Graillots nollsjua är, hmm, okej

Behöver ni mer än rubriken? Sveriges egen kravallcrozes är testad och klar och försedd med en sån där tvåa som svenska tidningar delar ut till Micke Nilsson när han inte bidragit aktivt till motståndarmålen. Och då fick den gärna knapra lite på sin prislapp.

Jag gillar verkligen Graillots tjurigt slimtrimmade charkdiskar, även om jag också plirar förvirrat när kön rensar Mörby C på fem minuter. Tidigare årgångar har slitit hårt och framgångsrikt i köket på Creutzgatan. Men medan man kan köpa 2007 års sydrhônare med förbundna ögon blåste det mer motvind uppe hos Alain.

Alltså finns det mesta man önskar sig i doften: seniga charkuterier utan en massa fett, granbarr, örter, järn, ett helt lass vitpeppar, någon violton och mörka hallon (eller röda björnbär… välj det som känns minst ansträngt). Ett kul blindprovarvin om man vill glänsa med att spika producenten på tre sekunder. Medan smaken har hela listan – utan riktig substans. Graillots crozes brukar behöva några år, je le sais bien, men stoppning och djup lär inte materialiseras i garderoben. Och så en lite omogen känsla i svalget, trots att tanninerna är överraskande milda.

Lammfärsbiffar med bacon och rosmarin i färsen, trattkantareller i såsen, och Alain och vi har det rätt bra när dottern har somnat. Men slank och senig är inte samma sak som tunn och blodfattig.

//anders

PS: Roligast med den här flaskan: vårt sent påkomna gästköande i systembutiken i Nordstan, i Sveriges stolta framstjärt. Hundratals människor. Och tre parallella, spontant uppkomna köer, plus ett förvirrat försök med kölappar som tog slut alldeles för tidigt. Hätska dispyter i trängseln? Blod blandat med 2000 Pol Roger BdB upp till fotknölarna? Nä då. Bara en bygdens son som till slut sjunger sanningen ut över massorna.
-Men nu får ni la änna styyyra opp detta…

Annons

2007 Château de Saint Cosme Gigondas Valbelle

Signed, sealed, delivered. En Gigondas i tungviktarklass som bara är att hälla i sig mindre än två år efter skörd. Halleluja.

Om någon trots allt har missat hopens rop mot skyn om nollsjuor från södra Rhône är det dags att gå ut på torget med nytvättade öron. Kortversion för dig som har bråttom: Trevliga temperaturer, knappt något regn, ordentlig mistral, exceptionellt friska druvor. Resultatet är viner med mycket av det mesta, välbyggda, aromrika och lagringsbara – men tillgängliga så tidigt att man undrar vad som har flugit i dem.

Allt jag har smakat på hittills har fullkomligt sprutat fräsch och yppig frukt omkring sig. Syrorna kan vara lite låga, men å andra sidan talar odlarna om de mest fulländade tanniner de har varit med om och jolmigt är det inte. Parker slår frivolter och talar om det bästa han har sett på 30 år i Châteauneuf. Det betyder nog att jag kommer att tröttna på de här vinerna, men till dess tänker jag vältra mig i fruktfatet som Joakim von Anka i pengabingen.

Ta Louis och Cherry Barruols lilla bulldog med de långa ögonfransarna. Det här är ju en långliggare från grenachestockar som är 80 år och äldre, macererad med stjälkar och allt i två månader, toppad med tio procent syrah och med hyggligt mycket fat på. 10-15 år, säger de själva. Jag skulle vilja se den Valbelle 2007 som håller sig undan min korkskruv i 15 år. You can run, kid, but you can’t hide.

För det är ju så gott med björnbär och svarta körsbär om vartannat, färgad med en påtaglig hallonkant. Och så en komplex örtprofil, peppar och lakrits. Underbar balans mellan frukt, syra (faktiskt) och tanniner ger ett paket som får en att svälja lite fortare för att komma till nästa klunk. Mycket av allt. Och lammsteken från bonden i Valsta är en rosa dröm som står upp bra mot densiteten i munnen.

Den här fräschören i frukten och kvaliteten på tanninerna är precis essensen av södra Rhône 2007. Möjligen, möjligen kan det glänsa ännu lite mer om något år, men längre än så lär jag inte lägga undan de här och riskera att fruktlystern dämpas. Hedonism, här är din boning. Åt helvete med höstmysiga sekundärtoner och lagringsprestige.

Det är som att dricka en djuplila balklänning, glänsande, voluminös, smeksam, påkostad; krossad siden med precis det rätta motståndet på tungan. Hur kan man få nog av det?

//anders

2005 Gérard Bertrand L’Hospitalitas

Visst är det bisarrt hur olika man kan uppleva ett vin vid olika tillfällen? För bara några veckor sedan fick den här svartsoppan Kranklklockorna att ringa och Kalifornien kändes som ett tryggt tips. I helgen, lite raskt dekanterad till sorgmarschen över en korkskadad Cos d’Estournel, har den fötterna fast nedstoppade i stenig sydfransk jord. Med gummistövlar på.

Vinet växer under hela kvällen, så det är lite som att utvärdera mittfältet efter en träningsmatch på en marsfrusen grusplan. Men den här blandningen på syrah och mourvèdre* är en underbar dejt mellan det moderna och det traditionella. Frukten är yppig och intagande, drottningsylt och björnbär och nästan lite blommiga övertoner, fruktfokuserat och lättgillat med stor skicklighet och nyansrikedom. Och lite mandelek.

La Clape är en underregion i Languedoc, en ö som med tiden har blivit en del av fastlandet. Vin med medelhavsutsikt, alltså, och geologiskt rätt spännande. Trots att Bertrand gör vin på 250 hektar, kontrakterar 40 odlare och dessutom är hotellmagnat osar det här vinet av sin terroir. Flaska nummer 2 916 har en salt järnkänsla, tjära och stenig flintrök så att det nästan kliar i munnen. Lite bondska toner. Och så hela cykelkorgen full av färska bladörter, de där som bortskämda sydfransoser plockar vilt i stället för att köpa i små fåniga dyra plastkrukor på Ica – timjan, oregano, rosmarin. Sätt det här registret vid samma bord som fruktfesten från 2000-talet och du får ett grymt gott och intressant vin.

Lammsadeln har vi köpt av bonden vars ulltottar betar intill våra kompisars lantställe i Närke. Resten av ulltotten också, för övrigt. Det kan vara ett av de godaste lamm jag har ätit, fettsprängt, spänstigt och intensivt kryddigt. Mötet med örtiga L’Hospitalitas är årets bästa parning.

//anders

* Systembolaget anger 50/40 med 10 procent grenache, medan Bertrand bara skriver syrah och mourvèdre, utan proportioner, på baketiketten. Och Bertrands hemsida är så rörig att jag inte orkade komma vidare med saken.

PS: Odlare på La Clape har slagit sig ihop om en PR-sida, en français, med drivor av info. Framför allt vill franskspråkiga inte missa den underbart ostiga lilla dikten om områdets viner. Jäsningen där livet exploderar i miljoner atomer…

PS 2: Namnet har inget med gästfrihet att göra. Där vingåden ligger i dag stod Narbonnes hospital på 1500-talet.

PS 3: Finare Vinare och Frankofilen har också smakat om.

1997 Mastroberardino Radici Taurasi Riserva

Dagens språknöt: Kan en inkörsport vara någonting positivt? Cannabis, fick vi lära oss i årskurs tre, är en osviklig inkörsport till heroin; Alice Babs ansågs vara en inkörsport för vår oförstört blåögda bygdeungdom till den fruktade svarta jazzen och blev kallad för slyna av den tidens Stim-chef. Paradiset har inga inkörsportar man kan råka halka in igenom, utan dit är det den smala och törnebeströdda vägen som gäller. Stackars ord, så mycket elände på axlarna. Här ett försök till motexempel: 1997 Radici Riserva blev min inkörsport till de egensinniga taurasivinerna.

Dagens nittiosjua doftar av klassisk aglianico, torkade körsbär, mognadslagrade jordgubbar, plommon. Lång fatlagring anas, men på ett gammaldags oskyldigt vis utan hårdrostning och vaniljglass. Kryddor, läder och tobak blandas med ångan från långkokt, vitlöksstinn, trådigt sönderfallande lammragù med rosmarin och nykokt färsk pasta, och vi känner att vi nog ska klara en blaskvinterdag till ändå.

Mastroberardino, appellationens grå dam, brukar säga att deras taurasiviner i princip kan lagras hur länge som helst, och berättar gärna om hur årgång 1934 glänste när diverse journalister och inbjudna gick igenom egendomens källare häromåret. Men hos varma 1997 är frukten utmognad och färdig, avrundad med en underbar sötma, sammansmält sylt utan att vara det minsta tjock och kladdig. Eftersmaken med jordgubbar, örter och tobak är kalasfin.

Tanninerna i det här vinet är de mest polymeriserade jag har upplevt i en Radici, inte silkiga, utan snarare stadda i långt gången upplösning. Ändå är strukturen fortfarande fin och parningen med maten funkar bra. Ni behöver inte springa ned i källaren med första hjälpen-kudde och korkskruv, men drick nu-flaggan är hissad på Creutzgatan och löften om njutning för er som gillar taurasi påskrivna och stämplade.

//anders

2002 Feudo Maccari Saia

Halva jobbet och inte en droppe av berömmet, hur känns det? Fråga den kära svarta från sydöstra Sicilien. Nero d’Avola gjorde länge mest nytta i vinvärlden efter en enkel resa med tankbil till norra Italien eller Frankrike, där det var svårt att få någon riktig kräm och färg i vinet med 1900-talets klimat och metoder. Men det sista kvartsseklet har druvan ställt sig upp och sugit åt sig rollen som Siciliens stolthet.

Feudi Maccari är det sicilianska kärleksbarnet till familjen Moretti på berömda Sette Ponti (Oreno, ni vet). Följaktligen är också Carlo Ferrini inblandad, Italiens egen flygande trollkarl som hjälpt alla från Ricasoli, Mazzei och Brancaia i Toskana till Tasca d’Almerita och Donnafugata på Sicilien. Två kilometer från Medelhavet och 80 meter över samma hav har gården åtmistone lite tillflykt från den nordafrikanska hettan. Och nej, Saia är inte ännu ett supertoskanskt aia-namn (vad är det med de där namnen egentligen?) – det är arabiska och betyder ett slags kanal eller viadukt man samlar vatten i för att ha när sommaren är som värst.

Vi bakar lammentrecôte och lutar oss mot tillbehöret som aldrig sviker: Bakpotatis, vitlökssmör och getostkräm. 2002 Saia doftar i korthet mycket italienskt, mycket nero och mycket fat. De italienska körsbären får nästan ge sig för druvans leitmotif: De sötbittra kärnorna i läderverkstaden. Och så rejält med vanilj och kryddigt anslag från 15 månader på hälften nya barriquer.

Gott om plommon finns det också, bredvid en del torkad frukt som känns mycket syditaliensk. Dessutom övertoner av blommor, även om de också är torkade snarare än nyskurna. Allt är hyggligt intensivt och lockande, men samtidigt lite bränt.

I munnen blir det direkt minuspoäng för obalans. Tanninerna är aggressiva och lite uttorkande, men kroppen är ganska liten och kan inte stå emot. Körsbärskärnor dominerar igen, men okej, en del av bären har fått följa med också. Plommon, den torkade frukten, fatkaraktär och herbariet med pressade blommor och örter gör resten. Dagen efter-slatten har plockat upp lite björnbär också. Värmekaraktären är uppenbar, men har inte givit syltfrukt utan mer kraft och lite stressade tanniner, och det är snarare en lite gles lingonsyrlighet som dominerar.

Suckling ger 90 pinnar och skriver om soft and silky tannins. Mina tannins är lika soft and silky som ryska kriminalvårdens örngott. Tillsammans med syrorna får man den där känslan av att alla proteiner i saliven denatureras och lägger sig som kokt äggvita runt kindtänderna. Kanske var 2002 Saia bättre tidigare, frukten hade nog mer att säga till om. Nu finns många enskilt positiva drag, och jag gillar seriös nero, men helheten är rätt grovyxad. Fast det är förstås gott till köttet.

//anders

2005 Domaine Le Sang Des Cailloux Cuvée Doucinello

Ja ni, den svenska vinbloggosfären… En outtömlig källa till upplevelser, en massgrav för goda föresatser. I ett majsläpp packat som en piñata med godis lyckades jag stå över Doucinello. Tills jag läste den här posten. Och den här. Och den här. Sluta. Jag ger mig.

Den hjärteknipande historien om hur de tre döttrarna Doucinello, Azalaïs och Fioreto turas om att ge namn åt cuvéen i strikt rotation har ni redan läst bakom länkarna. Fast man undrar över familjen Férigoules smak för kvinnonamn – vilken trio! Låter det inte som häxorna i Macbeth, ungefär? Ungt och mörkt åt det blå hållet är i alla fall vinet, och doften inte mindre ung och mörk.

Med ett minimum av luftning är det eldighet, klister och aromatiska fat med kaffe som ligger överst. Men under skiner en intensiv mörk frukt, lite likörtonad, som av nykrossade bär. Det är massivt, ungt och lite överväldigande. Lakrits och örter är det gott om, med sydeuropeisk pinjeskog och plorsbär.

Den här gången överträffar smaken doften. Mineraliskt och köttigt intar vinet munnen, men med en smidig munkänsla även om alkoholen är rätt offensiv. Sötfruktiga körsbär och plommon samsas med kött, lever och järn, med en extra hästsko att suga på i eftersmaken. Lite portvinsvibrationer får man ibland och faten – trots jäsning på betong och mindre än ett år på stora, använda fat, det vill säga nästan ingenting – är rätt påtagliga. Strukturen är strålande, och kärnbeskan påtaglig, tillräckligt för att motivera en varning för de känsliga. Däremot, om man ska jämföra lite, känns vinet inte alls så funkigt som Frankofilens flaska verkar ha varit, och F&V:s tobak hittar jag inte så mycket av; annars är vi rätt överens.

Det här flickebarnet bär på en enorm potential, men är ungt och bråkigt i riktig trotsålder. Det blir mörkaste kylskåpet över natten och handfast uppfostran i karaff dagen efter, innan vi grillar lammkotletter och gör sommarens första potatissallad med hallonvinaigrette. En del animaliska toner kryper fram ur vrårna, stall och annat härligt ofint. Samtidigt ger den rena frukten med sig lite och charmen klingar av, så det är ingen metod att rekommendera. Men trots att Doucinello bjuder motstånd är det ren njutning redan i dag. Och herregud så roligt det ska bli att plocka fram nästa flaska om, säg, tre år.

//anders

2006 Pio Cesare Dolcetto d’Alba

Sådant är beställningssortimentet, som Fred Åkerström sjöng. Beställ en sak, få en helt annan. Upptäck inte bedrägeriet förrän du betalat och kånkat hem, kunde han ha lagt till efter andra refrängen.

Men. Med tanke på hur årgången fått italienarna att skjuta fyrverkerier och prata om 1997 väljer jag att korka upp i stället för att utöva konsumentmakt när det står 2005 i listan och 2006 på flaskorna. (Nu har de förstås uppdaterat…) Ett kraftigt år, en bergochdalbana med en rejäl indiansommar och löften om den första riktiga prestigeårgången på ett decennium. Mycket av allt. Dolcetto mognar tidigt och plockades före höstregnen, alltså rena charterresan med rejäla doser sol, frukt och alkohol. Hur gick det för Pio Cesare, då?

Doften är rätt sparsam men verkligen modernt högfruktig och parfymerad, åt det godistonade hållet men ganska ren. Röda bär, körsbärskärnor, lite örter och viss krydda. Inga spökfat att tala om, men lite bittermandel ändå, och en likörton som skulle påminna om La Spinetta om den vore 500 gånger mer koncentrerad.

Sedan händer något mystiskt.

Ni vet hur dolcetto känns igen på en trevlig beska framåt slutet? Charmigt och matvänligt. Allora; här har beskan blivit Göran Persson. Störst, först i kön och ska bestämma mest. Sötbärighet, körsbär, en aning jordgubb och några rosor finns där, men hukar i skuggan. Och förstås Cesarestämpeln: Solig bevuxen stenmur vid grusvägen.

Dessutom är vinet jordigt och har en örtig karaktär som påminner om grankåda. Eftersmaken är lite platt och saknar frukten, även om den växer under kvällen. Tanninerna är oväntat tuffa. Man tänker sig tjocka skal på de här druvorna – och det känns rätt ovant att längta efter lagring i dolcettosammanhang.

Till vitlöksgnuggade lammkotletter med citrondressade, frästa haricots verts är det förstås jättegott. Men jag blir inte riktigt klok på vad jag tycker om den där granbeskan. Prova och tyck, please.

//anders

1998 Mastroberardino Radidi Riserva (magnum)

Kalla mig barnslig, ologisk eller svennig. Men en magnumflaska är mer fiesta än två vanliga sjuttifemmor.

Alltså är det självklart att Creutzgatans största Taurasiflaska åker till Uppsala, för en efterlängtad middag med gamla sambor från ett litet hus i Kungsgärdet under de pluggår som tiden redan försett med vackert frostade kanter. Jag och flera bloggare har känt att Radici 1998 halkat efter de andra upplagorna från det sena 90-talet, inklämd mellan magnifika 97 och stramt eleganta 99. Frågan är förstås om den smakar bättre efter ett liv i större flaska?

Det korta svaret: Ja.

Tidigare nittioåttor har gått långt i sin mognad utan att tanninerna rundats av. Den här har samma tanniner, men frukten i behåll. Tobakstonerna finns där, och den där varma kryddigheter med drag av torkad frukt som ofta finns i vin från solstekta Puglia och Sicilien. Men den här fräscha kärnan av mogna söta körsbär och plommon med en liten snygg bitterhet har inte funnits i de andra. Förutsatt att man gillar kraftiga, tanninrika viner är det här riktigt bra.

Det var de goda nyheterna. De dåliga är förstås att framtiden ser mörk ut för oss som har normalstora flaskor från 1998 undanstoppade: Vinet var på toppen av sin levnads bana för ett tag sedan. Efter den här posten vågar jag ju inte ge bort dem heller…

Alltså gäller det att komma ihåg att 1998 Radici är sämre än 97 och 99, men godare än mycket annat här i världen. Till en fantastisk lammsadel från någon lokallevererande bonde i Örsundsbrotrakten var det kalas.

//anders

2005 Pio Cesare Dolcetto d’Alba

Evigt enstaka plusgrader och outtröttligt regnslask får Stockholm att kännas som en mycket raffinerad, skandinavisk version av någon lägre krets hos Dante. Här hamnar allehanda sybariter och lättingar för att sona sin eländiga längtan efter vin och kärlek, in saecula saeculorum. Man får erkänna att det är mer finessrikt än glödande tänger.

I ett desperat flyktförsök plockar vi fram vårt somrigaste röda och steker lammkotletter med en liten brinnande buske (förlåt frossandet i gammalkyrkliga bilder, men den här var svår att komma runt) av konjaksdränkt rosmarin ovanpå. Pios Dolcetto är ganska mörkt röd, och syrligheten anas redan i näsan, med en okontrollerbar salivavsöndring som följd. Det är en varm, kryddig, attraktiv och charmig doft, med den där dammiga sommarvägen som husets viner så ofta har. Fina körsbär agerar fruktkärna, med lite rosor, sötlakrits, något björnbär och en liten vaniljton.

I munnen är vinet medelfylligt, torrt och extremt läskande, rättframt och lätt så att man vill klunka i sig hela glaset på en gång. Förutsatt att man gillar syrorna – L skrynklar ihop hela ansiktet innan hon får lamm till, medan jag kämpar för att ha något kvar till maten. Eftersmaken har lakrits och körsbärskärnor; syror snarare än tanniner håller ihop säcken, men strukturen finns där. Det enda som saknas är 25 eller 26 grader, ett platanskuggat bord på en piazza i en piemontesisk avkrok och några korvar som rört sig inalles 75 meter i sina liv, från slaktaren till krögaren. Ska det vara så mycket begärt?

Några reflektioner: 1. Man kan argumentera för att det smakar mer Pio Cesare än Dolcetto d’Alba. 2. Rosor och snår mot en solstekt stenmur vid landsvägen börjar bli ett referensintryck för Cesares stil. Slår ned som en blixt i doftminnescentrum. 3. Det är dags att slå fast att den här flaskan var ett måndagsexemplar, drucket en tisdagskväll. 4. Jag kan inte begripa att vinet, såvitt jag kan hitta, aldrig har sett ens använd ek. Fem månader på ståltank. Och likväl rör hon sig…

//anders

1998 Castiglion del Bosco

Ni vet väl att korkskruvsångest kan delas ut retroaktivt? Det händer halvvägs igenom en flaska man bara har ett exemplar av, när insikterna om hur god den är och att man inte kommer att få uppleva detta igen krockar som två malmtåg på Narviksbanan. När man tagit sig förbi ”Är det här rätt tillfälle?” har man alltså ”Nej, var det här sista gången?” kvar som Charybdis när man lurat Scylla. Det är synd om människorna.

En helt ledig tisdag mitt i december förtjänar i vart fall att tas på allvar. Vi kokar lamm i barbera jättelänge, gör sås genom att hälla grädde rakt i det köttmättade spadet, sjuder risotto med rött vin som i Piemonte – och som om det inte vore svart nog på tallriken kokar vi belugalinser, en ny favorit med spännande och lite pepprig smak. Seriöst italienskt rött muss sein. Därav alltså brunello ’98 från Castiglion del Bosco, köpt i säcken på enoteket i Montalcino för några år sedan. Har den klarat att släpas runt som Christopher Robin släpar Nalle Puh?

Färgen är bländande vacker, en ljus och genomlyst men intensiv röd med en del orange i kanterna. Vanilj och tobak anas överst i glaset, och det är inget snack om att CdB tillhör den fatlagrande falangen i Montalcino. Kärnan är elegant, söt körsbärsfrukt med jättefint fokus. Här finns lite löv, anis, en läderton och lätt unkna hallon som påminner om grenachetung châteauneuf. Med någon timme i karaff faller allt på plats med fullkomlig harmoni mellan frukt och mognadstoner. Men kanelnyansen, kan den skyllas på julsångerna i bakgrunden?

Vinet är lätt och rent i munnen, med pigga, balanserade syror. Elegant! Körsbären är söta och fräscha, fruktkärnan ganska intensiv, tobaken lagom höstmurrig, och allt är i balans. Tanninerna är inte helt upplösta, bara nästan, och finkorniga som snusmalt kaffe.

För att nå upp till de allra bästa hade koncentrationen behövt vara lite bättre och eftersmaken något längre. Dessutom tassar CdB lite för nära det alltför moderna/fjäskiga med sin sötma och vaniljfat för att vara benchmarkbrunello hos mig. Nästan halva produktionen går till USA, läser jag sedan, och de erbjuder golfbana, spa och medlemskap och hela köret för den som har gott om cash och behöver vinrelaterade engagemang för att fylla ut kostymen. Men de har bytt ägare flera gånger sedan 1998. Och känslan av att ha plockat sin enda flaska på exakt rätt dag i mognadskurvan får man inte så ofta.

//anders