Posted tagged ‘chablis’

Guldfisken, krabban och musselskalen

oktober 28, 2009

And they say goldfish have no memory
I guess their lives are much like mine
and the little plastic castle
is a surprise every time
and it’s hard to say if they’re happy
but they don’t seem much to mind

Ani DiFranco summerade den här mathösten redan 1998. Där står man vid fiskdisken på Daglivs och tänker just det, krabba, det är ju jävligt gott så här års, och så lätt också, man kan dra ihop en sherryvinägerspetsig aioli på sex minuter, och så en ciabatta så är man hemma. Precis som man har tänkt varenda gång man gått förbi den där disken i över en månad. Så dynamisk och kreativ är man alltså. Ooh, snyggt plastslott!

Krabba 2009-10-26

Den här gången är det dags att testa den av Clotilde Davennes nollsjuor som står på hylla och inte bara i beställningssortiment. Hennes 1er cru Vaugiraut från 2005 var ett fantastiskt vin för 169 spänn och trots påfyllningar har vi satt i oss allt med ett leende. Vad kan hon göra med samma läge och ett klassiskt år som 2007?

Inte mycket, trots att vinet vacklar på 200-strecket numera. Där nollfemman blinkade mot oss under lugg står den här i hörnet och stirrar med oseende fiskögon i oktoberdiset. Oljig, mörk citrus dras med en kartigt örtig ton, förutom ett drag av Dextropur (minns ni?) som väl får ersätta topptonerna i äppelfrukten. Musselskalen sitter där de ska, förstås, men frukten känns omogen – och nej, det är inte samma sak som klassiskt stram. Känslan pekar nästan mot reduktion, men efter trekvart på karaff är det förstås bara att glömma det spåret.

Ungt, visst. Men andra årgångar har inte tvekat när skruvkorken åkt av i unga år. Och jag upplever inte att någon ungtjurighet skulle vara problemet. Fel att jämföra med varma 2005, ett fjäskår om du frågar chablistalibanerna? Jo, men jag gör egentligen inte det. Andra hus har varit nöjda med 2007, jag har varit nöjd med andra nollsjuor och beröm saknas inte. Här är smaken lite baksur och ogin i stället för etsande friskt syrlig och och saknar vår huschablis små medhårstoner av blommor och nötter.

Så här: i änden på skalan finns bränt gummi, och även om detta är långt ifrån den änden, så vill jag inte ha något som delar skala med bränt gummi i mitt krabbvin.

//anders

PS: Varken på Davennes lite franskt röriga hemsida eller hos importören Mondo Wine hittar jag ett spår av Vaugiraut (X files-tema här). Det vore exempelvis intressant att veta om druvorna är inköpta, som de brukar vara till hennes premiers och grands crus, eller egenodlade.

PS 2: Sista krabbposten för i år. Cross my heart, hope to die.

2005 Clotilde Davenne Chablis 1er Cru Vaugiraut

februari 27, 2008

Quoi? När Clotilde Davenne satsar på en solokarriär efter 17 år som vinmakare hos Brocard gör hon det med egen lya under namnet Les Temps Perdus. Det räcker ju med att dofta på ett glas av 2005 Vaugiraut för att veta att de 17 åren varit allt annat än förlorad tid.

2005 Davenne VaugirautLa vigneronne med snaggen och läderjackan har snickrat på egendomen ”på lediga stunder” sedan 1992, vilket kanske säger mest om låga krav på dygnsvila. 2005 Chablis Vaugiraut, utan Les Temps Perdus på etiketten, har en skapligt öppen doft för en så ung premier cru, mycket elegant med strama äpplen. Men här finns så mycket mer! Framför allt är den späckad med kritig mineral som får saliven att forsa. Efterhand kryper fina vita blommor fram, en söt sky som får oss att tänka på riesling. Här anas en liten vaxton och någon nöt längst bak, och lätt rökigt ylle; en efter en kommer de fram och lägger fram sitt noggrant uppmätta bidrag i vågskålen utan att rubba helheten. Vilken precision, vilken balans! Strålande bra.

Smaken är förstås ung, grönäpplig med drivor av musselskal och våta stenar. Ostrontallriken nästan materialiseras framför oss. Man ska tycka rätt bra om limesyradrag vid tungroten i dag, men å andra sidan bör man nog ge fan i ung chablis om man har problem med den saken. Nog anas en diskret, snyggt tillskuren liten fatton som en viskning i fonden, trots åren hos fatantipaten Brocard?

Eftersmaken må vara lite väl kort i dag, och det behöver lägga på sig lite mer tyngd, men allt annat sitter på precis rätt plats i ett oerhört skickligt bygge. Enligt Systembolaget finns som vanligt inget att tjäna på lagring. I call bullshit on Systembolaget. Om smaken växer i doftens kläder på ett par år, vilket jag är övertygad om, är jag beredd att slå en skinande fyndstämpel på det här vinet.

*

PS: Ingen har väl missat hur utomjordiskt goda italienska blodapelsiner är just nu? Vi drar i oss ett nät om dagen, tror jag. Hollandaise på blodapelsinsaft över en lätthalstrad laxbit var en rosa dröm till vinet och kommer att vara ännu bättre om ett år.

//anders

Numbnosed in New York

december 11, 2007

Tänk vad 85 procents luftfuktighet kan göra. Snöhärdade svenska vikingar i NYC fryser som små barn och går mest och snyter sig i lovikkavantarna. Men en vecka i julpyntets Eldorado är en stor upplevelse även om allt, från vin till Starbucks pepparkaks-latte, luktar lite mindre.

Ostron och LeflaiveTa bara The Oyster Bar på Grand Central. T-centralen har en del att lära sig: där finns exempelvis inte 31 sorters ostron på menyn, plus tre olika råa musslor och sjöborre att ätas med sked. Herregud, som skaldjursälskare vet man inte om man ska jubla, knäböja vördnadsfullt eller skjuta sig i huvudet. Vi går loss på ostrontallrikar (serverade med McDonaldspapperskopp med ketchup mitt bland mollusker på isbädd) och säsongsenliga pilgrimsmusslor och kan inte begripa varför man ska äta någon annanstans än här.

Olivier Leflaive brukar vara pålitlig när man vill ha gott vin från Bourgogne men ändå ha råd med mat också. Men hans chablis har vi inte testat, och upptäcker en Leflaivestämplad Fourchaume Premier Cru från 2002 till attraktivt pris. Doften är ganska liten, med gula äpplen – och en oväntad smörad planka rakt över näsan. Jag trodde faktiskt inte att Leflaive skulle ta med sig fatjäsning och alla bâtonnagestängerna norrut från Montrachet, och det är inte så här jag vill ha min chablis. Syran finns där, men kommer lite på efterkälken även om balansen är okej. Egentligen är vinet inte så dumt, men fel valt till maten. Jag är nog extra kritisk eftersom jag vill ha så mycket stål och krita det bara går till pinfärska skaldjur. Mineraler som möter mineraler på det viset kan få mig att dregla. Det är ju därför chablis är defaultvalet till ostron.

På mysiga jazzklubben Smoke på Broadway fick vi sjukt bra livejazz till heta musslor och passade på att dricka ung pinot gris från Oregons omsusade Willamette Valley. Onödigt sött med toner av päronsoda och ganska snabbt glömt. Chardonnay 2005 från Hayman & Hill i Russian River Valley dracks på ”franska” Rue 57 till lättstekt tonfisk med bok choy, obegripligt überstarkt wasabi-potatismos och – jag skojar inte – ett kvartskilo sån där syltad ingefära som man får till sushi. 80-talets California cuisine gone haywire… Jag köper inte alltid schablonerna om le goût américain, men hos Hayman & Hill finns hela paketet från restsocker till tropiska frukter, rostade fat och syra på sparlåga. Nja.

I övrigt blev det mycket asiatiskt eller old school-amerikanskt som mest fick gå med öl. Godast, det vill säga dött lopp med skaldjursfrossan, var The Fatty Crab: Kanonsnyggt balanserade smaker med fötterna i Malaysia men fingertopparna i New York. Vattenmelonsalladen med lime, ingefära, koriander, vårlök och stora bitar fett fläsk som fått ett dygn i ugnen var sublim. Jag ger mig inte förrän jag har plankat den.

*

Praeterea censeo att alla vinnördar under monopolets vingar bör få frossa loss i New Yorks vinbutiker en gång om året. Ögonen tindrar fortfarande. Mmm.

//anders