2007 Diatom Clos Pepe Chardonnay
Dags för hjärngympa! Kommer ni ihåg Brasses lattjolajbanlåda i Fem myror? Fyra prylar på varsin hylla, en passade inte ihop med de andra, men rediga Eva och fyrkantige Magnus fattade aldrig hur Brasse tänkte. Här kommer den vinösa varianten. Blandade djungelljud ur lådan – vilken ska bort?
1. Kalifornien
2. Elegant, mineralig, balanserad
3. 16,5 procent alkohol
4. Chardonnay
Fel fel fel fel fel! Ingen ska bort. Medge att man får bråka lite med hjärnan för att den inte ska göra revolt. Fast i min värld är det redan ett dokumenterat faktum att Greg Brewer är ett geni, så om någon ska lyckas ställa verkligheten på huvudet på det här viset är det han.
Diatom är extrema viner, experimentjuice som ska ändå ut i de farliga kanterna på den dimension som är kalifornisk chardonnay. Målet är den allra högsta renhet och återspegling av marken. Hemsidan ser ut som om Apple skulle förestå ett retreatkloster med rakade huvuden och vita linnekläder, och jo då, ordet serenity finns med. Brewer jäser i stål eller stora gamla fat vid riktigt låga temperaturer och tillåter förstås ingen malolaktisk behandling som skulle ge smörkola i mineraldrickan. Ingen fatlagring. Vinet ligger på fällningen, men får ingen bâtonnage och dras om innan någon autolys sätter igång – champagnebrödighet och krämig munkänsla är inte Diatom.
Med 16,5 procent spånken är 2007 Clos Pepe Chardonnay visköst i glaset, och trots minnet av ljuvliga 2007 Huber hinner jag tänka njaaaa… Men doften är sagolik. Maximalt kalkig, med ett spektrum av sval men fullmogen tropisk frukt och fräschör som hela havet. Skira toner av mango, persika och citrus, toppat med något som liknar hasselnötter, men man kan lika gärna tänka på allt som inte finns där.
En klunk, och munnen badar i mineraler. Man väntar sig pulvriga kalkavlagringar på tungan efteråt. Smaken är ljus och pigg med unga gula äpplen, citrusolja och persikofrukt – och ett jäkla tryck. Kalifornienkraft, men stenhårt kontrollerat. Chablis på steroider, med välsvetsad munkorg i rostfritt. Asketiskt? Långt ifrån. Men muskler utan ett gram fett.
De här druvorna kommer från en liten genomsandig, blåsig nordsluttning på mindre än en halv hektar i ett hörn av välkända Clos Pepe. Vinet har inte riktigt Hubers syror, men helhetsintrycket är ändå elegant och havsfriskt så att det nyper i kinderna tack vare renheten, och nästan salt av mineraler. Parker pratar om revolutionära viner och dammar av sin favoritklyscha: a tour de force in winemaking. Men det går ju inte att säga emot. 288 flaskor totalt, varsågod och skölj.
-Eftersom du frågar är det säkert uppåt 14,5, säger min far när jag ber om en gissning på alkoholen; en garvad gammal vinhund på andra sidan landet, överförtjust i vinet i glaset. Han blir lite tyst när han får se etiketten. Det är nyttigt med en kölhalning av hjärnan då och då.
//anders
Explore posts in the same categories: vinEtiketter: chardonnay, Kalifornien, Santa Rita Hills, USA
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
Nettare e gioia 
maj 22, 2009 den 21:12
Oj, oj, oj!!! Tack för en fin rapport. Nu när jag provat SQN är Diatom den producent som står högst på min önskelista över vin att prova. Det du skriver minskar inte precis suget. Vinet låter härligt!
maj 23, 2009 den 4:06
Ja, jag såg att du gillade den lilla korpen – Krankl är en häxmästare. En fördel i sammanhanget är att priserna på Diatom inte är i närheten av SQN på långa vägar.
maj 23, 2009 den 4:23
Jag håller med dig Anders – INGET ska bort från din ”Magnys & Brasse & Eva-lista”. Hur sjukt det än kan låta är de 16.5 procenten solstänkt alkohol faktiskt ovanligt väl integrerade, med bara en skän värme i den syradominerade eftersmaken.
Diatom har alltid förundrat … och förfört.
Greg Brewer vet precis vad han håller på med!
maj 23, 2009 den 12:43
Jag är skeptisk när jag läser 16,5% men samtidigt galet nyfiken! Vad ligger en butelj på och är det privatimport/dolt nummer?
Niklas J
maj 23, 2009 den 12:57
Eller hur, Michel? Det ger en kul effekt – i Chablis skulle de sälja sin mormor för att få så här mogna druvor, men man anar ändå ett ideal åt chablishållet i Brewers viner. Undrar vad som händer när de åldras? (Tror knappast att jag kommer att lyckas testa…)
Niklas, hur skeptisk tror du jag var? Eller, jag hade ju druckit Huber och visste vad det handlade om, men chardonnay kan ju börja brännas vid 14-strecket och 16,5 är surrealistiskt högt. Privatimport via Divine, strax under en femhunka.
maj 23, 2009 den 13:04
Suck, ännu ett vin addera till den inköpslistan. En lista som snart är orimligt lång och desvärre inte korrelerar med mina tillgångar eller inkomster.
Nåja, du skriver så pass skickligt Anders att jag nästan inbillar mig jag provat det. Se där, kanske jag kan bocka av det redan ;-)
maj 23, 2009 den 13:28
Som stilist är du numero uno, Anders. Och hyfsat kräsmagad när det kommer till inspirationen. 288 flaskor gjorda totalt menar du? Låter mer extremt och intressant än Melville Chardonnay på din beskrivning. Hmm, den där privatimporten, vad säger Divine om enstaka flaskor och finns det överhuvudtaget några kvar?
maj 23, 2009 den 13:33
Låter både spännande och gott, man blir onekligen sugen på att smaka. Men ”i Chablis skulle de sälja sin mormor för att få så här mogna druvor” – tror du inte snarare det skulle resultera i familjetragedi och ett skott i tinningen om man prånglade ut en Les Clos med 16,5%? Tropisk frukt är inte riktigt vad jag vill ha till ostronen. Men jag förstår att man måste smaka innan man har rätt att tycka för mycket…
maj 23, 2009 den 14:43
Niklas, det är det vi har bloggar till – självsuggestion när tid/plånbok/garderobsutrymme inte räcker till. Jag tror redan att jag har köpt en massa bordeaux 2008 en primeur ;-)
Tack FV. Kräsmagad när det kommer till inspirationen låter bättre än ofokuserad och oföretagsam, det måste man medge. Oklart vad de har och vad de kan tänka sig att sälja. Rykten från Santa Barbara säger också att 2008-skörden blir pytteliten… Melville är jättebra, men ett mycket, tja, vanligare vin.
FF – okej, 16,5 är nog att ta i för les chablisiens. (Fast det är lugnt, det är ju Frankrike – bara att köra med de gamla etiketterna som det står 13,0 på…)Och jag vill generellt inte heller ha tropiskt till skaldjuren, även om jag längtade efter ostron till varje klunk den här gången (funkade till pilgrimsmussla). Det finns en svalka i frukten hos Brewer som skyddar mot solsting.
maj 23, 2009 den 18:47
Låter som ett vin för George Costanzas far – Serenity now! Med 16,5% alkohol torde man snabbt bli lugnad, i alla fall om man heter något annat än Frank.
Hmm, jag som har bestämt mig för att pröva en och annan kalifornsk chard i den högre skolan.
Hmm igen.
maj 23, 2009 den 18:59
Hmm… låter som att det krävs etablerade relationer för att komma över en flaska?
maj 23, 2009 den 20:51
Hmm, det kan vara värt det ibland. Detta är i och för sig rena tillvänjningskuren för gammaleuropeiska gommar, sylvasst och inga popcornfat så långt ögat når. Som med allt annat – när man tar sina egna fördomar vid hornen hittar man nya ängar.
FV, jag vet ärligt talat inte. Jag ställde frågan och fick köpa några flaskor, och hur det hade sett ut om jag inte känt dem vågar jag inte spekulera i.
juni 23, 2009 den 10:57
Väldigt fin artikel, skulle det vara ok om vi länkade till den mån tro?