Switch-hitting

Googlesökningen grüner + veltliner + sommelier + favorite ger 20 200 träffar en grå januarikväll. Plus bortåt 6 000 till om du stavar favourite som drottningen.

Det här berättar inte bara hur vinlistor såg ut kring millennieskiftet, när varenda bondlurk med en korkskruv skulle flasha den österrikiska nationalklenoden för gästerna. Det säger också vad som blev den dominerande storyn om grünern, den som alla skulle upprepa så fort druvan skulle in i en text. Men det fanns ett bra skäl till skruvarnas uppskruvade skruvande: få druvor är så användbara på bordet som den svåruttalade från alplandet.

Vi testar ryktet, utrustade med två vardagskvällar, en torsk, en kycklingsallad och en panna färdiglagrad grooner från Kamptal. Willi Bründlmayer är välkänd här i Norden och gott brukar det vara, förutsatt att man gillar den fullmatade, druvmogna stilen. Här är det en nolltvåa från mittmånadssläppet som piggar upp under de livsfarliga istapparna på Kungsholmen.

En del av druvans multitalang förklaras av att den kan göras ut i så många olika stilar. Här är det chardonnayversionen för hela pengen (195 spänn) i den nyväckta näsan, gyllene, krämig, kryddig. Det beror dels på fatbehandlingen, dels på kombinationen av äppelpaj och mogen citrus – allt rakt ur bourgogneboken. Men den där citrusen är så sötmogen att hela kalaset får ett senskördat skimmer, och det flyter ihop med kryddorna på ett härligt degenererat sätt. Tusan om det inte slank med lite botrytis i några klasar? Lägg till lite kaprifol och kalkig mineralkänsla, och den som tänker riesling ska åtminstone slippa dumstrut.

Torsken får en dubbelpanering som glatt suger i sig ett hekto smör i pannan, vanlig kokt potatis och den norska vulgosåsen par excellence: sandefjordssmör. Grovt räknat lika delar vispgrädde och smält smör. Mm. Den där klippta alibipersiljan som en del propsar på klarar vi oss utan, men citronsaft krävs för att inte kranskärlen ska söka asyl hos någon annan så fort man tar fram vispen. Bründlmayers syror klarar av anstormningen, men framför allt finns rondören i den här stilen som gör att vinet inte känns anemiskt. Det står bara 12 procent alkohol på etiketten, men jag utgår från att det ligger lite restsocker i botten på den här flaskan.

Ni vet hur grüner veltliner ska smaka grape? Ibland överträffar verkligheten både dikten och skolboken. Tropicana kunde ha sponsrat den här grapefruktfesten och givit alla besökarna en liten fånig kniv med böjd spets. Salladen med citronmarinerad kyckling, brynt portabella, parmesan och en massa sherryvinäger, då? Det funkar förbluffande bra. Citrus och lite lakrits står bra mot den sommarfräscha gröntallriken, men kraft för att sköta om lite stekyta är förstås inga problem. Ge mig vitt till kycklingsallad sju dagar i veckan. Även om man inte ska pinka i dolcetton heller.

Grünerryktet bekräftat med råge, alltså. Fast det visste vi ju redan.

//anders

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

2 kommentarer på “Switch-hitting”

  1. Henrik Says:

    Switch-hitting är inte fel.
    Min bästa grünerparning var en grillad hälleflundra med lite gremolata och stekt pancetta. Gick till en 2003 Nigl Alte Reben och det var en home-run.

  2. anders wennerstrand Says:

    Sant, sant. Och grillad fisk plus lite tyngre tillbehör som pancetta låter väldigt mycket grüner i lite större stil.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s