Hjort, noshörning, gråsparv

För några år sedan hade mitt huvud exploderat vid blotta tanken på en sådan här parallell. Strålande år i Piemonte. Hyllade, haussade och hajpade producenter. Lagom många år på nacken. Båda egendomarna besökta, minnena vackra och levande.

Nu är jag inte lika säker.

De har ju knappast blivit sämre med åren, de här flaskorna som jag köpte med lätt förhöjd puls och lade på rygg med en öm godnattkyss och drömmar om välregisserade återseenden till tjocka stråkmattor. Men även om jag har vägrat välja sida i den överskattade striden mellan Langhes traditionella och moderna producenter är det uppenbart att 2010 års salivkörtlar jobbar hårdare vid tanken på ljushyllta, långmacererade brottarmattor än eksmekta kosmopoliter. Och här sitter man med Luciano Sandrone och Giorgio Rivetti, två av regionens mest uppburna barn av den sköna nya världens tekniker. En garde.

Reflektion nummer ett: det är hittepå att nebbiolo inte skulle suga i sig en del rostad ek med åren. Det är stor skillnad på de här vinerna nu och för några år sedan. Uppfostran är tydlig i båda, men inte den brädgård man vandrade i då. Klassisk kakao och kaffe hos Sandrone; hustypisk och snabbt igenkänd profil i Spinettan, med högaromatiska toner nästan åt enehållet. Tydligt, men balanserat. Och så bittermandel så det räcker till alla – vi är ju i Italien, bevars.

Le Vigne görs som nästan all barolo gjordes förr, som en blandning av flera gårdar. Separat vinifikation och så tid på franska tonneaux om 500 liter. Doften är rätt tät och fin, frukten mogen, varm och nypontonad; de ystraste älvorna har åren tagit kål på. Men personligheten, var är den egentligen? Jag har bitchat om det i den här cuvéen tidigare, minns jag, men vi ska i alla fall smaka innan jag sätter repristecken.

Valeirano däremot, från branta kalkjordar på 450 meters höjd i Treiso, doftar som man vill. De ljuvliga blomtonerna har gjort den till min favorit i syskontrion från Castagnole Lanze. Och så betydligt mer cassis än kollegan till vänster, och ännu nykrossade skogsbär utan särskilt mycket sekundärtoner. Rivettis viner är verkligen odugliga till blindprovning, så tydlig är la frutta della casa.

Men nej, Luciano – Le Vigne försvarar inte riktigt sitt pris i munnen heller. Söt, fin och mogen plommonfrukt är gott, och den fasta tanninstrukturen är precis vad jag vill ha, men det här vinet har ingen egen röst. Det ska få många år till, för ramverket klarar utan tvivel det. Samtidigt anar man en liten tomhet i mitten som oroar för vad frukten smakar om åtta år. Och knutet är det inte, bara lite… tråkigt. Men tänk om den här gråsparven får örnevingar i källaren. Jag har inte druckit någon riktigt gammal Le Vigne och hoppet lever ändå.

Lillebror har skurit ut ryggen på den hängda hjortkalven och stekt bitarna så att man kan äta dem med en sån där rosa plastspatel man får till glassen på torget. Köttkvaliteten är obeskrivlig och mötet med den fasta strukturen i båda vinerna femstjärnigt. Valeirano levererar en tuffare attack än barolon, stram, syrlig och obändig. Det tar ett tag för fruktkärnan att tätna, men den gör det till slut och balansen blir riktigt bra. Roterande jäskar låter ju vinmakare extrahera rätt mycket frukt utan att tanninerna blir outhärdliga. Ändå borde det vara några år kvar till toppen.

Men här är det mest spännande med den här parallellen: hur blire rå? Är de kanske egentligen som bäst nu innan modernistfrukten ger med sig? Eller finns det stoppning av traditionellt snitt här – då tänker jag mest på Sandrone – som gör att det blir klassisk snyggnebba om ytterligare sex, sju år? Vet ni, jag tvekar. Men jag tänker stå där och hämta facit.

//anders

Annons

Tillbaka till samtiden

Saker man aldrig trodde att man skulle säga:

1. ”Lite synd tycker man ju om Northug ändå – stavbrott i dubbeljakten och usla stafettkompisar.”
2. ”Den där tjugoettan Forsberg håller ju inte alls på den här nivån.”
3. ”Nja, den här Mascarellon är lite väl fruktslampig för mig.”

Och så bockar man av allihop på en vecka. Det gäller att vara effektiv om man ska få vardagspusslet att gå ihop.



Mascarellos dolcetto från Monrobiolo och Rué, 2007, är egentligen ett strålande vin. Klockren struktur och koncentration, stramt, syrligt och seriöst, med några års lagring i reserv under huven och hela den klassiska garderoben för dolcetto d’Alba: Blåbär, körsbär, tobak, mineral. Men näsan får samtidigt en slaskig tungkyss – tänk ivrig hundvalp när du just käkat jordnötssmörsmacka – av hallon och blandade skogsbär som faktiskt blir för mycket Gott & Blandat efter ett tag.

Bartolo Mascarello är ju inte vilken producent som helst. När hjärtat slutade slå i mannen med stort B för fem år sedan var han en myt, en vinmakare som suttit i sitt hus i Barolo och sett våg efter våg av förändring skölja förbi knuten. Utan att få en droppe på baskern. Gjorde man så hamnade man rätt långt offside när Langhes bönder började titta på hur resten av världen gjorde vin, på, säg, 1980-talet. Det nya kramkalaset runt ultraortodox, vingårdsblandad barolo är faktiskt inte mer än ett drygt decennium gammalt, men när det väl var i gång satt Mascarello där i mitten och påpekade att han gjorde exakt det han alltid gjort, och farsan också förresten, och varför vill folk betala så mycket för det nu plötsligt?

Egna etiketter med handmålningar och paroller, som den berömda No barrique, no Berlusconi, gör förstås narrativet än mer lockande. På den etikett han klistrade på sig själv stod det Den siste mohikanen – en vink om vad han såg uppifrån örnnästet Barolo. Dottern Maria-Téresa kunde förstås varenda gruskorn i vinkällaren när pappa gick bort och höll bara butiken i gång som vanligt. Ändå undrar jag om inte stilen blivit en anings aning mer tillgänglig i unga år än tidigare. Faktaunderlaget i mina rullor är lite för tunt, men det ska bli spännande att se vart det tar vägen.

Att 2007 har kunnat ge intensivt fruktiga viner även i Piemonte börjar i alla fall stå klart. Flera enklare Langheviner har precis som Maria-Téresas dolcetto påmint om södra Frankrike, där 2007-frukten verkar epo-dopad i flaska efter flaska. Gott som tusan, bara man inte får för mycket.

Jag tror egentligen att den här dolcetton lugnar ned sig på ett år eller två, och då är prislappen på knappa 14 euro en skrattfest. Men det är svårt att komma undan tankarna på Rinaldis nollsexa häromsistens. I dag går det att föra en mer sansad konversation med den.

//anders

PS: Jörgensen håller med om byggstenarna, men är lite mindre ogin. Men så är han på väg till Madeira på långsemester medan vi andra fryser ihjäl bland tunnelbanetåg som aldrig kommer. You do the math.

Mera Maremma hemma

Man kan spotta på flygande vinmakare. Man kan go Nossiter on their ass och skrika att de tvingar alla kunder att använda samma recept och att det gör vinvärlden fattigare. Men då får man dra ned färgreglagen lite på sin världsbild.

Jag är kluven. Ursprungskänsla, Variation och Personlighet står grindvakt framför mitt köksbord. Samtidigt har tillgång till moderna metoder gjort svårdrucket vin drickbart över hela världen. Det går att sänka skördeuttagen, skrubba i källaren och ge frukten lite lyster utan att tvätta bort de lokala färgerna. Du har den terroir du har; Bordeaux är inte Bolgheri är inte Yountville. Å andra sidan har vi alla druckit vin som smakar vinmakare och inte plats. Å tredje sidan kan ett vin vara svingott fast man känner igen krafterna bakom i sömnen. Hörs det att svartvitt inte är min paradgren?

Man får inte glömma bort att det finns bra och dåliga konsulter. Carlo Ferrini har hela mustaschen i den första kategorin: tänk Siepi, Casalferro, Casanova di Neri, Tasca d’Almerita… Det är stora, högextraherade viner, men med ryggrad och resning, och personlighet under kostymen. Ferrini var teknikchef på konsortiet i Chianti classico och blev en riktig sangioveseskalle – och jag har ännu inte stött på ett Ferrinivin, det spelar ingen roll hur modernt, som har smakat utslätat. Även om man känner igen signaturen.

Brancaia var hans första uppdragsgivare som konsult. Det var innan de hade börjat göra vin i Maremma. Ilatraia, uppfunnet 1998, vilar på cabernet (60 procent) spetsad med 30 procent sangiovese och tio petit verdot. Doften från nollfyran är en laddad explosion av modernt skuren frukt, körsbär, drottningsylt utan sockret, plommon och en varm jordton. Maremma, jo tack. Och så espresso, chokladkola och mandelmassa från 18 månader på hälften nya fat.

Okej, för sött i munnen och viker ned sig till mat? Tänk igen. Och lyssna på florentinaren med bröderna Dalton-mustaschen: In the 1990s winemakers were concerned about bigness and richness, and they didn’t think about acidity. Actually acidity got in their way. Losing acidity was a very grave mistake. Ilatraia 2004 är syrligt, läskande, mycket slankt och lätt i munnen, tvärt emot vad näsan antydde. Jag hade utan vidare gissat sangiovesedominerat. Visst är det fruktsött, men stram och fin struktur håller allt på fötter och syran ger lyft. Det slutar lite blommigt med tobak och nyplockade vinbär, allt i en fin båge som bär ända ut. Bra!

Visst, medhårs-Maremma är knappast min husstil. Låter jag lite hyllande beror det på överraskning: det här är helt enkelt mycket bättre än jag väntade mig.

//anders

PS: För fyrahundra bagis får man nollsexan på boa – an unqualified success enligt Galloni, som delar ut fem poäng mer än till den sketna nollfyran.

Ring inte ut allt det gamla

Ambitiös etikettkonst i all ära. Men man blir lite mjuk i sinnet inför av gamla klassiker som den här. Rak och redig men sirligt vek med tysta ekon av planschtryck och art nouveau, en nostalgisk relik från tiden när A4 inte tog en i närheten av bondvischan kring Barolo.

Man myser och suckar sig tillbaka genom flydda decennier. Sedan lyfter man blicken lite.

Visa mig din etikett, och jag ska säga dig vem du är. Beppe Rinaldi, Citrico för piemontesarna, gamle borgmästarens son i Barolo, är en traditionsbärare, lokalprofil och historieberättare. Hos honom kan man konsten att låta nebbiolon macerera i fred och du får ursäkta att jag inte länkar till någon hemsida. Det var inte Rinaldi som bad om den där A-fyran och andra moderna påfund, för att inte tala om fiberoptik och små franska otyg till tunnor.

Och du får också ursäkta om jag läser in mer av mannen än vad som faktiskt finns i dolcetton. Men det känns väntat att doften packar in ett helvetes uttryck. Sutte man en sommardag vid ett rangligt metallbord och slötittade ut över en folktom Piazza dei Caduti skulle man vilja späda ut Rinaldis dolcetto. Klassiska körsbär och blåbärstoner toppas med ett helt fång violer och en kompromisslös örtighet som nästan känns som eucalyptus.

Kompromisslös kunde det här vinet trycka tvärs över t-shirten. Den som fortfarande babblar om dolcetto som norditaliensk beaujolais har aldrig fått en mörkblå uppercut i den här viktklassen. Attacken är brutal, solklart nytt grenrekord i mitt kök. Ändå lyckas helheten vara ganska lätt, och nånstans här vill jag börja applådera. Här finns härliga gammaldags syror, kvalitetstanniner i överflöd och lite bittermandel i svansen.

Mm, personlighet och integritet. Och lite korv. Och lite pecorino. Och lite förnöjsamhet.

//anders

En julsaga

— Aldrig druckit Masseto? Men ta en av mina nittiosexor då.

Ursäkta? Jag skärper hörseln till elva.

— Jag har en del liggande som jag fick rätt billigt. Vi kan väl byta bara.

Nu undrar jag om han är tillräknelig. Eller bara spottade lite dåligt under de första flighterna. Men grannen vid provningsbordet är ju känd som snäll kille de luxe, så fast jag borde byta ämne av pur tvångsmässig artighet klarar jag inte av det.

— Eh… Men du vet, det finns inget i min garderob som man kan byta bort mot en nittiotals-Masseto utan att hamna i helvetet.

Äsch. Han tänker inte så, slår han fast och förresten är det fynd från en vrakplundring som inte gick till marknadspris direkt. Det är ju roligt att dela med sig. Klart Anders ska ha en Masseto.

Vänta, låt mig formulera om det där. Klart Anders ska ha en flaska av Italiens mest omsusade merlotvin, druvans själva benchmark på stöveln, färdiglagrat och klart, som han aldrig annars kommer att vara i närheten av att kunna köpa. För det är ju det det handlar om. En snabbsökning på Wine-searcher på senkvällen ger priser som börjar en bit norr om 300 euro. Och frakten lär kräva mer än en axelremsväska, gårdagens DN, frystejp och ett SL-kort.

Det är lustigt hur merlot börjar lukta cabernet när nivån blir tillräckligt hög och åren tillräckligt många. Cassismarmeladen är klockren bordeauxblandning i stilren Bolgheritappning, med körsbärsfrukt och lite blåbärstopping för säkerhets skull. De nötiga faten är jättefint integrerade. Men över Nickel, asfalt och likör regerar en fantastisk, slottsädel karaktär – glaset stinker av kvalitet, inte fjäskfrukt. Detta är gamla Masseto, innan stilen internationaliserades lite mer kring millennieskiftet, säger de som vet. Toppa med ceder och tobak och var förlåten för att du tänker östra stranden.

Det slutade med att jag stoppade en Barroche Pure från 2005 i väskan och satte mig på tunnelbanan. Beväpnad med att advokaten ändå slog till med en hundring när han fick lite mat till. Eftersom jag fortfarande letade ursäkter för att blåsa en översnäll medmänniska på en raritet. Han pratade bort mig ur det diket över en kalifornisk pinot, men faktum kvarstår att jag blev insläppt i drottningens gemak mot all logik för 432 spänn.

1996 är väl inte det mest besjungna året i Bolgheri och jag vet inte ens vad proffsen tyckte. Men munkänslan lär sitta kvar ett tag: fantastisk, tät men lätt, i total balans. Klasstanninerna har fått lagom mycket ålder och eftersmaken klingar ut länge, länge, tills det bara anas små violer bak på tungan. Etikettsdrickande? Kanske. Men jag hörde mer smackande än gnäll från dem som drack blint kring slagbordet på Creutzgatan.

Eftertankar: Det går att göra grymma merlotviner i Toskana – men det kostar. Jag lär väl inte köpa fler, men jag är glad som ett barn för erfarenheten. Och det finns en fantastisk längtan hos många vinhundar att låta andra uppleva det man har älskat. Fast när det gäller ren oförfalskad generositet har vi nog en vinnare här.

Tack Svampen. Hoppas du gillar Pure.

//anders

PS: Egentligen borde väl varenda vin till lördagmiddagen ha en egen post. JL Wolfs Jesuitengarten 2004 hade enorma mineraldrag och torr men blommig frukt som stod fint mot pilgrimsmusslor och skaldjursoljedränkt krabba/mangosallad. Ändå var Diatom Huber 2007 kanske mer mitt i tavlan – ett fantastiskt vin med sina svala tropikdrag, mångfacetterade mineralitet och återhållna stil som drog gissningar om chablis trots 16 bisarra procent. de Montilles 2002 Pommard Les Pézerolles kunde jag dofta på i timmar; underbart ljusa, lätta hallon och körsbär, tydlig men perfekt fatbehandling och härlig arkitektur. Och Ridge Geyserville har jag alltid gillat, men 2007 är speciell med hysterisk fräschör för en zinblandning, ung charmfrukt och oklanderlig balans – och solklara övertoner av päron! Smakprovet på 2006 Smith Haut Lafitte tackar vi också för och väntar med nästa tills smörfaten och bärfrukten lugnat sig lite och mineralitet och resning tagit sin plats. Och det fanns fler flaskor, och de var inte äckliga.

Men framför allt var det faktiskt skitmysigt. Vilka bra människor det finns på internet.

Italiensk bdx 2004: Gaja vs Ornellaia

Det här är gammal kärlek. Vi hade en rejäl förälskelse förr i tiden, supertoskanarna och jag. Sena nätter, djupa blickar in i stearinljustindrande ögon, stora uppoffringar för att få vara tillsammans. Det gick som det brukar, vi växte ifrån varandra, det är inte er det är fel på, det är mig, jag behöver få träffa andra i min egen ålder.

Och så blir man ändå sugen ibland och det räcker med en blick. Inga långa resonemang i kväll. Klart vi kan gå hem till ditt kök.

Som uttalat andravin får Le Serre Nuove ta hand om fat som inte hamnar i stor-Ornellaia och det handlar mest om juice från de yngre stockarna. Det står numera på stabila och välsvarvade egna ben – och då blir det förstås inte samma fynd som det har varit. Men 2004 ska vi förstås inte missa trots prislappen och när renkalvssteken får en svampsås med lite messmörssötma viftar de långa ögonfransarna lite extra i garderoben.

Samtidigt som Ornellaia började göra Le Serre Nuove – 1997 – stack en viss Angelo Gaja ned sina stockar i Maremma. Magari, på hälften merlot och lika delar av vardera cabernetkusinen, brukar spöa det lite plufsigare Promis som har syrah och sangiovese i sig och borde också gilla den lilla renen. Men juryn får det tuffare än vi trodde.

Alltså, de har mer gemensamt än inte, de här kontrahenterna. Mörk, söt kvalitetsfrukt, till exempel. Båda dansar i gränslandet mellan björnbär, cassis och körsbär, klassisk Maremma. Magari kör lite mer godispåse, medan Le Serre Nuove har mer utvecklad doft med toner av pinje, grillat kött, peppar, tobak och stall.

Faten tar ju mycket plats i den här stilen, men det är snyggt gjort. Välj mellan klassisk grädde och bittermandel (Ornellaia) eller aromatisk choklad, mint och nötter (Gaja). Man märker att det fina året har låtit vinmakarna spela med tanninerna som de ville: det är stadigt men mjukt, moget och finmalet. Ren, söt, mörk frukt i stora klunkar väntar vi oss på den här nivån, och formen är rätt slank och fin trots all mognad. Det är skickligt gjort, stylat, anmärkningsfritt och jättegott, och lite slätstruket om man dricker det varje dag.

Dött lopp? Nja. Enligt handuppräckningen kring bordet, ja, men lite mer klassiska och animaliska Serre Nuove berättar lite mer för mig i dag. Båda är skamlöst drickbara, men viskar om mer utveckling på några års sikt. Magari känns nog mest primär och jag hoppas att det blir personlighet snarare än punktering när åren får slipa lite.

Godast: 59 grader varmt lår från en liten norrländsk ren. De här breddgraderna har sina små poänger ändå. Till och med i november.

//anders

PS: Förlåt den riktigt pissiga bilden – fotoljuset på sistone har givit sjukligt blekgröna bilder bortom Photoshopräddning. Men man kan inte vänta till vackra vinterdagar för att publicera allt…

Party like it’s 1971

Det blir faktiskt alldeles tyst i källaren på Lidingö. Pratet, skratten, klangen från kuporna som hamnar för nära varandra på det trånga bordet, tolv människors uppsluppenhet och gemenskapsljud dör som när man stänger av köksfläkten. Det sjudande rummet stillnar i en samtidig inåtvänd vördnad, en plötslig ödmjukhet.

Sakta tar tvånget att dela upplevelsen tillbaka initiativet:

-Jävlar… jävlar…

Ingen av oss visste väl riktigt vad vi stod inför den här kvällen. En del erfarenhet av barolo och barbaresco med lite ålder på fanns det, men en föreställning med tio flaskor från 1971 och biljetter på första raden var svår att föreställa sig. För mig som sätter nebbiolo högst av allt var drömmarna guldskimrande – samtidigt som bubblan kunde spricka med en smäll som skulle höras ända till Castiglione Falletto.

Nektaren som fick tyst på de tolv dök upp redan i första flighten. Ni har redan läst/läst: Enrico Giovannini Moresco skördade sent i Pajorégården i Treiso, höll skördeuttaget lågt redan 1971 – och bjöd Angelo Gaja på en slurk. Kejsaren av Piemonte köpte sedan loss marken av Moresco, och vi har turen att känna Niklas som finkammar Europa och plockar hem en original-Pajoré från 1971. Doften är lätt men tät, spetsigt fokuserad fräsch rödfrukt, utmognad men med en hel del oförstörd jordgubbig barnacharm. Lägg till lite sojamognad, muscovado och lite motstånd från sötkärv rönnbärsgelé, och tryck på paus.

Men det är i munnen som Moresco slänger sitt tunga sammetstäcke över dussinet vinhundar i källaren. Perfekt struktur, obeskrivlig munkänsla – kanske den finaste jag har känt, kanske bara på en nivå där man slutar jämföra. Är fruktkärnan åtta år gammal, eller 38? Intensitet, kraft och elegans i samma centiliter. Ålderssötman ger jordgubbarna guldkant, den där rönnbärsgelén kompletterar. Svansen klingar ut i mineralitet pyntad med torkade rosor och en droppe tjära och viskar kvar en minut senare. Consummatum est.

Ändå gick det att argumentera för andra viner som kvällens guldmedaljör. Pio Cesares sjuttioetta var i toppform, kryddig och barrskogstonad, med fantastisk frukt i munnen, underbara tanniner och arkitektur över all kritik. Kicken av rökig tjära i eftersmaken lyste upp slutet som en fackla. Bara den där gudomliga munkänslan avgör för Moresco i mitt minne. Eller varför inte Marcarinis vin, från rikfruktiga Brunate i vackra La Morra: tuff, ungdomligt efter 38 år, med en härlig blommighet i näsan och ett fantastiskt fruktspektrum från hallon till plommon.

Jag kunde förstås rabbla upp alla tio, kanske minus några TCA-dräpta. Men jag måste ge plats åt några glas ur den långa raden före och efter den piemontesiska dekalogen. Som Kellers 2007 Hubacker: sensationellt fin Rheinhessenriesling, lång, lång smak av utvalda äpplen och mineral i ett perfekt bygge. När jag sade 2001 på en chianti från 1990 var det lätt att spika producenten, för det är bara Castell’ in Villa i hela Toskana som utvecklas så långsamt. Giacomo Conterno bekräftade tesen att de bästa klarade av även min hackårgång 2003; Cascina Francia hade generösa jordgubbar, framträdande kryddighet och drag av cassis, med kalkiga citrussyror för att möta den dominanta sötfrukten. Det blev ingen Monfortino 2003, och Cascina Francia tackade och tog emot materialet.

Vin nummer 22: Spetsad druvmust (tänk pineau des Charentes eller Juras macvin), pomerans och andra julkryddor, russin; mer specifikt den färska doften ur ett nyöppnat Sunmaidpaket. Smeksamt i munnen med stort uttryck, tätt och druvigt, mycket sött. Slarviga anteckningar. Rätt lätt och smidigt ändå för ett fortifierat vin, kanske grenachebaserat från Roussillon?

Nä – 1982 Quinta do Noval Nacional. Tack och godnatt.

//anders

PS: Tack Niklas för bilderna. Och just det – några liter nebbiolo på 40-strecket, ett dussin bonusviner toppat med en osannolik Nacional, absurt goda leverspett, musslor och din källares vanliga varma camaraderie. Mm, tack för det också.

PS 2: Inte länkad i texten: Winepunker.

2004 Fèlsina Fontalloro

Vet du vad en skinkkanon är? Nej, fel – din snuskhummer. Det är en plasthistoria som ser ut som en vägkon och används för att näta köttbitar.

Det är också, visade det sig nyligen, en särskilt nyttig sak om man vill ugnssteka en hjortbog, men har gjort den lite lös i hullet genom att fylla den med hemsvängd paté på duvbröst och liberala mängder smör. Och konjak. Och vitlök och rosmarin.

Nätad och klar hamnar bogen på äppleskivor, pyntas med rosmarin och får vitt vin och fond hällt över sig. När den är klar har köttsafterna blandat sig med skyn och saften från äpplena, och din sås har gjort sig själv medan du drack sval kabinett i soffan. Sila, koka ihop några minuter och montera med smör. När jag ger ut boken Världens Godaste Mat Som Är Nästan Gratis blir det fläskkarré för 29:90 i stället för hjortbog, och så var första kapitlet klart. Prova någon gång.

Fontalloro är Fèlsinas IGT sedan den tiden när man inte fick göra chianti på bara sangiovese, en stram och fattung historia som naturligtvis är alldeles för ung men som jag vill veta var jag har någonstans. Och bara klangen av 2004 får saliven att rinna. Franco Bernabei brukar göra viner som passar mig, med en klassisk resning och stor sangiovesekänsla. Här är det flera gårdar som har bidragit: Fontalloro ligger i södra Chianti Classico, de andra i de vackra kullarna närmare Siena. Fèlsina är noga med jordvården och plockar ut ett drygt kilo frukt från var och en av de drygt 50-åriga stockarna. Dessutom av en klon som ger små druvor med tjocka skal.

Mm, doftar som det ska efter några timmar på karaff: ädel, ren, rå sangiovesefrukt. Hela körsbärspåsen är med, och då är det någon som har gått på torget och valt ut de bästa bären. Läder, tobak, pinje och en liten jordgubbskant gör doften rätt förhäxande. Som väntat är det rätt duktigt med ek i dag –  det tar ett tag att svälja 20 månader på barrique – men det är aromatik och bittermandel för hela pengen och ingen fjäskvanilj.

Det fina med att vara ganska tanninresistent är att man kan tycka om viner trots att man dömer dem till fyra års garderob samtidigt. 2004 Fontalloro är svinungt – och svingott. Rå, oslipad kraft, men inte tungt eller tjockt, snarare slankt och högsyrligt. Fina kryddnyanser mynnar ut i en örttonad eftersmak och tanninerna är som lite för mörk choklad: fina, men det är rätt gott om dem.

Lägg undan. (Okej, det visste du redan, men ändå.) Och laga något gott när du tar fram dem.

//anders

1999 Mastroberardino Taurasi Riserva Radici

Man dricker viner för unga. Man skriver att de behöver glömmas bort ett bra tag. Man glömmer bort dem. Man snavar på dem när man letar efter något annat, säger javisstja, den där flaskan, fan också. Man öppnar dem. Man konstaterar suckande att det smakar som om det nog hade varit godare i fjol. Man önskar sig en väckarklockefunktion i Cellartracker. Utan snooze.

Ni vet.

Men 1999 Radici Riserva har minsann jag hållit ett vakande öga på sen sist. Ett par år i låda har varit rena spabehandlingen för den här lite skrovliga skönheten. Fullmatad med lite torra syditalienska körsbär, och för varje bär har man lånat en extra kärna av grannen. Tjära, tobak, svart te och läder, och en elegant resning i doften som säger ja, hej, jag är här nu, och var är den där söndagssteken?

Och så en gammaldags munkänsla som är slank och välmatad på samma gång. Tanniner som gått från bitiga till fasta, och vill ha proteiner och gräddsås att prata med. Aglianico av den gamla sorten, personligt, potent, och alldeles ohyggligt italienskt.

Den som inte har konstant fimbulvinter i sitt vinförråd kan alltså ta fram nyckeln nu.

//anders

PS: Valinière? undrar någon. Jo. Fast det blir bara larvigt att skriva en blåkopia av Finare Vinares heltäckande sammanfattning. Den som har samma gom som jag och vill ha salt och slanka flintspetsar kan stå över nollsexan och försöka övertala någon att bjuda på 2004 i stället. Jag tackar och bockar.

2008 Renato Ratti Dolcetto Colombè

Om inte Anders kan komma till Piemonte får väl Piemonte komma till Anders. En sommar utan att klunka sval dolcetto under en platan i La Morra känns alltid lite färglös, men min bank påstod att det inte funkade efter en månad i Kalifornien. Dags att byta bank?

Sicken tur då att det faktiskt finns anständig dolcetto i Sverige för tvåsiffriga belopp. Kopparpanna, färsk spansk korv, vitlök, rödlök, paprika och några chiliflagor, sauterat och klart medan vinet väntar i kylen. Andiamo.

När Renato Ratti dog 1988 var han en av kungarna i Piemonte, en trailblazer som släpade regionen in i framtiden och kampanjade för att de bästa vingårdar skulle få högre status. Men jag tror vi tar hans historia till något annat än en måndagkvällsdolcetto. Doften är hur som helst bra, med typiskt lättmörk frukt på körsbärsgrund, plommon, ett oväntat fint lager av svävande topptoner åt jordgubbshållet, och lite barrskog. Och allt mer tydligt för varje tugga: pinjenötter!

Colombègården ligger på 600 meters höjd och vinet får bara se stål, även om det är lätt att känna spökfat. Smeksamt, mjukt och lätt i munnen, berömliga syror och tanniner som går från pliktskyldiga till hyggligt fasta när man tänker efter. Ingen riktig beska, tyvärr, men tillräckligt druvtypiskt. Den som inte gillar  sånt här skriver tunt när jag skriver lätt, men allt spelas ut i en väl avvägd båge och vid sådär 16-17 grader är balansen utmärkt.

Utmärkt sommardolcetto – om än lite välkammad – för 99 spänn, alltså. Och faktiskt överraskande nyanserat om man ska vara noggrann. Nu ska jag bara hitta den där platanen till ett vettigt pris också.

//anders

PS: Jo, det kommer mer från Kalifornienturnén. Jag ska bara.

Tasmanien och Castell’in Villa

Jag minns att Jancis Robinson på sitt hypereleganta brittiska manér pekade ut Tasmanien som en region att hålla ögonen på när hon intervjuades på Grape Radio. Anledningen: Klimatförändringar. Rent logiskt borde man ligga rätt bra runt fyrtioandra breddgraden, med gott om vattenkylning, när Australiens klassiska vingårdar kämpar mot kvicksilvret. Jag har druckit någon enstaka tasmansk pinot nån gång, men kan inte på stå att jag kan pungdjävulens ö något vidare.

Slow Wine är en liten importör med fokus på Tasmanien, som i och för sig har breddat sig sedan de hette Tasmanian Wine. Chiantiproducenten Castell’in Villa står också på bordet på den här påtitten av delar av sortimentet.

Men Jancis för ett annat resonemang också: om att prova många viner fort, som det ofta blir. En flaska som är gjord för matbordet får tre minuter på sig att imponera – och det blir Idol av alltihop. Vi kan prata länge om det här, men jag nämner det mest för att jag hade skitbråttom den här gången, på väg till en annan provning. Och inga bilder lyckades jag ta heller.

Freycenets 2007 Louis Riesling Schonburger kan vi lämna därhän, doften är gewurzparfymerad med inlagd frukt och smaken platt och intetsägande. Ekotänkande Meadowbank Estates 2006 Riesling har en kul doft: den osar av gummi och bensin som den värsta Moseltraditionalist, toppat med citrus och en örtig ton som drar åt salvia. Smaken har hygglig fräschör och citronskalskaraktär, men saknar fruktsötma och domineras av en jordig beska. 2006 Wineglass Bay Riesling från Freycenet är en annan historia, återigen med gummikaraktär bredvid ett rätt elegant, stramt spektrum av stenfrukter. Lite sprits finns kvar i flaskan, jordbeskan är märkbar men inte oangenäm, och frukten drar åt danskt citronvand och persika i en välbalanserad smak. Wineglass Bay är för övrigt den där bedårande vykortsvyn som kan vara den enda du har sett från Tasmanien.

Pinot noir är faktiskt öns mest odlade druva och den knoppande vinindustrin har förstås sett potentialen i trenden mot svalodlad pinot. Stefano Lubianas 2007 Primavera Pinot Noir har en öppen, ren, generös jordgubbsdoft, toppad med påtaglig kryddighet. Smaken är lätt och fint söt, hyggligt komplex med citrustoner och föredömliga syror. Slutet är lite hett, men ändå en fin fiskpinot. 2006 Hawkshead Gibbston Valley Pinot Noir kommer från Central Otago i Nya Zeeland och har intensiv och betydligt mörkare frukt i näsan, björnbär och mörka körsbär, plus rätt mycket fat och en violton. Björnbären följer med in i munnen och faten ger ett chokladtäcke, men tanninerna är rätt aggressiva och helheten känns inte integrerad.

Chardonnay är nummer två i hackordningen på Tasmanien – ni börjar ana en viss burgundisk profil. 2006 Wineglass Bay Chardonnay är min favorit i flighten, fatjäst med äpplig och fyllig näsa och en del snygga fattoner. Det är lite oförlöst i munen ännu, men kraftfullt och lite ståligt, som en ekad chablis med päron, citrus och liten avslutande beska. 2005 Meadowbank Grace Elizabeth Chardonnay är fortfarande ung och frisk, rätt rostad och smörig, med mosade bär och tropisk frukt i näsan, I munnen blir det lite väl kladdigt för mig, tropikcocktail med för låg syra och en känsla av restsocker. 2006 Prancing Horse Chardonnay från Mornington Peninsula sydöst om Melbourne är också rätt fatig med vanilj och popcorn, men renare, svalare och mer fokuserad. Smaken är smörig och full av mogna tropiska frukter, druvig med skaplig syrabalans.

Stefano Lubianas Estate Chardonnay 2003 är en udda personlighet, utmogen och på väg över kanten, med en oerhört kryddig doft och en mix av blommor, honung, mandelmassa och nougat, rätt oxiderad. Årgång 2004 är betydligt fräschare, men också med mer fatkaraktär kvar och lite grönt och kärvt. Ord som stumt och ekbeskt hamnar i blocket bredvid kartigt och hårt. Nolltrean fick också malolaktisk behandling och tjänade på det, tycker jag nog, även om den tappade fräschör.

Castell’in Villa är en riktigt klassisk Chianti från princessan Coralia Pignatelli della Leonessa med duktiga ägor i Castelnuovo Berardenga öster om Siena. Det är egentligen en hel by – dyr agriturismo, vildsvinsjakt, stenslott, olivlundar och hela kalaset, och vinerna har ett visst rykte. Egen klon av sangiovese har man också.

2004 Chianti Classico Riserva är ung, personlig, och har fått nytta av det fina året i doften. Plommon och körsbär är stommen, men ovanpå svävar fina aromer av lakrits, pinje, violer och till och med en liten bananton. Frukten slår till direkt i munnen, generös och körsbärssöt, men retrokänslan är där. Fina syror och en viss örtighet finns också. Det spretar lite i munnen, men bara av ren ungdom, tror jag – det här är riktiga långliggare.

2003 Santa Croce är supertoskanaren: sangiovese och cabernet, och så 18 månader på barrique. Doften är fint aromatisk, tydligt modernt mörkfruktig och helt öppen. Blandade örter finns, och rätt tjockt med fat. Smaken är – tydligt 2003-skadad. Klistrigt uttorkande tanniner som aldrig kommer att mjukna, medan plommonfrukten redan är mogen. Inte min grej, antagligen inte bättre år heller.

2003 Chianti Classico Poggio delle Rose kommer från en liten plätt (se bilden, courtesy of Johan som har varit där en massa gånger), 50 gånger 150 meter med lergrus på kiselsten, och får enormt lång tid på barrique. Doften har vacker, ädel mörk bärfrukt med pondus och personlighet, inte så farligt fatig som jag befarade; lite choklad mest. Koncentrationen ger en del lösningsmedel och kryddörter blandat med asfalt och en liten blommighet. Tung, söt björnbärsfrukt i munnen, koncentrerad men rätt fräsch och balanserad. Lakrits och sura körsbär leder till en örtig eftersmak. Faten är väl integrerade, och enda problemet är förstås tanninerna från det där eländiga året. En Poggio delle Rose 2001 eller 2004 skulle jag antagligen tycka om.

Killen som faktiskt kan det här med Tasmanien läser ni här, fast när jag tittade hade han inte fått upp de noteringarna. Men jag kan ju bara hålla truten efter att ha drällt med renskriften sedan slutet av mars.

//anders

2001 Roagna Langhe Rosso

Hon kom genom raderna av rankor, i lerigt blåställ, med sekatören i handen. Hundarna på gårdsplanen slutade hoppa med sina skitiga tassar på mina linnebyxor.

Ja, jag vet ju inte så mycket om sånt här, men jag är säker på att min man kommer snart, sade hon var tredje minut. Medan hon guidade oss igenom många års produktion av barolo och barbera och svarade på de allra mest obskyra detaljfrågor om tillverkningen. Man kan nämligen det, naturligtvis, om man tillbringat livet med en sekatör eller en pigeagestav i handen. Fast om man är kvinna i Piemonte tror man inte det.

Tanten hette signora Sordo. Gården var näst intill omöjlig att hitta nånstans i Castiglione Falletto där grusvägar och traktorspår flyter ihop, och har egentligen inget med rubriken att göra. Men det är henne jag tänker på så fort jag doftar på Roagnas Langhe. Detta är klassisk nebbiolo ut i minsta långmacererade tanninpolymer. Tranbär, multna löv och läder i näsan. Det är bara att bocka av skolboken: Rosor, körsbär, lösningsmedel, nypon. En liten jordgubbskaraktär. Lakrits får hoppa in för tjäran som inte riktigt finns. Och så den där subtila träkänslan från 25-hektolitersbotti.

Retronebbans bålverk Roagna har jag skrivit om i fjol, och du kan tryggt räkna med att inget har förändrats sedan dess. Vinet är friskt i munnen och behöver rätt lång luftning för att skaka av sig vintersömnen. Slankt är det och slankt förblir det, fast intensiteten är klart godkänd för en Langhe. Tanninerna är lite oväntat uttorkande för en nolletta, och på det hela taget hade det gärna fått kosta lite mindre än 199 spänn. Men superklassiskt, enkelt och bra med ålderns komplexitet och den rätta slånbärssyrliga eftersmaken, det kommer man rätt långt med i mitt kök.

//anders

PS: Tävlingen om världens fulaste etikett hårdnar.

PS 2: Beklagar det pinsamt låga bloggtempot just nu.

1997 Mastroberardino Radici Taurasi Riserva

Dagens språknöt: Kan en inkörsport vara någonting positivt? Cannabis, fick vi lära oss i årskurs tre, är en osviklig inkörsport till heroin; Alice Babs ansågs vara en inkörsport för vår oförstört blåögda bygdeungdom till den fruktade svarta jazzen och blev kallad för slyna av den tidens Stim-chef. Paradiset har inga inkörsportar man kan råka halka in igenom, utan dit är det den smala och törnebeströdda vägen som gäller. Stackars ord, så mycket elände på axlarna. Här ett försök till motexempel: 1997 Radici Riserva blev min inkörsport till de egensinniga taurasivinerna.

Dagens nittiosjua doftar av klassisk aglianico, torkade körsbär, mognadslagrade jordgubbar, plommon. Lång fatlagring anas, men på ett gammaldags oskyldigt vis utan hårdrostning och vaniljglass. Kryddor, läder och tobak blandas med ångan från långkokt, vitlöksstinn, trådigt sönderfallande lammragù med rosmarin och nykokt färsk pasta, och vi känner att vi nog ska klara en blaskvinterdag till ändå.

Mastroberardino, appellationens grå dam, brukar säga att deras taurasiviner i princip kan lagras hur länge som helst, och berättar gärna om hur årgång 1934 glänste när diverse journalister och inbjudna gick igenom egendomens källare häromåret. Men hos varma 1997 är frukten utmognad och färdig, avrundad med en underbar sötma, sammansmält sylt utan att vara det minsta tjock och kladdig. Eftersmaken med jordgubbar, örter och tobak är kalasfin.

Tanninerna i det här vinet är de mest polymeriserade jag har upplevt i en Radici, inte silkiga, utan snarare stadda i långt gången upplösning. Ändå är strukturen fortfarande fin och parningen med maten funkar bra. Ni behöver inte springa ned i källaren med första hjälpen-kudde och korkskruv, men drick nu-flaggan är hissad på Creutzgatan och löften om njutning för er som gillar taurasi påskrivna och stämplade.

//anders

2003 Le Serre Nuove dell’Ornellaia

Jo, alltså, ni vet det där med andraviner vi pratade om? Här är ett fint exempel på hur man kan göra. Le Serre Nuove har tyvärr börjat kosta en skaplig slant. Men ta en titt på Ornellaias prislapp, så ser världen genast lite vackrare ut igen och du kan le åt att få kika in genom den omsusade dörren i Bolgheri.

När helvetessolen brände Toskana till stenåldern 2003 levde Bolgheri gott på jordens vattenreserver från skyfallens 2002, enligt Ornellaia, och lite busväder i september såg till att druvorna i alla fall fick hänga klart utanför bakugnen. Och Le Serre Nuove doftar verkligen gott. Den fina, ädelfruktiga profilen visar upp cassis, plommon och mörka körsbär toppade med kaffe och kakao. Vinet har fått totalt 16 månader på fat, varav en fjärdedel nya, och det var nog precis lagom. Och visst svävar en liten stallton i glaset, och tobak också.

Det var fler som gjorde väldoftande viner 2003, men smaken kan vara ganska rälig ibland, och tanninerna ska vi inte prata om. I det perspektivet har Le Serre Nuove verkligen imponerande fin balans. Både syror och tanniner är generöst tilltagna, väl avvägda och av fin kvalitet. En munfull Nickeltonad cassisfrukt har stoppning nog för att matcha; toskansk bordeauxblandning rakt ur boken. I flaskan finns husets yngre stockar, och som en liten teaser för 2003 några fat från plättar som brukar hamna i Ornellaia. Det är tätt och fint, överraskande bra för årgången, och precis vad man vill ha till en tung entrecôte och dragonstinn béarnaise.

Förra flaskan, en sommarkväll 2007, var blyg, stum och rätt grå. Sedan dess har nolltrean tagit steget ut genom mammas dörr, fått färg på kinderna och en liten förförisk glimt i ögat. Stor, stor skillnad. Ni som inte har den här liggande i sjugradiga jordkulor från beredskapstiden ska nog börja leta efter korkskruven nu.

//anders

2005 Vietti Barbera d’Alba Scarrone

En provning med djurtema kanske man kan ha någon gång? En noshörning från La Spinetta, förstås. A Donkey and Goat packar in två djur och borde förstås representeras dubbelt. Luís Pato för flygfänas skull, om nu inte någon ställer upp med Screaming Eagle (ring mig genast i så fall). Ja ja – New York Times har hela storyn om critter labels i spåren efter Yellow Tail. Men ni får inte glömma Vietti!

Djur i bild kräver stor talang och integritet för att inte bli fast på Hötorget. Min estetik brukar vara rätt stram, men man får vara riktigt renlärig bauhauskramare för att inte charmas av gräshoppan. Eller snigeln på Barolo Brunate och den här dalakurbitsen. Bland konstnärerna bakom Viettis flaskor finns namn som Pier Paolo Pasolini och 1996 ställdes hela den dåvarande kollektionen ut på MOMA i New York.

Vin kan de visst göra också, Luca Corrado och hans folk. Scarronegården ligger i krokarna av Castiglione Falletto. Frukt från 60-åriga stockar hamnar på franskt i 16 månader, och resultatet är alltid seriös barbera med egen personlighet.

Nollfemman är harmonisk och väldoftande med påkostade fat på toppen. Inte den vaniljkladdiga sorten, utan en aromatisk och kryddig karaktär med lite nymalet kaffe och bittermandel. Under ligger den där violetta frukten som de bästa barberabagarna hanterar så bra, fint fokuserade mogna moreller plus björnbär och ett eller två blåbär. Och skoputs – vanligare än du tror med den här druvan.

Ah, barberasyror… Friskt och fräscht är det i munnen, med slank mörk körsbärsfrukt och fin balans. Lakrits och viol i eftersmaken är lätt att tycka om. Det är påtagligt ungt med lite oborstade tanniner och en del beska, och den aromatiska profilen är inte fullvuxen, men man känner att Currado siktar långt. Viettis barberor brukar behöva ett antal år på sig för att blomma ut.

Men Scarrone är god nog i dag, ren och snygg med det där proffsiga uttrycket som är lite svårt att fånga. Det här är ingen retrobarbera, men den är långt ifrån fjäskig. Synd bara att barbera blir dyrare i samma takt som den blir bättre – men det är klart, jag slänger gärna in en femtiolapp för gräshoppan.

*

Uppdatering, 15 december: Det blev visst lite av en modern barberavecka, men Scarrone står ut som överlägsen så långt. 2005 La Spinetta Bionzo hade fin doft, men utan den där laserfokuserade cassisfrukten som brukar utmärka Rivettis barberor, och inte riktigt den kryddiga komplexitet i smaken som gör den intressant. Och Sandrones barbera från 2004 verkar ha passerat zenit. Den var ju jättegod för ett år sedan, men nu har den yppiga likörfrukten säckat ihop och det hela blir lite snipigt och ihåligt. Det är inte så lätt att pricka toppen på de här filurerna, men hellre för tidigt än för sent verkar vara den säkraste strategin.

//anders

2004 Produttori del Barbaresco Barbaresco

Är det här världens bästa kooperativ? När andra lokala dinosaurier slangar ut vin som i bästa fall är habilt men karismabefriat gör la cantina sociale, med rötterna i 1800-talet, traditionsbärande juice utan att fastna med kängorna i de branta backarna kring Barbaresco.

Eller handlar det egentligen om att jag är en sucker för nebbiolo och att Drutten och Gena kunde ha gjort kalasvin i Piemonte det signade året 2004?

Eller bara att cantinans nollfyra-normale charmar tofflorna av mig just nu?

Det kan vara hur det vill. Den som vill tipsa om andra bra och prisvärda kooperativ – som naturligtvis finns – är hjärtinnerligen välkommen. Här är det i alla fall hundra procent charmant, parfymerad ung nebbiolofrukt i doften. Den friska fruktnäsan har tydliga unga hallon och fräscha, ljusa körsbär. Blombuketten består av violer snarare än rosor. En grusig mineralton samsas med mandeldoftande ungt trä och tjäran ger en snygg kontrast till växtrikets dominans. Och så, på toppen, nyskurna italienska örter, som oregano över en charktallrik.

Munkänslan är härligt lätt, slank och smidig, och fortsätter att vara det efter flera timmar (och dagen efter) när kroppen har lagt på sig lite mer fläsk. Friskt som en fjälltopp, och tanniner är det gott om, men de sitter bekvämt i helheten. Sötsura körsbär, och så den där blommiga känslan som fyller ut aromatiken innan eftersmaken klingar ut i ett smorzando av salmiak och tjära. Underbart. Det här är old school-barbaresco som trivs som fisken i vattnet på 2000-talsfesten.

Ni som undrat varför barbaresco beskrivs som mjukare och lättare än barolo kan dricka det här charmanta vinet redan nu. Det har förstås mer kraft än många andra flaskor i världen, men i sammanhanget är det mer förtjusande än skarpskjutande. Det finns mer komplexa viner i Piemonte, men allt sitter på sin plats här i en väldisponerad arkitektur.

Har ni börjat ringa in 2004 i B&B? Det där äppelfräscha, intagande parfymlyftet i frukten som är helt oemotståndligt? Och det roliga är att jag hittar samma sak i nollfyror från Europas alla hörn.

//anders

PS: Kolla! Kakel!

PS2: Ett välkänt scenario: Finare Vinare råkar dricka samma sak ungefär samtidigt – och skriver betydligt snabbare.

2005 Rocca Guicciarda Riserva

Cold turkey… Det blev snabbt november igen, kristallvagnen blev en pumpa och ingen Redigaffi hittar vi hur mycket vi än rotar i garderoben. Den här riservan från Ricasoli har varit ett fynd i sin prisklass och hanterat Italiensuget på Kungsholmen bra på vardagskvällarna, men 2004 var ju året när det inte gick att göra dåligt vin i Toskana. Alltså fanns det riktigt gott vin för överkomliga pengar.

Mot 2005 börjar åklagaren däremot få ihop en stämningsansökan med skaplig substans. Rätten säger svajigt och ger villkorlig dom och en varning. Roccan skickas tillbaka till vingården för samhällstjänst och kan nog tänkas vara en återanpassad medborgare till nästa årgång. Vanilj, kaffe och bittermandel dominerar doften, med plommonfrukt och mörka körsbär under – frukten saknar riktig mättnad och det känns som om baronen försökt kompensera med fat. Är den inte lite väl volatil och eldig i näsan dessutom?

Smaken är sötfruktig och tillvänd, körsbärig med en liten cassiskant, men rondören fattas. Bygget växer lite efterhand, men då blir känslan mer syltig och fatkladdig. Syror och tanniner är väl okej, men anteckningen lite konstig? borde väl egentligen hamna i ingressen. Helt enkelt inte samma kvalitet på druvorna som 2004. Det blir nog moratorium för vanliga toskanare tills nollfemmorna har bytts ut i hyllorna. Hoppas bara att Rocca Guicciarda inte blivit så poppis att Ricasoli börjat byta kvalitet mot volym.

//anders

Italiensk vineftermiddag 2008

Mässtaktik är ett ämne som borde läras ut i landets grundskolor. Hur få ut största möjliga upplevelse av två och en halv timme på Sheratons trånga parkett? Jag gör i alla fall ett försök att både ta tempen på kända flaskor och hitta lite nya innan jag hemfaller åt gomsmekning i Spinettahörnet hos Enjoy. Nedkokt och med aningen mer struktur ser det ut så här.

Vinsummum

Gamla vänner från en Munskänkskurs med några halvkändisar från Piemonte och Toskana. Populärt bord.

2004 Michele Reverdito Barbera d’Alba Delia
Generös doft med mörka körsbär och rätt mycket ek i form av kaffe och en gräddig karaktär. Härlig barberasyra, ljus och fin frukt och en snygg liten bitterhet. Delvis barriquelagrad barbera, bra exempel på en modern approach.

2004 Ettore Germano Barbera d’Alba Vigna della Madre
Jag bad om den här som kontrast till Delia. Betydligt tuffare old school-barbera med grusig doft som är rätt knuten. Slank, tuff, syrlig smak med plommonfrukt och beska i avslutningen. Kalas, men inte för alla.

2006 Michele Reverdito Langhe Nebbiolo Simane
Så, dags för själva chefsdruvan. Här är doften fortfarande sluten (många flaskor var lite resechockade) med en lätt jordgubbston bredvid mandel och klister. Lätt och egentligen rätt tunn i munnen, bra syra, men nja. Ganska tvådimensionellt och missar  nebbiolofrukten.

2004 Michele Reverdito Barolo Codane
Betydligt mer uttrycksfullt vin med klassiska slånbär och röda vinbär, fin bittermandel, sandelträ och en liten mineralton. I munnen är det La Morra-kapitlet i skolboken: Ungt och tufft, men lätt och ljust sandjordsvin från ett bra år. Ljusa körsbär och en antydan till blomtoner som gärna får växa till sig.

2003 Michele Reverdito Barolo Moncucco
Jag stod först över den här, men ville ändå jämföra med nollfyrorna. Här finns tydligare fat och slampigare frukt, men doften är ändå rätt liten. 2003 har givit ett lite blaskigt vin med stresstanniner som klipper av eftersmaken. Det finns jättegoda nolltreor från Barolo, men inte jättemånga.

2004 Ettore Germano Barolo Serralunga
Helt annan stil än Reverditos viner; Serralunga har annan jordmån än La Morra och producenterna vill olika saker. Den här har en gammaldags doft med jordgubbssylt från källaren och lite nagellack. Fin sötma bland hallon och jordgubbar i munnen, lätt och fin med med helt okej tryck och vinbärssyror. Lagringsvin som behöver komma ihop sig. Det måste vara svårare att göra bra vin i den här stilen än Reverditos mjukare och mer tillvända…

2005 Casa di Terra Mosaico
Toscana! Egendomen ligger i Bolgheri och det här är en cuvée på 40 procent cabernet, 40 merlot och 20 syrah. Modern, framfruktig, flirtig doft med mörk bärfrukt under ett duktigt lager ek med kaffe, mandel, vanilj och smörkola. Smaken är generös och högextraherad med en syra som i och för sig räcker till, men sitter lite utanpå. På det hela taget en lite konstgjord smak som är lite för enkel även om det luktar gott.

2004 Casa di Terra Maronea
Cabernet och merlot delar lika på de första 70 procenten; petit verdot och syrah delar på resten. Hängde du med? Doften påminner tydligt om varmjordskaraktären hos Mosaico, men är mindre utvecklad och har mer vanilj. Smaken är saftig med riktigt bra syra och balans, rätt komplexa övertoner och en kärna av plommon och körsbär att tugga på. Fint fokus, gott.

2005 Poggio Verrano Drómos
75 procent cabernet, resten ungefär lika delar sangiovese, cab franc, merlot och alicante. Modern Maremmadröm med fatvanilj och marsipan överst, sedan cassis, plommon och kaffe. Riktigt komplext med eleganta, personliga övertoner av sommarbär som jag verkligen gillar. Mycket fräscht i munnen med saftig cassisfrukt, bra balans och nödvändiga tanniner. Ett välgjort Carlo Ferrini-vin med frukt som man vill sitta och suga på. Ganska hyllat vin med tre Veronellistjärnor, 91 från WE och så vidare – och 81 från James Suckling, vilket Francesco Bolla tog som en förolämpning mot alla inblandade och skrek i högan sky. Ni känner kanske till min ovilja mot att sätta poäng, men ändå: 81 för den här flaskan är ett skämt.

Miguel Torres

Synd att de bara hade Pios enklare viner med.

2005 Marchesi de Frescobaldi Lamaione Merlot di Toscana
Alltså, merlot i Toskana… Jag gör ett nytt försök att bli övertygad och prislappen ligger över 300 spänn. Svart vinbärsmarmelad dominerar med jord och läder, blommiga bitoner och schysst fokus – ganska snyggt. Söt smak med bra sjuss i, helt okej syror och tanniner, men en besk örtighet och en glappig mitt under musklerna förstör festen igen. Skum beska – och då vet ni att jag inte skyr exempelvis dolcetto.

2006 Pio Cesare Barbera d’Alba
Nollsexan är förstås värd en koll. Rak och enkel doft med körsbärskart, örter och pinje bredvid mörk choklad och husets mandelmassa. Tung syra slår till bak i munnen, fin fruktkropp kompletteras med lakrits och örter. Hyggligt men skäligen enkelt vin.

Johan Lidby

Alltid ett bra stopp på mässor.

2005 Poliziano Vino Nobile di Montepulciano
Jord, tydligt stall och en stor kaffeton beledsagar mörk och attraktiv plommonfrukt. Fräsch och bra smak! Lite oförlöst ännu, men de toskanska bären är skinande rena bredvid en örtkant och en del tobak. 175 spänn i decembersläppet känns som ett bra köp om man gillar Polizianos lite tuffa stil.

2005 Poliziano VNdM Asinone
Nog känner man igen Poliziano… Doften är snarlik basutgåvan, men en aning mer komplex. Tät, mörk, slank frukt med björnbär och skogsbär i munnen, men Asinone är ett lagringsprojekt och aromatiken är outvecklad. Det visste vi. Göra vin kan de.

2005 Poliziano Le Stanze
70/30 cabernet/merlot. Lustigt nog påminner doften starkt om prugnolovinerna… Stall och kaffe, således. Påtagliga fat ger också mandelmassa och sandelträ. Frukten drar mer åt plommon än vinbär och det finns lite gräs i utkanten på den här bordeauxkopian. Smaken är cassissaftig och stram med häftiga vakthundstanniner; tobak och paprika kompletterar. Gott men svinungt.

2005 Marchesi Mazzei Siepi
Carlo Ferrini igen, lika delar sangiovese och merlot. Ung och mycket fatig, men stor, mörk, ädel och polerad doft. Här finns animaliska drag bredvid björnbär och klister. Sötfrukten är suverän i munnen trots ungdomen, plommon och mörka bär med kalasfokus, och så lite tobak på slutet. Mmm. Synd bara att det kostar 600 spänn.

2005 Brancaia Il Blu
E ancora Ferrini… Hälften sangiovese, resten merlot förutom fem procent cabernet, två tredjedelar på nya barriquer. Ung och knuten doft, men lysande mörk bärfrukt ändå. Tantfika: Kaffe och vaniljkex. Smaken är saftig, tuff och riktigt intensiv med cassis, sura plommon och tobak. Bra, men åratal från drickmoget.

Enjoy

Gamla Enosvezia med flera hushållsnamn på bordet.

2003 Nino Negri Sfursat
Den här gamla favoriten har utmärkt fokus i en doft av torkad frukt, körsbär och torkade rosor. Balansen är superb, syrorna grymma för en nolltrea och smaken av nypon och torkade körsbär har en fin liten beska på slutet.

2004 Nino Negri Sfursat 5 Stelle
Så, då lägger Negri in nästa växel. Den här doften är magnifik, komplex och intensiv med hög och ljus parfym, en lyxutgåva av förra vinet. Frukten är saftigare och fräschare, som om druvorna klarat torkningen bättre, med intensitet och balans av klass. Riktigt tuffa tanniner i dag.

2000 Fontanafredda Barolo Riserva
Intensiv mörk frukt har en buljongton bredvid sig, lite banan, kex – och en riktigt skum ton som känns som korkkartong, men inte är det enligt Enjoys folk. Bra syra och lättare stil än näsan antyder, generell och anonym körsbärsfrukt som inte säger något. Mitt ointresse för Fontanafredda som storproducent utan personlighet fylls bara på.

2006 La Spinetta Barbera d’Alba Gallina
Okej, jag måste smaka även om det fnns mycket oprövat kvar i salen. Klassiska Spinettavinbär, hela busken, och svävande blomtoner – allt med overkligt bra fokus. Fruktsötma galore i munnen, cassis och björnbär, och samma fokus. Visst, likörfrukt, men ingen sylt som det hade blivit om någon annan försökt trycka i lika mycket. Anar jag gräs? Bättre intryck än senast och släpp i februari.

2005 La Spinetta Barbaresco Vigneto Starderi
Superkoncentrerade svarta vinbär, men inte med tyngden hos barberans version, utan de lättare tonerna. Mycket lakrits i dag och en del hallon. Smeksam och lättdrucken med modern bärfrukt och kextoner ovanpå. Fortfarande tveksam för priset.

2004 La Spinetta Barolo Campé
Parfymerad och öppen frukt på 2004-maner; cassis blandat med körsbär med kärnor och allt, och duktigt med fina blommor ovanpå. Smaken är ett vattenfall av generös, slösande nebbiolofrukt, men den är ändå inte helt öppen. Aromatiken är i princip på plats men inte utväxt. Frukten är hallonsöt med en antydan till tjära, mycket rosor och violer och lite mandelfat. Framstår som lite mindre traditionell nu än hos Giorgio. Herregud så gott. Och så dyrt.

2004 La Spinetta Barbera d’Alba Bionzo, 2006 Pin
Försök själva att tycka något när ni står med ett ISO-glas i ena handen, blocket i den andra och arrangörerna som vill köra ut er bakom ryggen. För er som prompt vill veta något har jag skrivit om dem förut.

Helhetsintrycken: De flesta kom till Sheraton med rätt mycket basvin som inte kändes överdrivet intressant. Poliziano, La Spinetta och Nino Negri fortsätter att göra bra vin. Kul med genomdraget hos Vinsummum. Hellre få bord ordentligt än alla på fast forward. Och till slut längtar man bara efter hamburgare och öl.

//anders

2002 Feudo Maccari Saia

Halva jobbet och inte en droppe av berömmet, hur känns det? Fråga den kära svarta från sydöstra Sicilien. Nero d’Avola gjorde länge mest nytta i vinvärlden efter en enkel resa med tankbil till norra Italien eller Frankrike, där det var svårt att få någon riktig kräm och färg i vinet med 1900-talets klimat och metoder. Men det sista kvartsseklet har druvan ställt sig upp och sugit åt sig rollen som Siciliens stolthet.

Feudi Maccari är det sicilianska kärleksbarnet till familjen Moretti på berömda Sette Ponti (Oreno, ni vet). Följaktligen är också Carlo Ferrini inblandad, Italiens egen flygande trollkarl som hjälpt alla från Ricasoli, Mazzei och Brancaia i Toskana till Tasca d’Almerita och Donnafugata på Sicilien. Två kilometer från Medelhavet och 80 meter över samma hav har gården åtmistone lite tillflykt från den nordafrikanska hettan. Och nej, Saia är inte ännu ett supertoskanskt aia-namn (vad är det med de där namnen egentligen?) – det är arabiska och betyder ett slags kanal eller viadukt man samlar vatten i för att ha när sommaren är som värst.

Vi bakar lammentrecôte och lutar oss mot tillbehöret som aldrig sviker: Bakpotatis, vitlökssmör och getostkräm. 2002 Saia doftar i korthet mycket italienskt, mycket nero och mycket fat. De italienska körsbären får nästan ge sig för druvans leitmotif: De sötbittra kärnorna i läderverkstaden. Och så rejält med vanilj och kryddigt anslag från 15 månader på hälften nya barriquer.

Gott om plommon finns det också, bredvid en del torkad frukt som känns mycket syditaliensk. Dessutom övertoner av blommor, även om de också är torkade snarare än nyskurna. Allt är hyggligt intensivt och lockande, men samtidigt lite bränt.

I munnen blir det direkt minuspoäng för obalans. Tanninerna är aggressiva och lite uttorkande, men kroppen är ganska liten och kan inte stå emot. Körsbärskärnor dominerar igen, men okej, en del av bären har fått följa med också. Plommon, den torkade frukten, fatkaraktär och herbariet med pressade blommor och örter gör resten. Dagen efter-slatten har plockat upp lite björnbär också. Värmekaraktären är uppenbar, men har inte givit syltfrukt utan mer kraft och lite stressade tanniner, och det är snarare en lite gles lingonsyrlighet som dominerar.

Suckling ger 90 pinnar och skriver om soft and silky tannins. Mina tannins är lika soft and silky som ryska kriminalvårdens örngott. Tillsammans med syrorna får man den där känslan av att alla proteiner i saliven denatureras och lägger sig som kokt äggvita runt kindtänderna. Kanske var 2002 Saia bättre tidigare, frukten hade nog mer att säga till om. Nu finns många enskilt positiva drag, och jag gillar seriös nero, men helheten är rätt grovyxad. Fast det är förstås gott till köttet.

//anders

2005 La Spinetta Langhe Nebbiolo

Kork! Inget snack om saken. Någon har snott min sista flaska 2001 Côte-Rôtie Brune et blonde från Guigal, hällt ur vinet och fyllt på med flytande kartong från det fuktigaste mörka hörnet i källaren. Om man kan diskutera smygkorkens existens är detta the Usain Bolt of TCA.

Hur brukar ni reagera? Gästerna på väg, trattkantarellsåsen tjocknar på låg värme. Inte sällan kan man känna härligt omogen hämndlystnad, tycker jag. (Jag ska fan visa vem som bestämmer! Vad säger du om La Landonne, korkjävel?) En annan lika omotiverad effekt är plötslig uppfinningsrikedom: Man plockar fram den oväntade flaskan, eller vågar sig på en parallell man hade tvekat bort med lite längre betänketid.

Eller den där man glömt att blogga om för länge. Några oplanerade skedar vinbärsgelé i såsen, och så på huvudet ned i noshörningsburen. Som ni säkert vet vid det här laget kommer Spinettas Langhe Nebbiolo från de stockar i Starderigården som bröderna Rivetti tycker är för unga – och kostar mindre än en tredjedel av barbarescon.

Prisvärt? Gör Tomas Ledin trist musik? Starderi Jr öppnar med bedårande frukt, öppen och aromatisk och inte ett dugg syltig. Det är ren och fin cassis, spetsig körsbärsfrukt och den där signaturmelodin full av färska kronblad. En parfymerad karaktär av hallonsås blandar sig med blommorna. En antydan till stickiga fat blåser snart bort och lämnar bittermandel, vanilj och asiatiska kryddor. Vi anar tjära, några örter, och är den inte lite mineralisk som bonus? Kalasbra.

I munnen är vinet slankt, friskt och läskande så att man vill klunka i sig som källvatten. Strålande ung nebbiolofrukt drar åt det ljusa hållet med unga körsbär och hallon, och så några Nickel för vinbären. Det är underbart med sådan ren, snygg fruktsötma i ett vin som inte är ett dugg fjäskigt. Fräschören än nämligen föredömlig och det är bra sjuss i tanninerna. Eftersmaken är lång och fin och mineralslank med kaffe, tjära och en liten örtbeska.

Man ska gilla tuff nebbiolo, men samtidigt är frukten så generös och aromatisk att den charmar de flesta. Den här är långt före hårda 2006 i utvecklingen och har öppnat sig som en blomma. Vem saknar Guigal i kväll?

//anders

PS: Så här tyckte Frankofilen och Finare Vinare.

2001 Orlando Abrigo Barbaresco Vigna Montersino

Hand upp: Hur många vet vad en pinnbock är? Nej, inte ett handarbetsredskap från någon backstuga i en Ivar Lo-roman. Stadsbor…

Jag hade förstås ingen aning förrän lillebror skickade ett sms från skogen och berättade att han hade skjutit en. Och att vi skulle äta upp den. Man vill ju gärna veta vad det är för kreatur man ska ta med vin till. Alltså: Om man är född till rådjur (eller annat ståtligt skogsdjur), men hornen inte har hunnit bli mer än pinnar, då är man en pinnbock. Och riskerar att ugnsstekas till 55 grader och hamna i en hårt reducerad sås på egen fond.

Abrigo är ännu en i raden av egendomar där sonen har skaffat vinmakarexamen och klivit in i den gamla familjefirman. Modernist, får man nog säga, med ekfat i källaren och merlot i backen. Trivia: Giovanni Abrigo och hustrun/vinmakarkollegan Virna gör barolo i hennes fars firma, Lodovico Borgogno, och med Virna på etiketten och vid spakarna har den gamla draghästen börjat få lite nytt rampljus. Alltså inte att förväxla med Giacomo Borgogno, eller bröderna Serio och Battista Borgogno uppe i Cannubisluttningen. Eller någon annan Borgogno. Välkommen till Piemonte.

Men nu gällde det barbaresco från den högt belägna Montersinogården och lyckade 2001. Den doftar så att man lika gärna kunde ha ställt en italiensk flagga i karaffen, en intensiv och påtaglig doft. Körsbär med kärnor och mörka bär omsluts av läder och en ordentlig dos tjära. Här finns en antydan till fat – runt ett år på nya barriquer, enligt hemsidan – men inte mer än en snygg kryddig slöja. Läckert.

Det är mer tryck i smaken än jag minns från förra försöket för några år sedan. Stora och täta men mogna och härliga tanniner håller ihop ett paket av frukt och någon blommig överton. Det känns som en lillebror till Scavinos Carobric som fått ett rejält lager salt tjärkaraktär med sig. Montersinon har inte den perfekta slipningen hos Scavino utan är lite kantigare, men bjuder på utmärkt kraft, lädermognad, sötfrukt och anis. En utmärkt representant för varsam modernisering, men tjärigheten och just den lite grovyxade känslan för tankarna bort från internationell strömlinjeform.

Dessutom kostade den under 300 spänn på sin tid, och finns fortfarande listad för 329 kronor i beställningssortimentet. Men om den finns i verkligheten vet jag förstås inte. Någon som har beställt nyligen?

//anders

PS: Finare Vinare drack den här så sent som i våras och bjuder på lite mer barbaresciana.

Barolo, chablis och… öh…

Vinbloggandets motsvarighet till hämtpizza: Snabbnoteringar, bakade med lite för lite omsorg, allt lite skamset motiverat med tidsbrist. Ni vet. Show some love.

2003 GD Vajra Barolo Bricco delle Viole
Vajra har en liten chambre séparée i mitt hjärta sedan vi kikade in oanmält för några år sedan – och fick gårdens skatter upphällda av en av sönerna, som kan ha varit tio eller så. Ingen tungviktare (vinet, alltså), men gedigen barolo med egen karaktär och charm. Nolltrean har en doft med utmognad nebbiolokaraktär, rätt mörka körsbär, rosor och övertoner av mandel. Och tusan om det inte doftar violer också, eller är det bara hittepå? Smaken har blommor och jordgubbar och bär tydliga drag av det svinvarma året: Lite torkad frukt, uttorkande tanniner och inte tillräcklig kropp för att hantera garvsyrorna från de chockade skalen. Men sötman är fin, och vi skyller på årgången och inte på familjen Vajra.

2005 Dauvissat Chablis
Premier cru, men jag har redan glömt gården och har ingen anteckning. Skäms… Fräsch, guläpplig doft, i sammanhanget så fruktsöt att den nästan drar åt röda bär. Lite vaxtoner och välavvägd krydda, och så härligt mineraliska musselskal. Smaken är tydligt ung och rätt intensiv och fyllig. Kalassyror! Vid närmare eftertanke kan de behöva rundas av i det här unga vinet. Eftersmaken har havskaraktär, ett slags matig sälta och mineral. Gott.

2004 Braida Langhe Bianco Il Fiore
Ännu en piemontesisk favoritgård som vi besökt. Il Fiore är en barock blandning: Chardonnay och riesling tillsammans med lokala liseiret, nascetta och rossese (fråga inte). Doften har ett slags allmän vit frukt bredvid blommor, plommon och ett drag av likör. Fullgoda syror, men vinet känns lite som Lagerbäcks pojkar mot lag med bra passningstempo – långt mellan lagdelarna. Udda slut, en mitt som man inte riktigt vet vad den vill blandade blommor med plommon. Jag är inte den som dissar allt jag inte känner igen, men – nja.

//anders

2004 La Spinetta Barbera d’Alba Gallina

Nödslaktad noshörning i dag. Jämngamla systerbarberan Bionzo visade häromveckan lite för många tecken på en snar framtid som trött pensionär, när hennes hela raison d’être varit rollen som flamboyant förförerska. Utryckning! Det ödet ska vi frälsa Gallina ifrån. Till hjälp tar vi grannarna, grillen, välhängd ryggbiff och tomatsallad med hallonvinägersyrad rödlök.

Vi var överraskande oberörda av 2004 Gallina i november. Snygg doft, men lite konstig i munnen, och stryk av utagerande Bionzo i familjekampen. Nu då?

Lugn, bara lugn. Den här gången är den lilla noshörningen, förlåt, den lilla hönan, i toppform. Doften är förförisk och kryddig med körsbärskärnor i anfallet. En touche av mild och ädel ålderdom vilar över intrycket, men det är bara i jämförelse med hur de här vinerna doftar som ungdomar – allt är vitalt och oanfrätt. Gott! Lite choklad och vanilj från faten är väl integrerade, och så finns något tropiskt i den mogna frukten som är svårt – och knappast intressant – att ringa in.

Barberasyran är fräsch och fin i munnen, kroppen slankare än man anar med tanke på den slösande mörka körsbärsfrukten. Gallina går inte lika mycket på knockout som Bionzo, utan är mer lågmält snygg med utmärkt balans. Lite lakrits, fänkål och skoputs sätter nålen i Piemonte. Nästan överraskande elegant, men med bra intensitet i smaken. Helt enkelt den bästa nollfyra vi har druckit från bröderna i Castagnole, om vi bortser från barbaresco. Jag minns inte detaljerna, men undrar om inte novemberflaskan helt enkelt kan ha varit lite varm. I så fall är det slakare lina än vanligt att balansera på.

Det tar ett tag med öppen flaska, men sedan kommer de spinettska nyanserna tassande som huskatter och kryper upp i knät: Bittermandeln, flera inkarnationer av svarta vinbär, och nyskalad banan. Till och med jordgubbar går att hitta i övertonerna. Och så rena och söta körsbär som dominerar eftersmaken.

Inga svaga lårbenshalsar här, inte. Bara det fokus i uttrycket som vi alla hoppas på nel mezzo del cammin di nostra vita. Fast med trädgårdsrosor runt omkring i stället för mörka, läskiga skogen.

//anders

2000 Luciano Sandrone Barolo Le Vigne

Kassen med semestervin börjar sina – men det finns fortfarande flaskor kvar på botten som dras med höga förväntningar. Sandrone är, relativt sett, en ny elefant i barolodjungeln, med en nybyggd och snygg anläggning precis nedanför byn. Le Vigne är cuvéen som fansen väljer före den rena tappningen från Cannubi Boschis och det här är första gången vi ger oss på en flaska från 2000.

Färgen är gudomlig, tegelanstruken men tät. Vi får en ganska klassisk barolonäsa, men den är också överraskande liten. Körsbärsfrukt och skolboksslånbär, plommon och fina unga jordgubbar. Tjäriga övertoner, och – efter en del lock och pock – fikon och hallonbalsamico. Bara den minsta gnuttan fatvanilj anas, liksom några korn mörk, finstämd krydda.

Vinet känns riktigt ungt i munnen, vilket väl är logiskt, men tanninerna är ändå ganska mjuka. Överraskande mjuka, faktiskt. Det känns nämligen rätt stängt överlag. Surkörsbär finns, något varmsött där fruktkärnan brukar sitta, och en violton. Syrorna är ordentligt norditalienska och biter ifrån bra.

När vi äter har den varit dekanterad i drygt två timmar. Lite senare anar man den där tonen av nykrossade bär som brukar betyda ungt lagringsvin. Men på det hela taget har det inte mycket av någonting utan smakar mest generalbarolo utan egen profil. Inte heller senare på kvällen vaknar någon Törnrosa i glaset.

Då undrar man förstås om det här ska förbli ett lite ointressant vin. Med en Rhônesyrah hade man kunnat sitta och diskutera tunnlar, men jag tycker inte att barolo brukar bete sig så. Och åtta år är ungt för en toppbarolo från ett år som 2000, men om det vore problemet borde det smaka just för ungt på ett igenkännligt sätt. 1999 Carobric häromsistens var också ungt, men underbart i sin kaxighet. Bara att vänta flera år på nästa flaska och hoppas på metamorfos.

Inte gott, alltså? Jovars. Men. Inte kraften hos Scavino eller Pio Cesare, inte elegansen hos Giacosa eller Roagna. Och inte det supersexiga finsnickeriet hos husets egen barbera eller nebbiolo från Valmaggiore. Vi dricker ur flaskan, ställer undan den och går vidare i livet. Större krav än så kan man ställa på en barolo i den här prisklassen.

//anders

2004 La Spinetta Bionzo vs 2005 Ridge Geyserville

Nu ska det avgöras: Finns det gemensamma drag i vinerna från La Spinetta och Ridge? Jag associerar alltid till den ena när jag dricker den andra, men spricker den romantiska idén under laboratorielampan? Det här är en parallell jag borde ha hällt för länge sedan.

La Spinettas Bionzobarbera från 2004 var vansinnigt charmig i fjol, både på Creutzgatan och hos spinettorna i Castagnole. Nu är den fortfarande mörkt lilaröd, men börjar få tydliga mognadsdrag i färgen. Näsan är så lätt att känna igen, med sina svarta vinbär – marmelad och sommarfräsch buske – och fatiga övertoner av bittermandel och barberanagellack. Den är lika yppig som sist, med mörka mogna körsbär, örtiga kryddor och en söt fikonsky. Doften har egentligen inte skiftat så mycket, möjligen fått ett lite äldre stråk, som förra säsongens syltkrukor, och hallonparfymen har lagt sig.

Geyserville är något så ovanligt som en zin med lagringskrav, och nollfemman är förstås inte klar än. Men de brukar ha en babycharm som lockar till barnamord, och dessutom vill jag ta tempen på den här för att veta hur jag ska hantera syskonen. Doften är, så klart, mycket yngre än italienarens – men de har absolut mycket gemensamt, framför allt i krysset mellan likörtonad spetsfrukt och kryddig ek. Geyservilles lufttorkade fat känns lite mer vaniljtonade mot Bionzons aromatiska profil. Björnbär, blåbär och moreller ger tydlig Ridgekänsla. Och så mjölkchoklad och några droppar likör.

Barberan känns saftig och duktigt syrlig i munnen, vilket förstärks av att frukten har börjat glesna. Mognare drag tar också plats på fruktmosets bekostnad; löv, tobak, tomatplanta. Det är ont om tanniner och huvudintrycket är att vinet inte riktigt har strukturen för lagring. Det var godare i fjol, med slösande rika och högextraherade körsbär och vinbär. Nämnde jag lakrits?

I andra glaset visar Geyserville upp snyggt fokus utan syltboja om foten. Rik frukt är rätt ord, med björnbärsmarmelad och cassis toppat med en snygg pepprighet. Balansen är bra och strukturen ganska fast. Det är uppenbart varför jag gillar Geyserville med mer ålder under korken, när frukten blivit mer dekadent. Visst är den god i dag, men känns som en puppa som en dag får vingar, färger och mönster. 2005 är fyrtionde årgången av zinblandningen, som har 17 procent carignan från 120-åriga stockar och en skvätt petite sirah – ovanligt lite den här gången, eftersom zinfandelfaten hade så ovanligt kraftiga tanniner – och både Paul Draper och recensenterna har verkat mycket nöjda.

Lillebror har inte bara tagit med sig hela familjen, utan hjortfileter också, och dessutom en påse gigantiska kycklingklubbor från pappas prisbelönta uppfödargranne Mowitz i Åkerström. Kanske är det köttet som får vågskålen att tippa över åt Bionzos håll den här gången. Kanske är det syrorna. Kanske, å andra sidan, favoriserar jag bara Italien som vanligt. Och 2005 Geyserville med tre år till på nacken kommer att vara ett strålande vin. Bionzo växer efter hand, luckorna tätas, men nog är det sista valsen och årsbarnet från Gallina-läget hemma ska drickas upp asap.

Det känns i alla fall skönt att alla korsassociationer mellan de här båda producenterna inte bara var hjärnspöken.

//anders

La Spinetta med Giorgio Rivetti

Giorgio Rivetti är en av världens mer uppmärksammade vinmakare. På förhållandevis kort tid har han tillsammans med bröderna gjort La Spinetta till en av de hetaste katterna på vinvärldens dansgolv. Så när han tillbringar en junikväll på Vinbaren, där en rad Spinettaflaskor som inte lanserats i Sverige hälls upp och diskuteras, är det förstås knôkfullt och kö bort till Katarinahissen.

Eller inte. Det är 28 grader ute och de enda som inte får betalt för att vara där är yours truly och femtio procent av Finare Vinare. Rena spavistelsen – och all tid i världen att ta tempen på en del framtida releaser med skaparen (och importören) till hands.

Hur det smakade? Så här.

• 2006 La Spinetta Barbera d’Alba Gallina
Lite väl mycket fat i näsan ännu, men fin, läcker svartvinbärsmarmelad bakom. Något i doften säger sommaräng, och precis när jag ska skriva anis får jag klockren lakritspuck i näsan. Lakrits och vanilj, då, för den som vill bryta ned. Smaken är idel varm frukt med någon restsötma, mogna körsbär med en kant av vinbär och barberakrydda. Rejält med tanniner för en barbera, men lite dämpade syror; å andra sidan var den nog i varmaste laget. Bör tjäna på lagring.

• 2006 La Spinetta Langhe Nebbiolo
Egentligen en juniorbarbaresco från Starderi-vingården, där en del stockar (omkring sju år gamla, enligt signore R) inte kvalar in i toppvinet på några decennier till. F&V hyllade nollfemman, men den ligger fortfarande osmakad hemma. Den här årgången har en tydligt ung och lite parfymerad doft där körsbär, med kärnor och allt, dominerar. Lite hustypiska blomtoner finns, och en köttig komponent som komplicerar bilden fint. Faten är väl avvägda och ger mest lite rostat bröd i näsan.

I munnen är det lika ungt, men med bra tryck och stöddiga tanniner – Giorgios (och vinpressens) bild av 2006 som en mycket strukturerad årgång börjar få eldunderstöd. Det smakar syrliga körsbär med en liten beska, molto Piemonte, och en touch svarta vinbär.

• 2006 La Spinetta Pin
En gammal favorit i Spinettas lineup, den här blandningen av nebbiolo och barbera som döpts efter gammelfar Rivetti. 2006 års upplaga har en superattraktiv doft som öppnar med underbara söta blomtoner ovanpå svarta vinbär, körsbär och bittermandelfat. Bra djup, kryddig och generös; örter och choklad finns också, och efter hand lite nebbiolotjära åt asfalthållet. Smaken är mörksöt, gåtfull och aromatisk, särskilt i fullstort glas senare på kvällen. Cassis, lakrits och örter handlar det om. Pin har en bit kvar för att hitta sin definition, men biter ifrån bra och framtiden känns ljus. Eller mörk, om ni vill.

• 2005 La Spinetta Barbaresco Starderi
Bara tungviktare kvar nu… Den ljusa barbarescon öppnar med superfin hallonfrukt blandad med jordgubbar. Sedan hojtar vi nästan i munnen på varandra, T och jag: Svartvinbärsbuske! Gnuggade blad och allt. Sötfruktig och generös, inte alls hårdfatad som huset ibland får kritik för; lite vaniljkex att lägga marmeladen på bara, och viss kryddighet.

Tyvärr kan smaken inte matcha. Cassis, plommon och tjära finns, men det känns knutet. Giorgio beskrev 2005 som elegant, och Starderi är lätt och fin i munnen men mittsmaken är väl vek och saknar karaktär. Tanninerna är påtagliga och rätt klistriga – herregud, vi sitter och dricker riktigt ung barbaresco här – och lagring krävs förstås, men risken är att den förblir i tunnaste laget för sin stil. Möjligen är jag lite hård på grund av höga förväntningar, men tar man 750 spänn får man tåla höga förväntningar.

• 2004 La Spinetta Barolo Campé
2000 gjorde barbarescobröderna från Castagnole sin första barolo i en nybyggd anläggning i Grinzane Cavour. Vi luktar på 2004 – och hittar en vinnare i en helt egen klass i kväll. Campé har en lite vresig men underbar doft, komplex och mättad, med kött och läder ovanpå rätt traditionella barolotoner av jordgubbssylt, körsbär och plommon. Dessutom kommer tjäran krypande, och en fantastisk blombukett med violer och rosor.

Trots en elegant lätthet är det ett jäkla drag i smaken. Och trots att den drogs upp dagen före är den länge rätt kärv och tjurig, men ändå härligt sötfruktig med jordgubbarna och körsbären från näsan. Löv och pinje ger mer barolocred. Ungt som tusan, men redan oerhört gott och på gränsen till drickbart med en tung köttbit. Det här är ändå en bit från Spinettas barbarescotrio, lite mer traditionellt i stilen och inte lika fruktdrivet. När det gäller fatdiskussionen har huset dragit ned på rostningen under 2000-talet, och jag tycker absolut att det har höjt kvaliteten.

”Not so bad”, säger Rivetti om 2004 Campé, slugt leende, och sätter italienskt rekord i nationalsporten falsk blygsamhet. Undrar vad den här kostar när (om? Kom igen nu, Enosvez… f’låt, Enjoy!) den kommer i butik?

Kvällen på snabbspolning för modernt stressade människor: Campé är en strålande barolo som hamnar på önskelistan så fort jag har sålt av en njure. Pin levererar igen och kommer god tvåa om man tittar på ren karisma. Och när barbarescosystrarna från 2005 kommer har jag fått lite bättre ammunition mot en väldigt dyr frestelse. Tack T för trevligt sällskap – det hade nästan känts löjeväckande att sitta där och sniffa mol allena.

//anders

2006 Pio Cesare Dolcetto d’Alba

Häggen stormblommar på kvarteret Silverfasanens innergård. Årets bästa vecka är alltså officiellt här. Den obligatoriska omvägen genom doftvalvet på väg ut eller in gör mig gråtfärdig varje gång och varenda knopp i huvudstaden har exploderat som smatterband i majsolen. Tvivlare går tillbaka till den här posten för att åtminstone se häggen på bild.

I de lägena ska man inte överdriva och göra det svårt för sig. Amerikanerna säger det bäst: If it ain’t broken, don’t fix it. Köttfärssås med salamibitar och drag av ragú efter en sex sju små vitlökar, en halva av familjen Pios dolcetto i grytan och resten via kylen till bordet. Varm, mjukbärig och smeksamt kryddig doft, körsbärskärnor vid en solstekt gammal stenmur och lilla jordgubben på toppen. Samma oväntat gedigna smak som förra flaskan, men utan den lite överdrivna beskan. Bara perfekt kärnbitter och bärtonad dolcettofrukt med vårfrisk syra.

Enkelt, förnöjsamt, älskligt. Och in i minsta vinterdammigt skrymsle tillfredsställande.

//anders

2000 Roagna Barbaresco Pajé

Roagna non cambia. Så var det med det. Roagna ändrar sig inte. Ett familjemotto att tryggt hugga i sten, utan att oroa sig för om sten kommer att vara ett omodernt material om 50 år. Luca Roagna är född i september 1980 – familjens vinmakarfilosofi såg solljuset nåt sekel tidigare.

Det här är lite speciellt med mitt förhållande till Piemonte: Jag gillar både det gamla och det moderna. Jag kommer att köa för La Spinettas barbaresci på fredag (2004 Valeirano var förra årets kanske allra godaste vin), jag gillar fatlagrande producenter som Rivettibröderna, Scavino, Pio Cesare och Luciano Sandrone – men tycker inte ett dugg mindre om välgjorda nebbioloviner med de gamla idealen inväxta i väggarna för det. 2000 känns som en årgång man kan öppna nu även med traditionalister inblandade.

Pajé har vingårdsbeteckning helt enkelt för att alla druvor kommer från samma gård, men är husets normale. Nu pratar vi alltså maceration i bortåt två månader och tålmodig uppfostran i stora gamla fat, eftersom – say it with me – Roagna non cambia. Färgen är fantastisk: Lätt, omättad och brunorange, som 25 år gammal pinot. Och redan vid karafferingen doftar det vällagrad jordgubbssylt i hela köket.

I glaset är det översta lagret lösningsmedel, åt nagellack, aceton eller gammal amerikansk hostmedicin. Faktiskt inte ovanligt i B&B som inte fått fataromer. Under finns den underbaraste jordgubbstjära, och det är nästan så att Kungsholmen förvandlas till smeksamma kullar med små stenbyar och snömössade alper i bakgrunden. Läder, jordigt stall, någon färsk ört och rosor finns också. En klassisk, öppen och intensiv doft, med den där parfymerade känslan som ibland skiljer barbaresco från tyngre barolo. Man kan sitta hela natten och hundsniffa.

Men mat kräver ju att man dricker sitt vin. Det finns en intressant aspekt här: Man har 2008 vant sig vid att vin som doftar och smakar så mycket ska ha en tyngre fruktkropp. Ditåt har moderniseringen av vinvärlden dragit. Traditionell nebbiolo är ett undantag. Roagnas munkänsla är intensivt närvarande, men slank och mycket klassisk. Eterisk jordgubbssylt och syrliga slånbär dominerar med sekundära toner av tjära och läder bredvid. Tanninerna är finsandiga och kräver ingen masochism av mig, men möjligen av andra.

På minussidan är lösningsmedlen lite väl framträdande även efter några timmar, och hela komplexiteten från doften följer inte med in i munnen. Men vilket matvin – och det är kul att dricka historia utan att vänta 25 år.

//anders

2006 Pio Cesare Dolcetto d’Alba

Sådant är beställningssortimentet, som Fred Åkerström sjöng. Beställ en sak, få en helt annan. Upptäck inte bedrägeriet förrän du betalat och kånkat hem, kunde han ha lagt till efter andra refrängen.

Men. Med tanke på hur årgången fått italienarna att skjuta fyrverkerier och prata om 1997 väljer jag att korka upp i stället för att utöva konsumentmakt när det står 2005 i listan och 2006 på flaskorna. (Nu har de förstås uppdaterat…) Ett kraftigt år, en bergochdalbana med en rejäl indiansommar och löften om den första riktiga prestigeårgången på ett decennium. Mycket av allt. Dolcetto mognar tidigt och plockades före höstregnen, alltså rena charterresan med rejäla doser sol, frukt och alkohol. Hur gick det för Pio Cesare, då?

Doften är rätt sparsam men verkligen modernt högfruktig och parfymerad, åt det godistonade hållet men ganska ren. Röda bär, körsbärskärnor, lite örter och viss krydda. Inga spökfat att tala om, men lite bittermandel ändå, och en likörton som skulle påminna om La Spinetta om den vore 500 gånger mer koncentrerad.

Sedan händer något mystiskt.

Ni vet hur dolcetto känns igen på en trevlig beska framåt slutet? Charmigt och matvänligt. Allora; här har beskan blivit Göran Persson. Störst, först i kön och ska bestämma mest. Sötbärighet, körsbär, en aning jordgubb och några rosor finns där, men hukar i skuggan. Och förstås Cesarestämpeln: Solig bevuxen stenmur vid grusvägen.

Dessutom är vinet jordigt och har en örtig karaktär som påminner om grankåda. Eftersmaken är lite platt och saknar frukten, även om den växer under kvällen. Tanninerna är oväntat tuffa. Man tänker sig tjocka skal på de här druvorna – och det känns rätt ovant att längta efter lagring i dolcettosammanhang.

Till vitlöksgnuggade lammkotletter med citrondressade, frästa haricots verts är det förstås jättegott. Men jag blir inte riktigt klok på vad jag tycker om den där granbeskan. Prova och tyck, please.

//anders

2001 La Spinetta Barbaresco Starderi

Jag vet. Förlåt. Det känns som att klubba nyfödda sälungar. Eller noshörningsungar, kanske. Högextraherad barbaresco från hyllade 2001 har ju knappt flyttat från vaggan till spjälsängen.

Men när lillebror dyker riktigt djupt ned i ymnighetshornet, och kommer upp med inte mindre än tre olika bitar av godaste hjorten, måste jag förstås gå med ficklampa och hjälm i garderoben jag också. Vigneto Starderi har rykte om sig att vara mest tillgänglig i barndomsåren av La Spinettas tre berömda vingårdar. Dessutom ser husets utvecklingskurvor inte ut som hockeyklubborna i resten av Piemonte – sex odrickbara år och sedan rymdraket mot stjärnorna. I stället smakar vinet relativt bra rakt ur buteljeringslinan och blir långsamt bättre. Det blir korkskruv utan bedövning för noshörningen.

Färgen är oerhört vacker på det där genomlysta sättet som nebbiolo och pinot har gemensamt. Med hjortracks på väg upp i temperatur doppar vi försiktigt näsorna – ni vet hur det känns när rädslan för besvikelse nästan gapar högre än själva förväntan. Och visst är det mycket ungt. Det doftar intensivt av ung körsbärsfrukt bredvid mörka skogsbär och en hustypisk och jättefin ton av hallonlikör. Bröderna Rivetti har ibland fått skäll som syndabockar för en överdrivet modern skola vad gäller chockfrukt och fatfrossa, men 20 månader på mellanrostat har bara givit Starderi en klädsamt återhållen fatton med drag av bittermandel. En aning lakrits och några blyga violer fyller i, och så en air av banan som faktiskt dyker upp ibland i modernt skuren nebbiolo.

Tannintandborstning? Nästan. Unga, sturska och självsäkra är de, garvsyrorna, men delikata för den som inte får ont i gommen, och den ljusnande framtid ska vi inte ens tala om. Smaken är mycket ung och rätt outvecklad men intensiv med fina syror och kryddbazaar. Fruktkärnan dryper av mörka bär plus hallon och lite plommon – jag tänker mer än en gång på moden fruktdriven bordeaux. Ett löfte om tjära kryper fram och inga tyngande fat står på fel ställe efter sex och ett halvt år. Eftersmaken är duktigt kärv, men med imponerande längd. Nebbiolo till storvilt är ta mej fan oslagbart.

Rätt eller fel att öppna? Fel fråga. Det är alltid rätt att öppna om man är välsignad med fler flaskor. Starderi 2001 är tydligt ung och visar inga som helst sekundärtoner än. Men nu har jag plottat in den på kurvan. Och till hjorttriaden – med vitlöksfrästa bönor och blodapelsinbéarnaise – som står upp mot tanninerna är det fantastiskt med sin unga frukt. Tänk nu bara om man hade karaktär och katakomber för att göra som La Spinetta säger och lagra den i 30 år.

//anders

PS: Dagens rubrik, från Radio Gotland på nätet: Kylan ett problem för öns vinodlare. På så vis.