde jag svensk färskpotatis? Klar på sex minuter. Snabbmat från paradisets ängar.

Svårast: se till att inte dricka upp allt vin till matlagningen, hur fort den än går. Camille Girouds nollsjua från Les Crais höjer ribban för klunkbarhet. Tack och lov doftar det förträffligt, annars hade man ingen anledning att ta glaset från munnen innan det är tomt. Ren, fin, jordgubbstonad körsbärsfrukt med fin lyster, toppad med lite pinje och grusdamm och några kvadratmeter gallisk stallbacke som håller oss borta från Nya Zeeland. Annars är det varmt och generöst nog för att lura en kalvleverätare med fredagsoskärpa i näsan. Härlig syra, allt mer komplext i glaset – och en fullkomligt viktlös, elegant kraft som alltmer betyder Gevrey hos mig. Och en munkänsla präglad av balans och mineralitet.

Det räcker med att säga harmoni. Harmoni överallt. Är det inte fredag igen snart?

//anders

Vinordic 2010

— Ursäkta?

Martin och jag tror inte riktigt på kvinnan bakom disken i Älvsjö. Tittar på varandra över barnvagnarna och slår fast att vi måste ha hört fel.
— Alltså, det är tjugoårsgräns, så ni får inte ta med barnen in.
— Ursäkta?
(Inte så fyndigt, som svar betraktat – men vad ska man göra?)
— Ja, de är ju inte 20, och det är tjugoårsgräns här.
— Öh, nä, hon är sexton månader. Som du säkert har noterat sitter hon i en sån här fyrhjulig vagn, och leker med en rosa tiger av plysch.
— Beklagar, men reglerna är sådana.
— Är du allvarlig? Jag förstår att man inte kan ha högstadiebarn rännandes omkring på en vinmässa, men menar du alltså att reglerna är till för att hålla våra yngsta borta från alkoholens fördärv?
— Beklagar, men reglerna är sådana.
— Regler för vems skull? Barnens? Hur menar du att hon skulle kunna fara illa av att åka vagn kring några importörsmontrar? Jag ska inte tvinge henne att ha åsikter om alkoholhalterna i nollsjuorna från södra Rhône.
— Beklagar, men reglerna är sådana.

[repeat and fade]

Om någon undrar vad det har blivit av Bosse Ringholm efter Ahleniusdebaclet kan jag berätta att han har förökat sig genom delning och numera innehar samtliga funktionärsposter på Älvsjömässan.

Jag pratade till och med med projektledaren för mässan och kom inte längre än till att de är rädda för gränsdragningen om man inte portar män med ettåringar. Måhända – men det är väl inte mitt problem? Eftersom vi är överens om att min dotter skulle kunna klara av en halvdag på Vinordic oskadd är det ju ren lättja att inte släppa in de minsta och stå för det. ”Alltså, jag förstår dig, men vi har våra regler” är bara falsk medkänsla, och fyrkantigt ad nauseam; ”det är förbjudet för att det står i reglerna” kallas för cirkelargument och tittas snett på efter Sokrates.

Vi ses på Vinordic 2040. Nån som kan berätta nåt kul inifrån mässhallen?

//anders

*

Epilog:

— Äsch, vi kommer ingen vart här. Vad säger du Martin, ska vi sätta oss i restaurangen här och ta en kaffe och ge tjejerna lite käk?
— Tyvärr, barnen får inte vara här inne. Det är ju vinmässa därborta den här helgen (Hall C, 50 meter bort) så vi måste vara noga med att inte släppa in barn. Alkohol och så, ni vet. Men prova baren på hotellet här intill, de har en jättebra lekhörna och allt.

Handskräddat

En libanesisk trappistmunk + en israeliska av ystarsläkt = het bourgogne från en pyttenegociant med fingrarna i hemliga syltburkar hos de tunga elefanterna i Côte d’Or. Självklart. Inte?

Mounir Saouma och Rotem Brakir är en så osannolik och bra historia att det inte är otänkbart att den i sig har bidragit till framgången. Två invandrare med Ture Sventon-namn hamnar på olika vägar i den franska vinodlarsvängen (alltså, han lärde sig faktiskt grunderna som novis på trappistkloster – på riktigt), gifter sig och drar igång negocianten Lucien Le Moine. Och beter sig inte som andra tankbilsnegocianter i det nystan av druvkontrakt som är Bourgogne. I stället är det högst ett par, tre fat av varje vin som pysslas om, säljs dyrt och låter höra talas om sig; inte minst i USA där den fatmättade och fruktiga stilen har gjort Le Moine till het skit. Max 100 fat inalles om året, säger de, men har egentligen aldrig varit särskilt nära den siffran sedan starten 1999.

Jag har varit rätt förtjust i smakprover tidigare och hugger när Munskänkarna ställer upp tre vita och tre röda från 2007. För ungt, förstås, men just 2007 har ju visat sig vara rätt spelbar när man vill vänta på 2006 och 2005.

Gör man sin Bourgogne Blanc på juice som bara kommer från Côte de Beaune, i by- och premier crulägen, så blir det rätt bra för nivån. Den här har en kraftig, aromatisk, dyr fatkaraktär efter 18 månader, ovanpå bakade äpplen och vita blommor; gyllenkryddigt som smältande smör. Exotiska topptoner av banan, persika och godiskrusbär kryper fram. I munnen är det eftersmaken som imponerar med längd och täthet, medan mitten avslöjar att det är bascuvéen. Men mineraliteten är inte dum och syrorna får godkänt.

En kul detalj i vinmakningen hos le Moine är kärleken till jästfällning. Här kladdas det med 5-10 liter drägg per fat och de köper det gärna separat av odlarna. Och så bâtonnage, ingen omdragning, och ingen klarning eller filtrering. Tydligast kanske i Meursault 1er Cru Charmes som har ett så grymt tätt material att det är lite väl monolitiskt i dag, och munkänslan går nästan att tugga på. Det här vinet har också fått den tydligaste slängen av eksleven och behöver lugna ned sig. Men rätt respektingivande, jo.

Men min älskling på den vita halvan är solklart nästa Meursault premier cru, från Les Perrières. Så mineralisk att man riskerar att drunkna i sin egen saliv. Jag har en soft spot för vita som smakar mer sten än frukt. Perrières är ljusblommig ovanpå och svalt persikoslank under grusgången, för all del med tydliga fat men med strålande koncentration och fokus. Och så eftersmak som varar till påska. Jag blir förstås påmind om Greg Brewer, en annan mineralman som gärna har jästfällning på frukostflingorna. Trist att prislappen nästan behöver plats för fyra siffror.

Santenots, och då pratar vi rött och Volnay på premier crunivå, är väl det glas jag tycker minst om – men också det som förändras mest under kvällen. Här finns väl mycket sliskiga godisbär, som dessutom skär sig lite mot en svalodlad örtighet och rätt smöriga fat. Men sötma och charm saknas inte och till slut går hela regementet i takt som en skaplig och rätt typisk bourgogne.

Men de två andra röda spelar i en annan liga. Clos du Vougeot är den kraftiga av dem, en blandning av skörd från de tunga lerjordarna nedanför sluttningen och de lite lättare och mer väldränerade högre upp. Det är ganska märkt av hela klasar i dag, med klassiska stjälkmarkörer som kaneltuggummi, tobak och pelargonblad. Men jordgubbs- och hallonfrukten är tät och härlig, och tanniner har vi inget emot. Kom tillbaka om fem år.

Grand Cru Clos de la Roche (Morey-Saint-Denis, på gränsen till Gevrey) är däremot ett litet under av elegans och kvällens godaste i tajt målfoto med Perrières. Perfekt jämn och sammanhållen rödbärig näsa, inte utan stjälk, men det är skogshallonen som får skina. Dessutom rödblond apelsinkaraktär och lite rabarber som får både mig och en gammal AuZone-bekant att tänka på Nya Zeeland. Sitter ihop otroligt fint i munnen, ett vin med integritet, intensivt men mycket elegant. När man har sugit färdigt på hallonkroppen har man mineralerna och en liten köttbit kvar att suga på. Samtidigt mycket lättgillat, med fruktsötma och charm som ligger rätt långt ifrån de mest traditionella producenterna.

Inget av de här vinerna ligger förstås inom plånboksporté. Men det är väl ett skäl så gott som något att satsa på provningar och få sig småslurkar till livs.

Fast den stora frågan har förstås inte fått något svar: Hur tusan har Brakir/Saouma fått tillgång till så bra kontrakt på så kort tid?

//anders

PS: Finare Vinare har förstås redan offrat nattsömn för att du ska få läsning.

PS 2: Lite språktrivia: Moine betyder munk på franska; Lucien har förstås med ljus att göra, precis som arabiskans Mounir.

Seek, and ye shall find: The return

Det var långt över ett år sedan sist, men nu är det dags igen. För nytillkomna tittare funkar det så här:

Varje gång du klickar dig in på bloggen via en sökning med någon sökmotor skvallrar WordPress för mig om vilka ord du sökte på. Listorna med folks sökbegrepp är en liten ljuspunkt i vardagen, för när man rensar bort de dryga 80 procent som helt enkelt är namn på viner återstår en färgglad provkarta över mänsklighetens lustar. Eller åtminstone över dess milt inadekvata tumme med internet. För vart det än var de ville, så inte var det till min blogg i alla fall.

Så med förhoppning om lite konstgjord andning mitt i fimbulvintern – en färsk samling irrfärder i cyberrymden med slutstation Nettare e gioia.

•

”slyna i gummistövlar” Bonde söker fru: scenerna DU INTE FICK SE

”land på a , e eller i” Internationella igelkotten Ivar 40-årskrisar.

”fördomar balettdansöser” Finns inte. Allt du har hört om balettdansöser är sanning.

”älgar vid tjära” Utan doften av nystruken brygga blir det inte samma grej att titta på älgar.

”enhörning i vatten” Shit, omslaget till Carolas nya platta måste vara klart i morgon.

”skaffa snyggare bubblor” Menvafan, är dina bubblor så jävla snygga då!

”tekniska system läppstift” A chacun son goût. En del går i gång på det ena, andra på annat. Men båda?

”www,porr,baby,guls,” Varför chansa och riskera att hitta bara, säg, porr?

”vart kan man lära sig italienska” Var kan man lära sig svenska?

”vem är finare vinare” ”avslöja frankofilen” Men vi har ju redan gått igenom det där… Nu är priset uppe i två lådor Bric dël Fiasc, per blogg, och nollfyror ska det vara.

”ont i gommen av vin” Nä, mest i plånboken. Eller i stortån om man tappar en Bodegas Lan Edicion Limitada på den.

”blir övermogen frukt bommen namn på vin” Come again?

”riktiga lasersvärd i sverige” Tyvärr, de riktiga är förbjudna i EU- och EES-länder. Turister som råkat få med med sig ett måste lämna det i en särskild behållare på Arlanda.

”vad kallas den röda järnrika jorden”

”+röd +järnrik +jord +tropisk”

”röd järnrik jord kallas”

”röd jord +järnrik +tropiska områden”

”röd järnrik jorden tropikerna”

”järnrik jord tropikerna”

”järnrik röd jord”

”röd järnrik jord i tropikerna”

””röd järnrik jord””

”röd järnrik jord”

”r�d j�rnrik jord”

”röda järnrika jord tropikerna”

”vad kallas den här röda järnrika jorden” Kämpa på! Snart har du hittat svaret. Glöm bara inte att klicka på samtliga träffar varje gång du googlar.

”ska man ha gummistövlar när axeln ur led” Ja, det hade alltid farfar och han blev bra varje gång.

”lådvin rengöring” Ett förträffligt användningsområde.

”banantårta snusk” Jo du.

”vad kostar tca syra” Borde nog spåra ip-adressen bakom den här sökningen. Det gångna årets tsunami av korkskador chez Wennerstrand kanske har en förklaring.

”heroin mandel aprikos” Tyvärr, den har utgått. Årets heroinsmaker är kaktus/banan och chili/päron.

”pepparkakor med pomerans blomvatten” Du är nästan där. Nån detalj bara, så har du det perfekta pepparkaksreceptet.

”domaine hästtäcke” Pégau heter de faktiskt.

”borta moscato” Alltså, jag vet att jag hade en flaska här nånstans.

”zilliken lugnande” Vet inte det, jag. Kabinetten verkar mest uppiggande på mig.

”gammal gammaldags flytväst” Jag är så trött på nya gammaldags flytvästar. För att inte tala om gamla moderna flytvästar.

”hur avnjuter man ornellaia bäst” Hvergang!

//anders

Tillbaka till samtiden

Saker man aldrig trodde att man skulle säga:

1. ”Lite synd tycker man ju om Northug ändå – stavbrott i dubbeljakten och usla stafettkompisar.”
2. ”Den där tjugoettan Forsberg håller ju inte alls på den här nivån.”
3. ”Nja, den här Mascarellon är lite väl fruktslampig för mig.”

Och så bockar man av allihop på en vecka. Det gäller att vara effektiv om man ska få vardagspusslet att gå ihop.



Mascarellos dolcetto från Monrobiolo och Rué, 2007, är egentligen ett strålande vin. Klockren struktur och koncentration, stramt, syrligt och seriöst, med några års lagring i reserv under huven och hela den klassiska garderoben för dolcetto d’Alba: Blåbär, körsbär, tobak, mineral. Men näsan får samtidigt en slaskig tungkyss – tänk ivrig hundvalp när du just käkat jordnötssmörsmacka – av hallon och blandade skogsbär som faktiskt blir för mycket Gott & Blandat efter ett tag.

Bartolo Mascarello är ju inte vilken producent som helst. När hjärtat slutade slå i mannen med stort B för fem år sedan var han en myt, en vinmakare som suttit i sitt hus i Barolo och sett våg efter våg av förändring skölja förbi knuten. Utan att få en droppe på baskern. Gjorde man så hamnade man rätt långt offside när Langhes bönder började titta på hur resten av världen gjorde vin, på, säg, 1980-talet. Det nya kramkalaset runt ultraortodox, vingårdsblandad barolo är faktiskt inte mer än ett drygt decennium gammalt, men när det väl var i gång satt Mascarello där i mitten och påpekade att han gjorde exakt det han alltid gjort, och farsan också förresten, och varför vill folk betala så mycket för det nu plötsligt?

Egna etiketter med handmålningar och paroller, som den berömda No barrique, no Berlusconi, gör förstås narrativet än mer lockande. På den etikett han klistrade på sig själv stod det Den siste mohikanen – en vink om vad han såg uppifrån örnnästet Barolo. Dottern Maria-Téresa kunde förstås varenda gruskorn i vinkällaren när pappa gick bort och höll bara butiken i gång som vanligt. Ändå undrar jag om inte stilen blivit en anings aning mer tillgänglig i unga år än tidigare. Faktaunderlaget i mina rullor är lite för tunt, men det ska bli spännande att se vart det tar vägen.

Att 2007 har kunnat ge intensivt fruktiga viner även i Piemonte börjar i alla fall stå klart. Flera enklare Langheviner har precis som Maria-Téresas dolcetto påmint om södra Frankrike, där 2007-frukten verkar epo-dopad i flaska efter flaska. Gott som tusan, bara man inte får för mycket.

Jag tror egentligen att den här dolcetton lugnar ned sig på ett år eller två, och då är prislappen på knappa 14 euro en skrattfest. Men det är svårt att komma undan tankarna på Rinaldis nollsexa häromsistens. I dag går det att föra en mer sansad konversation med den.

//anders

PS: Jörgensen håller med om byggstenarna, men är lite mindre ogin. Men så är han på väg till Madeira på långsemester medan vi andra fryser ihjäl bland tunnelbanetåg som aldrig kommer. You do the math.

AFWE

Robert Parkers hemkokta interpunktion gör sig inte särskilt bra på Twitter. Det hindrar inte att där finns en del underhållning att hämta då och då. Som den här drygt veckogamla pärlan:

lots of top wine merchants are heavily discounting once very expensive Aussie shirazs..out of fashion among the anti-flavor wine elites […]

Med en knappt märkbar rännil aussie shiraz hemma borde jag vara kvalificerad att leda den svenska sektionen av AFWE. Smak är inget jag går i gång på när jag äter och dricker, och det är skönt att få tillhöra eliten för en gångs skull. Så när ni ser en sur jävel med fyra stora versaler på bröstet stå och mumla över ett glas av någon anemisk regnvattenfransos, så vet ni vem det är.

//anders

Harlan på höjden

Mest undrar jag vad han egentligen gör här. Harlan Estates årliga 2 000 lådor eller så tar slut utan mellandagsrea – och utan att Bill Harlans högra hand Don Weaver behöver åka till ett hotell i moddhemsökta Stockholm och kurtisera den svenska vinbranschen. Men det är klart, resa lite i Europa, sörpla vin och träffa folk som åtrår din produkt? Jag tar jobbet om Weaver tröttnar.

Fast den stora frågan är väl hur det här omsusade vinet utvecklas. Eller, okej, hur tusan det smakar egentligen; jag har bara haft det i munnen en gång tidigare. Men det räcker med att tjuvsniffa på glaset längst till vänster för att klyschan om uppsvullna Napacabbar ska spricka som troll i solskenet. Om nån nu minns vad solsken är.

Man får nämligen skärpa sig lite för att inte sätta Harlan 1992 i Bordeaux. Kryddig, ädel cassis som börjat dra mot fikon, underbar mognad med läder, stall och jordtoner. Lätt och eteriskt elegant i munnen, smält frukt som låter mineralådern titta fram i ljuset. Och så dubbla eftersmaker: först en lång, torr, stenig svans, sedan mild, ren cassis tills du tröttnar. Här finns en fruktsötma och mognad som gör det till solklart Napatjut när man tänker efter, men bordeauxmarkörerna är så många att man lätt bestämmer sig för tidigt och glömmer eftertanken. Ni kommer att tacka mig för varningen någon dag när ni får det här blint.

Bill Harlan och Bob Levy har alltid gett sig fan på göra vin med mogna tanniner. Det bygger på att man låter klasarna hänga tills de är helt fenoliskt mogna – och vill man då inte göra klichéartade monster måste man ha råd att slänga mycket frukt och deklassera ännu mer. Plötsligt känner jag mig lite nöjd över Bill Harlans framfart i fastighetsbranschen. Med snittuttaget i Napa skulle den graverade etiketten sitta på runt 15 000 lådor om året från Harlans arealer, inte 2 000.

Nittiotvåan tappar en del av karisman efter ett par timmar som liten slatt i stort glas, men vid det laget är jag fångad av det tre år yngre syskonet. En helt harmonisk skapelse med skog, gräs och riktigt mörk choklad som brytningar mot en perfekt fruktkärna. Det här har just kommit in i den allra yngsta rutan i mitt drickfönster: harmonin, greppet, komplexiteten och längden är underbara, men om några år kommer lite fler toner att eka i munnen. Krypavstånd från perfektion. Och en glasklar signal om att de flaskor jag naturligtvis inte har ska få tid på sig att bli gamla, trots lockelsen i de där silkiga tanninerna.

Den som fortfarande tycker att lagrad Napa cab är bullshit hamnar ännu längre in i hörnet med nästa glas. 1996 Harlan Estate är stor, stram, muskulös, tuff – och många år från att vara färdig. Blint? Inte en sportmössa att sätta 1900-talsetikett på det här kolikbarnet. På 2006, den årgång man kan köpa i Sverige (eller ”kan köpa” om din deklaration ser ut ungefär som min) står det Byggmaterial – denna sida upp och Öppnas tidigast 2020, även om det är okej att sniffa på blomtonad ung cassis med ljusare flageoletter av körsbär och hallon.

Det är klart att det hade suttit fint med middag – säg, en välhängd biff på gränsen till sönderfall och några smörsvängda bondbönor – till lite starfuckervin från 90-talet. Men några deciliter Harlan Estate på eftermiddagen, sans biff, är också Harlan Estate. Och hamnar en bra bit upp på den långa listan.

//anders

PS: Branschevenemang med Divine och Harlan bakom, alltså gratis för den samlade menigheten.

PS 2: Punkarn har också smaskat Harlan på sistone.

Switch-hitting

Googlesökningen grüner + veltliner + sommelier + favorite ger 20 200 träffar en grå januarikväll. Plus bortåt 6 000 till om du stavar favourite som drottningen.

Det här berättar inte bara hur vinlistor såg ut kring millennieskiftet, när varenda bondlurk med en korkskruv skulle flasha den österrikiska nationalklenoden för gästerna. Det säger också vad som blev den dominerande storyn om grünern, den som alla skulle upprepa så fort druvan skulle in i en text. Men det fanns ett bra skäl till skruvarnas uppskruvade skruvande: få druvor är så användbara på bordet som den svåruttalade från alplandet.

Vi testar ryktet, utrustade med två vardagskvällar, en torsk, en kycklingsallad och en panna färdiglagrad grooner från Kamptal. Willi Bründlmayer är välkänd här i Norden och gott brukar det vara, förutsatt att man gillar den fullmatade, druvmogna stilen. Här är det en nolltvåa från mittmånadssläppet som piggar upp under de livsfarliga istapparna på Kungsholmen.

En del av druvans multitalang förklaras av att den kan göras ut i så många olika stilar. Här är det chardonnayversionen för hela pengen (195 spänn) i den nyväckta näsan, gyllene, krämig, kryddig. Det beror dels på fatbehandlingen, dels på kombinationen av äppelpaj och mogen citrus – allt rakt ur bourgogneboken. Men den där citrusen är så sötmogen att hela kalaset får ett senskördat skimmer, och det flyter ihop med kryddorna på ett härligt degenererat sätt. Tusan om det inte slank med lite botrytis i några klasar? Lägg till lite kaprifol och kalkig mineralkänsla, och den som tänker riesling ska åtminstone slippa dumstrut.

Torsken får en dubbelpanering som glatt suger i sig ett hekto smör i pannan, vanlig kokt potatis och den norska vulgosåsen par excellence: sandefjordssmör. Grovt räknat lika delar vispgrädde och smält smör. Mm. Den där klippta alibipersiljan som en del propsar på klarar vi oss utan, men citronsaft krävs för att inte kranskärlen ska söka asyl hos någon annan så fort man tar fram vispen. Bründlmayers syror klarar av anstormningen, men framför allt finns rondören i den här stilen som gör att vinet inte känns anemiskt. Det står bara 12 procent alkohol på etiketten, men jag utgår från att det ligger lite restsocker i botten på den här flaskan.

Ni vet hur grüner veltliner ska smaka grape? Ibland överträffar verkligheten både dikten och skolboken. Tropicana kunde ha sponsrat den här grapefruktfesten och givit alla besökarna en liten fånig kniv med böjd spets. Salladen med citronmarinerad kyckling, brynt portabella, parmesan och en massa sherryvinäger, då? Det funkar förbluffande bra. Citrus och lite lakrits står bra mot den sommarfräscha gröntallriken, men kraft för att sköta om lite stekyta är förstås inga problem. Ge mig vitt till kycklingsallad sju dagar i veckan. Även om man inte ska pinka i dolcetton heller.

Grünerryktet bekräftat med råge, alltså. Fast det visste vi ju redan.

//anders

Mera Maremma hemma

Man kan spotta på flygande vinmakare. Man kan go Nossiter on their ass och skrika att de tvingar alla kunder att använda samma recept och att det gör vinvärlden fattigare. Men då får man dra ned färgreglagen lite på sin världsbild.

Jag är kluven. Ursprungskänsla, Variation och Personlighet står grindvakt framför mitt köksbord. Samtidigt har tillgång till moderna metoder gjort svårdrucket vin drickbart över hela världen. Det går att sänka skördeuttagen, skrubba i källaren och ge frukten lite lyster utan att tvätta bort de lokala färgerna. Du har den terroir du har; Bordeaux är inte Bolgheri är inte Yountville. Å andra sidan har vi alla druckit vin som smakar vinmakare och inte plats. Å tredje sidan kan ett vin vara svingott fast man känner igen krafterna bakom i sömnen. Hörs det att svartvitt inte är min paradgren?

Man får inte glömma bort att det finns bra och dåliga konsulter. Carlo Ferrini har hela mustaschen i den första kategorin: tänk Siepi, Casalferro, Casanova di Neri, Tasca d’Almerita… Det är stora, högextraherade viner, men med ryggrad och resning, och personlighet under kostymen. Ferrini var teknikchef på konsortiet i Chianti classico och blev en riktig sangioveseskalle – och jag har ännu inte stött på ett Ferrinivin, det spelar ingen roll hur modernt, som har smakat utslätat. Även om man känner igen signaturen.

Brancaia var hans första uppdragsgivare som konsult. Det var innan de hade börjat göra vin i Maremma. Ilatraia, uppfunnet 1998, vilar på cabernet (60 procent) spetsad med 30 procent sangiovese och tio petit verdot. Doften från nollfyran är en laddad explosion av modernt skuren frukt, körsbär, drottningsylt utan sockret, plommon och en varm jordton. Maremma, jo tack. Och så espresso, chokladkola och mandelmassa från 18 månader på hälften nya fat.

Okej, för sött i munnen och viker ned sig till mat? Tänk igen. Och lyssna på florentinaren med bröderna Dalton-mustaschen: In the 1990s winemakers were concerned about bigness and richness, and they didn’t think about acidity. Actually acidity got in their way. Losing acidity was a very grave mistake. Ilatraia 2004 är syrligt, läskande, mycket slankt och lätt i munnen, tvärt emot vad näsan antydde. Jag hade utan vidare gissat sangiovesedominerat. Visst är det fruktsött, men stram och fin struktur håller allt på fötter och syran ger lyft. Det slutar lite blommigt med tobak och nyplockade vinbär, allt i en fin båge som bär ända ut. Bra!

Visst, medhårs-Maremma är knappast min husstil. Låter jag lite hyllande beror det på överraskning: det här är helt enkelt mycket bättre än jag väntade mig.

//anders

PS: För fyrahundra bagis får man nollsexan på boa – an unqualified success enligt Galloni, som delar ut fem poäng mer än till den sketna nollfyran.

Ring inte ut allt det gamla

Ambitiös etikettkonst i all ära. Men man blir lite mjuk i sinnet inför av gamla klassiker som den här. Rak och redig men sirligt vek med tysta ekon av planschtryck och art nouveau, en nostalgisk relik från tiden när A4 inte tog en i närheten av bondvischan kring Barolo.

Man myser och suckar sig tillbaka genom flydda decennier. Sedan lyfter man blicken lite.

Visa mig din etikett, och jag ska säga dig vem du är. Beppe Rinaldi, Citrico för piemontesarna, gamle borgmästarens son i Barolo, är en traditionsbärare, lokalprofil och historieberättare. Hos honom kan man konsten att låta nebbiolon macerera i fred och du får ursäkta att jag inte länkar till någon hemsida. Det var inte Rinaldi som bad om den där A-fyran och andra moderna påfund, för att inte tala om fiberoptik och små franska otyg till tunnor.

Och du får också ursäkta om jag läser in mer av mannen än vad som faktiskt finns i dolcetton. Men det känns väntat att doften packar in ett helvetes uttryck. Sutte man en sommardag vid ett rangligt metallbord och slötittade ut över en folktom Piazza dei Caduti skulle man vilja späda ut Rinaldis dolcetto. Klassiska körsbär och blåbärstoner toppas med ett helt fång violer och en kompromisslös örtighet som nästan känns som eucalyptus.

Kompromisslös kunde det här vinet trycka tvärs över t-shirten. Den som fortfarande babblar om dolcetto som norditaliensk beaujolais har aldrig fått en mörkblå uppercut i den här viktklassen. Attacken är brutal, solklart nytt grenrekord i mitt kök. Ändå lyckas helheten vara ganska lätt, och nånstans här vill jag börja applådera. Här finns härliga gammaldags syror, kvalitetstanniner i överflöd och lite bittermandel i svansen.

Mm, personlighet och integritet. Och lite korv. Och lite pecorino. Och lite förnöjsamhet.

//anders

En julsaga

— Aldrig druckit Masseto? Men ta en av mina nittiosexor då.

Ursäkta? Jag skärper hörseln till elva.

— Jag har en del liggande som jag fick rätt billigt. Vi kan väl byta bara.

Nu undrar jag om han är tillräknelig. Eller bara spottade lite dåligt under de första flighterna. Men grannen vid provningsbordet är ju känd som snäll kille de luxe, så fast jag borde byta ämne av pur tvångsmässig artighet klarar jag inte av det.

— Eh… Men du vet, det finns inget i min garderob som man kan byta bort mot en nittiotals-Masseto utan att hamna i helvetet.

Äsch. Han tänker inte så, slår han fast och förresten är det fynd från en vrakplundring som inte gick till marknadspris direkt. Det är ju roligt att dela med sig. Klart Anders ska ha en Masseto.

Vänta, låt mig formulera om det där. Klart Anders ska ha en flaska av Italiens mest omsusade merlotvin, druvans själva benchmark på stöveln, färdiglagrat och klart, som han aldrig annars kommer att vara i närheten av att kunna köpa. För det är ju det det handlar om. En snabbsökning på Wine-searcher på senkvällen ger priser som börjar en bit norr om 300 euro. Och frakten lär kräva mer än en axelremsväska, gårdagens DN, frystejp och ett SL-kort.

Det är lustigt hur merlot börjar lukta cabernet när nivån blir tillräckligt hög och åren tillräckligt många. Cassismarmeladen är klockren bordeauxblandning i stilren Bolgheritappning, med körsbärsfrukt och lite blåbärstopping för säkerhets skull. De nötiga faten är jättefint integrerade. Men över Nickel, asfalt och likör regerar en fantastisk, slottsädel karaktär – glaset stinker av kvalitet, inte fjäskfrukt. Detta är gamla Masseto, innan stilen internationaliserades lite mer kring millennieskiftet, säger de som vet. Toppa med ceder och tobak och var förlåten för att du tänker östra stranden.

Det slutade med att jag stoppade en Barroche Pure från 2005 i väskan och satte mig på tunnelbanan. Beväpnad med att advokaten ändå slog till med en hundring när han fick lite mat till. Eftersom jag fortfarande letade ursäkter för att blåsa en översnäll medmänniska på en raritet. Han pratade bort mig ur det diket över en kalifornisk pinot, men faktum kvarstår att jag blev insläppt i drottningens gemak mot all logik för 432 spänn.

1996 är väl inte det mest besjungna året i Bolgheri och jag vet inte ens vad proffsen tyckte. Men munkänslan lär sitta kvar ett tag: fantastisk, tät men lätt, i total balans. Klasstanninerna har fått lagom mycket ålder och eftersmaken klingar ut länge, länge, tills det bara anas små violer bak på tungan. Etikettsdrickande? Kanske. Men jag hörde mer smackande än gnäll från dem som drack blint kring slagbordet på Creutzgatan.

Eftertankar: Det går att göra grymma merlotviner i Toskana – men det kostar. Jag lär väl inte köpa fler, men jag är glad som ett barn för erfarenheten. Och det finns en fantastisk längtan hos många vinhundar att låta andra uppleva det man har älskat. Fast när det gäller ren oförfalskad generositet har vi nog en vinnare här.

Tack Svampen. Hoppas du gillar Pure.

//anders

PS: Egentligen borde väl varenda vin till lördagmiddagen ha en egen post. JL Wolfs Jesuitengarten 2004 hade enorma mineraldrag och torr men blommig frukt som stod fint mot pilgrimsmusslor och skaldjursoljedränkt krabba/mangosallad. Ändå var Diatom Huber 2007 kanske mer mitt i tavlan – ett fantastiskt vin med sina svala tropikdrag, mångfacetterade mineralitet och återhållna stil som drog gissningar om chablis trots 16 bisarra procent. de Montilles 2002 Pommard Les Pézerolles kunde jag dofta på i timmar; underbart ljusa, lätta hallon och körsbär, tydlig men perfekt fatbehandling och härlig arkitektur. Och Ridge Geyserville har jag alltid gillat, men 2007 är speciell med hysterisk fräschör för en zinblandning, ung charmfrukt och oklanderlig balans – och solklara övertoner av päron! Smakprovet på 2006 Smith Haut Lafitte tackar vi också för och väntar med nästa tills smörfaten och bärfrukten lugnat sig lite och mineralitet och resning tagit sin plats. Och det fanns fler flaskor, och de var inte äckliga.

Men framför allt var det faktiskt skitmysigt. Vilka bra människor det finns på internet.

Italiensk bdx 2004: Gaja vs Ornellaia

Det här är gammal kärlek. Vi hade en rejäl förälskelse förr i tiden, supertoskanarna och jag. Sena nätter, djupa blickar in i stearinljustindrande ögon, stora uppoffringar för att få vara tillsammans. Det gick som det brukar, vi växte ifrån varandra, det är inte er det är fel på, det är mig, jag behöver få träffa andra i min egen ålder.

Och så blir man ändå sugen ibland och det räcker med en blick. Inga långa resonemang i kväll. Klart vi kan gå hem till ditt kök.

Som uttalat andravin får Le Serre Nuove ta hand om fat som inte hamnar i stor-Ornellaia och det handlar mest om juice från de yngre stockarna. Det står numera på stabila och välsvarvade egna ben – och då blir det förstås inte samma fynd som det har varit. Men 2004 ska vi förstås inte missa trots prislappen och när renkalvssteken får en svampsås med lite messmörssötma viftar de långa ögonfransarna lite extra i garderoben.

Samtidigt som Ornellaia började göra Le Serre Nuove – 1997 – stack en viss Angelo Gaja ned sina stockar i Maremma. Magari, på hälften merlot och lika delar av vardera cabernetkusinen, brukar spöa det lite plufsigare Promis som har syrah och sangiovese i sig och borde också gilla den lilla renen. Men juryn får det tuffare än vi trodde.

Alltså, de har mer gemensamt än inte, de här kontrahenterna. Mörk, söt kvalitetsfrukt, till exempel. Båda dansar i gränslandet mellan björnbär, cassis och körsbär, klassisk Maremma. Magari kör lite mer godispåse, medan Le Serre Nuove har mer utvecklad doft med toner av pinje, grillat kött, peppar, tobak och stall.

Faten tar ju mycket plats i den här stilen, men det är snyggt gjort. Välj mellan klassisk grädde och bittermandel (Ornellaia) eller aromatisk choklad, mint och nötter (Gaja). Man märker att det fina året har låtit vinmakarna spela med tanninerna som de ville: det är stadigt men mjukt, moget och finmalet. Ren, söt, mörk frukt i stora klunkar väntar vi oss på den här nivån, och formen är rätt slank och fin trots all mognad. Det är skickligt gjort, stylat, anmärkningsfritt och jättegott, och lite slätstruket om man dricker det varje dag.

Dött lopp? Nja. Enligt handuppräckningen kring bordet, ja, men lite mer klassiska och animaliska Serre Nuove berättar lite mer för mig i dag. Båda är skamlöst drickbara, men viskar om mer utveckling på några års sikt. Magari känns nog mest primär och jag hoppas att det blir personlighet snarare än punktering när åren får slipa lite.

Godast: 59 grader varmt lår från en liten norrländsk ren. De här breddgraderna har sina små poänger ändå. Till och med i november.

//anders

PS: Förlåt den riktigt pissiga bilden – fotoljuset på sistone har givit sjukligt blekgröna bilder bortom Photoshopräddning. Men man kan inte vänta till vackra vinterdagar för att publicera allt…

2007 Chabanon Campredon

Sommarens klockrena röda! slog en vanligtvis välunderrättad källa fast i den här tråden hos Finare Vinare i juli. Långsamt mal Creutzgatans kvarnar – men vi snor på för att hinna lirka in ett test före första advent.

Men det kan stå vad det vill i almanackan, för sommaren hoppar ur glaset som grodorna kring midsommarstången. Hemgjord hallonsaft! Rabarber, jordgubbssaft – hemgjord. Björnbär, pallade i grannens täppa och gäldade med underarmarnas blod; man känner grädden från snipan i näsan, självsuggestion eller ej. Grillat kött, sommarblomster, stallbacken hos bonden vid skogsbrynet, och varm, stenig jord. Massor av salmiak passar också in i längesensomrarna med lite god vilja. Tyvärr växte inte lavendel, rosmarin och resten av garriguekompaniet vid de väschötska grusvägarna.

Vid sådär 17 grader är Campredon ett vin man klunkar i sig som den där hallonsaften efter en solstekt dag på fiskebryggan. Slankt, syrligt, lätt i munnen, mycket salmiak och järn, och så ett torrt avslut fyllt med mineral. Pricken över i: litchie! Grrrand vin, nja, kanske inte, men sweet Jesus vad gott. Få flaskor har försvunnit så fort i år.

Brynt majskyckling, vitlök, rödlök, citron, pyttetomater, rosmarin, oliver, en skvätt vin och lite grädde, och sjuss in i ugnen. You say november, I say nånstans kring 15 juli.

//anders

PS: Tack till Ulrik som tog tag i sambeställningen. Men jag borde ha tagit en tolva själv.

Graillots nollsjua är, hmm, okej

Behöver ni mer än rubriken? Sveriges egen kravallcrozes är testad och klar och försedd med en sån där tvåa som svenska tidningar delar ut till Micke Nilsson när han inte bidragit aktivt till motståndarmålen. Och då fick den gärna knapra lite på sin prislapp.

Jag gillar verkligen Graillots tjurigt slimtrimmade charkdiskar, även om jag också plirar förvirrat när kön rensar Mörby C på fem minuter. Tidigare årgångar har slitit hårt och framgångsrikt i köket på Creutzgatan. Men medan man kan köpa 2007 års sydrhônare med förbundna ögon blåste det mer motvind uppe hos Alain.

Alltså finns det mesta man önskar sig i doften: seniga charkuterier utan en massa fett, granbarr, örter, järn, ett helt lass vitpeppar, någon violton och mörka hallon (eller röda björnbär… välj det som känns minst ansträngt). Ett kul blindprovarvin om man vill glänsa med att spika producenten på tre sekunder. Medan smaken har hela listan – utan riktig substans. Graillots crozes brukar behöva några år, je le sais bien, men stoppning och djup lär inte materialiseras i garderoben. Och så en lite omogen känsla i svalget, trots att tanninerna är överraskande milda.

Lammfärsbiffar med bacon och rosmarin i färsen, trattkantareller i såsen, och Alain och vi har det rätt bra när dottern har somnat. Men slank och senig är inte samma sak som tunn och blodfattig.

//anders

PS: Roligast med den här flaskan: vårt sent påkomna gästköande i systembutiken i Nordstan, i Sveriges stolta framstjärt. Hundratals människor. Och tre parallella, spontant uppkomna köer, plus ett förvirrat försök med kölappar som tog slut alldeles för tidigt. Hätska dispyter i trängseln? Blod blandat med 2000 Pol Roger BdB upp till fotknölarna? Nä då. Bara en bygdens son som till slut sjunger sanningen ut över massorna.
-Men nu får ni la änna styyyra opp detta…

Party like it’s 1971

Det blir faktiskt alldeles tyst i källaren på Lidingö. Pratet, skratten, klangen från kuporna som hamnar för nära varandra på det trånga bordet, tolv människors uppsluppenhet och gemenskapsljud dör som när man stänger av köksfläkten. Det sjudande rummet stillnar i en samtidig inåtvänd vördnad, en plötslig ödmjukhet.

Sakta tar tvånget att dela upplevelsen tillbaka initiativet:

-Jävlar… jävlar…

Ingen av oss visste väl riktigt vad vi stod inför den här kvällen. En del erfarenhet av barolo och barbaresco med lite ålder på fanns det, men en föreställning med tio flaskor från 1971 och biljetter på första raden var svår att föreställa sig. För mig som sätter nebbiolo högst av allt var drömmarna guldskimrande – samtidigt som bubblan kunde spricka med en smäll som skulle höras ända till Castiglione Falletto.

Nektaren som fick tyst på de tolv dök upp redan i första flighten. Ni har redan läst/läst: Enrico Giovannini Moresco skördade sent i Pajorégården i Treiso, höll skördeuttaget lågt redan 1971 – och bjöd Angelo Gaja på en slurk. Kejsaren av Piemonte köpte sedan loss marken av Moresco, och vi har turen att känna Niklas som finkammar Europa och plockar hem en original-Pajoré från 1971. Doften är lätt men tät, spetsigt fokuserad fräsch rödfrukt, utmognad men med en hel del oförstörd jordgubbig barnacharm. Lägg till lite sojamognad, muscovado och lite motstånd från sötkärv rönnbärsgelé, och tryck på paus.

Men det är i munnen som Moresco slänger sitt tunga sammetstäcke över dussinet vinhundar i källaren. Perfekt struktur, obeskrivlig munkänsla – kanske den finaste jag har känt, kanske bara på en nivå där man slutar jämföra. Är fruktkärnan åtta år gammal, eller 38? Intensitet, kraft och elegans i samma centiliter. Ålderssötman ger jordgubbarna guldkant, den där rönnbärsgelén kompletterar. Svansen klingar ut i mineralitet pyntad med torkade rosor och en droppe tjära och viskar kvar en minut senare. Consummatum est.

Ändå gick det att argumentera för andra viner som kvällens guldmedaljör. Pio Cesares sjuttioetta var i toppform, kryddig och barrskogstonad, med fantastisk frukt i munnen, underbara tanniner och arkitektur över all kritik. Kicken av rökig tjära i eftersmaken lyste upp slutet som en fackla. Bara den där gudomliga munkänslan avgör för Moresco i mitt minne. Eller varför inte Marcarinis vin, från rikfruktiga Brunate i vackra La Morra: tuff, ungdomligt efter 38 år, med en härlig blommighet i näsan och ett fantastiskt fruktspektrum från hallon till plommon.

Jag kunde förstås rabbla upp alla tio, kanske minus några TCA-dräpta. Men jag måste ge plats åt några glas ur den långa raden före och efter den piemontesiska dekalogen. Som Kellers 2007 Hubacker: sensationellt fin Rheinhessenriesling, lång, lång smak av utvalda äpplen och mineral i ett perfekt bygge. När jag sade 2001 på en chianti från 1990 var det lätt att spika producenten, för det är bara Castell’ in Villa i hela Toskana som utvecklas så långsamt. Giacomo Conterno bekräftade tesen att de bästa klarade av även min hackårgång 2003; Cascina Francia hade generösa jordgubbar, framträdande kryddighet och drag av cassis, med kalkiga citrussyror för att möta den dominanta sötfrukten. Det blev ingen Monfortino 2003, och Cascina Francia tackade och tog emot materialet.

Vin nummer 22: Spetsad druvmust (tänk pineau des Charentes eller Juras macvin), pomerans och andra julkryddor, russin; mer specifikt den färska doften ur ett nyöppnat Sunmaidpaket. Smeksamt i munnen med stort uttryck, tätt och druvigt, mycket sött. Slarviga anteckningar. Rätt lätt och smidigt ändå för ett fortifierat vin, kanske grenachebaserat från Roussillon?

Nä – 1982 Quinta do Noval Nacional. Tack och godnatt.

//anders

PS: Tack Niklas för bilderna. Och just det – några liter nebbiolo på 40-strecket, ett dussin bonusviner toppat med en osannolik Nacional, absurt goda leverspett, musslor och din källares vanliga varma camaraderie. Mm, tack för det också.

PS 2: Inte länkad i texten: Winepunker.

Dinner in La La Land, 2002 edition

Hunger. Dödspanik. Kättja.

Men efter dem måste väl nyfikenhet vara det sinnestillstånd som ansvarar för flest mänskliga handlingar. Bara som en bakgrund till att jag smäller spargriskrossande summor på ett världsberömt etikettvin – från ett skitår av littorinska dimensioner. Man måste ju få en glimt av vad de pratar om, de som dricker La Landonne varje år och berättar om det på forum, i böcker och tidningar. Kika över paradisets murar. Och ska man ha någon annan årgång än 2002 blir det till att krossa någon annans spargris.

Guigals mytiska la la wines ska ni slippa läsa mer om, om ni inte verkligen vill. La Landonne är den tyngsta i trion, gjord helt utan viognier och med sju hundrapoängslagrar från Baltimore under kudden. Hjärnbråkande 42 månader på nytt franskt även 2002 – inget fuskande med ekregimen trots att regnkatastrofen gjorde det svårt att få mogen frukt, alltså. Däremot avstjälkning, tvärt emot planen, eftersom stjälkarna var sorgligt illgröna.

Lillebror ställer hjortsadeln från Koberg (åtminstone halva) i ugnen och ett bättre tillfälle kommer nog inte innan den här relativt lagringsodugliga flaskan har passerat zenit. Och vet ni, det doftar faktiskt rätt underbart. Kafferost och karamell överst i glaset, och så anfall på bred front med förvånansvärd intensitet och komplexitet. Läder, grillat, peppar och viol sjunger om norra Rhône medan frukten balanserar mellan vinbär och kryddiga körsbär. Jag vet inte när jag sist upplevde en så intensiv doft.

Parker noterar ytlighet, och Stephen Tanzer stannar i spannet 89-92; en 70-kronors tisdagsbarbera för den som anser att 90 är lika med 90 är lika med 90. Och de pekar åt rätt håll. Det är klart att smaken inte levererar 2002. Mycket påminner om ung nebbiolo: Nickelfrukt, hallon med violkant, skyhög lingonsyra, lösningsmedel. Och så hela fatparaden i eftersmaken, från bittermandel till mocka, och lösningsmedlen hör nog hemma här egentligen. Rikedomen är inte att ta miste på, men ändå blir känslan lite tunn och omogen. Och den där nivån på lingonen var det nog ingen Guigal som önskade sig. Absurt fina tanniner, dock.

Jag vågar inte tänka på hur bra det här kan vara när solen skiner i Rhônedalen. Det är väl som folk brukar säga efter sitt bungy jump: Det var kul! Och jag skulle göra om det, om någon bjöd.

//anders

Guldfisken, krabban och musselskalen

And they say goldfish have no memory
I guess their lives are much like mine
and the little plastic castle
is a surprise every time
and it’s hard to say if they’re happy
but they don’t seem much to mind

Ani DiFranco summerade den här mathösten redan 1998. Där står man vid fiskdisken på Daglivs och tänker just det, krabba, det är ju jävligt gott så här års, och så lätt också, man kan dra ihop en sherryvinägerspetsig aioli på sex minuter, och så en ciabatta så är man hemma. Precis som man har tänkt varenda gång man gått förbi den där disken i över en månad. Så dynamisk och kreativ är man alltså. Ooh, snyggt plastslott!

Den här gången är det dags att testa den av Clotilde Davennes nollsjuor som står på hylla och inte bara i beställningssortiment. Hennes 1er cru Vaugiraut från 2005 var ett fantastiskt vin för 169 spänn och trots påfyllningar har vi satt i oss allt med ett leende. Vad kan hon göra med samma läge och ett klassiskt år som 2007?

Inte mycket, trots att vinet vacklar på 200-strecket numera. Där nollfemman blinkade mot oss under lugg står den här i hörnet och stirrar med oseende fiskögon i oktoberdiset. Oljig, mörk citrus dras med en kartigt örtig ton, förutom ett drag av Dextropur (minns ni?) som väl får ersätta topptonerna i äppelfrukten. Musselskalen sitter där de ska, förstås, men frukten känns omogen – och nej, det är inte samma sak som klassiskt stram. Känslan pekar nästan mot reduktion, men efter trekvart på karaff är det förstås bara att glömma det spåret.

Ungt, visst. Men andra årgångar har inte tvekat när skruvkorken åkt av i unga år. Och jag upplever inte att någon ungtjurighet skulle vara problemet. Fel att jämföra med varma 2005, ett fjäskår om du frågar chablistalibanerna? Jo, men jag gör egentligen inte det. Andra hus har varit nöjda med 2007, jag har varit nöjd med andra nollsjuor och beröm saknas inte. Här är smaken lite baksur och ogin i stället för etsande friskt syrlig och och saknar vår huschablis små medhårstoner av blommor och nötter.

Så här: i änden på skalan finns bränt gummi, och även om detta är långt ifrån den änden, så vill jag inte ha något som delar skala med bränt gummi i mitt krabbvin.

//anders

PS: Varken på Davennes lite franskt röriga hemsida eller hos importören Mondo Wine hittar jag ett spår av Vaugiraut (X files-tema här). Det vore exempelvis intressant att veta om druvorna är inköpta, som de brukar vara till hennes premiers och grands crus, eller egenodlade.

PS 2: Sista krabbposten för i år. Cross my heart, hope to die.

Franska vindagen 2009

Hörntänderna till höger går rakt igenom tungan och möts på mitten med en smäll.

Verkligheten löses upp och flyter omkring i flera sekunder innan synapserna kopplar rätt. Därför kommer smärtchocken och störtfloden av blod precis samtidigt. Det känns passande, välregisserat.

Så kan man ladda upp för en halv måndag bland unga franska tanniner på Grand. Jag rekommenderar det inte. Lägg till mitt vanliga gnäll om hur svårt det är att se nyanserna i vin med block i ena handen, glas i andra, spottmugg i tredje, salongstipsy armbågar i den värkande ländryggen och ljudnivå som på Debaser. Ändå är det ju skitkul med mässor, leta upplevelser, se vilka fiskar i vinfloden som får ens flöte att guppa lite extra.

Som vanligt är nyckelorden personlighet, personlighet och personlighet. Lilla Wine Trade stod för några stjärnor i blocket med egensinniga flaskor från södra hexagonen och Jura. Att Domaine Gauby gör intressant vin vet vi, men det skadar inte att påminna om det. Kryddiga, köttiga skapelser med tät och fokuserad frukt, munkliande sydfranskt bus och kalkstensdrivna syror är förstås min gata. Men den som har problem med lite brett och andra tekniska orenheter ska nog hålla sig borta från den biodynamiska, lågsvavlande Gérard Gauby. Ostdisk står det på rätt många håll i det där blocket.

Vi som älskar gammaldags juraviner har hela paketet i Château d’Arlay, från buljong och sherry till balsamvinäger, torra blommor och ost. Toppen är Corail, ett slags vin som knapp görs längre: alla fem druvorna (trivia att briljera med någon gång: savagnin, chardonnay, poulsard, troussard och pinot noir) samjästa till en blekrosa uppenbarelse som får fem år på fat. Nyponfrukt, som en riktigt gammal bourgogne från någon lättare kommun, härlig syra och visst tanninbett. Riktigt komplext. Nämnde jag personlighet?

Samma gäller Terre Inconnue från Robert Creus i Languedoc, en hobbygaragiste med annat jobb som plockar av sina gamla stockar ”när kärnorna smakar nötter” – och det gör de inte vid kräftpremiären, nej. Nu är vi inte i vinflodens mittfåra. Les Bruyères på cementbehandlad gammal carignan är ett måste för druvans supporterklubb, med ett fantastiskt uttryck; juicigt och nypressat, med kryddig marmelad och en regnbåge av topptoner, viss restsötma men ordentligt motstånd i munnen. Syrahvinet Cuvée Sylvie är lika supermoget, lika eget, med nötter, örter, choklad och bakkryddor formligen dränkta i nymalen svartpeppar. Matvalet blir lite svårare med de här, men det kan vi ta.

Château des Tours från Emmanuel Reynaud på Rayas och Fonsalette är ett Rhônedalsfynd som dyker upp hos Grande Bouteille. Här står polyglotten Nick Hartley, engelsman som bor i Avignon, och sprider ordet på finfin svenska. Tornens Vacqueyras har en rätt egen profil med grenachechoklad och kött mot en komplicerat örtig bakgrund, stor och fin med farinmognad och fikon, och den gammaldags känsla man väntar sig av patron på Rayas. Det röda från Domaine des Tours – jag glömde fråga, och kammade noll på nätet, men man kan nog gissa att det är negociantvinet –  är klassat Vin de Pays de Vaucluse och är jättefint, stort, rökigt och örtigt i näsan och en veritabel explosion av saltlakrits i munnen. Kommer att landa på mitt köksbord och skärskådas lite närmare.

Jag passade på att smaka igenom trion från La Pèira en Damaisèla hos Bristly för att veta var jag har mina egna flaskor. 2007 Les Obriers på 65/35 cinsault/carignan svämmar över av unga, charmiga sötbär, mandelkakor och färska örter – men anslaget i munnen är en oväntad spark. Lakritsrot dominerar ovanpå en koncentrerad likörfrukt, men ljusa toner som nästan påminner om melon håller diskanten på plats. GSM-blandningen 2006 Las Flors kan man lägga undan, men mest för att den är så intensiv med sin enorma frukt – faten är snyggt infattade och det är gott på riktigt i dag. Flaggskeppet La Pèira, grenachespetsad syrah, från 2006 smakar däremot shirazlikör just nu, med fat och tanniner som åskmoln. Vi glömmer och undrar hur häftigt det här kan bli när solen går upp.

Okej, mycket sydfranskt just nu. Men där finns en karaktär i frukten som jag faller för, ett bråkigt motstånd som får mig att förlåta sötma och funk. Och så händer det mycket på tillverkarsidan, men lika viktigt är väl att vi får allt mer hit till yttersta Thule att prova.

Roligast på Grand: alla som gick runt med kategorin Frilandsjournalist på Sopexas namnbrickor. De måste väl vara bättre än de vanliga växthusodlade?

//anders

PS: Beklagar verkligen bildbristen och det trista visuella intrycket. Men kamera i fjärde handen var inte aktuellt, och telefonbilder i Spegelsalen blir… tja…

Träsmak

—Men det här är inte vin va?
Hon har fortfarande andan i halsen efter tre trappor och har bara tagit en snabbklunk utan att dofta.
—Eh… jo. Fast det har nog fått lite för mycket ek.
Ettbetygaren på andra sidan bordet tittar skeptiskt på mig. 2006 Pillot Chassagne-Montrachet Les Champgains 1er cru står det på etiketten.
—Det smakar ju som nån sorts sprit…

Det smakar faktiskt en del vit bourgogne också. Men här hamnar man om man inte kan säga nej till sitt inre ekbarn. Chardonnay som får för tjockt med fat slår över i terpentin. Smetar man på ännu mer slår terpentinen över i punsch. Jag kunde prata nötter, julbak eller små exotiska stråk bland höstgula äpplen och plommon, men jag sitter mest och funderar på ärtsoppa och torsdagspannkaka.

Jasså, du är en sån där påfrestande ekhatare som vill att allt ska lagras vid fyra grader på blankpolerad titan? Nä, jag gillar rätt duktigt med fatkaraktär där den hör hemma. Som i vit bourgogne. Jasså, du begriper inte att en vingårdsbetecknad premier cru från Chassagne tål mycket fat, men inte smakar som den ska när den bara är tre år gammal? Jo, men jag tror inte att ens de här avsevärda musklerna – för här finns tung fruktmassa i klassisk Chassagneanda – klarar att rensa upp i det här timmerlagret innan de har blivit gamla och skrynkliga. Synd på bra material, messieurs Pillot. Visar det sig 2016 att jag har fel, tant mieux. Fler goda flaskor hos mig.

Och nu får jag en turbotutte av Gabriel också. Ouch.

//anders

Krabbkampen: Breuer vs Brewer

‘Tis the season, mina vänner. Färsk krabba ligger och glittrar som fullmatade skattkistor på isen i fiskdisken och det är julafton precis när du vill. Skäms om du missar dem.

Krabba är kul för vinhundar. Den lånar sig smidigt till alla klassiska skaldjursparningar, men har också en köttig, djup, äckelgott havsmarinerad kvalitet – och då pratar vi under skölden, inte gulleköttet i klorna – som står pall för rätt tunga utmaningar. Exempelvis Melville Estate Chardonnay från fina 2007, hoppas vi, och så låter vi Breuers Berg Rottland 2004 rida under det klassiska baneret. Alltså en representant för vardera lägret i glasen i kväll och domarbordet redo att granska varje piruett och plié i samspelet. Två grenar: krabba au naturel samt tillsammans med en krämigt vitlökstung caesarsås.

Georg Breuers viner brukar vara idiotsäkra till skaldjur, inte minst mineraldrivna Rottland, och 2004 borde inte vara något undantag. Sval säsong betydde skörd i gården i Rüdesheim först i början av november. Doften definieras av ett karaktärsdrag: genomslag! Den här babyn fyller näsborrarna med intensiv närvaro.

Du vill ha doftcirkel också? Det är klassisk Rheingauriesling som lagrats lite varmt och redan hunnit få rätt mycket cykelkällare. Dessutom äpplen i kanel, en del ananas och en antydan om saffran, och så tysk skiffer i en rad nyanser. Djupet imponerar. I munnen är det sjungande rent och högsyrligt, utan samma tryck som i näsan men med ordentlig längd och alla skifferlagren vid tungroten.

Greg Brewers chardonnay från Santa Rita Hills har fått neutrala fat till jäsning och lagring och pressades, förstås, i hela klasar – mer om det här. Och så tid på fällningen, men utan att röra upp något. Bredvid en Breuerriesling huggen ur sval sten är det här förstås ett överdåd av rikedom, men fokus är femstjärnigt och inget sväller över kanten. Melville har partykläderna på i dag och all charm påkopplad, med tropiska färger ovanpå mogna äpplen och persika, och så bakkryddor och blomtoner. Det är syran och den salta havsmineraliteten som gör det här till krabbvin. Och droppa citron eller lime över maten behöver man inte heller. Som en supermogen chablis – och underbart.

Fast krabbkampen slutar så förutsägbart att du lär ha gissat slutresultatet i halvlek. 1-1. Rieslingens intensiva skiffertoner kunde vara måttsydda för att sitta ihop med mineraliteten i krabbköttet. Med lite caesar och ciabatta i bilden har Rottland svårare att hävda sig, men det klarar Melville med ena handen bakom ryggen.

Båda är grymma parningar. Men ska man gå till straffläggning är nog en rejäl skopa ren krabba och en klunk från Rüdesheim så gott det blir i höst.

//anders

Höstrött

Jag vet att ni menar väl – men sluta ljuga för mig. Det är höst nu. Je l’accepte.

Vinden håller på att slita loss taken på Kungsholmen och jag längtar bara efter en filt och en stor kupa bra pinot, riktigt kryddig, varm. Vad är det som gör pinotviner så höstiga? De multnande löven? Lättheten som påminner om den krispigt svala luften? Hos bloggvännerna har det druckits en del bourgogne på sistone och jag har inte kunnat få bort tanken ur näsan. Det blir Dutton-Goldfields nollsexa som får betala för begäret.

Steve Dutton är mannen med vingårdarna i Russian River Valley och Dan Goldfield är kemisten som blev vinmakare, ett samarbete som fyllde tio år i fjol. Det här är en bascuvée med frukt från fem av Duttonfamiljens lapptäcke av gårdar och doften är precis vad som behövs under filten: soliga körsbär med en kyss av björnbär, moget, generöst, lite flamboyant men syltfritt. Kaffe, sandelträ, rökig BBQ och bakskåpskryddor är lika mysigt som lapsang souchong när man var 17.

Vinet bär sin munkänsla som ett klubbmärke på bröstet, lätt som den svala dalens dimma trots prickfri intensitet som sjunger av mogna pinotdruvor. Syran är bra, tanninerna stöttande men diskreta. Jag har lite synpukter på en beska i eftersmaken som skär en aning mot den fruktrena RRV-profilen, och trots bara 13,5 procent alkohol kommer det en liten kick i gommen som jag kunde ha varit utan. Och med stormen i öronen hade jag gärna haft lite mer jord och löv bland bären, men det här vinet är troget sitt ursprung och kan inte rå för mina nycker.

Och just det, det hade inte behövt kosta 288 spänn heller. Jobbigt att det alltid är pinot noir och inte müller-thurgau på box man längtar efter inne i filtbyltet. Min blåsiga kväll och min kryddiga vän, välkomna i min kupa.

//anders

PPDS

Även på Creutzgatan råder Post Pavie Depression Syndrome. Det är nu inte något deprimerat tillstånd. Bara en lite simmig blick, vacklande beslutsamhet när patienten ska välja middagsvin och en tyngande känsla av övermäktighet inför att skriva om den våldsamma vertikalen i helgen. När alla andra redan gjort det (Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie) och dottern vaknar om en halvtimma.

Men storyn om Pavie ligger koncentrerad och klar i årgång 2005. Det är nog det bästa unga vin jag har smakat på. Det går nämligen inte att klaga på någonting, inte en enda detalj i det massiva, nyanserade, blomsterprydda bygget. Ungdom, ska man komma ihåg, är trots allt ingen defekt. Om 10-15 år kommer det här att vara legendariskt. Femma i alla ämnen i årskurs två och inget som tyder på folkölsurspårning på högstadiet.

2001 med sina syror och fantastiska fruktfokus tar lätt andraplatsen. Krutdurken 2003 var utmärkt så när som på lite snabb sojamognad och småfula nolltretanniner, och 2000 hade sopat banan med allt utom 2005 – om jag bara hade kunnat se förbi ett källarstråk som jag ändå tror måste ha varit TCA.

På Creutzgatan råder tack och lov även pappaledighet ett bra tag framöver. Hör av er om ni vill fika/äta lunch/promenera/frysa på lekplatsen/dricka vinbarsvin (nej, inte vinbärsvin, det är äckligt och jag är inte 16 längre) eller något annat vuxet. Allt jag kräver är meningar som mestadels innehåller subjekt och predikat i relevant ordning.

//anders

Rhône 2007: Battle of the vardagsfransoser i hundrakronorsklassen

Det finns bara två val: Helt ny lön – eller hitta vin jag har råd att dricka när som helst, trots att det är gott. Alternativ två är inte lätt, men ettan verkar inte heller komma flygande som en stekt sparv in i gomseglet.

Det är då man är extra tacksam för 2007.

Det var som sagt då vingårdarna längs Rhône fick precis vad de hade beställt i alla år, och svarade med druvor med extra allt. Sånt är en dröm för världens vardagsviner. Plötsligt är det lätt att göra vin. Det som brukar vara habil bunkringsjuice får ett lyft över ribban till de höjder där man börjar prata personlighet och karaktär. Och så sitter man där och ler över tisdagstallriken, utan att riktigt veta varför och utan att ha slagit ihjäl spargrisen.

På köksbänken står två kandidater till den eftertraktade tisdagstiteln. I röda ringhörnan: 2007 Côtes-du-Rhône-Villages från Cuvée du Vatican i Châteauneuf. Beskrivet av importören som Karine Diffontys eget husbehovssörpel, slutsålt på en pisskvart och hemsmörat i ny leverans, och krönt till symbolen för ett slags vin vi har svårt att hitta på boa: hyfsat billigt, men gjort i små upplagor. Ett skapligt recept på bra vardagsvin, och följaktligen omtyckt och hyllat, också av mig även om jag inte har skrivit något. 80 procent grenache, resten syrah, hälften på cement och andra hälften i foudres. 109 kronor flaskan i sexpack.

I blå hörnan: 2007 Saint Cosme Côtes-du-Rhône. Frukten av familjen Barruols negociantsida, alltså bara Saint Cosme utan Château på etiketten, men det lilla kapellet från de dyra flaskorna finns med i alla fall. Hundra procent syrah mitt i grenacheland, delvis från lerjordar i Vinsobres, delvis från sand och rullsten. Inga överraskningar i vinmakandet – både överpumpning och pigeage, i och för sig, men Saint Cosme brukar ju vara pigga på extraktion – och så stora fat och ingen filtrering.

En garde, och allt det där. Vänstra glaset doftar av härliga mörka hallon, en viskning av fat och en gummiton som skriker ung syrah. Sedan vaknar vilttoner, garrigue, och en köttig, rökt charkdisk som växer till sig. Vet man att det ena vinet är gjort på syrah är blindprovningen slut här, men ett löfte om mineraler som svävar i glaset ska vi också nämna. Det är lite parfymerat, nyanserat, yppigt, generöst, attraktivt, och très 2007.

Till höger är det mer ungbärigt, spetsigare i doften, med kex, örter, och en tydlig järnkant. Hallonen är ljusare här, som hallonsylt på yoghurtglass, och vingummiliknande svarta vinbär bredvid. Grenachebaserad Châteauneufepigon (svårläst ord, va?) med årgångens hela charm.

Vid det här laget är vi så hungriga att vi kastar oss över den arma entrecôten. Saint Cosme visar sig ha en fräschör som skär igenom fettkappan, en klockren kalkstenssyrlighet som ringer i munnen och tvingar oss att klunka i ett tempo som Folkhälsoinstitutet kan ha synpunkter på. Mmm – munkänsla… Cuvée du Vatican har en varmare, mer likörtonad grenachefrukt, med ljus choklad, lakrits och peppar som tillbehör till hallonsylten; soligt, rent och fint och med en sympatisk antydan till apelsinskal i eftersmaken.

Det är två härliga viner, ett rullstenkast bortom vad man har lärt sig att en dryg hunka smakar i dag. Diffontys husvin står i skåpet och ska bli ett nöje att avverka efter hand. Men Saint Cosme blir det en låda av. Det är inte uppenbart av högre kvalitet, men passar mig bättre med sin slanka profil och lite stramare korsett. Urfranskt är det, mineraler och järn i ofjäskig förening med kött, men samtidigt med nollsjufrukten som ett spänstigt överdrag att tugga på. Och så en duktig pepparkick i avslutningen. Välgjord, hygglig sydfransos – som plötsligt fått årgångens åtta sekundmeter i ryggen på upploppet.

Vad är ditt go-to wine?

//anders

2007 Château de Saint Cosme Gigondas Valbelle

Signed, sealed, delivered. En Gigondas i tungviktarklass som bara är att hälla i sig mindre än två år efter skörd. Halleluja.

Om någon trots allt har missat hopens rop mot skyn om nollsjuor från södra Rhône är det dags att gå ut på torget med nytvättade öron. Kortversion för dig som har bråttom: Trevliga temperaturer, knappt något regn, ordentlig mistral, exceptionellt friska druvor. Resultatet är viner med mycket av det mesta, välbyggda, aromrika och lagringsbara – men tillgängliga så tidigt att man undrar vad som har flugit i dem.

Allt jag har smakat på hittills har fullkomligt sprutat fräsch och yppig frukt omkring sig. Syrorna kan vara lite låga, men å andra sidan talar odlarna om de mest fulländade tanniner de har varit med om och jolmigt är det inte. Parker slår frivolter och talar om det bästa han har sett på 30 år i Châteauneuf. Det betyder nog att jag kommer att tröttna på de här vinerna, men till dess tänker jag vältra mig i fruktfatet som Joakim von Anka i pengabingen.

Ta Louis och Cherry Barruols lilla bulldog med de långa ögonfransarna. Det här är ju en långliggare från grenachestockar som är 80 år och äldre, macererad med stjälkar och allt i två månader, toppad med tio procent syrah och med hyggligt mycket fat på. 10-15 år, säger de själva. Jag skulle vilja se den Valbelle 2007 som håller sig undan min korkskruv i 15 år. You can run, kid, but you can’t hide.

För det är ju så gott med björnbär och svarta körsbär om vartannat, färgad med en påtaglig hallonkant. Och så en komplex örtprofil, peppar och lakrits. Underbar balans mellan frukt, syra (faktiskt) och tanniner ger ett paket som får en att svälja lite fortare för att komma till nästa klunk. Mycket av allt. Och lammsteken från bonden i Valsta är en rosa dröm som står upp bra mot densiteten i munnen.

Den här fräschören i frukten och kvaliteten på tanninerna är precis essensen av södra Rhône 2007. Möjligen, möjligen kan det glänsa ännu lite mer om något år, men längre än så lär jag inte lägga undan de här och riskera att fruktlystern dämpas. Hedonism, här är din boning. Åt helvete med höstmysiga sekundärtoner och lagringsprestige.

Det är som att dricka en djuplila balklänning, glänsande, voluminös, smeksam, påkostad; krossad siden med precis det rätta motståndet på tungan. Hur kan man få nog av det?

//anders

The Cali Reports #4: Brewer-Clifton, Melville, Diatom

— Hemligheten ligger i fisken!

Chad Melville tittar på mig under lugg för att se om jag förstår. Det gör jag inte. The secret is in the fish. På armen har han min dotter som jagar hans skjortsnibbar; på ena sidan har han pudelklippta pinotstockar i Carrie’s vineyard och nedanför sluttningen växer familjens bästa chardonnay som ska bli Inox-varianten utan minsta ekbehandling.

Det visar sig att Melville gödslar med fiskemulsion. Det låter som något man skulle kunna få på El Bullì, men det är i princip uppvispat rens från fiskindustrin som är poppis i ekologisk odling. Tillför protein, mättar marken med kväve, och luktar mysko ett par dagar efter påsprutningen. Antingen var det ett tag sedan sist, eller så har vi tur med vindriktningen. Dessutom växer det råggräs och tre, fyra andra grödor mellan raderna för att se till att jordarna myllrar av liv.

Chad är sonen som rätt nyss har klivit fram som ensam ansvarig i vingårdarna på Melville. Pappa Ron Melville gick från en finanskarriär till vinodling i Calistoga uppe i Napa innan han upptäckte att han satte Santa Barbara-viner överst i varenda blindprovning. Upp med bopålarna och iväg till kustbergen med det absurt fina vädret. Ron Melville ger intryck av att vara en man som får det han vill ha.
— För 20 år sedan var det här obrukad barmark, säger han och blickar över pinotpudlarna som min dotter försöker äta upp.

Att köra genom Kalifornien är som att spela gamla bilspel från 1980-talet. En sväng – och landskapet får ett helt nytt utseende, nya färger, ny personlighet. Santa Rita Hills ser ut som om du har skuffat in gamla handdukar under den grönbruna badrumsmattan, knöliga, egensinniga. Solen hamrar i pannan uppe i Carrie’s vineyard, och Santa Rita Hills är en sval appellation, och det finns en förklaring.

Egentligen finns det flera förklaringar, men det räcker med den viktigaste. Längre österut finns de stora bergen. Du vet att varm luft stiger uppåt, och när den gör det måste den ersättas med annan luft. Som alltså måste komma västerifrån – från Stilla havet. Den svala havsluften sugs in i dalen, som tacksamt nog löper öst-västligt, och räddar pinot och chardonnay från att bli hemskt dyra russin. Sjöbris, för att tala med SMHI. Morgondimman har hunnit brännas av, men luften i Carrie’s vineyard rör sig lite över huden och vi slipper dallrande värmehägringar och solpanik. Samtidigt som solen hinner mata druvorna fulla med polyfenoler innan man måste skörda.

Mannen som får det han vill ha bestämde sig för att en ung fransklärare skulle göra hans viner i Santa Barbara. Greg Brewer hade tagit steget från flera vinmakarjobb i Santa Barbara County till egna företaget Brewer-Clifton, tillsammans med Steve Clifton, när erbjudandet kom i mitten av 90-talet. Nu är han den röda tråden mellan de tre husen i rubriken, efter att ha startat Diatom och gjort de första vinerna bakom den sparsmakade etiketten 2005. Trådarna är i och för sig många även om inte alla är röda; organisationerna flyter ihop, anläggningar inne i Lompoc delas, frukt köps hit och dit.

Med Greg Brewer fick Melville en begåvad och intuitiv vinmakare – och en massa ideer som Brewer utvecklat och ville ta med sig. Ta det där med stjälkarna. Brewer älskar att använda hela klasar, stjälkar och allt, i sina jäskar. Han brukar jämföra med stekar som får sitta kvar på benet under tillagningen. Vi andra märker av en struktur som går genom alla hans röda viner, ett annorlunda skelett än fat och maceration kan tillföra. Melville har den; Brewer-Clifton har mycket mer. Och så ett aromatiskt lyft som kan vara helt förföriskt.
— Stjälkarna är helt enkelt en del av paketet, säger Greg Brewer.

Med en äcklig handduk över axeln och shorts som är nedslabbade av halvfärdig chardonnay är han en fin kontrast till familjen Melvilles vackra anläggning i spanskklingande haciendastil. Grovfiltrering av fjolårets Melville Estate Chardonnay i dag, visar det sig. Visst, man kan bryta ned fascinationen för hela klasar till en diskussion om kemikalier, precis som allt annat han gör i källaren. Men ju mer man pratar med Greg Brewer, desto mer uppenbart blir det att han inte är en tekniker, utan en man som gillar koncept och vittomspännande tankemodeller och formar sitt fysiska arbete efter dem. Inspirationen kan komma från avskalad japansk eller skandinavisk design och bli en tolkning på flaska, men aldrig från ingenjörshandboken.

Han sätter till exempel naturen och ursprungskänslan på en piedestal som är högre än andras. Druvor växer i klasar och har stjälkar, alltså ska klasar och stjälkar förvandlas till vin. Han är ingen ekhatare, men det tar emot lite: franska ekfat växer inte i Santa Rita Hills och kan alltså inte bidra till att ge kullarna en flytande röst. Brewer-Cliftons bascuvée på pinot har fått allt mindre ny ek och från och med årets skörd kommer den att lagras helt neutralt. Melvilles chardonnay är redan där. Malolaktisk jäsning? Nja, det hörs på rösten att han inte är förtjust. Äppelsyran är ju en naturlig komponent i hans druvor, men förvandlas den till mjölksyra har människan varit där och pillat och ändrat på kemin.
— Jag kollar inte ens längre, säger han när jag undrar hur stor del av limefräscha 2007 Estate Chardonnay som fått jäsa malolaktiskt. Kanske 20 procent?
— Jag försvinner ur processen. Och jag gillar det!

Samtidigt fungerar det filosofiska vintänkandet så bra även på det jordiska, kemiska planet, där vinet möter konsumenten. Med stålskarp äppelsyra i ena vågskålen kan han plocka riktigt mogen chardonnay utan att den andra tyngs ned för mycket. Resultatet blir intensivt mogna viner som har ett tilltalande tryck i frukten, men ändå en märkbar fräschör. Diatoms hårdragna viner trollar bort 16 dryga alkohol i ett moln av citrus och pulvriserad sten, och pinoterna från Brewer-Clifton får ordentlig lagringspotential av stjälkarna.

Eller ta Melvilles Inoxchardonnay. Kalljäst på ståltank och oekat, som du hör, ett slags förstudie till Diatom. Brewer hymlar inte med att han tänker i japansk estetik för att göra det här vinet. Så i stället för att göra som alla andra och använda de dyraste ekfaten till den bästa chardonnayfrukten tingar han toppläget nedanför Carrie’s (Carrie är förresten hans hustru) och Terraces till Inox. Resultatet blir ett vin som knappt behöver några skaldjur, det djupa havet och ostrontallriken på is ingår. Så det smakar chablis? Nja. Märks det att vinmakaren är förälskad i chablis? You bet.
— Det är ett bedrövligt vertikalvin, skrattar Greg Brewer och berättar om när han ställde fram sex årgångar på en viktig provning. Alla smakade i princip likadant.

Diatom blev ventilen när Melvilles och Brewer-Cliftons chardonnayviner inte var extrema nog. Bort med allt, kvar blir bara det rena och enkla, det oförädlat råa och klara. Japanvurmen dragen till sin spets, med bambuakvareller och 1600-talscitat om vindslipade skelett på hemsidan, a journey through solitude, tranquility and the transitory nature of life. Säljpladder, svärmande exotism, poppsykologi? Kanske. Men med vinet i munnen kan man ana vad han pratar om.

Det hjälper att ha levt i Kalifornien om man ska få in hans våglängd. Det är mycket Kalifornien i mannen med trasan. Naturtänkandet och det milt alternativa är alltid närvarande i den här progressiva delstaten. Har man smakat sig igenom en rättrogen farmers’ market i de svala skogskullarna norr om San Francisco, från drypande nektariner till biodynamiska dim sum, är det lättare att inte se honom som en kuf med sitt pretentiösa huvud i kosmos.

Brewers tankesätt ställer hemska krav på Chad Melville och hans besättning i vingårdarna. Om man till exempel vill kunna använda en stor del av stjälkarna gäller det att de är helt förvedade, annars smakar vinerna billiga tulpaner och inte pinot noir. Kombinera det med jakten på riktigt mogen frukt och risken för solbrända druvor, så är du uppe på en rätt slak lina och dansar när du ska sköta ditt lövverk. Men i Santa Rita Hills lite svalare klimat finns chansen att få mogna stjälkar innan sockret går genom taket. Titta på bilderna här nedanför: samma rad med pinot i Carrie’s, från två olika håll. Titta på den lilla skillnaden mellan den östliga sidan och den som vetter västerut, mot eftermiddagssolen. Chad har fler händer i tjänst under trimning och uppbindning än under skörden.

Det där är ett skäl till att Melville så gärna understryker att de gör estate wines, odlar all sin egen frukt. Annars är Santa Barbara County ett nystan av druvkontrakt och det blir lite Bourgogne att hålla reda på odlare och producent. Systemet ger ofta lite sämre kontroll än man önskar sig som vinmakare – ibland var det 20 brix när frukten kom in, ibland blev det 30, berättade en rutinerad aktör för mig om en svårstyrd gård – men det beror på hur kontrakten är utformade. Och konkurrensen har hårdnat.
— Det är mycket svårare i dag. På 90-talet var det pengar i handen, handslag och en låda av förra årets vin, sålt, tack så mycket, säger Greg Brewer.

Här hade han nytta av att ha jobbat in sig i regionens vinskrå trots sin ungdom. Brewer-Clifton tar druvor från mer än ett dussin vingårdslägen och lägger sig kraftigt i vad som görs på marken. 2005 fick de kontroll över den sista biten av blåsiga, branta Mount Carmel (”det ser ut som en skateboardpark”, säger Stephen Janes som jobbar med såväl Brewer-Clifton som Diatom och Melville) och blev vinbönder över natten. Det vara bara att plocka ihop ett team av folk de arbetat med och sätta igång. Chardonnayvinet härifrån är en dröm, pinoten får tjocka skal och behöver lång tid på sig för att skaka av sig byggställningarna. Tio år till, så lär Brewer och Clifton ha tagit över mer av driften i sina källgårdar. När Diatom köper druvor från Huber är det Brewer-Cliftons vingårdslag som står för skötseln, och frukten tas bara från den mest exponerade sidan av raderna. Då ställer man krav i kontrakten.

Innanför bakdörrarna på Melville Estate står en bikupa från framtiden. Eller ett japanskt övernattningshotell med små celler att krypa in i. Dussintals jäslådor staplade på varandra på betongen, många fler än vad som egentligen krävs för att göra vin av skörden. Om man inte gör som Greg Brewer och Ron Melville och hyllar risktagandet. Genom att vinifiera en myriad av små lotter separat kan man tänja lite mer på gränserna utan att riskera hela skörden. Även ett litet jäskar ompysslad pinot i slasken hade gjort många ägare vansinniga; skulle det hända Brewer blir det inte ens en diskussion. Den gamle värdepappershandlaren har givit sin vinmakare ovanligt fria händer. Och han kan prata om det här med risk i timmar.
— Jag lärde ju mig på golvet att om jag har rätt sju gånger av tio kommer jag att tjäna pengar, säger han.

Tänk dig att du gör viner som kan balansera på en knappnål, och sedan hela tiden tvingas svara på frågor om varför de klockar in på 15-16 procent alkohol. Greg Brewers tålamod har ett slags buddhistiskt lugn över sig – men inte är det hans favoritämne. Sammanfattningsvis: Det är vad det är, mogna druvor ger en del alkohol, och förresten bryr jag mig inte så mycket om det. Ointresset för den där siffran kunde kännas påklistrat hos någon annan, en pose för att ta udden av frågan med nonchalans, men det står i så ren samklang med resten av Brewers tänkande att han kommer undan. Man får ta en del baksidor här i livet om man vill njuta av det, säger han. Som med persikorna.

Kaliforniska persikor i juni är ren fruktpornografi, tunga, ludna granater, sprickfärdiga av saft och sötma. Omöjliga att äta med vuxen värdighet.
— Så man kan antingen säga, okej, de där persikorna är inte mogna och inte så goda, men jag äter dem nu ändå för att slippa bli kladdig i hela ansiktet. Eller så kan man vänta och äta fantastisk frukt, men vara beredd på att få stå över diskbänken. Det är ett val man får göra.

En siffra, alltså. Och det hörs allt mer att han har suttit i den här diskussionen förut.
— Jag menar, kollar folk effekten på kockens spis också?

2008 Melville Chardonnay Inox
Friska unga päron, gröna äpplen och citrusoljor i näsan, bredvid ett slags gummi- eller petroleumnyans. Smaken är ringande fräsch, mycket ung och rätt tajt med sprittande citronkänsla, eftersmaken stram med omogen ananas och persika. Dessutom en salt känsla, krossad sten och en intensitet som överraskar med tanke på lättheten.

2007 Melville Estate Chardonnay
Härlig doft med gula äpplen, persika och bakkryddor parat med en mild, nötig avrundning. Helt neutrala fat till det här vinet. Smaken är en uppvisning i friskhet och balans, centrerad kring mogen lime, med tydlig havskaraktär av salta skaldjur och musselskal. Riktigt gott.

2007 Melville Estate Pinot Noir
Oerhört aromatisk, parfymerat fruktig doft rakt i ansiktet. Jordgubbar, hallon och körsbär trängs, toppade med en liten kryddighet och drag av choklad och mocka. Fin tyngd och bra renhet i munkänslan, läskande, tydligt ungt med en liten angenäm kärvhet. Gott, men trots friskheten har jag faktiskt lite problem med hettan i den här.

2007 Melville Terraces Pinot Noir
Också mycket aromatisk doft, men påtagligt mer komplex, med körsbärskärnor, tobak, rosor och svamp, och redan i näsan en föraning om stjälkarnas roll. Munkänslan är ung, tuff och kompromisslös i det här lerjordsvinet, en bred och komplex smak, slank och med stor integritet. Eftersmaken har mörka körsbär men är snarare jordtonad än fruktsöt. Trots rätt milda tanniner är det här ett vin för källaren.

2007 Melville Carrie’s Pinot Noir
Superkryddigt! Charmigare och mjukare i näsan än vinet som växt i Terraces 25 meter bort, fokus på körsbär som känns sötmogna men röda snarare än svarta. Igen en salt känsla i munnen, kryddig hallonfrukt, jättefin struktur och redan en härlig komplexitet. Sötfrukt under ansvar – jättegott.

2006 Melville Verna’s Syrah
Döpt efter Rons mamma, druvor från en ny gård några mil norrut.  Mycket, mycket ren björnbärsfrukt i näsan, aningen smöriga fat, en lätt krydda och en spännande rhônsk ton av lavendel. Och så de där mogna stjälkarna. Oj, slank munkänsla trots den oblygt fruktiga doften, ofjäskigt vin med markerad syra, finkorniga men fasta tanniner och – jag hittar ingen bättre beskrivning – kompromisslösa björnbär. Eftersmaken är lång och fin med tydligt pepprig karaktär. Bra. (Kuriosa: Kritikerna skällde på Verna’s när det kom och tyckte att det smakade för mycket pinot. Och gav alltså en massa beröm till en nöjd Brewer utan att veta om det.)

2006 Melville Donna’s Syrah
Här är det Rons hustru som stått för namnet och skörden tas in nästan tre veckor efter Verna’s. Aromatisk, pepprig och kryddig doft som påminner rätt rejält om Rhônedalen. Det är mycket rent, igen, och toppas med lite rök, choklad och blomtoner. Vacker smak, oerhört intensiv, med stjälkkaraktären som komplement till sval frukt. Det här är ett underbart vin. Hög syra och perfekta tanniner, grymt nu och med ordentlig lagringspotential.

2008 Melville Estate Viognier
Päron, och päron igen. Här finns också mango, citrus, citronskal, banan och bakkrydda, men inget av blomvasen som jag kan ha lite svårt för i viognier. Päron- och persikofrukten är söt i munnen, men väl balanserad av syra som delvis är tillsatt men också kommer sig av blockerad malolaktisk jäsning.

2007 Brewer-Clifton Santa Rita Hills Chardonnay
En blandning från fyra gårdar som från 2008 består av ungefär en tredjedel frukt från Mount Carmel. Kryddiga, gyllengula äpplen är basen, toppat med hasselnötter och något som får mig att tänka på frukostflingor. Samma sjungande syra här som överallt hos B-C håller upp mogen äppelfrukt och ett slags gula plommon som drar åt det omogna.

2007 Brewer-Clifton Sea Smoke Chardonnay
Sea Smoke är ju känt för sina egna pinotviner, men i ett hörn odlas chardonnay åt Brewer-Clifton (the farming is disco!). Påtagligt mycket mer komplext och nyanserat, med ett brett spektrum av citrus från grape till lime i näsan. Mognare munkänsla än bascuvéen, härlig persika, ett slags uppstramad godisfrukt. Dessutom skaldjursmineralitet, och tyvärr en lite genomträngande alkohol (15,9). Planterades först 2000 och lär ha framtiden för sig.

2007 Brewer-Clifton Mount Carmel Chardonnay
1990 planterades åtta hektar på Mount Carmel, 400 meter upp i luften, som nu alltså är ett monopol. Vinet är fantastiskt. Ung, sval, vit frukt med ljus och lyft i näsan, underbart komplext, med en perfekt nötton och gott om sten. Suverän smak, inte så fruktdriven utan snarare mättad av skaldjur och örter, mycket mineralisk och bruten med en liten grapebeska. Syrorna är – perfekta. Svårbeskrivet komplext vin som ringer kvar i evigheter.

2007 Brewer-Clifton Santa Rita Hills Pinot Noir
Blandat igen, runt 75 procent hela klasar. Oerhört öppen, parfymerad doft med strålande ljusa hallon, vingummin och stjälkrelaterade tobakstoner. Dessutom något metalliskt – ni vet hur pelargoner luktar? Smaken är mycket personlig för en bascuvée (i och för sig ett ambitiöst 40-dollarsvin, men ändå), påtagligt påverkat av klaspressningen med jättefin struktur samtidigt som tanninerna är rätt mjuka. Frukten är inte så stor och mer parfymerad än sötsmaskig. Supersyra!

2007 Brewer-Clifton Clos Pepe Pinot Noir
Gjort på 100 procent hela Pommardklasar från Wes Hagens kända, sandiga gård. Det här är en mindre öppen historia, men doften ger ändå en bra fruktkärna med björnbärstopping på hallon och körsbär, spännande kryddighet och en fin citrustouch. Sötare än väntat i munnen, men massivt, tufft och så gott som helt knutet i dag. Svårutvärderat, men jag har druckit det här med ålder på och det var fantastiskt.

2007 Brewer-Clifton Mount Carmel Pinot Noir
Oj, så fint. Mogna stjälkar ska ju ge lite kaneltoner, och här märks det tydligt för första gången. Tillsammans med lite viol, mint och kex toppar kanelstängerna ädel, ren röd frukt, ett slags mogna, mörka hallon. Underbar munkänsla, eget och rätt kärvt vin med härlig syra och karaktär av jordgubbar, rabarber och citrus. Inte helt utvecklat, men kalasfint.

Det händer inte ofta tack vare havet, men 2008 fick Santa Rita Hills vårfrost som gick hårt fram bland stockarna. Diatom gör aldrig mycket vin – men 288 flaskor Clos Pepe var inte vad någon hade räknat med. Om du undrar varför vi inte provade den.

2008 Diatom Babcock Chardonnay
Bryan Babcocks land delar infart med familjen Melville norr om landsvägen, syd- eller västexponering. Outvecklat vin, men en jäkla sjuss i intensiteten. Jättemycket kalk i doften, ett spektrum av söta bär, vita vinbär, sån där kvittenmarmelad som är så god till ost. Smaken är enormt koncentrerad med grym kraft och syror som man kan invadera mindre stater med. Kryddigheten är stor men svårfångad och helheten är ren som en fjällbäck. Långt, långt efter nollsjuorna i utvecklingen.

2008 Diatom Huber Chardonnay
Om bananer vore gjorda av sten skulle de smaka så här. Och så pressar man citrusfrukter över, och river med lite av skalen. Den här komplexa doften liknar inte så mycket annat, och det är svårt att nita komponenterna: päron, mandel, visst. Pomerans? Smaken är stålig, stenig och outvecklad med episka syror, essensen av renodlad, kalljäst chardonnay. Lång ren eftersmak med persikor, unga plommon och lime. Sade jag rent? Rent, rent, rent.

**

Raderna av tätplanterade pinotstockar löper bort mot kullarna i kvällsljuset. Enstaka bilar på highway 246 som skär genom dalen, från Buellton till Lompoc, bakom träden. En dag kan de riktigt tunga elefanterna komma till den här gemytliga dalen, stora Napaspelare, försäkringsbolag eller modekoncerner. Men fortfarande blåser sjöbrisen över de lokala odlarnas gårdar, och solsmekt kalifornisk frukt möter tillräckligt mycket stringens och mineralitet för att jag ska trivas. Åtminstone om Greg Brewer är inblandad på något sätt.

Det är bra så. Och om tjugofem år är stockarna tjugofem år äldre.

//anders

Med det var vi klara med texterna från sommarsemestern i Kalifornien. Tidigare i serien: Luc Morlet, Philip Togni och Bond Estate. Tack till er som som har följt med.

*

(Full disclosure: På gårdarna betalade vi naturligtvis inget för de viner vi provade. Vi bodde också som gäster på Melville. Det gäller väl att undvika Jay Miller-fällan: inte tala om vad man gör och inte vilja prata om det. För övrigt är väl all teoretisk objektivitet överspelad redan när jag själv väljer att besöka Melville/Brewer-Clifton/Diatom, för att jag gillar vinerna, i stället för att åka till XX Vineyards och YY Cellars…)

2006 Tollot-Beaut Chorey-lès-Beaune

Föreställ dig, rent hypotetiskt, en sambo som är förtjust i pinotviner från Santa Barbara och Nya Zeeland men tycker att bourgogner är lite anemiska. Who ya gonna call? Tollot-Beaut!

Nathalie Tollots respekterade hus har i vart fall rykte om sig att göra lite plyschiga, lättgillade viner med generös fatbehandling. Men fjäskigt är det inte, utan seriöst och välgjort med en förföriskt parfymerad stil som jag ofta har förtjusats av. Pinotdominerade byn Chorey-lès-Beaune är die Heimat för Tollot-Beaut, som har funnits sedan 1920-talet, men lilla monopolet Pièce du chapitre är en rätt nyanskaffad plätt.

Nollsexan har lite nya världen-tycke med kaffe på hallonsås med lite körsbär i, modernt utgjord med frukten först och fat på toppen. Rätt rent och snyggt med en kraftig kryddton och lite rosenparfym. Ungt, men sitter ihop bra.

Jag hade hoppats på lite tidig tillgänglighet i den här flaskan, men några år till skulle inte skada även om det är gott. Det är ungt i munnen, slankt och rätt kärvt. Syrlig rödfrukt dominerar och man kan plocka ur både nypon och tomat bredvid trädgårdsbären. Nollsextanniner ramar in till en rätt saftig avslutning med snyggt fruktfokus i hallonnyanser.

Lätt, ganska rättframt, välgjort, inte utan nyanser, och lite neonatalt, alltså. Och faktiskt lite silkigt framåt kvällen. Inte illa.

//anders