I Olofsons garderob

Har ni läst Peder Sjögrens Svarta palmkronor? Gör det. Finns här och där på antikvariat och second hand-affärer; en översvämmande rikt målad burlesk från 40-talet om akterseglade svenska sjömän i Grao, Valencias sunkiga, vitlöks- och oljestinkande hamnstad. Livsnödvändig för hispanofiler. Här finns Olofson, en enorm göteborgare med en mössa som ser ut som ett höstlöv som singlat ned i håret på honom, och i dag kom jag att tänka på Olofson.

Han tillbringar nämligen hela den lysande öppningsscenen i en garderob och vet inte hur han ska ta sig ut. Han har på en nyck smugit in i garderoben hemma hos den outhärdlige norske sjömansprästen i Grao, och blivit kvar där tittande i gamla tidningar, ”djupt och allvarligt försjunken i sitt studium”, skriver Sjögren, ”i synnerhet som bilderna föreställer vackra kvinnor”. Och plötsligt upptäcker han att det är någon i rummet, och han har ingen aning om hur länge vederbörande varit där. Och där sitter han i rävsaxen.

För han kan ju inte bara gå ut som om inget hade hänt. Alltså sitter han kvar. Fast då blir det ju ännu konstigare att lämna garderoben. Alltså sitter han kvar. Och snart är det alldeles omöjligt. Alltså. Och så vidare.

Lite så kan det kännas att inte ha skrivit något på fyra månader. Om ni undrar.

Men det mesta går som bekant att lösa med riktigt bra pinot noir (även om ett par sänkta flaskor på vägen borde ha haft tillräckliga propplösande egenskaper). Det finns ingen druva som ger så mycket åt näsan under sådana där filttoffliga höstkvällar som är bland det lyxigaste årets lyckohjul har att komma med, ni vet den vackra hösten när man fortfarande kan ha ytterkläder i ylle och kisa mot solen innan den försvinner i en malström av gråmulet och fruset snor och tjockt och vindtätt. Majbubbel, sommarvitt, juleport – måste jag välja en kombination av årstid och vin är oktoberpinoten oslagbar. Och med tårna inne i resonemanget kring varför insåg jag att jag kände igen det någonstans ifrån. Beklagar skåpmaten.

Absurt nog är det, inser jag, snarlikt vin i kupan den här gången. Samma druva från samma hörn av Kalifornien, de svala västra delarna av Sonoma County även om det står Sonoma Coast på flaskan den här gången. Dimodlad pinot härifrån har en egen karaktär som går att skilja ut om man skärper sig lite, en rosenkindad fräschör med höga toner som med lite vilja kan påminna om hösten i Rålambshovsparken (ta det lugnt nu; bildligt, menar jag, det där friska nypet i kinderna och näsan).

Men den här producenten kör storslalom runt Dutton-Goldfield om vi ska dra jämförelsen vidare. La Neblina är cuvéen från Radio-Coteau, blandad från några lägen i Sebastopol och Occidental och underbar i både munnen och näsan. Syrliga körsbär är stommen, men den kryddiga profilen har nyans, resning och ett ovanligt djup som håller näsan kvar under kanten. Rätt mycket CA PN, även av hög klass, smakar för mycket syrah för mig, men Eric Sussman är bourgogneskolad och det märks, inte minst i den där grönmyntiga fräschören. Dessutom lite tobakskryddigt motstånd från en del stjälkar. Och så en lång, välskulpterad efterklang med bara den minsta lilla värme. Ahh.

Sade jag perfekt frukt? Ett riktigt nästaklunkvin. En vanlig oktoberdag. Man tackar.

//a

Annons

Explore posts in the same categories: prat, vin

Etiketter: Kalifornien, pinot noir, Sonoma, Sonoma Coast, USA, vitlök

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.