2007 Chabanon Campredon

Sommarens klockrena röda! slog en vanligtvis välunderrättad källa fast i den här tråden hos Finare Vinare i juli. Långsamt mal Creutzgatans kvarnar – men vi snor på för att hinna lirka in ett test före första advent.

Men det kan stå vad det vill i almanackan, för sommaren hoppar ur glaset som grodorna kring midsommarstången. Hemgjord hallonsaft! Rabarber, jordgubbssaft – hemgjord. Björnbär, pallade i grannens täppa och gäldade med underarmarnas blod; man känner grädden från snipan i näsan, självsuggestion eller ej. Grillat kött, sommarblomster, stallbacken hos bonden vid skogsbrynet, och varm, stenig jord. Massor av salmiak passar också in i längesensomrarna med lite god vilja. Tyvärr växte inte lavendel, rosmarin och resten av garriguekompaniet vid de väschötska grusvägarna.

Vid sådär 17 grader är Campredon ett vin man klunkar i sig som den där hallonsaften efter en solstekt dag på fiskebryggan. Slankt, syrligt, lätt i munnen, mycket salmiak och järn, och så ett torrt avslut fyllt med mineral. Pricken över i: litchie! Grrrand vin, nja, kanske inte, men sweet Jesus vad gott. Få flaskor har försvunnit så fort i år.

Brynt majskyckling, vitlök, rödlök, citron, pyttetomater, rosmarin, oliver, en skvätt vin och lite grädde, och sjuss in i ugnen. You say november, I say nånstans kring 15 juli.

//anders

PS: Tack till Ulrik som tog tag i sambeställningen. Men jag borde ha tagit en tolva själv.

Annons

2006 Léon Barral Faugères, Édition Lilas

Den som vill åka ifrån Kalifornien har aldrig varit där. Våra steg på flygplatsen var tunga nog utan väskorna och nu undrar vi mest när dottern ska lista ut vad som är natt och dag igen. Ja ja. Men jag ser fram emot att sätta startkablarna i den gamla bloggen igen, och det finns en del kul att berätta från Napa och Santa Barbara när jag får tid. Som pausunderhållning kör vi en gammal post från tidig juni som tydligen aldrig blev publicerad.

Syrenerna på gården kämpar under tunga, lila klasar som trängs för att få plats på grenarna. Parfymen bara sprutar och fransosen i glasen doftar förstås bara lila syren. Med vildsvinskarré på grillen och Pierre Peters i magen är det inget som ens naggar välmåendet i kanten.

Det märkliga är att fraggeln i fråga doftar syren i köket också. Eller nästan lilja, på Selossevis. Och där finns inga köttiga blomklasar att skylla på.

Så här är det att gilla vin från människor som tycker lite för mycket om naturen, och vill skriva nedrustningsavtal i det stora kriget mellan människa och mikrob. Man kan inte stiga ned i samma flod två gånger, ni vet, och hade Herakleitos haft en bättre leverantör hade han slagit fast att man inte kan dricka samma Barralvin två gånger.

Det är egentligen lika gott som sist, när man vant sig, och visst fanns det lite blommor i den flaskan också. Och herregud, syrenvin, det passar ju så fint in i hela försommartablån.

//anders

2006 Léon Barral Faugères

Barrals Faugères måste vara rödvinets Tom Waits. Skrovligt, småskitigt, fulsnyggt, udda, med en faiblesse för det burleska. Men med grundmurad teknik under, laddad med uttryck som går igenom högtalarna. Och med mer personlighet än all världens klonade, osaltade MTV-souldockor.

Jag föll för nollfemman som om Marco Materazzi hade kapat mig med alla skruvdobbarna före. Det här är inte lika bra, som Didier Barrals Sverigeproselyter konstaterade häromveckan, men det är fortfarande ett sjuhelsikes vin för under 150 spänn.

Hos Barral är det biodynamiskt och mylla från topp till tå, gödning direkt från djuren, vördnad inför jordens alla småkryp. Det finns en fantastisk fotobok från egendomen som är en orgie i daggmaskar med kort skärpedjup. Och doften är extremt djurisk: Läder blandas med fjorton nyanser av brunt. Det trodde ni inte, att stallbacken kunde ha ett så brett spektrum? Allt matchas av framfusig sydfransk frukt, söta körsbär, mörka hallon, björnbär. Och äppletonen som så ofta finns hos biofolket.

Kan ni tänka er sälta i näsan? Ja, jag har genomlidit mellanstadiet och vet att grundsmakerna sköts av tungan. Men här finns så mycket salmiak, lakritsrot, tjära och stenig flintrök att alla saltreceptorerna fyras av samtidigt av blotta förväntan. Och har man nån gång hört någon tala om knallpulver över ett glas från Barral är det svårt att komma runt den. Men det finns mer: skogstoner, eneträ och viol måste rabblas upp. Det här är vansinnigt personligt.

Visst är smaken lite ungtuff, men frukten är riktigt söt i munnen. Jag tänker alltid på ett visst slags lösgodis, ni vet de där som är hälften rött vingummi och hälften lakrits. Toppa med grillat kött, hela kalaset från näsan och en lite barrig, örtbesk eftersmak med drag av Läkerol Salvi. Svansen är lite skum, som något slags torra kex. Och syrorna vill jag ha betydligt mer av.

Ovanför den här i Barralpyramiden tronar Jadis och Valinière, och båda är toppviner. Ändå är det bas-Faugères som har fått mina klockor att ringa starkast än så länge. Man kan hävda att det här vinet snuddar vid det tekniskt defekta med en armé av bakterier myllrande under korken. Och jag kommer att svara: Japp, så är det nog.

Och jag älskar dem allihop.

//anders

2004 Ridge Geyserville

Svaret är förstås öl.

Men om man prompt ska dricka vin till lillebrors vildsvinsburgare får ni medge att zinfandel liksom kliver fram ur garderobsmörkret och räcker upp handen med en halvdiskret teaterharkling. Och om det prompt ska drickas zin på Creutzgatan, då hamnar man ju hos Ridge. Diskussionen hos Finare Vinare häromdagen gör oss nyfikna på vart Geyserville från 2004 har tagit vägen.

Det har tagit vägen precis dit vi ville, kan vi konstatera mellan käksträckande tuggor och allt mättare stönanden. Intensiv och mättad i doften, med hela den klassiska Draperfrukten: Mörka mogna körsbär, björnbär och alla deras småkusiner. Den mörka, generösa näsan är riktigt kryddig, och faten har lämnat precis lagom mycket efter sig för att möta druvans egen Santa Maria-hylla. Och så en aning mandelmassa på toppen.

Vi har väl luftat en timme eller så när maten är klar. Bra tryck i smaken! säger vi i munnen på varandra. Mogen, avrundad frukt i lager på lager; ändå höga syror och föredömliga tanniner – intensitet och balans hand i hand. Kryddorna finns med, och mer retfullt lockande pepprighet än jag har hittat i någon tidigare Geyserville, så här på språngbrädan mellan ungdom och mognad. 18 månader på fat? Sömlöst integrerat. Bortåt 15 procent alkohol? Jaså?

Det här är ren njutning i korsningen mellan hedonism och stadigt, traditionellt hantverk. Den klassiska frågan om huruvida man föredrar Geyserville eller Lytton Springs ska man inte helt vifta bort, men Geyservilles lite stramare finess hamnar farligt nära bullseye på min tavla.

//anders

PS: Men vildsvin som är så magert, blir inte hamburgare torra? Nix. Inte om en god tredjedel av smeten består av grovriven Wästerbottenost. Men det tricket fungerar antagligen på sågspånsburgare också.

PS 2: Tech specs: 75 procent zin, 18 procent carignan från gamla stockar och sju procent petite sirah. The full 411 här (pdf).

2004 Ridge Lytton Springs

Lytton Springs och Geyserville från Ridge är egentligen de enda zinfandelviner jag dricker numera. Druvan har en så sprängmatad potential för frukt, restsötma och alkohol att det krävs dubbla seldon för att den inte ska bli Ronald McDonald, och ingen har bättre grepp om den än Paul Draper och hans team. Dessutom har de visat sig kunna bli oväntat gamla, och plocka på sig sekundärtoner utan att tappa greppet. Inte heller något man väntar sig av vilken zin som helst.

Lytton Springs från 2004 åker fram som kvällssnackarvin. Doften är precis som vanligt, öppet fruktig med blandade mörksöta skogsbär och övertoner av blåbär. Ekfaten är ganska framträdande, men det stör mig inte i de här vinerna. Ridge lufttorkar träet i stället för att rosta, och har alltid haft en så elegant touch i händerna. Och blåbärspaj ska ha lite vaniljsås.

Syrorna är helt okej, vinet har skapligt rena konturer och mer tanniner än man förleds att tro. Arton procent skaltung petite sirah är ingen dum idé. Söta björnbär är gott. Men jag kommer inte ifrån att Lytton Springs har haft större ögonblick än 2004. Lite av elegansen och fräschören saknas. Trycket i själva frukten är inte heller sitt vanliga parfymerade jag, utan det är alkohol och sötma som står för rondören. Jag har druckit fler flaskor och känt ungefär likadant.

Gott, visst. Man kan dricka betydligt sämre vin än 2004 Lytton Springs – men också betydligt billigare. Andra år har lagt ribban högre (hej, 2002) även om Parker delar ut generösa 90 poäng. Och egentligen gillar jag ju Geyserville, med större andel carignan från gamla stockar, bättre.

//anders

PS: Det är klart att det finns annan god zin. Men jag orkar bara inte vada genom sirapsträsken med 16,5 procent alkohol brännande i näsan för att hitta den.

2001 Rosa Bartolomé Primitiu de Bellmunt

Priorat har ju varit hett rätt länge nu, har man förstått på alla som överhuvud taget skriver om vin. Så jag slutar slå lovar kring den här flaskan och hoppar på tåget. Jag har druckit flera Prioratviner alldeles för unga och knutna, om ni undrar varför jag velade så länge.

Sextio procent grenache, resten carignan, fast katalanerna envisas förstås med garnatxa och carinyena och talar gärna om hur idiotgamla stockarna är. Och visst stämmer Primitiu de Bellmunt med min bild av Priorat. Torkade frukter och en allmän känsla av varm sol kommer först. Här finns en särskild hallonton som skvallrar om grenache, torkade körsbär och rätt oblyg alkohol. Det står 14 procent på hemsidan och 14,5 på flaskan, så runt 15 känns väl som en vettig gissning.

Rätt komplext vin, det här, och doftkatalogen fylls på: Lite gammalt trä, en aning lösningsmedel, jordgubbe, ordentligt med torkade örter, lakrits, allt mer russin med tid i glaset. Hela tiden kvar i gamla världen. Och så förstås läder och tobak – när drack du senast ett sju år gammalt rött under 500 spänn som inte doftade läder och tobak?

Jag gillar närvaron i munnen och det är rejält drag i både syror och tanniner. Kroppen är inte särskilt stor trots alkoholen; vi får fin, mörk och något torkad frukt med lite dammiga drag. Ett stråk av ceder är inte det enda som påminner om bordeaux. Likörfrukten har nästan helt gått över i mognadstoner.

Det är som en skafferiblandning på en rad andra ärevördiga europeiska områden. Om man får överlag traditionella vibbar, och tänker på Bordeaux, Italien, rhônsk syrah och Châteauneuf-du-Pape samtidigt, är nog Priorat ingen dum gissning.

//anders

PS: Ni som bor runt Fridhemsplan har väl upptäckt att Daglivs har börjat hängmöra sitt eget kött i ett slags gladiatorbur bredvid charken? Ofta rätt dyrt, men nu sitter vi där med tumstjocka t-benstekar med tjock gulnad fettkappa för under 300 spänn kilot. Fingerlickingly good. Skamset smackande sitter man till slut och äter bara fettrand.

PS 2: Divine hällde i oss ännu mer Sine Qua Non häromdagen. Post kommer, men det tar tid att randa ut större provningar när ens vänner ska hålla på och gifta sig hela tiden.