Posted tagged ‘cabernet franc’

Harlan på höjden

februari 13, 2010

Mest undrar jag vad han egentligen gör här. Harlan Estates årliga 2 000 lådor eller så tar slut utan mellandagsrea – och utan att Bill Harlans högra hand Don Weaver behöver åka till ett hotell i moddhemsökta Stockholm och kurtisera den svenska vinbranschen. Men det är klart, resa lite i Europa, sörpla vin och träffa folk som åtrår din produkt? Jag tar jobbet om Weaver tröttnar.

Fast den stora frågan är väl hur det här omsusade vinet utvecklas. Eller, okej, hur tusan det smakar egentligen; jag har bara haft det i munnen en gång tidigare. Men det räcker med att tjuvsniffa på glaset längst till vänster för att klyschan om uppsvullna Napacabbar ska spricka som troll i solskenet. Om nån nu minns vad solsken är.

Man får nämligen skärpa sig lite för att inte sätta Harlan 1992 i Bordeaux. Kryddig, ädel cassis som börjat dra mot fikon, underbar mognad med läder, stall och jordtoner. Lätt och eteriskt elegant i munnen, smält frukt som låter mineralådern titta fram i ljuset. Och så dubbla eftersmaker: först en lång, torr, stenig svans, sedan mild, ren cassis tills du tröttnar. Här finns en fruktsötma och mognad som gör det till solklart Napatjut när man tänker efter, men bordeauxmarkörerna är så många att man lätt bestämmer sig för tidigt och glömmer eftertanken. Ni kommer att tacka mig för varningen någon dag när ni får det här blint.

Bill Harlan och Bob Levy har alltid gett sig fan på göra vin med mogna tanniner. Det bygger på att man låter klasarna hänga tills de är helt fenoliskt mogna – och vill man då inte göra klichéartade monster måste man ha råd att slänga mycket frukt och deklassera ännu mer. Plötsligt känner jag mig lite nöjd över Bill Harlans framfart i fastighetsbranschen. Med snittuttaget i Napa skulle den graverade etiketten sitta på runt 15 000 lådor om året från Harlans arealer, inte 2 000.

Nittiotvåan tappar en del av karisman efter ett par timmar som liten slatt i stort glas, men vid det laget är jag fångad av det tre år yngre syskonet. En helt harmonisk skapelse med skog, gräs och riktigt mörk choklad som brytningar mot en perfekt fruktkärna. Det här har just kommit in i den allra yngsta rutan i mitt drickfönster: harmonin, greppet, komplexiteten och längden är underbara, men om några år kommer lite fler toner att eka i munnen. Krypavstånd från perfektion. Och en glasklar signal om att de flaskor jag naturligtvis inte har ska få tid på sig att bli gamla, trots lockelsen i de där silkiga tanninerna.

Den som fortfarande tycker att lagrad Napa cab är bullshit hamnar ännu längre in i hörnet med nästa glas. 1996 Harlan Estate är stor, stram, muskulös, tuff – och många år från att vara färdig. Blint? Inte en sportmössa att sätta 1900-talsetikett på det här kolikbarnet. På 2006, den årgång man kan köpa i Sverige (eller ”kan köpa” om din deklaration ser ut ungefär som min) står det Byggmaterial – denna sida upp och Öppnas tidigast 2020, även om det är okej att sniffa på blomtonad ung cassis med ljusare flageoletter av körsbär och hallon.

Det är klart att det hade suttit fint med middag – säg, en välhängd biff på gränsen till sönderfall och några smörsvängda bondbönor – till lite starfuckervin från 90-talet. Men några deciliter Harlan Estate på eftermiddagen, sans biff, är också Harlan Estate. Och hamnar en bra bit upp på den långa listan.

//anders

PS: Branschevenemang med Divine och Harlan bakom, alltså gratis för den samlade menigheten.

PS 2: Punkarn har också smaskat Harlan på sistone.

Italiensk bdx 2004: Gaja vs Ornellaia

december 7, 2009

Det här är gammal kärlek. Vi hade en rejäl förälskelse förr i tiden, supertoskanarna och jag. Sena nätter, djupa blickar in i stearinljustindrande ögon, stora uppoffringar för att få vara tillsammans. Det gick som det brukar, vi växte ifrån varandra, det är inte er det är fel på, det är mig, jag behöver få träffa andra i min egen ålder.

Och så blir man ändå sugen ibland och det räcker med en blick. Inga långa resonemang i kväll. Klart vi kan gå hem till ditt kök.

Som uttalat andravin får Le Serre Nuove ta hand om fat som inte hamnar i stor-Ornellaia och det handlar mest om juice från de yngre stockarna. Det står numera på stabila och välsvarvade egna ben – och då blir det förstås inte samma fynd som det har varit. Men 2004 ska vi förstås inte missa trots prislappen och när renkalvssteken får en svampsås med lite messmörssötma viftar de långa ögonfransarna lite extra i garderoben.

Samtidigt som Ornellaia började göra Le Serre Nuove – 1997 – stack en viss Angelo Gaja ned sina stockar i Maremma. Magari, på hälften merlot och lika delar av vardera cabernetkusinen, brukar spöa det lite plufsigare Promis som har syrah och sangiovese i sig och borde också gilla den lilla renen. Men juryn får det tuffare än vi trodde.

Alltså, de har mer gemensamt än inte, de här kontrahenterna. Mörk, söt kvalitetsfrukt, till exempel. Båda dansar i gränslandet mellan björnbär, cassis och körsbär, klassisk Maremma. Magari kör lite mer godispåse, medan Le Serre Nuove har mer utvecklad doft med toner av pinje, grillat kött, peppar, tobak och stall.

Faten tar ju mycket plats i den här stilen, men det är snyggt gjort. Välj mellan klassisk grädde och bittermandel (Ornellaia) eller aromatisk choklad, mint och nötter (Gaja). Man märker att det fina året har låtit vinmakarna spela med tanninerna som de ville: det är stadigt men mjukt, moget och finmalet. Ren, söt, mörk frukt i stora klunkar väntar vi oss på den här nivån, och formen är rätt slank och fin trots all mognad. Det är skickligt gjort, stylat, anmärkningsfritt och jättegott, och lite slätstruket om man dricker det varje dag.

Dött lopp? Nja. Enligt handuppräckningen kring bordet, ja, men lite mer klassiska och animaliska Serre Nuove berättar lite mer för mig i dag. Båda är skamlöst drickbara, men viskar om mer utveckling på några års sikt. Magari känns nog mest primär och jag hoppas att det blir personlighet snarare än punktering när åren får slipa lite.

Godast: 59 grader varmt lår från en liten norrländsk ren. De här breddgraderna har sina små poänger ändå. Till och med i november.

//anders

PS: Förlåt den riktigt pissiga bilden – fotoljuset på sistone har givit sjukligt blekgröna bilder bortom Photoshopräddning. Men man kan inte vänta till vackra vinterdagar för att publicera allt…

PPDS

oktober 1, 2009

Även på Creutzgatan råder Post Pavie Depression Syndrome. Det är nu inte något deprimerat tillstånd. Bara en lite simmig blick, vacklande beslutsamhet när patienten ska välja middagsvin och en tyngande känsla av övermäktighet inför att skriva om den våldsamma vertikalen i helgen. När alla andra redan gjort det (Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie) och dottern vaknar om en halvtimma.

Men storyn om Pavie ligger koncentrerad och klar i årgång 2005. Det är nog det bästa unga vin jag har smakat på. Det går nämligen inte att klaga på någonting, inte en enda detalj i det massiva, nyanserade, blomsterprydda bygget. Ungdom, ska man komma ihåg, är trots allt ingen defekt. Om 10-15 år kommer det här att vara legendariskt. Femma i alla ämnen i årskurs två och inget som tyder på folkölsurspårning på högstadiet.

2001 med sina syror och fantastiska fruktfokus tar lätt andraplatsen. Krutdurken 2003 var utmärkt så när som på lite snabb sojamognad och småfula nolltretanniner, och 2000 hade sopat banan med allt utom 2005 – om jag bara hade kunnat se förbi ett källarstråk som jag ändå tror måste ha varit TCA.

På Creutzgatan råder tack och lov även pappaledighet ett bra tag framöver. Hör av er om ni vill fika/äta lunch/promenera/frysa på lekplatsen/dricka vinbarsvin (nej, inte vinbärsvin, det är äckligt och jag är inte 16 längre) eller något annat vuxet. Allt jag kräver är meningar som mestadels innehåller subjekt och predikat i relevant ordning.

//anders

6 x Bordeaux 1990

april 1, 2009

Nämen, titta vad jag hittade bakom de här gamla pärmarna med Anteckningar Från Fristående Kurser Som Kunde Vara Bra Att Ha Nån Gång. En Léoville-las-Cases från 1990! Och en Barton, och titta, två Cos också. 1990 var ju kanon, ska vi dricka upp dem?

Nä, så går inte söndagsstädningar till på Creutzgatan. Tyvärr. Förutom det där med pärmarna. Däremot gör Stockholmsmunskänkarnas lagerrensningar det ibland. Alltså sitter vi med sex röda juveler från ett av de legendariska åren, eftersom de helt enkelt blivit över genom åren i de provningar de inhandlades till. Man häpnar. Och sniffar. Och sväljer.

1990-bordeaux

Det är en ynnest att få smaka hyggligt breda urval av bordeauxer från 2005 och 1990 på bara några veckor. Det skulle dröja till nästa millennium innan bordelaisarna fick en sådan skörd igen. 1990 är årgången som Parker sätter på en högre piedestal än själva 1982, som ändå var året som gjorde honom till kejsaren av vinvärlden. Varmt till svinvarmt, torrt – utom i september – och hårdare selekterat än tidigare berömda år runt Gironde. Nittiorna är berömda för sin balans och fina munkänsla, och den ska bli kul att känna på. Halvblint, och lite andäktigt.

Glas nummer ett

Skapligt tätt och mörkt vin i slutet på tonåren. Mjuk, fruktig doft av plommon och mörka körsbär, utan särskilt mycket sekundärtoner. Fint, men i sällskapet lite grovt och lite för mycket örtighet. Rätt ungt i munnen, helt okej mörk frukt stödd på rejäla tanniner och bra syra, men lite enkelt och med en örtig eftersmak som kunde ha varit snyggare. Bör vara någon av de enklare Pauillacerna, men egentligen inte alls dumt.
Facit: 1990 Château Grand-Puy-Ducasse, Pauillac.

Glas nummer två

Öppnar med en tydlig källarton och rätt skumt musselspad, med det ger med sig och lämnar plats åt frukt som känns lite uttorkad och russintonad. Under finns ändå rätt schysst cassis, ceder, väl avvägda fat och lite châteauneufkrydda. Smaken är lite unken och dammig med samma musslor, gammalfruktig och rätt liten. Eftersmaken har mest torkad frukt och lite klistriga, uttorkande tanniner. Har inte hanterat värmen så bra, sämst i kväll och kandidat nummer två till det billigare hörnet.
Facit: 1990 Château Batailley, Pauillac.

Glas nummer tre

Så där ja. Tydligt stallig doft med ett ursnyggt spektrum av ek och sötcharm: Bränt socker, bakkryddor, ganska rostade fat och riktig godisfrukt av den utmognade, sammansmälta sorten. I munnen samsas en mogen och fin jordgubbskaraktär med stramare vinbärsfrukt, det är rent, elegant och mycket bra med riktig blyertspenna i eftersmaken. Torsten pekar helt riktigt på en liten diskrepans mellan doft och smak, men det är randanmärkningar. Bör vara Cos d’Estournel med tanke på kryddigheten. Fast i efterhand inser jag att jag borde känt mer kaffe. 79 poäng från Baltimore kan man skratta åt i flera dagar.
Facit: 1990 Château Pichon Comtesse de Lalande, Pauillac.

Glas nummer fyra

Nej, det här ropar jag TCA på. Klor, damm och allmänt däven med äckliga, stjälkiga toner. Femte korkskadan på en månad, tror jag. Dålig karma?

Glas nummer fem

Gud så fint. Stall, kött och läder överst, sedan en klassisk, vacker och lite floral karaktär i näsan. Oklanderliga svarta vinbär och en rostad kaffeton. Saftig och mycket fräsch frukt som förenar mogna plommon med ädeltonad cassis. Vinet känns ungt och spänstigt och frukten hänger med ut i svansen där den mjukas upp med läder och pennvässare. Underbart finmalda tanniner, oerhört bra. Jämnt skägg om förstaplatsen med nästa vin. Fem och sex bör vara Léovillerna, men vilken är detta? De klassiska dragen får mig att hoppa i Bartontunnan när jag borde ha lyssnat på blomstersången.
Facit: 1990 Château Léoville-las-Cases, St Julien.

Glas nummer sex

Ännu ett grymt vin. Påtagligt kryddig doft med stall, lakritsrot och blandade animalier; ändå är frukten vårfräsch, intagande och charmig med hela svarta vinbärsbusken omhändertagen. Helgjutet, övertygande, väldisponerat. Lätt men intensivt i truten, ett strålande exempel på den där berömda munkänslan. Ädel, lyckad sötfrukt, balans hela vägen ut i eftersmaken och gott om kvalitetstanniner. Underbart gott och omöjligt att spotta.
Facit: 1990 Château Léoville Barton, St Julien.

Glas nummer fyra

Här inträffar miraklet. Ni vet hur korkskadan alltid sitter i det enda vinet man inte kan ersätta? Här sitter den i det enda det finns två av, och vips har Ulf Jansson dekanterat den andra flaskan Cos d’Estournel. Halleluja.

Doften är idel krossade bär, ren vinbärsmarmelad med aromatiska blad och allt. Ungfräscht! Dessutom härligt rostade fat, kaffe, kött, grillkol och en del krydderier. Och så en stenkrosston. Är det här verkligen 19 år gammalt? Smaken är ett ymnighetshorn av läcker sötfrukt, mer Kalifornien än Médoc. Det är så ungt och fräscht i frukten, men samtidigt mjukt och lättgillat, antagligen med rätt mycket merlot – nästan åt björnbär, och svävar inte lite mynta ovanpå? Eftersmaken blandar mörk bärfrukt, lakrits, lite beska och en härligt mineralstråk. Fjäskigt? Jovars. Och grymt gott.
”Facit”: 1990 Château Cos d’Estournel, St Estèphe.

Bland slutsatserna: Överlag känns vinerna riktigt unga för att vara nästan 20 år. Flera kan säkert bli ännu bättre – men det är också lätt att förstå varför vinvärlden börjat favorisera vin som inte måste tuktas några decennier i kallkällare. Dessutom är fräschören bra, och strukturen strålande härlig i munnen. Båda Léovillevinerna är galet goda, klassiskt utgjorda men utan överdrivet högdragen stramhet och torr ceder. Ändå är det inte självklart att sätta dem över Cos, som gjorde 1990 vad så många andra började med sedan: Fruktfokus, tjockt med fat och hård rostning. Vi pratade om det efteråt, Torsten och jag: Man kanske inte är en sådan där ultraklassisk, tangorabatterad, card-carrying elegansdyrkare ändå, oavsett hur självbilden ser ut.

//anders

PS: Min anmälan till den här sittningen klockades in i systemet 43 sekunder efter det att formuläret blivit tillgängligt på hemsidan. Med det knep jag stol nummer tio – av fjorton tillgängliga. Det krävs lite allroundkompetens för att upprätthålla ett modest vinintresse nu för tiden.

PS 2: Tack till Ulf Jansson för precis den ledning man behöver på ett sånt här bord, och för trekvarts extra eftersnack till slattarna.

Vinbar(n)

mars 4, 2009

Fredag eftermiddag efter tio timmar på jobbet. Kvart i fem lördag morgon ringer klockan för tio timmar till. Och jag kan inte önska mig något mer. Vinbaren med min älskade L, charkplock på en tallrik, tre små glas spännande röda, lågmäld medhårsmusik och en tio veckor gammal dotter som ler i vinbaren-februari-2009sömnen, parkerad i den lilla gången bakom baren. Känslan av en varm bubbla går att ta på. Man kan gå hem vid halv sjublecket och vara alltigenom belåten.

Chefssommelieren Lars Andersson får slita för att få hem enstaka flaskor av Sylvain Cathiards bourgogner, och 2004 Vosne-Romanée känns som ett enkelt val. Vacker, ren frukt rakt ur flaskan, körsbär, jordgubbar, viol och citrustoner, viss fatkänsla och kryddlåda. En liten mintton kryper fram med luften. Smaken är betydligt mer kompromisslös än den charmiga näsan, högsyrlig och lite vrång; påtagligt ung med lingonsyra, omogna körsbär och grön citrus. Alldeles för tidigt, förstås, men det är ju så gott även med lovande bourgogne.

Glas nummer två vill jag ta tempen på för garderobens skull: 2004 Pontet-Canet. Pop’n’pour – det kan bli så när man hänger på låset vid fyra – och doften behöver tid på sig att växa fram. Men sedan dukar den fram tät frukt i plommonfacket, lakrits, asfalt eller kol, fatkänsla och björnbär. Med ännu lite mer tid kommer djupet och en superläcker diskant med fräscha blommor. Vilken elegant smak! Trots Pauillac, trots ungdomen och trots PC-extraktion. Men tanninerna är vänliga och fina, det är syran som tar över polisrollen bland plommon och söt cassis, och särskilt hårt extraherad är det inte. Och så ett stenigt, läskande slut. Smaken har inte vuxit ända ut i kanterna än, men den här kan man faktiskt öppna i dag om man vill.

Med Rotsunda i färskt minne hamnar Eben Sadies Columella från 2006 i sista glaset. Galet generöst och yppigt bredvid gamla världens viner, men lika galet personligt. Mättat med blommor, blåbärssylt och björnbärssylt, och rätt duktigt med kaffe, vanilj och mintchoklad. Sannolikt fatjäst? I munnen är det 100 procent superfrukt med helt egen prägel, svårt att ringa in. Rostade fat, kryddbod och en svampton är lättare att hitta. Och oväntat snygga syror. Fast 525 spänn på bolaget, det vete allt fan om jag skulle betala.

Leitz 2006 Riesling Alte Reben från Schlossberg dyker upp ur sin magnumflaska när vi som bäst är på väg hem. Det känns ju som att syrakolportören Teresa Breuer äger Schlossberg, men så är det inte och det här är en helt annan baby. Sagolikt blommig persikofrukt, gråpäron och honung. Botrytis, säger Lars, och det köper jag. Vinet osar mineral, men man anar hur munkänslan ska bli: söt, mättad och superintensiv, aprikoser och citrus i porrig knockoutstil. Smaskens. Det här får Breuers version att framstå som Lisbeth Salander i ett badkar med tretumsspik.

Och som night cap: Auguste Clapes Cornas Renaissance från 2004. Cornas bästa vin? Borde ha fått mer uppmärksamhet av oss, men doft och smak ringer ändå kvar, en kaskad av mogna bär. Björnbär, hallon, smultron. En tydlig rökt charkton och en skål oliver som tilltugg. Inte så bråkigt som jag trodde, men jag gillar tanniner och flaskan öppnades kvällen före. Eftersmak som räcker ned i tunnelbanan. Det här är en av mina idealtyper för rött vin, en mall som andra syrahviner mäter sig mot.

Våra insatser för att knäcka in lilltösen som stammis på Vinbaren börjar bära frukt. Mer fredagslyx än så här behöver jag inte.

//anders

1998 Château Fonroque

februari 27, 2009

Vi är många som skriver, både proffs och bloggare, som brukar önska oss mer färdiglagrat på bolaget. Och mer bordeaux. Så även om en St Emilion inte gör någon sommar får man ju ta skeden i vacker hand och handla när Fonroque från 1998 dyker upp för en 250-lapp.

1998-fonroqueAptiten fixar vi genom att skjuva barnvagn genom snömodden från Kungsan till östraste Djurgården och tillbaka, och inte ens Rosendals himmelska semlor – hemvevad mandelmassa med grova bitar mandel, yum – kan ta knäcken på den. Och så helstekt med frästa vaxbönor och halstrade körsbärstomater. Vår grand cru luktar lite skumt direkt ur flaskan, men hinner staga upp sig i karaffen medan köttet går klart.

Så, det var bättre: Örtig svart vinbärsmarmelad kryper fram mitt i den åldrade plommonfrukten, och en snäll björnbärsnyans ryms också. Gröngräs hittar vi, men det ligger något dammigt över doften. Ceder, vanilj, kaffe och en antydan till stallighet känns som att det hör hemma här.

Det är Bordeauxdynastin Moueix som håller till på Fonroque. Men titanen Christian (Pétrus, Dominus med mera) har inte varit här, och Alain Moueix som får beröm för att ha höjt kvaliteten med biodynamiska metoder började först 2001. Nittioåttan är mest som St Emilion var förr. Vinet är syrligt i munnen och en del tanniner är lite osnygga även om det mesta har smält ihop vid det här laget. Det är hyggligt tryck i frukten, men inte tillräckligt för den mjukt plommonfruktiga stilen. Vitpeppar och cassis i eftersmaken kan man i och för sig sitta och suga på. Efterlyses: personlighet!

Ett inte särskilt upphetsande vin, men helt schysst till maten. Helst vill man ju slippa skriva helt schysst och 249 kronor i samma post, men jag tror att alla som tycker om bordeaux börjar bli vana.

//anders

2003 Le Serre Nuove dell’Ornellaia

januari 8, 2009

Jo, alltså, ni vet det där med andraviner vi pratade om? Här är ett fint exempel på hur man kan göra. Le Serre Nuove har tyvärr börjat kosta en 2003-le-serre-nuove1skaplig slant. Men ta en titt på Ornellaias prislapp, så ser världen genast lite vackrare ut igen och du kan le åt att få kika in genom den omsusade dörren i Bolgheri.

När helvetessolen brände Toskana till stenåldern 2003 levde Bolgheri gott på jordens vattenreserver från skyfallens 2002, enligt Ornellaia, och lite busväder i september såg till att druvorna i alla fall fick hänga klart utanför bakugnen. Och Le Serre Nuove doftar verkligen gott. Den fina, ädelfruktiga profilen visar upp cassis, plommon och mörka körsbär toppade med kaffe och kakao. Vinet har fått totalt 16 månader på fat, varav en fjärdedel nya, och det var nog precis lagom. Och visst svävar en liten stallton i glaset, och tobak också.

Det var fler som gjorde väldoftande viner 2003, men smaken kan vara ganska rälig ibland, och tanninerna ska vi inte prata om. I det perspektivet har Le Serre Nuove verkligen imponerande fin balans. Både syror och tanniner är generöst tilltagna, väl avvägda och av fin kvalitet. En munfull Nickeltonad cassisfrukt har stoppning nog för att matcha; toskansk bordeauxblandning rakt ur boken. I flaskan finns husets yngre stockar, och som en liten teaser för 2003 några fat från plättar som brukar hamna i Ornellaia. Det är tätt och fint, överraskande bra för årgången, och precis vad man vill ha till en tung entrecôte och dragonstinn béarnaise.

Förra flaskan, en sommarkväll 2007, var blyg, stum och rätt grå. Sedan dess har nolltrean tagit steget ut genom mammas dörr, fått färg på kinderna och en liten förförisk glimt i ögat. Stor, stor skillnad. Ni som inte har den här liggande i sjugradiga jordkulor från beredskapstiden ska nog börja leta efter korkskruven nu.

//anders

Bordeaux 2000: Ettor mot tvåor

november 28, 2008

Teori nummer 1 om andraviner: Köp dem från stora år, när all frukt är så bra att slotten knappt vet vilka fat som ska hamna i le grand vin. Teori nummer 2 om andraviner: Köp dem från lite mindre besjungna år, när slotten tvingas selektera hårt och du ändå inte vill slanta upp för förstavinerna. Teori nummer 3-142 om andraviner: Fyll i själv.

Inte blir det lättare av att olika producenter har olika inställningar till sina andraviner. Unga stockar? Obskyra jordlotter? Deklasserade fat? Instegsvin? Cash flow-generator? 2005 Les Forts de Latour för 2 000 spänn eller 1996 Les Pagodes de Cos för 340?

Här ställer vi ett antal andraviner från Bordeaux på samma bord som några grands vins för att se hur de står upp. 2000 är ett Parkerår, med rätt stora viner och bra koncentration, och dessutom en tid när moderniseringen av Bordeaux började slå igenom fullt ut. Från början till slut en skitrolig provning och skrämmande mycket kunskap runt bordet. Inget dekanterades – och förändringen i glasen på två timmar var rätt dramatisk i några fall. Michel Jamais leder, allt halvblint.

(Beklagar att det blir många långa provningsposter och väl lite mysläsning just nu. Det blir ändring när vi har ett eget kök igen.)

2000-bordeaux-1

Vin nummer ett

Öppnar med fin koncentration, fruktdriven med ren, fräsch cassis. Grafit, blomtoner och mint kommer till, och på slutet en lite trist russintouch; ändå en fin doft. Smaken är karaktärsfull med en känsla av integritet, lätt cassisfrukt med klassiska toner av ceder och läder. Minten finns här också, smaken är ganska bra men aningen kort.

Facit: 2000 Alter Ego de Palmer. Palmer är tredjecrun som folk kallar för super second och som kostar därefter. Andravinet är rätt långt från mina få intryck av riktig Palmer. Den här kastades in som avbytare till en korkskadad Virginie de Valandraud. En röst som bästa vin (alla fick rösta på två glas utan inbördes ranking).

Vin nummer två

Lätta toner av ljus bärfrukt, röda vinbär och hallon i det här liksom lättdoftade vinet. Rejält fatigt med kaffe och choklad, sött och gulligt och inget som utmanar. Rena saften i munnen, nästan godis; flirtigt och blommigt och hela påsen med vingummi. Rent, men helt ointressant. Tanniner saknas inte, men syror desto mer. Inte min bdx.

Facit: 2000 Clos de Marquis. Tvåan från Léoville-las-Cases. Saint-Julien, quoi? Jag har druckit en åttiotvåa en gång och känner inte igen mig över huvud taget. Oklassiskt och atypiskt. Dessutom från ett år när storvinet fick 99 poäng av Parker, som påpekar att bara 35 procent av frukten hamnade där – vilket rimligen borde ha givit ett schysst andravin. En röst som bästa vin.

Vin nummer tre

Den här är faktiskt lite oren, också bortom de toner av stall och läder som jag egentligen gillar och som skvallrar om producenten. Jag är ingen brettallergiker, men det här luktar inte bra. Dov frukt med en liten gräddkant bredvid dyngan och lite rök långt bak. Smaken är rejält syrlig med rätt obekväma tanniner, utan fruktkroppen för att matcha. Grön paprika och en lite klumpig, torr träton saboterar resten. Tyvärr.

Facit: 2000 Sarget de Gruaud Larose. Som en del av er vet älskar jag GL, men så här blir det när man gör vin i klassisk stil utan att nå ända fram och dessutom låter brettsvamparna flytta in med hela släkten och ungarnas leksaker. Ingen röstade på det här glaset.

Vin nummer fyra

En riktigt udda svavlig ton av gamla smällare blåser tack och lov bort rätt snabbt och lämnar kvar rik, ädel, klassisk cabernetfrukt. Blyerts och mineraltoner minglar med en animalisk karaktär, en doft av den gamla skolan från vänstra stranden. Syrorna går igen från förra vinet, men här finns hela härligheten med en bra fruktkärna, läder, stallbacke, tobak och cigarrlåda, och tanninerna är som man vill ha dem. En välgjord klassiker.

Facit: 2000 Gruaud Larose. Vill man ha Broadbentclaret ska det ju smaka så här. Fortfarande långt ifrån toppen. Sex röster som bästa vin och totaltvåa på det. Kunde ha fått en röst av mig men slagen i spurten trots min svårrostade kärleksrelation med slottet.

Vin nummer fem

En riktigt älskvärd fruktkram. Likörtoner av hallon, körsbär och svarta vinbär, tydligt fatig med vaniljglass och intensiva kryddor. Förförisk, vacker doft, riktigt bra om man gillar stilen. I munnen finns rejäla syror som balanserar fin, välgjord och mycket söt frukt med hallonkaraktär. En liten jordton bryter av. Lätt och elegant med lång eftersmak, bättre och bättre under kvällen. Bra.

Facit: 2000 Carillon d’Angelus. Kanske 60 procent merlot, mest deklasserade fat och så en en liten sidoplätt som Angelus inte har fått klassad. Kanongott i sin stil. En röst som bästa vin; känns lite i underkant, men jag hjälpte ju inte till själv heller.

Vin nummer sex

Tydligt animalisk karaktär trängs med intensivt kryddig körsbärsfrukt. Tjockt strukna fat, nyrostat kaffe och sandelträ. I munnen är det mycket av allt, men ett välsorterat och fint balanserat bygge. Snygg, polerad frukt med bra sötma och rejält tryck utan att bli syltig, cassis och plommon som lyckas vara intensiva i den lätta delen av spektrumet. Kaffe, ceder och en tobakston håller oss kvar i gamla världen, liksom den där senigt animaliska karaktären man kan få av bra St Emilion. Fräsch trots den lite låga syran och påfallande välgjort.

Facit: 2000 Château Canon la Gaffelière. Hela modernistpaketet: Malolaktisk jäsning på fat, microbullage, lagring på jästfällningen och massor av ny ek. Och gudagott. 95 hos Parker, en av mina två röster och kvällens vinnare med nio röster totalt.

Vin nummer sju

Hallon! Och bärpaj med kaffe i den blommande sommarbersån. Charmigt; lite senare drar doften mot cederträ och läder med en kant av örtiga grästoner. Smaken är en helt annan gata. Snipig, ung och bärigt kärv som billiga sydfransoser med extra paprika vid sidan om. Spretigt och osammanhängande. Det blir bättre med luft och fruktkroppen tätnar mot mörka körsbär och björnbär, men kanske kvällens jumbo, i skamvrån med Sarget.

Facit: 2000 Pensées de Lafleur. Pomerolvin i mycket liten utgåva som kostar i runda slängar 150-200 dollar ute i världen. En röst som kvällens bästa.

Vin nummer åtta

Mmm… Riktigt, riktigt bra. Kraftfull och lysande välskuren frukt som hanterar den generösa fatdosen utan att ens behöva se sig om. Mycket klassisk med blyertspenna, lite stallbacke och en aning rök i gammaldags stil, men med modernt extraherat fruktfokus. I munnen är frukten grym och sötmättad, full av de svartaste vinbär. Här är mycket på gång trots att vinet är alldeles uppenbart ungt. Rätt tuffa tanniner och härlig syra, med lång eftersmak av cigarrlåda och tuggad blyertspenna. Mörkt och intensivt. Oj.

Facit: 2000 Pichon-Longueville-Baron. Kraftpauillac av bästa märke, 96 poäng från Baltimore och en solklar handuppräckning från mig. Grattis till alla som har det här hemma. Fyra röster.

Vin nummer nio

Lite liten och blyg, men läcker doft med fokuserad och ren frukt. Parfymerad karaktär trots det lågmälda uttrycket, som när människor vet vad de kan och kostar på sig att vara lågmälda. Kaffe och fatkex kompar – och nu har vi kommit till blyertspennornas rike i lineupen. I munnen känns vinet först modernt fatat och fruktigt innan den klassiska profilen tar över. Söta körsbär och plommon stöttas av fylliga men förbluffande silkeslena tanniner. Den mörka bär- och cassisfrukten har jättefin intensitet och i eftermaken åker pennan in mellan hörntänderna igen.

Facit: 2000 Les Forts de Latour. Mjukt för ett stort Pauillacslott – och sannolikt rena angorakatten jämfört med Latour, som jag förstås aldrig har fått prova. Men igen: Fyra La Barroche Pure och pengar över till entrecôten, eller 2005 Les Forts? Fyra röster här också.

Vin nummer tio

Personlig och lite udda tolkning av vänstra stranden, påtagligt kryddigt med intensitet och fokus. Ren, mörk vinbärskaraktär, andra mörka bär och lakrits. Smaken är ung och tuff men lyckas ändå vara härligt lätt och smidig. Fruktdriven profil med fin koncentration, lång eftersmak och en beska som man nog vill lagra bort. Cassisfrukten är skickligt skuren i kanterna och blyertspennan ritar upp efterklangerna.

Facit: 2000 Léoville Barton. Ersatte Carruades de Lafite, som i och för sig hade varit rolig att prova, men det är väl ett faktum att vi tjänade på bytet.

2000-bordeaux-2

Och så sitter jag där med rödvinskladdiga protokoll, en tallrik mat – och ett glas 2000 Pontet-Canet. Jag kunde ha kramat Michel och värdinnan Ing-Marie. Flaskan är alldeles nyuppdragen och har kvar den där gräddtårtiga doften som nästan alla fatade röda har första halvtimmen, men intensiteten i den kolsvarta cassisfrukten är grym. Grusiga mineraltoner och lakrits ger sig på näsan. Smaken är fantastisk: Tätt och fint kraftvin, med glödande koncentration och högextraherad svart bärfrukt utan att tappa fotfästet i Pauillac. Faten, extraktionen och en udda liten bananton ger en blixt av Scavino i nån lob i hjärnan. Sannolikt sagolikt om åtta år.

Det var länge sedan jag lärde mig så mycket på en kväll. Tack. Vi kan konstatera att andravinerna åkte på däng av de stora pojkarna. Egentligen var det bara Carillon d’Angelus som gjorde något större intryck av tvåorna, och så Les Forts som knappt räknas. Men parallella glas är lite orättvist, och jag tycker fortfarande att 1996 Pagodes de Cos för två år sedan var ett kap till söndagssteken.

//anders

2002 Château Léoville-Poyferré

oktober 23, 2008

Akt 2 i det surrealistiska dramat I väntan på Bordeaux. Vi plockar fram substitut och försöker sluta kallsvettas över hur lotteriet om nollfemmorna ska falla ut. Stort vin, mediokert år.

Poyferré är väl lillasyskonet bland les triplettes de Léoville, men älskat av trogna fans – och storyn är den gamla vanliga. Slottet var en besvikelse trots all sin potential och sin fina terroir, tills en ny och ambitiös människa tog över. I det här fallet hette han Didier Cuvelier och året var 1978. In med Emile Peynaud och Michel Rolland, nya stockar (dubbelt så mycket cabernet), ny chais, nya fat, nya kvastar och nya köksgardiner, och presto! så var det en ny era. Det börjar bli enformigt att berätta den här historien.

Vi skickar en tacksam tanke till lillebror för hjortlåret, ugnssteker med vin och äppleskivor och häller både calva och äpplemos i trattkantarellsåsen. En tidig dubbeldekantering har fått upp vinet på fötter. Doften är fortfarande rätt återhållen, men klassisk, charmig Saint Julien, rätt fruktig i karaktären och med en antydan till blomsterparfym.

Här är cassisfrukten blandad med mörka körsbär och infattad i rätt mycket fat: vanilj och sandelträ håller i taktpinnen. Lite läder har hunnit utvecklas – och en liten stallton är en välkommen motvikt till fruktfaten.

Smaken har fin intensitet i de lättare tonerna, men lite tomt är det allt i mitten. Jag saknar kroppen och trycket i frukten, och eftersmaken är lite kort och uttorkad. Men det finns mycket att njuta av också: Blyertspenna, seriös frukt, mineral, fräschör och fina syror.

Jag passade på nollfemman, som kostade 845 spänn och inte går att titta på förrän 2015. Uncle Bob säger 2011 om den här, och det är klart att vi vi är för tidigt ute. Strukturen och en viss enkelspårighet viskar om att lite längre uppfostran hade gjort gott. Men stek och bordeaux… Stek och bordeaux…

//anders

PS: D&K – tack!

PS 2: Beklagar bildbristen. Det är under min värdighet att dyka i återvinningsigloon. Hemsidan har jättefina bilder.

1971 Château Haut-Brion

juli 24, 2008

Det är 20 meter till tax free-shopens bredsida av parfym ur en armada av testflaskor. Trekvart till boarding. Konstanta utrop efter bortsprungna passagerare och människor på språng överallt omkring. Och fyra centiliter 37 år gammal Haut-Brion kostar 22 euro.

Man kan tycka att en slatt gammalt rödtjut knappast kan vara värt en femtiolapp per centiliter. Det beror på att centiliter inte är rätt enhet. Är upplevelsen av premier cru från sjuttiotalet värd i runda slängar två gin & tonic? You bet.

Den omskrutna vinbaren på Sjöskog har i praktiken inte alls det utbud de påstår sig ha, eftersom det faktiskt – rätt gissat – inte funkar att sälja skitgammalt vin centilitervis. Sedelärande öde här. Alltså ingen Pichon-Baron 1947, trots att den står på listan till ungefär samma pris som Haut-Brion. Men 1971 påstås ha varit helt schysst (märks det att vattnet är lite i djupaste laget här?) och garderobsreserven av förstacru känns tunn. Och så är ju flaskan läcker.

Vid 37 är Haut-Brion brunrödmurrig som en gammal ladugårdsvägg. Och doften är… brunrödmurrig som en gammal ladugårdsvägg. Buljong och soja, förstås, den där tonen som gör att första sniffen på ordentligt gamla röda alltid är identisk. Mycket tobak och läder. Något medicinalt som är svårt att bestämma. Knappt någon frukt, en sked riktigt gammal jordgubbssylt, bara. Lite vaniljglass. Och, allt mer, en kastrull knäck eller bränt socker, urläckert.

Som så ofta är det rätt hopplöst att sitta och plocka enskilda toner. Helheten är utmognad, sirlig, mycket långt från dagens fruktstinna ideal. Nyttigt.

Man smakar noga på snålt utskänkta skatter, kan jag lova. Trots den söta, avrundade doften är vinet påtagligt syrligt i munnen. Inte är det helt fritt från tanniner heller, det drog nog rätt bra i tandköttet på Fälldins tid. Det är en mycket lätt kropp som låter ana några röda vinbär. Först dominerar tobak tillsammans med ceder – sedan slår det helt över i nytuggad blyertspenna. Ända in till stiftet, grafit och allt, så att man får grå hörntänder och skäll av fröken. Eftersmaken är lång och jag försöker hitta andra nyanser, men jag sitter ändå bara där och minns flisorna av nummer 2 HB. Nå, lite lakritspulver efter någon minut, men det känns också rätt mycket som lågstadiet.

Det här är en storartad upplevelse, och jag gillar blyertsen, men nog kräver det lite nekrofila drag. Broadbent skulle nog vänta till 2045, och dessutom vara se till att vara med då. Jag anar att min sweet spot ligger lite längre tillbaka i ungdomen när det gäller claret.

Sagt och gjort – 1991 Montrose kan vara värt 7.60 även om året var skakigt på riktigt. Det har orangebruna kanter, men är förstås illrött i jämförelse. Doften är avrundat sötfruktig, som den dyraste sylt; ett milt, lugnt och lågmält intryck, slitet mellan ungdom och ålderdom. En tät men inte särskilt intensiv känsla visar åtminstone på bra fokus. Vinbär, jordgubbe och välavvägd ek samsas med, igen, sylt på glass. Blyertspennan är tydlig här också och man anar lite gräs på toppen.

Oj då, vilken ung smak. Här finns en rödfruktig profil med unga bär, men det mesta har smält ihop från de enskilda tonerna. Tanninern är ganska sturska – men det är halvtomt i mitten trots rätt bra tryck i de ljusare smakerna. Det känns som att Montrose försöker kompromissa mellan kraft och elegans, men inte riktigt har ammunitionen den här gången. Och nog anar man lite gröna problem? Flashbacken till lågstadielasten kommer här också, om än inte lika kraftigt. Eftersmaken ger en kalkig känsla, som flourtabletter innan de fick smaker.

Beklagar att jag regredierar helt här i jakten på adekvata beskrivningar. Det vore kul att prova de här glasen med en riktigt vuxen stek någon gång.

//anders

1998 Château Smith-Haut-Lafitte

juli 7, 2008

Ah… Nothing like a decent lunch claret, now is there, old chap? Vi dukar under häggen, kokar färskpotatis, bryner fjolårssoppen och skedar rundhänt med brynt smör över torskfiléerna. Sommarlunch att tråna efter i november. I vanliga fall hade det väl blivit kranvatten till, får man erkänna lite rodnande, men vi tar min vinnördiga far med hustru till ursäkt för att slakta en liten gödd kalv från skåpet.

Plus Graves que Graves, brukar det heta om SHL. Jag läste en artikel i Decanter för ett tag sedan där Daniel och Florence Cathiard fick beröm så att det lät som om de räddat världen och inte bara ett illa skött slott i Pessac-Léognan.

Oj, så mörkt; tätt ända ut i kanterna och bara minsta antydan till mognad. Vinet har fått två timmar i karaff – och doften ger sig på näsan som ett knogjärn av sammet. Det handlar framför allt om en tät och vansinnigt fin fruktprofil, med varma drag av körsbär och björnbär över den vanliga cassisen. En välgjord och ädel doft, svår att slita sig från trots aningen om att det möjligen kan smaka bra också.

Vi bockar av en cigarrlåda och en kaffeton på väg mot en diskret och välklippt gräsäng längst bak i bilden. Dessutom finns en aning järn och ett köttigt drag som växer med tiden och som jag verkligen gillar. Undrar om några av de flyktigaste aromerna egentligen hade velat vara i köket och inte på gården? Vi offrar dem utan att blinka på sommarlunchens vindsmekta altare och nöjer oss med resten.

Munkänslan är nära nog perfekt, lätt och saftig. Vi häller mer brynt smör på torsklamellerna och allt sitter ihop som en dröm. Det är mycket syrligt, en smak som ligger ett par varv efter doften. Tio år, quoi? Surely you jest.

Tanninerna är superfina och faktiskt ganska diskreta trots ungdomen i munnen i övrigt. Mitten känns lite vek i början, men kommer i balans efterhand och helhetsintrycket blir extremt elegant. Den förfärliga gamla klyschan feminint kommer inte över mitt tangentbord, men det är det här farbröderna menar. Syrlig rödfrukt överallt, men med en ädel finess och absolut ingen brist på kraft. Den järnklingande eftersmaken har också något rökigt över sig, och en örtbukett med anstrykning av mint. Och en marmeladfruktig känsla att sitta kvar och suga på.

Grand cru classé slår ändå kranvatten, det gör det. Och ni som som aldrig har druckit er bordeaux à la norvègienne, till (den odlade) torsken, har åtminstone en upplevelse kvar i livet.

//anders

PS: Ursäkta bildslarvet… Bilden på flaskan med den blå skölden finns i kameran som finns på andra sidan Sverige. Semesterlogistik och vinbloggnde går inte ihop.

1999 Château Gruaud Larose

maj 26, 2008

Usch, det låter galet pretentiöst. Smaka själva: ”Gruaud Larose är min favorit bland Médocs andra cru-viner”. Det låter som om jag årligen får hem ett par lådor från alla 14 slotten och öppnar några i veckan till kåldolmarna. Men ändå – av de andra cru jag smakat på har Gruaud Larose lyckats bäst med att kamma just mina smaklökar medhårs. Nittionian åker med till Uppsalavännernas födelsedagsmiddag efter ett smakprov hemma på Creutzgatan.

Glaset får stå uppslaget ett tag innan jag tassar dit och sniffar. Doften är – nektar och glädje. Essensen av cabernetdominerad bordeaux. Rik, yppig, generös och ren frukt med söt profil, egentligen mer åt mörka körsbär än de vanliga svarta vinbären. Nyans på nyans. Välavvägda fat, mest lätta toner av vanilj och mandel. En tydlig och ädel cederkomponent bredvid tobakstoner ger klockren cigarrlåda. Burgundiska gamla löv. Och så flera sorters läder som så ofta dyker upp i bordeaux med lite ålder för mig.

Men Gruaud ska man låta bli om man inte gillar hästar och deras boningar. Visitkortet, tryckt på nyflådd hästhud, räcks över även av nittionian. Det är fascinerande, och underbart, att få ett lass stallbacke bredvid så ren och läcker frukt. Fransmännen brukar ofta tvinga oss att välja.

Munkänslan påminner oss om hur ovan man är vid låg alkohol numera. Så lätt och fin – och nej, det betyer inte vattnigare vin. Smaken är tydligt mogen med läder och hästar bredvid härligt mogen sötfrukt, mer åt vinbär här än i näsan. Den har kommit långt, och äldre än så här behöver det inte vara för min del. Tanninerna är nästan upplösta och finkorniga som söderhavssand, och frukten perfekt.

Och när du tror att det roliga är slut har du hela efterfesten kvar. Jag hinner rafsa ihop en handlingslapp, knyta skorna och ta mig halvvägs till affären innan eftersmaken klingar av. Magiskt. Här dominerar en blodigt järnsmakande mineralåder som hänger kvar från mittsmaken, tillsammans med blyerts, en funkigt animalisk karaktär och tobak. Det är inte varje dag man står och smackar framför röd gubbe i Lindhagensrondellen. Solklart årslistematerial.

Det är lätt att förstå varför de här vinerna ägde världen under några hundra år. Det är lika lätt att förstå varför fylliga viner med solig restsötma är lättare att sälja till 2000-talets exploderande vinmarknad. Men sådan här nyansrikedom, komplexitet och, ja, smakrikedom utan sirapstyngd gör mig lika barnaglad varje gång.

//anders

PS: Våra åsikter stämmer fint överens, men för en mer, hrm, grafiskt naturalistisk beskrivning hänvisas som vanligt till Drucket.

2001 Joguet Les Varennes Du Grand Clos

mars 31, 2008

Skam den som ger sig. Vinvärldens alla skällkor klämtar om att Loiredalens cabernet franc-viner är skamligt underskattade – och jag tycker att de smakar som att röja sly med tänderna. Grön, kärv, omogen växtsaft. Och tack vare Frankofilen tänker jag bara på mupparna varje gång.

2001 Joguet Les VarennesMen Charles Joguet är ett aktat namn i den vackra dalen, och när jag hux flux får syn på en färdiglagrad Chinon på Regeringsgatan måste den förstås provas. Vingården med det imposanta namnet Les Varennes du Grand Clos hade tills alldeles nyss en plätt med unika oympade stockar som buteljerades separat, men det är förstås inte den här. Och förresten gick det som man kunde förvänta sig med den: Phylloxeran kunde knappt tro sina ögon, ringde alla sina kompisar och hade cabernetkalas tills det tog slut.

Den ympade varianten från skapliga 2001 öppnar med två ackord: Kryddor och stall. Drivor av båda. Inte minst lagårdsbacken är nog på gränsen till vad många tål utan att springa efter wunderbaumpaketet. Vinet är tydligt moget, gräsigt, med vinbär och rätt söt röd bärfrukt bredvid örter och tobak, läder och viss fatkaraktär. Faktiskt ganska nyanserat, och fritt från den där grönpaprikachocken som brukar få mig att önska att Loirebönderna höll sig till sauvignon blanc, chenin och muscadet. Lovande.

Och visst är smaken med på tåget. Les Varennes är syrligt och saftigt, ganska lätt, och klunkbart på ett föredömligt fräscht sätt. Ordet rättframt dyker upp i huvudet, och bilder av byrestauranger i Frankrike. Och paprikafritt, till på köpet! Okej, lite gräsigt, men det tål jag. Dessutom tydlig jordkaraktär, lite småskitigt; alltid ett plus i min bok. Tanninerna är goda men en gnutta uttorkande, eftersmaken lite kort med en svans av fat.

Det här är inget spektakulärt vin, men välgjort och riktigt gott att dricka. Synd att det står 169 spänn på prislappen, för det dämpar suget att bunkra för sommaren.

//anders

PS: Visst blir man sugen på att plocka fram Crayolalådan och färglägga farbrorn på etiketten? Vilken säljpitch: Ett vin för hela familjen! Ni vet vart ni ska skicka royalties när det blir verklighet.

PS 2: Dagen efter har tonerna av körsbär och hallon klivit fram ur ledet, på kossornas bekostnad. Tillsammans med kryddigheten och den lätta, syrliga munkänslan påminner det obekvämt mycket om pinot om man dricker lite slarvigt.

2004 Château La Tour de By

februari 19, 2008

När garagevinet är uppdrucket tar vi till vinbloggosfärens stående snackis: Blodbadet La Tour de By. Fortfarande i halvflaska. Det skulle bli för 2004 La Tour de Byråddigt att försöka länka till alla diskussioner om helan mot halvan, inälvor gone haywire och stjärnor på väg upp eller ned, men det finns mycket rolig läsning. Tacksamt för vinbloggare med ett vin som engagerar, finns tillgängligt – till och med på halvpanna – och inte kostar en halv månadslön.

Den här flaskan hamnar i bevismappen hos flaskvariationsåklagaren. Dels är vissa drag betydligt mer renodlade än förra ordentliga försöket: Järnsmaken är i nivå med ett rekorderligt trappräcke. Den salta, snusiga karaktären är också mycket kraftigare, jordig och god. Och kaffedoften som knappt anades i oktober är näsans bästa vän i kväll, nymald och aromatisk.

Men sedan, mina vänner, har Médocfrukten återuppstått från de döda! En rätt generös portion söta svarta vinbär i munnen kommer nästan som en chock. Överlag har den här flaskan renare drag och klarare färger – inte rent som i frånvaron av småskit, den sitter ju på pluskontot hos mig, utan en klarare arkitektur med bättre harmoni och var sak på sin plats. Gott! Jag har gillat La Tour de By varje gång, men jag misstänker att det är så här den verkligen ska smaka.

//anders

2004 3 de Valandraud

februari 18, 2008

Vin de garage låter mer potatismäsk och Dalslandsskogar än St Emilion. Men när Jean-Luc Thunevin och Murielle Andraud sneglade på Le Pin och skapade Château Valandraud blev de ikoner i en av de mer betydelsefulla rörelserna i traditionstyngda Bordeaux.

2004 3 de ValandraudI efterhand låter receptet självklart: Parodiskt låga skördeuttag på en pytteliten och obesjungen plätt, moget på gränsen till övermoget, en sann lone rangers rövarkula i en bondkällare, miljarder mantimmar, 200 procent ny ek – och en gyllene krona på posten från Robert Parker, som satte Valandraud före Pétrus 1995. Resultatet borde inte heller förvåna någon: Kultfärgat maverickrykte, priser som snart krävde stjärnkikare, och en utskällning från alla som tyckte att Thunevins viner smakade för lite St Emilion och för mycket Coca Cola. Varpå garagisterna svarade att omogna stjälkar inte är gott, och att vin inte borde behöva 15 år i en jordkällare för att inte smaka batterisyra.

Så, kulisserna målade och klara. 3 de Valandraud är Thunevins egentliga andravin, sedan Virginie förtjänat en egen plats i lineupen. Ett snabbt kvällsglas och en timme i karaff, tillbaka i flaskan och fram till middagen ett dygn senare. Och visst dominerar de rostade faten doften, med nymalet kaffe, vaniljkex och efterhand marsipan, bittermandel och en kryddton som påminner om burken med torkad svamp. Frukten består av mogna plommon, mörka bär och en tydlig cassiston.

Trean har en generös och vänlig munkänsla, fatmättad men inte soppig utan rätt slank. Chokladkola och en touch av anis finns bland varma plommon och en exotisk liten sky åt bananhållet. Tanniner saknas verkligen inte, men de är mogna och smeksamma som varm choklad i den blåsiga skidbacken. Inget är överdrivet som i de sämsta exemplen från andra kontinenter, bara konsekvent genomfört i en stil som stryker medhårs och som du kan tycka om eller inte. Bättre och mer harmoniskt dag två, men du hittar få bordeauxer från 2004 som är så spelbara direkt ur skåpet i dag.

//anders

2003 Ridge Santa Cruz Mountains

februari 10, 2008

Vad tycker ni om vinmakare som lämnar sitt visitkort i alla viner de gör? Skickligt, konsekvent och personligt vinmakande – eller brist på fantasi och en strävan efter att trycka alla klossar oavsett form genom det runda hålet?

2003 Ridge SCMPaul Draper på Ridge, nyligen invald i de amerikanska vinmakarnas Hall of Fame, hör till de mer konsekventa. 2003 Ridge Santa Cruz Mountains, i praktiken ett slags andravin till världsberömda Monte Bello, öppnar med just den doft som blivit Drapers eget calling card – och till och med kristnats till the Draper perfume eftersom alla kände igen den men hade svårt att klä den i ord. För er som inte upplevt den handlar det om en aromatiskt parfymerad spetsdoft som förenar en rad mogna bär, från jordgubbar via hallon till lite mörkare björnbär, och amerikanerna med många thanksgivingkalkoner bakom sig slänger gärna in ett tranbär också. Dessutom varsamma ektoner och kryddor. Förföriskt sötfruktigt men inte det minsta syltigt.

Att överföra den näsan från husets lysande zinfandelviner till den här bordeauxblandningen (68 procent cabernet sauvignon, 23 merlot, 5 petit verdot och 4 cabernet franc) är inte det minsta problem. Lite mogna svarta vinbär och en attraktiv kryddighet finns bredvid när vi saligt sniffar och sniffar. I munnen är vinet generöst fruktigt och ganska stramt samtidigt, en lindans som kräver stor skicklighet och bättre syror än många andra kalifornier. Det är vansinnigt bra balanserat, ganska lätt och väljer elegans över kraft.

I dag saknar det i princip helt mognadstoner och tanninerna är fortfarande medelhöga, men jag känner inget sug efter långlagring. Det är alldeles för gott i dag och härifrån kan den snygga frukten bara vissna även om andra nyanser tar den platsen. Eftersmaken drar åt körsbär och en vink om gräddiga fat (Draper kör med lufttorkat i stället för rostat och använder bara 40 procent nya fat till SCM). Knappt ett spår av Bordeaux, men ändå ljusår från klichébilderna av cali cabs med marmeladkaraktär. Å andra sidan är ju Santa Cruz Mountains inte Napa – jag har aldrig frusit så mycket som en helg i just de här rasande vackra bergen när jag pluggade i San Francisco.

Med de petiga glasögonen på kunde eftersmaken varit lite längre och frukten överlag något tätare, men nu letar jag verkligen. Jag älskar det här vinet. Dessutom måste Ridgeetiketterna stå på någon lista över världens snyggaste; rena och pregnanta men ändå med en diffus retrokänsla. Ögongodis. Och så en lagom nördig och fyllig genomgång av betingelserna under 2003 på baksidan.

Men jag kommer inte över att något i doften påminner så starkt om La Spinetta. Någon gång måste jag ställa upp Santa Cruz Mountains, Geyserville och Bionzo bredvid varandra.

//anders

2004 Château Kirwan (och 2004 Pio Cesare Langhe Nebbiolo)

oktober 28, 2007

I snart två veckor har svenskarna kunnat dricka bordeaux från 2004 utan att resa utanför 50-skyltarna. I snart två veckor har alltså framför allt Finare & Vinare tryckt i sig Médoc’s finest som om det vore päronfestis. Förutom 2004 Château Kirwanläsupplevelsen – bordeaux by proxy är också bordeaux – är insatsen ovärderlig för oss andra, som har lite för få flaskor för att våga ta livet av dem i jakten på en känsla för hur långt de har kommit. Men man kan inte bara åka snålskjuts. Quid pro quo, som Clarice Starling sade. Vik hädan, korkskruvsångest.

Dödskallefjärilen landarChâteau Kirwan, tredje cru från Margaux som Decanter hissade i sin genomgång av västra strandens nollfyror. Rädslan att bli besviken sköljer över mig när jag sätter i skruven. De här flaskorna har ju släpat en sådan barlast av spänning och förväntan med sig. Och så – med första aningen ur flaskhalsen kan jag slappna av och alla spjällen i näsan åker upp på maxdrag.

Vilken doft… Direkt ur glaset en tät, härligt öppen och elegant parfym av svarta vinbär och mandel åt det aromatiska bittermandelhållet, nästan lite blommigt. Inte alls farligt fatigt, desto mer aptitretande kryddighet som gör det svårt att slita näsan ur glaset. Fräscha hallon och körsbär ovanpå, aromatiska övertoner, en aning blyertspenna, lite saltlakrits och en liten animalisk touche. Och hela tiden denna vidunderligt rena frukt med sina skarpa och genomtänkta konturer. Snyggt, snyggt, snyggt.

Vinet är förstås lite mer knutet i munnen än i näsan, med härlig syra och mjuka, finmaskiga tanniner. Som att hålla kikaren bak och fram och titta på doftspektrumet – dofterna har bara inte runnit ut i kanterna på smaken än. Utan erfarenhet av gammal Kirwan känns framtiden so bright, I gotta wear shades. Ett av årets allra bästa viner på Creutzgatan. Varför, varför beställde jag bara tre flaskor? (För att plånboken inte räckte längre, förstås, men tankarna snurrar ändå.) Kirwan har fått en del kritik för att ha rollandiserats och kapat sina rötter, men vinet känns absolut inte fjäskigt, bara rent och välgjort med fötterna i sandjord och grus på Cantenacplatån. Hela tio procent petit verdot, läser jag, med den lätt memorerade formeln 40/30/20/10 (cs/m/cf/pv).

2004 Pio Cesare Langhe NebbioloFlaskan tar slut alldeles för fort till köttfonduen och vi söker tröst hos en gammal vän: Pio Cesare Langhe Nebbiolo från 2004. Det är fortfarande svårt att fatta att det här vinet säljs för en hunka på Systembolaget. Strålande doft med körsbär, lite tjära, nyponsoppa och rosor vid en dammig stenmur. Härliga egensinniga tanniner precis som jag vill ha det, stramt och snyggt i en klass långt över sina 102 kronor. Snälla, snälla Pio Boffa, fortsätt att skicka vin på den här nivån till monopolet utan att dubbla priset. Snälla.

*

PS. Obegripligt nog prickar vi samma helgmeny som Finare & Vinare igen (fast de var givetvis snabbare på att skriva av sig). Kom igen nu. Var har ni gömt mikrofonen?

2004 Château La Tour de By

oktober 27, 2007

Sist i kön har man väl stått förr. Den här cru bourgeoisen är en riktig snackis i vinbloggsvängen på sistone och alla andra har redan korkat upp och 2004 La Tour de Bykommenterat. Ribban har satts och spikats fast ordentligt av pojkarna på Drucket, vars tablå Massmord på bondgård gör det svårt att både smaka på och skriva någonting om La Tour de By med något slags självständighet.

Halvflaskan (tack för det) åker tacksamt fram när arbetsveckan tagit slut mitt i natten och fredagen redan blivit lördag. Fullt så mycket brueghelskt elände som jag väntat mig hittar jag ändå inte. Järn och blod en masse, absolut. Överlag tjurigt och gammalfranskt, med en kort eftersmak som mest ger metall och lite sälta. Lakrits och salt skriver jag ned, men inte alls så mycket stall och dynga som jag trott; mest en antydan i eftersmaken. Nog finns det lite frukt om man letar, jag anar till och med en liten jordgubbe under plåtväggen, och en del fatvanilj. Men jämfört med många moderna viner är La Tour de By lika fruktig som havregrynsgröt. Och de vanliga cabernetvinbären vågar inte ens räcka upp handen. En gnutta kaffe vaknar med lite luft. Undrar om helflaskorna hunnit längre ned i gödselstacken än mina 37,5?

Magnus på Drucket ställde fram en salt St Agur. Det känns som en utmärkt idé.

//anders