Dinner in La La Land, 2002 edition

Hunger. Dödspanik. Kättja.

Men efter dem måste väl nyfikenhet vara det sinnestillstånd som ansvarar för flest mänskliga handlingar. Bara som en bakgrund till att jag smäller spargriskrossande summor på ett världsberömt etikettvin – från ett skitår av Hjortsadel 2009-11-01littorinska dimensioner. Man måste ju få en glimt av vad de pratar om, de som dricker La Landonne varje år och berättar om det på forum, i böcker och tidningar. Kika över paradisets murar. Och ska man ha någon annan årgång än 2002 blir det till att krossa någon annans spargris.

Guigals mytiska la la wines ska ni slippa läsa mer om, om ni inte verkligen vill. La Landonne är den tyngsta i trion, gjord helt utan viognier och med sju hundrapoängslagrar från Baltimore under kudden. Hjärnbråkande 42 månader på nytt franskt även 2002 – inget fuskande med ekregimen trots att regnkatastrofen gjorde det svårt att få mogen frukt, alltså. Däremot avstjälkning, tvärt emot planen, eftersom stjälkarna var sorgligt illgröna.

Lillebror ställer hjortsadeln från Koberg (åtminstone halva) i ugnen och ett bättre tillfälle kommer nog inte innan den här relativt lagringsodugliga flaskan har passerat zenit. Och vet ni, det doftar faktiskt rätt underbart. Kafferost och karamell överst i glaset, och så anfall på bred front med förvånansvärd intensitet och komplexitet. Läder, grillat, peppar och viol sjunger om norra Rhône medan frukten balanserar mellan vinbär och kryddiga körsbär. Jag vet inte när jag sist upplevde en så intensiv doft.

Parker noterar ytlighet, och Stephen Tanzer stannar i spannet 89-92; en 70-kronors tisdagsbarbera för den som anser att 90 är lika med 90 är lika med 90. Och de pekar åt rätt håll. Det är klart att smaken inte levererar 2002. Mycket påminner om ung nebbiolo: Nickelfrukt, hallon med violkant, skyhög lingonsyra, lösningsmedel. Och så hela fatparaden i eftersmaken, från bittermandel till mocka, och lösningsmedlen hör nog hemma här egentligen. Rikedomen är inte att ta miste på, men ändå blir känslan lite tunn och omogen. Och den där nivån på lingonen var det nog ingen Guigal som önskade sig. Absurt fina tanniner, dock.

Jag vågar inte tänka på hur bra det här kan vara när solen skiner i Rhônedalen. Det är väl som folk brukar säga efter sitt bungy jump: Det var kul! Och jag skulle göra om det, om någon bjöd.

//anders

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

4 kommentarer på “Dinner in La La Land, 2002 edition”

  1. Björn Says:

    Aaaah, jag drack samma för snart två år sedan uppställt mot en rad ”billiga” Côte Rôtier. Då var det med ungefär samma insikt som för dig. Dvs att man får passa på innan priserna når DRC-nivåer om man vill dricka La Landonne, åtminstone signerat Guigal. Inget jätteintryck består, även om jag minns att det spöade skiten ur lanket i de andra flaskorna, och jag dricker nog hellre Mouton om det nödvändigtvis ska vara snuskdyrt för jag börjar tvivla på att det tuffaste från norra Rhône är min melodi.

  2. Winepunker Says:

    Senast (och andra gången) jag drack just La Landonne vad det årgång 1989 (i slutet av 2006), betyget blev ”Detta är det åttonde underverket!” (provat blint). Bra år, fenomenalt vin, 98p av den fete advokaten. Ett av de senaste decenniets stora vinupplevelser. Hade jag inte råkat provat Latour 1982 samma år hade nog La Landonne vunnit det årets liga. Noteras bör att jag provade samma vin 1993, då fattade jag ingenting, knaskoncentrerad och kompakt knuten som en klump asfalt.

    Ett år som 2002 kan dock ingen lyckas, inte ens gudinnans utsände klarar vad skit som helst.


  3. Hej Anders. Verkligen kul och intressant inlägg. Som ett tankeexperiment, hur tror du att du hade reagerat på vinet vid en blindtest ?

  4. anders wennerstrand Says:

    Björn, mitt intryck kommer nog också att vara lite luddigt på några års sikt; en vag känsla av att just ha gläntat på förlåten och anat vad som finns bakom.

    Punkarn, det var väl det jag trodde – ett underverk, bara inte 2002. Kan man få till den doften 2002 kan man slå bolljäveln över planket de flesta vanliga år.

    Ingvar, intressant fråga. Med stor ödmjukhet: jag tror att jag hade känt en förhäxande doft, en smak inte utan djup men med flera frågetecken, och en svårfångad känsla av att här finns något stort men allt står inte rätt till. Ett inte alltigenom lyckat försök att göra ett storvin, typ.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s