Posted tagged ‘Rhône’

I Artemis trädgård

november 14, 2010

Förträffligt litet djur, den där älgen.

Men dubbelplusförträfflig, den där vännen nedåt Medborgarplatsen som inte bara skaffar hem den, utan kokar den långsamt i mycket vin och smakfulla vätskor och toppar med både trattkantareller och grädde, och bjuder oss på när barnen har somnat. Och jag kan nog koka älg så att den blir god, men plocka fram egenodlade jordärtsskockor, palsternackor och svartrötter ur skafferiet att ugnsrosta till, det är många långa mil bortom min horisont.

Hemodlade svartrötter. Ni hör ju själva. Jesus.

Då är man glad att man har en sån där dag när prickskyttet sitter på millimetern. Siktet är som bekant lite grovt och det brukar vara riktigt svårt att pricka precis rätt, men den här gången skjuter jag ned Jamets Côte-Rôtie 2003 med grym precision när den flyger förbi i garderoben. För den är så satans god att vi måste ha klippt den smack på toppen av sin levnads bana, inte en dag bredvid.

Här finns allt. Elegant, mogen, kassaskåpstät röd frukt, och sedan kan andra träta om huruvida det smakar mörka hallon eller röda björnbär. Ett överdåd av klassisk Côte-Rôtie; kött, eneträ, örter, stora olivskålen, blandat kallskuret att plocka i nyporna. Flirtiga blomtoner. Och så en galet fin, slank, smeksam munkänsla, och allt känns som att dricka ur gjutjärnsbägare medan man skrapar lite i botten.

Stressade grönsträva nolltretanniner? Ingenstans. Gjutjärnsbägaren är fylld av silke.

Sockerchockad nolltresprit? Ingenstans. 13,5 på etiketten kan faktiskt vara i trakterna av sanningen och oavsett siffran är detta svalt, Brännvin Special-fritt matvin.

Äckligt stuvad nolltrefrukt? Ingenstans. Rent, friskt och sammansmält till balanserad sötmognad.

För fyra år sedan var nog frukten i sliskigaste laget, men när den får mogna ut så här finns det ju inget bättre än Côte-Rôtie. Världens bästa sådana häromdagen må ha varit vassare i protokollet, och jag är glad för att ha haft dem i munnen (okej, jag spottade inte så mycket), men som upplevelse till grytan precis just nu pratar Jamets nolltrea samma språk som giganterna. Kan ha varit årets djupaste stön.

Tack Artemis för de stadiga skyttehänderna, säger vi de mest oförtjänta bland garderobsjägare. Schysst att du slängde med en älg också.

//anders

Graillots nollsjua är, hmm, okej

november 22, 2009

Behöver ni mer än rubriken? Sveriges egen kravallcrozes är testad och klar och försedd med en sån där tvåa som svenska tidningar delar ut till Micke Nilsson när han inte bidragit aktivt till motståndarmålen. Och då fick den gärna knapra lite på sin prislapp.

Jag gillar verkligen Graillots tjurigt slimtrimmade charkdiskar, även om jag också plirar förvirrat när kön rensar Mörby C på fem minuter. Tidigare årgångar har slitit hårt och framgångsrikt i köket på Creutzgatan. Men medan man kan köpa 2007 års sydrhônare med förbundna ögon blåste det mer motvind uppe hos Alain.

Alltså finns det mesta man önskar sig i doften: seniga charkuterier utan en massa fett, granbarr, örter, järn, ett helt lass vitpeppar, någon violton och mörka hallon (eller röda björnbär… välj det som känns minst ansträngt). Ett kul blindprovarvin om man vill glänsa med att spika producenten på tre sekunder. Medan smaken har hela listan – utan riktig substans. Graillots crozes brukar behöva några år, je le sais bien, men stoppning och djup lär inte materialiseras i garderoben. Och så en lite omogen känsla i svalget, trots att tanninerna är överraskande milda.

Lammfärsbiffar med bacon och rosmarin i färsen, trattkantareller i såsen, och Alain och vi har det rätt bra när dottern har somnat. Men slank och senig är inte samma sak som tunn och blodfattig.

//anders

PS: Roligast med den här flaskan: vårt sent påkomna gästköande i systembutiken i Nordstan, i Sveriges stolta framstjärt. Hundratals människor. Och tre parallella, spontant uppkomna köer, plus ett förvirrat försök med kölappar som tog slut alldeles för tidigt. Hätska dispyter i trängseln? Blod blandat med 2000 Pol Roger BdB upp till fotknölarna? Nä då. Bara en bygdens son som till slut sjunger sanningen ut över massorna.
-Men nu får ni la änna styyyra opp detta…

Dinner in La La Land, 2002 edition

november 4, 2009

Hunger. Dödspanik. Kättja.

Men efter dem måste väl nyfikenhet vara det sinnestillstånd som ansvarar för flest mänskliga handlingar. Bara som en bakgrund till att jag smäller spargriskrossande summor på ett världsberömt etikettvin – från ett skitår av Hjortsadel 2009-11-01littorinska dimensioner. Man måste ju få en glimt av vad de pratar om, de som dricker La Landonne varje år och berättar om det på forum, i böcker och tidningar. Kika över paradisets murar. Och ska man ha någon annan årgång än 2002 blir det till att krossa någon annans spargris.

Guigals mytiska la la wines ska ni slippa läsa mer om, om ni inte verkligen vill. La Landonne är den tyngsta i trion, gjord helt utan viognier och med sju hundrapoängslagrar från Baltimore under kudden. Hjärnbråkande 42 månader på nytt franskt även 2002 – inget fuskande med ekregimen trots att regnkatastrofen gjorde det svårt att få mogen frukt, alltså. Däremot avstjälkning, tvärt emot planen, eftersom stjälkarna var sorgligt illgröna.

Lillebror ställer hjortsadeln från Koberg (åtminstone halva) i ugnen och ett bättre tillfälle kommer nog inte innan den här relativt lagringsodugliga flaskan har passerat zenit. Och vet ni, det doftar faktiskt rätt underbart. Kafferost och karamell överst i glaset, och så anfall på bred front med förvånansvärd intensitet och komplexitet. Läder, grillat, peppar och viol sjunger om norra Rhône medan frukten balanserar mellan vinbär och kryddiga körsbär. Jag vet inte när jag sist upplevde en så intensiv doft.

Parker noterar ytlighet, och Stephen Tanzer stannar i spannet 89-92; en 70-kronors tisdagsbarbera för den som anser att 90 är lika med 90 är lika med 90. Och de pekar åt rätt håll. Det är klart att smaken inte levererar 2002. Mycket påminner om ung nebbiolo: Nickelfrukt, hallon med violkant, skyhög lingonsyra, lösningsmedel. Och så hela fatparaden i eftersmaken, från bittermandel till mocka, och lösningsmedlen hör nog hemma här egentligen. Rikedomen är inte att ta miste på, men ändå blir känslan lite tunn och omogen. Och den där nivån på lingonen var det nog ingen Guigal som önskade sig. Absurt fina tanniner, dock.

Jag vågar inte tänka på hur bra det här kan vara när solen skiner i Rhônedalen. Det är väl som folk brukar säga efter sitt bungy jump: Det var kul! Och jag skulle göra om det, om någon bjöd.

//anders

Rhône 2007: Battle of the vardagsfransoser i hundrakronorsklassen

september 21, 2009

Det finns bara två val: Helt ny lön – eller hitta vin jag har råd att dricka när som helst, trots att det är gott. Alternativ två är inte lätt, men ettan verkar inte heller komma flygande som en stekt sparv in i gomseglet.

Det är då man är extra tacksam för 2007.

Det var som sagt då vingårdarna längs Rhône fick precis vad de hade beställt i alla år, och svarade med druvor med extra allt. Sånt är en dröm för världens vardagsviner. Plötsligt är det lätt att göra vin. Det som brukar vara habil bunkringsjuice får ett lyft över ribban till de höjder där man börjar prata personlighet och karaktär. Och så sitter man där och ler över tisdagstallriken, utan att riktigt veta varför och utan att ha slagit ihjäl spargrisen.

2007 Cuvée du Vatican och Saint Cosme 2

På köksbänken står två kandidater till den eftertraktade tisdagstiteln. I röda ringhörnan: 2007 Côtes-du-Rhône-Villages från Cuvée du Vatican i Châteauneuf. Beskrivet av importören som Karine Diffontys eget husbehovssörpel, slutsålt på en pisskvart och hemsmörat i ny leverans, och krönt till symbolen för ett slags vin vi har svårt att hitta på boa: hyfsat billigt, men gjort i små upplagor. Ett skapligt recept på bra vardagsvin, och följaktligen omtyckt och hyllat, också av mig även om jag inte har skrivit något. 80 procent grenache, resten syrah, hälften på cement och andra hälften i foudres. 109 kronor flaskan i sexpack.

I blå hörnan: 2007 Saint Cosme Côtes-du-Rhône. Frukten av familjen Barruols negociantsida, alltså bara Saint Cosme utan Château på etiketten, men det lilla kapellet från de dyra flaskorna finns med i alla fall. Hundra procent syrah mitt i grenacheland, delvis från lerjordar i Vinsobres, delvis från sand och rullsten. Inga överraskningar i vinmakandet – både överpumpning och pigeage, i och för sig, men Saint Cosme brukar ju vara pigga på extraktion – och så stora fat och ingen filtrering.

2007 Cuvée du Vatican och Saint Cosme

En garde, och allt det där. Vänstra glaset doftar av härliga mörka hallon, en viskning av fat och en gummiton som skriker ung syrah. Sedan vaknar vilttoner, garrigue, och en köttig, rökt charkdisk som växer till sig. Vet man att det ena vinet är gjort på syrah är blindprovningen slut här, men ett löfte om mineraler som svävar i glaset ska vi också nämna. Det är lite parfymerat, nyanserat, yppigt, generöst, attraktivt, och très 2007.

Till höger är det mer ungbärigt, spetsigare i doften, med kex, örter, och en tydlig järnkant. Hallonen är ljusare här, som hallonsylt på yoghurtglass, och vingummiliknande svarta vinbär bredvid. Grenachebaserad Châteauneufepigon (svårläst ord, va?) med årgångens hela charm.

Vid det här laget är vi så hungriga att vi kastar oss över den arma entrecôten. Saint Cosme visar sig ha en fräschör som skär igenom fettkappan, en klockren kalkstenssyrlighet som ringer i munnen och tvingar oss att klunka i ett tempo som Folkhälsoinstitutet kan ha synpunkter på. Mmm – munkänsla… Cuvée du Vatican har en varmare, mer likörtonad grenachefrukt, med ljus choklad, lakrits och peppar som tillbehör till hallonsylten; soligt, rent och fint och med en sympatisk antydan till apelsinskal i eftersmaken.

Det är två härliga viner, ett rullstenkast bortom vad man har lärt sig att en dryg hunka smakar i dag. Diffontys husvin står i skåpet och ska bli ett nöje att avverka efter hand. Men Saint Cosme blir det en låda av. Det är inte uppenbart av högre kvalitet, men passar mig bättre med sin slanka profil och lite stramare korsett. Urfranskt är det, mineraler och järn i ofjäskig förening med kött, men samtidigt med nollsjufrukten som ett spänstigt överdrag att tugga på. Och så en duktig pepparkick i avslutningen. Välgjord, hygglig sydfransos – som plötsligt fått årgångens åtta sekundmeter i ryggen på upploppet.

Vad är ditt go-to wine?

//anders

2007 Château de Saint Cosme Gigondas Valbelle

september 10, 2009

Signed, sealed, delivered. En Gigondas i tungviktarklass som bara är att hälla i sig mindre än två år efter skörd. Halleluja.

Om någon trots allt har missat hopens rop mot skyn om nollsjuor från södra Rhône är det dags att gå ut på torget med nytvättade öron. Kortversion 2007 St Cosme Valbelleför dig som har bråttom: Trevliga temperaturer, knappt något regn, ordentlig mistral, exceptionellt friska druvor. Resultatet är viner med mycket av det mesta, välbyggda, aromrika och lagringsbara – men tillgängliga så tidigt att man undrar vad som har flugit i dem.

Allt jag har smakat på hittills har fullkomligt sprutat fräsch och yppig frukt omkring sig. Syrorna kan vara lite låga, men å andra sidan talar odlarna om de mest fulländade tanniner de har varit med om och jolmigt är det inte. Parker slår frivolter och talar om det bästa han har sett på 30 år i Châteauneuf. Det betyder nog att jag kommer att tröttna på de här vinerna, men till dess tänker jag vältra mig i fruktfatet som Joakim von Anka i pengabingen.

Ta Louis och Cherry Barruols lilla bulldog med de långa ögonfransarna. Det här är ju en långliggare från grenachestockar som är 80 år och äldre, macererad med stjälkar och allt i två månader, toppad med tio procent syrah och med hyggligt mycket fat på. 10-15 år, säger de själva. Jag skulle vilja se den Valbelle 2007 som håller sig undan min korkskruv i 15 år. You can run, kid, but you can’t hide.

För det är ju så gott med björnbär och svarta körsbär om vartannat, färgad med en påtaglig hallonkant. Och så en komplex örtprofil, peppar och lakrits. Underbar balans mellan frukt, syra (faktiskt) och tanniner ger ett paket som får en att svälja lite fortare för att komma till nästa klunk. Mycket av allt. Och lammsteken från bonden i Valsta är en rosa dröm som står upp bra mot densiteten i munnen.

Den här fräschören i frukten och kvaliteten på tanninerna är precis essensen av södra Rhône 2007. Möjligen, möjligen kan det glänsa ännu lite mer om något år, men längre än så lär jag inte lägga undan de här och riskera att fruktlystern dämpas. Hedonism, här är din boning. Åt helvete med höstmysiga sekundärtoner och lagringsprestige.

Det är som att dricka en djuplila balklänning, glänsande, voluminös, smeksam, påkostad; krossad siden med precis det rätta motståndet på tungan. Hur kan man få nog av det?

//anders

Julien Barrot på Pont Noveau

maj 11, 2009

Det är klart att det är lite godisaffär i åttaårsåldern. Ta en favoritproducent i en favoritappellation – och ställ upp smakprov på det mesta han har tillverkat i karriären. Släng för säkerhets skull in vinmakaren själv och paketera alltsammans i en nyrenoverad källarhåla rakt under ett bra kök. Man tackar för inbjudan.

Julien Barrot är en riktigt kul bekantskap och sammanhanget mindre stökigt än det ofta kan vara. Ändå är det som roligast framåt kvällskröken, över ost och slattar, när han får vara 28 igen och inte känner att han måste hinna berätta hela faktabladet om varje cuvée. Men genomblåsningen av produktportföljen är en riktig resa som lär sitta i ett tag.

Barroche Pont Noveau

Först ut: Terroir. Unga, 15-åriga grenachestockar med några procent komplementdruvor, ligger på gammal ek.

2006 Terroir
Mm, vilka fräscha hallon på toppen. Smeksam, härlig fruktprofil, antydan till choklad, bakkryddor och så en växande örtighet som vi har lärt oss hör hemma i Rhônedalens nollsexor. Syran är fin och bygger på den fräscha känslan, uttrycket är ungt med bra tryck men utan onödig tyngd. Kirschigt och saftigt vin, lakrits och örter och jättefina tanniner.

2007 Terroir
Stor, yvig, busig doft, med rena godisfrukten som redan visar upp bra komplexitet. Så mycket mer än frukt får inte plats i näsan i dag, men den är å andra sidan riktigt vacker. Okej då, kanske lite lakrits. Smaken är generös, mycket söt och supermogen; ändå intagande med fräscha röda drag. Tanninerna är vansinnigt mogna och örterna dyker inte upp förrän i eftersmaken. Kalasgott.

Cuvée Réserve: Mest grenache som får samjäsa med mourvèdre, plus ensiffriga tillskott av syrah och cinsault. 2003 var grabbens första egna vin.

2003 Cuvée Reserve
Oj, udda – och det beror inte bara på en reduktiv känsla som det syre som återstår i rummet kastar sig över. Kryddigt, sirligt och komplext, med medicinala toner, choklad och kandisocker, och spår av svart vinbärsfrukt. Balansen är okej för en nolltrea, tanninerna sandiga och frukten har sötma, men lite tunt och eldigt samtidigt är det. Kul att se hur mycket Juliens vinfingrar har lärt sig sedan dess.

2005 Cuvée Reserve
Godisfruktig, bred och tät doft som kompliceras av en violton och en känsla av barrskog. Smaken är idel söt, mogen, modern frukt, toppat med rejält med garrigue och lakrits. Riktigt bra vin som sitter på en forsande kraft utan att bli klumpfotat.

Signature är egentligen domainevinet. Samma fyra druvor och en del lagring på fällningen för mourvèdrekomponenten.

2006 Signature
Intensiv, ren kirschdoft med schysst fräschör. Frukten bryts av en duktig skopa örter och helheten känns fortfarande mycket ung. Smaken är inte så givande i dag, ordentligt tuff med offensiva tanniner även om frukten ger ett moget intryck, och påtagligt 2006-örtig – tänk rödvin med en skvätt angostura i.

2007 Signature
Ja men si det här var ett annat djur. Doften från det här  vinet är rejält aromatisk och påminner faktiskt om de där pärontonerna som man får i riesling innan den har hittat fötterna. Femton månaders jäsning, hörde jag rätt? Kryddigt, superfräscht och fint, vidöppet trots att det borde vara i koma efter bara några veckor på flaska. Sötlakrits och citrustoner kompletterar på ett förtjusande sätt. Smaken är rik, saftig, bäraromatisk och skitgod. Här finns inte den stora sofistikerade komplexiteten, men vem saknar den? Nästan äppletoner i eftersmaken och ett vackert mineralstråk. Enormt bra. Hoppas den behåller cirkuskaraktären, för den känns inte som något lagringsobjekt, men vinets track record är så kort, så vem vet?

Fiancée är lika delar ung syrah och 100-årig grenache, och den som köper de gamla klyschorna om dikotomin manligt-kvinnligt har inga problem att uttolka namnet. Viss fatlagring.

2004 Fiancée
Tydliga, vackra mognadstoner redan, animalisk och komplex doft med choklad, läder, kött och en grund av mogna körsbär. Smaken är smeksam och ganska lätt med bra fräschör och viss mineralitet, men inte helt synkad med näsan.

2007 Fiancée
Det här tankprovet är ett helt annat vin, en explosion av ungdom, hallon och körsbär, toppad med en tydligare fatkrydda och drag av mandelmassa. I munnen är det charmerande med en fantastiskt fräsch och brett aromatisk sötfrukt; rött och rosigt och extremt lättgillat. Ändå finns en stabil och välbyggd struktur och en näve sydfranska örter. 2007 börjar driva upp sitt rykte ordentligt.

Pure har jag skrivit en del om förut, ren grenache från gamla stockar med Rayas på andra sidan ståltråden.

2004 Pure
Inte samma charmtroll i kväll som hemma för några veckor sedan, med en del reduktiva drag som behöver tid för att oxidera bort. Den här flaskan är också rätt mogen, på väg att lämna det überfräscha stadiet. Ändå är frukten så där skinande ren och vacker som den ska vara, och de animaliska dragen och grillkvällen tar plats. Smaken är idel mjuk och smeksam frukt med hela bärspektrumet representerat; kanske står plommon och lite cassis ut, och vingummi är ingen dum beskrivning heller. Mineraliskt, och örterna kryper fram först i eftersmaken.

2005 Pure
Oj oj. Stridsvagnen har blivit en smäcker Alfa Romeo med suffletten nere och nyplockad tobaksblomma i knapphålet där man sitter i förarsätet. Den här flaskan är fullkomligt ljuvlig. Den vackraste kejsarfrukt i näsan, ädla skogshallon, underbar aromatik, disposition och komplexitet. Örter, visst, men renare än Gammel Dansken i januari. All den finess som saknades finns här. Frukten är stor och söt i munnen, men slående elegant. Så komplext, med sommarblommor som ett färgat glas framför bärkompotten och en eftersmak där garriguen har med sig äpplen och något slags kex. Behöver du mer lovord? Lägg till en grym balans och en arkitektur man vinner tävlingar med. En jätteskräll – åt rätt håll.

2006 Pure
Kul, den här har blivit liggande hemma. Frukten är mörkare i nollsexan, kryddig och tung, och örtigheten är förstås betydligt mer påtaglig. Men doften är öppen, välbyggd och fin. Smaken är först och främst tydligt örtig (beklagar karbonpappret här, men så är det ju), med skog och barr som ryggsäck åt en frukt som är mörkare och tjurigare än hos syskonen. Tanninerna är ren kvalitet, men det är gott om dem och det här är en tydlig lagringskandidat för mig.

2007 Pure
Rakt från Juliens foudre till förväntansfulla gommar i Stockholm. Det doftar – frukost! Du är skeptisk? Ost, marmelad på körsbär, plommon och fikon, kex, rostat bröd, voilà le petit déjeuner. Det är redan förvånansvärt sammansatt även om blyertsskissen syns under akvarellen. Profilen bygger inte på renhet på samma sätt som hos 2004 och 2005; i stället en marmeladig känsla som får oss att börja prata om ostbrickor och chokladdesserter. Smaken ändrar inte på det: Frukt från himlen, tre gram restsocker och 16,6 procent alkohol. Syrorna är åt det låga hållet och intrycket oerhört glycerolfett och sött, och frukten är obeskrivlig. Hedonism i gamla foudres. Den grymmaste marmelad på fikon och kryddor. Vänta tills jag får breda den här på en bit vällagrad comté.

Jag vet inte hur kul det är att läsa det här flera veckor efter alla andra (klick, klick), men så kan det vara ibland. Slutsatser:

Det finns en genomgående renhet och ett lyft i frukten i vinerna från La Barroche som jag verkligen går igång på. Samtidigt vet vi fortfarande inte vart de tar vägen med åren. Jag frågade Julien om hans äldsta viner i dag var där han hade tänkt sig när han gjorde dem, och svaret gick framför allt ut på att ett han inte vill göra vin med sikte på ett visst drickfönster si och så många år in i framtiden. Kvalitet är kvalitet. Men det är uppenbart att många av de här är mer inbjudande som unga än mycket annat från Châteauneuf.

2007 fortsätter att visa upp sig med glans. Fantastiskt drickbara, överdådigt, oblygt fruktiga och ett slags okomplicerad charm. Undrar hur det ser ut längre norrut längs Rhône?

//anders

PS: Öppenhet i ur och skur har vi ju utlovat. Som ni förstår står importören Bristly för notan och inte de inbjudna.

2003 Vieux Télégraphe

februari 21, 2009

Har ni någon gång ätit något som varit så gott att ni nästan blir förbannade och vill slåss? Man vill svälja varje tugga lite fortare för att få ta en ny? Lammet på Bon Lloc två veckor innan de stängde dörrarna var en sådan rätt. Och lillebrors och vår mixed grill häromdagen: två ryggbiffar av hjort och två skivor rådjursentrecôte på samma tallrik, ankflottstekt sparrispotatis och tryffelzabaglione. Be still, my heart.

radjursentrecote

Nolltreorna från södra Rhône har ju visat tecken på att vara redo för stupstocken, så den gamla telegrafstationen får sätta livet till i stället för att tyna bort under ovärdig palliativvård. Rätt, märker vi på 2003-vieux-telegraphedoften som ger generös, mogen, lite solbakad frukt och inte snålar på alkoholen. Jag är hemskt förtjust i mixen av gamla jordgubbar, jord, kirsch och garrigue, rörd med järnstång och tuktad i gamla foudres.

Vieux Télégraphe är frukten av Hippolyte Bruniers arbete med att sätta stockar på Crauplatån när 1800-talet började ta slut. För er som undrar: Ja, det fanns en telegrafstation, en gammal semaforhistoria i ett torn som skickade vidare signaler från grannstationen i en kedja som täckte in det mesta av Frankrike. Det är en av de klassiska egendomarna i Châteauneuf, med hög genomsnittsålder på stockarna, marken full av galets roulés och stora foudres i källaren, men har också satsat på den ofta rätt vettiga approach som kallas lutte raisonné – ekotänk och jordvård utan homeopati och zodiakkartor.

Vi fick ju 1988 i de norra förorterna häromveckan, och det är kul att jämföra vinerna. Här är smaken en riktig munfyllare, stor och burdus med yviga örtbuskage. Frukten är kalassöt med jordgubbssylt och mer kirsch, men har inte riktigt tyngden i mitten som mer balanserade år kan ge. Eftersmaken är mer tydligt bakad och smakar mjölkchoklad och lite russin.

Tanninerna är anständiga trots värmestressen, men visst är det 2003 vi dricker. Och inte finns syrorna riktigt där heller. Fast till ett halvt kilo nybrynt, tryffelsmekt viltkött är det de mer älskvärda egenskaperna som får scenen för sig själva.

//anders

PS: Vinbaren var samma spabehandling som vanligt efter en hysterisk torktumlarfredag på jobbet. Savennières från 2004, Damien Laureaus Le bel ouvrage, var precis den avkoppling jag behövde, nougat- och sherrytoner och klassiska syror. Mitt i en slurk 2006 Ramey Russian River Chardonnay, fatkryddig och mättad, börjar lilltjejen illtjuta, men det slutade med mutmat för henne och 2004 Echézeaux från pyttenegocianten Lucien Le Moine för mig. Underbar doft, djup och komplex, med gott om örter och mint i den raffinerade frukten, och förutsägbart bråkigt och tanninstint i munnen. Sannolikt grymt om tio år.

2005 La Barroche Pure

januari 23, 2009

Två timmar till elektriska stolen. Vad kräver du på tallriken?

Det är ju en bit från San Quentin och mitt förbrytarregister är lite färglöst. Men den dagen är det nog bara för delstatskriminalvården att packa sig iväg till Vänersborg och förmå lillebror att såga t-benstekar av Kobergshjorten. Och inget snålande med fettkappan, goddammit.

hjortentrecote-20090117

Så när trehektoskolosserna dyker upp ur den besökande duffelbagen (utan delstatlig inblandning) är det dags för Julien Barrots toppflaska från 2005 att dyka upp ur lådan. Lufta i ett dygn, eller varför inte tre veckor, hälsar Barrot via Finare Vinare, så det blir sneak preview kvällen före. Doften ur den nyhällda karaffen är det bästa med hela tjuvprovningen: Den renaste av parfymer, lätta eteriska toner som tar sig ända upp ur djupet medan de tyngre 2005-la-barroche-pureångorna blir kvar. Så här kan hundraåriga grenachestockar ställa till det. Unga bär; jordgubbe, hallon med en mörk nyans, nyplockade röda vinbär; Yoplait framboise; lakrits förstås, och en antydan från djurriket. De första centilitrarna i munnen ryms i ett ord: Närvaro. Man märker knappt att man redan har svalt.

När viltfonden blivit sås och innertemperaturen kryper uppåt har ett dygn i karaffen renodlat bäraromerna till raffinerad hallon- och jordgubbssylt. En rejäl skvätt kirsch har krupit fram, bredvid örter, lakrits, pinje och en liten korv. Ändå är skillnaden häpnadsväckande liten – jag menar, vad hände sist du glömde en karaff framme över natten?

Munkänslan är inte tung – det är ändå Châteauneuf, detta – men fet som ett gödsvin och så dominant att den hade knockat det mesta du kan tänka dig i matväg. Alltså en kalasmatchning. Intensiteten är episk. Örtigheten är så tung att den snuddar vid Gammel Dansk. Antydningar av cassis och portvin tassar in bland de röda bären och frukten smeker verkligen tungan. Från klagomuren: Hettan från tokigt mycket alkohol känns på ett sätt som de här vinerna brukar klara sig undan (och svalka hjälper inte). Dessutom hamnar de där eleganta balettdansöserna i ljusa bärdräkter, som jag tycker så mycket om, under ångvälten just nu, och helheten tjänar inte på det. Kan den obalansen faktiskt antyda början till en tunnel? Och så var det det där med syra…

Så om vi måste jämföra vinner den ljuvliga nollfyran på poäng här hemma; den passar helt enkelt mig bättre. Just nu. Men då ska man komma ihåg att den var ett under av drickbarhet, med årgångens charmiga fräschör, medan det här vinet är ett vrålande hästkraftpaket som inte ens ser de där dansöserna förrän de tryckts ned i asfalten. I sinom tid kan det bli legendariskt.

//anders

PS: Finare Vinare har skrivit det mesta om Pure och Julien Barrot, så jag behöver inte upprepa all bakgrund. Leve internet.

PS 2: Robert Parker satte 96 poäng, men så fort han fick lite käk till blev det tre inofficiella hundrapoängare i Hedonist’s Gazette. Apropå hur man förhåller sig till vin, med laboratoriet i ena ändan av skalan och skratt, levande ljus och rosaröd hjort i den andra. Tro inte att något är självklart här i världen.

2004 La Nerthe Châteauneuf-du-Pape Blanc

januari 11, 2009

Vad var det för färg på din châteauneuf, sade du? Probably the best white wines that you’re not drinking, säger James Molesworth om de vita vinerna från påvens nya. De har blivit lite nördviner, en rännil bredvid regionens stöddiga röda, bara fem procent av produktionen. Själv är jag lite kluven.

2004-la-nerthe-blanc

Ni minns kanske hur förtjust jag var över Château La Nerthes fräscha röda sommarfläkt från 2004? Men pratar man med Robert Parker är det inget snack om vad man ska välja det året: 89 poäng till husets röda, skyhöga 93 till det vita. En tia dyrare är det också. Vi steker fisk och bryner smör och låter näsan smekas av en liten men fin doft, tydligt vaxig, med en fatig kappa av vanilj och mandeltoner.

Tropiska äpplen, kan ni tänka er det? Gula, mogna, men med en återhållen tropisk lutning och persikotoner. Somrig doft överlag, med aromatiska blomtoner på toppen. Det är lätt att tänka sött vin innan man minns att man är i södra Rhône.

Grenache blanc och roussanne dominerar, med 22 procent bourboulenc och en skvätt clairette. And here’s the catch: ingen av de här kamraterna är ju kända för några större insatser i den livliga syrans tjänst. Det känns fett, sött och tungt i munnen utan att egentligen vara sött. Smaken har bikakor: vax och honung på samma gång. Det börjar berusande aromatiskt, som en hel blomsterträdgård en sommarkväll, men lugnar sig och landar i de tropiska äpplena igen. En liten citrusbeska målar klart den rhônska tavlan och eftersmaken har en kul och rätt tydlig ton av kanel och pepparkaka.

Fin doft, tristare smak, alltså. Tummen ned för 289 spänn och storstryk av den förtjusande röda systern. All alcohol and no acidity makes Jack a dull boy, som Nicholson skulle ha sagt.

//anders

2005 Château de St Cosme Valbelle (och lite bubblor)

januari 2, 2009

Hjortentrecôten: 57 grader. 2005 Château de St Cosme Gigondas Valbelle: 18 grader. Trekvartsmätta på skaldjur kikar vi på varandra över glaskanten, ett sista ögonkast av förväntan innan vi ska ge oss på årets sista varmrätt; temperaturtimingen har klaffat som en schweizisk lokalbuss, sammetsröda tomtebloss glimmar ur glasen och blicken dimmas lite när vi tänker på barnet som nyårssnusat så pittoreskt i korgen hela kvällen.

Då kommer gallskriket som får glasen att skallra.

nyarshjort-2008

Bara som en liten påminnelse om vem som bestämmer över middagsplanerna. Nyårsafton inräknad. Det är inte jag.

Men det är svårt att skjuta den här vilttrippen i sank, och nu vet vi att rosaröd hjort smakar lika bra när någon annan skär den i bitar på tallriken. Svart trumpetsvamp och konjak i den täta såsen, småpotatis stekt i ankflott med generöst med rosmarin. Och glaskuporna ger en ursnygg, mörk och mycket ren frukt, likörtonad utan att snava på syltdiket.

2005-st-cosme-valbelle1Valbelle är mellanvinet från stjärnskottet Louis Barrouls egen mark i Gigondas, som dubbas av Robert Parker till något av det bästa man hittar i appellationen i dag. Nollfem är ju den där stukturerade, tunga årgången och det här är förstås tokigt ungt, men strålande fint. Primärfruktigt, med en blomtonad, mörk sortering av nykrossade bär; björnbär, moreller och ett litet hallon svävande vid kanten på glaset. En elegant korvton och örter matchar och under frukttäcket väntar antydningar till grus och blod. Och så en viskning av fat, mest lite mandel och rostat bröd.

Barroul jäser sin grenache ihop med tio procent syrah och låter bli att plocka bort stjälkarna. Lakrits och en sydfransk beska är tydligast bredvid frukten, men inte ett spår av några gröna stjälkar. Fokus, intensitet: femstjärniga – det sjunger till i gommen av attacken. En skopa garrigue i en lång, lång eftersmak. Trots ungdomen är Valbelle inte ett dugg burdus, men sitter på en oerhörd kraft. Det är kalas till den örttunga, lite rustika maten nu, men har potential att bli ett knockoutvin. För under 300 spänn. Nästa kapitel: en liten sparring mot Cuvée Doucinello – liknande, men med mer järn och mindre modern frukttyngd – framåt slutet av 2010.

*

Nyårsbubblorna till köksskålen och ostronen låter som något man hittat på själv: 1996 Juillet-Lallement Brut. Club de Viticulteurs Champenois, eller 1996-juillet-lallementnumera Club Trésors de Champagne (extraläsning här och här), marknadsför gemensamt ett antal småodlares skumpa i särskilda Special Club-flaskor, och prisvärdet är det sällan något fel på. Pierre Lallements skapelse från Verzy det signade året 1996 är framför allt en nougattung historia, avrundad och utmognad i doften med valnötter och nybakta kex.

Smaken är generös, nästan söt, och fyllig med fin balans mellan citrus, nötter och nougat med lite kryddtoner på toppen. Precis lagom oxiderad för min smak. Gedigen och välgjort, och grand cru-champagne från 1996 för 350 spänn är ju rena mellandagsrean.

//anders

Good shit: Beaucastel 1981-2003

december 9, 2008

Tretton druvor. Ett vin. Och en armé av små svampar på samhällets skuggsida.

beaucastelvertikalBrettanomyces brukar få de flesta att ringa Yeastbusters. Den lilla fuljästen producerar flera ämnen som påverkar smak och doft. Har du hela gödselbrunnen i glaset? Brett. Ost och gamla plåster? Brett igen. Låga halter ses inte som negativt av alla, och ni som har läst den här bloggen ett tag vet ju att jag går igång på stalliga viner. Många anser ändå att minsta svamp är en defekt. Problemet är att källarchefen brukar ha lika bra kontroll på Brettanomyces som Stockholms stad har på kaninkolonin på Kungsholmen.

Den brettiga karaktären är ett av skälen till att Beaucastel är ett vin folk bråkar om. Somliga hävdar att det är den höga mourvèdredosen som står för lagårdslukten. Och det är inte många vinmakare i Châteauneuf som hettar upp musten innan de gör vin av den. Eller propsar på att pytsa i samtliga tretton tillåtna druvor. Det här kan vara årets mest upphetsande vertikal.

1981 Château de Beaucastel

Sweet baby Jesus… Den som fortfarande tycker att James Brown är funky har inte varit i samma rum som 1981 Beaucastel. Hela bondgården med läder och stall hoppar ur glaset och väsnas. Ändå lyckas de inte gömma en överväldigande rik, söt frukt, rödtonad med drag av hallonsylt. Vilken jättedoft! Här finns rått kött, charkdisk och ett stråk av lagerblad.

Smaken är en cirkus av smaker, ändå lätt, slank och mineralisk. Jordgubbe, visst, men sedan är det allt annat än bärfruktigt. Tjära och rök är det gott om. Mentol eller liniment. Anis och blyerts eller grafit. Strukturen är fantastisk och kvällens godaste vin fanns visst i första glaset.

1985 Château de Beaucastel

Betydligt lättare och lugnare karaktär här; mer hallonsyltig med drag av kex. Djupt kryddig doft med lakritstoner och ett härligt provocerande stråk av inälvor som håller kvar oss på den vilda sidan. Smaken är överraskande uttryckslös med ett slags lätt röd generalfrukt och en svårfångad touch av kemilåda. Fin hög syra; inte dumt men lite profillöst.

1989 Château de Beaucastel

Mais c’est la merde, ça… Vildsint brettig doft som tar livet av frukten. Läder och eneträ ger karaktär åt den solmogna doften. Det finns en överton av nagellack här och ett kryddstråk åt muskothållet. Ädel slottssmak med utmognad frukt; som att dricka en välpolerad mahognymöbel. Härligt rejäla tanniner, snyggt infällda i helheten, och klockren balans med syrliga röda vinbär. Kalasgod smak trots hygienanmärkningarna från näsan. Skyhöga 97 poäng hos Parker, men kan bli ännu godare om några år.

1990 Château de Beaucastel

Vacker, elegant, ljust röd frukt, men det här glaset är ganska knutet. Örtigheten dominerar i dag och lite kött ligger på grillen hos grannen. Smaken bekräftar det bakåtsträvande intrycket, tuff och rätt knuten med riktigt höga syror, men intensiteten kan ingen klaga på. Perrinpojkarna vet hur man behåller fokus i ett vin. Örter och gammaldags jordgubbssylt snarare än djurpark det här året.

1995 Château de Beaucastel

Det är häpnadsväckande hur många olika versioner av förruttnelse en och samma producent kan åstadkomma. Här är det blandade ostar mitt på scenen. I övrigt är nittiofemman gjord i en lite avvikande stil som påminner om dagens moderna CdP-hus: Mörkare, kirschig frukt med mörka bär och toner åt mandelhållet. Tydligt kryddig är den också, med mycket garrigue. Smaken är strålande fin, ung och mörkbärig med underbar syra. Bilden får komplexitet av lakrits, örter och anis, rök och så en flashback till stensötan i Mulleskoleskogen. Utmärkt.

1998 Château de Beaucastel

You guessed it – en ny variant på sönderfallet… Här är det buljong, köttsoppa och soja som sätter tonen. Annars är doften ljus och söt med hallon, jordgubbsmarmelad, muscovadosocker och pinje, välgjord traditionell Châteauneuf. Smaken är rätt ren med den frukt man vill ha och bitoner av soja och rått kött. Smaken slutar med en ovanlig och god nötig ton, som en sked valnötsolja.

2001 Château de Beaucastel

Roligt! Doften domineras helt av absurt ren jordgubbssylt, kanske till och med smultron. Fullkomligt charmant. Och så sommarblommor därtill. På med finklänningen och så Den blomstertid nu kommer på blockflöjt. Smaken är som en smultronsmekning, helt förtjusande och påfallande elegant. Blommor, lite cassis och en örtig kant fyller i den harmoniska smakbilden. Också oerhört gott.

2003 Château de Beaucastel

Quoi? Den här doften är inte helt koscher, ens om man är beredd på att många châteauneufer från 2003 beter sig rätt udda. Russin, okej, det har jag varit med om förr i nolltreor. Men sedan kommer en klorton som inte är vanlig TCA, och hela gamla städskåpet med målarfärg, lösningsmedel och rengöringsprodukter. Volatila syror, visst, men det här ropar jag foul på. Trist slut på en grym vertikal.

Slutsats: Beaucastel är en kameleont med större garderob än Fredrik Ljungberg. Jag har nog aldrig hittat så många olika karaktärer i en vertikal – och jag tycker om allihop. Men den där harmoniskt stökiga, vidöppna åttioettan får guldmedalj och blomsterkvast trots hård konkurrens.

//anders

PS: För lite labbande och slabbande med brett, titta in hos Den lille kemisten.

PS 2: Det här var de första två flighterna på en sån där Divineprovning som alltid motsvarar några månaders vinfrossande för mig. Jag hoppas kunna randa ur mig resten snart, men sitt inte uppe och vänta.

PS 3: Perrinfamiljen finns också i bloggosfären. Check it out.

PS 4: Inte fått nog än? Marc Perrin intervjuas på Grape Radio.

2003 Alain Voge Cornas Vieilles Vignes

november 13, 2008

Vinkokongen vid Slussen fortsätter att ge värme, verklighetsflykt och klassvin åt novemberpiskade köksflyktingar. Alain Voge, kungen av Cornas, har hållit riktigt hög nivå sedan 50-talet och alla som skriver om honom brukar måla upp en drömfarfar: ödmjuk trots allt beröm, och med en lågmäld humor. Han sitter på ett sjuttiotal separata plättar på några få hektar – och brukar skämta om att anledningen till att han skördar lite sent är att han måste lista ut vilka stockar som är hans.

Det här glaset är ett kalasexempel på Cornas 2003. Snygg, varm syrahfrukt, generös med rondör och sötma men – tack, Alain – utan att tappa fokus. Doften är parfymerad med den där djupa känslan av gamla stockar och toner av hallon och björnbär bredvid lite korv och grillat. Komplext, slösande rikt och lite otypiskt; både läckrare frukt och mer elegant än Cornasklyschorna om bonniga lagårdsviner.

Fruktsnasket följer med in i munnen, men det finns ingen jättekropp. Lite av ett nose wine ändå, det här. Eftersmaken är lite rökig, och där först kommer en lång, smeksam sötma som man kan sitta och suga på. Annars är det idel rödsaftiga syror som drar på salivkranarna, och rätt tapetserande tanniner. Precis som jag vill ha det i den här delen av världen.

//anders

Update: 92+ från Parker och ett glatt drink now redan 2006. Amen, brother.

Update 2: 400 spänn i beställningssortimentet. Och nollfemman kommer visst i morgon, till samma pris.

2006 Alain Graillot Crozes-Hermitage

november 2, 2008

Vad gjorde man utan andra bloggare? Kom så ska vi gruppkramas och sjunga We shall overcome tillsammans.

Köket ser ut som Jerusalems förstörelse och saboterar vinkonsumtionen, men Finare Vinares medeltida frosserier får små salta järnklockor att ringa: Varför har jag inte bloggat om Graillots nollsexa? Lite letande, och lo and behold, här finns ju jungfruliga anteckningar och minnet kommer tillbaka. A tavola.

Efter trekvart i karaff har vi ett blålila vin med en jättefin, ung, primär och härlig doft. Frukten drar åt det röda hållet, men ändå med björnbärskaraktär, om ni kan tänka er röda björnbär. Faten ger lite terpentin och en anstrykning av vanilj. Sedan är det Crozes för hela slanten och man anar Graillot i penseldragen: Järn, milda charkuterier, granskog, rökeri, örter och nytjärad brygga.

Oj då, vad det bråkas i munnen. Ungt, syrligt, kärvt och bitskt – härligt. Slankt och bra är det, och frukten är skinande ren. Men det mesta av anletsdragen kommer från jorden: Vinet är mycket tydligt mineraliskt med en massa järn och markerad sälta. Lakrits, oliver och korv kommer i den långa eftersmaken och lite parfymerad blomsötma kryper fram.

Gott! Ungsyrahbrigaden kan utan tvekan korka upp till lammsteken, men det känns rätt långt ifrån sin topp. Dag två har fruktsötman och någon blyg viol växt till sig. Men det är lite svårt att förstå den totala tjurrusning Systembolaget utsattes för i fjol efter Kronstams glänsande 100 poäng till nollfemman. Kalasvin för en hanterbar peng, absolut, men det gäller en del andra flaskor som inte skapade undantagstillstånd och brända bilar. Och det kräver att man gillar tuff Crozes. Risken är att många blir besvikna när de faktiskt smakar.

//anders

PS: Frankofila intryck här.

2004 Domaine la Barroche Pure

augusti 10, 2008

Ty den som har, åt honom skall varda givet. Julien Barrot är 28 år gammal – och håller på att lägga vinvärlden för sina fötter. Robert Parker höjde nyss betyget för 2005 La Barroche Pure till klingande 100 poäng, om än i inofficiella Hedonist’s Gazette. Grannbloggarna som tittade in i somras berättar att den jäveln dessutom är oerhört charmig. Och snygg.

Men okej, etiketterna är faktiskt ganska räliga.

Pure är alltså en twentysomethings försök att krama essensen ur Châteauneuf. Med hjälp av hundraåriga grenachestockar utan komplementdruvor. Rubriken Quintessence of a soul på baketiketten har lite för mycket av kristaller och delfinsång över sig, men jag fattar vad han vill. Och jag har länge sett fram mot att prova vinet.

Färgen: Ganska ljus, lätt röd. Sedan ned med näsan. Sedan stannar klockorna.

Vardagsrummet fylls av jordgubbar och hallon med sanslös närvaro och finess. Det här är Platons idé om skogshallon. Plocka ett i skogen – och det behåller inte den här fräschören i tio sekunder. Bland de första topptonerna finns lika nyplockade körsbär. Skulle man stanna här är det läskigt mycket som pekar mot moderna pinoter från, säg, Nya Zeeland eller svalare delar av Kalifornien. Eller Platons idé om dem, då.

Men man behöver inte stanna där, och det kommer så mycket mer, och vinet rättar in sig i châteauneufledet. Längst fram i châteauneufledet. Örter i massor. Tydlig lakrits, som späd fänkål. Pinje och en viskning av tobak. Rått kött kryper sakta fram; grillat kött ännu senare. Allt mer av den speciella senigt animaliska känsla som Châteauneuf är ensamt om. Och så en svag parfym av något som liknar passionsfrukt. Det här är ju sjukt bra.

I munnen är vinet lätt och elegant, med en fantastisk närvaro som tar andan ur en. Visst, jag hör också panegyriklarmet tjuta, men vad ska jag göra? Femton procent alkohol är som borttrollade. Vilken balans, vilken koncentration, vilken lätthet. Vilket superbt öga för detaljer.

De platonska hallonen och jordgubbssylten står fortfarande i centrum, men har fått en överrock av lakrits med en liten sälta. Jag hittar apelsinskal också – jag älskar citrustoner i rejäla röda viner. Smaken glider fram utan svackor till en lång ringande eftersmak med örter och lakrits bredvid något som får en att tänka på skogen. Tanniner och syror: Se kapitlet Balans. Det vore spännande att få den här med lite ålder på, men den är så galet god i sin nuvarande fas att jag tvivlar på att den överlever.

Det här är en ny front i Châteauneuf för mig. Jag kommer inte att överge gamla brettdoftande hästtäcken. Men jag är också en sucker för renhet. Visst vilar Pure på fruktmassan, men det är renheten som definierar vinets karaktär. Julien Barrot brukar understryka att han strävar efter finess när han gör vin, och jag hittar inte en enda aspekt av 2004 Pure som inte bär finessen på bröstet. Precis så vill jag att modernisering ska gå till.

Den här flaskan blev stående ett tag i onödan, men nu är den slut, och förväntningarna på nollfemman sprängde just alla dammluckor.

//anders

PS: Det finns förstås en massa att läsa om Julien Barrot och Domaine La Barroche [sajten just nu under ombyggnad], som han tog över på allvar 2002. Storyn är den gamla vanliga: Familjegården sålde till négocianter i alla år, innan den unga drivkraften kom in i bilden. Frankofona läsare hittar hans blogg här.

2004 Château la Nerthe

augusti 7, 2008

Efter sextio timmars jobb behöver man smeka alla sinnen samtidigt. Det blir italienska korvar, ostar lite varstans ifrån och gratis Puccini i Vitabergsparken. Sommaren tar en liten revansch efter att ha blivit duktigt spöad ett par dagar. Och så nysläppta la Nerthe som förstås måste utvärderas asap.

Det här slottet brukar vara mycket pålitligt och gör châteauneuf med ursprungskänsla utan att egentligen höra till den hårdaste old school-falangen. Ungefär hälften ligger på ek, resten på stentankar från 1500-talet som man anar en viss stolthet över. Ofta mer åtkomligt som ungt än många av grannarna, med ett lyft i frukten som jord & ört-laget saknar. För övrigt avstjälkar la Nerthe så gott som hela skörden och nöjer sig med skaltanninerna, vilket kanske hjälper till att förklara den renhet i fruktspetsen man ofta hittar i vinet. Och så alla 13 druvorna.

2004 brukar beskrivas som skolboksversionen av klassisk CdP. Normalitetens bålverk, inklämt mellan monstrositeten 2003, som ingen verkar ha vetat hur man skulle tackla, och hyllade 2005. Det är svårt att tro att la Nerthe skulle göra en besviken då.

Vinet tjuvprovas kvällen före, pop’n’pour. Doften är fortfarande lite fatdominerad, men söt och ungdomligt charmig frukt spritter under. Här finns röda vinbär, unga hallon och begynnande björnbär i en version som är en aning parfymerad. Man anar anis och violer. Allt är förstås mycket ungt, vilket ger en känsla av att byggstenarna inte har satt sig helt på plats än, men det ger andra fördelar. I bakgrunden väntar köttiga toner och ett embryo till tobak – visst doftar det châteauneuf. Det som inte finns än är komplexiteten. Ibland känns det nästan som ett fatprov.

Men det är nästan överraskande njutbart i munnen. Saftigt och friskt med fin kropp och en tydlig sälta, som de där godisarna som kombinerar lakrits med skogsbärssmaker. Här finns mer av de animalier som inte riktigt kommit fram i doften, plus en mineralisk känsla. Tanninerna är närvarande, men mogna och fina, och den totala balansen är underbar. Tillsammans med tydligt moget och sött fruktmaterial pekar det tveklöst mot en fin framtid. Tänk bara när frukten rundas av och sötman djupnar…

Dagen efter, när Gianni Schicchi blåser de snikna släktingarna på gamle Buosos arv, har en mörkfruktig känsla smugit sig in bredvid hallonen: Mörka körsbär och björnbär med magnifik fruktsötma. Tanninerna är lite mer markerade och vinet känns lite eldigare. Jag får ideliga flashbacks till Castello di Brolio från samma år och skyller på de söta körsbären och hinnan av fataromer som ligger som ett sammetstäcke över skattkistan. Men den charmanta parfymen är ohotad.

Det är inget snack om att den här upplagan av la Nerthe är köpvärd. Det är ju jättegott precis som det är, med bara en snabbluftning, och kommer att bli kalas på ett helt annat sätt i sin mogna inkarnation. Hade jag inte lite ost kvar?

//anders

2006 Gilles Robin Cuvée Albéric Bouvet

juli 1, 2008

Déjà vu! Är inte detta vår tids allra vanligaste berättelse om nya stjärnor på vinhimlen? Familjen har odlat vin sedan Hedenhös, men alltid sålt i bulk till lokala storbonden eller kooperativet. Den ambitiösa sonen, i undantagsfall dottern, rycker i kopplet och ser grandios potential i den gamla familjeterroiren. Patriarken går bort, sonen skurar i källaren, skär ned skördeuttaget till en fjärdedel, slutar att ta med sten och ogräs i jäskaret, och presto! Världsklass.

Med lite skohorn får man in Gilles Robin i det manuset också. Sedan 1996, när kooperativkontraktet löpte ut, gör han konsekvent en av marknadens bästa Crozes lite söder om Hermitageberget. Och har den goda smaken att döpa cuvén efter farfar – det fick väl räcka med uppror när en 24-årig Gilles fick rodret i händerna.

Nollsexan med gamle Albéric på etiketten ger en rätt utslagen, härlig syrahdoft efter några timmar på karaff. Djup långt utöver vad apellationen antyder, och en egen charm trots det avskalat fläskfria uttrycket. Björnbärsfrukt dominerar i kärnan, med en kaffesky efter 15 månader på barriques och en metallisk ton. Lite kött, men varken bacon eller vitpeppar hittar jag trots mina fördomar.

Det är ordentligt syrligt i munnen. Lägg en duktig kärnbeska bredvid, och ös på med järn och jord, så förstår ni att Robin inte gör nybörjarviner eller smörar för dem som föredrar shiraz från Barossa. Mycket slankt, men verkligen inte asketiskt; vältrimmat, men med bra koncentration och en mineralisk ryggrad som jag verkligen gillar. Kanske är det fortfarande lite mycket kaffe ovanpå frukten och jag tror att Albéric känns mer harmonisk om något år.

Men det är gott till, och efter, maten redan i dag. Och detta utan en minut i Graillotköer – bara att gå och beställa.

//anders

2005 Domaine Le Sang Des Cailloux Cuvée Doucinello

juni 3, 2008

Ja ni, den svenska vinbloggosfären… En outtömlig källa till upplevelser, en massgrav för goda föresatser. I ett majsläpp packat som en piñata med godis lyckades jag stå över Doucinello. Tills jag läste den här posten. Och den här. Och den här. Sluta. Jag ger mig.

Den hjärteknipande historien om hur de tre döttrarna Doucinello, Azalaïs och Fioreto turas om att ge namn åt cuvéen i strikt rotation har ni redan läst bakom länkarna. Fast man undrar över familjen Férigoules smak för kvinnonamn – vilken trio! Låter det inte som häxorna i Macbeth, ungefär? Ungt och mörkt åt det blå hållet är i alla fall vinet, och doften inte mindre ung och mörk.

Med ett minimum av luftning är det eldighet, klister och aromatiska fat med kaffe som ligger överst. Men under skiner en intensiv mörk frukt, lite likörtonad, som av nykrossade bär. Det är massivt, ungt och lite överväldigande. Lakrits och örter är det gott om, med sydeuropeisk pinjeskog och plorsbär.

Den här gången överträffar smaken doften. Mineraliskt och köttigt intar vinet munnen, men med en smidig munkänsla även om alkoholen är rätt offensiv. Sötfruktiga körsbär och plommon samsas med kött, lever och järn, med en extra hästsko att suga på i eftersmaken. Lite portvinsvibrationer får man ibland och faten – trots jäsning på betong och mindre än ett år på stora, använda fat, det vill säga nästan ingenting – är rätt påtagliga. Strukturen är strålande, och kärnbeskan påtaglig, tillräckligt för att motivera en varning för de känsliga. Däremot, om man ska jämföra lite, känns vinet inte alls så funkigt som Frankofilens flaska verkar ha varit, och F&V:s tobak hittar jag inte så mycket av; annars är vi rätt överens.

Det här flickebarnet bär på en enorm potential, men är ungt och bråkigt i riktig trotsålder. Det blir mörkaste kylskåpet över natten och handfast uppfostran i karaff dagen efter, innan vi grillar lammkotletter och gör sommarens första potatissallad med hallonvinaigrette. En del animaliska toner kryper fram ur vrårna, stall och annat härligt ofint. Samtidigt ger den rena frukten med sig lite och charmen klingar av, så det är ingen metod att rekommendera. Men trots att Doucinello bjuder motstånd är det ren njutning redan i dag. Och herregud så roligt det ska bli att plocka fram nästa flaska om, säg, tre år.

//anders

1998 Château La Nerthe Cuvée des Cadettes

mars 28, 2008

Kolla att ni inte har volymen uppdragen för högt, mina vänner, för nu är det Seriously Loud Goddamn Hallelujah Time och förstärkaren på elva. Och ni som inte är så förtjusta i Châteauneuf-du-Pape kan nog dra ned rätt rejält och stoppa persilja i öronen.

1998 La Nerthe Cuvée Des Cadettes NYLa Nerthe gör bara Cuvée des Cadettes när de tycker att årgången är bra nog. 1998 gick det mesta i lås och man brukar backa till 1990 för att hitta ett år som matchar. Kommandanten Joseph Ducos började 1870 putsa upp ett slott på dekis, och planterade den vingård där man i dag hämtar druvorna till Cuvée des Cadettes. Den skapligt ålderspotenta grenachen utgör knappt hälften av cuvéen, som har rätt mycket syrah och mourvèdre jämför med många andra slott. Och så det vanliga receptet på en cocktail av framgång och sell out-kritik: 18 månader på ny ek. Och jag som är så förtjust i La Nerthes vanliga, ganska elegant lågmälda uttryck – är det här verkligen min tekopp?

Det är här jag behöver det elfte förstärkarsnäppet. Ja, det är precis detta som är min tekopp i Châteauneuf. Det är faktiskt hela min servis, med ett dussin små snirkliga silverskedar och gräddsnipa.

Ah, la pureté. Doften är så skinande ren i frukten att Benediktus XVI snart kommer springande med en saligförklaring. Strålande vildhallonmättad grenachekaraktär dominerar trots den låga andelen, med jordgubbe och till och med några svarta vinbär på kanten. Fat? Visst, men jättesnyggt integrerade och kortklippta, mest bara en liten kaffeton. Visst är kadetterna inga traditionalister som Mont-Olivet häromnyssens, men de försvarar sina galets roulés till sista droppen.

Och detta är allt annat än en frukttårta. Lite djuriska stalltoner finns, en mineralig jordkaraktär, örterna och vitpepparn. Tio år av mognad har plockat fram några lagerblad, ett uns tobak och begynnande skogssvamp.

Och smaken, smaken… Klingande rena och klara linjer här också. Underbart nyanserad smak i perfekt balans, fräsch och saftig munkänsla, slank och lång som en sommarnatt. Quoi? En slank lyxcuvée från Châteauneuf? Javisst. Det här är elegans som mer än viskar om bourgogne, rödfrukt med lite hallonsylt på toppen och härliga fint vävda tanniner. Garrigue och lite anis fyller i bilden. Savory är ett användbart engelskt uttryck som vi saknar, men tänk välkryddat kött med skicklig stekyta som man vill tugga på.

Mognadsmässigt är nittioåttan i en extremt välvillig fas just nu – alltid en skön känsla att pricka krysset på det viset – men har gott om tid på sig. Det ser ut som att châteauneuferna kommer att stå tätt som energiskog i toppen av årslistan 2008. Den här knuffar ingalunda bort utomjordiska 2000 Pégau Da Capo från tronen. Men räkna bort den, och jag har aldrig upplevt en godare châteauneuf. En kvar – tänk om jag haft mer pengar när den såldes.

//anders

PS: Apropå 2000 Da Capo blev Drucketgänget så förförda att de gick och smällde vårbudgeten på en flaska. Tack och lov blev den till belåtenhet: Underbar läsning här. Dessutom erbjuder de en second opinion om 1998 Cadettes ur en flaska som verkar betydligt mognare än min.

PS 2: Resan är påbörjad! Det känns stort att ha satt första bocken på Decanters lista över 100 Wines To Try Before You Die. Den som vill bjuda på exempelvis 1945 Mouton-Rothschild eller 1921 Yquem kan höra av sig när som helst.

Vertikal: Clos du Mont-Olivet 1980-2005

mars 24, 2008

Sent ska syndaren blogga. Det var en vecka sedan jag satt och sörplade allt äldre Châteauneuf på Döbelnsgatan, och ni som bryr er om sånt här har redan läst alltihop hos Finare Vinare (medan jag försökt låta bli). My bad. Allt är påskens fel.

Hur som helst. Mont-Olivet (kolla bilden…) tillhör det gamla gardet på de steniga kullarna; skapligt gamla grenachestockar, lagring på stora foudres, rätt återhållen extraktion, hela baletten. På sistone har huset försökt göra sina viner lite mer tillgängliga utan 20 års lagring, lär vi oss. Det är det här som är så tacksamt med Munskänkarna: Någon annan släpar hem och läser på, och jag får smaka.

Vi börjar med husets Châteauneuf-du-Pape från 2005, vackert granatfärgat och ganska lätt. Vilken start! Superfin ung frukt i doften, mest hallon, i en parfymerad tappning som nästan drar åt godis eller efterrätter. Dessutom en tydlig animalisk komponent som jag älskar i Châteauneuf, plus diskreta charkuterier och garrigue. Smaken är nästan godisfruktig med lite yngligaeld, jättefina primära toner av hallon och jordgubbar. Rejäla men goda tanniner, rätt kraftigt men lätt på ett sätt som känns typiskt för bättre CdP. Gott! Hörde jag rätt att man betalar 130 spänn i dörren?

Sedan 1999 som hunnit bli påtagligt mycket äldre i färgen – och allt annat också, visar det sig. Doften är nästan lite volatil med typiska tobakstoner bredvid mognare örter, vissnande violer och nypon, och en aning chark. Dessutom en klockren ton av tvål… Provningsledaren Stefan Thunberg hackade lite på Stockholms Vinkällare för att glasen inte alltid är rensköljda i disken. Smaken är påtagligt syrlig med höga tanniner; frukten på väg att ge vika men ändå rätt söt. Svamp à la bourguignon och örter lämnar över till en barrskogig eftersmak.

Elva år till i tidsmaskinen och 1988 är tydligt brunorange. Köttsoppa! Eller köttbuljong, lagerblad och örter, som tagit över fruktens plats. Dessutom ett tydligt stråk av farinsocker eller sirap, tillsammans med torra kryddor och en fikonkaraktär. Marmelad på rostat bröd dyker upp på näthinnan. Nu är vi skapligt långt från 2005, mina vänner. Ändå oväntat fruktigt i munnen med en del tanniner kvar, rödfrukt åt vinbär och hallon gör sällskap med de torkade smakerna och pinot känns inte som en så avlägsen släkting. Finlemmat och rätt bra balans.

Och så 1980, rätt lik 1988 både vad gäller utseende och doft. Men den doftar lite mindre, och har en dammig källarton som jag ibland hittar i bordeauxer med några år på nacken. Dessutom cigarrtoner, port och svamp med lite anis och ett ädelt fruktstråk kvar bakom tertiäraromerna. Munkänslan är lätt och syrlig på det där åldrade viset. Tobak och torkade örter här, men en del björnbärsmarmelad och peppar kvar och hållningen i behåll. Elegant med jättefin balans och i god form trots sina 28 år.

Men bröderna Sabon på Mont-Olivet gör också lyxcuvéen Cuvée du Papet sedan ett tag tillbaka, från orimligt gamla grenachestockar och lite annat. Vi smakar på 2000, betydligt mörkare och tätare än standardvinet med bara en aning orange i reflexerna. Doften är lite stängd, men ger ändå en nyanserad bild med örter och kryddor bredvid den mörkt Nickeltonade godisfrukten. Och lite stall på toppen, tack för det. Munkänslan är tät och fin med söt mörk frukt och typiska animaliska drag, rejält med sandiga tanniner och en eftersmak som drar åt lakrits. Ungt men runt och bra, och hyfsat traditionellt trots den generösare extraktionen och mer alkohol och sötma.

Cuvée du Papet från svårhanterliga 2003 är en helt annan sak. Svamp och en lite osnygg källardoft dyker upp bredvid den mörka bärfrukten, och doften är så eldig att ögonen tåras. Smaken är primärfruktig och ännu kryddigare, med oblyg fatkaraktär, alkohol och en vägg av tanniner som tusan vet om de någonsin kommer att bli trevliga. Jag lär inte betala för att få veta. Och husets snygga elegans från de tidigare glasen sitter bakbunden i nån mörk källare.

Så. Då ska vi bara hålla ögonen på vad som dyker upp från Mont-Olivet på systemet framöver, om alla papper faller på plats, fick vi höra. Om SB vill köpa in, förstås.

//anders

Syrahtripp i Kungsan

mars 15, 2008

Smulorna. Det är vad som finns kvar när plebejerna släpps in på Operaterrassen för Sopexas Rhônedag och branschfolket varit där sedan lunch. Dessutom får man ett löjligt häfte med sju provningsbiljetter, så att ingen – efter att ha betalt inträde för det – ska vara för flitig i att gå runt och hjälpa utställarna att marknadsföra sitt vardagssörpel. Sheesh.

På plussidan: Ingen bakom borden bryr sig förstås om de dyrbara biljetterna, trängseln är mindre än exempelvis den här gången, och även små smulor kan stundom vara av guld. Ganska billigt inträde och chansen att ta tempen på en del flaskor. Blixtgenomdrag kommer här.

Château de Saint-Cosme

  • 2007 Côtes du Rhône, vitt: Cuvée på fem vita Rhônedruvor. Rätt intetsägande doft, men lätt och fräscht med lite godistoner, päronsoda och fatanstrykning. Även smaken drar åt päronsoda med lite viognierkaraktär, lättviktigt och ganska tråkigt.
  • 2006 Condrieu: Tydligt aromatisk, kryddig doft med smör, citrus och blommiga toner, renare och snyggare än Condrieu kan vara. Oväntat fräsch smak med citrus, päron och vita blommor, bra syra och tydligt behov av några år i skåpet för att utvecklas färdigt. Kul.
  • 2005 Gigondas Valbelle: 90 procent grenache, resten syrah. Jättefin doft! Parfymerad mörk frukt med perfekt fokus, rök och gummi. Dessutom örter och lite stall, och tydlig fatkaraktär med kaffeton. Smaken är fatig med modern chokladig profil och jättesnygg björnbärsfrukt, rökig eftersmak och tydliga lagringstanniner. Jag köpte den här på chans när den kom i november och blir jätteglad att den är så här bra.
  • 2006 Gigondas Hominis Fides: 100 procent grenache. Mer fat än 2005 Valbelle. Fortfarande lite stum doft med fatkex, lakrits, rök och örter. Ändå rätt generös sötfruktig smak, med varm plommonkaraktär, ganska mycket fat och rejäla unga tanniner. Mycket bra.

Chapoutier

  • 2006 Côtes du Rhône Valréas: Rätt charmigt med röd bärfrukt och lite rökta toner. Enkelt men välgjort i munnen, lätt och mycket primärfruktigt.
  • 2006 Crozes-Hermitage Petite Ruche: Just den goda doft man förväntar sig av en trotjänare. Tydlig Rhônesyrah åt det röda hållet med en del charkinslag. Fin söt frukt och bra tuggmotstånd i munnen, men det är bristen på täthet som avslöjar det är vinet om det hamnar bland hermeliner.
  • 2003 Cornas: Kryddig och generös frukt, främst björnbär, men här finns en riktigt skum biton som inte går att se förbi. Unket och surt; bränt gummi? Bra, varm smak, utmogen med karaktär av det heta året. Björnbär och hallon, plus en oväntad ton av svarta vinbär. Bra om det inte vore för den bisarra doften.
  • 2004 Cornas: Tillbaka till vardagen i Cornas. Lite stjälkig och grönstruken doft med en del trevliga köttoner. Lite tunt i munnen med samma gröna ton, men bra grund av solid vardagssyrah. Fortfarande mycket ungt.

Domaine de la Mordorée

  • 2006 Lirac La Reine des Bois: Måsteprovning efter den här fina upplevelsen av husets châteauneuf ur samma linje. Lika delar grenache, syrah och mourvèdre, om jag uppfattade rätt. Doften är primärfruktig och en gnutta syltig med unga nymosade bär. Här finns också lite röktoner och några vaniljkex som jag känner igen från fatprofilen hos châteauneufen. Munkänslan är bra med generös frukt och fina syror. Tydligt moderna fat, en aning lakrits och rätt tuffa tanniner. Inget speciellt vin, ärligt talat, men fint sommardricka.

Domaine Santa Duc

  • 2005 Gigondas Tradition: Kvällens utropstecken bredvid St Cosme Valbelle. Bra, intensiv doft med mörkfruktig, lite stallig syrah; den som inte gillar stilen hissar brettflagg. Bra tyngd i munnen med seriös mörk frukt och bra struktur. Kryddigt, bondskt, köttigt; samtidigt med viss stram elegans. Utmärkt! Köprekommendation utfärdad, med mig själv som en av mottagarna. Frankofilen, om du läser, har du hunnit testa 2005? Right up your alley, gissar jag.
  • 2005 Gigondas Prestige Hautes Garrigues: Huset vingårdsmärkta variant, hundralappen dyrare. Två år på fat, men bara 15 procent nytt. Doften pekar på ett stramare, ädlare vin än lillebror, mörkt och svårflirtat men kryddigt och välnyanserat. Intensivt och sötfruktigt i munnen, men mycket ungt och tydligt outvecklat. Tuff struktur, men frukten finns. Bra! Men fyra timmar i karaff om du plockar fram det i år.

Delas Frères

  • 2006 Condrieu La Galopine: Liten, rätt fräsch, något nötig doft med återhållna blommor och päron. Smaken är lite för söt för mig, blomjolmig med den allerstädes närvarande päronsodan.
  • 2006 Cotes du Rhône Saint-Esprit: Fin syrahdominerad frukt, elegant med någon fatkaraktär men utan rökighet. Ganska enkel smak och tunn munkänsla.
  • 2004 Hermitage Marquise de la Tourette: 14 månader på fat. Kraft och kryddighet redan i doften, som är ganska öppen och generös. Jättefin! Ung syrahkaraktär, fatvanilj och en trevlig gummiton. Riktigt gott att dricka, elegant stil som känns igen från Seigneur de Maugiron. Frukten drar åt röda bär och en lite tunn munkänsla skvallrar om vilket ungt vin det här är.

…och där var våra nittio minuter slut och tänderna rödare än Fidel Castro. Seså, i väg och skaffa Santa Duc Tradition med er.

//anders

2004 Delas Côte-Rôtie Seigneur de Maugiron

januari 13, 2008

Seigneuren är vinet som fick Finare Vinare att kapa alla förtöjningar och hemfalla åt vild och lössläppt panegyrik i fjol. Och Delas har jag alltid gillat. Ah, förväntningar. Jag har suttit på några flaskor ett tag nu, men när gamla kära Uppsalavänner lämpar in lillkillen i bilen och tar sig hela vägen ned 2004 Delas Côte-Rôtie Seigneur de Maugironkänns det som ett bra tillfälle. Gryta får det bli, långkokt, vintermustig och vitlöksstinn med rådjur och vildand i, och några av frysens allt färre trattkantareller dessutom. Medge att det skriker Côte-Rôtie.

Ned med näsan – och hyllningarna blir fullkomligt begripliga. Tack för det. Ni vet hur det känns när man glömmer att dricka vinet för att man förlorar sig med näsan allt djupare ned. Briljant fokuserad frukt. Det drar åt det röda hållet, röda vinbär passar bra, men laserstrålen består av riklig björnbärsfrukt och något hallon också, omisskännlig syrah. Vaniljton, men diskreta fat. Vi hittar vackra violer, lite pinjenötter eller grankåda, en kryddton som nog borde läggas i örtlådan, tapenade, men oväntat nog inte särskilt mycket charktallrik även om en liten, dämpad rökton växer fram efter maten.

Violerna följer med in i munnen, i en smak som är björnbärssaftig, syrlig och rosenkindat frisk. Slankt är en bra beskrivning, knappt mellanstor kropp borde man nog skriva, och elegant som en söndagsflanör med silverkrycka på spatserkäppen. Finess, inte kraft. Tanninerna känns oväntat blyga, men jag vill ändå vänta med nästa flaska för att låta smaken hitta samma nyansrikedom som doften. Och med all respekt, Seigneur, kunde Ni gott bjuda på en gnutta avväpnande charm i Ert raffinerade uttryck.

Kuriosa: Seigneur de Maugiron sägs ha varit mannen bakom namnen Côte Brune och Côte Blonde, genom att ge sina två döttrar varsin sluttning. Den mörkare Mlle de Maugiron står för 70 procent av den här flaskan, den blonda systern för resten.

//anders

Aromaterapi

december 12, 2007

När alla öppnar luckor ligger jag i för att fylla igen mina. Erkannerligen genom Munskänkarnas tvåbetygskurs. Måndagskvällens lektion: Frankrikes aromatiska vita viner, det vill säga framför allt Alsace men också en titt på Loire och viogniergårdarna i Condrieu.

GewurztraminerI glasen: Alsaces fyra ädla – riesling, gewurztraminer, pinot gris och muscat – samt en sancerre och en condrieu. Blandad ordning, halvblint, alltså med vetskap om vilka de sex är.

Vin nummer 1: Blekt ljusgult. Citrus och svarta vinbärsblad dominerar doften, en liten rökton finns, och när de kattbesudlade bladen också dyker upp är det inget snack om att vi luktar på sauvignon blanc. Vinet har schysst syra och bra balans i munnen, med mera vinbär och en stenig och lätt aromatisk karaktär. Gott, mineraliskt och fräscht.
Facit: 2006 Henri Bourgeois Sancerre Les Baronnes.

Vin nummer 2: Tydligt mörkare gul. Champinjoner är det tydligaste intrycket – och alla minns provningsledarens tips om champinjoncrème på burk som giveaway för pinot gris. Mitt i prick. Här finns också honung och en källardammig ton som får en del att undra om vinet är korkat. Svamp och mogna gråpäron även i smaken, sött och syrafattigt på ett rätt jolmigt sätt.
Facit: 2006 Pierre Sparr Pinot Gris Réserve.

Vin nummer 3: Ljusgul med lite gröna reflexer. Liten, äppelfräsch doft, med kritmineral, lite honung och en udda marsipanton. Men riesling är mer hemmaplan, och med klingande syror och mineraler i munnen lämnar druvan över visitkortet även om det här är en bit från Rheingau. Trimbach brukar bjuda på mer syror än andra Alsacehus och det här är inget undantag – hela citronen finns med. Passar mig utmärkt, men jag väljer nog ändå tyskt om jag måste.
Facit: 2005 Trimbach Riesling.

Vin nummer 4: Nästan samma färg, aningen skuggigare. En vägg av rosor, blandade sommarblommor och ananas, men det lugnar sig lite med tiden. Smaken är som blomvatten, starkt aromatisk och lite stickig, övermogen tropisk frukt, nästan lösningsmedel. Kunde varit gewurztraminer om det inte varit för bismaker av lakrits, grapefrukt och beska limeskal. Jag är helt rudis på muscat, så det fick bli en uteslutningsdiagnos när jag hittat den riktiga gewurzen. Och rudis lär jag förbli – inte min grej alls.
Facit: Muscat Cuvée Réserve (glömde kolla flaskan för producent och årgång, och finns inte på SB. Turckheim? Nån som var där som kan fylla i?)

Vin nummer 5: Mörkgult med fet karaktär. Generös doft av vissnande blommor, honung, litchie och persikor, omisskännlig Alsace. Söt och tät frukt i munnen, parfymerat och blommigt, honung; ändå inte så överväldigande som gewurztraminer kan vara.
Facit: 2005 Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve.

Vin nummer 6: Ljust gult. Ogenomträngligt pansar av ek med extra ek och ek igen. Doftar rakt av popcorn med smält smör som om man var på bio. Mogna äpplen, kanske, men det är ett desperat försök att hitta något annat än fat. Smaken: Jag skriver ek och smör… En tydlig pepparton finns också, blommor, lakrits och en torr skåpsdoft – jag får en klockren déjà vu av Matrixformat senare på kvällen mitt emellan brödet och tehyllan på Daglivs. Kan vara bra att ha i bakfickan i framtida viogniersammanhang.
Facit: 2005 Domaine du Monteillet Condrieu Les Grandes Chaillés.

På det hela taget passar många av de aromatiska dåligt för en syrafascist som jag. Åtminstone lite för varma, utan mat. Och något så trädäckat som condrieun vill jag inte betala över 300 spänn för. Men till vissa efterrätter och inte minst ostar är ju Alsace en guldgruva. Trimbachs senskördade gewurztraminer från 1997 som jag plockade upp i New York ser jag mycket fram emot.

//anders

1990 Château la Nerthe

november 3, 2007

Det är ett lysande manus för en svartvit matinésnyftare av den gamla skolan. Den gamle glanstenoren, en gång firad världsstjärna, nu med sin topp 1990 Château la Nerthelångt bakom sig medan unga tjurar tagit hans plats på tiljorna. Bitter, vresig och ogin. Gör sin publik besviken med vissnade kraft och orena toner i en stark och laddad scen ungefär halvvägs genom filmen. Och så en oväntad sista chans, siluetten mot det starka scenljuset, publiken håller andan: Den sista dödliga skandalen är sekunder bort när han drar in luften ända ned i lungorna, stryker bak det grånade håret och klingar högt ut över publikhavet, trollbinder, briljerar, klart och kraftfullt som i ynglingadagar när han bars på världens tillbedjande armar. Han låter sista tonen klinga ut med obruten kontroll och böjer huvudet under bedövande bifall. Dör senare samma kväll i logen, sliten till benet med ett leende i ögonvrån.

Ahem. Hur som helst. När 1990 La Nerthe kommer i glasen får vi faktiskt en del frukt först. Men sedan har Rhônedalens kött blivit buljong, med sherry, rotfrukter och förra veckans örter. Sedan lager av gammal skomakarverkstad, nyponsoppa, lite vissnade blommor och violpastill. Det är syrligt i munnen, faktiskt med en del tanniner kvar, men fruktintensiteten är historia. Inte mycket händer med tid i karaffen heller.

Och så precis till lillebrors välhängda hjortkalvsadel tänds alla ljusen. Obegriplig tur med timingen. Vinet sjunger verkligen i glasen, högt och rent, med en kraft och täthet som helt enkelt inte fanns där tidigare, hallonaromatiskt och i alla aspekter vansinnigt läckert.

Lärdom: Gammal Châteauneuf kan behöva mycket mer luft och tid än man anar och kan verka återuppstå från de döda. Var det ännu godare för fem år sedan? Ja, antagligen. Men upplevelsen var värd mycket, så som den var.

För övrigt var hjortkalvsadeln årets godaste kött, helt utom tävlan. Rakt igenom ljusrött vid 57 grader, med mycket mer smak än unga djur ofta har, och skamlöst mört. Vi kunde lika gärna haft tänderna i ett glas på sängbordet.Hjortsadel

//anders

La Nerthe, Mastroberardino och lite sauternes

oktober 21, 2007

Vi har tur och lyckas få hem såväl gudsonen med föräldrar som nygifta fanflyktingarna M&M till oss på samma lördagkväll. Sex vuxna gör utan att blinka av med 1 700 gram helstekt rosa entrecôte och en större gratäng med mandelpotatis, svartrötter och persiljerötter plus några hekto västerbotten och tre, 2000 Radicifyra vitlökar. Reduktionen på balsamvinäger och portvin blir svartblänkande asfalt av ett halvt paket smör på slutet.

Inför en sådan rundsmörjning dyker jag tacksamt ned i Taurasilådan. Mastroberardino gör en Radici Taurasi utan riservabeteckning, med något halvår mindre på en blandning av stora fat och barriquer, och limmar på en svart etikett i stället. Jämförelsen med den färska erfarenheten av riservan är jättespännande – och skillnaden är inte så stor. Koncentrationen och komplexiteten är de två faktorer som gör den vita etiketten till vinnare. Stor, söt, svart frukt kommer upp i näsan, kryddorna finns där, tobak och mognadstoner som antyder att den här flaskan hunnit längre än exemplet härom veckan. Mindre färska fruktnyanser den här gången, mindre körsbär men mera mogna björnbär, något lättare kärna som sagt, och en lång 2001 La Nertheeftersmak full av läder. Tanninerna tar tag i tandköttet, och jag älskar det. Och till en rejäl köttbit är det svårslaget.

Vi häller Château La Nerthe från 2001 i glaset bredvid för att testa ett vin med annan karaktär. Den här grenachedominerade Châteauneufen känns lite solbakad i kväll, med hallon som får underordna sig örter och lakrits i doften. La Nerthe brukar gå att dricka ung, men det här exemplaret blir rätt påtagligt bättre under kvällen när frukten växer fram bredvid lite tobak. Rätt mycket katrinplommon och russin, intensiteten och fräschören finns inte riktigt och jag bli inte kvitt känslan av att något inte är helt koscher med den här flaskan. En liten värmekyss någon gång i ungdomen?

L kokar äpplen med muscat och julens alla kryddor så att man riktigt hör1999 La Tour Blanche tomten sitta och skrocka i köket, och toppar med crème fraîche och rostade hasselnötter. Jag plockade för ett tag sedan hem ett parti 1999 La Tour Blanche som låg och samlade damm i Göteborg och måste prova. Doften har vanilj, honung, aprikos, apelsinskal, honungsmelon och lite lösningsmedel som blåser bort med lite tid. Härligt simmig tyngd i munnen, russintoner, mjuk persika; mogen, tät och fin. Syraknarkaren i mig vill ha mer fräschör, men de andra receptorerna får vad de ska ha. Fynd för de 179 kronor jag betalade alldeles nyss, mer tveksamt för 350 bagare i beställningssortimentet.

*

Update: Konstigare saker har hänt. Men medge att det är lite bisarrt att även Frankofilen plockade fram just La Nerthe från just 2001 i helgen… Bättre flaska här således.

Update 2: Kvällens tilltänkta offer, 1999 Château Branaire, degraderades till midnattssörpel sedan det visat sig att den farit illa i vår numera avskaffade Closet of Death. Dämpad doft och ingen kropp. Skärpte till sig lite framåt nattkröken och levererade en helt okej doft med svartvinbär, körsbär och trä, men kroppen uppstod inte från de döda. Bummer.

//anders

2001 Cave de Tain l’Hermitage Hermitage

oktober 4, 2007

Bredvid Bionzon – se ovan – ställer vi ett mer traditionellt jämförelsevin. Cave de Tain l’Hermitage är ett jättekooperativ som producerar en fjärdedel av all Hermitage. Om jag minns rätt var de inblandade i en 2001 Cave de Tainskandal med falsketiketterade viner härom året – blandade årgångar och appellationer slutade med böter för företaget och några månader i finkan för fuskande vinmakare. Vi blundar och hoppas att problemen inte fanns 2001…

Efter ett par timmars luftning börjar syrahdoften krypa fram. Mörka bär med viss koncentration, svarta vinbär, charktallrik och tapenade, plus lite peppar och lakrits. Rökigheten ökar med mer tid, liksom lakritsen, och en tydlig läderton uppstår. Rejäla syror funkar bra till den feta såsen och tanninerna är påtagliga på ett sätt som antyder att vi knep den lite väl tidigt. Gott och välgjort, men lite ofärdigt, och lite mer intensitet hade inte skadat. Och utan Bionzons upplevelsefaktor – kanske en lite orättvis parning.

//anders