The Cali Reports #2: Philip Togni

Napa Valley har blivit Disneyland. En dollar för varje gång jag hörde det klagomålet i somras, och jag kunde köpa en liten egendom ute vid stillahavskusten och göra två pensionärsfat om året för husbehov.

Men det är svårt att säga emot ibland, och det blir inte lättare när man kör upp genom dalen längs highway 29. Köerna är värre än till bergochdalbanorna i Anaheim, tröga som urtidsdjur, uppsvullna med vita limousiner och turistbussar. I och för sig kör man förbi vinproducenter som är nästan lika kända som Disneyfigurerna – Mondavi, Beaulieu, Heitz – men är man van vid Piemonte känner man sig lite klaustrofobisk på tjugonian. Och lite, lite lurad.

Det är då man behöver Spring Mountain och familjen Togni som mest.

Togni 3En liten orienteringsrunda genom villakvarteren i västra St Helena, och så byts de färgglada skyltarna som lockar med Bubbles and oysters! mot sobert vägverksgula som annonserar Narrow winding road for 5 miles. Jag hinner knappt börja reflektera över kontrasten, så kommer nästa: Road narrows – 15 mph. Ännu smalare? Nåja. Automatlådan på min lilla hyrda Hyundai har inte en chans att trycka upp oss i 15 mph i alla fall, med det här motlutet. Bergsborna står för den lilla rännil av manuellt växlade bilar som säljs här i USA. Det är slingrigt som en alpväg, trassligt urskogsgrönt som i Edens lustgård och vackert så att man tappar andan.

Här, högt uppe på Spring Mountain, slog sig Philip Togni ned för 30 år sedan, och här har han blivit kvar. I en tid när försäkringsbolag och institutionella investerare tar över kända vinproducenter för enorma belopp är det Philip Togni, hustrun och dottern plus två heltidsanställda och två halvtidare som gör, säljer och hanterar husets 2 000 årliga lådor. Det känns naturligt. Undfallenhet och kompromissande är inget den gamle engelske geologen har gjort sig känd för sedan han tog önologexamen under Emile Peynaud i Bordeaux för många decennier sedan.

Hit hittar inga limousiner. Har man tonade rutor ser man inte ens grinden, plåtrör och hönsnät, siffran 3780 har nog kommit dit rätt nyss. Jag har fått koden, men här finns ingenstans att knappa in den. Ah, hänglåset har visst en kodsnurra, och så noga med att låsa igen. Jag undrar om en vanlig personbil tar sig ända fram till huset.

— Det är enormt stenigt! säger Birgitta Togni och sveper med handen över den sluttande vingården nedanför oss.
Utsikten är vykortsmaterial. Bortom rankorna faller skogarna på Spring Mountain ned i dalen mot St Helena; bortom dalen mera berg i tunnare akvarellnyanser. Dramatiskt och rofyllt på samma gång. Jag undrar om Hyundai är bra på att göra handbromsar.

Det känns lite märkligt att prata vinodling i Napa Valley på svenska och både Birgitta och jag famlar lite efter termerna ibland. Å andra sidan är det passande att få gårdens historia från en utvandrad svenska: det låter som något Vilhelm Moberg har diktat upp. Släpa sten ur jordbrukmarken år ut och år in, det är en gammal svensk paradgren. Men det skulle bli mera Moberg för familjen Togni.

När de hittade marken 1975 hade inget hänt sedan 1800-talet. En ensam vinranka stod bland ogräset i det som i dag är fyllt med cabernet och det var Togni 1bara att börja från noll. Förutom all sten som måste bort gällde det att få tillgång till vägen – ägorna var helt omringade. Det kostade bra land i en bytesaffär med grannen. När man sköt av bergets prärievargar blev det fritt fram för rådjuren, som kunde ha cabernetkalas i fred. 1981 planterades de första plättarna med cabernet sauvignon och sauvignon blanc, men dåtidens populära AXR-stockar var inte resistenta mot phylloxera och det blev stora problem. Och så Spring Mountains akilleshäl: Pierce’s sjukdom. Här uppe på 600 meter får man en del nattfrost som skyddar mot den fruktade insekt som kallas glassy winged sharpshooter och som sprider sjukdomen bäst, men Pierce’s tar sig ändå fram och har ställt till mycket elände. Många Tognistockar fick rivas upp och i dag finns ingen sauvignon blanc kvar. Bara husets bordeauxblandning med sitt andravin Tanbark Hill, och så det fullkomligt oväntade dessertvinet Ca’ Togni.

Just nu är det lugnt på Pierce’s-fronten, men Birgitta Togni gör sig inga illusioner om att ha vunnit kriget.
Det kommer tillbaka, säger hon. Det kommer tillbaka.

Genom de här gammaltestamentliga prövningarna har huset konsekvent producerat seglivade, egensinniga, stränga caberneter som kräver lång källartuktning och har skapat en trogen skara supportrar. En av dem är Robert Parker, som i och för sig kallar Philip Togni ”en del bergsget, en del människa”, men öser så mycket beröm över vinerna att det nästan känns tillbedjande. Och pratar om Napas Château Latour. Då krävs det att man tar lite egna vägar.

Philip Togni (uttalet? TO-nyi, han har schweiziskt påbrå) gjorde vin på Lascombes och Mayacamas på 1950-talet, på Chalone, Cuvaison och Chappellet. Året Lisa föddes gjorde han vinet som Parker har pekat ut bland de bästa amerikanska cabernet han har druckit: 1969 Chappellet. I dag titulerar hon sig också vinmakare på hemmagården, där alla helt enkelt får ta i med lite av varje när det behövs.

Vi tror på oss själva som gaffeltruckförare, säger en vindbiten gammal sjöman i skepparkrans och grå stickad mössa som kikar fram mellan högarna av lådor i lagerlokalen.
Tur att jag uppfattar den engelska dialekten och begriper att hälsa som folk. Jag tror inte att, säg, Aubert de Villaine står och staplar lådor så här års. Togni är särskilt nöjd med att Lisa blivit så skicklig med gaffeltrucken. Det är trångt på betonggolvet.

Har man gjort sin hemläxa på Philip Togni är man beredd på något ganska strävt och korthugget. Jag undrar hur den bilden har uppstått. En aning fåordig, kanske, men den här senige och energiske mannen är vänlig i överflöd, låter sig utan protester ställas upp och fotograferas mitt i arbetet, och har nära till en torr brittisk humor. Kanske är det hans strama viner som har färgat av sig på folk.

Togni 2

Att det sedan inte finns tid för småprat får man förstå när familjen envisas med att klara sig själv. Med egen flaskmaskin slipper man förlita sig på delstatens ambulerande buteljeringstruckar som i teorin skulle kunna kontaminera vinet, eller frakt nedför berget till andras anläggningar. Köpa in druvor utifrån skulle aldrig komma på frågan. Klistrar egna etiketter. Slumpen är inget man vill ha att göra med här. Glädjen över att Lisa till slut velat jobba i företaget är påtaglig, för annars hade familjen fått svårt att fortsätta klara sig själv som mom’n’pop business i längden.

Lisa Tognis svenska är förbluffande bra efter uppväxten i Kalifornien, brytningen bedårande när hon visar hur rankorna ska trimmas in för sommaren, när som helst nu. Många här binder skotten rakt upp från ståltråden, Togni satsar i stället på en variant med skott brant vinklade uppåt åt båda sidor, som ett Y om man tittar längs med raden från änden. Poängen är att behålla fördelarna med vertikalbindning, men få en bättre genomluftning. En del skyddande lövverk är viktigt under Napasolen, men här uppe snittar man 5-6 grader svalare än nere i St Helena. Runt 80 procent är cabernet sauvignon, 15 procent merlot och resten cabernet franc och petit verdot. Ovanför flyter den stora rovfågeln slött på uppvindarna längs berget, säkert en dryg meter mellan de utspända vingpennorna. Silvret under vingarna är visitkortet: turkey vulture, en stor gam.

Det är inte många meter från rankorna till anläggningen, byggd som en bondgård men med delarna staplade en efter en på varandra ned längs sluttningen. Inga luftiga tasting rooms med bardisk i polerat ädelträ; en liten stig under trädkronorna mellan dörrarna. Jag håller mig på respektfullt avstånd från tunnorna. Atmosfären är långt ifrån Lyx-Napas se-men-inte-röra, men källarspindeln mellan mig och ekfaten är stor som en barnhand och det är långt ned till vårdcentralen. Här får vinet 100 procent ny fransk ek första året och ligger totalt bortåt 20 månader på fat före buteljeringen. Tognis tycker om att samjäsa. Metoderna är annars rätt traditionella med överpumpning några gånger om dagen, jäsning i en dryg vecka, fyra omdragningar om året från fat till fat. Mellan en tredjedel och en fjärdedel av produktionen – framför allt från en del av gården som de inte anser ger rätt koncentration – tas ut och blir Tanbark Hill. Det får precis samma behandling som le grand vin, lika mycket ek, lika dyra korkar och flaskor, och det är inte alla som begriper vad det vinet har bakom en andraetikett att göra.
Han är väldigt… fussy, säger Birgitta som söker efter en förklaring.
Jag har börjat förstå det.

Och så inte snåla med pressvinet för att få till den där långa livskurvan: 20 procent pressat är vanligt i Tognis viner. Runt 100 lådor av varje årgång stannar kvar i huset i tio år innan de kommer som nylansering, allt för att otåliga kunder ska förstå hur vinet egentligen är tänkt att smaka. Men traditionellt surtjut som det inte blir folk av på 10-15 år, är det något man kan syssla med 2009? Alla andra verkar ju ha anpassat sig åt det mjukare hållet. Och så knappt någon marknadsföring.
Äsch, säger Philip kort, det finns tillräckligt många som vill ha vår stil. Och Parker tycker att vi borde ta mer betalt.

*

2007 Philip Togni Napa Valley Cabernet Sauvignon (fatprov, självrunnet)
Intensiv, yppig, stor, parfymerad, druvig doft, som om druvorna vore nykrossade. Här finns ren, saftig, färsk svartvinbärsfrukt med ljus och lyster, övertoner av jordgubbar och blommor, en aning sten och glödande kol. I munnen är det intensivt och helt fruktfokuserat men mycket stramt, med saftig fruktkropp som leder till en slank eftersmak av vinbär och tallbarr. Tanninerna är enormt fina och nästan smeksamma. Jättegott och betydligt mer tillgängligt än man kunde vänta sig, men så ska det ju i en fjärdedel pressvin också.

2007 Philip Togni Napa Valley Cabernet Sauvignon (fatprov, pressvin)
Det är här jag blir lite överraskad. Visst är det tufft, men inte så tufft som borde behövas för att slutblandningen ska kännas ung vid 20 år på T0gnivis. Men det är ju svårt med fatprov i svala lagringsrum. Den här pipetten har en mycket mörkare, kryddigare profil, mystiska björnbär – stram, kryddad sylt står det i mitt block. En explosion av kraft, intensitet och koncentration i munnen och bredvid de här fyrverkerierna verkar tunnan ha ungefär lika mycket tanniner som sin självrunna granne.

2006 Tanbark Hill (nyöppnad flaska)
Härlig doft i god husstil. Kaffe på mörk frukt, intensiva björnbär och svarta vinbär plus en köttig touch toppas med ett stråk av sommaräng, gräs och paprika. I munnen har vinet en saftig, läskande profil som stramar upp sig längs vägen, fin syrabalans och perfekta mattanniner. Cederträ och kol i eftersmaken. Det är faktiskt påtagligt lättare än förstavinet och mittpartiet framstår som lite vekt i jämförelse, men det är en attraktiv, klassisk cabernet som står bra på egna ben.

2007 Ca’ Togni (fatprov)
Varje år gör familjen ungefär ett fat av det här udda röda dessertvinet från en brant terrass med black hamburgh, en svart muscatdruva som egentligen varit bordsdruva. Philip Togni snöade in på idén med inspiration från Sydafrikas Constantiavin, fixade stockar från experimentplantskolan på UC Davis och satte igång att slåss mot fåglar och tvättbjörnar (japp) som också vill käka halvskrumpen muscat innan det är dags att skörda i november, kring 35 brix. Plockat druva för druva, 23 gram restsocker och och 14,5 procent alkohol, får ett år på gammal ek och släpps ut vid fem år. 60 dollar för en halvflaska, men det finns finns alltså bara 80 lådor om året (på halvor). Parker ger 95-96, han älskar den här kuriositeten.

Oj då. Som en björnbärspaj i en rosenträdgård. Supermogen, intensiv doft som också har körsbärsmarmelad, blåbär, honung, nötter och allsköns kryddor. Smaken är en galet koncentrerad kopia av doften, ändå rätt fräsch, mer ungsbakad än bränd.

*

Det är en fin avslutning, Ca’ Togni, och en fin nyansering av bilden. Mannen som har fått rykte om sig som granithård visar sig ha en riktig sweet tooth också. Det går inte att spotta en droppe, om jag så måste övernatta under en jeffreytall på Spring Mountain Road.

//anders

PS: Enligt en artikel i NY Times från 1990 var Philip Togni då 63 år gammal och skulle alltså vara över 80 i dag. Det skulle aldrig falla mig in att fråga, så jag vet inte. Jag hade kanske tippat 65-70, och hittat på en bra undanflykt om han ville springa ikapp uppför berget. Om Times har rätt kan nog Parker vara något på spåren med sin bergsgetteori.

PS 2: Av alla tillfällen att ha kameran på fel ställe var det här nog ett av de sämre. Mobiltelefoner har lite problem med sådana här landskap.

Tidigare i serien: Luc Morlet.

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

19 kommentarer på “The Cali Reports #2: Philip Togni”


  1. Anders,

    som vanligt är du briljant. Nätets allra skarpaste språk, och även i jämförselse med världens ledande tryckta tyckare, står sig dina rapporter fenomenalt bra. Jag har träffat Togni flera gånger, och såklart klättrat uppför och nedför Spring Mountain Road (även i monsunregn, vilket var väldigt halt!), och din beskrivning av både honom, berget och vinerna kan inte göras bättre.


  2. Vi tycker nog att mobilkameran gjorde hyggligt bra ifrån sig utifrån sina begränsade premisser. Men mobilens ägare excellerar vilken skala man än använder…

  3. Frankofilen Says:

    Underbar långläsning! Och en skön påminnelse om känslan när man kört förbi den amerikanska fotbollsplanen i utkanten av St Helena och vägen plötsligt tar ett skutt uppåt in i grönskan…

    Tänk om alla de vinartiklar jag betalar för att läsa var en bråkdel så välskrivna och bra som den här…

  4. Ulrik Says:

    Anders tar emot bidrag.
    Antingen i flytande form, eller via PG 90 1950 – 6.

  5. MartinW Says:

    Härligt. Stort. Magnifikt. Grande. Och Danke för att du delar med dig så välartikulerat!

    Franko är det på spåren; varför betala när det finns gratis.. (Anders – Financial Times ska tydligen starta betaltjänster för SINA tråkiga artiklar..).

  6. anders wennerstrand Says:

    De har fler läsare som kan sätta upp kostnaden på ett globalt företag än jag har…

    Tack, hörni. Jag ska nog orka med de två återstående rapporterna också.

    Frankofilen, visst är det ett skönt trolleritrick när man plötsligt bara är ute i vildmarken? Michel, monsunregn på den vägen, det blir väl Flumeride av alltihop…


  7. Jo du Anders … det påminde rätt mycket om Flumeride.

    Du kanske såg att vägen på minst ett ställe på väg nerför Togni mot St Helena hade rasat lite (därför skylten ”Road Narrows”) Sådant händer ibland under de kraftfulla december- och januariregnen.

    Ser fram emot de andra rapporterna.

  8. Anonym Says:

    Tjabba!

    Var vinerna bra eller? Man fick som inte någon indikation på hur bra dom röda vinerna var.

    • anders wennerstrand Says:

      Riktigt bra, men det är samtidigt väldigt svårt att ge raka omdömen när de inte har blandat färdigt (och allt är så ungt). Tanbark är kalas, men utan storvinets fina koncentration.

  9. ulken Says:

    Tjena!

    Hur prisvärda är dessa viner egentligen,
    dom ligger ju på 1000 pix i sve.
    /ulken


    • Prisvärda?

      Det är ett rätt märkligt begrepp, och väldigt svenskt. Tycker man om vinerna – och de från Togni är väldigt bra och klassiska, dessutom otroligt långlivade med en underbar andra mognadskomplexitet – och dessutom har en tusenlapp i plånboken som man inte riktigt vet vad man ska ha till, då köper man gärna en Togni.
      Det går egentligen aldrig att svara på en fråga om ett vin är prisvärt eller ej, det är en personlig bedömning.
      Merparten av bra Napa Valley CS kostar idag 75-125 dollar, med en övervikt åt det lite högre priset. En hel del firmor tycker sig idag vara så bra att deras prislappar snarare ligger på 125-175 dollar. Där hittar man en del prestigeviner, men de flesta av dem har inte det track record som exempelvis Togni har.
      Numera har prisjakten dragit upp prislapparna på de ”bästa” vinerna till 200-250 dollar, och ett tiotal firmor (de så kallade kultvinerna) ligger snarare på 300-500 dollar per flaska, med ett par toppnoteringar kring 500-750 dollar.
      Ur det perspektivet står sig Togni mycket väl, tillsammans med riktgit bra CS-viner från Dunn, Montelena, Spottswoode etc.
      Ja, därmed kanske jag skulle använda ordet ”prisvärd” om Togni. Själv är jag betydligt mer intresserad av att njuta av vinerna, än att ständigt fundera över vad de kostar.

  10. ulken Says:

    Ja har man obegränsat med deg är det väl bara att slänga upp 6 laxar för en låda. Men Michel alla har inte obegränsat med deg och då kanske 1000 bux är en del att lägga på en pava när det tex kan finnas andra viner för halva priset som ger lika mycket njutning eller tom man tycker är godare.
    Har testat många viner runt 300kr strecket som varit mycket godare äe viner som kostat tre ggr så mycket, dom vinerna kan inte jag kalla prisvärda.
    Thats it.
    /ulken

  11. james Says:

    Rotsunda,
    tror ulkens fråga var menad för han som skriver på denna blogg nämligen Anders.
    Tycker tom det är rätt respektlöst gentemot han att svara på frågor på hans blogg. Om frågan riktades till dig är eller om det är ett ämne som diskuteras fritt är det väl en annan sak.
    Har du så lite läsare själv att du ”surfar runt” och svarar på frågor för du inte får direkt så många på din egen blogg?
    Nä respektlöst mot Anders
    /James


  12. James,

    Suck!!!!!!!!!!!

    Det står väl vem som helst fritt att svara på vems frågor som helst. Detta är inget som jag är ensam om. Oavsett min eller annans blogg, en åsikt är en åsikt. För min del bryr jag mig inte det minsta om jag har 1, 2 eller 500 läsare av min blogg – den vänder sig enbart till de närmast sörjande (det vill säga de personer som var med … inga andra).
    Att jag kommenterar vad som skrivs på en blogg är vare mer eller mindre respektfullt/respektlöst än att du kommenterar något. Och jag är helt säker på att Anders inte har något emot mina kommentarer. Det är ju liksom det hela systemet bygger på!

    Dessutom James, det går ju alltid att ge fan i att bry sig om kommentarer från sådana som exempelvis mig om man har annat i livet att fokusera på. Du kanske själv har svaret på alla frågor? Nej just det … skulle inte tro det.


  13. Ulken,

    Jag håller fullt och hållet med dig att det finns viner i olika prislägen som smakar olika bra/dåligt, och ger olika små/stora upplevelser. Men det är fullkomligt omöjligt att hitta ett slags system där smak och pris går att jämföras på något slags rättvist sätt. Bordeaux, Bourgogne, Champagne, Piemonte, Napa Valley förlorar direkt i sådana försök. Vad jag menar är att man kanske inte alltid måste titta på vinets pris i sin bedömning av vinet, utan låta vinet tala för sig själv.
    Exempelvis ger en veckas semester på ett sunkigt hotell på Mallorca (förlåt valet av resort) exakt samma välhehövliga vila som en veckas semester på lyxhotellet på det ”fina” turistmålet. Njutning är inte alltid kopplat till prislappen – det är min poäng. Även med vin! Vissa vintyper och enskilda viner kostar mer – det bara är så … och ibland får man finna sig i det utan att åberopa prisvärdeskalkylen.
    Ett vins prislapp kan man skriv en bok om, och det har också gjorts. Jag anser dock att man först och främst måste bedöma ett vin separat från prisbilden, och sedan göra ett högst personligt överslag om man har råd att köpa vinet. Men ett vin kan aldrig bli ”bättre” för att de är billigare än väntat – antingen är det bra eller inte.
    Inte heller kan ett vin bli ”bättre” bara för att det är ”billigt i förhållande till sin prislapp”. Antingen är vinet bra, eller inte. Visst finns det gott om viner som bjuder på stora upplevelser till måttliga priser, och viner som är goda men inte alls levererar det som förväntas av rykte och prisläge.

    Hur enskilda människlp tänker och tycker om så kallat ”prisvärde” är egentligen rätt ointressant. Det är helt rätt att de flesta konsumenter köper vin per ”prisvärde”, men det rör sig i stort sett alltid om volymvinerna.
    Att så många andra konsumenter lägger ner så otroligt mycket tid på att leta ”bästa priser” och ”största prisvärde”, finner jag var märkligt – inte minst mot bakgrund av att det finns ofantligt mycket synnerligen väl prisatta viner på Systembolagets olika sortiment som de aldrig hittar.

    Jag har full kontroll på att alla människor tjänar olika mycket pengar, därmed har olika stora (eller små) budgetar att köpa vin för.

    Man kan ju undra varför det nästan bara är vinkonsumenter (och läsare av prisvärdesorieneterade skribenter)som så idogt fösöker följa tabeller från 100-poängskala
    .

    • anders wennerstrand Says:

      Ciao amici,

      beklagar att jag inte har deltagit. Det är ingen avsiktlig smitning – jag har ett par dagar ledigt och badar bastu vid Finska viken. (Rekommenderas)

      Hur som helst: Personligen har jag svårt att tänka i termer av prisvärde när det handlar om den här nivån, därför att det blir så djupt personliga beslut. Jag har en ordinär tjänstemannalön och har köpt försvinnande få vinflaskor för så här mycket pengar. När jag har gjort det handlar det om vin som jag verkligen älskar, så i någon bemärkelse kan det väl sägas ha varit prisvärt; värt sitt pris. Alltså skitsvårt att svara. Men om man gillar stilen kan man i alla fall säga som Michel är inne och snuddar vid: Det finns gott om vin som inte håller Tognis kvalitet, men kostar mer. Sedan ska man ju räkna in 15 års lagringi kalkylen också…

  14. Vintresserad Says:

    Anders, svårt att toppa superlativerna om din text men den _är_ väldigt bra! Vi läsare tackar! MVH –

  15. Peter Says:

    Hej


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s