Posted tagged ‘cabernet sauvignon’

Harlan på höjden

februari 13, 2010

Mest undrar jag vad han egentligen gör här. Harlan Estates årliga 2 000 lådor eller så tar slut utan mellandagsrea – och utan att Bill Harlans högra hand Don Weaver behöver åka till ett hotell i moddhemsökta Stockholm och kurtisera den svenska vinbranschen. Men det är klart, resa lite i Europa, sörpla vin och träffa folk som åtrår din produkt? Jag tar jobbet om Weaver tröttnar.

Fast den stora frågan är väl hur det här omsusade vinet utvecklas. Eller, okej, hur tusan det smakar egentligen; jag har bara haft det i munnen en gång tidigare. Men det räcker med att tjuvsniffa på glaset längst till vänster för att klyschan om uppsvullna Napacabbar ska spricka som troll i solskenet. Om nån nu minns vad solsken är.

Man får nämligen skärpa sig lite för att inte sätta Harlan 1992 i Bordeaux. Kryddig, ädel cassis som börjat dra mot fikon, underbar mognad med läder, stall och jordtoner. Lätt och eteriskt elegant i munnen, smält frukt som låter mineralådern titta fram i ljuset. Och så dubbla eftersmaker: först en lång, torr, stenig svans, sedan mild, ren cassis tills du tröttnar. Här finns en fruktsötma och mognad som gör det till solklart Napatjut när man tänker efter, men bordeauxmarkörerna är så många att man lätt bestämmer sig för tidigt och glömmer eftertanken. Ni kommer att tacka mig för varningen någon dag när ni får det här blint.

Bill Harlan och Bob Levy har alltid gett sig fan på göra vin med mogna tanniner. Det bygger på att man låter klasarna hänga tills de är helt fenoliskt mogna – och vill man då inte göra klichéartade monster måste man ha råd att slänga mycket frukt och deklassera ännu mer. Plötsligt känner jag mig lite nöjd över Bill Harlans framfart i fastighetsbranschen. Med snittuttaget i Napa skulle den graverade etiketten sitta på runt 15 000 lådor om året från Harlans arealer, inte 2 000.

Nittiotvåan tappar en del av karisman efter ett par timmar som liten slatt i stort glas, men vid det laget är jag fångad av det tre år yngre syskonet. En helt harmonisk skapelse med skog, gräs och riktigt mörk choklad som brytningar mot en perfekt fruktkärna. Det här har just kommit in i den allra yngsta rutan i mitt drickfönster: harmonin, greppet, komplexiteten och längden är underbara, men om några år kommer lite fler toner att eka i munnen. Krypavstånd från perfektion. Och en glasklar signal om att de flaskor jag naturligtvis inte har ska få tid på sig att bli gamla, trots lockelsen i de där silkiga tanninerna.

Den som fortfarande tycker att lagrad Napa cab är bullshit hamnar ännu längre in i hörnet med nästa glas. 1996 Harlan Estate är stor, stram, muskulös, tuff – och många år från att vara färdig. Blint? Inte en sportmössa att sätta 1900-talsetikett på det här kolikbarnet. På 2006, den årgång man kan köpa i Sverige (eller ”kan köpa” om din deklaration ser ut ungefär som min) står det Byggmaterial – denna sida upp och Öppnas tidigast 2020, även om det är okej att sniffa på blomtonad ung cassis med ljusare flageoletter av körsbär och hallon.

Det är klart att det hade suttit fint med middag – säg, en välhängd biff på gränsen till sönderfall och några smörsvängda bondbönor – till lite starfuckervin från 90-talet. Men några deciliter Harlan Estate på eftermiddagen, sans biff, är också Harlan Estate. Och hamnar en bra bit upp på den långa listan.

//anders

PS: Branschevenemang med Divine och Harlan bakom, alltså gratis för den samlade menigheten.

PS 2: Punkarn har också smaskat Harlan på sistone.

Mera Maremma hemma

januari 17, 2010

Man kan spotta på flygande vinmakare. Man kan go Nossiter on their ass och skrika att de tvingar alla kunder att använda samma recept och att det gör vinvärlden fattigare. Men då får man dra ned färgreglagen lite på sin världsbild.

Jag är kluven. Ursprungskänsla, Variation och Personlighet står grindvakt framför mitt köksbord. Samtidigt har tillgång till moderna metoder gjort svårdrucket vin drickbart över hela världen. Det går att sänka skördeuttagen, skrubba i källaren och ge frukten lite lyster utan att tvätta bort de lokala färgerna. Du har den terroir du har; Bordeaux är inte Bolgheri är inte Yountville. Å andra sidan har vi alla druckit vin som smakar vinmakare och inte plats. Å tredje sidan kan ett vin vara svingott fast man känner igen krafterna bakom i sömnen. Hörs det att svartvitt inte är min paradgren?

Man får inte glömma bort att det finns bra och dåliga konsulter. Carlo Ferrini har hela mustaschen i den första kategorin: tänk Siepi, Casalferro, Casanova di Neri, Tasca d’Almerita… Det är stora, högextraherade viner, men med ryggrad och resning, och personlighet under kostymen. Ferrini var teknikchef på konsortiet i Chianti classico och blev en riktig sangioveseskalle – och jag har ännu inte stött på ett Ferrinivin, det spelar ingen roll hur modernt, som har smakat utslätat. Även om man känner igen signaturen.

Brancaia var hans första uppdragsgivare som konsult. Det var innan de hade börjat göra vin i Maremma. Ilatraia, uppfunnet 1998, vilar på cabernet (60 procent) spetsad med 30 procent sangiovese och tio petit verdot. Doften från nollfyran är en laddad explosion av modernt skuren frukt, körsbär, drottningsylt utan sockret, plommon och en varm jordton. Maremma, jo tack. Och så espresso, chokladkola och mandelmassa från 18 månader på hälften nya fat.

Okej, för sött i munnen och viker ned sig till mat? Tänk igen. Och lyssna på florentinaren med bröderna Dalton-mustaschen: In the 1990s winemakers were concerned about bigness and richness, and they didn’t think about acidity. Actually acidity got in their way. Losing acidity was a very grave mistake. Ilatraia 2004 är syrligt, läskande, mycket slankt och lätt i munnen, tvärt emot vad näsan antydde. Jag hade utan vidare gissat sangiovesedominerat. Visst är det fruktsött, men stram och fin struktur håller allt på fötter och syran ger lyft. Det slutar lite blommigt med tobak och nyplockade vinbär, allt i en fin båge som bär ända ut. Bra!

Visst, medhårs-Maremma är knappast min husstil. Låter jag lite hyllande beror det på överraskning: det här är helt enkelt mycket bättre än jag väntade mig.

//anders

PS: För fyrahundra bagis får man nollsexan på boaan unqualified success enligt Galloni, som delar ut fem poäng mer än till den sketna nollfyran.

Italiensk bdx 2004: Gaja vs Ornellaia

december 7, 2009

Det här är gammal kärlek. Vi hade en rejäl förälskelse förr i tiden, supertoskanarna och jag. Sena nätter, djupa blickar in i stearinljustindrande ögon, stora uppoffringar för att få vara tillsammans. Det gick som det brukar, vi växte ifrån varandra, det är inte er det är fel på, det är mig, jag behöver få träffa andra i min egen ålder.

Och så blir man ändå sugen ibland och det räcker med en blick. Inga långa resonemang i kväll. Klart vi kan gå hem till ditt kök.

Som uttalat andravin får Le Serre Nuove ta hand om fat som inte hamnar i stor-Ornellaia och det handlar mest om juice från de yngre stockarna. Det står numera på stabila och välsvarvade egna ben – och då blir det förstås inte samma fynd som det har varit. Men 2004 ska vi förstås inte missa trots prislappen och när renkalvssteken får en svampsås med lite messmörssötma viftar de långa ögonfransarna lite extra i garderoben.

Samtidigt som Ornellaia började göra Le Serre Nuove – 1997 – stack en viss Angelo Gaja ned sina stockar i Maremma. Magari, på hälften merlot och lika delar av vardera cabernetkusinen, brukar spöa det lite plufsigare Promis som har syrah och sangiovese i sig och borde också gilla den lilla renen. Men juryn får det tuffare än vi trodde.

Alltså, de har mer gemensamt än inte, de här kontrahenterna. Mörk, söt kvalitetsfrukt, till exempel. Båda dansar i gränslandet mellan björnbär, cassis och körsbär, klassisk Maremma. Magari kör lite mer godispåse, medan Le Serre Nuove har mer utvecklad doft med toner av pinje, grillat kött, peppar, tobak och stall.

Faten tar ju mycket plats i den här stilen, men det är snyggt gjort. Välj mellan klassisk grädde och bittermandel (Ornellaia) eller aromatisk choklad, mint och nötter (Gaja). Man märker att det fina året har låtit vinmakarna spela med tanninerna som de ville: det är stadigt men mjukt, moget och finmalet. Ren, söt, mörk frukt i stora klunkar väntar vi oss på den här nivån, och formen är rätt slank och fin trots all mognad. Det är skickligt gjort, stylat, anmärkningsfritt och jättegott, och lite slätstruket om man dricker det varje dag.

Dött lopp? Nja. Enligt handuppräckningen kring bordet, ja, men lite mer klassiska och animaliska Serre Nuove berättar lite mer för mig i dag. Båda är skamlöst drickbara, men viskar om mer utveckling på några års sikt. Magari känns nog mest primär och jag hoppas att det blir personlighet snarare än punktering när åren får slipa lite.

Godast: 59 grader varmt lår från en liten norrländsk ren. De här breddgraderna har sina små poänger ändå. Till och med i november.

//anders

PS: Förlåt den riktigt pissiga bilden – fotoljuset på sistone har givit sjukligt blekgröna bilder bortom Photoshopräddning. Men man kan inte vänta till vackra vinterdagar för att publicera allt…

PPDS

oktober 1, 2009

Även på Creutzgatan råder Post Pavie Depression Syndrome. Det är nu inte något deprimerat tillstånd. Bara en lite simmig blick, vacklande beslutsamhet när patienten ska välja middagsvin och en tyngande känsla av övermäktighet inför att skriva om den våldsamma vertikalen i helgen. När alla andra redan gjort det (Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie) och dottern vaknar om en halvtimma.

Men storyn om Pavie ligger koncentrerad och klar i årgång 2005. Det är nog det bästa unga vin jag har smakat på. Det går nämligen inte att klaga på någonting, inte en enda detalj i det massiva, nyanserade, blomsterprydda bygget. Ungdom, ska man komma ihåg, är trots allt ingen defekt. Om 10-15 år kommer det här att vara legendariskt. Femma i alla ämnen i årskurs två och inget som tyder på folkölsurspårning på högstadiet.

2001 med sina syror och fantastiska fruktfokus tar lätt andraplatsen. Krutdurken 2003 var utmärkt så när som på lite snabb sojamognad och småfula nolltretanniner, och 2000 hade sopat banan med allt utom 2005 – om jag bara hade kunnat se förbi ett källarstråk som jag ändå tror måste ha varit TCA.

På Creutzgatan råder tack och lov även pappaledighet ett bra tag framöver. Hör av er om ni vill fika/äta lunch/promenera/frysa på lekplatsen/dricka vinbarsvin (nej, inte vinbärsvin, det är äckligt och jag är inte 16 längre) eller något annat vuxet. Allt jag kräver är meningar som mestadels innehåller subjekt och predikat i relevant ordning.

//anders

The Cali Reports #3: Bond

augusti 5, 2009

Skugga, lövverk, fåglar. Rakt fram en dalgång så dödande vacker att det tar emot att gå in och prova vin. På andra sidan helig mark för kalifornienskallar: Harlan Estates pussel av vingårdar.

Uppför och nedför kullen löper de, kors och tvärs, inflätade i ekskogarna som har givit namn åt Oakville ett stenkast österut. Så fick det bli när fastighetsmagnaten Bill Harlan gav sig tusan på att göra världens bästa vin, och köpte ihop mark ovanför Martha’s vineyard på det som kallas the Rutherford bench. Med det dyrbara lapptäcket framför sig som illustration känns det absurt att man inte skulle kunna fånga vingårdarnas särskilda förutsättningar i flaskor.

Bond 1

Ändå är det lätt att hitta folk i Kalifornien som rynkar på näsan åt terroirtänk. Ett stråk i debatten: ju fler påstådda mikroklimat, desto rörigare. Napa Valley ska inte vara Bourgogne; fransmännen har haft tusen år på sig att get their shit together och göra begripligt vin. Dalen har 14 underappellationer och fler på gång, andra tycker att det borde vara en. Chuck Wagner på Caymus sträckte sig till tre i Wine Spectator härom året: den platta dalgången för sig, bergssidorna (hillside vineyards, ett nästan religiöst koncept i Napa) för sig, och så Carneros. Han för fram en vanlig åsikt: vinmakaren avgör hur ett vin smakar, inte några hundra meter hit eller dit. Den som väntar sig att marken plötsligt ska få liv i ens jäskar kommer att vänta förgäves. Hittepå.

Det finns en del hygglig argumentation i det lägret. Det finns också vulgära gaphalsar som tycker att terroirkonceptet är mysticism för inavlat eurotrash, men vi kan strunta i dem. En del vinmakare vill inte att myndigheter ska dra pennstreck på kartan som drar med sig förutfattade meningar om hur vinet ska smaka, och pekar på franska kolleger som förtvivlat slåss mot medeltida byråkrati för att för göra intressant vin. Accepterar man en klassisk stil som marken står för – hej, Pauillac och Chambertin – accepterar man vad tidigare generationer har bestämt sig för och tar på sig en gyllene tvångströja. Och förresten: din mark är en del av område X – says who? Som Bill Harlan sade till Lettie Teague när hon ville prata kultkalifornier:
— Det skulle vara närapå omöjligt att skapa ett klassifikationssystem i en demokrati.

Men vare sig man låter diskussionen handla om appellationer eller inte går rörelsen hela tiden mot mer terroirtänkande i Kalifornien. En väg till personlighet. Vinmakare vill tolka sin vingård med alla dess förutsättningar, och berätta det för världen. Spelare som Napa Valley Vintners och Appellation America lägger ned stort arbete på att övertyga konsumenter om Napas nyanserade palett och understryker gärna att man hittar ”mer mångfald inom vinodlingen i Napa Valley än i Médoc eller Côte d’Or.” Vinentusiaster känner hur det pirrar lite i magen av namn som Eisele, To Kalon, Martha’s, Pisoni. Men att importera europeiska tankesätt har aldrig varit självklart i landet som ställde till med tekalaset i Boston.

Jag tror att det är i det ljuset man ska se Bond Estates. När Bill Harlan och Bob Levy fick sina första hundrapoängare av Parker för Harlan Estate var de redan igång med att rota fram vingårdslägen som kunde kallas dalens premiers crus. Harlan Estate gör ett vin från sina lägen, nu skulle Bond handla om specifika platser. Ingen gård är större än tre hektar. De två första debuterade 2004, i dag finns fem viner i en portfölj som siktar på sex. I allt material finns till och med en plats ledig till den sista etiketten.
— Bill Harlan har hundraårsplaner för alla gårdarna, säger Bree Dusbiber, medarbetare på både Harlan och Bond som tar emot i den silade skuggan under den magnifika eken.

Hon har sett utsikten förut och klarar av att prata och titta samtidigt. Rekryterad från Thomas Kellers restaurangimperium, ett halvår innan Bond 3Bonddirektören Paul Roberts gjorde samma resa. Bill Harlan verkar få det han vill ha. Tvärs över gårdsplanen från den gamla eken ligger anläggningen; riktigt vacker, en stor alphydda med panoramafönster mot dalen. Om Tognis caberneter kommer från en riktig bondgård med lite grovhuggna kanter är detta sinnebilden av en smakfull lyxresort med vinprofil. Inte ologiskt för Harlan som tjänade massor av pengar på en country club för extremt rika människor innan han gav sig på vinvärlden.

— Det handlar om att visa kunderna vägen. Vi har inte haft i närheten av samma tid på oss som de klassiska regionerna i Europa, säger Bree Dusbiber och visar vägen genom källaren, förbi ändlösa rader av ny, doftande fransk ek, som bukstinna gödsvin med röda gördlar. Här anar man en av förklaringarna till priserna. När sex stora jäskar i ek nyss såldes av, efter en eller två skördar, kostade de uppåt 10 000 dollar – på andrahandsmarknaden. Och så fatlagringen, omkring två år på nytt franskt för alla vinerna. Stora delar av den redan låga avkastningen säljs av anonymt i bulk, och ytterligare en bra skvätt som inte klarar ribban blir andravinet The Matriarch – som går för tresiffriga belopp i dollar.

Den som vill skälla Bond för pretentiösa har inga problem att hitta ammunition. Det finns inte ett hår av Jante i projektet, från den uttalade ambitionen att hitta Napas grands crus, till utskick som kostar flera vanliga flaskor vin, till den värdepappersinspirerade gravyren på etiketterna och den femstjärniga anläggningen. De rörde upp känslor när nollsexorna erbjöds till listan i våras: 275 dollar per flaska plus skatt och frakt krockade rejält med den ekonomiska verkligheten. Det finns många välbärgade människor i USA som köper osannolikt mycket toppvin, men krisen har sänkt värdet på deras tillgångar och det är inget snack om att det är lite svårare att sälja dyra flaskor just nu. Dessutom säljs inte Bonds viner separat: minimiköpet är alltså en flaska av varje. Inalles 1 375 dollar; minst det dubbla om du alls vill kunna följa vinets utveckling. För vin som kostar mindre på andrahandsmarknaden och inte har hunnit bevisa någon lagringsduglighet ännu. Hos andra kultvinerier köper folk sin tilldelning slaviskt för att inte ramla av listan – här vittnade många om att de fortsatte att få erbjudanden trots att de aldrig köpt någonting. 1982 Cos d’Estournel eller ett femtedels fempack uppifrån Oakville Grade? Utsikten ingår inte.

Bond 2

Men vinerna säljs. Och samtidigt kan Bond åka pulka på Harlan Estates stålblanka sköld. Här som där gör Bob Levy och Michel Rolland vinerna, även om Cory Empting är på väg att ta över som huvudansvarig på Bond. Metoder och noggrannhet är desamma. Harlans lista är en sådan som folk ställer sina nyfödda barn i kö till. Jag har pratat med kunniga människor som tycker att Bonds viner är bättre än Harlans, och inte ser någon anledning till att de skulle utvecklas sämre med ålder. Robert Parker, som erkänner att han brukar hålla igen med betygen till nya viner, har varit ganska entusiastisk över Bond, med förkärlek för St Eden; The powerful, 60-second finish provides the full monty, 97 poäng.

Ett problem i varumärkesarbetet är att många ser Bond som Harlans andravin, inte som det där försöket till terroirmärkt toppcab. De är inte helt glasklara själva, organisationerna flyter ihop.
— Bill Harlan skulle helst se helt olika namn på listorna (för Bond och Harlan Estate), men de är klart att det inte går, säger Bree Dusbiber.

Bond styr mycket av vingårdsarbetet, även om det talas om ett slags 50/50-arrangemang med ägarna. Själva namnet symboliserar banden mellan huset och de olika vingårdsägarna – i princip personliga vänner till Harlan – och de talar gärna om synergin som uppstår när båda parter vill något. Hundra års sikt, ni vet. Vi provar det senaste tillskottet i portföljen, 2006 Quella, vid fönstret mot paradisdalen och pratar om det sjätte vinet som ska bli den sista biten i Harlans-Levys-Rollands terroirpussel. Flera platser provas just nu, vin tillverkas redan av druvorna, men Harlan chansar knappast med sådant här och det lär dröja ett antal årgångar till innan nummer sex presenteras.

Bree Dusbiber är professionell, sympatisk, och bra på utpräglat säljsnack. Men man får nog tro henne när det handlar om jakten på den sista vingården. Ska någon hitta en oslipad diamant i genomgrävda Napa är Bob Levy en man med låga odds.
— De kan verkligen Napa som sina egna byxfickor.

*

2006 Bond Melbury
Ett av de två originalvinerna som såg dagens ljus med årgång 1999. Knappa tre hektar i sydläge, hyfsat högt ovanför Lake Hennessey med stenblandad lera.

Jag gillar det här. Kryddig och mjuk doft, komplex och vacker rödfrukt, åt körsbärshållet snarare än det tunga cabernetspektrumet. Lite blomtoner på toppen, och finns det inte lite mint i bakgrunden? Smaken lyckas förena smeksam mjukhet med rejäla unga tanniner och syran ger fräscht lyft åt rödfrukten. Slipat, snyggt och välgjort, redan skapligt drickbart, och känns lite Bourgogneinspirerat. Tusan om inte charmiga Melbury är min favorit bland de fem ändå.

2006 Bond Quella
Första flaskorna av Bond #5, från en gammal flodbädd täckt med tuff på 300 meters höjd i kullarna kring östliga Spring Valley. Lågavkastande gård som ger små druvor i små klasar, odlad sedan 1998 men alltså inte okejstämplad förrän nu.

Doften ger elegant mörk frukt i en egen, lite trevligt jordig stil, lite skygg ännu. Här finns gott om kol- eller grafittoner, som en penna när man har tuggat bort träet, och lite chokladfat. Smaken är utpräglat sötfruktig, skogsbär och hallon toppat med jord, och eftersmaken ekar av samma blyerts som i näsan. Det här vinet är en udda upplevelse, spretigt och inte riktigt i balans, till skillnad från husets andra viner som är rätt trevliga som unga och oförlösta.

2006 Bond St Eden
Nu är vi nere på Napa Valleys botten i trakterna av Oakville, alltså lite varmare men å andra sidan i norrläge. Röd, järnhaltig jord.

Betydligt mer öppet, mer parfymerat med uttrycksfulla topptoner. Gräddig mörk frukt, generöst med ek, sandelträ och några örttoner. Mjukt i munnen med en syra som jag först upplever som för låg, men som kickar in sent på ett lite udda vis. Annars smakar det idel ung och fräsch frukt med påtagligt fatig eftersmak, och i dag saknas uttryck och personlighet.

2006 Bond Vecina
Kalkstensvinet från granngården som gjorde Melbury sällskap när Bond debuterade med nittioniorna. Sluttande östläge på dryga fyra hektar.

Mm, det här är fortfarande min flaska, trots locktonerna från Melbury. Purpurfrukt; nyanserade vinbär, nyrörd marmelad med djup och krydda. Det är en stor, komplex och intagande doft, med löften om mineral och nybuteljerade asfalttoner. Smaken strålar av söt frukt, mosade svarta vinbär och en aptitretande kant där vi saknar engelskans savory i vårt språk. Den här upplagen av Vecina är lätt men mycket intensiv, med mindre tyngd än nollfemman men ordentlig tanninstruktur. Jättegott i dag; kommer att bli ett grymt vin om ett antal år när fler nyanser kommer fram och smaken hinner ikapp doften.

2006 Bond Pluribus
Vildvuxna, yviga stockar 300 meter upp på Spring Mountain, yngst i familjen innan Quella kom till i år. Fatjäst med hela klasar i jäsningen.

Rätt bordeauxlik doft med ceder, gräs och örter, allvarlig som en överstepräst med en duktig kropp av cassis, björnbär och plommon. Tallskog och mint kompletterar, och så gott om fat som är ganska råa i dag. Stort, tätt och tufft i munnen – fantastisk frukt och hemska tanniner, som ung, modernt utgjord, supermogen bordeaux. Parker säger 25-30 år, och nog krävs det lång tuktning för den här besten.

*

På amerikanska frukostbord står ofta en särskild typ av syltburkar, lätta att känna igen. Locket består av en ring och en separat platta, som måste ha fläckat ned många överraskade svenska byxor. Här står burkarna beredda att hamra in budskapet om Napaterroir, i givakt bredvid varje flaska, fyllda med jord från varje vingård. St Edens rödmatta burk sticker ut.

Har Bill Harlan lyckats ringa in Napa Valleys grands crus? Kanske. Han säger själv att det lär ta åtminstone 20 år till innan någon kan svara på det.

//anders

Tidigare i serien: Luc Morlet, Philip Togni.

The Cali Reports #2: Philip Togni

juli 21, 2009

Napa Valley har blivit Disneyland. En dollar för varje gång jag hörde det klagomålet i somras, och jag kunde köpa en liten egendom ute vid stillahavskusten och göra två pensionärsfat om året för husbehov.

Men det är svårt att säga emot ibland, och det blir inte lättare när man kör upp genom dalen längs highway 29. Köerna är värre än till bergochdalbanorna i Anaheim, tröga som urtidsdjur, uppsvullna med vita limousiner och turistbussar. I och för sig kör man förbi vinproducenter som är nästan lika kända som Disneyfigurerna – Mondavi, Beaulieu, Heitz – men är man van vid Piemonte känner man sig lite klaustrofobisk på tjugonian. Och lite, lite lurad.

Det är då man behöver Spring Mountain och familjen Togni som mest.

Togni 3En liten orienteringsrunda genom villakvarteren i västra St Helena, och så byts de färgglada skyltarna som lockar med Bubbles and oysters! mot sobert vägverksgula som annonserar Narrow winding road for 5 miles. Jag hinner knappt börja reflektera över kontrasten, så kommer nästa: Road narrows – 15 mph. Ännu smalare? Nåja. Automatlådan på min lilla hyrda Hyundai har inte en chans att trycka upp oss i 15 mph i alla fall, med det här motlutet. Bergsborna står för den lilla rännil av manuellt växlade bilar som säljs här i USA. Det är slingrigt som en alpväg, trassligt urskogsgrönt som i Edens lustgård och vackert så att man tappar andan.

Här, högt uppe på Spring Mountain, slog sig Philip Togni ned för 30 år sedan, och här har han blivit kvar. I en tid när försäkringsbolag och institutionella investerare tar över kända vinproducenter för enorma belopp är det Philip Togni, hustrun och dottern plus två heltidsanställda och två halvtidare som gör, säljer och hanterar husets 2 000 årliga lådor. Det känns naturligt. Undfallenhet och kompromissande är inget den gamle engelske geologen har gjort sig känd för sedan han tog önologexamen under Emile Peynaud i Bordeaux för många decennier sedan.

Hit hittar inga limousiner. Har man tonade rutor ser man inte ens grinden, plåtrör och hönsnät, siffran 3780 har nog kommit dit rätt nyss. Jag har fått koden, men här finns ingenstans att knappa in den. Ah, hänglåset har visst en kodsnurra, och så noga med att låsa igen. Jag undrar om en vanlig personbil tar sig ända fram till huset.

— Det är enormt stenigt! säger Birgitta Togni och sveper med handen över den sluttande vingården nedanför oss.
Utsikten är vykortsmaterial. Bortom rankorna faller skogarna på Spring Mountain ned i dalen mot St Helena; bortom dalen mera berg i tunnare akvarellnyanser. Dramatiskt och rofyllt på samma gång. Jag undrar om Hyundai är bra på att göra handbromsar.

Det känns lite märkligt att prata vinodling i Napa Valley på svenska och både Birgitta och jag famlar lite efter termerna ibland. Å andra sidan är det passande att få gårdens historia från en utvandrad svenska: det låter som något Vilhelm Moberg har diktat upp. Släpa sten ur jordbrukmarken år ut och år in, det är en gammal svensk paradgren. Men det skulle bli mera Moberg för familjen Togni.

När de hittade marken 1975 hade inget hänt sedan 1800-talet. En ensam vinranka stod bland ogräset i det som i dag är fyllt med cabernet och det var Togni 1bara att börja från noll. Förutom all sten som måste bort gällde det att få tillgång till vägen – ägorna var helt omringade. Det kostade bra land i en bytesaffär med grannen. När man sköt av bergets prärievargar blev det fritt fram för rådjuren, som kunde ha cabernetkalas i fred. 1981 planterades de första plättarna med cabernet sauvignon och sauvignon blanc, men dåtidens populära AXR-stockar var inte resistenta mot phylloxera och det blev stora problem. Och så Spring Mountains akilleshäl: Pierce’s sjukdom. Här uppe på 600 meter får man en del nattfrost som skyddar mot den fruktade insekt som kallas glassy winged sharpshooter och som sprider sjukdomen bäst, men Pierce’s tar sig ändå fram och har ställt till mycket elände. Många Tognistockar fick rivas upp och i dag finns ingen sauvignon blanc kvar. Bara husets bordeauxblandning med sitt andravin Tanbark Hill, och så det fullkomligt oväntade dessertvinet Ca’ Togni.

Just nu är det lugnt på Pierce’s-fronten, men Birgitta Togni gör sig inga illusioner om att ha vunnit kriget.
Det kommer tillbaka, säger hon. Det kommer tillbaka.

Genom de här gammaltestamentliga prövningarna har huset konsekvent producerat seglivade, egensinniga, stränga caberneter som kräver lång källartuktning och har skapat en trogen skara supportrar. En av dem är Robert Parker, som i och för sig kallar Philip Togni ”en del bergsget, en del människa”, men öser så mycket beröm över vinerna att det nästan känns tillbedjande. Och pratar om Napas Château Latour. Då krävs det att man tar lite egna vägar.

Philip Togni (uttalet? TO-nyi, han har schweiziskt påbrå) gjorde vin på Lascombes och Mayacamas på 1950-talet, på Chalone, Cuvaison och Chappellet. Året Lisa föddes gjorde han vinet som Parker har pekat ut bland de bästa amerikanska cabernet han har druckit: 1969 Chappellet. I dag titulerar hon sig också vinmakare på hemmagården, där alla helt enkelt får ta i med lite av varje när det behövs.

Vi tror på oss själva som gaffeltruckförare, säger en vindbiten gammal sjöman i skepparkrans och grå stickad mössa som kikar fram mellan högarna av lådor i lagerlokalen.
Tur att jag uppfattar den engelska dialekten och begriper att hälsa som folk. Jag tror inte att, säg, Aubert de Villaine står och staplar lådor så här års. Togni är särskilt nöjd med att Lisa blivit så skicklig med gaffeltrucken. Det är trångt på betonggolvet.

Har man gjort sin hemläxa på Philip Togni är man beredd på något ganska strävt och korthugget. Jag undrar hur den bilden har uppstått. En aning fåordig, kanske, men den här senige och energiske mannen är vänlig i överflöd, låter sig utan protester ställas upp och fotograferas mitt i arbetet, och har nära till en torr brittisk humor. Kanske är det hans strama viner som har färgat av sig på folk.

Togni 2

Att det sedan inte finns tid för småprat får man förstå när familjen envisas med att klara sig själv. Med egen flaskmaskin slipper man förlita sig på delstatens ambulerande buteljeringstruckar som i teorin skulle kunna kontaminera vinet, eller frakt nedför berget till andras anläggningar. Köpa in druvor utifrån skulle aldrig komma på frågan. Klistrar egna etiketter. Slumpen är inget man vill ha att göra med här. Glädjen över att Lisa till slut velat jobba i företaget är påtaglig, för annars hade familjen fått svårt att fortsätta klara sig själv som mom’n’pop business i längden.

Lisa Tognis svenska är förbluffande bra efter uppväxten i Kalifornien, brytningen bedårande när hon visar hur rankorna ska trimmas in för sommaren, när som helst nu. Många här binder skotten rakt upp från ståltråden, Togni satsar i stället på en variant med skott brant vinklade uppåt åt båda sidor, som ett Y om man tittar längs med raden från änden. Poängen är att behålla fördelarna med vertikalbindning, men få en bättre genomluftning. En del skyddande lövverk är viktigt under Napasolen, men här uppe snittar man 5-6 grader svalare än nere i St Helena. Runt 80 procent är cabernet sauvignon, 15 procent merlot och resten cabernet franc och petit verdot. Ovanför flyter den stora rovfågeln slött på uppvindarna längs berget, säkert en dryg meter mellan de utspända vingpennorna. Silvret under vingarna är visitkortet: turkey vulture, en stor gam.

Det är inte många meter från rankorna till anläggningen, byggd som en bondgård men med delarna staplade en efter en på varandra ned längs sluttningen. Inga luftiga tasting rooms med bardisk i polerat ädelträ; en liten stig under trädkronorna mellan dörrarna. Jag håller mig på respektfullt avstånd från tunnorna. Atmosfären är långt ifrån Lyx-Napas se-men-inte-röra, men källarspindeln mellan mig och ekfaten är stor som en barnhand och det är långt ned till vårdcentralen. Här får vinet 100 procent ny fransk ek första året och ligger totalt bortåt 20 månader på fat före buteljeringen. Tognis tycker om att samjäsa. Metoderna är annars rätt traditionella med överpumpning några gånger om dagen, jäsning i en dryg vecka, fyra omdragningar om året från fat till fat. Mellan en tredjedel och en fjärdedel av produktionen – framför allt från en del av gården som de inte anser ger rätt koncentration – tas ut och blir Tanbark Hill. Det får precis samma behandling som le grand vin, lika mycket ek, lika dyra korkar och flaskor, och det är inte alla som begriper vad det vinet har bakom en andraetikett att göra.
Han är väldigt… fussy, säger Birgitta som söker efter en förklaring.
Jag har börjat förstå det.

Och så inte snåla med pressvinet för att få till den där långa livskurvan: 20 procent pressat är vanligt i Tognis viner. Runt 100 lådor av varje årgång stannar kvar i huset i tio år innan de kommer som nylansering, allt för att otåliga kunder ska förstå hur vinet egentligen är tänkt att smaka. Men traditionellt surtjut som det inte blir folk av på 10-15 år, är det något man kan syssla med 2009? Alla andra verkar ju ha anpassat sig åt det mjukare hållet. Och så knappt någon marknadsföring.
Äsch, säger Philip kort, det finns tillräckligt många som vill ha vår stil. Och Parker tycker att vi borde ta mer betalt.

*

2007 Philip Togni Napa Valley Cabernet Sauvignon (fatprov, självrunnet)
Intensiv, yppig, stor, parfymerad, druvig doft, som om druvorna vore nykrossade. Här finns ren, saftig, färsk svartvinbärsfrukt med ljus och lyster, övertoner av jordgubbar och blommor, en aning sten och glödande kol. I munnen är det intensivt och helt fruktfokuserat men mycket stramt, med saftig fruktkropp som leder till en slank eftersmak av vinbär och tallbarr. Tanninerna är enormt fina och nästan smeksamma. Jättegott och betydligt mer tillgängligt än man kunde vänta sig, men så ska det ju i en fjärdedel pressvin också.

2007 Philip Togni Napa Valley Cabernet Sauvignon (fatprov, pressvin)
Det är här jag blir lite överraskad. Visst är det tufft, men inte så tufft som borde behövas för att slutblandningen ska kännas ung vid 20 år på T0gnivis. Men det är ju svårt med fatprov i svala lagringsrum. Den här pipetten har en mycket mörkare, kryddigare profil, mystiska björnbär – stram, kryddad sylt står det i mitt block. En explosion av kraft, intensitet och koncentration i munnen och bredvid de här fyrverkerierna verkar tunnan ha ungefär lika mycket tanniner som sin självrunna granne.

2006 Tanbark Hill (nyöppnad flaska)
Härlig doft i god husstil. Kaffe på mörk frukt, intensiva björnbär och svarta vinbär plus en köttig touch toppas med ett stråk av sommaräng, gräs och paprika. I munnen har vinet en saftig, läskande profil som stramar upp sig längs vägen, fin syrabalans och perfekta mattanniner. Cederträ och kol i eftersmaken. Det är faktiskt påtagligt lättare än förstavinet och mittpartiet framstår som lite vekt i jämförelse, men det är en attraktiv, klassisk cabernet som står bra på egna ben.

2007 Ca’ Togni (fatprov)
Varje år gör familjen ungefär ett fat av det här udda röda dessertvinet från en brant terrass med black hamburgh, en svart muscatdruva som egentligen varit bordsdruva. Philip Togni snöade in på idén med inspiration från Sydafrikas Constantiavin, fixade stockar från experimentplantskolan på UC Davis och satte igång att slåss mot fåglar och tvättbjörnar (japp) som också vill käka halvskrumpen muscat innan det är dags att skörda i november, kring 35 brix. Plockat druva för druva, 23 gram restsocker och och 14,5 procent alkohol, får ett år på gammal ek och släpps ut vid fem år. 60 dollar för en halvflaska, men det finns finns alltså bara 80 lådor om året (på halvor). Parker ger 95-96, han älskar den här kuriositeten.

Oj då. Som en björnbärspaj i en rosenträdgård. Supermogen, intensiv doft som också har körsbärsmarmelad, blåbär, honung, nötter och allsköns kryddor. Smaken är en galet koncentrerad kopia av doften, ändå rätt fräsch, mer ungsbakad än bränd.

*

Det är en fin avslutning, Ca’ Togni, och en fin nyansering av bilden. Mannen som har fått rykte om sig som granithård visar sig ha en riktig sweet tooth också. Det går inte att spotta en droppe, om jag så måste övernatta under en jeffreytall på Spring Mountain Road.

//anders

PS: Enligt en artikel i NY Times från 1990 var Philip Togni då 63 år gammal och skulle alltså vara över 80 i dag. Det skulle aldrig falla mig in att fråga, så jag vet inte. Jag hade kanske tippat 65-70, och hittat på en bra undanflykt om han ville springa ikapp uppför berget. Om Times har rätt kan nog Parker vara något på spåren med sin bergsgetteori.

PS 2: Av alla tillfällen att ha kameran på fel ställe var det här nog ett av de sämre. Mobiltelefoner har lite problem med sådana här landskap.

Tidigare i serien: Luc Morlet.

Tasmanien och Castell’in Villa

maj 19, 2009

Jag minns att Jancis Robinson på sitt hypereleganta brittiska manér pekade ut Tasmanien som en region att hålla ögonen på när hon intervjuades på Grape Radio. Anledningen: Klimatförändringar. Rent logiskt borde man ligga rätt bra runt fyrtioandra breddgraden, med gott om vattenkylning, när Australiens klassiska vingårdar kämpar mot kvicksilvret. Jag har druckit någon enstaka tasmansk pinot nån gång, men kan inte på stå att jag kan pungdjävulens ö något vidare.

Slow Wine är en liten importör med fokus på Tasmanien, som i och för sig har breddat sig sedan de hette Tasmanian Wine. Chiantiproducenten Castell’in Villa står också på bordet på den här påtitten av delar av sortimentet.

Men Jancis för ett annat resonemang också: om att prova många viner fort, som det ofta blir. En flaska som är gjord för matbordet får tre minuter på sig att imponera – och det blir Idol av alltihop. Vi kan prata länge om det här, men jag nämner det mest för att jag hade skitbråttom den här gången, på väg till en annan provning. Och inga bilder lyckades jag ta heller.

Freycenets 2007 Louis Riesling Schonburger kan vi lämna därhän, doften är gewurzparfymerad med inlagd frukt och smaken platt och intetsägande. Ekotänkande Meadowbank Estates 2006 Riesling har en kul doft: den osar av gummi och bensin som den värsta Moseltraditionalist, toppat med citrus och en örtig ton som drar åt salvia. Smaken har hygglig fräschör och citronskalskaraktär, men saknar fruktsötma och domineras av en jordig beska. 2006 Wineglass Bay Riesling från Freycenet är en annan historia, återigen med gummikaraktär bredvid ett rätt elegant, stramt spektrum av stenfrukter. Lite sprits finns kvar i flaskan, jordbeskan är märkbar men inte oangenäm, och frukten drar åt danskt citronvand och persika i en välbalanserad smak. Wineglass Bay är för övrigt den där bedårande vykortsvyn som kan vara den enda du har sett från Tasmanien.

Pinot noir är faktiskt öns mest odlade druva och den knoppande vinindustrin har förstås sett potentialen i trenden mot svalodlad pinot. Stefano Lubianas 2007 Primavera Pinot Noir har en öppen, ren, generös jordgubbsdoft, toppad med påtaglig kryddighet. Smaken är lätt och fint söt, hyggligt komplex med citrustoner och föredömliga syror. Slutet är lite hett, men ändå en fin fiskpinot. 2006 Hawkshead Gibbston Valley Pinot Noir kommer från Central Otago i Nya Zeeland och har intensiv och betydligt mörkare frukt i näsan, björnbär och mörka körsbär, plus rätt mycket fat och en violton. Björnbären följer med in i munnen och faten ger ett chokladtäcke, men tanninerna är rätt aggressiva och helheten känns inte integrerad.

Chardonnay är nummer två i hackordningen på Tasmanien – ni börjar ana en viss burgundisk profil. 2006 Wineglass Bay Chardonnay är min favorit i flighten, fatjäst med äpplig och fyllig näsa och en del snygga fattoner. Det är lite oförlöst i munen ännu, men kraftfullt och lite ståligt, som en ekad chablis med päron, citrus och liten avslutande beska. 2005 Meadowbank Grace Elizabeth Chardonnay är fortfarande ung och frisk, rätt rostad och smörig, med mosade bär och tropisk frukt i näsan, I munnen blir det lite väl kladdigt för mig, tropikcocktail med för låg syra och en känsla av restsocker. 2006 Prancing Horse Chardonnay från Mornington Peninsula sydöst om Melbourne är också rätt fatig med vanilj och popcorn, men renare, svalare och mer fokuserad. Smaken är smörig och full av mogna tropiska frukter, druvig med skaplig syrabalans.

Stefano Lubianas Estate Chardonnay 2003 är en udda personlighet, utmogen och på väg över kanten, med en oerhört kryddig doft och en mix av blommor, honung, mandelmassa och nougat, rätt oxiderad. Årgång 2004 är betydligt fräschare, men också med mer fatkaraktär kvar och lite grönt och kärvt. Ord som stumt och ekbeskt hamnar i blocket bredvid kartigt och hårt. Nolltrean fick också malolaktisk behandling och tjänade på det, tycker jag nog, även om den tappade fräschör.

Castell’in Villa är en riktigt klassisk Chianti från princessan Coralia Pignatelli della Leonessa med duktiga ägor i Castelnuovo Berardenga öster om Siena. Det är egentligen en hel by – dyr agriturismo, vildsvinsjakt, stenslott, olivlundar och hela kalaset, och vinerna har ett visst rykte. Egen klon av sangiovese har man också.

2004 Chianti Classico Riserva är ung, personlig, och har fått nytta av det fina året i doften. Plommon och körsbär är stommen, men ovanpå svävar fina aromer av lakrits, pinje, violer och till och med en liten bananton. Frukten slår till direkt i munnen, generös och körsbärssöt, men retrokänslan är där. Fina syror och en viss örtighet finns också. Det spretar lite i munnen, men bara av ren ungdom, tror jag – det här är riktiga långliggare.

2003 Santa Croce är supertoskanaren: sangiovese och cabernet, och så 18 månader på barrique. Doften är fint aromatisk, tydligt modernt mörkfruktig och helt öppen. Blandade örter finns, och rätt tjockt med fat. Smaken är – tydligt 2003-skadad. Klistrigt uttorkande tanniner som aldrig kommer att mjukna, medan plommonfrukten redan är mogen. Inte min grej, antagligen inte bättre år heller.

2003 Chianti Classico Poggio delle Rose kommer från en liten plätt (se bilden, courtesy of Johan som har varit där en massa gånger), 50 gånger 150 meter med lergrus på kiselsten, och får enormt lång tid på barrique. Doften har vacker, ädel mörk bärfrukt med pondus och personlighet, inte så farligt fatig som jag befarade; lite choklad mest. Koncentrationen ger en del lösningsmedel och kryddörter blandat med asfalt och en liten blommighet. Tung, söt björnbärsfrukt i munnen, koncentrerad men rätt fräsch och balanserad. Lakrits och sura körsbär leder till en örtig eftersmak. Faten är väl integrerade, och enda problemet är förstås tanninerna från det där eländiga året. En Poggio delle Rose 2001 eller 2004 skulle jag antagligen tycka om.

IMG_8547

Killen som faktiskt kan det här med Tasmanien läser ni här, fast när jag tittade hade han inte fått upp de noteringarna. Men jag kan ju bara hålla truten efter att ha drällt med renskriften sedan slutet av mars.

//anders

2004 Concha y Toro Don Melchor

april 5, 2009

Made in Chile – eller made in the US? Wine Spectator kunde stå med lika stor stil som vinmakaren Enrique Tirado i materialet om Don Melchor. Det är i alla fall WS som har skapat nimbusen kring vinet genom att outtröttligen ge det topplaceringar på sin årsbästalista, före horder av prestigeflaskor från Europa och Kalifornien.

2004-don-melchor-papper

Nollfyran klättrade inte riktigt upp i de stratosfärerna, men landar mjukt på en kudde av 94+ poäng från Jay Miller hos advokaten. Här är det frukt über alles. Doften är ren och fin, med den där pinfärska vinbärskaraktären som får en att höra chilenska nationalsången på repeat. De lyckas alltid trycka in hela busken i marmeladen, blad och allt, nästan överaromatiskt – om vinet är rött och doftar sauvignon blanc är det chilecab sju dagar i veckan.

Bakom den intensiva och spetsiga  cassisen finns plommon, jord och grön paprika. Ordentligt fatigt är det också, med både vaniljglass och espresso. Dessutom ett slags medicinal ton som jag inte riktigt gillar. Och är den inte lite spritig, så lyxchilenare den doftar?

Ynka tre procent cabernet franc fyllde ut CS-skörden 2004. Vinet är förstås kristnat efter grundaren Don Melchor de Santiago Concha y Toro, son till Don Melchor de Santiago Concha y Cerda och Doña Damiana de Toro y Guzmán – medge att det klingar rätt blåblodigt. Concha y Toro är numera en storproducent, med 4 500 hektar spridda över de chilenska vinmarkerna. Miller vill att man väntar minst åtta år med den här och lovar liv till 2032 – och visst är det ungt, men solklart inne i drickzonen. Smaken är helt fokuserad på frukten. Allt är korrekt; syror och tanniner alldeles lagom och det är förvånansvärt lätt i munnen. På minussidan: Lite överdriven gräsighet. Och just det, ingen karaktär.

Det är rent och snyggt och välgjort, och kan absolut inte skyllas för att flirta med något slags föreställning om le goût américain. Det är bara inte vad jag letar efter i en cabernet. Jag saknar en egen röst, och har svårt att se att den skulle gå att lagra fram ur den här drickvänliga strukturen.

//anders

6 x Bordeaux 1990

april 1, 2009

Nämen, titta vad jag hittade bakom de här gamla pärmarna med Anteckningar Från Fristående Kurser Som Kunde Vara Bra Att Ha Nån Gång. En Léoville-las-Cases från 1990! Och en Barton, och titta, två Cos också. 1990 var ju kanon, ska vi dricka upp dem?

Nä, så går inte söndagsstädningar till på Creutzgatan. Tyvärr. Förutom det där med pärmarna. Däremot gör Stockholmsmunskänkarnas lagerrensningar det ibland. Alltså sitter vi med sex röda juveler från ett av de legendariska åren, eftersom de helt enkelt blivit över genom åren i de provningar de inhandlades till. Man häpnar. Och sniffar. Och sväljer.

1990-bordeaux

Det är en ynnest att få smaka hyggligt breda urval av bordeauxer från 2005 och 1990 på bara några veckor. Det skulle dröja till nästa millennium innan bordelaisarna fick en sådan skörd igen. 1990 är årgången som Parker sätter på en högre piedestal än själva 1982, som ändå var året som gjorde honom till kejsaren av vinvärlden. Varmt till svinvarmt, torrt – utom i september – och hårdare selekterat än tidigare berömda år runt Gironde. Nittiorna är berömda för sin balans och fina munkänsla, och den ska bli kul att känna på. Halvblint, och lite andäktigt.

Glas nummer ett

Skapligt tätt och mörkt vin i slutet på tonåren. Mjuk, fruktig doft av plommon och mörka körsbär, utan särskilt mycket sekundärtoner. Fint, men i sällskapet lite grovt och lite för mycket örtighet. Rätt ungt i munnen, helt okej mörk frukt stödd på rejäla tanniner och bra syra, men lite enkelt och med en örtig eftersmak som kunde ha varit snyggare. Bör vara någon av de enklare Pauillacerna, men egentligen inte alls dumt.
Facit: 1990 Château Grand-Puy-Ducasse, Pauillac.

Glas nummer två

Öppnar med en tydlig källarton och rätt skumt musselspad, med det ger med sig och lämnar plats åt frukt som känns lite uttorkad och russintonad. Under finns ändå rätt schysst cassis, ceder, väl avvägda fat och lite châteauneufkrydda. Smaken är lite unken och dammig med samma musslor, gammalfruktig och rätt liten. Eftersmaken har mest torkad frukt och lite klistriga, uttorkande tanniner. Har inte hanterat värmen så bra, sämst i kväll och kandidat nummer två till det billigare hörnet.
Facit: 1990 Château Batailley, Pauillac.

Glas nummer tre

Så där ja. Tydligt stallig doft med ett ursnyggt spektrum av ek och sötcharm: Bränt socker, bakkryddor, ganska rostade fat och riktig godisfrukt av den utmognade, sammansmälta sorten. I munnen samsas en mogen och fin jordgubbskaraktär med stramare vinbärsfrukt, det är rent, elegant och mycket bra med riktig blyertspenna i eftersmaken. Torsten pekar helt riktigt på en liten diskrepans mellan doft och smak, men det är randanmärkningar. Bör vara Cos d’Estournel med tanke på kryddigheten. Fast i efterhand inser jag att jag borde känt mer kaffe. 79 poäng från Baltimore kan man skratta åt i flera dagar.
Facit: 1990 Château Pichon Comtesse de Lalande, Pauillac.

Glas nummer fyra

Nej, det här ropar jag TCA på. Klor, damm och allmänt däven med äckliga, stjälkiga toner. Femte korkskadan på en månad, tror jag. Dålig karma?

Glas nummer fem

Gud så fint. Stall, kött och läder överst, sedan en klassisk, vacker och lite floral karaktär i näsan. Oklanderliga svarta vinbär och en rostad kaffeton. Saftig och mycket fräsch frukt som förenar mogna plommon med ädeltonad cassis. Vinet känns ungt och spänstigt och frukten hänger med ut i svansen där den mjukas upp med läder och pennvässare. Underbart finmalda tanniner, oerhört bra. Jämnt skägg om förstaplatsen med nästa vin. Fem och sex bör vara Léovillerna, men vilken är detta? De klassiska dragen får mig att hoppa i Bartontunnan när jag borde ha lyssnat på blomstersången.
Facit: 1990 Château Léoville-las-Cases, St Julien.

Glas nummer sex

Ännu ett grymt vin. Påtagligt kryddig doft med stall, lakritsrot och blandade animalier; ändå är frukten vårfräsch, intagande och charmig med hela svarta vinbärsbusken omhändertagen. Helgjutet, övertygande, väldisponerat. Lätt men intensivt i truten, ett strålande exempel på den där berömda munkänslan. Ädel, lyckad sötfrukt, balans hela vägen ut i eftersmaken och gott om kvalitetstanniner. Underbart gott och omöjligt att spotta.
Facit: 1990 Château Léoville Barton, St Julien.

Glas nummer fyra

Här inträffar miraklet. Ni vet hur korkskadan alltid sitter i det enda vinet man inte kan ersätta? Här sitter den i det enda det finns två av, och vips har Ulf Jansson dekanterat den andra flaskan Cos d’Estournel. Halleluja.

Doften är idel krossade bär, ren vinbärsmarmelad med aromatiska blad och allt. Ungfräscht! Dessutom härligt rostade fat, kaffe, kött, grillkol och en del krydderier. Och så en stenkrosston. Är det här verkligen 19 år gammalt? Smaken är ett ymnighetshorn av läcker sötfrukt, mer Kalifornien än Médoc. Det är så ungt och fräscht i frukten, men samtidigt mjukt och lättgillat, antagligen med rätt mycket merlot – nästan åt björnbär, och svävar inte lite mynta ovanpå? Eftersmaken blandar mörk bärfrukt, lakrits, lite beska och en härligt mineralstråk. Fjäskigt? Jovars. Och grymt gott.
”Facit”: 1990 Château Cos d’Estournel, St Estèphe.

Bland slutsatserna: Överlag känns vinerna riktigt unga för att vara nästan 20 år. Flera kan säkert bli ännu bättre – men det är också lätt att förstå varför vinvärlden börjat favorisera vin som inte måste tuktas några decennier i kallkällare. Dessutom är fräschören bra, och strukturen strålande härlig i munnen. Båda Léovillevinerna är galet goda, klassiskt utgjorda men utan överdrivet högdragen stramhet och torr ceder. Ändå är det inte självklart att sätta dem över Cos, som gjorde 1990 vad så många andra började med sedan: Fruktfokus, tjockt med fat och hård rostning. Vi pratade om det efteråt, Torsten och jag: Man kanske inte är en sådan där ultraklassisk, tangorabatterad, card-carrying elegansdyrkare ändå, oavsett hur självbilden ser ut.

//anders

PS: Min anmälan till den här sittningen klockades in i systemet 43 sekunder efter det att formuläret blivit tillgängligt på hemsidan. Med det knep jag stol nummer tio – av fjorton tillgängliga. Det krävs lite allroundkompetens för att upprätthålla ett modest vinintresse nu för tiden.

PS 2: Tack till Ulf Jansson för precis den ledning man behöver på ett sånt här bord, och för trekvarts extra eftersnack till slattarna.

1999 Cos d’Estournel och några stänk 2,4,6-trikloranisol

mars 8, 2009

Lackmustestet: Lämna glaset en halvtimma och sniffa igen. Nu är det inget snack längre. TCA-misstanken har blivit en ilsket blinkande röd lampa och det är bara att ställa en andracru från nittiotalet längst in i skamvrån. Requiescat in pace. Synd att det känns lite daterat att svära som kapten Haddock.

Okej, jag fattar att det här inte är så givande läsning, men psykologer brukar tala om vikten av debriefing efter traumatiserande upplevelser. Det går bra att 1999-cos-destournelhoppa över den här litanian. Men flaskan är inte sådär bortom vett och sans korkad, utan glaset är fullt av gengångare efter forna tiders härlighet som hånfullt räcker ut sina vitnande tungor åt oss.

1999 var inte Cos stoltaste stund, med betyg mestadels under 90. Ändå är pluskontot långt ifrån tomt. Spännande kryddbazaar överst, uttalad mineralitet inte långt efter. Ekon av gräddig cassisfrukt, viltkött, mentol, fin syra. Men inget av den generösa kropp slottet är känt för, och så källarstädning och gammal blöt kartong på alltihop.

Jag lovar att skriva om vad vi faktiskt drack också, så fort jag ser ordentligt genom tårefloden.

//anders

4 x Bond Estate

februari 7, 2009

En källare, flaskor bakom dunkelt glas längs väggarna. I den bullriga trängseln av blandat vinfolk står en välklädd 14-årig pojke.

Den rosiga konfirmanden som alla lyssnar på visar sig vara värvad från sin post som chef för allt som har med vin att göra hos Thomas Keller (Per Se, 2005-bond-estateFrench Laundry och en del andra ställen jag inte skulle få bord på) till Bond Estates som director och exportansvarig. Hoppsan.

Jag har dragit bakgrunden till Bond här, men Paul Roberts uppdrag i Stockholm, utöver att sälja vinet, är att prata terroir. Det finns fransmän som hade satt lunchclareten i vrångstrupen om de hade hört honom jämföra Napa med Bourgogne utan att darra på manschetten och peka ut DRC som förebilden. Men tekniskt sett är ju Napa extremt diverst när det gäller jordmåner och mikroklimat – det är kanske bara historia tillbaka till romarna som skiljer, och sådant löser ju sig, så att säga, med tiden. Hur som helst, Bonds fyra vingårdscaberneter från 2005 i fyra glas, och jag är framför allt nyfiken på om de ska lyckas uttrycka någon känsla för läget.

Melbury växer i hårdpackad lerjord på baksidan av Howell Mountain. Doften är jättefin, parfymerad och blombevuxen med en air av påkostad fatmassage, och påminner nästan om en modern pinot: Mogna körsbär snarare än svarta vinbär som fruktfokus. Smaken är rödfruktig med fin sötma, lätt och syrlig med ont om tanniner. Riktigt nose wine, det här, förhäxande doft men en lite snål smak som inte kan casha in den checken. Och lite väl mycket ek i eftersmaken i dag. Roberts använder ordet precocious, brådmoget.

St Eden kommer från röd, järnrik jord i Oakvilletrakten; en dalgång, vilket kan betyda bakugn i Napa, men Roberts betonar gärna nordläget. Vinet luktar tuffare, mörkare och, tja, cabbigare än mjuka Melbury, med nykrossade mörka bär, cassis, rätt mycket choklad och den där grafitkaraktären som Parker brukar beskriva som charcoal. Intensitet och fokus i munnen är utmärkta och känslan är rätt slank och saftig trots kraften. Tanninerna är superfina, men jag vill ha mer struktur i ett sådant här vin.

Vilket är lika med Vecina, en liten plätt nära Harlan Estate, i östläge med vulkanjord som ger lite mer tanniner. Här använder Bond en del fatjäsning, och det slår igenom i doften. Men förutom det är karaktären mörk och förnäm, med tyngre frukt åt plommonhållet och riktigt bra fokus. Jag brukar fnysa lite åt Parkerklyschan pain grillé, men här sitter den faktiskt mitt i prick. En stor, intensiv, intagande mörk bärfrukt med en tajt tanninkorsett leder till en lång eftersmak av körsbär och blåbär i marmeladform. Mycket bra. Helt klart mitt val – om jag, helt hypotetiskt, någonsin skulle ställas inför ett sådant.

Pluribus är det senaste tillskottet i Bondfamiljen (ett femte, Quella, finns men har inte nått ur huset än), skräddarsyddes åt Bond och grävdes ut ur en sluttning på Spring Mountain. Det här glaset doftar som modern bordeaux, med mer utpräglad cassisfrukt, mörka plommon, lite paprika och en skvätt espresso. Smaken är ung och tuff, snygg mörk centralfrukt som drar åt marmelad på slutet och en liten gräsighet. Den lätta munkänslan imponerar så smått med tanke på fruktintensiteten. Kraftpaket med uppenbart lagringsbehov.

Det är inget snack om att det här är fyra distinkta viner med egen karaktär, trots att de – kanske med undantag för Melbury, även om den förstås också har utveckling framför sig – är i yngsta laget. Jämförelsen är riktigt rolig. Men de görs i fyra olika anläggningar, och vad som är terroir och vad som är människa ska man ha mer erfarenhet av området än jag för att slå fast. Att Bond fortfarande är billigare än Harlan säger tyvärr inte så mycket, så chansen att de står på mitt middagsbord framöver är försumbar. Det blir ju så när man plockar av en vingård i femton omgångar för att producera 600 lådor.

//anders

PS: Jag tror starkt på total genomskinlighet. Alltså: Det här var en branschhistoria som Bondimportören Divine stod bakom, och sådana betalar naturligtvis ingen av provarna för. Som sagt: I call them as I taste them, och kommer alltid att tala om hur det förhåller sig.

PS 2: Paul Roberts är, för den nyfikne, 36 år gammal. Så det är lugnt, jag har åtminstone ett eller två år på mig att komma ikapp på karriärsstegen.

PS 3: Det är värt att gå till Bonds hemsida bara för att leka med muspekaren på startsidan. Lite oväntat för en prestigeproducent…

2003 Le Serre Nuove dell’Ornellaia

januari 8, 2009

Jo, alltså, ni vet det där med andraviner vi pratade om? Här är ett fint exempel på hur man kan göra. Le Serre Nuove har tyvärr börjat kosta en 2003-le-serre-nuove1skaplig slant. Men ta en titt på Ornellaias prislapp, så ser världen genast lite vackrare ut igen och du kan le åt att få kika in genom den omsusade dörren i Bolgheri.

När helvetessolen brände Toskana till stenåldern 2003 levde Bolgheri gott på jordens vattenreserver från skyfallens 2002, enligt Ornellaia, och lite busväder i september såg till att druvorna i alla fall fick hänga klart utanför bakugnen. Och Le Serre Nuove doftar verkligen gott. Den fina, ädelfruktiga profilen visar upp cassis, plommon och mörka körsbär toppade med kaffe och kakao. Vinet har fått totalt 16 månader på fat, varav en fjärdedel nya, och det var nog precis lagom. Och visst svävar en liten stallton i glaset, och tobak också.

Det var fler som gjorde väldoftande viner 2003, men smaken kan vara ganska rälig ibland, och tanninerna ska vi inte prata om. I det perspektivet har Le Serre Nuove verkligen imponerande fin balans. Både syror och tanniner är generöst tilltagna, väl avvägda och av fin kvalitet. En munfull Nickeltonad cassisfrukt har stoppning nog för att matcha; toskansk bordeauxblandning rakt ur boken. I flaskan finns husets yngre stockar, och som en liten teaser för 2003 några fat från plättar som brukar hamna i Ornellaia. Det är tätt och fint, överraskande bra för årgången, och precis vad man vill ha till en tung entrecôte och dragonstinn béarnaise.

Förra flaskan, en sommarkväll 2007, var blyg, stum och rätt grå. Sedan dess har nolltrean tagit steget ut genom mammas dörr, fått färg på kinderna och en liten förförisk glimt i ögat. Stor, stor skillnad. Ni som inte har den här liggande i sjugradiga jordkulor från beredskapstiden ska nog börja leta efter korkskruven nu.

//anders

Bordeaux 2000: Ettor mot tvåor

november 28, 2008

Teori nummer 1 om andraviner: Köp dem från stora år, när all frukt är så bra att slotten knappt vet vilka fat som ska hamna i le grand vin. Teori nummer 2 om andraviner: Köp dem från lite mindre besjungna år, när slotten tvingas selektera hårt och du ändå inte vill slanta upp för förstavinerna. Teori nummer 3-142 om andraviner: Fyll i själv.

Inte blir det lättare av att olika producenter har olika inställningar till sina andraviner. Unga stockar? Obskyra jordlotter? Deklasserade fat? Instegsvin? Cash flow-generator? 2005 Les Forts de Latour för 2 000 spänn eller 1996 Les Pagodes de Cos för 340?

Här ställer vi ett antal andraviner från Bordeaux på samma bord som några grands vins för att se hur de står upp. 2000 är ett Parkerår, med rätt stora viner och bra koncentration, och dessutom en tid när moderniseringen av Bordeaux började slå igenom fullt ut. Från början till slut en skitrolig provning och skrämmande mycket kunskap runt bordet. Inget dekanterades – och förändringen i glasen på två timmar var rätt dramatisk i några fall. Michel Jamais leder, allt halvblint.

(Beklagar att det blir många långa provningsposter och väl lite mysläsning just nu. Det blir ändring när vi har ett eget kök igen.)

2000-bordeaux-1

Vin nummer ett

Öppnar med fin koncentration, fruktdriven med ren, fräsch cassis. Grafit, blomtoner och mint kommer till, och på slutet en lite trist russintouch; ändå en fin doft. Smaken är karaktärsfull med en känsla av integritet, lätt cassisfrukt med klassiska toner av ceder och läder. Minten finns här också, smaken är ganska bra men aningen kort.

Facit: 2000 Alter Ego de Palmer. Palmer är tredjecrun som folk kallar för super second och som kostar därefter. Andravinet är rätt långt från mina få intryck av riktig Palmer. Den här kastades in som avbytare till en korkskadad Virginie de Valandraud. En röst som bästa vin (alla fick rösta på två glas utan inbördes ranking).

Vin nummer två

Lätta toner av ljus bärfrukt, röda vinbär och hallon i det här liksom lättdoftade vinet. Rejält fatigt med kaffe och choklad, sött och gulligt och inget som utmanar. Rena saften i munnen, nästan godis; flirtigt och blommigt och hela påsen med vingummi. Rent, men helt ointressant. Tanniner saknas inte, men syror desto mer. Inte min bdx.

Facit: 2000 Clos de Marquis. Tvåan från Léoville-las-Cases. Saint-Julien, quoi? Jag har druckit en åttiotvåa en gång och känner inte igen mig över huvud taget. Oklassiskt och atypiskt. Dessutom från ett år när storvinet fick 99 poäng av Parker, som påpekar att bara 35 procent av frukten hamnade där – vilket rimligen borde ha givit ett schysst andravin. En röst som bästa vin.

Vin nummer tre

Den här är faktiskt lite oren, också bortom de toner av stall och läder som jag egentligen gillar och som skvallrar om producenten. Jag är ingen brettallergiker, men det här luktar inte bra. Dov frukt med en liten gräddkant bredvid dyngan och lite rök långt bak. Smaken är rejält syrlig med rätt obekväma tanniner, utan fruktkroppen för att matcha. Grön paprika och en lite klumpig, torr träton saboterar resten. Tyvärr.

Facit: 2000 Sarget de Gruaud Larose. Som en del av er vet älskar jag GL, men så här blir det när man gör vin i klassisk stil utan att nå ända fram och dessutom låter brettsvamparna flytta in med hela släkten och ungarnas leksaker. Ingen röstade på det här glaset.

Vin nummer fyra

En riktigt udda svavlig ton av gamla smällare blåser tack och lov bort rätt snabbt och lämnar kvar rik, ädel, klassisk cabernetfrukt. Blyerts och mineraltoner minglar med en animalisk karaktär, en doft av den gamla skolan från vänstra stranden. Syrorna går igen från förra vinet, men här finns hela härligheten med en bra fruktkärna, läder, stallbacke, tobak och cigarrlåda, och tanninerna är som man vill ha dem. En välgjord klassiker.

Facit: 2000 Gruaud Larose. Vill man ha Broadbentclaret ska det ju smaka så här. Fortfarande långt ifrån toppen. Sex röster som bästa vin och totaltvåa på det. Kunde ha fått en röst av mig men slagen i spurten trots min svårrostade kärleksrelation med slottet.

Vin nummer fem

En riktigt älskvärd fruktkram. Likörtoner av hallon, körsbär och svarta vinbär, tydligt fatig med vaniljglass och intensiva kryddor. Förförisk, vacker doft, riktigt bra om man gillar stilen. I munnen finns rejäla syror som balanserar fin, välgjord och mycket söt frukt med hallonkaraktär. En liten jordton bryter av. Lätt och elegant med lång eftersmak, bättre och bättre under kvällen. Bra.

Facit: 2000 Carillon d’Angelus. Kanske 60 procent merlot, mest deklasserade fat och så en en liten sidoplätt som Angelus inte har fått klassad. Kanongott i sin stil. En röst som bästa vin; känns lite i underkant, men jag hjälpte ju inte till själv heller.

Vin nummer sex

Tydligt animalisk karaktär trängs med intensivt kryddig körsbärsfrukt. Tjockt strukna fat, nyrostat kaffe och sandelträ. I munnen är det mycket av allt, men ett välsorterat och fint balanserat bygge. Snygg, polerad frukt med bra sötma och rejält tryck utan att bli syltig, cassis och plommon som lyckas vara intensiva i den lätta delen av spektrumet. Kaffe, ceder och en tobakston håller oss kvar i gamla världen, liksom den där senigt animaliska karaktären man kan få av bra St Emilion. Fräsch trots den lite låga syran och påfallande välgjort.

Facit: 2000 Château Canon la Gaffelière. Hela modernistpaketet: Malolaktisk jäsning på fat, microbullage, lagring på jästfällningen och massor av ny ek. Och gudagott. 95 hos Parker, en av mina två röster och kvällens vinnare med nio röster totalt.

Vin nummer sju

Hallon! Och bärpaj med kaffe i den blommande sommarbersån. Charmigt; lite senare drar doften mot cederträ och läder med en kant av örtiga grästoner. Smaken är en helt annan gata. Snipig, ung och bärigt kärv som billiga sydfransoser med extra paprika vid sidan om. Spretigt och osammanhängande. Det blir bättre med luft och fruktkroppen tätnar mot mörka körsbär och björnbär, men kanske kvällens jumbo, i skamvrån med Sarget.

Facit: 2000 Pensées de Lafleur. Pomerolvin i mycket liten utgåva som kostar i runda slängar 150-200 dollar ute i världen. En röst som kvällens bästa.

Vin nummer åtta

Mmm… Riktigt, riktigt bra. Kraftfull och lysande välskuren frukt som hanterar den generösa fatdosen utan att ens behöva se sig om. Mycket klassisk med blyertspenna, lite stallbacke och en aning rök i gammaldags stil, men med modernt extraherat fruktfokus. I munnen är frukten grym och sötmättad, full av de svartaste vinbär. Här är mycket på gång trots att vinet är alldeles uppenbart ungt. Rätt tuffa tanniner och härlig syra, med lång eftersmak av cigarrlåda och tuggad blyertspenna. Mörkt och intensivt. Oj.

Facit: 2000 Pichon-Longueville-Baron. Kraftpauillac av bästa märke, 96 poäng från Baltimore och en solklar handuppräckning från mig. Grattis till alla som har det här hemma. Fyra röster.

Vin nummer nio

Lite liten och blyg, men läcker doft med fokuserad och ren frukt. Parfymerad karaktär trots det lågmälda uttrycket, som när människor vet vad de kan och kostar på sig att vara lågmälda. Kaffe och fatkex kompar – och nu har vi kommit till blyertspennornas rike i lineupen. I munnen känns vinet först modernt fatat och fruktigt innan den klassiska profilen tar över. Söta körsbär och plommon stöttas av fylliga men förbluffande silkeslena tanniner. Den mörka bär- och cassisfrukten har jättefin intensitet och i eftermaken åker pennan in mellan hörntänderna igen.

Facit: 2000 Les Forts de Latour. Mjukt för ett stort Pauillacslott – och sannolikt rena angorakatten jämfört med Latour, som jag förstås aldrig har fått prova. Men igen: Fyra La Barroche Pure och pengar över till entrecôten, eller 2005 Les Forts? Fyra röster här också.

Vin nummer tio

Personlig och lite udda tolkning av vänstra stranden, påtagligt kryddigt med intensitet och fokus. Ren, mörk vinbärskaraktär, andra mörka bär och lakrits. Smaken är ung och tuff men lyckas ändå vara härligt lätt och smidig. Fruktdriven profil med fin koncentration, lång eftersmak och en beska som man nog vill lagra bort. Cassisfrukten är skickligt skuren i kanterna och blyertspennan ritar upp efterklangerna.

Facit: 2000 Léoville Barton. Ersatte Carruades de Lafite, som i och för sig hade varit rolig att prova, men det är väl ett faktum att vi tjänade på bytet.

2000-bordeaux-2

Och så sitter jag där med rödvinskladdiga protokoll, en tallrik mat – och ett glas 2000 Pontet-Canet. Jag kunde ha kramat Michel och värdinnan Ing-Marie. Flaskan är alldeles nyuppdragen och har kvar den där gräddtårtiga doften som nästan alla fatade röda har första halvtimmen, men intensiteten i den kolsvarta cassisfrukten är grym. Grusiga mineraltoner och lakrits ger sig på näsan. Smaken är fantastisk: Tätt och fint kraftvin, med glödande koncentration och högextraherad svart bärfrukt utan att tappa fotfästet i Pauillac. Faten, extraktionen och en udda liten bananton ger en blixt av Scavino i nån lob i hjärnan. Sannolikt sagolikt om åtta år.

Det var länge sedan jag lärde mig så mycket på en kväll. Tack. Vi kan konstatera att andravinerna åkte på däng av de stora pojkarna. Egentligen var det bara Carillon d’Angelus som gjorde något större intryck av tvåorna, och så Les Forts som knappt räknas. Men parallella glas är lite orättvist, och jag tycker fortfarande att 1996 Pagodes de Cos för två år sedan var ett kap till söndagssteken.

//anders

2002 Château Léoville-Poyferré

oktober 23, 2008

Akt 2 i det surrealistiska dramat I väntan på Bordeaux. Vi plockar fram substitut och försöker sluta kallsvettas över hur lotteriet om nollfemmorna ska falla ut. Stort vin, mediokert år.

Poyferré är väl lillasyskonet bland les triplettes de Léoville, men älskat av trogna fans – och storyn är den gamla vanliga. Slottet var en besvikelse trots all sin potential och sin fina terroir, tills en ny och ambitiös människa tog över. I det här fallet hette han Didier Cuvelier och året var 1978. In med Emile Peynaud och Michel Rolland, nya stockar (dubbelt så mycket cabernet), ny chais, nya fat, nya kvastar och nya köksgardiner, och presto! så var det en ny era. Det börjar bli enformigt att berätta den här historien.

Vi skickar en tacksam tanke till lillebror för hjortlåret, ugnssteker med vin och äppleskivor och häller både calva och äpplemos i trattkantarellsåsen. En tidig dubbeldekantering har fått upp vinet på fötter. Doften är fortfarande rätt återhållen, men klassisk, charmig Saint Julien, rätt fruktig i karaktären och med en antydan till blomsterparfym.

Här är cassisfrukten blandad med mörka körsbär och infattad i rätt mycket fat: vanilj och sandelträ håller i taktpinnen. Lite läder har hunnit utvecklas – och en liten stallton är en välkommen motvikt till fruktfaten.

Smaken har fin intensitet i de lättare tonerna, men lite tomt är det allt i mitten. Jag saknar kroppen och trycket i frukten, och eftersmaken är lite kort och uttorkad. Men det finns mycket att njuta av också: Blyertspenna, seriös frukt, mineral, fräschör och fina syror.

Jag passade på nollfemman, som kostade 845 spänn och inte går att titta på förrän 2015. Uncle Bob säger 2011 om den här, och det är klart att vi vi är för tidigt ute. Strukturen och en viss enkelspårighet viskar om att lite längre uppfostran hade gjort gott. Men stek och bordeaux… Stek och bordeaux…

//anders

PS: D&K – tack!

PS 2: Beklagar bildbristen. Det är under min värdighet att dyka i återvinningsigloon. Hemsidan har jättefina bilder.

Del tre: Harlan går igen

september 25, 2008

Amerikanska vinamatörer kan räkna upp sina omhuldade kultcaberneter om du väcker dem klockan tre på natten. Be dem sedan stryka en i taget – det är bara att hålla ficklampan stadigt i ögonen på dem – och chansen är stor att många sitter kvar med Harlan Estate. Bill Harlan och vinmakarteamet Bob Levy (gift med Martha McClellan, och så har de visst en vingård ihop också – det börjar likna Piemonte) och Michel Rolland var inte ensamma om skyhöga ambitioner och priser och yttepyttesmå produktioner, men fyra hundrapoängare från Baltimore betyder en del i de här sammanhangen.

Tyck vad du vill om vinerna, men framgången går inte att snacka bort. Så vad gör Harlan/Levy/Rolland? Drar igång en etikett till, förstås. Med samma ambitioner. För det kan ju vara skönt med lite konkurrens i det segmentet.

Bond äger inte sina plantor, men talar om exakt hur de vill att gårdarna ska skötas. På 90-talet gick det inte längre att köpa mark i Harlanklass i Napa, men Levy kartlade vilka plättar han kände skulle kunna nå stjärnstatus – han är uppenbart förtjust i orden grand cru – och skapade nära relationer med ägarna. Resultatet är fyra vingårdsbetecknade viner, alla förstås i små upplagor, som raskt gick hem hos dem som gillade Harlan Estate. Släppriser på 450 dollar (Bond St Eden 2005) är ju dessutom rena rean jämfört med Harlan. Om sedan mannen själv inte gillar uttrycket kultvin är det nog lite för sent att ändra på den saken.

• 2001 Bond St Eden Cabernet Sauvignon

Ogenomtränglig färg; man funderar på att måla hus med det här vinet. Näsan får extremt koncentrerad mörk cabernetfrukt som redan har dragit på sig lite soja och buljong. Uppenbart svindyra fat och en fin grafitton svävar ovanpå, och så finns det en medicinal karaktär som är svår att definiera. Mäktig cassisfrukt i munnen, men en armé av tanniner håller alla nyfikna borta. Parker förklarade redan 2005 att det här vinet var färdigt att avnjutas, men jag hittar bara potential i dag. Inte otänkbart att det har gått in i en tuffare fas på dryga tre år.

• 2002 Bond St Eden Cabernet Sauvignon

Okej, här kommer man i alla fall in i farstun. Här finns betydligt yppigare frukt, sötmogna svarta vinbär som inte är helt olika Blankiet. Lite gräs och ceder viskar om Bordeaux i en doft som är riktigt bra. Den mogna mörka frukten i första klunken är verkligen femstjärnig; cassis, blåbär och rejäl näve blommor. En perfekt grästouch ruggar till bilden lagom mycket och balansen är fullkomligt strålande. Far and away bäst i flighten, men också den enda som har någonting att säga smaklökarna just nu.

• 2003 Bond St Eden Cabernet Sauvignon

Mörk generalfrukt som drar mer åt plommon än de andra, plus en aning körsbär. Djup och komplex doft med lakrits och paprika, mynta och timjan. Känns lite lättare i munnen än 2001/2002, men fortfarande givetvis högkoncentrerad med rovdjurstanniner. Den lite rödare frukten känns logisk i det lite lättare uttrycket, men vi är rätt långt ifrån Volnay här. Syran hade gärna fått vara lite mer uttalad.

• 2004 Bond St Eden Cabernet Sauvignon

Minst öppet av de fyra, men vaknar och gäspar lite efterhand. Frukten känns mer avmätt än hos storasyskonen, men här finns en läcker kryddpalett, rostbiff och en touch av paprika. Sjuka tanniner slår först och struntar i att fråga sedan, det känns tvärstängt i munnen. Igen har jag svårt att förstå Parker, som rekommenderar ”1-3 years of bottle age” i december i fjol. Diskussionen blir lidande av förlamad ansiktsmuskulatur.

Sammantaget en svår flight för en kille med begränsad erfarenhet av hur stratosfäriskt prissatt kultcabernet utvecklas. 2002 lyste med alla tecken på ett skickligt gjort vin, men var också tillgängligt; ett beprövat sätt att vinna en provningsflight. Jag sätter upp det hela som värdefulla läropengar och går vidare i livet.

En flight kvar. Riktig Divinebonanza som tar i från tårna. Vi ses.

//anders

1971 Château Haut-Brion

juli 24, 2008

Det är 20 meter till tax free-shopens bredsida av parfym ur en armada av testflaskor. Trekvart till boarding. Konstanta utrop efter bortsprungna passagerare och människor på språng överallt omkring. Och fyra centiliter 37 år gammal Haut-Brion kostar 22 euro.

Man kan tycka att en slatt gammalt rödtjut knappast kan vara värt en femtiolapp per centiliter. Det beror på att centiliter inte är rätt enhet. Är upplevelsen av premier cru från sjuttiotalet värd i runda slängar två gin & tonic? You bet.

Den omskrutna vinbaren på Sjöskog har i praktiken inte alls det utbud de påstår sig ha, eftersom det faktiskt – rätt gissat – inte funkar att sälja skitgammalt vin centilitervis. Sedelärande öde här. Alltså ingen Pichon-Baron 1947, trots att den står på listan till ungefär samma pris som Haut-Brion. Men 1971 påstås ha varit helt schysst (märks det att vattnet är lite i djupaste laget här?) och garderobsreserven av förstacru känns tunn. Och så är ju flaskan läcker.

Vid 37 är Haut-Brion brunrödmurrig som en gammal ladugårdsvägg. Och doften är… brunrödmurrig som en gammal ladugårdsvägg. Buljong och soja, förstås, den där tonen som gör att första sniffen på ordentligt gamla röda alltid är identisk. Mycket tobak och läder. Något medicinalt som är svårt att bestämma. Knappt någon frukt, en sked riktigt gammal jordgubbssylt, bara. Lite vaniljglass. Och, allt mer, en kastrull knäck eller bränt socker, urläckert.

Som så ofta är det rätt hopplöst att sitta och plocka enskilda toner. Helheten är utmognad, sirlig, mycket långt från dagens fruktstinna ideal. Nyttigt.

Man smakar noga på snålt utskänkta skatter, kan jag lova. Trots den söta, avrundade doften är vinet påtagligt syrligt i munnen. Inte är det helt fritt från tanniner heller, det drog nog rätt bra i tandköttet på Fälldins tid. Det är en mycket lätt kropp som låter ana några röda vinbär. Först dominerar tobak tillsammans med ceder – sedan slår det helt över i nytuggad blyertspenna. Ända in till stiftet, grafit och allt, så att man får grå hörntänder och skäll av fröken. Eftersmaken är lång och jag försöker hitta andra nyanser, men jag sitter ändå bara där och minns flisorna av nummer 2 HB. Nå, lite lakritspulver efter någon minut, men det känns också rätt mycket som lågstadiet.

Det här är en storartad upplevelse, och jag gillar blyertsen, men nog kräver det lite nekrofila drag. Broadbent skulle nog vänta till 2045, och dessutom vara se till att vara med då. Jag anar att min sweet spot ligger lite längre tillbaka i ungdomen när det gäller claret.

Sagt och gjort – 1991 Montrose kan vara värt 7.60 även om året var skakigt på riktigt. Det har orangebruna kanter, men är förstås illrött i jämförelse. Doften är avrundat sötfruktig, som den dyraste sylt; ett milt, lugnt och lågmält intryck, slitet mellan ungdom och ålderdom. En tät men inte särskilt intensiv känsla visar åtminstone på bra fokus. Vinbär, jordgubbe och välavvägd ek samsas med, igen, sylt på glass. Blyertspennan är tydlig här också och man anar lite gräs på toppen.

Oj då, vilken ung smak. Här finns en rödfruktig profil med unga bär, men det mesta har smält ihop från de enskilda tonerna. Tanninern är ganska sturska – men det är halvtomt i mitten trots rätt bra tryck i de ljusare smakerna. Det känns som att Montrose försöker kompromissa mellan kraft och elegans, men inte riktigt har ammunitionen den här gången. Och nog anar man lite gröna problem? Flashbacken till lågstadielasten kommer här också, om än inte lika kraftigt. Eftersmaken ger en kalkig känsla, som flourtabletter innan de fick smaker.

Beklagar att jag regredierar helt här i jakten på adekvata beskrivningar. Det vore kul att prova de här glasen med en riktigt vuxen stek någon gång.

//anders

1998 Château Smith-Haut-Lafitte

juli 7, 2008

Ah… Nothing like a decent lunch claret, now is there, old chap? Vi dukar under häggen, kokar färskpotatis, bryner fjolårssoppen och skedar rundhänt med brynt smör över torskfiléerna. Sommarlunch att tråna efter i november. I vanliga fall hade det väl blivit kranvatten till, får man erkänna lite rodnande, men vi tar min vinnördiga far med hustru till ursäkt för att slakta en liten gödd kalv från skåpet.

Plus Graves que Graves, brukar det heta om SHL. Jag läste en artikel i Decanter för ett tag sedan där Daniel och Florence Cathiard fick beröm så att det lät som om de räddat världen och inte bara ett illa skött slott i Pessac-Léognan.

Oj, så mörkt; tätt ända ut i kanterna och bara minsta antydan till mognad. Vinet har fått två timmar i karaff – och doften ger sig på näsan som ett knogjärn av sammet. Det handlar framför allt om en tät och vansinnigt fin fruktprofil, med varma drag av körsbär och björnbär över den vanliga cassisen. En välgjord och ädel doft, svår att slita sig från trots aningen om att det möjligen kan smaka bra också.

Vi bockar av en cigarrlåda och en kaffeton på väg mot en diskret och välklippt gräsäng längst bak i bilden. Dessutom finns en aning järn och ett köttigt drag som växer med tiden och som jag verkligen gillar. Undrar om några av de flyktigaste aromerna egentligen hade velat vara i köket och inte på gården? Vi offrar dem utan att blinka på sommarlunchens vindsmekta altare och nöjer oss med resten.

Munkänslan är nära nog perfekt, lätt och saftig. Vi häller mer brynt smör på torsklamellerna och allt sitter ihop som en dröm. Det är mycket syrligt, en smak som ligger ett par varv efter doften. Tio år, quoi? Surely you jest.

Tanninerna är superfina och faktiskt ganska diskreta trots ungdomen i munnen i övrigt. Mitten känns lite vek i början, men kommer i balans efterhand och helhetsintrycket blir extremt elegant. Den förfärliga gamla klyschan feminint kommer inte över mitt tangentbord, men det är det här farbröderna menar. Syrlig rödfrukt överallt, men med en ädel finess och absolut ingen brist på kraft. Den järnklingande eftersmaken har också något rökigt över sig, och en örtbukett med anstrykning av mint. Och en marmeladfruktig känsla att sitta kvar och suga på.

Grand cru classé slår ändå kranvatten, det gör det. Och ni som som aldrig har druckit er bordeaux à la norvègienne, till (den odlade) torsken, har åtminstone en upplevelse kvar i livet.

//anders

PS: Ursäkta bildslarvet… Bilden på flaskan med den blå skölden finns i kameran som finns på andra sidan Sverige. Semesterlogistik och vinbloggnde går inte ihop.

1999 Château Gruaud Larose

maj 26, 2008

Usch, det låter galet pretentiöst. Smaka själva: ”Gruaud Larose är min favorit bland Médocs andra cru-viner”. Det låter som om jag årligen får hem ett par lådor från alla 14 slotten och öppnar några i veckan till kåldolmarna. Men ändå – av de andra cru jag smakat på har Gruaud Larose lyckats bäst med att kamma just mina smaklökar medhårs. Nittionian åker med till Uppsalavännernas födelsedagsmiddag efter ett smakprov hemma på Creutzgatan.

Glaset får stå uppslaget ett tag innan jag tassar dit och sniffar. Doften är – nektar och glädje. Essensen av cabernetdominerad bordeaux. Rik, yppig, generös och ren frukt med söt profil, egentligen mer åt mörka körsbär än de vanliga svarta vinbären. Nyans på nyans. Välavvägda fat, mest lätta toner av vanilj och mandel. En tydlig och ädel cederkomponent bredvid tobakstoner ger klockren cigarrlåda. Burgundiska gamla löv. Och så flera sorters läder som så ofta dyker upp i bordeaux med lite ålder för mig.

Men Gruaud ska man låta bli om man inte gillar hästar och deras boningar. Visitkortet, tryckt på nyflådd hästhud, räcks över även av nittionian. Det är fascinerande, och underbart, att få ett lass stallbacke bredvid så ren och läcker frukt. Fransmännen brukar ofta tvinga oss att välja.

Munkänslan påminner oss om hur ovan man är vid låg alkohol numera. Så lätt och fin – och nej, det betyer inte vattnigare vin. Smaken är tydligt mogen med läder och hästar bredvid härligt mogen sötfrukt, mer åt vinbär här än i näsan. Den har kommit långt, och äldre än så här behöver det inte vara för min del. Tanninerna är nästan upplösta och finkorniga som söderhavssand, och frukten perfekt.

Och när du tror att det roliga är slut har du hela efterfesten kvar. Jag hinner rafsa ihop en handlingslapp, knyta skorna och ta mig halvvägs till affären innan eftersmaken klingar av. Magiskt. Här dominerar en blodigt järnsmakande mineralåder som hänger kvar från mittsmaken, tillsammans med blyerts, en funkigt animalisk karaktär och tobak. Det är inte varje dag man står och smackar framför röd gubbe i Lindhagensrondellen. Solklart årslistematerial.

Det är lätt att förstå varför de här vinerna ägde världen under några hundra år. Det är lika lätt att förstå varför fylliga viner med solig restsötma är lättare att sälja till 2000-talets exploderande vinmarknad. Men sådan här nyansrikedom, komplexitet och, ja, smakrikedom utan sirapstyngd gör mig lika barnaglad varje gång.

//anders

PS: Våra åsikter stämmer fint överens, men för en mer, hrm, grafiskt naturalistisk beskrivning hänvisas som vanligt till Drucket.

Divine goes Austria

maj 2, 2008

Man får anta att österrikarna inte ringde sitt handelskontor i Stockholm innan de lanserade PR-offensiven Tastes Of Austria. Lite TOA news att fördjupa sig i, någon? Vilken TOA product föredrar du?

Akronymen till trots var det kul att prova igenom elva viner från tre av producenterna i satsningen i Divines regi. Jag har lite för dålig koll på Österrike, även om jag haft mycket glädje av vin från Bründlmayer och andra. Utan mer snack – tre flighter från yodleland:

1. Wiengut Ott, Wagram

Bernhard Ott tog över gården som 22-åring eller så och har satsat hårt på nationalklenoden grüner veltliner. Numera biodynamiker.

  • 2007 Am Berg Grüner Veltliner: Färg: Tripp. Charmig och mycket fräsch doft med limeig citrus, päron och en godiston. Mycket lätt i munnen med chockartad syra och en karaktär som ligger nära doften, plus någonting åt grön banan. Jag älskar ju höga syror, men det blir för mycket mot den lite glesa frukten i det här basvinet. Obalans i min bok.
  • 2007 Fass 4 Grüner Veltliner: Färg: Trapp. Påfallande likt lillasyster i doften, men något mer intensivt och generöst; rent och fint. Smaken är mycket bättre än vinet till vänster, med snygg pepprighet och antagligen samma syranivåer, men frukt som kan hantera det. Lime och grapefrukt leder till en söt efterklang med smågodis och päron. Allt är övertygande rent och kontrollerat. Utmärkt.
  • 2006 Der Ott Grüner Veltliner: Färg: Trull. Påtagligt tyngre, med söt drypande persika och mango bredvid kryddor och en punschton. Sedan får jag myror i huvudet, men den finns faktiskt där hela tiden: En anstrykning av tonfisk på burk. Huh? Det vete tusan vad Ott har för vildjäst i källaren. Smaken är hur som helst rena godisbutiken, tung och söt med nougat, marshmallows och pepparkakor, och en eftersmak som fortfarande inte har blommat ut. Lite låg syra för mig, men riktigt kul och spännande.

2. Weingut Hirsch, Kamptal

Familjeegendom på klassisk mark. Ännu en biodynamisk producent som koncentrerar sig på riesling och GV.

  • 2007 Zöbing Riesling: Instegsvin med rätt liten men fräsch doft, fruktsoda, äpplen och lite kryddskåp. Fräsande syra i munnen, lite återhållen men bra äppelfrukt, lite sockerdricka och tydligare kryddor än i näsan. Eftersmaken drar åt julgodis. Helt okej, plus för kryddningen.
  • 2006 Gaisberg Riesling: Nu så! Generösare doft med bra fokus, kryddig och komplex med persikofrukt och mineralkänsla. Veltliner i all ära, men det är ju riesling som kan bära fram terroiren. Smaken är riktigt bra: Underbar intensitet och komplexitet, riktigt speciell och egensinnig. Persikor, ett mineralstråk och dominanta pepparkakskryddor bredvid tropiska men stramt hållna toner av papaya och mango. Godast i kväll.
  • 2006 Heiligenstein Riesling: Härligt mineralisk. Komplex och stenig fruktprofil, mer persika i en doft ren som en fjällbäck. Smaken är rätt ung och tydligt bakom Gaisberg på kurvan, men också renare och mindre yppig. Det är en fruktsallad på ungt och nyplockat och det som imponerar mest är balansen. De flestas favorit; någon millimeter efter charmiga Gaisberg för mig just nu, men med större potential.

3. Weingut Familie Gesellmann, Mittelburgenland

Fatlagrande producent med fokus på blaufränkisch och mittsmak, läser jag. Rykte om sig för rigorösa metoder, enligt Mölstad.

  • 2007 Chardonnay: Delvis fatjäst. Förvånansvärt sval, men den gula äppelfrukten säger ändå chardonnay. Mycket ren doft med en aning nöt, känns som en småfet chablis. Ren och hög syra i munnen, med nötter och en jätterolig jordgubbston. Frukten är rätt återhållen men söt med drag av päron. Fräscht och gott, behöver växa till sig lite.
  • 2006 Blaufränkisch Reserve: Överväldigande smörig ML-karaktär – hela godisaffären säljer bara smörkola. Körsbär och lite jordgubbe i fruktväg, med örter åt tobakshållet. Smak av mörka bär och lakrits, med nära nog italiensk syra, lätt känsla och små, fina tanniner bredvid en del ek som väntar på integrationsverket. Rätt god smak, men jag pallar inte kolan.
  • 2005 Pinot Siglos: Underbar pinotdoft med flera lager kryddor. Rätt klassisk bourgogneparfym med körsbär, hallon, jordgubbe och lite skog. Dessutom den där positivt unkna känslan av sjöbotten och något som drar åt apelsinskal. Smaken är tyvärr inte i samma klass, men helt okej. Lite väl smörig smak med lång eftersmak, ung och ganska kärv frukt, enkel med lite vek kropp. Synd.
  • 2006 Opus Eximium: Hälften blaufränkisch, resten zweigelt och sankt laurent. Smörig, fatig doft med mörka bär, lakrits och vaniljkex. Rätt kul i munnen, komplext och kryddigt i en bärig stil med en del uppenbar ek. Lite kort efterpå, men sitter ihop snyggt.
  • 2001 Bela Rex: Lika delar cabernet och merlot. Mångas favorit som inte alls funkar för mig. Doften känns unken och buljongig. Cassis, hallon och björnbärssylt i all ära, men jag har så svårt för det där korvspadet. Vinet är mörkbärigt i munnen, men smakar fortfarande som dålig châteauneuf. Undrar vad det är jag är så känslig mot?

Lärdomar? Jodå. Att det görs utmärkt riesling i Österrike visste jag, och att fräsch veltliner sätter igång salivkranarna. Tyngre, sötare GV var en kul upptäckt. Jag är fortfarande lite likgiltig inför de röda, med extrapoäng för pinotnäsan från Gesellmann, men jag hört tillräckligt mycket bra för att fortsätta leta.

//anders

1999 Ghiaie della Furba

mars 1, 2008

Finns det något godare än kryssnittat, knapersalt ankfett? Dekadent, animaliskt, proppmättat. Dessutom med vidhängande rödrosa ankbröst – en 1999 Ghiaie della Furba mindrefulländad produkt. Vi vadar vidare i blodapelsinvågen och kokar en tjock reduktion på portvin och blodapelsin till, med lite finrivet skal som ger karaktär och nåt hekto smör för att blanka av. Dessutom citronspetsad puré på skockor och liten sallad med gröna bönor frästa i utsmält ankflott.

Ghiaie della Furba är ett roligt vin. Carmignanohuset Tenuta di Capezzana pytsar i runt tio procent syrah i en IGT som består av 60 procent cabernet och resten merlot – och det får en charmant effekt. Det nästan svarta vinet har en söt och snygg liten sky av parfymerade bärtoner åt hallon och björnbär och en attraktiv kryddighet som pockar på djupa klunkar.

Annars har nittionian hunnit ganska långt i sin mognad. På väg ned i karaffen är den rent våldsamt stallig, men det lugnar sig efter ett tag och ligger absolut inom det njutbara. Till ankan några timmar senare är vinet strålande gott, med stall och läder bredvid den mystiskt mörka bärfrukten och en del choklad och kaffe från franska fat. Smaken är ordentligt tät med utomordentlig koncentration, stadig syrakorsett som ger den snygga frukten bra hållning och lång, fin eftersmak. Ett vin på Médocbotten, men med starkare färger att skapa med. Willy Wonka-bordeaux?

//anders

2004 Château La Tour de By

februari 19, 2008

När garagevinet är uppdrucket tar vi till vinbloggosfärens stående snackis: Blodbadet La Tour de By. Fortfarande i halvflaska. Det skulle bli för 2004 La Tour de Byråddigt att försöka länka till alla diskussioner om helan mot halvan, inälvor gone haywire och stjärnor på väg upp eller ned, men det finns mycket rolig läsning. Tacksamt för vinbloggare med ett vin som engagerar, finns tillgängligt – till och med på halvpanna – och inte kostar en halv månadslön.

Den här flaskan hamnar i bevismappen hos flaskvariationsåklagaren. Dels är vissa drag betydligt mer renodlade än förra ordentliga försöket: Järnsmaken är i nivå med ett rekorderligt trappräcke. Den salta, snusiga karaktären är också mycket kraftigare, jordig och god. Och kaffedoften som knappt anades i oktober är näsans bästa vän i kväll, nymald och aromatisk.

Men sedan, mina vänner, har Médocfrukten återuppstått från de döda! En rätt generös portion söta svarta vinbär i munnen kommer nästan som en chock. Överlag har den här flaskan renare drag och klarare färger – inte rent som i frånvaron av småskit, den sitter ju på pluskontot hos mig, utan en klarare arkitektur med bättre harmoni och var sak på sin plats. Gott! Jag har gillat La Tour de By varje gång, men jag misstänker att det är så här den verkligen ska smaka.

//anders

2004 3 de Valandraud

februari 18, 2008

Vin de garage låter mer potatismäsk och Dalslandsskogar än St Emilion. Men när Jean-Luc Thunevin och Murielle Andraud sneglade på Le Pin och skapade Château Valandraud blev de ikoner i en av de mer betydelsefulla rörelserna i traditionstyngda Bordeaux.

2004 3 de ValandraudI efterhand låter receptet självklart: Parodiskt låga skördeuttag på en pytteliten och obesjungen plätt, moget på gränsen till övermoget, en sann lone rangers rövarkula i en bondkällare, miljarder mantimmar, 200 procent ny ek – och en gyllene krona på posten från Robert Parker, som satte Valandraud före Pétrus 1995. Resultatet borde inte heller förvåna någon: Kultfärgat maverickrykte, priser som snart krävde stjärnkikare, och en utskällning från alla som tyckte att Thunevins viner smakade för lite St Emilion och för mycket Coca Cola. Varpå garagisterna svarade att omogna stjälkar inte är gott, och att vin inte borde behöva 15 år i en jordkällare för att inte smaka batterisyra.

Så, kulisserna målade och klara. 3 de Valandraud är Thunevins egentliga andravin, sedan Virginie förtjänat en egen plats i lineupen. Ett snabbt kvällsglas och en timme i karaff, tillbaka i flaskan och fram till middagen ett dygn senare. Och visst dominerar de rostade faten doften, med nymalet kaffe, vaniljkex och efterhand marsipan, bittermandel och en kryddton som påminner om burken med torkad svamp. Frukten består av mogna plommon, mörka bär och en tydlig cassiston.

Trean har en generös och vänlig munkänsla, fatmättad men inte soppig utan rätt slank. Chokladkola och en touch av anis finns bland varma plommon och en exotisk liten sky åt bananhållet. Tanniner saknas verkligen inte, men de är mogna och smeksamma som varm choklad i den blåsiga skidbacken. Inget är överdrivet som i de sämsta exemplen från andra kontinenter, bara konsekvent genomfört i en stil som stryker medhårs och som du kan tycka om eller inte. Bättre och mer harmoniskt dag två, men du hittar få bordeauxer från 2004 som är så spelbara direkt ur skåpet i dag.

//anders

2000 La Spinetta Pin

februari 12, 2008

Inga aromatiska fatskyar. Ingen bittermandel. Ingen eterisk hallonparfym.

Och inte minsta noshörning någonstans.

Man får vara bra klyftig för att ropa La Spinetta när någon lurig jävel ställer fram gammal Pin i blindprovning. Den som har druckit Gajas Sito2000 La Spinetta Pin Moresco någon gång känner däremot igen sig. Följaktligen blir man inte heller besviken trots att vinet inte är vad man väntade sig.

Pin var framför allt L:s favorit under vårt sommaräventyr på La Spinetta, på den svårnavigerade kullen i Castagnole Lanze i juni. Stefano Mazzetta insisterade på att illustrera hur små skiftningar i druvblandningen gav årgångarna olika karaktär och öppnade flaska efter flaska. För att sedan slänga med den här som en reklam-t-shirt när vi åkte, trots att vi flög Ryanair och kunde köpa pinsamt lite av honom. Det är ändå en 30-eurosflaska. La Spinettas goodwill hos oss är nog att köpa en mindre vingård för.

Pin var Spinettabrödernas far, den gamle patriarken Giuseppe Rivetti. Årgång 2000 innehåller fortfarande runt sex procent cabernet, sedan plockade de bort den komponenten och nöjde sig med barbera och nebbiolo. Glasen ger först en intensiv barberadoft, den där sorten som ambitiös plantering, bra extraktion och några års lagring ger: Den drar nästan åt skoputs eller ofarliga lösningsmedel. Kärnbitter körsbärsfrukt är hjärtat i doften, med nyanser av läder, tjära och jord bredvid, och en ovedersäglig svartvinbärston. Frukten lägger på sig rondör och sötma i karaffen.

I munnen är det lätt och friskt, gammaldags ung barberakaraktär trots bordeauxskvallret. Körsbären har riktigt mycket kärnor och eftersmaken är nästan besk på riktigt. Utan rejäl luftning och rejäl mat till är det lite obalanserat och dessutom en smula glest i mitten, men det rättar till sig. Husets vingårdsbarbera är bättre, för att inte tala om barbarescotrion, men Pins lite tuffa och oborstade charm gör den ganska oemotståndlig.

//anders

2003 Ridge Santa Cruz Mountains

februari 10, 2008

Vad tycker ni om vinmakare som lämnar sitt visitkort i alla viner de gör? Skickligt, konsekvent och personligt vinmakande – eller brist på fantasi och en strävan efter att trycka alla klossar oavsett form genom det runda hålet?

2003 Ridge SCMPaul Draper på Ridge, nyligen invald i de amerikanska vinmakarnas Hall of Fame, hör till de mer konsekventa. 2003 Ridge Santa Cruz Mountains, i praktiken ett slags andravin till världsberömda Monte Bello, öppnar med just den doft som blivit Drapers eget calling card – och till och med kristnats till the Draper perfume eftersom alla kände igen den men hade svårt att klä den i ord. För er som inte upplevt den handlar det om en aromatiskt parfymerad spetsdoft som förenar en rad mogna bär, från jordgubbar via hallon till lite mörkare björnbär, och amerikanerna med många thanksgivingkalkoner bakom sig slänger gärna in ett tranbär också. Dessutom varsamma ektoner och kryddor. Förföriskt sötfruktigt men inte det minsta syltigt.

Att överföra den näsan från husets lysande zinfandelviner till den här bordeauxblandningen (68 procent cabernet sauvignon, 23 merlot, 5 petit verdot och 4 cabernet franc) är inte det minsta problem. Lite mogna svarta vinbär och en attraktiv kryddighet finns bredvid när vi saligt sniffar och sniffar. I munnen är vinet generöst fruktigt och ganska stramt samtidigt, en lindans som kräver stor skicklighet och bättre syror än många andra kalifornier. Det är vansinnigt bra balanserat, ganska lätt och väljer elegans över kraft.

I dag saknar det i princip helt mognadstoner och tanninerna är fortfarande medelhöga, men jag känner inget sug efter långlagring. Det är alldeles för gott i dag och härifrån kan den snygga frukten bara vissna även om andra nyanser tar den platsen. Eftersmaken drar åt körsbär och en vink om gräddiga fat (Draper kör med lufttorkat i stället för rostat och använder bara 40 procent nya fat till SCM). Knappt ett spår av Bordeaux, men ändå ljusår från klichébilderna av cali cabs med marmeladkaraktär. Å andra sidan är ju Santa Cruz Mountains inte Napa – jag har aldrig frusit så mycket som en helg i just de här rasande vackra bergen när jag pluggade i San Francisco.

Med de petiga glasögonen på kunde eftersmaken varit lite längre och frukten överlag något tätare, men nu letar jag verkligen. Jag älskar det här vinet. Dessutom måste Ridgeetiketterna stå på någon lista över världens snyggaste; rena och pregnanta men ändå med en diffus retrokänsla. Ögongodis. Och så en lagom nördig och fyllig genomgång av betingelserna under 2003 på baksidan.

Men jag kommer inte över att något i doften påminner så starkt om La Spinetta. Någon gång måste jag ställa upp Santa Cruz Mountains, Geyserville och Bionzo bredvid varandra.

//anders

Tastebud overload IV: Togni 1994-1997

februari 3, 2008

Upplösningen närmar sig – hjärtligt välkommen tillbaka. Philip Togni är en sån där producent som jag har läst mycket om men aldrig haft tillfälle att prova. Man kan inte vara annat än nyfiken på en man som gjort 1956 Château Lascombes, 1958 Mayacamas och en lång rad andra storheter, men som gång på gång slagit sig loss för att få göra vin på sitt eget sätt. Dessutom har han rykte om sig att ha Bordeaux för ögonen i sitt arbete, vilket borde passa mig som tycker att amerikanska producenter ibland tar i för mycket. Jag blev mycket glad för chansen till den här vertikalen.

• Vin nummer 1: Men se där, direkt ett vin som delar gruppen. Någras nummer ett, medan andra skakar på huvudet och spekulerar i en tvivelaktig flaska. Jag tillhör de övertygade: Doften är jättefin och tät med hela vinbärsbusken, plommon, en gnutta paprika och läder, ren och fräsch. Och i munnen smakar det faktiskt bordeaux! Bra vinbärsfrukt, trä och tobak, elegant med strålande balans, rikt, osött och fräscht med fina tanniner. Good to go, men decennier av liv kvar i strukturen. Mycket bra! Möjligen störs några av att mognaden börjar ta över den omedelbara fruktigheten?

Facit: 1994 Philip Togni Cabernet Sauvignon. En förtjust Parker gav 97 pinnar.

• Vin nummer 2: Samma mörka och täta färg med något mer orange reflexer. Doften känns väl igen men kommunicerar inte lika direkt med näsan. Här finns mer av blyertskänsla och stramare frukt. Det skvallrar rätt bra om vad som händer i munnen: Betydligt tuffare tanniner och ett mineraliskt drag bredvid vinbären. Klassiskt i stilen men sedvanlig Napakoncentration. Härligt vin men tydligt ofärdigt trots sina tolv år.

Facit: 1995 Philip Togni Cabernet Sauvignon (96 poäng).

• Vin nummer 3: En aning brunt skiljer utseendet från artfrändernas. Motsatsen till tvåan: Generös och omedelbar frukt. Jag får faktiskt lite chilenska vibrationer av de nykrossade svarta vinbären, känslan av vinbärsblad och en gräston. Här finns också något animaliskt som jag tycker mycket om. I smaken har den gröna paprikan tagit ett par kliv fram bredvid cassisen, med söta mosade bär och framträdande men trevliga tanniner. Gruppens flightvinnare med bred marginal, men jag föredrar den chilebefriade nittiofyran.

Facit: 1996 Philip Togni Cabernet Sauvignon (96 poäng).

• Vin nummer 4: Remember me, but ah, forget my fate… Det här glaset är tydligt korkskadat. En hjärtskärande insikt, eftersom ni redan har räknat ut att detta är en omsusad 1997. Jag är inget orakel på årgångskartan i Napa, men 1997 vet jag har både höjts till skyarna och fått besk kritik för att inte stå sig. Jag hade verkligen velat kalibrera gommen. Dessutom Parkers favorit med skyhöga 98 poäng. Men det känns fel att gnälla för mycket i kväll.

Facit: 1997 Philip Togni Cabernet Sauvignon (98 poäng).

Jag älskar att fylla i kunskapsluckor. Vertikaler är en särskild utmaning eftersom det är samma vin, och det är galet roligt att leta årgångsprägel. Och den gamle engelsmannen förtjänar sitt rykte. Den som beställer Togniviner har något att se fram emot, men det kräver en 15 år eller så av väntan. Bonuscitat, från New York Times 1990: Philip Togni cabernets sell for $25 to $30 and are in very short supply. Ja jösses.

Ja mina vänner, vi börjar närma oss slutet på den Tokiga Torsdagen. Jag känner en tomhet i bröstet. Som en snuttefilt tröstar jag mig med att sista posten i morgon innehåller inte mindre än åtta viner, bland annat ytterligare en Sine Qua Non och några blindsmakade världsstjärnor som bara materialiserades när det hela egentligen var över.

//anders

1997 Château Lascombes

januari 8, 2008

För kvällens andra flaska letar vi rötter i Bordeaux. Château Lascombes är en andracru som har haft en lite skakig resa. Alexis Lichine tog över ett slott på dekis och putsade upp det; sedan styrde bryggarjätten Bass Charrington utan att slottet någonsin riktigt nådde statusen på etiketten. 2001 tog en 1997 Château Lascombesamerikansk pensionsfond över och släppte loss nya kvastar i form av Parkerfavoriten Alain Reynaud och Michel Rolland, med förutsägbart resultat: Succé och besk kritik i salig förening.

1997 Lascombes är alltså tillverkat före den senaste renässansen. Här handlar det om en ganska stram bordeauxnäsa, men med skapligt fin om än inte dagsfärsk frukt; dov som en gammal boaserad ekmöbel, med lite väl tydligt trä och en liten välkommen stallton.

Vinet är lätt och läskande på ett sätt jag ofta uppskattar i bordeaux, men en aning tunt. Smaken är ganska fräsch, men med en grön anstrykning. Eftersmaken har en fin läderton, men är inte särskilt lång eller bärkraftig. Ni anar ledmotivet här – jag kommer på mig själv med ett men för varje egenskap. Mitt emellan ungdom och mognad, men antagligen inte med strukturen för att gå många år till. Och akterseglat, åtminstone då, av ett koppel lägre klassade slott.

//anders

PS: Laborerade ni med några glöggbaser över jul? Min nya favorit i år – förlåt, i fjol – var klassiskt äpplig och sötsyrlig auslese. Värt ett försök för den som inte vill ha sin glögg så där Tyko Jonsson-söt och fyllig.

*

Uppdatering, 9 januari: I dag hinner jag läsa ikapp i Decanters julnummer, och hittar ett bedårande litet paneltest: Vilka viner gör sig bäst som bas i den engelska glöggvarianten, mulled wine? I startfältet: 2003 Sassicaia, 2000 Brane-Cantenac, en ung hermitage, en rioja, en 65-dollars Napa cab och en shiraz från McLaren Vale. Pärlor om inte för svinen, så åtminstone blandade i skulorna.

Innan ni springer efter Sassicaian med en kanelstång i högsta hugg kan jag avslöja att den hamnade på nedre halvan, med plus för sin fyllighet men minus för sötman. Margaux är ett ännu sämre val med sina torra tanniner, ”a struggle to taste” enligt den stackars panelen. Bäst: Generös kalifornisk cabernet, förstås. De avslutar på det där utsökt torra brittiska sättet som vi saknar motsvarighet till: ”As for the Rhône, keep it for the turkey.” Kom inte och säg att jag inte varnade er.

2004 Château Kirwan (och 2004 Pio Cesare Langhe Nebbiolo)

oktober 28, 2007

I snart två veckor har svenskarna kunnat dricka bordeaux från 2004 utan att resa utanför 50-skyltarna. I snart två veckor har alltså framför allt Finare & Vinare tryckt i sig Médoc’s finest som om det vore päronfestis. Förutom 2004 Château Kirwanläsupplevelsen – bordeaux by proxy är också bordeaux – är insatsen ovärderlig för oss andra, som har lite för få flaskor för att våga ta livet av dem i jakten på en känsla för hur långt de har kommit. Men man kan inte bara åka snålskjuts. Quid pro quo, som Clarice Starling sade. Vik hädan, korkskruvsångest.

Dödskallefjärilen landarChâteau Kirwan, tredje cru från Margaux som Decanter hissade i sin genomgång av västra strandens nollfyror. Rädslan att bli besviken sköljer över mig när jag sätter i skruven. De här flaskorna har ju släpat en sådan barlast av spänning och förväntan med sig. Och så – med första aningen ur flaskhalsen kan jag slappna av och alla spjällen i näsan åker upp på maxdrag.

Vilken doft… Direkt ur glaset en tät, härligt öppen och elegant parfym av svarta vinbär och mandel åt det aromatiska bittermandelhållet, nästan lite blommigt. Inte alls farligt fatigt, desto mer aptitretande kryddighet som gör det svårt att slita näsan ur glaset. Fräscha hallon och körsbär ovanpå, aromatiska övertoner, en aning blyertspenna, lite saltlakrits och en liten animalisk touche. Och hela tiden denna vidunderligt rena frukt med sina skarpa och genomtänkta konturer. Snyggt, snyggt, snyggt.

Vinet är förstås lite mer knutet i munnen än i näsan, med härlig syra och mjuka, finmaskiga tanniner. Som att hålla kikaren bak och fram och titta på doftspektrumet – dofterna har bara inte runnit ut i kanterna på smaken än. Utan erfarenhet av gammal Kirwan känns framtiden so bright, I gotta wear shades. Ett av årets allra bästa viner på Creutzgatan. Varför, varför beställde jag bara tre flaskor? (För att plånboken inte räckte längre, förstås, men tankarna snurrar ändå.) Kirwan har fått en del kritik för att ha rollandiserats och kapat sina rötter, men vinet känns absolut inte fjäskigt, bara rent och välgjort med fötterna i sandjord och grus på Cantenacplatån. Hela tio procent petit verdot, läser jag, med den lätt memorerade formeln 40/30/20/10 (cs/m/cf/pv).

2004 Pio Cesare Langhe NebbioloFlaskan tar slut alldeles för fort till köttfonduen och vi söker tröst hos en gammal vän: Pio Cesare Langhe Nebbiolo från 2004. Det är fortfarande svårt att fatta att det här vinet säljs för en hunka på Systembolaget. Strålande doft med körsbär, lite tjära, nyponsoppa och rosor vid en dammig stenmur. Härliga egensinniga tanniner precis som jag vill ha det, stramt och snyggt i en klass långt över sina 102 kronor. Snälla, snälla Pio Boffa, fortsätt att skicka vin på den här nivån till monopolet utan att dubbla priset. Snälla.

*

PS. Obegripligt nog prickar vi samma helgmeny som Finare & Vinare igen (fast de var givetvis snabbare på att skriva av sig). Kom igen nu. Var har ni gömt mikrofonen?

2004 Château La Tour de By

oktober 27, 2007

Sist i kön har man väl stått förr. Den här cru bourgeoisen är en riktig snackis i vinbloggsvängen på sistone och alla andra har redan korkat upp och 2004 La Tour de Bykommenterat. Ribban har satts och spikats fast ordentligt av pojkarna på Drucket, vars tablå Massmord på bondgård gör det svårt att både smaka på och skriva någonting om La Tour de By med något slags självständighet.

Halvflaskan (tack för det) åker tacksamt fram när arbetsveckan tagit slut mitt i natten och fredagen redan blivit lördag. Fullt så mycket brueghelskt elände som jag väntat mig hittar jag ändå inte. Järn och blod en masse, absolut. Överlag tjurigt och gammalfranskt, med en kort eftersmak som mest ger metall och lite sälta. Lakrits och salt skriver jag ned, men inte alls så mycket stall och dynga som jag trott; mest en antydan i eftersmaken. Nog finns det lite frukt om man letar, jag anar till och med en liten jordgubbe under plåtväggen, och en del fatvanilj. Men jämfört med många moderna viner är La Tour de By lika fruktig som havregrynsgröt. Och de vanliga cabernetvinbären vågar inte ens räcka upp handen. En gnutta kaffe vaknar med lite luft. Undrar om helflaskorna hunnit längre ned i gödselstacken än mina 37,5?

Magnus på Drucket ställde fram en salt St Agur. Det känns som en utmärkt idé.

//anders

2003 Château Pibran

oktober 12, 2007

Jag vet, det är barnsligt och fåfängt. Men att få visa leg i kassan på Systembolaget piggar upp resten av dagen när man är 33 och oroar sig över krypande hårfäste. På bandet: Pibran, Tignanello och Sette Pontis Oreno. Bolaget måste ha riktiga problem med alla sjuttonåringar som smygsuper Pauillac på halvflaska och supertoskanare i Humlegården.

L är på jobbresa och jag tar hjälp av halvflaskorna för att inte bara sova bort fredagskvällen. Det totala röda sortimentet över 60 spänn består av 24 flaskor varav några söta; uppenbarligen är inte köttglada 2003 Château Pibrangräsänklingar en prioriterad kundkrets. Liten välhängd tournedos får det bli, med vaxbönor och – länge sedan! – en riktig gammal hemslungad béarnaisesås. Återigen till priset av pizza och cola.

Château Pibran från det svårfångade 2003 skickar upp en stor doft ur glaset direkt. Söta mörka bär, svarta vinbär men mer björnbär, en gnutta läder och stall, tobak – och ett tårgasmoln av fatvanilj, kaffe och choklad som skriker ut den moderna profilen. Det är ungt och primärfruktigt i munnen, generöst, tungt och fylligt. Först kommer bra koncentration av mogen frukt, men sedan känns mitten lite vattnig. Det är också lite väl eldigt (13,5 procent alkohol) och de rostade faten dominerar fullständigt. Eftersmaken är bara marsansås och man tröttnar efter några munnar. Tanninerna är unga och vinet behöver förstås lagras, men frågan är om faten kan integreras tillräckligt för att det här vinet ska bli min tekopp.

Hela 65 procent merlot och resten cabernet, läser jag sedan, vinifierat hos Pichon Baron. RP ger 89 poäng och pratar om en ”sleeper of the vintage”; Wine Spectator slår till med 92. Pibran 2003 är inte ett dåligt vin, men alldeles för oklassiskt för min lite stramare Bordeauxsmak. Vaniljglassen sitter kvar i munnen som en hinna i timtal och jag är glad att värmt upp espressomaskinen. Milkshake är billigare på McDonald’s.

//anders