Hundra spänn kilot för potatis? Har du verkligen alla indianerna i kanoten, du?
Nja, vi har ju rett ut det där tidigare. Precis som man inte ska fundera över vad vin kostar i enheter som centiliter eller helflaskor, så ska man inte fundera över kilopriset på mat om man inte har tänkt äta ett kilo. I stället konstaterar vi att man får en portion riktig frilandsodlad svensk färskpotatis till sin fredagslever för sådär tolv spänn per kuvert, och hoppsan, så låg den i lilla kastrullen och simmade med extra smör i kokvattnet.
Pappalediga får mödosamt snylta lite fredagskänsla av sina förvärvsarbetande livskamrater, men har å andra sidan utrymme att gå och meditera över fredagsmenyn innan affären ser ut som Hultsfredsfestivalen. Dras man sedan med otillfredsställt bourgognesug lagar sig kalvlever anglais så gott som själv. Lättstekt bacon går fort att fixa, rödvinssåsen som ska slingra sig som en dimma runt hela härligheten ska vara såpass lätt att den inte behöver reducera så länge. Kapris växer i kylen. Och vit sparris à côté går inte att låta bli så här års, men är ju inte känt för att vara krångligt och tidskrävande. Nämnde jag svensk färskpotatis? Klar på sex minuter. Snabbmat från paradisets ängar.
Svårast: se till att inte dricka upp allt vin till matlagningen, hur fort den än går. Camille Girouds nollsjua från Les Crais höjer ribban för klunkbarhet. Tack och lov doftar det förträffligt, annars hade man ingen anledning att ta glaset från munnen innan det är tomt. Ren, fin, jordgubbstonad körsbärsfrukt med fin lyster, toppad med lite pinje och grusdamm och några kvadratmeter gallisk stallbacke som håller oss borta från Nya Zeeland. Annars är det varmt och generöst nog för att lura en kalvleverätare med fredagsoskärpa i näsan. Härlig syra, allt mer komplext i glaset – och en fullkomligt viktlös, elegant kraft som alltmer betyder Gevrey hos mig. Och en munkänsla präglad av balans och mineralitet.
Det räcker med att säga harmoni. Harmoni överallt. Är det inte fredag igen snart?
//anders
Nettare e gioia 