Switch-hitting

Googlesökningen grüner + veltliner + sommelier + favorite ger 20 200 träffar en grå januarikväll. Plus bortåt 6 000 till om du stavar favourite som drottningen.

Det här berättar inte bara hur vinlistor såg ut kring millennieskiftet, när varenda bondlurk med en korkskruv skulle flasha den österrikiska nationalklenoden för gästerna. Det säger också vad som blev den dominerande storyn om grünern, den som alla skulle upprepa så fort druvan skulle in i en text. Men det fanns ett bra skäl till skruvarnas uppskruvade skruvande: få druvor är så användbara på bordet som den svåruttalade från alplandet.

Vi testar ryktet, utrustade med två vardagskvällar, en torsk, en kycklingsallad och en panna färdiglagrad grooner från Kamptal. Willi Bründlmayer är välkänd här i Norden och gott brukar det vara, förutsatt att man gillar den fullmatade, druvmogna stilen. Här är det en nolltvåa från mittmånadssläppet som piggar upp under de livsfarliga istapparna på Kungsholmen.

En del av druvans multitalang förklaras av att den kan göras ut i så många olika stilar. Här är det chardonnayversionen för hela pengen (195 spänn) i den nyväckta näsan, gyllene, krämig, kryddig. Det beror dels på fatbehandlingen, dels på kombinationen av äppelpaj och mogen citrus – allt rakt ur bourgogneboken. Men den där citrusen är så sötmogen att hela kalaset får ett senskördat skimmer, och det flyter ihop med kryddorna på ett härligt degenererat sätt. Tusan om det inte slank med lite botrytis i några klasar? Lägg till lite kaprifol och kalkig mineralkänsla, och den som tänker riesling ska åtminstone slippa dumstrut.

Torsken får en dubbelpanering som glatt suger i sig ett hekto smör i pannan, vanlig kokt potatis och den norska vulgosåsen par excellence: sandefjordssmör. Grovt räknat lika delar vispgrädde och smält smör. Mm. Den där klippta alibipersiljan som en del propsar på klarar vi oss utan, men citronsaft krävs för att inte kranskärlen ska söka asyl hos någon annan så fort man tar fram vispen. Bründlmayers syror klarar av anstormningen, men framför allt finns rondören i den här stilen som gör att vinet inte känns anemiskt. Det står bara 12 procent alkohol på etiketten, men jag utgår från att det ligger lite restsocker i botten på den här flaskan.

Ni vet hur grüner veltliner ska smaka grape? Ibland överträffar verkligheten både dikten och skolboken. Tropicana kunde ha sponsrat den här grapefruktfesten och givit alla besökarna en liten fånig kniv med böjd spets. Salladen med citronmarinerad kyckling, brynt portabella, parmesan och en massa sherryvinäger, då? Det funkar förbluffande bra. Citrus och lite lakrits står bra mot den sommarfräscha gröntallriken, men kraft för att sköta om lite stekyta är förstås inga problem. Ge mig vitt till kycklingsallad sju dagar i veckan. Även om man inte ska pinka i dolcetton heller.

Grünerryktet bekräftat med råge, alltså. Fast det visste vi ju redan.

//anders

Annons

2007 Dönnhoff Riesling Trocken

Någon som kommer ihåg skaldjursoljan? Om man tar slatten som blivit kvar i kylen och slår en majonnäs på, då får man – bra gissat – en skaldjursmajonnäs. Wicked.

Den ilsket orange geggan hamnar på en lättrimmad, dubbelpanerad sejfilé, som är just tillräckligt intetsägande för att fungera som transportmedel och majonnäsursäkt. Lite som de där smakbefriade oblatliknande rånen man lägger osten på när man egentligen vill äta den med sked. Och så vin från en av de stora teutonerna, skördat ett år när alla vädergudar verkade stå i servil givakt på raka led.

För ungt? Nej då. Doften är fräsch, limeig och stenbeströdd, och inte alls farligt tyngd av den där kladdiga päronsodan som nyjäst riesling kan dras med ett tag. Trots det strama anslaget finns en antydan till mogen persika och lite ananas i fonden – det är ändå Nahe, detta. Det blir haklapp på innan vi ens hinner smaka.

Helmut Dönnhoff kan man plocka fram när man diskuterar Tysklands främsta vinmakare, och i Nahe sitter väl kronan rätt tajt på huvudet, så en flaska för 149 spänn är förstås intressant. Jag vet inget om ursprunget, men man får anta att det är ett hopplock från de 15-20 hektar den gamla släktegendomen äger i Nahe. Skandalöst läskande är det i alla fall. Mycket rent, utmärkt kropp, riktigt fin intensitet och oklanderlig balans. Och så vågor av sjungande syror, en som följer med den kryddiga fruktparaden och en som tar över för att hålla ordning på eftersmaken. Vi hör solmogna löften, men inte i den feta stilen; mer persika, spätlesefrukt i ett torrt vin. Gott!

Framför allt är det renheten och den där kryddiga Nahekänslan vi minns i morgon. Ge nu fan i att sno de sista flaskorna innan jag hunnit fylla på, tack.

//anders

2004 La Nerthe Châteauneuf-du-Pape Blanc

Vad var det för färg på din châteauneuf, sade du? Probably the best white wines that you’re not drinking, säger James Molesworth om de vita vinerna från påvens nya. De har blivit lite nördviner, en rännil bredvid regionens stöddiga röda, bara fem procent av produktionen. Själv är jag lite kluven.

Ni minns kanske hur förtjust jag var över Château La Nerthes fräscha röda sommarfläkt från 2004? Men pratar man med Robert Parker är det inget snack om vad man ska välja det året: 89 poäng till husets röda, skyhöga 93 till det vita. En tia dyrare är det också. Vi steker fisk och bryner smör och låter näsan smekas av en liten men fin doft, tydligt vaxig, med en fatig kappa av vanilj och mandeltoner.

Tropiska äpplen, kan ni tänka er det? Gula, mogna, men med en återhållen tropisk lutning och persikotoner. Somrig doft överlag, med aromatiska blomtoner på toppen. Det är lätt att tänka sött vin innan man minns att man är i södra Rhône.

Grenache blanc och roussanne dominerar, med 22 procent bourboulenc och en skvätt clairette. And here’s the catch: ingen av de här kamraterna är ju kända för några större insatser i den livliga syrans tjänst. Det känns fett, sött och tungt i munnen utan att egentligen vara sött. Smaken har bikakor: vax och honung på samma gång. Det börjar berusande aromatiskt, som en hel blomsterträdgård en sommarkväll, men lugnar sig och landar i de tropiska äpplena igen. En liten citrusbeska målar klart den rhônska tavlan och eftersmaken har en kul och rätt tydlig ton av kanel och pepparkaka.

Fin doft, tristare smak, alltså. Tummen ned för 289 spänn och storstryk av den förtjusande röda systern. All alcohol and no acidity makes Jack a dull boy, som Nicholson skulle ha sagt.

//anders

2005 Château des Jacques Moulin-à-Vent

En av de roligaste bourgogner jag har blivit bjuden på var ingen bourgogne i den vanliga meningen, utan en båschåläh. Halvgammal Moulin-à-Vent med alla pusselbitarna i lådan; krydda, löv, gamla jordgubbar. Jag tror att alla kan berätta precis samma story om sin invigning i cru-templet, när beaujolais gick från billig jordgubbsmarinad till söndagsstekvin.

Samtidigt ligger det något tragiskt i att den största komplimang det här vinet kan få är att det inte smakar beaujolais. Nå, det var inte jag som bad om noveaugeschäft och skumbanan i blandsaften.

Pålitliga stornégocianten Jadot har satsat rätt mycket nere i Beaujolais och 2005 har ju fått en viss klang vid det här laget. Château des Jacques köptes 2000 och sattes i händerna på baron Guillaume de Curières de Castelnau – som bara sex år tidigare bytt karriären som kavallerimajor mot en mindre vinegendom i Meursault. Han beskrivs som en djupt passionerad man med mentorer bland Bourgognes tyngsta namn, som Henri Jayer, och har både satsat på ekologiska metoder på fältet och mer burgundiskt vinmakande. Alltså ingen macération carbonique, utan naturliga jäststammar, kallmaceration och lång tid på barriques. Måste provas!

Bascuvéen från 2005 (Château des Jacques gör också flera vingårdsbetecknade Moulin-à-Vent) har en hyggligt tät, ung färg, ungefär som ljus barbera. Här finns tydliga fat med en viss rostning, men träet ger en mångfacetterad bild och kryddspektrumet är inte dumt. Hallon och röda vinbär har fått sällskap av oväntat mörk bärfrukt, som om Jadot pytsat i en tankbil från Gigondas. Lite pinje och svamp, och en smörkolaton på toppen. En ulv i fårakläder om man letar efter pinot noir? You bet.

Vinet har oväntat stor kropp och riktigt fin fruktsötma, klunkbart jordgubbssaftig. Dessutom röda vinbär och lätta röda plommon tillsammans med kryddorna. Och inte en kolsyrejäst skumbanan i huset. Syror och dugliga tanniner balanserar bra. Det är sirligt och elegant, men samtidigt med en seriös tyngd, djup och en mörk kraft man inte hittar så ofta här nere. Vår dubbelpanerade koljafilé får jobba lite för att hänga med, medan den stekta soppen bottnar bättre i den här ändan. Det här gillar jag.

På minussidan hittar jag väl inte den komplexitet jag vill ha; Château des Jacques är lite endimensionellt i dag och faten sitter lite utanpå. Men det ska vi nog kunna ordna med lite garderobering.

//anders

1997 Domäne Wachau Riesling Smaragd Achleiten

En kabinettriesling daterad 1981 slank ur källaren hos kooperativet i Wachau förra sommaren och blev ett av årets roligare utropstecken – för 149 spänn. Klart att vi måste prova den elvaåriga smaragdvarianten från Achleitengården.

Jag ska inte föreläsa om österrikiska vinlagar, men Smaragd är klassen för druvorna med mest socker i musten. Sedan jäser man ut alltihop till ett torrt, kraftigt och relativt starkt vin. Hugh Johnson jämför med torr spätlese, somliga med torr auslese. Och andra påpekar att jämförelsen haltar på flera sätt. Nåja. Lockande är det hur som helst.

Achleitenvinet öppnar med tydlig mogen rieslingkaraktär – en gammaldags bensinmack, helt enkelt. Men sedan är det mest gnäll. Petroleumkaraktären dras med en lite unken gummiton. Frukten drar åt inlagd persika, men är oväntat blek. Man anar lite vaniljsöt äppelpaj. Men på det hela taget är doften rätt vek, och inte särskilt snygg.

Smaken har äpplighet och grape, och en rolig lakritston som ger pluspoäng. Men allt är lite orent och klumpigt. De klingande syror man suktar efter finns ingenstans. Achleitens mineraler är också på rymmen. Bittert/kärvt/örtigt – gärna i rött från södra Rhône, men helst inte i min middagsriesling, tack. Munkänslan är ganska stor på österrikiskt vis, men här finns ingen charmig sötfrukt som kan möta 13 procent alkohol och den där beskan. Lite melon och litchie kommer till när glaset värms upp, men då är slaget redan förlorat.

Det funkar okej till lax, syrlig blomkålspuré och en rödlöksvinaigrette. Men jag ansluter mig till Johan P och Finare Vinare och gör tummen ned.

//anders

2005 Georg Breuer Terra Montosa

Vadå slut? Va, eh – slut? Musslorna? Öh, okej. Men vi ska ju göra linguine alle cozze, då måste vi ju ha… Du har inga, alltså? Öh, jag tar… makrill, tack.

Efter den uppvisningen i bristande flexibilitet när planerna kraschlandar är det skönt med ett vin som känns tryggt och hemtamt som mammas kökssoffa. Vinst varje gång. Rik och generös doft med citron, äpplen, mineralitet och honung. Home, sweet home. Och mer rieslingbensin än förra gången – den utvecklas snabbt, den här.

Visst är det tämligen sötfruktigt, med fin persikostadga och en hel flaska citronsoda, men balansen är fortfarande så fin att man blir tårögd. Lite besk grape i eftersmaken, någon tysk blomma, krispigt skinn runt fet fisk – och allt är bra igen.

//anders

PS: The real shit upplever man hos Finare Vinare.

2004 Ridge Monte Bello Chardonnay

Vi grillar oss vidare genom den svenska marina faunan, i desperat jakt på tröst för det eländiga semestervädret. En vecka till med 15 grader, blåst och regn, så går inte ens det mest obskyra havskreatur säkert för lågor och tänger.

Till en formidabel havskatt med grillad sparris och citronsmörsås plockar vi fram en tyngre kalifornier. Det har väl framgått förut hur mycket jag tycker om Paul Drapers viner; inte minst förmågan att kombinera generös fatbehandling med elegans och balans. Men här tippar det faktiskt över.

Det halmgula vinet öppnar med en enormt fruktig doft, så tung att den nästan slår över i röda bär. Den kryddiga intensiteten är riktigt attraktiv, bredvid en tydlig smörig fatkaraktär toppad med rostade hasselnötter. Mogna gula äpplen hittar man också, och plommonsylt.

Syran kommer faktiskt först i munnen, men sedan tar de övertydliga faten över. Intensiv rostad ek, nästan terpentin, med smör, marsipan och hela barnkalaset. Kärnan är byggd av riktigt mogen och söt frukt med övertoner av mörka mogna citruskusiner. Dessutom finns en udda men tydlig mintton. Generöst och kraftigt är det, inte helt ur balans men lite väl klumpigt i faten på ett ovanligt sätt för ett vin från Ridge.

Jag tror att jag ska hålla mig till Drapers röda, som jag aldrig blivit besviken på. Till och med zinfandel, Kaliforniens egen tårtbotten, får elegans och ryggrad hos Ridge. Och när man vill ha stöddig cali chard finns fortfarande Melville – 200 spänn billigare och friskt som en havsbris i jämförelse. Succé igen härom dagen till (grillad…) lax och kall basilikasås.

//anders

1998 Château Smith-Haut-Lafitte

Ah… Nothing like a decent lunch claret, now is there, old chap? Vi dukar under häggen, kokar färskpotatis, bryner fjolårssoppen och skedar rundhänt med brynt smör över torskfiléerna. Sommarlunch att tråna efter i november. I vanliga fall hade det väl blivit kranvatten till, får man erkänna lite rodnande, men vi tar min vinnördiga far med hustru till ursäkt för att slakta en liten gödd kalv från skåpet.

Plus Graves que Graves, brukar det heta om SHL. Jag läste en artikel i Decanter för ett tag sedan där Daniel och Florence Cathiard fick beröm så att det lät som om de räddat världen och inte bara ett illa skött slott i Pessac-Léognan.

Oj, så mörkt; tätt ända ut i kanterna och bara minsta antydan till mognad. Vinet har fått två timmar i karaff – och doften ger sig på näsan som ett knogjärn av sammet. Det handlar framför allt om en tät och vansinnigt fin fruktprofil, med varma drag av körsbär och björnbär över den vanliga cassisen. En välgjord och ädel doft, svår att slita sig från trots aningen om att det möjligen kan smaka bra också.

Vi bockar av en cigarrlåda och en kaffeton på väg mot en diskret och välklippt gräsäng längst bak i bilden. Dessutom finns en aning järn och ett köttigt drag som växer med tiden och som jag verkligen gillar. Undrar om några av de flyktigaste aromerna egentligen hade velat vara i köket och inte på gården? Vi offrar dem utan att blinka på sommarlunchens vindsmekta altare och nöjer oss med resten.

Munkänslan är nära nog perfekt, lätt och saftig. Vi häller mer brynt smör på torsklamellerna och allt sitter ihop som en dröm. Det är mycket syrligt, en smak som ligger ett par varv efter doften. Tio år, quoi? Surely you jest.

Tanninerna är superfina och faktiskt ganska diskreta trots ungdomen i munnen i övrigt. Mitten känns lite vek i början, men kommer i balans efterhand och helhetsintrycket blir extremt elegant. Den förfärliga gamla klyschan feminint kommer inte över mitt tangentbord, men det är det här farbröderna menar. Syrlig rödfrukt överallt, men med en ädel finess och absolut ingen brist på kraft. Den järnklingande eftersmaken har också något rökigt över sig, och en örtbukett med anstrykning av mint. Och en marmeladfruktig känsla att sitta kvar och suga på.

Grand cru classé slår ändå kranvatten, det gör det. Och ni som som aldrig har druckit er bordeaux à la norvègienne, till (den odlade) torsken, har åtminstone en upplevelse kvar i livet.

//anders

PS: Ursäkta bildslarvet… Bilden på flaskan med den blå skölden finns i kameran som finns på andra sidan Sverige. Semesterlogistik och vinbloggnde går inte ihop.

2006 Bonny Doon Ca’ del Solo Albariño

Grahm, Randall, f. 1953, Los Angeles, Kalif. Vinmakare och grundare av Bonny Doon Vineyard utanför Santa Cruz. Gör nästan vad som helst, bara ingen annan har gjort det. Egendomen en gång besökt av Nettare e gioias författare med sällskap. Alla hade mycket trevligt.

Ärligt talat ankommer det inte på mig att skriva ihop ett rap sheet om en legend. En snabb googling kan ge dig mer läsning om Grahm än du orkar med. Långt ifrån allt han gör är gott, men han lär aldrig ha gjort ett tråkigt vin. Nämn en europeisk druva, och Grahm har odlat den i Kalifornien.

Den här albariñon, från Ca’ del Solo-gården i Monterey, råkar ligga kall i kylen och åker snabbt fram som understudy till en vildsint defekt Savigny-lès-Beaune från Jadot. Eller rättare: Albariño med 17 procent loueiro och tre procent treixadura. Vad sade vi om perifera europeiska druvor?

Päronsplitt, någon? Vi pratar inte piggelindoften som finns i fräschare tysk riesling, utan hela smälta glassen och nästan inget annat. Vi vänder så när på flaskan för att se vilka E-nummer aromämnena har. Dessutom är karaktären ganska aromatisk, vilket förstärker godischocken.

Smaken är ingen solklar succé till en mjäll röding, men vi tänkte ju nio år gammal bourgogne från början. Det är mycket fräscht, fortfarande med aromatiska tendenser, och smakkomponenterna lyser i neon. Mest ljus får grapefrukten, från syrlig tugga via sött kött till besk avslutning. Vitpeppar är kul och hjälper i alla fall till lite med rödingmötet. Och så en kryddig, varm citruston – någon sådan där frukt som man gör aptitretande pastellfärgade drinkar på i länder med mer sol, eller asiatiska dipsåser. Allt slutar i godisskålen, men balansen är fin.

Nä, tråkigt är det inte. Men jag tror att många av oss med lite mer traditionell gom tycker att det är lite vulgärt med sina nästan skrikiga färger. Omtest till mindre finstämd mat än röding nästa gång.

//anders

2005 Georg Breuer Nonnenberg

Ha! Korkskruvsångesten bortspelad innan den hunnit få på sig tofflorna. Now who’s your DADDY, sucka!

Den här gången borde den ha sett tecknen i skyn och höjt garden i tid: T-shirtpremiär i Rålis, rödingrea på Daglivs, min gamle tolkskoletovarisjtj doktor M på långväga besök, et voilà! så är årets mest efterlängtade riesling korklös. En tacksamhetens klunk går till Finare Vinare som i vanlig ordning took one for the team och pekade ut den som överraskande spelbar redan i januari.

Nonnenberg är den första av Georg Breuers vingårdspärlor från haussade 2005 jag öppnar, och utseendet är dagisungt: Gyllene med grönstick och gott om små pirriga bubblor. Doften är fortfarande en aning återhållen – men det är en doft att besjunga i ballader om man är lagd åt det hållet, och den växer under kvällen. Mättad och gyllenfruktig, redan oväntat långt kommen med mogna persikor och till och med en entydan om bensinmack. Och underbart nyansrik.

Det är kul hur Breuer kan lura en att skriva något så dumt som sval tropisk frukt i blocket. Paradoxen är på sin plats: Här finns tropiska drag av ananaskaramell och melon, men intrycket är svalt och fräscht, med citrus, ett nässelsnår och en tydlig kritton som balanserar. Och ugnsbakade äpplen, tillsammans med lite kryddigt bullbak och en gräddig vaniljton, vad blir det? Apfelstrudel, natürlich.

I munnen visar Nonnenberg upp sig som rent majestätisk, kraftfull och tät med en intensiv närvaro. Smaken öppnar med äppelkompott och är galet läcker, generös och rik med så yppig frukt att den nästan är atypisk för huset. Persika, ananas, grape, lime och ett lager vårblommor leder till en perfekt liten beska. Smaken är mognare i karaktären än jag väntade mig redan nu, och syrorna faktiskt en hårsmån lägre än väntat. Men det är rejält citrusfräscht, och mineraliteten går som en retad grävling direkt på tungroten och biter tills det krasar.

Breuers viner har en fantastisk renhet utan att bli asketiska. Nonnenberg utnyttjar det till att få vara ganska kramig utan att tappa balansen. Framtiden ser riktigt rolig ut, men de här flaskorna lever farligt från och med nu.

//anders

2005 Clotilde Davenne Chablis 1er Cru Vaugiraut

Quoi? När Clotilde Davenne satsar på en solokarriär efter 17 år som vinmakare hos Brocard gör hon det med egen lya under namnet Les Temps Perdus. Det räcker ju med att dofta på ett glas av 2005 Vaugiraut för att veta att de 17 åren varit allt annat än förlorad tid.

La vigneronne med snaggen och läderjackan har snickrat på egendomen ”på lediga stunder” sedan 1992, vilket kanske säger mest om låga krav på dygnsvila. 2005 Chablis Vaugiraut, utan Les Temps Perdus på etiketten, har en skapligt öppen doft för en så ung premier cru, mycket elegant med strama äpplen. Men här finns så mycket mer! Framför allt är den späckad med kritig mineral som får saliven att forsa. Efterhand kryper fina vita blommor fram, en söt sky som får oss att tänka på riesling. Här anas en liten vaxton och någon nöt längst bak, och lätt rökigt ylle; en efter en kommer de fram och lägger fram sitt noggrant uppmätta bidrag i vågskålen utan att rubba helheten. Vilken precision, vilken balans! Strålande bra.

Smaken är förstås ung, grönäpplig med drivor av musselskal och våta stenar. Ostrontallriken nästan materialiseras framför oss. Man ska tycka rätt bra om limesyradrag vid tungroten i dag, men å andra sidan bör man nog ge fan i ung chablis om man har problem med den saken. Nog anas en diskret, snyggt tillskuren liten fatton som en viskning i fonden, trots åren hos fatantipaten Brocard?

Eftersmaken må vara lite väl kort i dag, och det behöver lägga på sig lite mer tyngd, men allt annat sitter på precis rätt plats i ett oerhört skickligt bygge. Enligt Systembolaget finns som vanligt inget att tjäna på lagring. I call bullshit on Systembolaget. Om smaken växer i doftens kläder på ett par år, vilket jag är övertygad om, är jag beredd att slå en skinande fyndstämpel på det här vinet.

*

PS: Ingen har väl missat hur utomjordiskt goda italienska blodapelsiner är just nu? Vi drar i oss ett nät om dagen, tror jag. Hollandaise på blodapelsinsaft över en lätthalstrad laxbit var en rosa dröm till vinet och kommer att vara ännu bättre om ett år.

//anders

1999 Louis Jadot Savigny-lès-Beaune

Jag har gått och hallucinerat om makrill i flera dagar, sedan min favoritmatnörd Lisa hyllade vinterupplagan på nystartade Taffel.se. Ni vet hur det blir när en smak inte släpper taget. Så med en ledig måndagskväll att spela på satte jag munkavle på min västsvenska uppväxt och letade upp lo sgombro i 08-området. Var snälla och berätta inte det för min mamma.

Inga konstigheter: Mycket smör i pannan, mandelpotatisar och blomkål till, och tiosekundersfräs på machésallad och vitlök i makrillflottet bredvid. Det känns upplagt för ett smörigt vin och vi passar på att smaka på Jadots åtta år gamla Savigny-lès-Beaune som dök upp i december.

Stornegocianten Jadot äger egna rankor i fem premier cru-lägen i Savigny-lès-Beaune, men jag vet inte varifrån frukten till den här cuvéen är hämtad. Vinet är vackert gult och alla gröna nyanser har förvandlats till brons och guld. Kryddor och vanilj är översta lagren i en doft som är ganska dominerad av rostade fat, men på ett attraktivt sätt. Mogna gula plommon, smör och rostade nötter samsas med en fatig karaktär av mandelmassa och likörpralin som ger en lustig men obetvinglig association till La Spinetta.

Vinet har en trevlig tyngd och viskositet i munnen, mellanstor kropp men fin koncentration, med söta vinteräpplen och en lång, fruktsöt eftersmak med mandelgodis och knäck. Här finns oblyga men nyanserade och snyggt hanterade fat – Jadot jäser på barrique, varav en tredjedel nya, och lagrar på samma fat upp till 20 månader – och en antydan till mineral. Syran anas på tungan men har gått i ide, och 1999 gav överlag mogna men lite syrafattiga druvor i Bourgogne.

Slutsats: Gott! Härligt vintervin med sina äpplen och kryddor. Till makrillen, då? Nja. Ingen matchning jag är stolt över. Med uppenbar risk för att bli tjatig hade vi behövt mer syra; något som skär igenom omega 3-floden i stället för att spä på den. Mycket friskt, anser Systembolaget, och skruvar upp syrasymbolen till klockan tio. I helsike att jag hittade den nivån i den här flaskan, ens innan makrillen var rensad och stekt. Sommarens bästa makrillvin var en grüner veltliner från Freie Weingärtner Wachau, nio år gammal men stram, pepprig och kärnfrisk bland nästan tropiska frukter. Att man aldrig lär sig av sina lyckträffar.

//anders

Suring revisited

Fler torrlagda hundpass. Jag passar på att presentera bildbevisen på att den bergochdalbana av njutning och förmultnelse som min första surströmmingsfest innebar faktiskt ägde rum. Vade retro, tvivlare.

Pocketkamera i källarhåla upplyst av fyra värmeljus, men essensen kanske går fram ändå. Tack S för bilderna.

//anders

Besk öl, sur fisk

”Har samma känsla i kroppen som inför ett bungyjump – förväntansfull och lite nervös”, mejlade skåningen. Han glömde (utelämnade?) ”skitskraj” och ”milt illamående”. Men nu hade vi bränt livbåten och det vara bara att hundsimma. Oskuldens dagar var räknade. Kosta vad det kosta ville.

Nu jävlar skulle vi äta surströmming.

Det dög inte längre att vara över 30 och inte ha prövat. Alltså städslades tried-and-true Skelleftetjejen S som teknikinstruktör, mentor och pådrivare. Därmed var alla broar till tryggheten brända. Bombsäkrad lokal bokades, slipsar knöts, information om den aktuella årgångens märken inhämtades från insiderkällor i Skelleftetrakten. Tankar på enkelbiljetter till Buenos Aires bekämpades.

Medan mandelpotatisen puttrar på spisen sippar vi tretton år gammal Spätlese från von Othegraven i MSR, nära Mosels och Saars sammanflöden. Det är underbart att gammal tysk båtmotorriesling ofta kostar tvåsiffrigt, men just den här är inget att skriva hem om. Gott om petroleum och lime, men lite klumpiga och enkla syror och inget särskilt smakdjup. Helt okej som försmisk, men kanske räcker inte heller 9,5 procent alkohol för att lugna nerverna medan S drar de taktiska detaljerna. Suring, säger hon, med infödingens okonstlade självklarhet. Ligger illa i munnar uppväxta söder om Dalälven.

Äntligen låg de före detta fiskarna i den rostfria bunken.

Man kan ta på doftexplosionen som intar rummet som ett topptränat SWAT team utan att ställa frågor först. Det är en levande, organisk stank som sänker grova hullingar djupt ned i mellangärdet. Det enda liknande jag har känt är akupunktur i ländryggen mot en släng av lumbago för några år sedan. Okej. Fokusera på att hålla andningen igång, lugn, rytmiskt nu, inåt varannan gång. Rutinerade barnaföderskor har ett stort försprång här.

Vi är som hjälplösa barn i kjolarna på S och den likaledes rutinerade värmlänningen. Med beundransvärd pedagogik guidar de oss som flygvärdinnor under säkerhetsdemonstrationen, inkråm bort, tryck med gaffeln på ryggen, vänd och dra loss ryggbenet som nu sitter löst, skrapa loss köttet från skinnet. Köttet? En hög rödsvart sörja är resultatet av tio minuters klumpig nybörjarmöda.

Kom-ihåg-lapp till konsumenter av traditionell svensk mat: På tunnbröd, med smör, mandelpotatis, rödlök och gräddfil, är allt gott. Tvekar du över vilka tillbehör du ska ha? Klipp ur och klistra upp på kylen.

Slutsats: Suringmackan är matvärldens Mick Jagger. Översätt fulsnygg till äckelgott. För mig går bollen ribba in: Den före detta fisken ger sälta, kropp och en jäst karaktär till helheten. Svingott… fast svårmagat… fast svingott… You get the picture. Jag tar om när den första är slut.

Vi lutar oss mot den svenska matlagerns ohotade etta. Lundgrens lager kombinerar självsäker beska med kraftfull fyllighet, bröd och aromatiska citrustoner. Finare & Vinare fick den att funka till krabba och hovmästarsås i förra veckan. Jag har länge haft den fula snömannen som default till kräftor och kunde inte tänka mig annat till före detta fisk. Bredvid har vi Aalborgs Taffel och Nils Oscar God Lager från samma bryggeri. Inte lika bra matchat, men mer tilltalande på egen hand, med större friskhet och liten krydda.

Tennstopets surströmmingsblowout nästa år, säger sällskapet efter tredje snapsen. Qui vivra verra.

*

PS. Extra tack till Frankofilen för generös draghjälp åt en blogrookie. Finns uttrycket curlingbloggare?

//anders