The Cali Reports #1: Luc Morlet

Luc Morlet är lite nervös.

Mannen med det ständiga lilla leendet och den pittoreska brytningen har fyra timmar på sig innan han ska operera ögonen, för att slippa bära sina runda glasögon. Men lite vin är nog bra för att slappna av, resonerar han. Och han har redan gjort vad han kan för att försäkra sig om att det går bra.
— Min lillebror fick prova först, avslöjar han och skrattar med hela ansiktet.

Lillebror heter Nic och är vinmakare hos Sir Peter Michael lite längre norrut på Mount St Helena. Toppjobbet som han ärvde efter Luc, när storebror tyckte att vingarna och plånboken höll för en egen etikett. Sedan 2006 står Luc Morlet bakom Morlet Family Vineyards – man vet ju aldrig vilken Morlet som kan behövas i firman i framtiden – och har stockar i backen på några hektar i Knights Valley i Calistoga, men de har inte hunnit särskilt långt än och i portföljens tolv viner är det i princip kontraktsfrukt som gäller. Han ler lite förläget över de fototricks som behövdes för att få till ett hav av lövverk med berget i bakgrunden i pressmaterialet.

Än så länge är Morlet inhyst hos Château Boswell utanför St Helena, en vacker egendom vars vin han förstås också gör. Det blev lite ledig plats här när Kongsgaard flyttade ut sin produktion, och Morlet fick en egen vrå längst in i den långa, fuktiga, tunnelborrade källaren. Det låter som om vi pratar om tredjehandskontrakt på studentlyor och inte producenter av 300-dollarsviner.

Nästa gång vi kommer tillbaka lär det bli till en egen anläggning. Det är svårt att beskriva drivkraften hos den här mannen. Han är inte missnöjd där han är, men att skissa på nästa steg hela tiden verkar sitta i den nordfranska ryggmärgen. När vi andra drar oss för att måla om i hallen talar Luc Morlet om att holka ur en stor kulle i ett av världens högt prissatta jordbrukslandskap.

Som äldste sonen i en familj som odlat vin i Champagne i generationer får man egna stövlar när man börjar gå och en plats i firman att växa i. Ändå står vi och pratar nedanför en kulle längs Silverado Trail och inte i Epernay. Förklaringen heter förstås Jodie, numera Morlet i efternamn och mor till familjens två barn. Luc gjorde en vända i Napa 1993 och kom tillbaka för att stanna 1996, gifte sig med Jodie och blev vinmakare på Newton Vineyard.

Det är lätt att fastna i att droppa namn om man vill teckna en bild av Morlets karriär. Som vinmakare på en rad egendomar har han haft att göra med människor som Helen Turley, Michel Rolland, David Abreu, John Kongsgaard och många andra. Poängen med sådant rabblande är att förstå hur man kan göra tolv kvalitetsviner i Napa utan att knappt ha några egna stockar. Bra land här är idiotdyrt, och en stor del av arbetet går ut på att säkra kontrakt på druvor från andras ägor. Då gäller det att kunna terrängen på millimetern – och känna folk.
— Vi letade upp frukt som de stora namnen hade missat, förklarar han, som om det handlade om att gå ut och plocka kantareller.

I dag sitter han på långtidskontrakt som låter honom ha ett nära samarbete med ägarna och lägga sig i hur gårdarna brukas. Kronjuvelen är en skaplig plätt i Andy Beckstoffers omsusade To Kalon i Oakville, som blir hans toppcabernet Cœur de Vallée. I några fall sköter han gårdarna själv genom den typen av jordbruksföretag som erbjuder sådana tjänster här. Allt organiskt. Tolv gårdar låter schizofrent. Det gäller att ha bra sittfläsk och en bra bilstereo.
— Min truck är mitt kontor, skrattar Morlet, som kör uppåt 5 000 mil om året bara i jobbet. Det är tur att omgivningarna är så vackra.

Varumärket Le Petit Morlet är registrerat och klart, ifall han skulle känna behov av att göra ett nedklassat vin och göra 12 till 13. De unga stockarna i Knights Valley är uppenbara kandidater. Det är klart att det här kräver lite arbetsnarkomani, även om både han och PR-folket hellre talar om passion. För säkerhets skull importerar han och Jodie tunnor från ett franskt tunnbinderi, både för eget bruk och till försäljning. Och så vinmakande för flera andra projekt och egendomar, och konsultandet åt Peter Michael för att lillebror inte ska låta husstilen vattnas ur. Nämnde jag två barn i skolåldern? Mannens babyansikte är faktiskt en gåta, man kunde åtminstone kräva lite mörka påsar under ögonen. Det kanske är något med antioxidanterna i druvskalen.

Fast Morlet är mannen som satt på nätterna när han var ny i Kalifornien och filade på ett bättre sorteringsbord än de vanliga. Numera används det enligt honom själv av regionens alla kultproducenter, patentet ligger hemma i byrålådan och intäkterna blev en språngbräda mot den egna etiketten. Som förstås sorterar på samma bord, druva för enskild druva. Han berättar att han personligen testar uppåt 5 000 korkar varje säsong. Passion eller kontrollbehov? Ett slags naturkärlek (och, utan tvivel, stora delar av kundkretsen) talar emot att gå över till skruvkork, men varje år – tumme och pekfinger tillsammans i luften – är han så här nära att byta. Fast Stelvinkapsyl ger luft i flaskan också, dagens 54-millimeterkorkar är valda för att minimera utrymmet mellan kork och vin.

Enkelresan från Frankrikes vingårdar till Napa Valley gör en vinmakare inte utan bagage. Morlet, med jord från Bordeaux och Bourgogne mellan tårna, använder ordet terroir några hundra gånger om dagen – och har förstås hamnat rätt, i en tid när all utveckling i Kalifornien går mot att uttrycka egenskaperna hos allt mindre jordlotter i flaskan. Det är så lätt här, säger han, det finns så otroligt många olika jordmåner här. Och för en regngarvad nordfransos är förutsättningarna i Napa lite som att meta i akvariet. Stabilare väder med generösa soltimmar, torr luft, få skadedjur. Vinmakaren bestämmer när det är dags att plocka, inte vädertjänsten. Ett dåligt år i Frankrike kan betyda att 90 procent av skörden är borta och resten deklasserad; i Napa slår det kanske 20 procent upp eller ned.
— Jag minns ett år när jag var liten när vi fick fyra hagelstormar. Inte en. Fyra, säger Morlet och tittar ut över Boswells soldränkta gårdar.

Samtidigt har ju en champenois en lite speciell relation till det här med terroir, eftersom blandarkonsten hålls så högt. Rösten hamnar ett par tonarter upp när han pratar om sitt vita La Proportion Dorée, semillon och sauvignon blanc toppat med lite muscadelle, vit bordeaux Napa Valley Edition. Tänk på parfymerna i Grasse, säger han, de aromatiska topptonerna från två procent muscadelle motsvarar pyramidens topp i parfymmakarens doftbild.

Luc Morlet anser själv att uppväxten i stövlar har givit honom en närmare relation till marken än många amerikanska vinmakare. Trots flera akademiska vinmakarexamina – plus en MBA från Dijon – är han inte den som springer omkring och mäter brix och pH till frukost, lunch och middag. Det är verktyg, säger han, och ställer sig bredvid alla de vinmakare som säger sig vilja göra så lite som möjligt själva. Jag har alltid ansett att det här med non-interventionism inte funkar i praktiken, men det kan väl ändå göra nytta som tankemodell. Morlets vinmakande handlar mycket om harmoni och slipning; här finns inga farliga kanter, mjuk krämig rondör och ett slags finstämdhet löper genom portföljen. Det mesta görs på ny eller gammal ek, allt får jäsa malolaktiskt utom just La Proportion Dorée, stjälkarna plockas bort. Låga skördeuttag, förstås, men inte så mycket grön skörd att stockens eget försvar mot påfrestningar sänks, för då tappar man naturlig syra som behövs när frukten mognar så långt. Resonabelt rakt igenom, dogmer och gyllene regler är det inte tal om. Mycket socker och alkohol efter solbadet här i Napa? Nja, Morlet mäter inte det heller till frukost, lunch och middag, och föredrar att prata om just harmoni i stället för balans, som han tycker gör tankebilden tvådimensionell. Och så var det det där med terroir:
— Harmoni beror ju på var du är.

*

2007 La Proportion Dorée
62 procent semillon, 36 sauvignon blanc och två procent muscadelle. Ett av Morlets favoritviner, byggt på matematiken bakom det gyllene snittet – fast den där muscadellen, en förälskelse som började med 100 stockar från 1950-talet insprängda bland en massa zinfandel, spräcker väl algoritmen. Skapligt med ek, blockerad malolaktisk jäsning, bâtonnage för att få till en krämig munkänsla. Några få lådor om året hålls kvar för att släppas färdiglagrade (”vi vill ju utbilda folk lite”) och Morlet tror att det har 10-20 år i sig.

Intensiv doft med varma, mogna äpplen, citrus och grön melon badande i smält smör och bakkryddor. Och så något parfymerat blommigt, åt kaprifol. I munnen är det just krämigt, rikt och glycerinfett med skapligt med alkohol, men kalassyror och strålande balans. Lång, lång eftersmak som klingar ut i en lite salt mineralkänsla, ett uns av beska, och citrongodis. Jag tycker oväntat mycket om det här.

2007 Chardonnay Ma Douce
Sonoma Coast, Luc Morlets älsklingsområde när man pressar honom lite. Gården ligger svalt och genomluftat av havsbrisen runt 430 meter över havet, men dimman stannar på 300 meter och når aldrig druvorna. Lite Peter Michael-stil, tycker Morlet själv, i linje med arvet efter Turley och Kongsgaard. Parker anser att det har potential för 95 poäng och hyllar syran och renheten.

Nötig doft med äppelmos och stenfrukt toppat med citrus och samma fatgenererade bakkryddor som i LPD, stor men sammanhållen doft. Krämigheten går alldeles uppenbart igen när man får det här vinet i munnen, en bred och stor munkänsla som leder fram till en svans av mogen citrus och honungsmelon. Här finns en snygg mineralitet, men jag tycker inte att syrorna räcker till, helt enkelt. Klumpigt är det väl inte, men känslan blir lite väl fruktsöt och kladdig. Och Morlets långa medium plus-rostning på faten tar för mycket plats.

2007 Pinot Noir Coteaux Nobles
Odlas ute på Sonomakusten, Luc Morlets favoritområde för pinot och chardonnay, av familjen Nobles. Gården är planterad med en sån där gammal suitcase clone som någon knyckt i Bourgogne. Också påverkad av havsvindarna, andra åsen från havet räknat, och gjord med Bourgogne för ögonen.

Mycket vacker doft, ren och charmig, med fokus på ung och fräsch frukt men ändå med en svårfångad, gammaldags känsla. I skärningspunkten mellan jordgubbar och hallon, toppat med kryddig körsbärsmarmelad, kaffe, citrus och choklad. Smaken är ung och lite besk med tydliga tallbarr, absolut fjäskfri med fasta men smeksamma tanniner, elegant syra och lite blyerts och kex i eftersmaken. Munkänslan är helt strålande. 14,5 procent alkohol. Jättegott.

2007 Syrah Bouquet Garni
Liten produktion ute i Bennett Valley, en appellation i Sonoma i krokarna av Santa Rosa. 14 månader på ek. Morlet pratar Rhône här, men vi får väl se. Han skulle gärna ha givit det här vinet lalala-behandling – sådär tre och ett halvt år på nya fat – men slits som åsnan mellan hötapparna: han tycker samtidigt att frukten påminner på ett så attraktivt sätt om de nykrossade druvorna och är rädd för att överlagra.

Jag hoppas ju att namnet inte spelar in här, men jäklar, vilken kryddighet som sprutar ur glaset. Alla örterna och lite nejlikor och sånt på en gång. Dessutom gott om kött, charkdisk och bacon i doften, som är påtagligt djup – och underbar. Fruktkärnan förenar björnbär och svarta vinbär och toppas med kaffe, tjära och glödande trä. I munnen är det slankt och syrligt som en snygg balans mot den söta mörka frukten, med unga men påtagligt mogna tanniner och redan god komplexitet. Svingott och min favorit i dag.

2007 Cabernet Sauvignon Cœur de Vallée
Jag är helt och hållet för cabernet franc! utropar Morlet – vilket förklarar varför han pytsar i 24 procent i en cabernet sauvignon. Han hade helt enkelt velat använda ännu mer. I Kalifornien får man nämligen sätta ut druvan på etiketten så länge den utgör minst 75 procent, och Napa Valley Cabernet Sauvignon säljer förstås lättare än Red Bordeaux Blend. Båda sorterna kommer direkt från To Kalon och får 16 månader på nytt franskt, och runt en tredjedel jäser också på fat.

Högt ovanför glaset finns underbara, svävande eteriska topptoner av unga svarta vinbär med en kyss av hallon. Längre ned ceder, tobak, lätta örttoner och stenrök, en flerdimensionell doft med hög kvalitet. Smaken är ren och vidöppen, komplett med ung framfusighet och stor, rund munkänsla uppstagad med rätt rejäla tanniner. Den söta frukten kompliceras av unga, kärva drag där cab franc-delen gör sig påmind. Eftersmaken är lång och tanninrik med svart vinbärsmarmelad och lite örtiga lakritstoner. Riktigt gott – men lider lite av Toto-syndromet: Snyggt, skickligt, välproducerat, slipat, ofarligt och med ett underskott på personlighet. Nu är det här ljusår bättre än Toto någonsin var, men ni fattar. Å andra sidan är lagringspotentialen uppenbar och anden kan nog vakna i flaskan vad det lider.

*

Vi eftersnackar säkert i trekvart medan L ammar lilltösen i skuggan under kastanjen med sitt glas Cœur de Vallée bredvid sig. Det strålar ut från Luc Morlet hur mycket han tycker om att prata, tänka och kontemplera vin. Så här skulle alla ha det, resonerar han, vin och sällskap. Särskilt de stora ledarna i den här struliga världen borde sätta sig ned kring några flaskor.
— Don’t you think they would loosen up?

//anders

Annons

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: Kalifornien, Napa Valley, USA

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.