Mera Maremma hemma

Man kan spotta på flygande vinmakare. Man kan go Nossiter on their ass och skrika att de tvingar alla kunder att använda samma recept och att det gör vinvärlden fattigare. Men då får man dra ned färgreglagen lite på sin världsbild.

Jag är kluven. Ursprungskänsla, Variation och Personlighet står grindvakt framför mitt köksbord. Samtidigt har tillgång till moderna metoder gjort svårdrucket vin drickbart över hela världen. Det går att sänka skördeuttagen, skrubba i källaren och ge frukten lite lyster utan att tvätta bort de lokala färgerna. Du har den terroir du har; Bordeaux är inte Bolgheri är inte Yountville. Å andra sidan har vi alla druckit vin som smakar vinmakare och inte plats. Å tredje sidan kan ett vin vara svingott fast man känner igen krafterna bakom i sömnen. Hörs det att svartvitt inte är min paradgren?

Man får inte glömma bort att det finns bra och dåliga konsulter. Carlo Ferrini har hela mustaschen i den första kategorin: tänk Siepi, Casalferro, Casanova di Neri, Tasca d’Almerita… Det är stora, högextraherade viner, men med ryggrad och resning, och personlighet under kostymen. Ferrini var teknikchef på konsortiet i Chianti classico och blev en riktig sangioveseskalle – och jag har ännu inte stött på ett Ferrinivin, det spelar ingen roll hur modernt, som har smakat utslätat. Även om man känner igen signaturen.

Brancaia var hans första uppdragsgivare som konsult. Det var innan de hade börjat göra vin i Maremma. Ilatraia, uppfunnet 1998, vilar på cabernet (60 procent) spetsad med 30 procent sangiovese och tio petit verdot. Doften från nollfyran är en laddad explosion av modernt skuren frukt, körsbär, drottningsylt utan sockret, plommon och en varm jordton. Maremma, jo tack. Och så espresso, chokladkola och mandelmassa från 18 månader på hälften nya fat.

Okej, för sött i munnen och viker ned sig till mat? Tänk igen. Och lyssna på florentinaren med bröderna Dalton-mustaschen: In the 1990s winemakers were concerned about bigness and richness, and they didn’t think about acidity. Actually acidity got in their way. Losing acidity was a very grave mistake. Ilatraia 2004 är syrligt, läskande, mycket slankt och lätt i munnen, tvärt emot vad näsan antydde. Jag hade utan vidare gissat sangiovesedominerat. Visst är det fruktsött, men stram och fin struktur håller allt på fötter och syran ger lyft. Det slutar lite blommigt med tobak och nyplockade vinbär, allt i en fin båge som bär ända ut. Bra!

Visst, medhårs-Maremma är knappast min husstil. Låter jag lite hyllande beror det på överraskning: det här är helt enkelt mycket bättre än jag väntade mig.

//anders

PS: För fyrahundra bagis får man nollsexan på boaan unqualified success enligt Galloni, som delar ut fem poäng mer än till den sketna nollfyran.

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

3 kommentarer på “Mera Maremma hemma”


  1. Visst, bara för att man orienterar sina inköp åt annat håll behöver man ju inte spola ut barnet med badvattnet! En bunte Ferrini-viner pryder sin plats både hemma och i källaren, men kanske hellre från andra håll än Maremma? Det lustiga är hur fint en del av de här täta, moderna vinerna mognar ut med tiden – som exempel, ta Casalferro och Rosso del Conte.

  2. Winepunker Says:

    Både ‘Rosso del Conte’ och ‘Tasca d’Almerita’ har förvånat mig mer än en gång. Bortglömda flaskor hittade i något skrymsle har mognat fenomenalt bra trots den närmast skrämmande frukten och extrakthalten toppad med lite väl hög alkohol.
    Allt hänger på balansen, finns komponenterna där blir det bra med mognad också fast jag tvekar och grymtar varenda gång jag provar dem som unga.

  3. anders wennerstrand Says:

    Sant – det är för många barn som faller offer för badkarstömningar här i världen. Är jag medskyldig? Ja, solklart. Så lite av bot och bättring här. Och visst är det fint att man kan tycka något utan att fördenskull missa att snylta lite njutning av motsatsen? Vore kul att höra vad ni hade tyckt om den här.

    WP, där har du nog nyckeln: vin börjar och slutar med balans. Kanske särskilt om man lagrar dem.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s