Posted tagged ‘vilt’

I Artemis trädgård

november 14, 2010

Förträffligt litet djur, den där älgen.

Men dubbelplusförträfflig, den där vännen nedåt Medborgarplatsen som inte bara skaffar hem den, utan kokar den långsamt i mycket vin och smakfulla vätskor och toppar med både trattkantareller och grädde, och bjuder oss på när barnen har somnat. Och jag kan nog koka älg så att den blir god, men plocka fram egenodlade jordärtsskockor, palsternackor och svartrötter ur skafferiet att ugnsrosta till, det är många långa mil bortom min horisont.

Hemodlade svartrötter. Ni hör ju själva. Jesus.

Då är man glad att man har en sån där dag när prickskyttet sitter på millimetern. Siktet är som bekant lite grovt och det brukar vara riktigt svårt att pricka precis rätt, men den här gången skjuter jag ned Jamets Côte-Rôtie 2003 med grym precision när den flyger förbi i garderoben. För den är så satans god att vi måste ha klippt den smack på toppen av sin levnads bana, inte en dag bredvid.

Här finns allt. Elegant, mogen, kassaskåpstät röd frukt, och sedan kan andra träta om huruvida det smakar mörka hallon eller röda björnbär. Ett överdåd av klassisk Côte-Rôtie; kött, eneträ, örter, stora olivskålen, blandat kallskuret att plocka i nyporna. Flirtiga blomtoner. Och så en galet fin, slank, smeksam munkänsla, och allt känns som att dricka ur gjutjärnsbägare medan man skrapar lite i botten.

Stressade grönsträva nolltretanniner? Ingenstans. Gjutjärnsbägaren är fylld av silke.

Sockerchockad nolltresprit? Ingenstans. 13,5 på etiketten kan faktiskt vara i trakterna av sanningen och oavsett siffran är detta svalt, Brännvin Special-fritt matvin.

Äckligt stuvad nolltrefrukt? Ingenstans. Rent, friskt och sammansmält till balanserad sötmognad.

För fyra år sedan var nog frukten i sliskigaste laget, men när den får mogna ut så här finns det ju inget bättre än Côte-Rôtie. Världens bästa sådana häromdagen må ha varit vassare i protokollet, och jag är glad för att ha haft dem i munnen (okej, jag spottade inte så mycket), men som upplevelse till grytan precis just nu pratar Jamets nolltrea samma språk som giganterna. Kan ha varit årets djupaste stön.

Tack Artemis för de stadiga skyttehänderna, säger vi de mest oförtjänta bland garderobsjägare. Schysst att du slängde med en älg också.

//anders

Hjort, noshörning, gråsparv

juni 9, 2010

För några år sedan hade mitt huvud exploderat vid blotta tanken på en sådan här parallell. Strålande år i Piemonte. Hyllade, haussade och hajpade producenter. Lagom många år på nacken. Båda egendomarna besökta, minnena vackra och levande.

Nu är jag inte lika säker.

De har ju knappast blivit sämre med åren, de här flaskorna som jag köpte med lätt förhöjd puls och lade på rygg med en öm godnattkyss och drömmar om välregisserade återseenden till tjocka stråkmattor. Men även om jag har vägrat välja sida i den överskattade striden mellan Langhes traditionella och moderna producenter är det uppenbart att 2010 års salivkörtlar jobbar hårdare vid tanken på ljushyllta, långmacererade brottarmattor än eksmekta kosmopoliter. Och här sitter man med Luciano Sandrone och Giorgio Rivetti, två av regionens mest uppburna barn av den sköna nya världens tekniker. En garde.

Reflektion nummer ett: det är hittepå att nebbiolo inte skulle suga i sig en del rostad ek med åren. Det är stor skillnad på de här vinerna nu och för några år sedan. Uppfostran är tydlig i båda, men inte den brädgård man vandrade i då. Klassisk kakao och kaffe hos Sandrone; hustypisk och snabbt igenkänd profil i Spinettan, med högaromatiska toner nästan åt enehållet. Tydligt, men balanserat. Och så bittermandel så det räcker till alla – vi är ju i Italien, bevars.

Le Vigne görs som nästan all barolo gjordes förr, som en blandning av flera gårdar. Separat vinifikation och så tid på franska tonneaux om 500 liter. Doften är rätt tät och fin, frukten mogen, varm och nypontonad; de ystraste älvorna har åren tagit kål på. Men personligheten, var är den egentligen? Jag har bitchat om det i den här cuvéen tidigare, minns jag, men vi ska i alla fall smaka innan jag sätter repristecken.

Valeirano däremot, från branta kalkjordar på 450 meters höjd i Treiso, doftar som man vill. De ljuvliga blomtonerna har gjort den till min favorit i syskontrion från Castagnole Lanze. Och så betydligt mer cassis än kollegan till vänster, och ännu nykrossade skogsbär utan särskilt mycket sekundärtoner. Rivettis viner är verkligen odugliga till blindprovning, så tydlig är la frutta della casa.

Men nej, Luciano – Le Vigne försvarar inte riktigt sitt pris i munnen heller. Söt, fin och mogen plommonfrukt är gott, och den fasta tanninstrukturen är precis vad jag vill ha, men det här vinet har ingen egen röst. Det ska få många år till, för ramverket klarar utan tvivel det. Samtidigt anar man en liten tomhet i mitten som oroar för vad frukten smakar om åtta år. Och knutet är det inte, bara lite… tråkigt. Men tänk om den här gråsparven får örnevingar i källaren. Jag har inte druckit någon riktigt gammal Le Vigne och hoppet lever ändå.

Lillebror har skurit ut ryggen på den hängda hjortkalven och stekt bitarna så att man kan äta dem med en sån där rosa plastspatel man får till glassen på torget. Köttkvaliteten är obeskrivlig och mötet med den fasta strukturen i båda vinerna femstjärnigt. Valeirano levererar en tuffare attack än barolon, stram, syrlig och obändig. Det tar ett tag för fruktkärnan att tätna, men den gör det till slut och balansen blir riktigt bra. Roterande jäskar låter ju vinmakare extrahera rätt mycket frukt utan att tanninerna blir outhärdliga. Ändå borde det vara några år kvar till toppen.

Men här är det mest spännande med den här parallellen: hur blire rå? Är de kanske egentligen som bäst nu innan modernistfrukten ger med sig? Eller finns det stoppning av traditionellt snitt här – då tänker jag mest på Sandrone – som gör att det blir klassisk snyggnebba om ytterligare sex, sju år? Vet ni, jag tvekar. Men jag tänker stå där och hämta facit.

//anders

Italiensk bdx 2004: Gaja vs Ornellaia

december 7, 2009

Det här är gammal kärlek. Vi hade en rejäl förälskelse förr i tiden, supertoskanarna och jag. Sena nätter, djupa blickar in i stearinljustindrande ögon, stora uppoffringar för att få vara tillsammans. Det gick som det brukar, vi växte ifrån varandra, det är inte er det är fel på, det är mig, jag behöver få träffa andra i min egen ålder.

Och så blir man ändå sugen ibland och det räcker med en blick. Inga långa resonemang i kväll. Klart vi kan gå hem till ditt kök.

Som uttalat andravin får Le Serre Nuove ta hand om fat som inte hamnar i stor-Ornellaia och det handlar mest om juice från de yngre stockarna. Det står numera på stabila och välsvarvade egna ben – och då blir det förstås inte samma fynd som det har varit. Men 2004 ska vi förstås inte missa trots prislappen och när renkalvssteken får en svampsås med lite messmörssötma viftar de långa ögonfransarna lite extra i garderoben.

Samtidigt som Ornellaia började göra Le Serre Nuove – 1997 – stack en viss Angelo Gaja ned sina stockar i Maremma. Magari, på hälften merlot och lika delar av vardera cabernetkusinen, brukar spöa det lite plufsigare Promis som har syrah och sangiovese i sig och borde också gilla den lilla renen. Men juryn får det tuffare än vi trodde.

Alltså, de har mer gemensamt än inte, de här kontrahenterna. Mörk, söt kvalitetsfrukt, till exempel. Båda dansar i gränslandet mellan björnbär, cassis och körsbär, klassisk Maremma. Magari kör lite mer godispåse, medan Le Serre Nuove har mer utvecklad doft med toner av pinje, grillat kött, peppar, tobak och stall.

Faten tar ju mycket plats i den här stilen, men det är snyggt gjort. Välj mellan klassisk grädde och bittermandel (Ornellaia) eller aromatisk choklad, mint och nötter (Gaja). Man märker att det fina året har låtit vinmakarna spela med tanninerna som de ville: det är stadigt men mjukt, moget och finmalet. Ren, söt, mörk frukt i stora klunkar väntar vi oss på den här nivån, och formen är rätt slank och fin trots all mognad. Det är skickligt gjort, stylat, anmärkningsfritt och jättegott, och lite slätstruket om man dricker det varje dag.

Dött lopp? Nja. Enligt handuppräckningen kring bordet, ja, men lite mer klassiska och animaliska Serre Nuove berättar lite mer för mig i dag. Båda är skamlöst drickbara, men viskar om mer utveckling på några års sikt. Magari känns nog mest primär och jag hoppas att det blir personlighet snarare än punktering när åren får slipa lite.

Godast: 59 grader varmt lår från en liten norrländsk ren. De här breddgraderna har sina små poänger ändå. Till och med i november.

//anders

PS: Förlåt den riktigt pissiga bilden – fotoljuset på sistone har givit sjukligt blekgröna bilder bortom Photoshopräddning. Men man kan inte vänta till vackra vinterdagar för att publicera allt…

Dinner in La La Land, 2002 edition

november 4, 2009

Hunger. Dödspanik. Kättja.

Men efter dem måste väl nyfikenhet vara det sinnestillstånd som ansvarar för flest mänskliga handlingar. Bara som en bakgrund till att jag smäller spargriskrossande summor på ett världsberömt etikettvin – från ett skitår av Hjortsadel 2009-11-01littorinska dimensioner. Man måste ju få en glimt av vad de pratar om, de som dricker La Landonne varje år och berättar om det på forum, i böcker och tidningar. Kika över paradisets murar. Och ska man ha någon annan årgång än 2002 blir det till att krossa någon annans spargris.

Guigals mytiska la la wines ska ni slippa läsa mer om, om ni inte verkligen vill. La Landonne är den tyngsta i trion, gjord helt utan viognier och med sju hundrapoängslagrar från Baltimore under kudden. Hjärnbråkande 42 månader på nytt franskt även 2002 – inget fuskande med ekregimen trots att regnkatastrofen gjorde det svårt att få mogen frukt, alltså. Däremot avstjälkning, tvärt emot planen, eftersom stjälkarna var sorgligt illgröna.

Lillebror ställer hjortsadeln från Koberg (åtminstone halva) i ugnen och ett bättre tillfälle kommer nog inte innan den här relativt lagringsodugliga flaskan har passerat zenit. Och vet ni, det doftar faktiskt rätt underbart. Kafferost och karamell överst i glaset, och så anfall på bred front med förvånansvärd intensitet och komplexitet. Läder, grillat, peppar och viol sjunger om norra Rhône medan frukten balanserar mellan vinbär och kryddiga körsbär. Jag vet inte när jag sist upplevde en så intensiv doft.

Parker noterar ytlighet, och Stephen Tanzer stannar i spannet 89-92; en 70-kronors tisdagsbarbera för den som anser att 90 är lika med 90 är lika med 90. Och de pekar åt rätt håll. Det är klart att smaken inte levererar 2002. Mycket påminner om ung nebbiolo: Nickelfrukt, hallon med violkant, skyhög lingonsyra, lösningsmedel. Och så hela fatparaden i eftersmaken, från bittermandel till mocka, och lösningsmedlen hör nog hemma här egentligen. Rikedomen är inte att ta miste på, men ändå blir känslan lite tunn och omogen. Och den där nivån på lingonen var det nog ingen Guigal som önskade sig. Absurt fina tanniner, dock.

Jag vågar inte tänka på hur bra det här kan vara när solen skiner i Rhônedalen. Det är väl som folk brukar säga efter sitt bungy jump: Det var kul! Och jag skulle göra om det, om någon bjöd.

//anders

2004 Fèlsina Fontalloro

augusti 23, 2009

Vet du vad en skinkkanon är? Nej, fel – din snuskhummer. Det är en plasthistoria som ser ut som en vägkon och används för att näta köttbitar.

Det är också, visade det sig nyligen, en särskilt nyttig sak om man vill ugnssteka en hjortbog, men har gjort den lite lös i hullet genom att fylla den med hemsvängd paté på duvbröst och liberala mängder smör. Och konjak. Och vitlök och rosmarin.

Hjortbok med duvpaté

Nätad och klar hamnar bogen på äppleskivor, pyntas med rosmarin och får vitt vin och fond hällt över sig. När den är klar har köttsafterna blandat sig med skyn och saften från äpplena, och din sås har gjort sig själv medan du drack sval kabinett i soffan. Sila, koka ihop några minuter och montera med smör. När jag ger ut boken Världens Godaste Mat Som Är Nästan Gratis blir det fläskkarré för 29:90 i stället för hjortbog, och så var första kapitlet klart. Prova någon gång.

Fontalloro är Fèlsinas IGT sedan den tiden när man inte fick göra chianti på bara sangiovese, en stram och fattung historia som naturligtvis är alldeles för ung men som jag vill veta var jag har någonstans. Och bara klangen av 2004 får saliven att rinna. Franco Bernabei brukar göra viner som passar mig, med en klassisk resning och stor sangiovesekänsla. Här är det flera gårdar som har bidragit: Fontalloro ligger i södra Chianti Classico, de andra i de vackra kullarna närmare Siena. Fèlsina är noga med jordvården och plockar ut ett drygt kilo frukt från var och en av de drygt 50-åriga stockarna. Dessutom av en klon som ger små druvor med tjocka skal.

Mm, doftar som det ska efter några timmar på karaff: ädel, ren, rå sangiovesefrukt. Hela körsbärspåsen är med, och då är det någon som har gått på torget och valt ut de bästa bären. Läder, tobak, pinje och en liten jordgubbskant gör doften rätt förhäxande. Som väntat är det rätt duktigt med ek i dag –  det tar ett tag att svälja 20 månader på barrique – men det är aromatik och bittermandel för hela pengen och ingen fjäskvanilj.

Det fina med att vara ganska tanninresistent är att man kan tycka om viner trots att man dömer dem till fyra års garderob samtidigt. 2004 Fontalloro är svinungt – och svingott. Rå, oslipad kraft, men inte tungt eller tjockt, snarare slankt och högsyrligt. Fina kryddnyanser mynnar ut i en örttonad eftersmak och tanninerna är som lite för mörk choklad: fina, men det är rätt gott om dem.

Lägg undan. (Okej, det visste du redan, men ändå.) Och laga något gott när du tar fram dem.

//anders

2003 Vieux Télégraphe

februari 21, 2009

Har ni någon gång ätit något som varit så gott att ni nästan blir förbannade och vill slåss? Man vill svälja varje tugga lite fortare för att få ta en ny? Lammet på Bon Lloc två veckor innan de stängde dörrarna var en sådan rätt. Och lillebrors och vår mixed grill häromdagen: två ryggbiffar av hjort och två skivor rådjursentrecôte på samma tallrik, ankflottstekt sparrispotatis och tryffelzabaglione. Be still, my heart.

radjursentrecote

Nolltreorna från södra Rhône har ju visat tecken på att vara redo för stupstocken, så den gamla telegrafstationen får sätta livet till i stället för att tyna bort under ovärdig palliativvård. Rätt, märker vi på 2003-vieux-telegraphedoften som ger generös, mogen, lite solbakad frukt och inte snålar på alkoholen. Jag är hemskt förtjust i mixen av gamla jordgubbar, jord, kirsch och garrigue, rörd med järnstång och tuktad i gamla foudres.

Vieux Télégraphe är frukten av Hippolyte Bruniers arbete med att sätta stockar på Crauplatån när 1800-talet började ta slut. För er som undrar: Ja, det fanns en telegrafstation, en gammal semaforhistoria i ett torn som skickade vidare signaler från grannstationen i en kedja som täckte in det mesta av Frankrike. Det är en av de klassiska egendomarna i Châteauneuf, med hög genomsnittsålder på stockarna, marken full av galets roulés och stora foudres i källaren, men har också satsat på den ofta rätt vettiga approach som kallas lutte raisonné – ekotänk och jordvård utan homeopati och zodiakkartor.

Vi fick ju 1988 i de norra förorterna häromveckan, och det är kul att jämföra vinerna. Här är smaken en riktig munfyllare, stor och burdus med yviga örtbuskage. Frukten är kalassöt med jordgubbssylt och mer kirsch, men har inte riktigt tyngden i mitten som mer balanserade år kan ge. Eftersmaken är mer tydligt bakad och smakar mjölkchoklad och lite russin.

Tanninerna är anständiga trots värmestressen, men visst är det 2003 vi dricker. Och inte finns syrorna riktigt där heller. Fast till ett halvt kilo nybrynt, tryffelsmekt viltkött är det de mer älskvärda egenskaperna som får scenen för sig själva.

//anders

PS: Vinbaren var samma spabehandling som vanligt efter en hysterisk torktumlarfredag på jobbet. Savennières från 2004, Damien Laureaus Le bel ouvrage, var precis den avkoppling jag behövde, nougat- och sherrytoner och klassiska syror. Mitt i en slurk 2006 Ramey Russian River Chardonnay, fatkryddig och mättad, börjar lilltjejen illtjuta, men det slutade med mutmat för henne och 2004 Echézeaux från pyttenegocianten Lucien Le Moine för mig. Underbar doft, djup och komplex, med gott om örter och mint i den raffinerade frukten, och förutsägbart bråkigt och tanninstint i munnen. Sannolikt grymt om tio år.

2005 La Barroche Pure

januari 23, 2009

Två timmar till elektriska stolen. Vad kräver du på tallriken?

Det är ju en bit från San Quentin och mitt förbrytarregister är lite färglöst. Men den dagen är det nog bara för delstatskriminalvården att packa sig iväg till Vänersborg och förmå lillebror att såga t-benstekar av Kobergshjorten. Och inget snålande med fettkappan, goddammit.

hjortentrecote-20090117

Så när trehektoskolosserna dyker upp ur den besökande duffelbagen (utan delstatlig inblandning) är det dags för Julien Barrots toppflaska från 2005 att dyka upp ur lådan. Lufta i ett dygn, eller varför inte tre veckor, hälsar Barrot via Finare Vinare, så det blir sneak preview kvällen före. Doften ur den nyhällda karaffen är det bästa med hela tjuvprovningen: Den renaste av parfymer, lätta eteriska toner som tar sig ända upp ur djupet medan de tyngre 2005-la-barroche-pureångorna blir kvar. Så här kan hundraåriga grenachestockar ställa till det. Unga bär; jordgubbe, hallon med en mörk nyans, nyplockade röda vinbär; Yoplait framboise; lakrits förstås, och en antydan från djurriket. De första centilitrarna i munnen ryms i ett ord: Närvaro. Man märker knappt att man redan har svalt.

När viltfonden blivit sås och innertemperaturen kryper uppåt har ett dygn i karaffen renodlat bäraromerna till raffinerad hallon- och jordgubbssylt. En rejäl skvätt kirsch har krupit fram, bredvid örter, lakrits, pinje och en liten korv. Ändå är skillnaden häpnadsväckande liten – jag menar, vad hände sist du glömde en karaff framme över natten?

Munkänslan är inte tung – det är ändå Châteauneuf, detta – men fet som ett gödsvin och så dominant att den hade knockat det mesta du kan tänka dig i matväg. Alltså en kalasmatchning. Intensiteten är episk. Örtigheten är så tung att den snuddar vid Gammel Dansk. Antydningar av cassis och portvin tassar in bland de röda bären och frukten smeker verkligen tungan. Från klagomuren: Hettan från tokigt mycket alkohol känns på ett sätt som de här vinerna brukar klara sig undan (och svalka hjälper inte). Dessutom hamnar de där eleganta balettdansöserna i ljusa bärdräkter, som jag tycker så mycket om, under ångvälten just nu, och helheten tjänar inte på det. Kan den obalansen faktiskt antyda början till en tunnel? Och så var det det där med syra…

Så om vi måste jämföra vinner den ljuvliga nollfyran på poäng här hemma; den passar helt enkelt mig bättre. Just nu. Men då ska man komma ihåg att den var ett under av drickbarhet, med årgångens charmiga fräschör, medan det här vinet är ett vrålande hästkraftpaket som inte ens ser de där dansöserna förrän de tryckts ned i asfalten. I sinom tid kan det bli legendariskt.

//anders

PS: Finare Vinare har skrivit det mesta om Pure och Julien Barrot, så jag behöver inte upprepa all bakgrund. Leve internet.

PS 2: Robert Parker satte 96 poäng, men så fort han fick lite käk till blev det tre inofficiella hundrapoängare i Hedonist’s Gazette. Apropå hur man förhåller sig till vin, med laboratoriet i ena ändan av skalan och skratt, levande ljus och rosaröd hjort i den andra. Tro inte att något är självklart här i världen.

2004 Ridge Geyserville

januari 19, 2009

Svaret är förstås öl.

Men om man prompt ska dricka vin till lillebrors vildsvinsburgare får ni medge att zinfandel liksom kliver fram ur garderobsmörkret och räcker upp 2004-ridge-geyservillehanden med en halvdiskret teaterharkling. Och om det prompt ska drickas zin på Creutzgatan, då hamnar man ju hos Ridge. Diskussionen hos Finare Vinare häromdagen gör oss nyfikna på vart Geyserville från 2004 har tagit vägen.

Det har tagit vägen precis dit vi ville, kan vi konstatera mellan käksträckande tuggor och allt mättare stönanden. Intensiv och mättad i doften, med hela den klassiska Draperfrukten: Mörka mogna körsbär, björnbär och alla deras småkusiner. Den mörka, generösa näsan är riktigt kryddig, och faten har lämnat precis lagom mycket efter sig för att möta druvans egen Santa Maria-hylla. Och så en aning mandelmassa på toppen.

Vi har väl luftat en timme eller så när maten är klar. Bra tryck i smaken! säger vi i munnen på varandra. Mogen, avrundad frukt i lager på lager; ändå höga syror och föredömliga tanniner – intensitet och balans hand i hand. Kryddorna finns med, och mer retfullt lockande pepprighet än jag har hittat i någon tidigare Geyserville, så här på språngbrädan mellan ungdom och mognad. 18 månader på fat? Sömlöst integrerat. Bortåt 15 procent alkohol? Jaså?

Det här är ren njutning i korsningen mellan hedonism och stadigt, traditionellt hantverk. Den klassiska frågan om huruvida man föredrar Geyserville eller Lytton Springs ska man inte helt vifta bort, men Geyservilles lite stramare finess hamnar farligt nära bullseye på min tavla.

//anders

PS: Men vildsvin som är så magert, blir inte hamburgare torra? Nix. Inte om en god tredjedel av smeten består av grovriven Wästerbottenost. Men det tricket fungerar antagligen på sågspånsburgare också.

PS 2: Tech specs: 75 procent zin, 18 procent carignan från gamla stockar och sju procent petite sirah. The full 411 här (pdf).

2005 Château de St Cosme Valbelle (och lite bubblor)

januari 2, 2009

Hjortentrecôten: 57 grader. 2005 Château de St Cosme Gigondas Valbelle: 18 grader. Trekvartsmätta på skaldjur kikar vi på varandra över glaskanten, ett sista ögonkast av förväntan innan vi ska ge oss på årets sista varmrätt; temperaturtimingen har klaffat som en schweizisk lokalbuss, sammetsröda tomtebloss glimmar ur glasen och blicken dimmas lite när vi tänker på barnet som nyårssnusat så pittoreskt i korgen hela kvällen.

Då kommer gallskriket som får glasen att skallra.

nyarshjort-2008

Bara som en liten påminnelse om vem som bestämmer över middagsplanerna. Nyårsafton inräknad. Det är inte jag.

Men det är svårt att skjuta den här vilttrippen i sank, och nu vet vi att rosaröd hjort smakar lika bra när någon annan skär den i bitar på tallriken. Svart trumpetsvamp och konjak i den täta såsen, småpotatis stekt i ankflott med generöst med rosmarin. Och glaskuporna ger en ursnygg, mörk och mycket ren frukt, likörtonad utan att snava på syltdiket.

2005-st-cosme-valbelle1Valbelle är mellanvinet från stjärnskottet Louis Barrouls egen mark i Gigondas, som dubbas av Robert Parker till något av det bästa man hittar i appellationen i dag. Nollfem är ju den där stukturerade, tunga årgången och det här är förstås tokigt ungt, men strålande fint. Primärfruktigt, med en blomtonad, mörk sortering av nykrossade bär; björnbär, moreller och ett litet hallon svävande vid kanten på glaset. En elegant korvton och örter matchar och under frukttäcket väntar antydningar till grus och blod. Och så en viskning av fat, mest lite mandel och rostat bröd.

Barroul jäser sin grenache ihop med tio procent syrah och låter bli att plocka bort stjälkarna. Lakrits och en sydfransk beska är tydligast bredvid frukten, men inte ett spår av några gröna stjälkar. Fokus, intensitet: femstjärniga – det sjunger till i gommen av attacken. En skopa garrigue i en lång, lång eftersmak. Trots ungdomen är Valbelle inte ett dugg burdus, men sitter på en oerhörd kraft. Det är kalas till den örttunga, lite rustika maten nu, men har potential att bli ett knockoutvin. För under 300 spänn. Nästa kapitel: en liten sparring mot Cuvée Doucinello – liknande, men med mer järn och mindre modern frukttyngd – framåt slutet av 2010.

*

Nyårsbubblorna till köksskålen och ostronen låter som något man hittat på själv: 1996 Juillet-Lallement Brut. Club de Viticulteurs Champenois, eller 1996-juillet-lallementnumera Club Trésors de Champagne (extraläsning här och här), marknadsför gemensamt ett antal småodlares skumpa i särskilda Special Club-flaskor, och prisvärdet är det sällan något fel på. Pierre Lallements skapelse från Verzy det signade året 1996 är framför allt en nougattung historia, avrundad och utmognad i doften med valnötter och nybakta kex.

Smaken är generös, nästan söt, och fyllig med fin balans mellan citrus, nötter och nougat med lite kryddtoner på toppen. Precis lagom oxiderad för min smak. Gedigen och välgjort, och grand cru-champagne från 1996 för 350 spänn är ju rena mellandagsrean.

//anders

2002 Château Léoville-Poyferré

oktober 23, 2008

Akt 2 i det surrealistiska dramat I väntan på Bordeaux. Vi plockar fram substitut och försöker sluta kallsvettas över hur lotteriet om nollfemmorna ska falla ut. Stort vin, mediokert år.

Poyferré är väl lillasyskonet bland les triplettes de Léoville, men älskat av trogna fans – och storyn är den gamla vanliga. Slottet var en besvikelse trots all sin potential och sin fina terroir, tills en ny och ambitiös människa tog över. I det här fallet hette han Didier Cuvelier och året var 1978. In med Emile Peynaud och Michel Rolland, nya stockar (dubbelt så mycket cabernet), ny chais, nya fat, nya kvastar och nya köksgardiner, och presto! så var det en ny era. Det börjar bli enformigt att berätta den här historien.

Vi skickar en tacksam tanke till lillebror för hjortlåret, ugnssteker med vin och äppleskivor och häller både calva och äpplemos i trattkantarellsåsen. En tidig dubbeldekantering har fått upp vinet på fötter. Doften är fortfarande rätt återhållen, men klassisk, charmig Saint Julien, rätt fruktig i karaktären och med en antydan till blomsterparfym.

Här är cassisfrukten blandad med mörka körsbär och infattad i rätt mycket fat: vanilj och sandelträ håller i taktpinnen. Lite läder har hunnit utvecklas – och en liten stallton är en välkommen motvikt till fruktfaten.

Smaken har fin intensitet i de lättare tonerna, men lite tomt är det allt i mitten. Jag saknar kroppen och trycket i frukten, och eftersmaken är lite kort och uttorkad. Men det finns mycket att njuta av också: Blyertspenna, seriös frukt, mineral, fräschör och fina syror.

Jag passade på nollfemman, som kostade 845 spänn och inte går att titta på förrän 2015. Uncle Bob säger 2011 om den här, och det är klart att vi vi är för tidigt ute. Strukturen och en viss enkelspårighet viskar om att lite längre uppfostran hade gjort gott. Men stek och bordeaux… Stek och bordeaux…

//anders

PS: D&K – tack!

PS 2: Beklagar bildbristen. Det är under min värdighet att dyka i återvinningsigloon. Hemsidan har jättefina bilder.

2001 Orlando Abrigo Barbaresco Vigna Montersino

augusti 31, 2008

Hand upp: Hur många vet vad en pinnbock är? Nej, inte ett handarbetsredskap från någon backstuga i en Ivar Lo-roman. Stadsbor…

Jag hade förstås ingen aning förrän lillebror skickade ett sms från skogen och berättade att han hade skjutit en. Och att vi skulle äta upp den. Man vill ju gärna veta vad det är för kreatur man ska ta med vin till. Alltså: Om man är född till rådjur (eller annat ståtligt skogsdjur), men hornen inte har hunnit bli mer än pinnar, då är man en pinnbock. Och riskerar att ugnsstekas till 55 grader och hamna i en hårt reducerad sås på egen fond.

Abrigo är ännu en i raden av egendomar där sonen har skaffat vinmakarexamen och klivit in i den gamla familjefirman. Modernist, får man nog säga, med ekfat i källaren och merlot i backen. Trivia: Giovanni Abrigo och hustrun/vinmakarkollegan Virna gör barolo i hennes fars firma, Lodovico Borgogno, och med Virna på etiketten och vid spakarna har den gamla draghästen börjat få lite nytt rampljus. Alltså inte att förväxla med Giacomo Borgogno, eller bröderna Serio och Battista Borgogno uppe i Cannubisluttningen. Eller någon annan Borgogno. Välkommen till Piemonte.

Men nu gällde det barbaresco från den högt belägna Montersinogården och lyckade 2001. Den doftar så att man lika gärna kunde ha ställt en italiensk flagga i karaffen, en intensiv och påtaglig doft. Körsbär med kärnor och mörka bär omsluts av läder och en ordentlig dos tjära. Här finns en antydan till fat – runt ett år på nya barriquer, enligt hemsidan – men inte mer än en snygg kryddig slöja. Läckert.

Det är mer tryck i smaken än jag minns från förra försöket för några år sedan. Stora och täta men mogna och härliga tanniner håller ihop ett paket av frukt och någon blommig överton. Det känns som en lillebror till Scavinos Carobric som fått ett rejält lager salt tjärkaraktär med sig. Montersinon har inte den perfekta slipningen hos Scavino utan är lite kantigare, men bjuder på utmärkt kraft, lädermognad, sötfrukt och anis. En utmärkt representant för varsam modernisering, men tjärigheten och just den lite grovyxade känslan för tankarna bort från internationell strömlinjeform.

Dessutom kostade den under 300 spänn på sin tid, och finns fortfarande listad för 329 kronor i beställningssortimentet. Men om den finns i verkligheten vet jag förstås inte. Någon som har beställt nyligen?

//anders

PS: Finare Vinare drack den här så sent som i våras och bjuder på lite mer barbaresciana.

2004 La Spinetta Bionzo vs 2005 Ridge Geyserville

juli 11, 2008

Nu ska det avgöras: Finns det gemensamma drag i vinerna från La Spinetta och Ridge? Jag associerar alltid till den ena när jag dricker den andra, men spricker den romantiska idén under laboratorielampan? Det här är en parallell jag borde ha hällt för länge sedan.

La Spinettas Bionzobarbera från 2004 var vansinnigt charmig i fjol, både på Creutzgatan och hos spinettorna i Castagnole. Nu är den fortfarande mörkt lilaröd, men börjar få tydliga mognadsdrag i färgen. Näsan är så lätt att känna igen, med sina svarta vinbär – marmelad och sommarfräsch buske – och fatiga övertoner av bittermandel och barberanagellack. Den är lika yppig som sist, med mörka mogna körsbär, örtiga kryddor och en söt fikonsky. Doften har egentligen inte skiftat så mycket, möjligen fått ett lite äldre stråk, som förra säsongens syltkrukor, och hallonparfymen har lagt sig.

Geyserville är något så ovanligt som en zin med lagringskrav, och nollfemman är förstås inte klar än. Men de brukar ha en babycharm som lockar till barnamord, och dessutom vill jag ta tempen på den här för att veta hur jag ska hantera syskonen. Doften är, så klart, mycket yngre än italienarens – men de har absolut mycket gemensamt, framför allt i krysset mellan likörtonad spetsfrukt och kryddig ek. Geyservilles lufttorkade fat känns lite mer vaniljtonade mot Bionzons aromatiska profil. Björnbär, blåbär och moreller ger tydlig Ridgekänsla. Och så mjölkchoklad och några droppar likör.

Barberan känns saftig och duktigt syrlig i munnen, vilket förstärks av att frukten har börjat glesna. Mognare drag tar också plats på fruktmosets bekostnad; löv, tobak, tomatplanta. Det är ont om tanniner och huvudintrycket är att vinet inte riktigt har strukturen för lagring. Det var godare i fjol, med slösande rika och högextraherade körsbär och vinbär. Nämnde jag lakrits?

I andra glaset visar Geyserville upp snyggt fokus utan syltboja om foten. Rik frukt är rätt ord, med björnbärsmarmelad och cassis toppat med en snygg pepprighet. Balansen är bra och strukturen ganska fast. Det är uppenbart varför jag gillar Geyserville med mer ålder under korken, när frukten blivit mer dekadent. Visst är den god i dag, men känns som en puppa som en dag får vingar, färger och mönster. 2005 är fyrtionde årgången av zinblandningen, som har 17 procent carignan från 120-åriga stockar och en skvätt petite sirah – ovanligt lite den här gången, eftersom zinfandelfaten hade så ovanligt kraftiga tanniner – och både Paul Draper och recensenterna har verkat mycket nöjda.

Lillebror har inte bara tagit med sig hela familjen, utan hjortfileter också, och dessutom en påse gigantiska kycklingklubbor från pappas prisbelönta uppfödargranne Mowitz i Åkerström. Kanske är det köttet som får vågskålen att tippa över åt Bionzos håll den här gången. Kanske är det syrorna. Kanske, å andra sidan, favoriserar jag bara Italien som vanligt. Och 2005 Geyserville med tre år till på nacken kommer att vara ett strålande vin. Bionzo växer efter hand, luckorna tätas, men nog är det sista valsen och årsbarnet från Gallina-läget hemma ska drickas upp asap.

Det känns i alla fall skönt att alla korsassociationer mellan de här båda producenterna inte bara var hjärnspöken.

//anders

2001 La Spinetta Barbaresco Starderi

mars 26, 2008

Jag vet. Förlåt. Det känns som att klubba nyfödda sälungar. Eller noshörningsungar, kanske. Högextraherad barbaresco från hyllade 2001 har ju knappt flyttat från vaggan till spjälsängen.

2001 La Spinetta Starderi

Men när lillebror dyker riktigt djupt ned i ymnighetshornet, och kommer upp med inte mindre än tre olika bitar av godaste hjorten, måste jag förstås gå med ficklampa och hjälm i garderoben jag också. Vigneto Starderi har rykte om sig att vara mest tillgänglig i barndomsåren av La Spinettas tre berömda vingårdar. Dessutom ser husets utvecklingskurvor inte ut som hockeyklubborna i resten av Piemonte – sex odrickbara år och sedan rymdraket mot stjärnorna. I stället smakar vinet relativt bra rakt ur buteljeringslinan och blir långsamt bättre. Det blir korkskruv utan bedövning för noshörningen.

Färgen är oerhört vacker på det där genomlysta sättet som nebbiolo och pinot har gemensamt. Med hjortracks på väg upp i temperatur doppar vi försiktigt näsorna – ni vet hur det känns när rädslan för besvikelse nästan gapar högre än själva förväntan. Och visst är det mycket ungt. Det doftar intensivt av ung körsbärsfrukt bredvid mörka skogsbär och en hustypisk och jättefin ton av hallonlikör. Bröderna Rivetti har ibland fått skäll som syndabockar för en överdrivet modern skola vad gäller chockfrukt och fatfrossa, men 20 månader på mellanrostat har bara givit Starderi en klädsamt återhållen fatton med drag av bittermandel. En aning lakrits och några blyga violer fyller i, och så en air av banan som faktiskt dyker upp ibland i modernt skuren nebbiolo.

Tannintandborstning? Nästan. Unga, sturska och självsäkra är de, garvsyrorna, men delikata för den som inte får ont i gommen, och den ljusnande framtid ska vi inte ens tala om. Smaken är mycket ung och rätt outvecklad men intensiv med fina syror och kryddbazaar. Fruktkärnan dryper av mörka bär plus hallon och lite plommon – jag tänker mer än en gång på moden fruktdriven bordeaux. Ett löfte om tjära kryper fram och inga tyngande fat står på fel ställe efter sex och ett halvt år. Eftersmaken är duktigt kärv, men med imponerande längd. Nebbiolo till storvilt är ta mej fan oslagbart.

Rätt eller fel att öppna? Fel fråga. Det är alltid rätt att öppna om man är välsignad med fler flaskor. Starderi 2001 är tydligt ung och visar inga som helst sekundärtoner än. Men nu har jag plottat in den på kurvan. Och till hjorttriaden – med vitlöksfrästa bönor och blodapelsinbéarnaise – som står upp mot tanninerna är det fantastiskt med sin unga frukt. Tänk nu bara om man hade karaktär och katakomber för att göra som La Spinetta säger och lagra den i 30 år.

//anders

PS: Dagens rubrik, från Radio Gotland på nätet: Kylan ett problem för öns vinodlare. På så vis.

Har någon sett lillebror?

januari 28, 2008

Lillebror - men FUNKA nu dåJag är rädd att lillebror har tvingats gå under jorden. Enligt källor inom Säkerhetspolisen befann han sig i förra veckan på flykt i Vänersborgs allra mest ljusskygga kvarter, med Viktväktarnas fruktade terminatorpatruller tätt i hälarna.

Ordern om oskadliggörande tros ha utlösts av en 350 grams vildsvinsburgare med extra allt, som omedelbart placerat honom överst på patrullernas lista över prioriterade mål. Innan han flydde i gryningen, utan att hinna få med sig så mycket som en fläsktärning, lyckades han mejla den här bilden till mig.Vulgoburgaren

Den som skulle råka få syn på lillebror, eller har tips om hur man får bacon att behålla sin knaprighet i fettmättade miljöer, ombedes vänligen höra av sig på nettareegioia snabela gmail punkt com.

//anders

2002 Bruno Clair Marsannay Les Longeroies

januari 26, 2008

Den här satte vi i oss till förrätten i helgen, men berättelsen om den kom liksom bort i baroloparoxysmerna. Hur som helst fick den ledsaga 2002 Bruno Clair Les Longeroiesrosaröda skogsduvbröst, några chips på palsternacka och persiljerot (ja, de var förstås helt omöjliga att skilja åt) och en blodapelsinsmörsås.

Den lilla snutten av Marsannay med det vackra namnet har givit Bruno Clair ett vin med den allra lättaste genomskinliga pinotfärg, vackert sommarsaftig med bara en antydan till mognad. Ur glasen kommer en fin, fruktsöt och kryddig jordgubbsdoft; bredvid finns röda vinbär, varsam fatbehandling och lite jordtoner. Gott.

Smaken har fin balans, men är i tunnaste laget. Jag har verkligen inget emot fjäderlätt bourgogne, och den här har dessutom 13 procent alkohol, men jag menar att färgerna inte är riktigt mättade i munnen. Smaken domineras av den syrligt röda bärighet som jag undrar vad resten av världen kallar, för en svensk skriver lingon utan att tänka. Tranbär? Visst. Lite svamp har kikat upp ur lingonriset, men det känns ändå som att dryga fem år inte riktigt räcker för att det här vinet ska vara i form.

Bruno Clair (som enligt Clive Coates sitter på ”the best cellar in the village”) antyder något däråt på hemsidan: Marsannay är underskattat, och därför sätter folk i sig vinerna innan det är dags. Bortåt åtta år ser han helst; goda år sticker potentialen uppåt 15 år, och 2002 var ju inte så dumt. Dessutom lär han kampanja för att den dryga hektaren Les Longeroies med rätt gamla stockar ska klassas som premier cru – lyckas han blir det kommunens första.

//anders

1999 Scavino Carobric

januari 21, 2008

Obalans har rått i mitt liv på sistone. Jag har ofta tänkt på Barolo, jag har pratat om nebbiolo som min absoluta favoritdruva, jag har livligt diskuterat de små byarna och deras obändiga viner – men jag har inte druckit dem på onödigt länge. Ordnung muß sein.

1999 Scavino CarobricDet tar flera dagar att vrida nacken av korkskruvsångesten, men jag är till slut för nyfiken på var Carobric står efter åtta år. Snabbt i karaff innan jag kommer på andra tankar. Scavino gör som ryssarna och smäller ihop de tre vingårdarnas första stavelser till en uttalbar förkortning: Cannubi, Rocche di Castiglione och Bric dël Fiasc blir Carobric. En sådan cuvée ger ofta bättre möjligheter att hantera svåra år. Å andra sidan argumenterar många för att 1999 är underskattat i Piemonte.

Nå, nog med teori och rakt på kärnbudskapet: Det här är en enastående upplevelse. Doften är så rik och intensiv att huvudet börjar snurra, och då menar jag inte välkammat hänförd yrsel – tänk Linda Blair i Exorcisten. Moreller, torkade jordgubbar, körsbärskärnor, bittermandel, anis… lite löv och tobak i bakgrunden. Och så, medan vi sätter i oss rådjuret och schalottenlöksmarmeladen, tränger sig tjäran fram mellan bänkraderna och sätter sig ogenerat mitt i salongen. Jag älskar den där tjärdoften som aldrig blir så intagande som i barolo.

Smaken är lika bedövande intensiv, högextraherad och tjock men inte inställsam eller syltig, med lite tobak i eftersmaken. Enrico Scavino drar åt det moderna hållet, framför allt med tanke på extraktionen och faten, men detta är bona fide barolo.

Vinet är absolut inne i sitt drickfönster – men lika absolut inte uppe på toppen. Ungdomen talar framför allt på två sätt: 1) Frukten har samma karaktär av nykrossade bär som ung port, och 2) man ska tillhöra dem som gärna äter tanniner till frukost för att få ut max av Carobric i dag. Som jag. Tanninerna biter ifrån som ett lejon, men smakrikedomen runt omkring hanterar dem galant. Ett lysande viltvin. Ännu godare om fyra år, när garvsyran givit plats åt mer mognadstoner och komplexitet? Jag tror och hoppas det.

Är det oseriöst att på stående fot utse en kandidat till årets topplista redan i januari? Å andra sidan har väl bordelaisarna pratat om århundradets årgång flera gånger sedan millennieskiftet.

//anders

2004 Delas Côte-Rôtie Seigneur de Maugiron

januari 13, 2008

Seigneuren är vinet som fick Finare Vinare att kapa alla förtöjningar och hemfalla åt vild och lössläppt panegyrik i fjol. Och Delas har jag alltid gillat. Ah, förväntningar. Jag har suttit på några flaskor ett tag nu, men när gamla kära Uppsalavänner lämpar in lillkillen i bilen och tar sig hela vägen ned 2004 Delas Côte-Rôtie Seigneur de Maugironkänns det som ett bra tillfälle. Gryta får det bli, långkokt, vintermustig och vitlöksstinn med rådjur och vildand i, och några av frysens allt färre trattkantareller dessutom. Medge att det skriker Côte-Rôtie.

Ned med näsan – och hyllningarna blir fullkomligt begripliga. Tack för det. Ni vet hur det känns när man glömmer att dricka vinet för att man förlorar sig med näsan allt djupare ned. Briljant fokuserad frukt. Det drar åt det röda hållet, röda vinbär passar bra, men laserstrålen består av riklig björnbärsfrukt och något hallon också, omisskännlig syrah. Vaniljton, men diskreta fat. Vi hittar vackra violer, lite pinjenötter eller grankåda, en kryddton som nog borde läggas i örtlådan, tapenade, men oväntat nog inte särskilt mycket charktallrik även om en liten, dämpad rökton växer fram efter maten.

Violerna följer med in i munnen, i en smak som är björnbärssaftig, syrlig och rosenkindat frisk. Slankt är en bra beskrivning, knappt mellanstor kropp borde man nog skriva, och elegant som en söndagsflanör med silverkrycka på spatserkäppen. Finess, inte kraft. Tanninerna känns oväntat blyga, men jag vill ändå vänta med nästa flaska för att låta smaken hitta samma nyansrikedom som doften. Och med all respekt, Seigneur, kunde Ni gott bjuda på en gnutta avväpnande charm i Ert raffinerade uttryck.

Kuriosa: Seigneur de Maugiron sägs ha varit mannen bakom namnen Côte Brune och Côte Blonde, genom att ge sina två döttrar varsin sluttning. Den mörkare Mlle de Maugiron står för 70 procent av den här flaskan, den blonda systern för resten.

//anders

2002 Spice Route Malabar (och ett kvartskilo hjort)

december 29, 2007

När sågade du sist isär en spetshjort med en halvmeters bågfil från Clas Ohlson? Hos lillebror med jägarfrysen händer de mest vidunderliga och underbara ting. Sågen appliceras på en halvtinad hjortrygg, och vips, så har den trollat fram fyra t-benstekar.

Av svensk hjort. Drygt fyra centimeter tjocka.T-benstek på hjort

Jesus. Tänk bistecca fiorentina och lägg till den där fantastiska köttfräscha doften av klövvilt. För en storstadsbo med för liten frys är detta paradisets förgård. Vi vänder dem i pannan, lägger en rosmarinkvist på varje som en blinkning åt florentinarna, väntar på att den inadekvata ugnen ska jaga upp dem i 54 grader och kokar tokreducerad fond på hårdrostat styckspill under tiden. Mandelpotatismos med tryffel och parmesan till.

Blyga viner göre sig icke besvär i köttorgier värdiga Röde Orm efter tio år hos kalifen i Córdoba. Malabar är den outtröttlige Charles Backs (Fairview, Goats do Roam med mera) toppcuvée i den lite mer egensinniga och ambitiösa 2002 Spice Route MalabarSpice Route-linjen, och 2002 är den första årgång Back och platschefen Charl du Plessis gjorde av gamla bush vines i en oglamorös anläggning i Swartland. Blandningen är shiraz (58 procent), merlot (26 procent) och grenache (16 procent), medan nästa årgång fick såväl pinotage som viognier.

Malabar öppnar med en stor doft med imponerande intensitet. Här finns söta mörka bär, björnbär som påminner om Rhônesyrah, tät plommonfrukt som nog kan skrivas på merlotkontot, mandelmassa, smör och choklad från 18 månader på fransk ek, exotiska kryddor, lite mint, eldighet och en svårplacerad ton som påminner om möbelpolish. Vinet är tungt i munnen utan att vara sött, mycket fylligt, fritt från all kantighet, intensivt med sandiga tanniner och helt okej syra, och det är uppseendeväckande väl balanserat för att klocka in på 15,4 procent alkohol. Inga nämnvärda mognadstoner ännu, och den här flaskan hade nog kunnat ligga ett antal år utan problem.

Blickarna mot gamla världen är många och välgörande. Malabar är gott och hanterar hjorten riktigt bra med sin växande björnbärsfrukt. Men det är klart; för en knapp halvsnabel finns det rätt mycket vin som konkurrerar.

//anders

2004 Sandrone Barbera d’Alba vs 2005 Neudorf Tom’s Block Pinot Noir

november 12, 2007

Efter La Spinettas Bionzo och Gallina från 2004 och gammal Bricco dell’Uccellone går vi till nästa färgglada stånd på det moderna barberatorget. Sandrone B/Alba 2004Vi steker vildandsbröst rosaröda, trycker i pinsamt mycket smör och parmesan i en svamprisotto och längtar tillbaka till juni, när vi drack Sandrones 2004 för 20 euro och lite växel en kväll i Barolo.

Luciano Sandrones anläggning, precis nedanför kullen ett stenkast från byn, är en av de nyresta blandningar av semestervilla och tomteverkstad som är byggda för att vinmakaren ska kunna vara noggrann med alla detaljer. Den är faktiskt rätt vacker, och personalen får något stolt i blicken när de visar hur det blivande vinet flyttas med tyngdkraft längs hela kedjan i stället för att pumpas. Någonstans står det nog en massör beredd att skämma bort nebbioloklasarna lite extra. Och även om Sandrone har fötterna i modernistlägret i Barolo vill han hela tiden understryka traditionerna – säkert delvis för att kunna sälja vin till båda lägren.

Sandrone+NeudorfHusets barbera är mörk och tung i glaset med violetta reflexer. Doften är riktigt explosiv: Oblyga fat, choklad en masse, skoputs, ett slags halstablettarom och kryddor som nästan drar åt glögghållet. Stadiga syror och en snygg lätthet gör vinet fräscht och läskande i munnen, med en tät kärna av körsbärsfrukt. Modernt och internationellt, men inte klumpigt eller uppblåst, och utan att stänga in sin piemontesiska karaktär i garderoben. Jättegott till anden och den feta risotton.

Vi testar en nysläppt nyzeeländsk pinot bredvid. Neudorfs Tom’s Block från 2005 öppnar med en stor, tung doft med kittlande frukt, men också en del fat Neudorf Tom’s Block 2005som inte har hunnit sjunka in riktigt och en eldighet som jag inte riktigt gillar – 14,5 procent är svårt att hantera snyggt. Pinotkryddan finns där, lite svampig undervegetation, och med tid i glasen lite örter och granskog. Ännu senare kommer en kul exotisk sky – jag skriver litchie med ett leende – och tyvärr en biton av brända tändstickor. Översvavlad? Vatten på kvarnen för skruvkorkshatarna? I munnen är vinet stort och alkoholtungt med lite väl mycket restsötma, lång eftersmak, körsbär, plommon och mycket finkorniga tanniner. Okej till maten, men för sött och oelegant för mig och får definitivt stryk av Sandrone. Jag ska vänta ett tag på nästa och se vad som händer. Betydligt kunnigare människor än jag har hyllat ambitiösa Neudorf, så något mer måste väl finnas där.

//anders

1990 Château la Nerthe

november 3, 2007

Det är ett lysande manus för en svartvit matinésnyftare av den gamla skolan. Den gamle glanstenoren, en gång firad världsstjärna, nu med sin topp 1990 Château la Nerthelångt bakom sig medan unga tjurar tagit hans plats på tiljorna. Bitter, vresig och ogin. Gör sin publik besviken med vissnade kraft och orena toner i en stark och laddad scen ungefär halvvägs genom filmen. Och så en oväntad sista chans, siluetten mot det starka scenljuset, publiken håller andan: Den sista dödliga skandalen är sekunder bort när han drar in luften ända ned i lungorna, stryker bak det grånade håret och klingar högt ut över publikhavet, trollbinder, briljerar, klart och kraftfullt som i ynglingadagar när han bars på världens tillbedjande armar. Han låter sista tonen klinga ut med obruten kontroll och böjer huvudet under bedövande bifall. Dör senare samma kväll i logen, sliten till benet med ett leende i ögonvrån.

Ahem. Hur som helst. När 1990 La Nerthe kommer i glasen får vi faktiskt en del frukt först. Men sedan har Rhônedalens kött blivit buljong, med sherry, rotfrukter och förra veckans örter. Sedan lager av gammal skomakarverkstad, nyponsoppa, lite vissnade blommor och violpastill. Det är syrligt i munnen, faktiskt med en del tanniner kvar, men fruktintensiteten är historia. Inte mycket händer med tid i karaffen heller.

Och så precis till lillebrors välhängda hjortkalvsadel tänds alla ljusen. Obegriplig tur med timingen. Vinet sjunger verkligen i glasen, högt och rent, med en kraft och täthet som helt enkelt inte fanns där tidigare, hallonaromatiskt och i alla aspekter vansinnigt läckert.

Lärdom: Gammal Châteauneuf kan behöva mycket mer luft och tid än man anar och kan verka återuppstå från de döda. Var det ännu godare för fem år sedan? Ja, antagligen. Men upplevelsen var värd mycket, så som den var.

För övrigt var hjortkalvsadeln årets godaste kött, helt utom tävlan. Rakt igenom ljusrött vid 57 grader, med mycket mer smak än unga djur ofta har, och skamlöst mört. Vi kunde lika gärna haft tänderna i ett glas på sängbordet.Hjortsadel

//anders

2004 La Spinetta Barbera d’Alba Gallina

november 2, 2007

Noshörningsdags igen! Lillebror har tagit sig de 40 milen till Kungsholmen med fästmö, brorsonen Arvid och en stor kylväska med vilt ur 2004 Gallinadet västgötska ymnighetshorn jag ibland vanvördigt kallar frysbox. Vi tänker tillbaka på 2004 Bionzo och drar tacksamt korken ur systervinet Gallina från samma år till racks och kotletter från ett rådjur.

Fokus ligger tydligt på hallonfrukten i näsan, med svartvinbärssaft, körsbär och körsbärens kärnor på det där björnklistiga sättet. Okej då, bittermandel om vi pratar allvar. Här finns lite blåbär och dessutom en oväntad ton som L sätter fingret på: Den typ av melon man hittar i godis eller glass. Doften är lite het och lite kantigt fatig, men mångbottnad och kryddig, och skulle man välja med näsan slår den nog punchern Bionzo.

RådjursracksMen i munnen händer inte det doften lovar. Det smakar sött av körsbärsmarmelad, men här finns också en lite udda beska som känns överextraherad. Frukten står inte riktigt upp mot alkoholen och syrorna som stagade upp Bionzo är inte där. Hm. Jag tror nog att lite längre lagring får vinet att blomma ut, men några nya syror lär knappast uppstå i min garderob. Vi håller tummarna för nästa flaska och skriver rådjur/vildand 2008-2009 på den.

//anders

Noshörningen och vildanden

oktober 4, 2007

(eller 2004 La Spinetta Barbera d’Asti Superiore Bionzo)

La Spinetta i lilla Castagnole Lanze i Barbaresco var vårt mest underbara och frustrerande besök 2004 Bionzounder minisemestern i Piemonte i juni. Ensamma på gården fick vi två timmars ren kvalitetstid med vinmakaren Stefano Mazzetta och en allt längre rad flaskor från en av regionens mest spännande producenter. Att inte längre kunna stuva ned 25 dyrgripar i handbagaget, le ljuvt mot flygvärdinnan och låtsas att väskan innehåller en bok och en tandborste innebär prövningar av bibliska proportioner när man ska välja ut åtta flaskor. Från La Spinetta, Braida och Sandrone. Suck.

Vi blev rätt golvade av den vilda, upphetsande doften från Bionzobarberan. Men 2004 Barbaresco Valeirano är ett av de godaste viner jag någonsin smakat på. Följaktligen fick Bionzo stryka på foten i Castagnole, men jag lade vantarna på två stycken i december i fjol när några lådor kom in på Regeringsgatan. Nu ska vännerna byta Abrahamsberg mot Afrika och det känns som ett bra tillfälle att sätta skruven i en noshörning.

Det finns en lång rad skäl att tycka om min lillebror. Jaktlicens och givmildhet är två av dem. Vi dyker ned i frysen och hittar två vildänder, plockade och färdiga med filéerna kvar på skroven, och en påse av fjolårets svarta trumpetsvamp. Rosaröda skivor av fågeln får sällskap av svampsås med portvin och körsbärsmarmelad i, och ett grovt mos på mandelpotatis, persiljerot och skockor med getost och rosmarin. Vildand är ett lustigt djur, med en vild inälvssmak som ligger närmare älg än anka. Memo till lillebror: Bara en stackars fågel kvar i frysen.

Bionzon exploderar i näsan. Det är lustigt: Husstilen är så tydlig att man nästan börjar skratta, men inte är det lättare att beskriva den för det. Få producenter jag har mött har så tydliga signaturer, och det känns som om det sitter mycket i fatbehandlingen. Frukten är intensiv och påträngande med övernaturligt tydlig svart vinbärssylt. Parfymerade drag av körsbärslikör och hallon finns där också, med toner av bittermandel och mandelmassa och en exotisk, förförande kryddmarknad med nejlikor och annat.

I munnen består superfrukten, och om vinbärsdoften luddade till ursprunget lite skingras dimmorna när man knappt hittar några tanniner alls. Syran håller det mesta på plats. Oväntat nog, får man säga: Bionzon använder alla cylindrar den hittar och lånar några extra av grannen, och det funkar. Definitivt för mycket för somliga, framför allt likörfrukten kan nog upplevas som lite klistrig. Vi älskar det, trots min gamla dragning till traditionella producenter i B&B.

Gränsen mellan kitsch och vågad design är hårfin och lindansen kräver skicklighet på Rivettis nivå. Jag kommer att tänka på Ridgevinerna där Paul Draper lockar fram parfymerade fruktskyar utan att tappa elegansen, även med en syltburksdruva som zinfandel. Snart ska vi ta Bionzos systervin Gallina, som tar det lite lugnare i svängarna.

*

PS. Först nyss såg jag draghjälpen från Finare Vinare i det uppdaterade inlägget om Lundgrens Lager. Tack kära ni.

Update: Läs vad F&V tyckte om Bionzo här. Nu när jag skrivit av mig mina egna intryck kunde jag ta en titt. Liknande analys, olika utfall, ungefär.

//anders

2001 Cave de Tain l’Hermitage Hermitage

oktober 4, 2007

Bredvid Bionzon – se ovan – ställer vi ett mer traditionellt jämförelsevin. Cave de Tain l’Hermitage är ett jättekooperativ som producerar en fjärdedel av all Hermitage. Om jag minns rätt var de inblandade i en 2001 Cave de Tainskandal med falsketiketterade viner härom året – blandade årgångar och appellationer slutade med böter för företaget och några månader i finkan för fuskande vinmakare. Vi blundar och hoppas att problemen inte fanns 2001…

Efter ett par timmars luftning börjar syrahdoften krypa fram. Mörka bär med viss koncentration, svarta vinbär, charktallrik och tapenade, plus lite peppar och lakrits. Rökigheten ökar med mer tid, liksom lakritsen, och en tydlig läderton uppstår. Rejäla syror funkar bra till den feta såsen och tanninerna är påtagliga på ett sätt som antyder att vi knep den lite väl tidigt. Gott och välgjort, men lite ofärdigt, och lite mer intensitet hade inte skadat. Och utan Bionzons upplevelsefaktor – kanske en lite orättvis parning.

//anders