Teori nummer 1 om andraviner: Köp dem från stora år, när all frukt är så bra att slotten knappt vet vilka fat som ska hamna i le grand vin. Teori nummer 2 om andraviner: Köp dem från lite mindre besjungna år, när slotten tvingas selektera hårt och du ändå inte vill slanta upp för förstavinerna. Teori nummer 3-142 om andraviner: Fyll i själv.
Inte blir det lättare av att olika producenter har olika inställningar till sina andraviner. Unga stockar? Obskyra jordlotter? Deklasserade fat? Instegsvin? Cash flow-generator? 2005 Les Forts de Latour för 2 000 spänn eller 1996 Les Pagodes de Cos för 340?
Här ställer vi ett antal andraviner från Bordeaux på samma bord som några grands vins för att se hur de står upp. 2000 är ett Parkerår, med rätt stora viner och bra koncentration, och dessutom en tid när moderniseringen av Bordeaux började slå igenom fullt ut. Från början till slut en skitrolig provning och skrämmande mycket kunskap runt bordet. Inget dekanterades – och förändringen i glasen på två timmar var rätt dramatisk i några fall. Michel Jamais leder, allt halvblint.
(Beklagar att det blir många långa provningsposter och väl lite mysläsning just nu. Det blir ändring när vi har ett eget kök igen.)
Vin nummer ett
Öppnar med fin koncentration, fruktdriven med ren, fräsch cassis. Grafit, blomtoner och mint kommer till, och på slutet en lite trist russintouch; ändå en fin doft. Smaken är karaktärsfull med en känsla av integritet, lätt cassisfrukt med klassiska toner av ceder och läder. Minten finns här också, smaken är ganska bra men aningen kort.
Facit: 2000 Alter Ego de Palmer. Palmer är tredjecrun som folk kallar för super second och som kostar därefter. Andravinet är rätt långt från mina få intryck av riktig Palmer. Den här kastades in som avbytare till en korkskadad Virginie de Valandraud. En röst som bästa vin (alla fick rösta på två glas utan inbördes ranking).
Vin nummer två
Lätta toner av ljus bärfrukt, röda vinbär och hallon i det här liksom lättdoftade vinet. Rejält fatigt med kaffe och choklad, sött och gulligt och inget som utmanar. Rena saften i munnen, nästan godis; flirtigt och blommigt och hela påsen med vingummi. Rent, men helt ointressant. Tanniner saknas inte, men syror desto mer. Inte min bdx.
Facit: 2000 Clos de Marquis. Tvåan från Léoville-las-Cases. Saint-Julien, quoi? Jag har druckit en åttiotvåa en gång och känner inte igen mig över huvud taget. Oklassiskt och atypiskt. Dessutom från ett år när storvinet fick 99 poäng av Parker, som påpekar att bara 35 procent av frukten hamnade där – vilket rimligen borde ha givit ett schysst andravin. En röst som bästa vin.
Vin nummer tre
Den här är faktiskt lite oren, också bortom de toner av stall och läder som jag egentligen gillar och som skvallrar om producenten. Jag är ingen brettallergiker, men det här luktar inte bra. Dov frukt med en liten gräddkant bredvid dyngan och lite rök långt bak. Smaken är rejält syrlig med rätt obekväma tanniner, utan fruktkroppen för att matcha. Grön paprika och en lite klumpig, torr träton saboterar resten. Tyvärr.
Facit: 2000 Sarget de Gruaud Larose. Som en del av er vet älskar jag GL, men så här blir det när man gör vin i klassisk stil utan att nå ända fram och dessutom låter brettsvamparna flytta in med hela släkten och ungarnas leksaker. Ingen röstade på det här glaset.
Vin nummer fyra
En riktigt udda svavlig ton av gamla smällare blåser tack och lov bort rätt snabbt och lämnar kvar rik, ädel, klassisk cabernetfrukt. Blyerts och mineraltoner minglar med en animalisk karaktär, en doft av den gamla skolan från vänstra stranden. Syrorna går igen från förra vinet, men här finns hela härligheten med en bra fruktkärna, läder, stallbacke, tobak och cigarrlåda, och tanninerna är som man vill ha dem. En välgjord klassiker.
Facit: 2000 Gruaud Larose. Vill man ha Broadbentclaret ska det ju smaka så här. Fortfarande långt ifrån toppen. Sex röster som bästa vin och totaltvåa på det. Kunde ha fått en röst av mig men slagen i spurten trots min svårrostade kärleksrelation med slottet.
Vin nummer fem
En riktigt älskvärd fruktkram. Likörtoner av hallon, körsbär och svarta vinbär, tydligt fatig med vaniljglass och intensiva kryddor. Förförisk, vacker doft, riktigt bra om man gillar stilen. I munnen finns rejäla syror som balanserar fin, välgjord och mycket söt frukt med hallonkaraktär. En liten jordton bryter av. Lätt och elegant med lång eftersmak, bättre och bättre under kvällen. Bra.
Facit: 2000 Carillon d’Angelus. Kanske 60 procent merlot, mest deklasserade fat och så en en liten sidoplätt som Angelus inte har fått klassad. Kanongott i sin stil. En röst som bästa vin; känns lite i underkant, men jag hjälpte ju inte till själv heller.
Vin nummer sex
Tydligt animalisk karaktär trängs med intensivt kryddig körsbärsfrukt. Tjockt strukna fat, nyrostat kaffe och sandelträ. I munnen är det mycket av allt, men ett välsorterat och fint balanserat bygge. Snygg, polerad frukt med bra sötma och rejält tryck utan att bli syltig, cassis och plommon som lyckas vara intensiva i den lätta delen av spektrumet. Kaffe, ceder och en tobakston håller oss kvar i gamla världen, liksom den där senigt animaliska karaktären man kan få av bra St Emilion. Fräsch trots den lite låga syran och påfallande välgjort.
Facit: 2000 Château Canon la Gaffelière. Hela modernistpaketet: Malolaktisk jäsning på fat, microbullage, lagring på jästfällningen och massor av ny ek. Och gudagott. 95 hos Parker, en av mina två röster och kvällens vinnare med nio röster totalt.
Vin nummer sju
Hallon! Och bärpaj med kaffe i den blommande sommarbersån. Charmigt; lite senare drar doften mot cederträ och läder med en kant av örtiga grästoner. Smaken är en helt annan gata. Snipig, ung och bärigt kärv som billiga sydfransoser med extra paprika vid sidan om. Spretigt och osammanhängande. Det blir bättre med luft och fruktkroppen tätnar mot mörka körsbär och björnbär, men kanske kvällens jumbo, i skamvrån med Sarget.
Facit: 2000 Pensées de Lafleur. Pomerolvin i mycket liten utgåva som kostar i runda slängar 150-200 dollar ute i världen. En röst som kvällens bästa.
Vin nummer åtta
Mmm… Riktigt, riktigt bra. Kraftfull och lysande välskuren frukt som hanterar den generösa fatdosen utan att ens behöva se sig om. Mycket klassisk med blyertspenna, lite stallbacke och en aning rök i gammaldags stil, men med modernt extraherat fruktfokus. I munnen är frukten grym och sötmättad, full av de svartaste vinbär. Här är mycket på gång trots att vinet är alldeles uppenbart ungt. Rätt tuffa tanniner och härlig syra, med lång eftersmak av cigarrlåda och tuggad blyertspenna. Mörkt och intensivt. Oj.
Facit: 2000 Pichon-Longueville-Baron. Kraftpauillac av bästa märke, 96 poäng från Baltimore och en solklar handuppräckning från mig. Grattis till alla som har det här hemma. Fyra röster.
Vin nummer nio
Lite liten och blyg, men läcker doft med fokuserad och ren frukt. Parfymerad karaktär trots det lågmälda uttrycket, som när människor vet vad de kan och kostar på sig att vara lågmälda. Kaffe och fatkex kompar – och nu har vi kommit till blyertspennornas rike i lineupen. I munnen känns vinet först modernt fatat och fruktigt innan den klassiska profilen tar över. Söta körsbär och plommon stöttas av fylliga men förbluffande silkeslena tanniner. Den mörka bär- och cassisfrukten har jättefin intensitet och i eftermaken åker pennan in mellan hörntänderna igen.
Facit: 2000 Les Forts de Latour. Mjukt för ett stort Pauillacslott – och sannolikt rena angorakatten jämfört med Latour, som jag förstås aldrig har fått prova. Men igen: Fyra La Barroche Pure och pengar över till entrecôten, eller 2005 Les Forts? Fyra röster här också.
Vin nummer tio
Personlig och lite udda tolkning av vänstra stranden, påtagligt kryddigt med intensitet och fokus. Ren, mörk vinbärskaraktär, andra mörka bär och lakrits. Smaken är ung och tuff men lyckas ändå vara härligt lätt och smidig. Fruktdriven profil med fin koncentration, lång eftersmak och en beska som man nog vill lagra bort. Cassisfrukten är skickligt skuren i kanterna och blyertspennan ritar upp efterklangerna.
Facit: 2000 Léoville Barton. Ersatte Carruades de Lafite, som i och för sig hade varit rolig att prova, men det är väl ett faktum att vi tjänade på bytet.
Och så sitter jag där med rödvinskladdiga protokoll, en tallrik mat – och ett glas 2000 Pontet-Canet. Jag kunde ha kramat Michel och värdinnan Ing-Marie. Flaskan är alldeles nyuppdragen och har kvar den där gräddtårtiga doften som nästan alla fatade röda har första halvtimmen, men intensiteten i den kolsvarta cassisfrukten är grym. Grusiga mineraltoner och lakrits ger sig på näsan. Smaken är fantastisk: Tätt och fint kraftvin, med glödande koncentration och högextraherad svart bärfrukt utan att tappa fotfästet i Pauillac. Faten, extraktionen och en udda liten bananton ger en blixt av Scavino i nån lob i hjärnan. Sannolikt sagolikt om åtta år.
Det var länge sedan jag lärde mig så mycket på en kväll. Tack. Vi kan konstatera att andravinerna åkte på däng av de stora pojkarna. Egentligen var det bara Carillon d’Angelus som gjorde något större intryck av tvåorna, och så Les Forts som knappt räknas. Men parallella glas är lite orättvist, och jag tycker fortfarande att 1996 Pagodes de Cos för två år sedan var ett kap till söndagssteken.
//anders
Aptiten fixar vi genom att skjuva barnvagn genom snömodden från Kungsan till östraste Djurgården och tillbaka, och inte ens Rosendals himmelska semlor – hemvevad mandelmassa med grova bitar mandel, yum – kan ta knäcken på den. Och så helstekt med frästa vaxbönor och halstrade körsbärstomater. Vår grand cru luktar lite skumt direkt ur flaskan, men hinner staga upp sig i karaffen medan köttet går klart.
Nettare e gioia 