Posted tagged ‘Tyskland’

Krabbkampen: Breuer vs Brewer

oktober 7, 2009

‘Tis the season, mina vänner. Färsk krabba ligger och glittrar som fullmatade skattkistor på isen i fiskdisken och det är julafton precis när du vill. Skäms om du missar dem.

2007 Melville Estate Chardonnay och 2004 Breuer Berg Rottland

Krabba är kul för vinhundar. Den lånar sig smidigt till alla klassiska skaldjursparningar, men har också en köttig, djup, äckelgott havsmarinerad kvalitet – och då pratar vi under skölden, inte gulleköttet i klorna – som står pall för rätt tunga utmaningar. Exempelvis Melville Estate Chardonnay från fina 2007, hoppas vi, och så låter vi Breuers Berg Rottland 2004 rida under det klassiska baneret. Alltså en representant för vardera lägret i glasen i kväll och domarbordet redo att granska varje piruett och plié i samspelet. Två grenar: krabba au naturel samt tillsammans med en krämigt vitlökstung caesarsås.

Georg Breuers viner brukar vara idiotsäkra till skaldjur, inte minst mineraldrivna Rottland, och 2004 borde inte vara något undantag. Sval säsong betydde skörd i gården i Rüdesheim först i början av november. Doften definieras av ett karaktärsdrag: genomslag! Den här babyn fyller näsborrarna med intensiv närvaro.

Du vill ha doftcirkel också? Det är klassisk Rheingauriesling som lagrats lite varmt och redan hunnit få rätt mycket cykelkällare. Dessutom äpplen i kanel, en del ananas och en antydan om saffran, och så tysk skiffer i en rad nyanser. Djupet imponerar. I munnen är det sjungande rent och högsyrligt, utan samma tryck som i näsan men med ordentlig längd och alla skifferlagren vid tungroten.

Greg Brewers chardonnay från Santa Rita Hills har fått neutrala fat till jäsning och lagring och pressades, förstås, i hela klasar – mer om det här. Och så tid på fällningen, men utan att röra upp något. Bredvid en Breuerriesling huggen ur sval sten är det här förstås ett överdåd av rikedom, men fokus är femstjärnigt och inget sväller över kanten. Melville har partykläderna på i dag och all charm påkopplad, med tropiska färger ovanpå mogna äpplen och persika, och så bakkryddor och blomtoner. Det är syran och den salta havsmineraliteten som gör det här till krabbvin. Och droppa citron eller lime över maten behöver man inte heller. Som en supermogen chablis – och underbart.

Fast krabbkampen slutar så förutsägbart att du lär ha gissat slutresultatet i halvlek. 1-1. Rieslingens intensiva skiffertoner kunde vara måttsydda för att sitta ihop med mineraliteten i krabbköttet. Med lite caesar och ciabatta i bilden har Rottland svårare att hävda sig, men det klarar Melville med ena handen bakom ryggen.

Båda är grymma parningar. Men ska man gå till straffläggning är nog en rejäl skopa ren krabba och en klunk från Rüdesheim så gott det blir i höst.

//anders

2002 Zilliken Saarburger Rausch Kabinett

juni 2, 2009

2002 Zilliken Saarburger Rausch 2När framtidens Mercedesar börjar gå på tyskt biobränsle, då kommer det att lukta så här på gatorna. Äppelbensin! Och drivor av skiffer.

Den här underbara kabinetten doftar åt det Moselfruktiga hållet för övrigt. Lite välkommen persikoparfym, och lime. Och Hanno Zillikens fräschör som får hela köket att småle över skärbrädorna. Som matlagarvin är det här helt utan konkurrens.

Smaken är så fruktig att de söta äpplena närapå slår över i vinbärssaft. Grape och lime och alla Saarburgs syror i en lång parad, jämn och fin i hela sin längd genom munnen med en extra liten balettuppvisning vid tungroten. Allt klingar ut i full balans med en mild blommighet som släpar kvar. Jag kunde dricka en låda i veckan av detta.

//anders

2007 Dönnhoff Riesling Trocken

mars 7, 2009

Någon som kommer ihåg skaldjursoljan? Om man tar slatten som blivit kvar i kylen och slår en majonnäs på, då får man – bra gissat – en skaldjursmajonnäs. Wicked.

2007-donnhoff-riesling-trockenDen ilsket orange geggan hamnar på en lättrimmad, dubbelpanerad sejfilé, som är just tillräckligt intetsägande för att fungera som transportmedel och majonnäsursäkt. Lite som de där smakbefriade oblatliknande rånen man lägger osten på när man egentligen vill äta den med sked. Och så vin från en av de stora teutonerna, skördat ett år när alla vädergudar verkade stå i servil givakt på raka led.

För ungt? Nej då. Doften är fräsch, limeig och stenbeströdd, och inte alls farligt tyngd av den där kladdiga päronsodan som nyjäst riesling kan dras med ett tag. Trots det strama anslaget finns en antydan till mogen persika och lite ananas i fonden – det är ändå Nahe, detta. Det blir haklapp på innan vi ens hinner smaka.

Helmut Dönnhoff kan man plocka fram när man diskuterar Tysklands främsta vinmakare, och i Nahe sitter väl kronan rätt tajt på huvudet, så en flaska för 149 spänn är förstås intressant. Jag vet inget om ursprunget, men man får anta att det är ett hopplock från de 15-20 hektar den gamla släktegendomen äger i Nahe. Skandalöst läskande är det i alla fall. Mycket rent, utmärkt kropp, riktigt fin intensitet och oklanderlig balans. Och så vågor av sjungande syror, en som följer med den kryddiga fruktparaden och en som tar över för att hålla ordning på eftersmaken. Vi hör solmogna löften, men inte i den feta stilen; mer persika, spätlesefrukt i ett torrt vin. Gott!

Framför allt är det renheten och den där kryddiga Nahekänslan vi minns i morgon. Ge nu fan i att sno de sista flaskorna innan jag hunnit fylla på, tack.

//anders

Vinbar(n)

mars 4, 2009

Fredag eftermiddag efter tio timmar på jobbet. Kvart i fem lördag morgon ringer klockan för tio timmar till. Och jag kan inte önska mig något mer. Vinbaren med min älskade L, charkplock på en tallrik, tre små glas spännande röda, lågmäld medhårsmusik och en tio veckor gammal dotter som ler i vinbaren-februari-2009sömnen, parkerad i den lilla gången bakom baren. Känslan av en varm bubbla går att ta på. Man kan gå hem vid halv sjublecket och vara alltigenom belåten.

Chefssommelieren Lars Andersson får slita för att få hem enstaka flaskor av Sylvain Cathiards bourgogner, och 2004 Vosne-Romanée känns som ett enkelt val. Vacker, ren frukt rakt ur flaskan, körsbär, jordgubbar, viol och citrustoner, viss fatkänsla och kryddlåda. En liten mintton kryper fram med luften. Smaken är betydligt mer kompromisslös än den charmiga näsan, högsyrlig och lite vrång; påtagligt ung med lingonsyra, omogna körsbär och grön citrus. Alldeles för tidigt, förstås, men det är ju så gott även med lovande bourgogne.

Glas nummer två vill jag ta tempen på för garderobens skull: 2004 Pontet-Canet. Pop’n’pour – det kan bli så när man hänger på låset vid fyra – och doften behöver tid på sig att växa fram. Men sedan dukar den fram tät frukt i plommonfacket, lakrits, asfalt eller kol, fatkänsla och björnbär. Med ännu lite mer tid kommer djupet och en superläcker diskant med fräscha blommor. Vilken elegant smak! Trots Pauillac, trots ungdomen och trots PC-extraktion. Men tanninerna är vänliga och fina, det är syran som tar över polisrollen bland plommon och söt cassis, och särskilt hårt extraherad är det inte. Och så ett stenigt, läskande slut. Smaken har inte vuxit ända ut i kanterna än, men den här kan man faktiskt öppna i dag om man vill.

Med Rotsunda i färskt minne hamnar Eben Sadies Columella från 2006 i sista glaset. Galet generöst och yppigt bredvid gamla världens viner, men lika galet personligt. Mättat med blommor, blåbärssylt och björnbärssylt, och rätt duktigt med kaffe, vanilj och mintchoklad. Sannolikt fatjäst? I munnen är det 100 procent superfrukt med helt egen prägel, svårt att ringa in. Rostade fat, kryddbod och en svampton är lättare att hitta. Och oväntat snygga syror. Fast 525 spänn på bolaget, det vete allt fan om jag skulle betala.

Leitz 2006 Riesling Alte Reben från Schlossberg dyker upp ur sin magnumflaska när vi som bäst är på väg hem. Det känns ju som att syrakolportören Teresa Breuer äger Schlossberg, men så är det inte och det här är en helt annan baby. Sagolikt blommig persikofrukt, gråpäron och honung. Botrytis, säger Lars, och det köper jag. Vinet osar mineral, men man anar hur munkänslan ska bli: söt, mättad och superintensiv, aprikoser och citrus i porrig knockoutstil. Smaskens. Det här får Breuers version att framstå som Lisbeth Salander i ett badkar med tretumsspik.

Och som night cap: Auguste Clapes Cornas Renaissance från 2004. Cornas bästa vin? Borde ha fått mer uppmärksamhet av oss, men doft och smak ringer ändå kvar, en kaskad av mogna bär. Björnbär, hallon, smultron. En tydlig rökt charkton och en skål oliver som tilltugg. Inte så bråkigt som jag trodde, men jag gillar tanniner och flaskan öppnades kvällen före. Eftersmak som räcker ned i tunnelbanan. Det här är en av mina idealtyper för rött vin, en mall som andra syrahviner mäter sig mot.

Våra insatser för att knäcka in lilltösen som stammis på Vinbaren börjar bära frukt. Mer fredagslyx än så här behöver jag inte.

//anders

2005 Georg Breuer Terra Montosa

juli 9, 2008

Vadå slut? Va, eh – slut? Musslorna? Öh, okej. Men vi ska ju göra linguine alle cozze, då måste vi ju ha… Du har inga, alltså? Öh, jag tar… makrill, tack.

Efter den uppvisningen i bristande flexibilitet när planerna kraschlandar är det skönt med ett vin som känns tryggt och hemtamt som mammas kökssoffa. Vinst varje gång. Rik och generös doft med citron, äpplen, mineralitet och honung. Home, sweet home. Och mer rieslingbensin än förra gången – den utvecklas snabbt, den här.

Visst är det tämligen sötfruktigt, med fin persikostadga och en hel flaska citronsoda, men balansen är fortfarande så fin att man blir tårögd. Lite besk grape i eftersmaken, någon tysk blomma, krispigt skinn runt fet fisk – och allt är bra igen.

//anders

PS: The real shit upplever man hos Finare Vinare.

2004 Wegeler Geheimrat ”J”

maj 29, 2008

I dag vill vi ha våt sten och metalljoner till förrätt! En riktig mineralskalle tvekar inte att lägga pilgrimsmusslor och nypillat krabbkött på samma tallrik. Och så vin som någon har pumpat direkt ur Rheingaus skiffer med norska oljeriggar.

Blixtstekta färska musslor i en sjö av allt brunare smör bränns av med ett generöst duralexglas konjak – och där har du all sås du behöver till dina skaldjur. Det nötiga smöret tar upp havskaraktären från molluskerna och möter den brända konjaken strax utanför portarna till paradiset. Sila över tallriken och inventera förrådet av klyschor om enkelhet och skönhet.

Egentligen står väl chablis, champagne och några andra skaldjursvänner före i kön, men jag ville prova hur långt hovrådet J i 2004 års tappning har hunnit. Och jag tror på mineralmötet.

Redan första näsan signalerar klass och skicklighet, riktigt fin rieslingdoft med alla komponenter på rätt plats. Bra! Frukten har drag av mogen persika och lite tropisk efterrättssallad, och är utmärkt i sin precision och fokus. Ändå sval och stram, seriös och kompromisslös. Lite vita blommor svävar ovanpå – och så ett lass grus rakt ned i jäskaret. Mm.

Ung, torr, högklassig riesling är rolig: Den kan vara rätt fyllig, och ändå klämma in sig i en syrakorsett som kräver riktigt otidsenliga midjemått. Geheimrat J har en härlig rondör i munnen, och generös rieslingfrukt med utmogen och söt karaktär. Men syrorna håller obevekligen hela paketet på plats. Unga tyska äpplen som inte fanns i doften kommer krypande, och nu börjar man känns hur ung den här är. Och så den härligt mineraliska ryggraden genom alltihop.

Eftersmaken är riktigt lång, mättad och stilig med våt sten, grape och en aning ananas, och så en liten kryddkyss på väg ut genom dörren. Hög klass – och samtidigt förföriskt lättdrucket.

//anders

1993 Zilliken Saarburger Rausch Spätlese

april 20, 2008

Rieslingexpressen tuffar vidare. Den här gången är det femtonårig spätlese som dyker upp i mellansläppet och skriker på smakprov. Jag älskar att kunna dricka fullmogna viner direkt från hyllan, och ska man jobba klockan sex morgonen efter skadar det inte om det står 7,5 % vol på etiketten. Och köper man ost slipper man laga mat, vet ni.

Zilliken, med förledet Forstmeister Geltz efter farfar som var skogsmästare åt den preussiske kungen, hör hemma i Saarburg, vid Saar (duh…), och producerar hela paketet: Från vardagskabinett till små dyra flaskor som får extra lång guldfolie på halsen och 98 poäng av Gault-Millau. Och den bästa gården ska vara just Rausch, som ligger inne i Saarburg på echtdeutsches vis.

Vinet är tungt och oljigt i glaset, med en hel del grönt kvar. Det öppnar med fullmogen rieslingdoft, mättad med petroleum och en del mineral – men sedan går det mest utför. Frukten är sött persikotonad men förskrämt liten, och leder sekundsnabbt till det dammiga och dävna gamla pappersarkivet. Onda aningar vaknar. Minnet av den genomblöta korken också. Vade retro, satana…

Syrorna är aggressiva trots åldern, vilket är okej i mitt hus om de har frukt att luta sig mot. Här finns mest kartiga äpplen och lite lime och litchie bredvid en medelstor sötma, men det är rätt tomt i mitten. Gummitonad bensin svävar ovanpå, men det hjälper inte. Eftersmaken är besk och kort, dammig och lite oren. Inte uppenbart defekt, men man anar en uppväxt som gått lite snett; ni vet, destruktiva miljöer, tidig folkölsdebut och så vidare.

Gammal riesling är alltid lite tysk roulette, men en kula i tinningen lär vara onyttigt även om man är beredd på risken. Tur att munster och tomme de Savoie är gott ändå.

//anders

Sneak preview: Breuers nollsexor

april 14, 2008

Tillbaka i människobyn. En lång långhelg i sagosolstrålande Jämtlandsfjäll gör underverk för ens sportiga självbild och solbränna, men det digitala livet blir kvar på E14. Beklagar således att ni fått vänta på onsdagens lilla smygtitt på 2006 års skörd från rieslingfantomen i Rheingau.

Vinbaren hade hur som helst raggat upp Theresa Breuer som gästspelare och passade på att korka upp alla hennes fyra cruviner. Som vanligt – denna outtömliga källa till credit på den här bloggen – även i femcentiliters provningsglas till tvåsiffriga priser. Ett sällsynt tillfälle att känna dyra flaskor på pulsen före släppet. Lyx för en svensk under monopolets stora aprilparaply.

Först ut: 2006 Berg Rottland – och saliven börjar forsa redan av en vidunderligt fin doft. Förvånansvärt öppen, strålande ren rieslingfrukt med höga, ljusa citrustoner. Rejält med oljig skiffermineral stöttar under; dessutom en del äpple med lite bakskåpskryddor.

Smaken är ung, ren och verkligt högsyrlig med duktigt bett. Citrusskalan och unga äpplen bestämmer med ett ordentligt mineralstråk igenom. Eftersmaken är lång och stålig med äppeltoner och besksyrlig grapefrukt. Frukten är inte utvuxen i smaken, men vinet är inte fördensskull det minsta glest. Riktigt bra.

Glatt vidare! 2006 Berg Roseneck är lite mer stängd, men doften är tydligt sötare och mer parfymerad än fjällbäcken från Rottland. Drypande blomtoner, honung, persika och ananas finns, men inte utan citrusfräschör – allt förstås på Breuerskalan, som tar upp det strama hörnet av andra producenters palett. En liten vaniljton kryper fram efterhand.

Smaken är också sötare och charmigare än Rottland, tilltalande spelbar och kryddig. Frukten är förhållandevis generös, rätt aromatisk med persika, melon och en läcker honungston. Duktiga syror och blankt stål balanserar; den kryddiga eftersmaken drar nästan åt muskat. Ett charmtroll att rodna inför.

Familjemonopolet Nonnenberg gör precis tvärtom: Släpper inte ens in mig i barnkammaren. Stängt på grund av trotsålder står det på brevlådan. Tyngdpunkten i den doft som finns ligger på grus och metall, med en liten päronunken svampton som brukar betyda pinot gris för mig.

Samma champinjoner går igen i smaken som är äppeljuicig men kort och knuten. Jämfört med syskonen har Nonnenberg en tristare, kartigare syra som känns ovanligt illa integrerad, som i vissa varmare områden där man måste hälla i den efteråt. Solklar besvikelse med himmelska 2005 ringande i gommen. Dålig flaska? Låga halter TCA (svamp = källare = smygkork)? Trista lokala klimatbetingelser 2006? En ful ankunge som blir svan om fem år? Nonnenberg hamnar helt klart på kanskelistan när pengarna tryter i maj.

Toppflaskan Berg Schlossberg, däremot, kan motivera ett besök på pantbanken (tar de Ojais baspinot, tro?). Bara färgmättnaden pekar ut den som storasyster. Doften är väldigt bright, ljusfruktig och alldeles skinande ren med lite skifferolja. Inte olik Rottland, men med högre oktantal och längre horisont. Mycket breuerskt vin – unga citrondoppade äpplen rinner längs en stenig, kritig mineralåder. Lysande.

Smaken är ren koncentrerad kraft. Rätt öppen, med strålande balans och mer av allt än syskonen, kanske med undantag för att Roseneck tar hem blom- och kryddklasserna. Schlossberg har massor av frukt utan att bli ett dugg slampig. Citron, grape och pigg grönäpplighet dominerar, alltså det fräscht svala facket i fruktkorgen, med lite vit persika. Smakkomponenterna är oerhört välavägda och det här kommer att bli ett stort vin när det kläcks ur puppan.

Köa och köpa, alltså? Japp. Schlossberg är smärtsamt dyr, men strålande bra. Rottland överraskar positivt och är snart ganska åtkomlig; Roseneck är förförisk och svår att låta bli. Och jag lutar åt att Nonnenberg kom ur en måndagsflaska. Det blir en tung ryggsäck andra maj, full av vin och havregryn.

//anders

PS: Tack E&P för fantastiska dagar. Inte minst fredagsvädret ordnade ni bra. Och grattis till det nya civilståndet.

Fyra torra gamla tyskar och en konverterad fransos

april 5, 2008

Det blev visst lite av en rieslingvecka. Yay! Den här gången består scenen av fem torra i toppklass och 40 förväntansfulla petrolheads inklämda i en källare som med lite god vilja brukar rymma 30. Och så Janne Rosborn, mannen som har en närmast autistisk koll på varenda Einzellage från Bremen till Bodensjön. Also:

• Vin nummer 1: Lätt blekgul i färgen. Tydlig petroleumton med gummikant i en rätt sparsmakad men växande doft. Äpple, vita blommor och citrus kompletteras av en ovanlig och rätt trevlig liten nötig ton. Torrt och syrligt i munnen, men fylligt med bra kraft. Bensin, citron och en äpplig eftersmak med mineralklang gör det här till en elegant och klassisk toppriesling som till slut får min röst som kvällens bästa som tack för att allt sitter på plats.

Facit: 1997 Bürklin-Wolf Forster Ungeheuer, Pfalz. Nummer två på Gault-Millaus jätteranking när det begav sig, hör vi.

• Vin nummer 2: Påtagligt tyngre, mer gyllene färg. Riktigt udda doft, med torra skåpslukter bredvid nougat, punsch och vingummin. Was? Smaken har en – i sammanhanget – rejäl dos restsocker, men bra balans och här kommer den petroleumton som saknades i näsan. Tätt och tungt med lite undertryckta syror, intensivt, med druvig karaktär, övermogen frukt och lite sten. Gott men lite lustigt.

Facit: 1997 Gustave Lorentz Altenberg Grand Cru, Alsace.

• Vin nummer 3: Gnistrande och tät gul, mycket vackert. Fin doft: Bensinmack och söta högsommarblommor, persika och honung i den kryddiga och riktigt generösa paletten. Smaken är oväntat torr, framför allt äpplig med lime och grape, men med en gräddig eftersmak med toner av smörkola. Ändå ung känsla.

Facit: 1997 Heyl zu Herrnsheim Niersteiner Brudersberg, Rheinhessen.

• Vin nummer 4: Lättare färg igen. Sagopersikor svävar upp i näsan, bensinen finns där, men också svårtolkade toner av marshmallows och ett slags havssalt tång. Hm… Jättefin smak med snygg balans, äppelbensin och citrussyror som slår först och struntar i att fråga sedan. En tydlig grapeton ger fin beska i den syradrivna eftersmaken. Gott, men kräver långt gången syrafetischism.

Facit: 1996 Bürklin-Wolf Forster Ungeheuer, Pfalz. Typisk nittiosexa med nästan tio gram syra mot 7,7 gram restsocker, enligt Rosborn. Aha.

• Vin nummer 5: Tung, oljig gul. Betydligt mer sötfrukt än kollegerna, hela vägen till melon och aprikos. Dessutom marsipantoner och punschkrydda i den intensiva doften, och jag hinner tänka både litchie=gewurztraminer och päron=pinot gris innan huvudet landar i rieslinglandet igen. Tungt och tätt i munnen med fläskig men inte übersöt frukt, gräddigt, men med rejäl citronsyra, bra balans och en lång eftersmak med grapenyanser. Speciellt och mycket gott.

Facit: Bürklin-Wolf Ruppertsberger Gaisböhl, Pfalz. Alltså två byar söder om 1 och 4.

Det är inget snack om att de här kunde ligga många år till. Kom-ihåg-lapp till mig själv: Drick inte upp all riesling ung trots att det är så drypande gott. Nonnenberg, hörde du det där?

//anders

2005 Georg Breuer Nonnenberg

april 3, 2008

Ha! Korkskruvsångesten bortspelad innan den hunnit få på sig tofflorna. Now who’s your DADDY, sucka!

Den här gången borde den ha sett tecknen i skyn och höjt garden i tid: T-shirtpremiär i Rålis, rödingrea på Daglivs, min gamle tolkskoletovarisjtj doktor M på långväga besök, et voilà! så är årets mest efterlängtade riesling korklös. En tacksamhetens klunk går till Finare Vinare 2005 Breuer Nonnenbergsom i vanlig ordning took one for the team och pekade ut den som överraskande spelbar redan i januari.

Nonnenberg är den första av Georg Breuers vingårdspärlor från haussade 2005 jag öppnar, och utseendet är dagisungt: Gyllene med grönstick och gott om små pirriga bubblor. Doften är fortfarande en aning återhållen – men det är en doft att besjunga i ballader om man är lagd åt det hållet, och den växer under kvällen. Mättad och gyllenfruktig, redan oväntat långt kommen med mogna persikor och till och med en entydan om bensinmack. Och underbart nyansrik.

Det är kul hur Breuer kan lura en att skriva något så dumt som sval tropisk frukt i blocket. Paradoxen är på sin plats: Här finns tropiska drag av ananaskaramell och melon, men intrycket är svalt och fräscht, med citrus, ett nässelsnår och en tydlig kritton som balanserar. Och ugnsbakade äpplen, tillsammans med lite kryddigt bullbak och en gräddig vaniljton, vad blir det? Apfelstrudel, natürlich.

2005 Breuer Nonnenberg glasI munnen visar Nonnenberg upp sig som rent majestätisk, kraftfull och tät med en intensiv närvaro. Smaken öppnar med äppelkompott och är galet läcker, generös och rik med så yppig frukt att den nästan är atypisk för huset. Persika, ananas, grape, lime och ett lager vårblommor leder till en perfekt liten beska. Smaken är mognare i karaktären än jag väntade mig redan nu, och syrorna faktiskt en hårsmån lägre än väntat. Men det är rejält citrusfräscht, och mineraliteten går som en retad grävling direkt på tungroten och biter tills det krasar.

Breuers viner har en fantastisk renhet utan att bli asketiska. Nonnenberg utnyttjar det till att få vara ganska kramig utan att tappa balansen. Framtiden ser riktigt rolig ut, men de här flaskorna lever farligt från och med nu.

//anders

2005 Georg Breuer Terra Montosa

januari 24, 2008

Ibland är det så enkelt. Jag får fredagkväll på torsdag eftermiddag, efter att ha jobbat tiotimmarspass från klockan sex på morgonen hela veckan. Tomt på Vinbaren, en avgrundsdjup läderfåtölj, Ane Brun i högtalarna, en nästan meditativ, filmiskt fulsnygg stillhet i det disiga halvljuset. Och tysk trollkarl på glas. Låt det regna.

2005 Terra Montosa har en underbar doft, även för den som inte är i samma behov av tröst. Djup och tät, med sommarkaprifol, varm krydda, mineral, citrus och honung. Till och med lite båtmotor i ackordet redan.

En enda klunk i munnen, och jag vänder ryggen åt den suddigt järngrå Slussen och känner ilningarna längs huden. Smaken är ett litet under av balans. Rik men återhållen fruktighet, citrondoppade äppleskivor, lite fruktsoda, slankt och klingande rent med alerta syror och en liten aptitretande jordig beska. Så lättdrucket, inte alltför krävande – och så vansinnigt välgjort.

Bara riesling kan ge viner som andas drypande sötma utan att vara det minsta söta. Terra Montosa är Breuers ”andravin”, med bortvalda druvor från de gårdar i Rüdesheim och Rauenthal som står för husets magnifika vingårdsrieslingar. Om bara all världens rimligt prissatta andraviner vore så in i den januariprövade märgen tillfredsställande.

//anders

2003 Juliusspital BT

januari 7, 2008

Granen är utslängd. De 75 procent av dess barr som är fysiskt möjliga att sopa upp är uppsopade. Kvar att rensa ut: De sista mellandagsposterna som blivit liggande.

2003 Juliusspital BTMin far brukar bli så förtjust över att få sätta sig ned med en annan vintok att han dyker rätt djupt ned i lådorna. Den här gången kommer det upp en udda fisk. En dryg vecka efter 2003 Juliusspital BT vet jag fortfarande inte riktigt vad jag har druckit. Och för en gångs skull är det allvetande nätet raskt tömt.

Fakta: Juliusspital är en av toppegendomarna i Franken, klassiskt sjukhus/åldringshem och hela klabbet, silvanerspecialister men med bra riesling och en rad andra druvor i (!) och utanför Würzburg. BT är en specialcuvée som der Kellermeister Benedikt Then fått blanda av allehanda utvalda druvor från topplägen. Klassat Spätlese och ett riktigt 2003-vin: 14,5 procent alkohol, fett som en kerub och runt åtta gram restsocker. Det gamla hospitalet har knappt sett sådana mustvikter sedan avspark på 1500-talet. Men vad är det i vinet?

Doften har mineral, citrus, päron och överlag en söt tropisk sky – och fullt blås på alla cylindrar. Bra precision trots den stora kraften. I munnen har det större kropp än något tyskt vin jag någonsin prövat. Tropikerna och päronen följer med, exotiska kryddtoner kommer till, restsötman märks, men trots att syrorna är ganska blyga är det förvånansvärt fräscht, mineraligt och elegant.

Ursprungstypiskt? Nix. Fullkomligt omöjligt att pricka blint. Vi tror att det finns riesling och silvaner i, men har hört rykten om pinot blanc och anar både pinot gris och müller-thurgau. Muskateller? Tja, varför inte. Någon som vet? Ett lustigt vin, men det är bara att applådera hantverket.

//anders

PS: Det finns en lång melodram om hur Then skapade BT på hemsidan. Läs och le:

Es musste mehr sein als ein Montrachet oder ein Corton Charlemagne. Es sollte bei aller Kraft und Mineralität auch noch Frucht und eine sublime Exotik mit dem Appeal der neuen Weinwelt der südlichen Halbkugel zeigen. Natürlich kann es so etwas nur in streng begrenzter Stückzahl geben, auch wenn der Superjahrgang 2003 mit seinen Pfunden zum Wuchern geradezu einlud.

2005 A. Christmann Gimmeldinger Biengarten Spätlese Trocken

januari 3, 2008

Ett av det gångna årets sista vita blev faktiskt också ett av de bästa. Christmann är en av de Pfalzegendomar som satsat på Grosses Gewächs-systemet. Dessutom låga skördeuttag, långa jästider, handskörd, the whole nine yards. Biodynamiker också, men den diskussionen kan vi ta en annan gång. Hur som helst nämns Christmann numera bland toppnamnen i Pfalz.

2005 A. Christmann GBDeras Gimmeldinger Biengarten antyder att 2005 års tyska manna föll rikligen även över Pfalz. Doften är ursnygg med klockren precision, persikosöt och generös med toner åt det tropiska hållet. Dessutom blommor som drar åt kaprifol, honung och faktiskt redan lite bensinmack. Pfalzisk riesling i sin prydno.

Vid två års ålder har vinet fortfarande lite sprits att fräscha upp tungan med. Den druviga smaken har inlagd persika, ananas, fruktsoda och något päronaktigt bredvid fräscha rieslingsyror som ger en perfekt balans där Pfalzviner kan bli en smula kväljande (har jag nämnt att jag gillar Rheingau?). Christmann lyckas förena koncentration och lätthet på ett uppseendeväckande sätt. Hurra! Och GB lär bara bli bättre, om jag lyckas låta bli den. Fan vet.

//anders

*

PS: Ni har väl läst medbloggarnas årsbästalistor för 2007? För mig som drog igång i höstas känns det inte som läge för någon regelrätt lista.

Men druckit vin har jag för all del gjort hela året, och skulle jag peka ut de tre största upplevelserna vore det La Spinettas Barbaresco Valeirano 2004 (på gården i somras), Pio Cesares Barolo 1999 (44 euro well spent till en långkokt kanin i Barolo) och La Nerthe 1990.

Kvar i minnet med hedervärt omnämnande: 2004 Château Kirwan, 1996 Billecart-Salmon NFB, 2000 Braida Bricco dell’Uccellone, 2004 La Spinetta Barbera d’Asti Bionzo, 1999 Mastroberardino Radici Taurasi Riserva, 1998 Château Duhart-Milon, 2004 Pégau Réserve, 2002 Sandrone Valmaggiore, 2001 Bründlmayer Zöbinger Heiligenstein, 2003 Juliusspital BT och 2002 Ridge Geyserville och Lytton Springs. Det finns så mycket vin och så lite tid. Men det finns hopp för 2008.

2005 Georg Breuer Riesling Brut

december 22, 2007

Fingrarna spränger fortfarande av iskyla och sticken från tusen sinom tusen granbarr när vi fått årets träd på plats i vardagsrummet, tre hisslösa trappor ovan Kungsholmen. Men resten av oss är idel röda kinder och tindrande ögon, och det är klart som tusan att vi ska fira med Schprudelwasser. Nyfikenheten vinner och vi måste få reda på hur Breuerbubblorna från sanslösa 2005 smakar.2005 Breuer Riesling Brut

Ni som känner mig känner till min kärleksaffär med Rheingaumästarens ståliga och fjäskfria rieslingviner. Riesling Brut görs med champagnemetoden, och huset betonar på hemsidan vikten av lagring på jästfällningen. Det gäller i och för sig mest toppcuvéen Georg Breuer Brut, där hela pinotfamiljen från blanc via gris till noir blandas med en liten skvätt riesling och får minst tre år före dégorgement.

Moussen i Riesling Brut är ganska grov och lägger sig snabbt, men lämnar några små rännilar av fina pärlor efter sig. Doften avslöjar det jag hoppades på: Till skillnad från många mousserande viner är det här inte ett försök att härma champagne. I stället doftar det riesling, rätt och slätt. En del skiffer och lime, men framför allt en generös, mogen persikoparfym och gott om honung. När vi smakar är det som att dricka spätlese efter ett varv i Soda Streamern. Smaken är mycket persikofruktig med en aromatisk, söt karaktär, syrorna påtagliga och vinterfriska, och det som imponerar är intensiteten och längden. Det är inget snack om att 2005 är ett sällsynt bra år när både fruktmognaden och syrorna kan visa upp så mycket i samma glas. Ett par års lagring kan nog göra mycket nytta för harmonin.

Ändå är riktig stilla spätlese trots allt en bättre aperitif. Eftersom det kanske är världens bästa aperitif. Och riktig champagne är godare om man vill ha kolsyrat. Men roligt var det. Kanske ska man ändå sticka undan ett par stycken några år och se vad som händer.
//anders

2000 Braida Bricco dell’Uccellone

oktober 6, 2007

En bra vecka, får man säga. Uppsalavännerna hittar samma fredagskvällslucka som vi och tar tåget söderut till rådjursrostbiff och risotto med en liten rådjurscarpaccio vid sidan om. Vi passar på att ta 2000 Bricco dell’Uccellonefram gamla älsklingsvinet Bricco dell’Uccellone från 2000, som vi fyllde på förrådet av (för lite, förstås) vid besöket hos Braida i somras.

Giacomo Bologna får mycket credit för att ha lyft barbera från mjukt vardagssörpel till ett vin Piemonte satsar på. Allt bättre lägen som nebbiolo tidigare haft monopol på har ägnats barbera, samtidigt som vinmakare satsat på andra tekniker för att göra seriösa och större viner av den. Välrenommerade producenter skyltar gärna numera med sin bästa barbera – och tar betalt för den. Uccellone i årgång 2004 som kom till SB i mellansläppet kostar numera nästan 500 bagare och börjar bli ett tveksamt köp, till min stora sorg.

Men för mig är varma 2000 Bricco dell’Uccellone när den är som bäst. Enormt kryddig och tät doft, med stall, läder, lakrits och lösningsmedel bland alla körsbär, härligt degenererad frukt, ett lyxigt förfall, som när jordgubbarna är som allra godast just innan de blir oätliga. Elegansbefriat, men inte på det syltiga viset. Fin syra och kropp i munnen, med lång och generös eftersmak. En skamlös scandal beauty. Vi sniffar, ler och sniffar och glömmer nästan bort rådjuret.

*

Uppvärmningen med 1998 Dr Pauly-Bergweiler Erdener Treppchen Auslese är lite av en axelryckning. Som så ofta är priset tilltalande, och för oss som gillar rieslingbensin finns det gott om den varan, men de nödvändiga syrorna som ska vara en frisk överraskning i den söta äppeljuicen saknas och det blir mest jolmigt. En flaska kvar och vi hoppas på flaskvariation.

Update: Det var visst fler som kombinerade rådjur, risotto och Piemontes finest i helgen. Spooky.

//anders

Besk öl, sur fisk

september 27, 2007

”Har samma känsla i kroppen som inför ett bungyjump – förväntansfull och lite nervös”, mejlade skåningen. Han glömde (utelämnade?) ”skitskraj” och ”milt illamående”. Men nu hade vi bränt livbåten och det vara bara att hundsimma. Oskuldens dagar var räknade. Kosta vad det kosta ville.

Nu jävlar skulle vi äta surströmming.

Det dög inte längre att vara över 30 och inte ha prövat. Alltså städslades suring.jpgtried-and-true Skelleftetjejen S som teknikinstruktör, mentor och pådrivare. Därmed var alla broar till tryggheten brända. Bombsäkrad lokal bokades, slipsar knöts, information om den aktuella årgångens märken inhämtades från insiderkällor i Skelleftetrakten. Tankar på enkelbiljetter till Buenos Aires bekämpades.

Medan mandelpotatisen puttrar på spisen sippar vi tretton år gammal Spätlese från von Othegraven i MSR, nära Mosels och Saars sammanflöden. Det är underbart att gammal tysk båtmotorriesling ofta kostar tvåsiffrigt, men just den här är inget att skriva hem om. Gott om petroleum och lime, men lite klumpiga och enkla syror och inget särskilt smakdjup. Helt okej som försmisk, men kanske räcker inte heller 9,5 procent alkohol för att lugna nerverna medan S drar de taktiska detaljerna. Suring, säger hon, med infödingens okonstlade självklarhet. Ligger illa i munnar uppväxta söder om Dalälven.

Äntligen låg de före detta fiskarna i den rostfria bunken.

Man kan ta på doftexplosionen som intar rummet som ett topptränat SWAT team utan att ställa frågor först. Det är en levande, organisk stank som sänker grova hullingar djupt ned i mellangärdet. Det enda liknande jag har känt är akupunktur i ländryggen mot en släng av lumbago för några år sedan. Okej. Fokusera på att hålla andningen igång, lugn, rytmiskt nu, inåt varannan gång. Rutinerade barnaföderskor har ett stort försprång här.

Vi är som hjälplösa barn i kjolarna på S och den likaledes rutinerade värmlänningen. Med beundransvärd pedagogik guidar de oss som flygvärdinnor under säkerhetsdemonstrationen, inkråm bort, tryck med gaffeln på ryggen, vänd och dra loss ryggbenet som nu sitter löst, skrapa loss köttet från skinnet. Köttet? En hög rödsvart sörja är resultatet av tio minuters klumpig nybörjarmöda.

Kom-ihåg-lapp till konsumenter av traditionell svensk mat: På tunnbröd, med smör, mandelpotatis, rödlök och gräddfil, är allt gott. Tvekar du över vilka tillbehör du ska ha? Klipp ur och klistra upp på kylen.

Slutsats: Suringmackan är matvärldens Mick Jagger. Översätt fulsnygg till äckelgott. För mig går bollen ribba in: Den före detta fisken ger sälta, kropp och en jäst karaktär till helheten. Svingott… fast svårmagat… fast svingott… You get the picture. Jag tar om när den första är slut.

Vi lutar oss mot den svenska matlagerns ohotade etta. Lundgrens lager kombinerar självsäker beska med kraftfull fyllighet, bröd och aromatiska citrustoner. Finare & Vinare fick den att funka till krabba och hovmästarsås i förra veckan. Jag har länge haft den fula snömannen som default till kräftor och kunde inte tänka mig annat till före detta fisk. Bredvid har vi Aalborgs Taffel och Nils Oscar God Lager från samma bryggeri. Inte lika bra matchat, men mer tilltalande på egen hand, med större friskhet och liten krydda.

Tennstopets surströmmingsblowout nästa år, säger sällskapet efter tredje snapsen. Qui vivra verra.

*

PS. Extra tack till Frankofilen för generös draghjälp åt en blogrookie. Finns uttrycket curlingbloggare?

//anders