1994 Harlan Estate, med omnejd

Jag vägrar att samla troféer. Vin handlar om nektar och glädje, inte om att sätta kryss i boken för att jämföra sig med andra kryssamlare i något slags vinös variant av ornitologernas 300-klubb. Tänk på Strindbergs Rom på en dag:

Rom byggdes inte på en dag, men kan expedieras på en. Det är ett hårt arbete, men angår mest hästen och kusken. Jag har inte kommit för att se. Jag har kommit hit för att ha sett. Kör! – Stanna! Capitolium! Vackra palmer och kaktusväxter. Dioscurerna äro där, och vargarne må förträffligt. Gott! Vidare! – Forum! En ganska liten grop, litet skräpig bara!

Och samtidigt kittlar det lite extra i magen när Divines inbjudan lovar 1994 Harlan Estate, för den raden är riktigt ekande tom i min bok. Och jag har nog läst lika mycket om Harlan som August hade om Capitolium, och då börjar man drömma. När jag slutar längta efter upplevelser är det dags att börja mata svanarna.

Första flighten

Helt blint. Inte minsta vink.

Glas nummer ett

Enorm doft, stalltoner och moget läder på en bädd av kalasfrukt åt plommonhållet. Mycket kryddigt och komplext, påtaglig men integrerad fatkaraktär och gott om kaffe. i munnen är det elegant och lätt, nästan burgundiskt, men med kraft i smaken. Eftersmaken drar åt cederträ och multna löv, syran är hög och fin, men tanninerna är en smula uttorkande och hela bygget ger intrycket av att vara något år förbi toppen. För sent hittar jag dillen och kräftspadet som avslöjar alltihop.
Facit: 1994 Pesquera Janus. Alejandro Fernandez berömdhet som hämtade 97 poäng från Parker.

Glas nummer två

Påtagligt yngre och tätare vin. Doften bekräftar intrycket: Spetsig mörk frukt, drag av cassis med en liten buljongkant, någon köttig ton och drag av korv under rätt påtagliga fat. Stort, mycket tätt och intensivt i munnen, tuffa tanniner , rätt mycket alkohol och intensivt anslag. Ung, mörk bärfrukt med en liten salt spets; gott men ungt och inte helt färdigt.
Facit: 1999 Sportoletti Villa Fidelia. Ser man på, Umbriens stolthet; 70 procent merlot och resten tillhör cabernetkusinerna. Hm, enligt advokaten är det bara att tratta i sig sedan 2001. I beg to differ.

Glas nummer tre

Vidöppen doft med minttonad, lite syltig frukt, örter, lakrits, asfalt och en lite skum ton av musselspad. Smaken är del modernt fatad frukt, men oväntat syrlig och mittpartiet känns rätt platt. Inte helt i form, enligt dem som druckit detta förut.
Facit: 2001 Achaval-Ferrer Finca Altamira Malbec. Amerikanska recensenter älskar AF:s vingårdsmalbecer och de har blivit hiskeligt dyra. Synd att den här var lite knasig.

Glas nummer fyra

Ung, tät och smörig doft med rostat allt: Rostade nötter, rostat bröd, rostade fat. Mörk generalfrukt med godistycke och en obestämbar känsla av grillkol som jag ofta får i extraherade, modernt stylade viner. Smaken är generös och söt, men tanninerna är rätt muskulösa och smörigheten från näsan går igen. Dessutom den där pikanta kombinationen av halstabletter, eucalyptus, örter och granskog som brukar peka åt Portugal till.
Facit: 2005 Quinta Vale D Maria Curriculum Vitae. Cristiano Van Zellers superdouro som dök upp på Niklas provning i vintras, med liknande resultat även om den kändes mer fatdominerad den här gången.

Glas nummer fem

Hårt fatad, lite rått träig doft ovanpå en mer mogen helhet. Choklad och kaffe, fin aromatik i frukten men också tydligt gröna och stjälkiga toner. Stjälkarna går igen i munnen, men där finns också ren och bra frukt, mörk och fokuserad, en del örtighet och en härlig barberasyra. Kanske ändå lite snipigt.
Facit: 2002 Club Bâttonage. Ett vin som knappt finns. Blaufränkisch, cabernet och merlot i barriquer, pytteproduktion nästan på skoj med Alois Krachers son Gerhard bakom. Det hade inte räckt med tusen gissningar, men jag konstaterar ändå att när man tänker barbera med svalare frukt och lite örter kan det vara bra att komma ihåg blaufränkisch.

Andra flighten

Nu så. Fyra berömda Napa cabs från välrenommerade 1994, halvblint med en ringer inslängd för att röra om lite.

Glas nummer ett

Underbart intagande, kexig, sötblommig, björnbärstonad frukt – gud så fint. Rätt kryddig doft med mandelmassefat och överlag en modent rostad profil. Smaken är lika omedelbar och smeksamt sötfruktig, men balansen är strålande. Även om det är mycket lättgillat tippar inget över i fjäsk eller sylt; det är rent, väldisponerat, rätt elegant, komplext och skitgott. Ingen aning om vad det är, men det är fan inte från vare sig Napa eller 90-talet.
Facit: 2004 Catena Zapata Cabernet Sauvignon Cuvée Nicolas. Drygt 70 procent cab och resten malbec, 98+ från Jay Miller. Roligt.

Glas nummer två

Det här är en riktig resa under flighten. Först för mycket unkna, reduktiva drag för att karaktären ska komma fram. Sedan gradvis allt mer av riktigt starkt material, en jättefin profil med ädel, äldre cassisfrukt, lite animaliska drag och varm, charmig och klassisk Napakaraktär. Samtidigt komplext och personligt, bland annat med ett slags rönnbärssky över alltihop. Smaken är fantastisk, rätt stram och klassisk med elegans och skicklig arkitektur upp till öronen. Björnbärsfrukt och hallon toppar cassisbasen och slutet är långt och smeksamt. Fruktansvärt gott och delad förstaplats med ett betydligt dyrare vin.
Facit: 1994 Spottswoode. Parker tänker på Margaux och många hänger upp sig på att det är så gott som bara kvinnor som sköter butiken.

Glas nummer tre

Första och största intrycket är stallbacke – vad har krupit ned under den här korken egentligen? Annars viss retrokänsla, plus svart frukt, grön paprika, nagellack och andra lite volatila toner. Munkänslan är imponerande med tyngd och kraft, men karaktären är lite kärv och grön med mint och mycket trä ovanpå den täta plommonfrukten. Jag hittar aldrig hem här och anar inte ens de 99 pinnarna från Baltimore, men å andra sidan känner jag inte igen mig i några beskrivningar heller.
Facit: 1994 Dominus. Pétruslegenden Christian Moueix Napabygge. Hade varit en rolig referens för framtiden om jag bara hade trott att den ska smaka riktigt så här.

Glas nummer fyra

Mer åt det stramt klassiska hållet med aromer av ceder, gräs och kaffe bredvid svartvinbärsbyttan. Lite fin jordgubbssylt längst bak, men också toner av lösningsmedel, lite unket trä och musselspad. Smaken visar upp syrlig buljongmognad, elegant men lite tunn framtoning och en allmänt omogen känsla. Hm. Jag tycker ju jättemycket om den här producenten, inklusive 1994 förra gången.
Facit: 1994 Philip Togni.

Glas nummer fem

Mm… Snygg, ren cassis i en stram, elegant och högeligen klassisk doft. Andas mognad som gått som den ska, med en antydan till läder; dessutom kol, espresso, eucalyptus, en antydan till stall, och en stenig mineralton som får alltihop att blänka. I munnen är det idel återhållen kraft, med perfekt söt plommon- och svartvinbärsfrukt i stram och klassisk paketering. Mineraliteten går igen längs tungroten, hurra! Tanninerna är fortfarande unga, men av skrattretande uppenbar kvalitet. Galet bra – och fortfarande rätt tydligt en bit från toppen. Faktiskt en jämn kamp mot Spottswoode där de står i dag, men det här är en större pjäs.
Facit: 1994 Harlan Estate. En legend, den första av Harlans tre hundrapoängare. Parker slår frivolter med ord som celestial, perfect och immortality. Man bugar.

Tredje flighten

Syrah från lite varstans. Fyra halvblinda och en joker.

Glas nummer ett

Kul! Ta fram din gamla mortel och stoppa ned näsan – så doftar det här vinet. En intensiv blandning av mortlade, torkade örter och krossad peppar som ett moln över en vacker björnbärsgrund med Rhônetycke, och så lite kaffe också. Enormt eget; det här kommer jag att klippa blint på doften för all framtid. Smaken är lite outvecklad ännu, med en äldre stil och rak frukt utan överextraktion. Pepprigt här också med bittra örter i eftersmaken, bra tryck och ganska stramt, ett ofjäskigt matvin helt i min smak.
Facit: 2005 Craggy Range Le Sol. Torbrecks exportchef Andrew Tierney tvärs över bordet medger att det här vinet slagit australierna på fingrarna några gånger, vilket känns ungefär som om Sverige torskar en hockeyfinal mot Norge.

Glas nummer två

Första intrycket: Tonfisk på burk. Grannarna pratar åtminstone om havskaraktär, så jag slipper skämmas för mycket. Sedan tomatplanta, kaffe och rostade fattoner på en grund av stor och mäktig mörk bärfrukt. Smaken är ren och snygg, tydligt ofärdig men redan med viss komplexitet och härliga syror. Unga, bråkiga tanniner och så ett minne av den där tomatplantan i eftersmaken.
Facit: 2005 Copain James Berry Vineyard. Terroirjägare i Healdsburg som svär vid lägre alkohol, högre syra och minimalt med ek. Låter som mina kompisar.

Glas nummer tre

Faktiskt mycket som påminner om förra glaset, inte minst något som för tankarna till havet igen. Dessutom tydlig eucalyptus och spearmint, grillkött, halstabletter (menthol och lakrits, typ) och en liten rökton. Halstabletterna sätter krydda på den massiva och snyggt skurna plommon- och björnbärsfrukten i munnen. Egensinnigt, komplext och bra, med rejäla men härliga tanniner och bra längd. Bör vara från Australien.
Facit: 2005 Clarendon Hills Astralis. Mitt första försök med den här prestigecuvéen som prenumererar på siffror nära 100. Jättegott och skapligt elegant trots extra allt, men ge mig Krankls viner för mindre pengar vilken dag som helst.

Glas nummer fyra

Mörk och tung doft, full av blåbär, asfalt, lakrits, mint och kaffe, med fina övertoner av blommor och lite honung. Märkligt – mer hav och musslor? I munnen är bärfrukten söt och stor, men fräsch och men med en tydlig örtbeska. Munkänslan är tjock men helheten ren och bra med fint lyft, klassisk aussie med mogen karaktär, lakritsrot och den där honungskanten.
Facit: Torbreck Descendant. Åtta procent viognier som samjäser på Côte Rôtie-vis kan nog stå för de där blomtonerna och lite lyster i smaken.

Glas nummer fem

Udda fågel efter två frukttunga pjäser från down under. Mognadstoner av soja och köttsoppa, torkade eterneller, torkade örtkryddor och en supertydlig svampton – eller mer precist sådan svamp som vattenfärger luktar. Kom inte och säg att du inte förstår. Buljongkryddan och dagisakvarellerna går igen i en udda och personlig smak, tät och mogen med ett salt stråk som ropar efter lite mat. Mer kul än riktigt gott.
Facit: 2005 Clos des Truffières. La Neglys supercuvée från La Clape med sikte på den amerikanska marknaden. Märkligt vad fort den måtte ha mognat?

Med slattar i alla glasen, 200 gram entrecôte på tallriken och 2003 Martinelli Reserve Pinot Noir – 15,8 procent – från magnum i ett extraglas var det ett lätt beslut att ta lite lättare på sista flighten. Trots världsklassviner som 1998 Martinelli Jackass Hill och 1999 Turley Dante Dusi har jag ju lärt mig att zinfandel inte riktigt är min tekopp. Det betyder inte att jag på något sätt hade tråkigt, bara att det inte finns så detaljerade anteckningar. Godast till maten: Spottswoode, förstås. Synd att Harlan var slut så dags.

//anders

Explore posts in the same categories: vin

16 kommentarer på “1994 Harlan Estate, med omnejd”

  1. Michel Says:

    Ja jösses!
    1994 Harlan Estate står i min Hall of Fame. För mig är den, tillsammans med 2004 den bästa som har gjorts. Men samtidigt måste jag nog säga, efter att ha provat alla årgångar (i regel flera gånger), att Team Harlan/Levy/Weaver/Rolland aldrig gör ett dåligt vin.
    Kul med Spottswoode och Togni, både behöver tid i flaskan.
    Bâtonnage är ett av de knasigaste kraftpaketen från Österrike. Jag köpte ett par flaskor för några år sedan – och jag vet inte riktigt om jag gillade vinet. Det var mycket ”Sine-Qua-Non-wannabe”, men bara halvdan leverans. Hur grabbarna gör vinet idag vet jag, men jag tror att det finns potential att göra ett superkoncentrat som detta … om man får träna några årgångar.

  2. Winepunker Says:

    Kul att du gillade Craggy Range Le Sol, ett seriöst försök från Kiwiland att göra en stpr Syrah (själv har jag provat den ett par gånger, olika årgångar och den har pendlat mellan obegripligt stum till oerhört lovande). Den skall bli kul att följa det närmaste decenniet.

  3. anders wennerstrand Says:

    Michel, visst är det Hall of Fame-material. Hade jag bara fått en halv eller åtminstone en kvarts flaska, och wn omsorgsfull top sirloin till, så hade det blivit 6000 tecken Harlan och inte en rad om de andra. Få se om den dagen kommer.

    Och Bâtonnage var… kul. Men knasig, ja. Kanske är inte heller 2002 året för röda experimentella tuffingviner från Österrike.

    Punkarn, har du provat 2005? Jag frågar mest för att jag är nyfiken på om den är representativ för vinet och vad jag kan förvänta mig av det. Jag kan faktiskt se hur den kan bli lite stum. Men de här aromerna var värda en omväg.

  4. Winepunker Says:

    Jag har provat 2002 & 2005, 2005 senast i maj förra året (det finns någon notering i bloggen). 2002 provade jag för drygt två år sedan och den hade då dragit ihop sig i smaken en del, doften hade samma karaktär men jag upplevde ’02 aningen stum och klart oförlöst. Steve Smith själv hävdar att Le Sol skall drickas antingen rysligt ung, eller att den skall lagras i tio minst (lite som många från norra Rhône mao.).

  5. anders wennerstrand Says:

    Hm, låter rätt logiskt att den skulle kunna tunnla lite. Men den var rysligt fin som ung här och jag har inga problem med tanninerna till lite mat. Personlighet får alltid extrapoäng hos mig.

  6. Winepunker Says:

    Jag har stora förhoppningar om ’05, jag skall följa den med intresse under de närmsta tio åren (en trave sussar sött i förrådet).

  7. zwampen Says:

    Tycker att Spottswoode är en väldigt graciösa rackare och denna 94a stod sig väl med den stora ”Napa-Elefanten”.
    Men vill nog framhäva 97an Harlan som den snyggaste powercaben från dalen! Hittills!

  8. Frankofilen Says:

    Härligt med lite Divine-bonanza igen…

    Den där andra flighten får mig att plocka fram haklappen. Skumt med den brådmogna 2005 Clos des Truffières? Aldrig smakat den cuvéen, men fyra år brukar ju inte vara något problem för den enklare La Falaise. Vad säger ni som smakat tidigare och var på plats. Zvampen? Michel?

  9. anders wennerstrand Says:

    Z, 1997 Harlan blir väl nästa kryss att jaga ;-) Nä, men det vore förstås en dröm att få sätta tänderna i den till en bättra middag. Kul att du också gillade Spottswoode.

    Frankofilen, det hade varit en flight i din smak. Jag blev förvånad över Clos des Truffières, precis som du säger kändes den väldigt brådmogen. Jag har provat 2003 förut, en monolit av mörk frukt och fat men med rätt personliga drag av tomat och citrus. Undrar om det verkligen ska vara så mycket svamp i nollfemman.

  10. zwampen Says:

    Håller med om att ”Tryffeln” betedde sig besynnerligt, den brukar behöva lite mera tid på sig?!
    Har druckit den vid flertal tillfällen men har aldrig upplevt den så spretig som nu.
    Har både 03 och 04an i källaren som verkligen inte liknar 05an i många avseenden?!
    Falaise tycker jag är ett vin som är gott att dricka vid yngre ålder med all sin fräscha frukt, choklad och lakrits. Skaplig prisskillnad också för den delen.
    97 Harlan funkade ypperligt till Pan Pizza förra året.

  11. Michel Says:

    Drog upp en Harlan 1997 i julas och den hamnade rakt i toppen som årets bästa vin hos några av gästerna som satt på plats på Café Rotsunda.

    Jag har provat La Truffière ganska många gånger, men hittar ingen färsk och pålitlig notering om 2005 (har provat den glad i hatten vid ett par tillfällen), och noterade också att 2003 var lite stökig. I den varma årgången vann vinet inte den finess och överdådiga frukt det annars är känt för.
    Jag förstår att ni provade 2005 La Truffière hos Divine, och Gunnar är lite av en luftningsfetischist, och jag har vid otaliga tillfällen noterat att den här typen av vin faktiskt inte visar sig från sina bästa sidor när det dricks ungt och istället försöks växa till sig med ordentlig luftning.
    Det jag har upptäckt, är att de mest aromatiska frukttonerna vädras iväg, samtidigt som faten (de nya, dyra och kryddiga – och beska) får en framskjuten position i smakprofilen. Det hela leder lite till att vinet känns lite glest – att det saknar spetsen i mellansmaken.
    Jag väljer därför att bara lufta den här typen av viner strax innan provning/middag – inte 10-20 timmar innan.
    Jag vet inte hur Gunnar gjorde den här gången.

  12. nB Says:

    Som en liten parentes tänkte jag inflika att jag haft både en och två fiskkonservs upplevelser med Syrahviner. Senast en klockren (om än kanske inte i sammanhanget)doft av Kalles Kaviar på burk när jag provade av en flaska 2001 Marquise de la Tourette för något år sedan.

    Lyckligtvis vädrades det bort ganska snabbt. En kombination av brist på syre och mineralkaraktär månne?

  13. Michel Says:

    Det finns ett par Syrahviner i världen som konsekvent landar i mina provningsnoteringar som ”Kalles Kaviar”. Två av dem kommer från Château Negly; Porte du Ciel och La Truffière. Helt klart är de nya, rätt hårt rostade faten en av förklaringarna. Gott eller inte, det får ju den enskilda provaren avgöra.

  14. anders wennerstrand Says:

    Z, La Falaise gillar jag också att dricka på frukten. Fast jag har aldrig provat den med rejäl ålder på, å andra sidan. Vad hade du på pizzan? ;-)

    Hm, havstoner brukar jag kunna tycka om, men kaviar vete fan… Vet inte hur det var med luftningen här, för övrigt.


  15. Hej,
    Fantastisk provning och bra provningsnoteringar. Och Gunnar och Lena är verkligen modiga kollegor i branschen som vågar sätta in billiga konkurrentviner som Villa Fedelia och Catena Zapata bland dyrgripar som Harlan, Dominus, Spottswood och Astralis i sina provningar. Alla heder åt dessa vinentusiaster på Divine.

  16. anders wennerstrand Says:

    Tackar, jag hade hemskt roligt. Det ska sägas att just CZ kom från en entusiastisk medprovare, men ändå. 1994-flighten var en av de bättre jag varit med om; måste också erkänna att jag inte är van att tänka på något vin den här kvällen som billigt. Till vardags, liksom.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s