Posted tagged ‘Riesling’

Krabbkampen: Breuer vs Brewer

oktober 7, 2009

‘Tis the season, mina vänner. Färsk krabba ligger och glittrar som fullmatade skattkistor på isen i fiskdisken och det är julafton precis när du vill. Skäms om du missar dem.

2007 Melville Estate Chardonnay och 2004 Breuer Berg Rottland

Krabba är kul för vinhundar. Den lånar sig smidigt till alla klassiska skaldjursparningar, men har också en köttig, djup, äckelgott havsmarinerad kvalitet – och då pratar vi under skölden, inte gulleköttet i klorna – som står pall för rätt tunga utmaningar. Exempelvis Melville Estate Chardonnay från fina 2007, hoppas vi, och så låter vi Breuers Berg Rottland 2004 rida under det klassiska baneret. Alltså en representant för vardera lägret i glasen i kväll och domarbordet redo att granska varje piruett och plié i samspelet. Två grenar: krabba au naturel samt tillsammans med en krämigt vitlökstung caesarsås.

Georg Breuers viner brukar vara idiotsäkra till skaldjur, inte minst mineraldrivna Rottland, och 2004 borde inte vara något undantag. Sval säsong betydde skörd i gården i Rüdesheim först i början av november. Doften definieras av ett karaktärsdrag: genomslag! Den här babyn fyller näsborrarna med intensiv närvaro.

Du vill ha doftcirkel också? Det är klassisk Rheingauriesling som lagrats lite varmt och redan hunnit få rätt mycket cykelkällare. Dessutom äpplen i kanel, en del ananas och en antydan om saffran, och så tysk skiffer i en rad nyanser. Djupet imponerar. I munnen är det sjungande rent och högsyrligt, utan samma tryck som i näsan men med ordentlig längd och alla skifferlagren vid tungroten.

Greg Brewers chardonnay från Santa Rita Hills har fått neutrala fat till jäsning och lagring och pressades, förstås, i hela klasar – mer om det här. Och så tid på fällningen, men utan att röra upp något. Bredvid en Breuerriesling huggen ur sval sten är det här förstås ett överdåd av rikedom, men fokus är femstjärnigt och inget sväller över kanten. Melville har partykläderna på i dag och all charm påkopplad, med tropiska färger ovanpå mogna äpplen och persika, och så bakkryddor och blomtoner. Det är syran och den salta havsmineraliteten som gör det här till krabbvin. Och droppa citron eller lime över maten behöver man inte heller. Som en supermogen chablis – och underbart.

Fast krabbkampen slutar så förutsägbart att du lär ha gissat slutresultatet i halvlek. 1-1. Rieslingens intensiva skiffertoner kunde vara måttsydda för att sitta ihop med mineraliteten i krabbköttet. Med lite caesar och ciabatta i bilden har Rottland svårare att hävda sig, men det klarar Melville med ena handen bakom ryggen.

Båda är grymma parningar. Men ska man gå till straffläggning är nog en rejäl skopa ren krabba och en klunk från Rüdesheim så gott det blir i höst.

//anders

2002 Zilliken Saarburger Rausch Kabinett

juni 2, 2009

2002 Zilliken Saarburger Rausch 2När framtidens Mercedesar börjar gå på tyskt biobränsle, då kommer det att lukta så här på gatorna. Äppelbensin! Och drivor av skiffer.

Den här underbara kabinetten doftar åt det Moselfruktiga hållet för övrigt. Lite välkommen persikoparfym, och lime. Och Hanno Zillikens fräschör som får hela köket att småle över skärbrädorna. Som matlagarvin är det här helt utan konkurrens.

Smaken är så fruktig att de söta äpplena närapå slår över i vinbärssaft. Grape och lime och alla Saarburgs syror i en lång parad, jämn och fin i hela sin längd genom munnen med en extra liten balettuppvisning vid tungroten. Allt klingar ut i full balans med en mild blommighet som släpar kvar. Jag kunde dricka en låda i veckan av detta.

//anders

Tasmanien och Castell’in Villa

maj 19, 2009

Jag minns att Jancis Robinson på sitt hypereleganta brittiska manér pekade ut Tasmanien som en region att hålla ögonen på när hon intervjuades på Grape Radio. Anledningen: Klimatförändringar. Rent logiskt borde man ligga rätt bra runt fyrtioandra breddgraden, med gott om vattenkylning, när Australiens klassiska vingårdar kämpar mot kvicksilvret. Jag har druckit någon enstaka tasmansk pinot nån gång, men kan inte på stå att jag kan pungdjävulens ö något vidare.

Slow Wine är en liten importör med fokus på Tasmanien, som i och för sig har breddat sig sedan de hette Tasmanian Wine. Chiantiproducenten Castell’in Villa står också på bordet på den här påtitten av delar av sortimentet.

Men Jancis för ett annat resonemang också: om att prova många viner fort, som det ofta blir. En flaska som är gjord för matbordet får tre minuter på sig att imponera – och det blir Idol av alltihop. Vi kan prata länge om det här, men jag nämner det mest för att jag hade skitbråttom den här gången, på väg till en annan provning. Och inga bilder lyckades jag ta heller.

Freycenets 2007 Louis Riesling Schonburger kan vi lämna därhän, doften är gewurzparfymerad med inlagd frukt och smaken platt och intetsägande. Ekotänkande Meadowbank Estates 2006 Riesling har en kul doft: den osar av gummi och bensin som den värsta Moseltraditionalist, toppat med citrus och en örtig ton som drar åt salvia. Smaken har hygglig fräschör och citronskalskaraktär, men saknar fruktsötma och domineras av en jordig beska. 2006 Wineglass Bay Riesling från Freycenet är en annan historia, återigen med gummikaraktär bredvid ett rätt elegant, stramt spektrum av stenfrukter. Lite sprits finns kvar i flaskan, jordbeskan är märkbar men inte oangenäm, och frukten drar åt danskt citronvand och persika i en välbalanserad smak. Wineglass Bay är för övrigt den där bedårande vykortsvyn som kan vara den enda du har sett från Tasmanien.

Pinot noir är faktiskt öns mest odlade druva och den knoppande vinindustrin har förstås sett potentialen i trenden mot svalodlad pinot. Stefano Lubianas 2007 Primavera Pinot Noir har en öppen, ren, generös jordgubbsdoft, toppad med påtaglig kryddighet. Smaken är lätt och fint söt, hyggligt komplex med citrustoner och föredömliga syror. Slutet är lite hett, men ändå en fin fiskpinot. 2006 Hawkshead Gibbston Valley Pinot Noir kommer från Central Otago i Nya Zeeland och har intensiv och betydligt mörkare frukt i näsan, björnbär och mörka körsbär, plus rätt mycket fat och en violton. Björnbären följer med in i munnen och faten ger ett chokladtäcke, men tanninerna är rätt aggressiva och helheten känns inte integrerad.

Chardonnay är nummer två i hackordningen på Tasmanien – ni börjar ana en viss burgundisk profil. 2006 Wineglass Bay Chardonnay är min favorit i flighten, fatjäst med äpplig och fyllig näsa och en del snygga fattoner. Det är lite oförlöst i munen ännu, men kraftfullt och lite ståligt, som en ekad chablis med päron, citrus och liten avslutande beska. 2005 Meadowbank Grace Elizabeth Chardonnay är fortfarande ung och frisk, rätt rostad och smörig, med mosade bär och tropisk frukt i näsan, I munnen blir det lite väl kladdigt för mig, tropikcocktail med för låg syra och en känsla av restsocker. 2006 Prancing Horse Chardonnay från Mornington Peninsula sydöst om Melbourne är också rätt fatig med vanilj och popcorn, men renare, svalare och mer fokuserad. Smaken är smörig och full av mogna tropiska frukter, druvig med skaplig syrabalans.

Stefano Lubianas Estate Chardonnay 2003 är en udda personlighet, utmogen och på väg över kanten, med en oerhört kryddig doft och en mix av blommor, honung, mandelmassa och nougat, rätt oxiderad. Årgång 2004 är betydligt fräschare, men också med mer fatkaraktär kvar och lite grönt och kärvt. Ord som stumt och ekbeskt hamnar i blocket bredvid kartigt och hårt. Nolltrean fick också malolaktisk behandling och tjänade på det, tycker jag nog, även om den tappade fräschör.

Castell’in Villa är en riktigt klassisk Chianti från princessan Coralia Pignatelli della Leonessa med duktiga ägor i Castelnuovo Berardenga öster om Siena. Det är egentligen en hel by – dyr agriturismo, vildsvinsjakt, stenslott, olivlundar och hela kalaset, och vinerna har ett visst rykte. Egen klon av sangiovese har man också.

2004 Chianti Classico Riserva är ung, personlig, och har fått nytta av det fina året i doften. Plommon och körsbär är stommen, men ovanpå svävar fina aromer av lakrits, pinje, violer och till och med en liten bananton. Frukten slår till direkt i munnen, generös och körsbärssöt, men retrokänslan är där. Fina syror och en viss örtighet finns också. Det spretar lite i munnen, men bara av ren ungdom, tror jag – det här är riktiga långliggare.

2003 Santa Croce är supertoskanaren: sangiovese och cabernet, och så 18 månader på barrique. Doften är fint aromatisk, tydligt modernt mörkfruktig och helt öppen. Blandade örter finns, och rätt tjockt med fat. Smaken är – tydligt 2003-skadad. Klistrigt uttorkande tanniner som aldrig kommer att mjukna, medan plommonfrukten redan är mogen. Inte min grej, antagligen inte bättre år heller.

2003 Chianti Classico Poggio delle Rose kommer från en liten plätt (se bilden, courtesy of Johan som har varit där en massa gånger), 50 gånger 150 meter med lergrus på kiselsten, och får enormt lång tid på barrique. Doften har vacker, ädel mörk bärfrukt med pondus och personlighet, inte så farligt fatig som jag befarade; lite choklad mest. Koncentrationen ger en del lösningsmedel och kryddörter blandat med asfalt och en liten blommighet. Tung, söt björnbärsfrukt i munnen, koncentrerad men rätt fräsch och balanserad. Lakrits och sura körsbär leder till en örtig eftersmak. Faten är väl integrerade, och enda problemet är förstås tanninerna från det där eländiga året. En Poggio delle Rose 2001 eller 2004 skulle jag antagligen tycka om.

IMG_8547

Killen som faktiskt kan det här med Tasmanien läser ni här, fast när jag tittade hade han inte fått upp de noteringarna. Men jag kan ju bara hålla truten efter att ha drällt med renskriften sedan slutet av mars.

//anders

2007 Dönnhoff Riesling Trocken

mars 7, 2009

Någon som kommer ihåg skaldjursoljan? Om man tar slatten som blivit kvar i kylen och slår en majonnäs på, då får man – bra gissat – en skaldjursmajonnäs. Wicked.

2007-donnhoff-riesling-trockenDen ilsket orange geggan hamnar på en lättrimmad, dubbelpanerad sejfilé, som är just tillräckligt intetsägande för att fungera som transportmedel och majonnäsursäkt. Lite som de där smakbefriade oblatliknande rånen man lägger osten på när man egentligen vill äta den med sked. Och så vin från en av de stora teutonerna, skördat ett år när alla vädergudar verkade stå i servil givakt på raka led.

För ungt? Nej då. Doften är fräsch, limeig och stenbeströdd, och inte alls farligt tyngd av den där kladdiga päronsodan som nyjäst riesling kan dras med ett tag. Trots det strama anslaget finns en antydan till mogen persika och lite ananas i fonden – det är ändå Nahe, detta. Det blir haklapp på innan vi ens hinner smaka.

Helmut Dönnhoff kan man plocka fram när man diskuterar Tysklands främsta vinmakare, och i Nahe sitter väl kronan rätt tajt på huvudet, så en flaska för 149 spänn är förstås intressant. Jag vet inget om ursprunget, men man får anta att det är ett hopplock från de 15-20 hektar den gamla släktegendomen äger i Nahe. Skandalöst läskande är det i alla fall. Mycket rent, utmärkt kropp, riktigt fin intensitet och oklanderlig balans. Och så vågor av sjungande syror, en som följer med den kryddiga fruktparaden och en som tar över för att hålla ordning på eftersmaken. Vi hör solmogna löften, men inte i den feta stilen; mer persika, spätlesefrukt i ett torrt vin. Gott!

Framför allt är det renheten och den där kryddiga Nahekänslan vi minns i morgon. Ge nu fan i att sno de sista flaskorna innan jag hunnit fylla på, tack.

//anders

Vinbar(n)

mars 4, 2009

Fredag eftermiddag efter tio timmar på jobbet. Kvart i fem lördag morgon ringer klockan för tio timmar till. Och jag kan inte önska mig något mer. Vinbaren med min älskade L, charkplock på en tallrik, tre små glas spännande röda, lågmäld medhårsmusik och en tio veckor gammal dotter som ler i vinbaren-februari-2009sömnen, parkerad i den lilla gången bakom baren. Känslan av en varm bubbla går att ta på. Man kan gå hem vid halv sjublecket och vara alltigenom belåten.

Chefssommelieren Lars Andersson får slita för att få hem enstaka flaskor av Sylvain Cathiards bourgogner, och 2004 Vosne-Romanée känns som ett enkelt val. Vacker, ren frukt rakt ur flaskan, körsbär, jordgubbar, viol och citrustoner, viss fatkänsla och kryddlåda. En liten mintton kryper fram med luften. Smaken är betydligt mer kompromisslös än den charmiga näsan, högsyrlig och lite vrång; påtagligt ung med lingonsyra, omogna körsbär och grön citrus. Alldeles för tidigt, förstås, men det är ju så gott även med lovande bourgogne.

Glas nummer två vill jag ta tempen på för garderobens skull: 2004 Pontet-Canet. Pop’n’pour – det kan bli så när man hänger på låset vid fyra – och doften behöver tid på sig att växa fram. Men sedan dukar den fram tät frukt i plommonfacket, lakrits, asfalt eller kol, fatkänsla och björnbär. Med ännu lite mer tid kommer djupet och en superläcker diskant med fräscha blommor. Vilken elegant smak! Trots Pauillac, trots ungdomen och trots PC-extraktion. Men tanninerna är vänliga och fina, det är syran som tar över polisrollen bland plommon och söt cassis, och särskilt hårt extraherad är det inte. Och så ett stenigt, läskande slut. Smaken har inte vuxit ända ut i kanterna än, men den här kan man faktiskt öppna i dag om man vill.

Med Rotsunda i färskt minne hamnar Eben Sadies Columella från 2006 i sista glaset. Galet generöst och yppigt bredvid gamla världens viner, men lika galet personligt. Mättat med blommor, blåbärssylt och björnbärssylt, och rätt duktigt med kaffe, vanilj och mintchoklad. Sannolikt fatjäst? I munnen är det 100 procent superfrukt med helt egen prägel, svårt att ringa in. Rostade fat, kryddbod och en svampton är lättare att hitta. Och oväntat snygga syror. Fast 525 spänn på bolaget, det vete allt fan om jag skulle betala.

Leitz 2006 Riesling Alte Reben från Schlossberg dyker upp ur sin magnumflaska när vi som bäst är på väg hem. Det känns ju som att syrakolportören Teresa Breuer äger Schlossberg, men så är det inte och det här är en helt annan baby. Sagolikt blommig persikofrukt, gråpäron och honung. Botrytis, säger Lars, och det köper jag. Vinet osar mineral, men man anar hur munkänslan ska bli: söt, mättad och superintensiv, aprikoser och citrus i porrig knockoutstil. Smaskens. Det här får Breuers version att framstå som Lisbeth Salander i ett badkar med tretumsspik.

Och som night cap: Auguste Clapes Cornas Renaissance från 2004. Cornas bästa vin? Borde ha fått mer uppmärksamhet av oss, men doft och smak ringer ändå kvar, en kaskad av mogna bär. Björnbär, hallon, smultron. En tydlig rökt charkton och en skål oliver som tilltugg. Inte så bråkigt som jag trodde, men jag gillar tanniner och flaskan öppnades kvällen före. Eftersmak som räcker ned i tunnelbanan. Det här är en av mina idealtyper för rött vin, en mall som andra syrahviner mäter sig mot.

Våra insatser för att knäcka in lilltösen som stammis på Vinbaren börjar bära frukt. Mer fredagslyx än så här behöver jag inte.

//anders

2002 Trimbach Cuvée Frédéric Emile

februari 18, 2009

En av våra svåraste utmaningar i köket är att tvinga oss själva att laga en annan förrätt än sådana här pilgrimsmusslor. Det lyckas sällan. Jag har svårt att komma runt dem, och sedan måste jag ändå använda elpåfösare för att tvinga bort L från fiskdiskens molluskhörn. Den här gången lyckas jag förhandla fram en kompromiss: en liten sallad vid sidan om, på krabbklokött, fintärnad mango, vårlök, koriander och lime. Och så långmacererad skaldjurolja à la manière Mathias Dahlgren på alltihop. Så nu vet ni varför postnummerområde 11244 luktar skaldjur.

Här krävs alltså mineralitet för att matcha musslorna, syror som ska klara både lime och en sjö av brynt smör, och dessutom rondör och fruktsötma. Medge att man hamnar i det stramare hörnet av Alsace.

2002-trimbach-cfe

Trimbachs toppcuvée var med på Vinordic förra våren och dök upp på boa i november. Den doftar kort och gott seriös riesling. Stor, nyanserad, raffinerad, med en intensitet som får känslan att slå över åt det isiga minthållet. Här finns hela vitfruktsspektrumet med centrum någonstans kring persika, och vissa åldersdrag med gryende bensinmacksdimmor. Och så rejält med antydningar om krita – visst är det kul när salivkörtlarna börjar pumpa redan när man doftar?

Druvorna växer i musselkalkjord precis vid produktionsanläggningen i Ribeauvillé. Och det är inget snack om att de har fått mogna ordentligt. Vinet har en underbart intensiv närvaro i munnen, rejält fruktigt med en kant av något som liknar lakrits. Det är tydligt ungt, bright och stramt trots den flödande mogna frukten, med slipat citrusbett och lime. Bakre delen av tungan badar i mineral.

Kul att det faktiskt var ännu godare än på Vinordic – vin ska ju ändå stå på matbord. Jag tror att jag ska försöka lansera begreppet haklappsvin. Enligt Google ska den nischen vara öppen.

//anders

2002-trimbach-cfe-2

1997 Domäne Wachau Riesling Smaragd Achleiten

augusti 29, 2008

En kabinettriesling daterad 1981 slank ur källaren hos kooperativet i Wachau förra sommaren och blev ett av årets roligare utropstecken – för 149 spänn. Klart att vi måste prova den elvaåriga smaragdvarianten från Achleitengården.

Jag ska inte föreläsa om österrikiska vinlagar, men Smaragd är klassen för druvorna med mest socker i musten. Sedan jäser man ut alltihop till ett torrt, kraftigt och relativt starkt vin. Hugh Johnson jämför med torr spätlese, somliga med torr auslese. Och andra påpekar att jämförelsen haltar på flera sätt. Nåja. Lockande är det hur som helst.

Achleitenvinet öppnar med tydlig mogen rieslingkaraktär – en gammaldags bensinmack, helt enkelt. Men sedan är det mest gnäll. Petroleumkaraktären dras med en lite unken gummiton. Frukten drar åt inlagd persika, men är oväntat blek. Man anar lite vaniljsöt äppelpaj. Men på det hela taget är doften rätt vek, och inte särskilt snygg.

Smaken har äpplighet och grape, och en rolig lakritston som ger pluspoäng. Men allt är lite orent och klumpigt. De klingande syror man suktar efter finns ingenstans. Achleitens mineraler är också på rymmen. Bittert/kärvt/örtigt – gärna i rött från södra Rhône, men helst inte i min middagsriesling, tack. Munkänslan är ganska stor på österrikiskt vis, men här finns ingen charmig sötfrukt som kan möta 13 procent alkohol och den där beskan. Lite melon och litchie kommer till när glaset värms upp, men då är slaget redan förlorat.

Det funkar okej till lax, syrlig blomkålspuré och en rödlöksvinaigrette. Men jag ansluter mig till Johan P och Finare Vinare och gör tummen ned.

//anders

Barolo, chablis och… öh…

augusti 6, 2008

Vinbloggandets motsvarighet till hämtpizza: Snabbnoteringar, bakade med lite för lite omsorg, allt lite skamset motiverat med tidsbrist. Ni vet. Show some love.

2003 GD Vajra Barolo Bricco delle Viole
Vajra har en liten chambre séparée i mitt hjärta sedan vi kikade in oanmält för några år sedan – och fick gårdens skatter upphällda av en av sönerna, som kan ha varit tio eller så. Ingen tungviktare (vinet, alltså), men gedigen barolo med egen karaktär och charm. Nolltrean har en doft med utmognad nebbiolokaraktär, rätt mörka körsbär, rosor och övertoner av mandel. Och tusan om det inte doftar violer också, eller är det bara hittepå? Smaken har blommor och jordgubbar och bär tydliga drag av det svinvarma året: Lite torkad frukt, uttorkande tanniner och inte tillräcklig kropp för att hantera garvsyrorna från de chockade skalen. Men sötman är fin, och vi skyller på årgången och inte på familjen Vajra.

2005 Dauvissat Chablis
Premier cru, men jag har redan glömt gården och har ingen anteckning. Skäms… Fräsch, guläpplig doft, i sammanhanget så fruktsöt att den nästan drar åt röda bär. Lite vaxtoner och välavvägd krydda, och så härligt mineraliska musselskal. Smaken är tydligt ung och rätt intensiv och fyllig. Kalassyror! Vid närmare eftertanke kan de behöva rundas av i det här unga vinet. Eftersmaken har havskaraktär, ett slags matig sälta och mineral. Gott.

2004 Braida Langhe Bianco Il Fiore
Ännu en piemontesisk favoritgård som vi besökt. Il Fiore är en barock blandning: Chardonnay och riesling tillsammans med lokala liseiret, nascetta och rossese (fråga inte). Doften har ett slags allmän vit frukt bredvid blommor, plommon och ett drag av likör. Fullgoda syror, men vinet känns lite som Lagerbäcks pojkar mot lag med bra passningstempo – långt mellan lagdelarna. Udda slut, en mitt som man inte riktigt vet vad den vill blandade blommor med plommon. Jag är inte den som dissar allt jag inte känner igen, men – nja.

//anders

2002 Bründlmayer Zöbinger Heiligenstein Riesling

juli 20, 2008

Instant bliss, west coast edition: Gå till lokala fiskmånglaren. Köp alla skaldjur han råkar ha. Ät dem med hemvevad aioli, efterlängtat sällskap, havsvy och mineralsprängd riesling.

Zöbinger Heiligenstein klingar för en österrikare som La Tâche för en fransman eller Wehlener Sonnenuhr för en tysk, även om de två senare kan ha synpunkter på sällskapet. Bründlmayers tolkning från 2002 ger en strålande finstämd, elegant doft, riktigt sniffevin. Det är ordentligt mineraliskt med lime och citron plus en aning aprikos. Bensinkaraktär har det hunnit få, plus i kanten för det, och en nötliknande ton gör doften än mer intressant.

Österrikisk riesling kan ibland bli lite väl yppig i tyskstämda gommar, men den här är slank och väldefinierad och alldeles underbar. Komplexiteten växer med luft och befrielsen från kylskåpsgraderna. En dröm till havskräfta.

Pang på tungroten… Det är våldsamt fräscht med nästan aggressiv citronsyrlighet, och visst, lime också. Så ungt trots sina sex somrar att det fortfarande kan upplevas som snudd på obalanserat och vi lovar att vänta med nästa. Samtidigt visar sig ursprunget i en relativ rikedom bakom korselden av syror, sockerdrickeriesling med gott om sten i. Luftningen hjälper till med ananastoner och något exotiskt åt guavahållet , den lägger på sig fetma efterhand och blir ett riktigt kraftpaket med storartad intensitet. Och en mycket lång, fin och syrastyrd eftersmak. Apgott.

Trots kraften håller vi oss på den eleganta delen av rieslinghyllan. Hatten av för intelligent vinmakande med öga för detaljer.

//anders

2005 Georg Breuer Terra Montosa

juli 9, 2008

Vadå slut? Va, eh – slut? Musslorna? Öh, okej. Men vi ska ju göra linguine alle cozze, då måste vi ju ha… Du har inga, alltså? Öh, jag tar… makrill, tack.

Efter den uppvisningen i bristande flexibilitet när planerna kraschlandar är det skönt med ett vin som känns tryggt och hemtamt som mammas kökssoffa. Vinst varje gång. Rik och generös doft med citron, äpplen, mineralitet och honung. Home, sweet home. Och mer rieslingbensin än förra gången – den utvecklas snabbt, den här.

Visst är det tämligen sötfruktigt, med fin persikostadga och en hel flaska citronsoda, men balansen är fortfarande så fin att man blir tårögd. Lite besk grape i eftersmaken, någon tysk blomma, krispigt skinn runt fet fisk – och allt är bra igen.

//anders

PS: The real shit upplever man hos Finare Vinare.

2004 Wegeler Geheimrat ”J”

maj 29, 2008

I dag vill vi ha våt sten och metalljoner till förrätt! En riktig mineralskalle tvekar inte att lägga pilgrimsmusslor och nypillat krabbkött på samma tallrik. Och så vin som någon har pumpat direkt ur Rheingaus skiffer med norska oljeriggar.

Blixtstekta färska musslor i en sjö av allt brunare smör bränns av med ett generöst duralexglas konjak – och där har du all sås du behöver till dina skaldjur. Det nötiga smöret tar upp havskaraktären från molluskerna och möter den brända konjaken strax utanför portarna till paradiset. Sila över tallriken och inventera förrådet av klyschor om enkelhet och skönhet.

Egentligen står väl chablis, champagne och några andra skaldjursvänner före i kön, men jag ville prova hur långt hovrådet J i 2004 års tappning har hunnit. Och jag tror på mineralmötet.

Redan första näsan signalerar klass och skicklighet, riktigt fin rieslingdoft med alla komponenter på rätt plats. Bra! Frukten har drag av mogen persika och lite tropisk efterrättssallad, och är utmärkt i sin precision och fokus. Ändå sval och stram, seriös och kompromisslös. Lite vita blommor svävar ovanpå – och så ett lass grus rakt ned i jäskaret. Mm.

Ung, torr, högklassig riesling är rolig: Den kan vara rätt fyllig, och ändå klämma in sig i en syrakorsett som kräver riktigt otidsenliga midjemått. Geheimrat J har en härlig rondör i munnen, och generös rieslingfrukt med utmogen och söt karaktär. Men syrorna håller obevekligen hela paketet på plats. Unga tyska äpplen som inte fanns i doften kommer krypande, och nu börjar man känns hur ung den här är. Och så den härligt mineraliska ryggraden genom alltihop.

Eftersmaken är riktigt lång, mättad och stilig med våt sten, grape och en aning ananas, och så en liten kryddkyss på väg ut genom dörren. Hög klass – och samtidigt förföriskt lättdrucket.

//anders

Divine goes Austria

maj 2, 2008

Man får anta att österrikarna inte ringde sitt handelskontor i Stockholm innan de lanserade PR-offensiven Tastes Of Austria. Lite TOA news att fördjupa sig i, någon? Vilken TOA product föredrar du?

Akronymen till trots var det kul att prova igenom elva viner från tre av producenterna i satsningen i Divines regi. Jag har lite för dålig koll på Österrike, även om jag haft mycket glädje av vin från Bründlmayer och andra. Utan mer snack – tre flighter från yodleland:

1. Wiengut Ott, Wagram

Bernhard Ott tog över gården som 22-åring eller så och har satsat hårt på nationalklenoden grüner veltliner. Numera biodynamiker.

  • 2007 Am Berg Grüner Veltliner: Färg: Tripp. Charmig och mycket fräsch doft med limeig citrus, päron och en godiston. Mycket lätt i munnen med chockartad syra och en karaktär som ligger nära doften, plus någonting åt grön banan. Jag älskar ju höga syror, men det blir för mycket mot den lite glesa frukten i det här basvinet. Obalans i min bok.
  • 2007 Fass 4 Grüner Veltliner: Färg: Trapp. Påfallande likt lillasyster i doften, men något mer intensivt och generöst; rent och fint. Smaken är mycket bättre än vinet till vänster, med snygg pepprighet och antagligen samma syranivåer, men frukt som kan hantera det. Lime och grapefrukt leder till en söt efterklang med smågodis och päron. Allt är övertygande rent och kontrollerat. Utmärkt.
  • 2006 Der Ott Grüner Veltliner: Färg: Trull. Påtagligt tyngre, med söt drypande persika och mango bredvid kryddor och en punschton. Sedan får jag myror i huvudet, men den finns faktiskt där hela tiden: En anstrykning av tonfisk på burk. Huh? Det vete tusan vad Ott har för vildjäst i källaren. Smaken är hur som helst rena godisbutiken, tung och söt med nougat, marshmallows och pepparkakor, och en eftersmak som fortfarande inte har blommat ut. Lite låg syra för mig, men riktigt kul och spännande.

2. Weingut Hirsch, Kamptal

Familjeegendom på klassisk mark. Ännu en biodynamisk producent som koncentrerar sig på riesling och GV.

  • 2007 Zöbing Riesling: Instegsvin med rätt liten men fräsch doft, fruktsoda, äpplen och lite kryddskåp. Fräsande syra i munnen, lite återhållen men bra äppelfrukt, lite sockerdricka och tydligare kryddor än i näsan. Eftersmaken drar åt julgodis. Helt okej, plus för kryddningen.
  • 2006 Gaisberg Riesling: Nu så! Generösare doft med bra fokus, kryddig och komplex med persikofrukt och mineralkänsla. Veltliner i all ära, men det är ju riesling som kan bära fram terroiren. Smaken är riktigt bra: Underbar intensitet och komplexitet, riktigt speciell och egensinnig. Persikor, ett mineralstråk och dominanta pepparkakskryddor bredvid tropiska men stramt hållna toner av papaya och mango. Godast i kväll.
  • 2006 Heiligenstein Riesling: Härligt mineralisk. Komplex och stenig fruktprofil, mer persika i en doft ren som en fjällbäck. Smaken är rätt ung och tydligt bakom Gaisberg på kurvan, men också renare och mindre yppig. Det är en fruktsallad på ungt och nyplockat och det som imponerar mest är balansen. De flestas favorit; någon millimeter efter charmiga Gaisberg för mig just nu, men med större potential.

3. Weingut Familie Gesellmann, Mittelburgenland

Fatlagrande producent med fokus på blaufränkisch och mittsmak, läser jag. Rykte om sig för rigorösa metoder, enligt Mölstad.

  • 2007 Chardonnay: Delvis fatjäst. Förvånansvärt sval, men den gula äppelfrukten säger ändå chardonnay. Mycket ren doft med en aning nöt, känns som en småfet chablis. Ren och hög syra i munnen, med nötter och en jätterolig jordgubbston. Frukten är rätt återhållen men söt med drag av päron. Fräscht och gott, behöver växa till sig lite.
  • 2006 Blaufränkisch Reserve: Överväldigande smörig ML-karaktär – hela godisaffären säljer bara smörkola. Körsbär och lite jordgubbe i fruktväg, med örter åt tobakshållet. Smak av mörka bär och lakrits, med nära nog italiensk syra, lätt känsla och små, fina tanniner bredvid en del ek som väntar på integrationsverket. Rätt god smak, men jag pallar inte kolan.
  • 2005 Pinot Siglos: Underbar pinotdoft med flera lager kryddor. Rätt klassisk bourgogneparfym med körsbär, hallon, jordgubbe och lite skog. Dessutom den där positivt unkna känslan av sjöbotten och något som drar åt apelsinskal. Smaken är tyvärr inte i samma klass, men helt okej. Lite väl smörig smak med lång eftersmak, ung och ganska kärv frukt, enkel med lite vek kropp. Synd.
  • 2006 Opus Eximium: Hälften blaufränkisch, resten zweigelt och sankt laurent. Smörig, fatig doft med mörka bär, lakrits och vaniljkex. Rätt kul i munnen, komplext och kryddigt i en bärig stil med en del uppenbar ek. Lite kort efterpå, men sitter ihop snyggt.
  • 2001 Bela Rex: Lika delar cabernet och merlot. Mångas favorit som inte alls funkar för mig. Doften känns unken och buljongig. Cassis, hallon och björnbärssylt i all ära, men jag har så svårt för det där korvspadet. Vinet är mörkbärigt i munnen, men smakar fortfarande som dålig châteauneuf. Undrar vad det är jag är så känslig mot?

Lärdomar? Jodå. Att det görs utmärkt riesling i Österrike visste jag, och att fräsch veltliner sätter igång salivkranarna. Tyngre, sötare GV var en kul upptäckt. Jag är fortfarande lite likgiltig inför de röda, med extrapoäng för pinotnäsan från Gesellmann, men jag hört tillräckligt mycket bra för att fortsätta leta.

//anders

1993 Zilliken Saarburger Rausch Spätlese

april 20, 2008

Rieslingexpressen tuffar vidare. Den här gången är det femtonårig spätlese som dyker upp i mellansläppet och skriker på smakprov. Jag älskar att kunna dricka fullmogna viner direkt från hyllan, och ska man jobba klockan sex morgonen efter skadar det inte om det står 7,5 % vol på etiketten. Och köper man ost slipper man laga mat, vet ni.

Zilliken, med förledet Forstmeister Geltz efter farfar som var skogsmästare åt den preussiske kungen, hör hemma i Saarburg, vid Saar (duh…), och producerar hela paketet: Från vardagskabinett till små dyra flaskor som får extra lång guldfolie på halsen och 98 poäng av Gault-Millau. Och den bästa gården ska vara just Rausch, som ligger inne i Saarburg på echtdeutsches vis.

Vinet är tungt och oljigt i glaset, med en hel del grönt kvar. Det öppnar med fullmogen rieslingdoft, mättad med petroleum och en del mineral – men sedan går det mest utför. Frukten är sött persikotonad men förskrämt liten, och leder sekundsnabbt till det dammiga och dävna gamla pappersarkivet. Onda aningar vaknar. Minnet av den genomblöta korken också. Vade retro, satana…

Syrorna är aggressiva trots åldern, vilket är okej i mitt hus om de har frukt att luta sig mot. Här finns mest kartiga äpplen och lite lime och litchie bredvid en medelstor sötma, men det är rätt tomt i mitten. Gummitonad bensin svävar ovanpå, men det hjälper inte. Eftersmaken är besk och kort, dammig och lite oren. Inte uppenbart defekt, men man anar en uppväxt som gått lite snett; ni vet, destruktiva miljöer, tidig folkölsdebut och så vidare.

Gammal riesling är alltid lite tysk roulette, men en kula i tinningen lär vara onyttigt även om man är beredd på risken. Tur att munster och tomme de Savoie är gott ändå.

//anders

Sneak preview: Breuers nollsexor

april 14, 2008

Tillbaka i människobyn. En lång långhelg i sagosolstrålande Jämtlandsfjäll gör underverk för ens sportiga självbild och solbränna, men det digitala livet blir kvar på E14. Beklagar således att ni fått vänta på onsdagens lilla smygtitt på 2006 års skörd från rieslingfantomen i Rheingau.

Vinbaren hade hur som helst raggat upp Theresa Breuer som gästspelare och passade på att korka upp alla hennes fyra cruviner. Som vanligt – denna outtömliga källa till credit på den här bloggen – även i femcentiliters provningsglas till tvåsiffriga priser. Ett sällsynt tillfälle att känna dyra flaskor på pulsen före släppet. Lyx för en svensk under monopolets stora aprilparaply.

Först ut: 2006 Berg Rottland – och saliven börjar forsa redan av en vidunderligt fin doft. Förvånansvärt öppen, strålande ren rieslingfrukt med höga, ljusa citrustoner. Rejält med oljig skiffermineral stöttar under; dessutom en del äpple med lite bakskåpskryddor.

Smaken är ung, ren och verkligt högsyrlig med duktigt bett. Citrusskalan och unga äpplen bestämmer med ett ordentligt mineralstråk igenom. Eftersmaken är lång och stålig med äppeltoner och besksyrlig grapefrukt. Frukten är inte utvuxen i smaken, men vinet är inte fördensskull det minsta glest. Riktigt bra.

Glatt vidare! 2006 Berg Roseneck är lite mer stängd, men doften är tydligt sötare och mer parfymerad än fjällbäcken från Rottland. Drypande blomtoner, honung, persika och ananas finns, men inte utan citrusfräschör – allt förstås på Breuerskalan, som tar upp det strama hörnet av andra producenters palett. En liten vaniljton kryper fram efterhand.

Smaken är också sötare och charmigare än Rottland, tilltalande spelbar och kryddig. Frukten är förhållandevis generös, rätt aromatisk med persika, melon och en läcker honungston. Duktiga syror och blankt stål balanserar; den kryddiga eftersmaken drar nästan åt muskat. Ett charmtroll att rodna inför.

Familjemonopolet Nonnenberg gör precis tvärtom: Släpper inte ens in mig i barnkammaren. Stängt på grund av trotsålder står det på brevlådan. Tyngdpunkten i den doft som finns ligger på grus och metall, med en liten päronunken svampton som brukar betyda pinot gris för mig.

Samma champinjoner går igen i smaken som är äppeljuicig men kort och knuten. Jämfört med syskonen har Nonnenberg en tristare, kartigare syra som känns ovanligt illa integrerad, som i vissa varmare områden där man måste hälla i den efteråt. Solklar besvikelse med himmelska 2005 ringande i gommen. Dålig flaska? Låga halter TCA (svamp = källare = smygkork)? Trista lokala klimatbetingelser 2006? En ful ankunge som blir svan om fem år? Nonnenberg hamnar helt klart på kanskelistan när pengarna tryter i maj.

Toppflaskan Berg Schlossberg, däremot, kan motivera ett besök på pantbanken (tar de Ojais baspinot, tro?). Bara färgmättnaden pekar ut den som storasyster. Doften är väldigt bright, ljusfruktig och alldeles skinande ren med lite skifferolja. Inte olik Rottland, men med högre oktantal och längre horisont. Mycket breuerskt vin – unga citrondoppade äpplen rinner längs en stenig, kritig mineralåder. Lysande.

Smaken är ren koncentrerad kraft. Rätt öppen, med strålande balans och mer av allt än syskonen, kanske med undantag för att Roseneck tar hem blom- och kryddklasserna. Schlossberg har massor av frukt utan att bli ett dugg slampig. Citron, grape och pigg grönäpplighet dominerar, alltså det fräscht svala facket i fruktkorgen, med lite vit persika. Smakkomponenterna är oerhört välavägda och det här kommer att bli ett stort vin när det kläcks ur puppan.

Köa och köpa, alltså? Japp. Schlossberg är smärtsamt dyr, men strålande bra. Rottland överraskar positivt och är snart ganska åtkomlig; Roseneck är förförisk och svår att låta bli. Och jag lutar åt att Nonnenberg kom ur en måndagsflaska. Det blir en tung ryggsäck andra maj, full av vin och havregryn.

//anders

PS: Tack E&P för fantastiska dagar. Inte minst fredagsvädret ordnade ni bra. Och grattis till det nya civilståndet.

Fyra torra gamla tyskar och en konverterad fransos

april 5, 2008

Det blev visst lite av en rieslingvecka. Yay! Den här gången består scenen av fem torra i toppklass och 40 förväntansfulla petrolheads inklämda i en källare som med lite god vilja brukar rymma 30. Och så Janne Rosborn, mannen som har en närmast autistisk koll på varenda Einzellage från Bremen till Bodensjön. Also:

• Vin nummer 1: Lätt blekgul i färgen. Tydlig petroleumton med gummikant i en rätt sparsmakad men växande doft. Äpple, vita blommor och citrus kompletteras av en ovanlig och rätt trevlig liten nötig ton. Torrt och syrligt i munnen, men fylligt med bra kraft. Bensin, citron och en äpplig eftersmak med mineralklang gör det här till en elegant och klassisk toppriesling som till slut får min röst som kvällens bästa som tack för att allt sitter på plats.

Facit: 1997 Bürklin-Wolf Forster Ungeheuer, Pfalz. Nummer två på Gault-Millaus jätteranking när det begav sig, hör vi.

• Vin nummer 2: Påtagligt tyngre, mer gyllene färg. Riktigt udda doft, med torra skåpslukter bredvid nougat, punsch och vingummin. Was? Smaken har en – i sammanhanget – rejäl dos restsocker, men bra balans och här kommer den petroleumton som saknades i näsan. Tätt och tungt med lite undertryckta syror, intensivt, med druvig karaktär, övermogen frukt och lite sten. Gott men lite lustigt.

Facit: 1997 Gustave Lorentz Altenberg Grand Cru, Alsace.

• Vin nummer 3: Gnistrande och tät gul, mycket vackert. Fin doft: Bensinmack och söta högsommarblommor, persika och honung i den kryddiga och riktigt generösa paletten. Smaken är oväntat torr, framför allt äpplig med lime och grape, men med en gräddig eftersmak med toner av smörkola. Ändå ung känsla.

Facit: 1997 Heyl zu Herrnsheim Niersteiner Brudersberg, Rheinhessen.

• Vin nummer 4: Lättare färg igen. Sagopersikor svävar upp i näsan, bensinen finns där, men också svårtolkade toner av marshmallows och ett slags havssalt tång. Hm… Jättefin smak med snygg balans, äppelbensin och citrussyror som slår först och struntar i att fråga sedan. En tydlig grapeton ger fin beska i den syradrivna eftersmaken. Gott, men kräver långt gången syrafetischism.

Facit: 1996 Bürklin-Wolf Forster Ungeheuer, Pfalz. Typisk nittiosexa med nästan tio gram syra mot 7,7 gram restsocker, enligt Rosborn. Aha.

• Vin nummer 5: Tung, oljig gul. Betydligt mer sötfrukt än kollegerna, hela vägen till melon och aprikos. Dessutom marsipantoner och punschkrydda i den intensiva doften, och jag hinner tänka både litchie=gewurztraminer och päron=pinot gris innan huvudet landar i rieslinglandet igen. Tungt och tätt i munnen med fläskig men inte übersöt frukt, gräddigt, men med rejäl citronsyra, bra balans och en lång eftersmak med grapenyanser. Speciellt och mycket gott.

Facit: Bürklin-Wolf Ruppertsberger Gaisböhl, Pfalz. Alltså två byar söder om 1 och 4.

Det är inget snack om att de här kunde ligga många år till. Kom-ihåg-lapp till mig själv: Drick inte upp all riesling ung trots att det är så drypande gott. Nonnenberg, hörde du det där?

//anders

2005 Georg Breuer Nonnenberg

april 3, 2008

Ha! Korkskruvsångesten bortspelad innan den hunnit få på sig tofflorna. Now who’s your DADDY, sucka!

Den här gången borde den ha sett tecknen i skyn och höjt garden i tid: T-shirtpremiär i Rålis, rödingrea på Daglivs, min gamle tolkskoletovarisjtj doktor M på långväga besök, et voilà! så är årets mest efterlängtade riesling korklös. En tacksamhetens klunk går till Finare Vinare 2005 Breuer Nonnenbergsom i vanlig ordning took one for the team och pekade ut den som överraskande spelbar redan i januari.

Nonnenberg är den första av Georg Breuers vingårdspärlor från haussade 2005 jag öppnar, och utseendet är dagisungt: Gyllene med grönstick och gott om små pirriga bubblor. Doften är fortfarande en aning återhållen – men det är en doft att besjunga i ballader om man är lagd åt det hållet, och den växer under kvällen. Mättad och gyllenfruktig, redan oväntat långt kommen med mogna persikor och till och med en entydan om bensinmack. Och underbart nyansrik.

Det är kul hur Breuer kan lura en att skriva något så dumt som sval tropisk frukt i blocket. Paradoxen är på sin plats: Här finns tropiska drag av ananaskaramell och melon, men intrycket är svalt och fräscht, med citrus, ett nässelsnår och en tydlig kritton som balanserar. Och ugnsbakade äpplen, tillsammans med lite kryddigt bullbak och en gräddig vaniljton, vad blir det? Apfelstrudel, natürlich.

2005 Breuer Nonnenberg glasI munnen visar Nonnenberg upp sig som rent majestätisk, kraftfull och tät med en intensiv närvaro. Smaken öppnar med äppelkompott och är galet läcker, generös och rik med så yppig frukt att den nästan är atypisk för huset. Persika, ananas, grape, lime och ett lager vårblommor leder till en perfekt liten beska. Smaken är mognare i karaktären än jag väntade mig redan nu, och syrorna faktiskt en hårsmån lägre än väntat. Men det är rejält citrusfräscht, och mineraliteten går som en retad grävling direkt på tungroten och biter tills det krasar.

Breuers viner har en fantastisk renhet utan att bli asketiska. Nonnenberg utnyttjar det till att få vara ganska kramig utan att tappa balansen. Framtiden ser riktigt rolig ut, men de här flaskorna lever farligt från och med nu.

//anders

2005 Georg Breuer Terra Montosa

januari 24, 2008

Ibland är det så enkelt. Jag får fredagkväll på torsdag eftermiddag, efter att ha jobbat tiotimmarspass från klockan sex på morgonen hela veckan. Tomt på Vinbaren, en avgrundsdjup läderfåtölj, Ane Brun i högtalarna, en nästan meditativ, filmiskt fulsnygg stillhet i det disiga halvljuset. Och tysk trollkarl på glas. Låt det regna.

2005 Terra Montosa har en underbar doft, även för den som inte är i samma behov av tröst. Djup och tät, med sommarkaprifol, varm krydda, mineral, citrus och honung. Till och med lite båtmotor i ackordet redan.

En enda klunk i munnen, och jag vänder ryggen åt den suddigt järngrå Slussen och känner ilningarna längs huden. Smaken är ett litet under av balans. Rik men återhållen fruktighet, citrondoppade äppleskivor, lite fruktsoda, slankt och klingande rent med alerta syror och en liten aptitretande jordig beska. Så lättdrucket, inte alltför krävande – och så vansinnigt välgjort.

Bara riesling kan ge viner som andas drypande sötma utan att vara det minsta söta. Terra Montosa är Breuers ”andravin”, med bortvalda druvor från de gårdar i Rüdesheim och Rauenthal som står för husets magnifika vingårdsrieslingar. Om bara all världens rimligt prissatta andraviner vore så in i den januariprövade märgen tillfredsställande.

//anders

2003 Juliusspital BT

januari 7, 2008

Granen är utslängd. De 75 procent av dess barr som är fysiskt möjliga att sopa upp är uppsopade. Kvar att rensa ut: De sista mellandagsposterna som blivit liggande.

2003 Juliusspital BTMin far brukar bli så förtjust över att få sätta sig ned med en annan vintok att han dyker rätt djupt ned i lådorna. Den här gången kommer det upp en udda fisk. En dryg vecka efter 2003 Juliusspital BT vet jag fortfarande inte riktigt vad jag har druckit. Och för en gångs skull är det allvetande nätet raskt tömt.

Fakta: Juliusspital är en av toppegendomarna i Franken, klassiskt sjukhus/åldringshem och hela klabbet, silvanerspecialister men med bra riesling och en rad andra druvor i (!) och utanför Würzburg. BT är en specialcuvée som der Kellermeister Benedikt Then fått blanda av allehanda utvalda druvor från topplägen. Klassat Spätlese och ett riktigt 2003-vin: 14,5 procent alkohol, fett som en kerub och runt åtta gram restsocker. Det gamla hospitalet har knappt sett sådana mustvikter sedan avspark på 1500-talet. Men vad är det i vinet?

Doften har mineral, citrus, päron och överlag en söt tropisk sky – och fullt blås på alla cylindrar. Bra precision trots den stora kraften. I munnen har det större kropp än något tyskt vin jag någonsin prövat. Tropikerna och päronen följer med, exotiska kryddtoner kommer till, restsötman märks, men trots att syrorna är ganska blyga är det förvånansvärt fräscht, mineraligt och elegant.

Ursprungstypiskt? Nix. Fullkomligt omöjligt att pricka blint. Vi tror att det finns riesling och silvaner i, men har hört rykten om pinot blanc och anar både pinot gris och müller-thurgau. Muskateller? Tja, varför inte. Någon som vet? Ett lustigt vin, men det är bara att applådera hantverket.

//anders

PS: Det finns en lång melodram om hur Then skapade BT på hemsidan. Läs och le:

Es musste mehr sein als ein Montrachet oder ein Corton Charlemagne. Es sollte bei aller Kraft und Mineralität auch noch Frucht und eine sublime Exotik mit dem Appeal der neuen Weinwelt der südlichen Halbkugel zeigen. Natürlich kann es so etwas nur in streng begrenzter Stückzahl geben, auch wenn der Superjahrgang 2003 mit seinen Pfunden zum Wuchern geradezu einlud.

2005 A. Christmann Gimmeldinger Biengarten Spätlese Trocken

januari 3, 2008

Ett av det gångna årets sista vita blev faktiskt också ett av de bästa. Christmann är en av de Pfalzegendomar som satsat på Grosses Gewächs-systemet. Dessutom låga skördeuttag, långa jästider, handskörd, the whole nine yards. Biodynamiker också, men den diskussionen kan vi ta en annan gång. Hur som helst nämns Christmann numera bland toppnamnen i Pfalz.

2005 A. Christmann GBDeras Gimmeldinger Biengarten antyder att 2005 års tyska manna föll rikligen även över Pfalz. Doften är ursnygg med klockren precision, persikosöt och generös med toner åt det tropiska hållet. Dessutom blommor som drar åt kaprifol, honung och faktiskt redan lite bensinmack. Pfalzisk riesling i sin prydno.

Vid två års ålder har vinet fortfarande lite sprits att fräscha upp tungan med. Den druviga smaken har inlagd persika, ananas, fruktsoda och något päronaktigt bredvid fräscha rieslingsyror som ger en perfekt balans där Pfalzviner kan bli en smula kväljande (har jag nämnt att jag gillar Rheingau?). Christmann lyckas förena koncentration och lätthet på ett uppseendeväckande sätt. Hurra! Och GB lär bara bli bättre, om jag lyckas låta bli den. Fan vet.

//anders

*

PS: Ni har väl läst medbloggarnas årsbästalistor för 2007? För mig som drog igång i höstas känns det inte som läge för någon regelrätt lista.

Men druckit vin har jag för all del gjort hela året, och skulle jag peka ut de tre största upplevelserna vore det La Spinettas Barbaresco Valeirano 2004 (på gården i somras), Pio Cesares Barolo 1999 (44 euro well spent till en långkokt kanin i Barolo) och La Nerthe 1990.

Kvar i minnet med hedervärt omnämnande: 2004 Château Kirwan, 1996 Billecart-Salmon NFB, 2000 Braida Bricco dell’Uccellone, 2004 La Spinetta Barbera d’Asti Bionzo, 1999 Mastroberardino Radici Taurasi Riserva, 1998 Château Duhart-Milon, 2004 Pégau Réserve, 2002 Sandrone Valmaggiore, 2001 Bründlmayer Zöbinger Heiligenstein, 2003 Juliusspital BT och 2002 Ridge Geyserville och Lytton Springs. Det finns så mycket vin och så lite tid. Men det finns hopp för 2008.

2005 Georg Breuer Riesling Brut

december 22, 2007

Fingrarna spränger fortfarande av iskyla och sticken från tusen sinom tusen granbarr när vi fått årets träd på plats i vardagsrummet, tre hisslösa trappor ovan Kungsholmen. Men resten av oss är idel röda kinder och tindrande ögon, och det är klart som tusan att vi ska fira med Schprudelwasser. Nyfikenheten vinner och vi måste få reda på hur Breuerbubblorna från sanslösa 2005 smakar.2005 Breuer Riesling Brut

Ni som känner mig känner till min kärleksaffär med Rheingaumästarens ståliga och fjäskfria rieslingviner. Riesling Brut görs med champagnemetoden, och huset betonar på hemsidan vikten av lagring på jästfällningen. Det gäller i och för sig mest toppcuvéen Georg Breuer Brut, där hela pinotfamiljen från blanc via gris till noir blandas med en liten skvätt riesling och får minst tre år före dégorgement.

Moussen i Riesling Brut är ganska grov och lägger sig snabbt, men lämnar några små rännilar av fina pärlor efter sig. Doften avslöjar det jag hoppades på: Till skillnad från många mousserande viner är det här inte ett försök att härma champagne. I stället doftar det riesling, rätt och slätt. En del skiffer och lime, men framför allt en generös, mogen persikoparfym och gott om honung. När vi smakar är det som att dricka spätlese efter ett varv i Soda Streamern. Smaken är mycket persikofruktig med en aromatisk, söt karaktär, syrorna påtagliga och vinterfriska, och det som imponerar är intensiteten och längden. Det är inget snack om att 2005 är ett sällsynt bra år när både fruktmognaden och syrorna kan visa upp så mycket i samma glas. Ett par års lagring kan nog göra mycket nytta för harmonin.

Ändå är riktig stilla spätlese trots allt en bättre aperitif. Eftersom det kanske är världens bästa aperitif. Och riktig champagne är godare om man vill ha kolsyrat. Men roligt var det. Kanske ska man ändå sticka undan ett par stycken några år och se vad som händer.
//anders

Aromaterapi

december 12, 2007

När alla öppnar luckor ligger jag i för att fylla igen mina. Erkannerligen genom Munskänkarnas tvåbetygskurs. Måndagskvällens lektion: Frankrikes aromatiska vita viner, det vill säga framför allt Alsace men också en titt på Loire och viogniergårdarna i Condrieu.

GewurztraminerI glasen: Alsaces fyra ädla – riesling, gewurztraminer, pinot gris och muscat – samt en sancerre och en condrieu. Blandad ordning, halvblint, alltså med vetskap om vilka de sex är.

Vin nummer 1: Blekt ljusgult. Citrus och svarta vinbärsblad dominerar doften, en liten rökton finns, och när de kattbesudlade bladen också dyker upp är det inget snack om att vi luktar på sauvignon blanc. Vinet har schysst syra och bra balans i munnen, med mera vinbär och en stenig och lätt aromatisk karaktär. Gott, mineraliskt och fräscht.
Facit: 2006 Henri Bourgeois Sancerre Les Baronnes.

Vin nummer 2: Tydligt mörkare gul. Champinjoner är det tydligaste intrycket – och alla minns provningsledarens tips om champinjoncrème på burk som giveaway för pinot gris. Mitt i prick. Här finns också honung och en källardammig ton som får en del att undra om vinet är korkat. Svamp och mogna gråpäron även i smaken, sött och syrafattigt på ett rätt jolmigt sätt.
Facit: 2006 Pierre Sparr Pinot Gris Réserve.

Vin nummer 3: Ljusgul med lite gröna reflexer. Liten, äppelfräsch doft, med kritmineral, lite honung och en udda marsipanton. Men riesling är mer hemmaplan, och med klingande syror och mineraler i munnen lämnar druvan över visitkortet även om det här är en bit från Rheingau. Trimbach brukar bjuda på mer syror än andra Alsacehus och det här är inget undantag – hela citronen finns med. Passar mig utmärkt, men jag väljer nog ändå tyskt om jag måste.
Facit: 2005 Trimbach Riesling.

Vin nummer 4: Nästan samma färg, aningen skuggigare. En vägg av rosor, blandade sommarblommor och ananas, men det lugnar sig lite med tiden. Smaken är som blomvatten, starkt aromatisk och lite stickig, övermogen tropisk frukt, nästan lösningsmedel. Kunde varit gewurztraminer om det inte varit för bismaker av lakrits, grapefrukt och beska limeskal. Jag är helt rudis på muscat, så det fick bli en uteslutningsdiagnos när jag hittat den riktiga gewurzen. Och rudis lär jag förbli – inte min grej alls.
Facit: Muscat Cuvée Réserve (glömde kolla flaskan för producent och årgång, och finns inte på SB. Turckheim? Nån som var där som kan fylla i?)

Vin nummer 5: Mörkgult med fet karaktär. Generös doft av vissnande blommor, honung, litchie och persikor, omisskännlig Alsace. Söt och tät frukt i munnen, parfymerat och blommigt, honung; ändå inte så överväldigande som gewurztraminer kan vara.
Facit: 2005 Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve.

Vin nummer 6: Ljust gult. Ogenomträngligt pansar av ek med extra ek och ek igen. Doftar rakt av popcorn med smält smör som om man var på bio. Mogna äpplen, kanske, men det är ett desperat försök att hitta något annat än fat. Smaken: Jag skriver ek och smör… En tydlig pepparton finns också, blommor, lakrits och en torr skåpsdoft – jag får en klockren déjà vu av Matrixformat senare på kvällen mitt emellan brödet och tehyllan på Daglivs. Kan vara bra att ha i bakfickan i framtida viogniersammanhang.
Facit: 2005 Domaine du Monteillet Condrieu Les Grandes Chaillés.

På det hela taget passar många av de aromatiska dåligt för en syrafascist som jag. Åtminstone lite för varma, utan mat. Och något så trädäckat som condrieun vill jag inte betala över 300 spänn för. Men till vissa efterrätter och inte minst ostar är ju Alsace en guldgruva. Trimbachs senskördade gewurztraminer från 1997 som jag plockade upp i New York ser jag mycket fram emot.

//anders

2000 Braida Bricco dell’Uccellone

oktober 6, 2007

En bra vecka, får man säga. Uppsalavännerna hittar samma fredagskvällslucka som vi och tar tåget söderut till rådjursrostbiff och risotto med en liten rådjurscarpaccio vid sidan om. Vi passar på att ta 2000 Bricco dell’Uccellonefram gamla älsklingsvinet Bricco dell’Uccellone från 2000, som vi fyllde på förrådet av (för lite, förstås) vid besöket hos Braida i somras.

Giacomo Bologna får mycket credit för att ha lyft barbera från mjukt vardagssörpel till ett vin Piemonte satsar på. Allt bättre lägen som nebbiolo tidigare haft monopol på har ägnats barbera, samtidigt som vinmakare satsat på andra tekniker för att göra seriösa och större viner av den. Välrenommerade producenter skyltar gärna numera med sin bästa barbera – och tar betalt för den. Uccellone i årgång 2004 som kom till SB i mellansläppet kostar numera nästan 500 bagare och börjar bli ett tveksamt köp, till min stora sorg.

Men för mig är varma 2000 Bricco dell’Uccellone när den är som bäst. Enormt kryddig och tät doft, med stall, läder, lakrits och lösningsmedel bland alla körsbär, härligt degenererad frukt, ett lyxigt förfall, som när jordgubbarna är som allra godast just innan de blir oätliga. Elegansbefriat, men inte på det syltiga viset. Fin syra och kropp i munnen, med lång och generös eftersmak. En skamlös scandal beauty. Vi sniffar, ler och sniffar och glömmer nästan bort rådjuret.

*

Uppvärmningen med 1998 Dr Pauly-Bergweiler Erdener Treppchen Auslese är lite av en axelryckning. Som så ofta är priset tilltalande, och för oss som gillar rieslingbensin finns det gott om den varan, men de nödvändiga syrorna som ska vara en frisk överraskning i den söta äppeljuicen saknas och det blir mest jolmigt. En flaska kvar och vi hoppas på flaskvariation.

Update: Det var visst fler som kombinerade rådjur, risotto och Piemontes finest i helgen. Spooky.

//anders

Besk öl, sur fisk

september 27, 2007

”Har samma känsla i kroppen som inför ett bungyjump – förväntansfull och lite nervös”, mejlade skåningen. Han glömde (utelämnade?) ”skitskraj” och ”milt illamående”. Men nu hade vi bränt livbåten och det vara bara att hundsimma. Oskuldens dagar var räknade. Kosta vad det kosta ville.

Nu jävlar skulle vi äta surströmming.

Det dög inte längre att vara över 30 och inte ha prövat. Alltså städslades suring.jpgtried-and-true Skelleftetjejen S som teknikinstruktör, mentor och pådrivare. Därmed var alla broar till tryggheten brända. Bombsäkrad lokal bokades, slipsar knöts, information om den aktuella årgångens märken inhämtades från insiderkällor i Skelleftetrakten. Tankar på enkelbiljetter till Buenos Aires bekämpades.

Medan mandelpotatisen puttrar på spisen sippar vi tretton år gammal Spätlese från von Othegraven i MSR, nära Mosels och Saars sammanflöden. Det är underbart att gammal tysk båtmotorriesling ofta kostar tvåsiffrigt, men just den här är inget att skriva hem om. Gott om petroleum och lime, men lite klumpiga och enkla syror och inget särskilt smakdjup. Helt okej som försmisk, men kanske räcker inte heller 9,5 procent alkohol för att lugna nerverna medan S drar de taktiska detaljerna. Suring, säger hon, med infödingens okonstlade självklarhet. Ligger illa i munnar uppväxta söder om Dalälven.

Äntligen låg de före detta fiskarna i den rostfria bunken.

Man kan ta på doftexplosionen som intar rummet som ett topptränat SWAT team utan att ställa frågor först. Det är en levande, organisk stank som sänker grova hullingar djupt ned i mellangärdet. Det enda liknande jag har känt är akupunktur i ländryggen mot en släng av lumbago för några år sedan. Okej. Fokusera på att hålla andningen igång, lugn, rytmiskt nu, inåt varannan gång. Rutinerade barnaföderskor har ett stort försprång här.

Vi är som hjälplösa barn i kjolarna på S och den likaledes rutinerade värmlänningen. Med beundransvärd pedagogik guidar de oss som flygvärdinnor under säkerhetsdemonstrationen, inkråm bort, tryck med gaffeln på ryggen, vänd och dra loss ryggbenet som nu sitter löst, skrapa loss köttet från skinnet. Köttet? En hög rödsvart sörja är resultatet av tio minuters klumpig nybörjarmöda.

Kom-ihåg-lapp till konsumenter av traditionell svensk mat: På tunnbröd, med smör, mandelpotatis, rödlök och gräddfil, är allt gott. Tvekar du över vilka tillbehör du ska ha? Klipp ur och klistra upp på kylen.

Slutsats: Suringmackan är matvärldens Mick Jagger. Översätt fulsnygg till äckelgott. För mig går bollen ribba in: Den före detta fisken ger sälta, kropp och en jäst karaktär till helheten. Svingott… fast svårmagat… fast svingott… You get the picture. Jag tar om när den första är slut.

Vi lutar oss mot den svenska matlagerns ohotade etta. Lundgrens lager kombinerar självsäker beska med kraftfull fyllighet, bröd och aromatiska citrustoner. Finare & Vinare fick den att funka till krabba och hovmästarsås i förra veckan. Jag har länge haft den fula snömannen som default till kräftor och kunde inte tänka mig annat till före detta fisk. Bredvid har vi Aalborgs Taffel och Nils Oscar God Lager från samma bryggeri. Inte lika bra matchat, men mer tilltalande på egen hand, med större friskhet och liten krydda.

Tennstopets surströmmingsblowout nästa år, säger sällskapet efter tredje snapsen. Qui vivra verra.

*

PS. Extra tack till Frankofilen för generös draghjälp åt en blogrookie. Finns uttrycket curlingbloggare?

//anders