Posted tagged ‘USA’

I Olofsons garderob

oktober 31, 2010

Har ni läst Peder Sjögrens Svarta palmkronor? Gör det. Finns här och där på antikvariat och second hand-affärer; en översvämmande rikt målad burlesk från 40-talet om akterseglade svenska sjömän i Grao, Valencias sunkiga, vitlöks- och oljestinkande hamnstad. Livsnödvändig för hispanofiler. Här finns Olofson, en enorm göteborgare med en mössa som ser ut som ett höstlöv som singlat ned i håret på honom, och i dag kom jag att tänka på Olofson.

Han tillbringar nämligen hela den lysande öppningsscenen i en garderob och vet inte hur han ska ta sig ut. Han har på en nyck smugit in i garderoben hemma hos den outhärdlige norske sjömansprästen i Grao, och blivit kvar där tittande i gamla tidningar, ”djupt och allvarligt försjunken i sitt studium”, skriver Sjögren, ”i synnerhet som bilderna föreställer vackra kvinnor”. Och plötsligt upptäcker han att det är någon i rummet, och han har ingen aning om hur länge vederbörande varit där. Och där sitter han i rävsaxen.

För han kan ju inte bara gå ut som om inget hade hänt. Alltså sitter han kvar. Fast då blir det ju ännu konstigare att lämna garderoben. Alltså sitter han kvar. Och snart är det alldeles omöjligt. Alltså. Och så vidare.

Lite så kan det kännas att inte ha skrivit något på fyra månader. Om ni undrar.

Men det mesta går som bekant att lösa med riktigt bra pinot noir (även om ett par sänkta flaskor på vägen borde ha haft tillräckliga propplösande egenskaper). Det finns ingen druva som ger så mycket åt näsan under sådana där filttoffliga höstkvällar som är bland det lyxigaste årets lyckohjul har att komma med, ni vet den vackra hösten när man fortfarande kan ha ytterkläder i ylle och kisa mot solen innan den försvinner i en malström av gråmulet och fruset snor och tjockt och vindtätt. Majbubbel, sommarvitt, juleport – måste jag välja en kombination av årstid och vin är oktoberpinoten oslagbar. Och med tårna inne i resonemanget kring varför insåg jag att jag kände igen det någonstans ifrån. Beklagar skåpmaten.

Absurt nog är det, inser jag, snarlikt vin i kupan den här gången. Samma druva från samma hörn av Kalifornien, de svala västra delarna av Sonoma County även om det står Sonoma Coast på flaskan den här gången. Dimodlad pinot härifrån har en egen karaktär som går att skilja ut om man skärper sig lite, en rosenkindad fräschör med höga toner som med lite vilja kan påminna om hösten i Rålambshovsparken (ta det lugnt nu; bildligt, menar jag, det där friska nypet i kinderna och näsan).

Men den här producenten kör storslalom runt Dutton-Goldfield om vi ska dra jämförelsen vidare. La Neblina är cuvéen från Radio-Coteau, blandad från några lägen i Sebastopol och Occidental och underbar i både munnen och näsan. Syrliga körsbär är stommen, men den kryddiga profilen har nyans, resning och ett ovanligt djup som håller näsan kvar under kanten. Rätt mycket CA PN, även av hög klass, smakar för mycket syrah för mig, men Eric Sussman är bourgogneskolad och det märks, inte minst i den där grönmyntiga fräschören. Dessutom lite tobakskryddigt motstånd från en del stjälkar. Och så en lång, välskulpterad efterklang med bara den minsta lilla värme. Ahh.

Sade jag perfekt frukt? Ett riktigt nästaklunkvin. En vanlig oktoberdag. Man tackar.

//a

Krabbkampen: Breuer vs Brewer

oktober 7, 2009

‘Tis the season, mina vänner. Färsk krabba ligger och glittrar som fullmatade skattkistor på isen i fiskdisken och det är julafton precis när du vill. Skäms om du missar dem.

2007 Melville Estate Chardonnay och 2004 Breuer Berg Rottland

Krabba är kul för vinhundar. Den lånar sig smidigt till alla klassiska skaldjursparningar, men har också en köttig, djup, äckelgott havsmarinerad kvalitet – och då pratar vi under skölden, inte gulleköttet i klorna – som står pall för rätt tunga utmaningar. Exempelvis Melville Estate Chardonnay från fina 2007, hoppas vi, och så låter vi Breuers Berg Rottland 2004 rida under det klassiska baneret. Alltså en representant för vardera lägret i glasen i kväll och domarbordet redo att granska varje piruett och plié i samspelet. Två grenar: krabba au naturel samt tillsammans med en krämigt vitlökstung caesarsås.

Georg Breuers viner brukar vara idiotsäkra till skaldjur, inte minst mineraldrivna Rottland, och 2004 borde inte vara något undantag. Sval säsong betydde skörd i gården i Rüdesheim först i början av november. Doften definieras av ett karaktärsdrag: genomslag! Den här babyn fyller näsborrarna med intensiv närvaro.

Du vill ha doftcirkel också? Det är klassisk Rheingauriesling som lagrats lite varmt och redan hunnit få rätt mycket cykelkällare. Dessutom äpplen i kanel, en del ananas och en antydan om saffran, och så tysk skiffer i en rad nyanser. Djupet imponerar. I munnen är det sjungande rent och högsyrligt, utan samma tryck som i näsan men med ordentlig längd och alla skifferlagren vid tungroten.

Greg Brewers chardonnay från Santa Rita Hills har fått neutrala fat till jäsning och lagring och pressades, förstås, i hela klasar – mer om det här. Och så tid på fällningen, men utan att röra upp något. Bredvid en Breuerriesling huggen ur sval sten är det här förstås ett överdåd av rikedom, men fokus är femstjärnigt och inget sväller över kanten. Melville har partykläderna på i dag och all charm påkopplad, med tropiska färger ovanpå mogna äpplen och persika, och så bakkryddor och blomtoner. Det är syran och den salta havsmineraliteten som gör det här till krabbvin. Och droppa citron eller lime över maten behöver man inte heller. Som en supermogen chablis – och underbart.

Fast krabbkampen slutar så förutsägbart att du lär ha gissat slutresultatet i halvlek. 1-1. Rieslingens intensiva skiffertoner kunde vara måttsydda för att sitta ihop med mineraliteten i krabbköttet. Med lite caesar och ciabatta i bilden har Rottland svårare att hävda sig, men det klarar Melville med ena handen bakom ryggen.

Båda är grymma parningar. Men ska man gå till straffläggning är nog en rejäl skopa ren krabba och en klunk från Rüdesheim så gott det blir i höst.

//anders

Höstrött

oktober 1, 2009

Jag vet att ni menar väl – men sluta ljuga för mig. Det är höst nu. Je l’accepte.

Vinden håller på att slita loss taken på Kungsholmen och jag längtar bara efter en filt och en stor kupa bra pinot, riktigt kryddig, varm. Vad är det som gör pinotviner så höstiga? De multnande löven? Lättheten som påminner om den krispigt svala luften? Hos bloggvännerna har det druckits en del bourgogne på sistone och jag har inte kunnat få bort tanken ur näsan. Det blir Dutton-Goldfields nollsexa som får betala för begäret.

2006 Dutton-Goldfield PN

Steve Dutton är mannen med vingårdarna i Russian River Valley och Dan Goldfield är kemisten som blev vinmakare, ett samarbete som fyllde tio år i fjol. Det här är en bascuvée med frukt från fem av Duttonfamiljens lapptäcke av gårdar och doften är precis vad som behövs under filten: soliga körsbär med en kyss av björnbär, moget, generöst, lite flamboyant men syltfritt. Kaffe, sandelträ, rökig BBQ och bakskåpskryddor är lika mysigt som lapsang souchong när man var 17.

Vinet bär sin munkänsla som ett klubbmärke på bröstet, lätt som den svala dalens dimma trots prickfri intensitet som sjunger av mogna pinotdruvor. Syran är bra, tanninerna stöttande men diskreta. Jag har lite synpukter på en beska i eftersmaken som skär en aning mot den fruktrena RRV-profilen, och trots bara 13,5 procent alkohol kommer det en liten kick i gommen som jag kunde ha varit utan. Och med stormen i öronen hade jag gärna haft lite mer jord och löv bland bären, men det här vinet är troget sitt ursprung och kan inte rå för mina nycker.

Och just det, det hade inte behövt kosta 288 spänn heller. Jobbigt att det alltid är pinot noir och inte müller-thurgau på box man längtar efter inne i filtbyltet. Min blåsiga kväll och min kryddiga vän, välkomna i min kupa.

//anders

The Cali Reports #4: Brewer-Clifton, Melville, Diatom

augusti 30, 2009

— Hemligheten ligger i fisken!

Chad Melville tittar på mig under lugg för att se om jag förstår. Det gör jag inte. The secret is in the fish. På armen har han min dotter som jagar hans skjortsnibbar; på ena sidan har han pudelklippta pinotstockar i Carrie’s vineyard och nedanför sluttningen växer familjens bästa chardonnay som ska bli Inox-varianten utan minsta ekbehandling.

Det visar sig att Melville gödslar med fiskemulsion. Det låter som något man skulle kunna få på El Bullì, men det är i princip uppvispat rens från fiskindustrin som är poppis i ekologisk odling. Tillför protein, mättar marken med kväve, och luktar mysko ett par dagar efter påsprutningen. Antingen var det ett tag sedan sist, eller så har vi tur med vindriktningen. Dessutom växer det råggräs och tre, fyra andra grödor mellan raderna för att se till att jordarna myllrar av liv.

Carries PN vy

Chad är sonen som rätt nyss har klivit fram som ensam ansvarig i vingårdarna på Melville. Pappa Ron Melville gick från en finanskarriär till vinodling i Calistoga uppe i Napa innan han upptäckte att han satte Santa Barbara-viner överst i varenda blindprovning. Upp med bopålarna och iväg till kustbergen med det absurt fina vädret. Ron Melville ger intryck av att vara en man som får det han vill ha.
— För 20 år sedan var det här obrukad barmark, säger han och blickar över pinotpudlarna som min dotter försöker äta upp.

Att köra genom Kalifornien är som att spela gamla bilspel från 1980-talet. En sväng – och landskapet får ett helt nytt utseende, nya färger, ny personlighet. Santa Rita Hills ser ut som om du har skuffat in gamla handdukar under den grönbruna badrumsmattan, knöliga, egensinniga. Solen hamrar i pannan uppe i Carrie’s vineyard, och Santa Rita Hills är en sval appellation, och det finns en förklaring.

Egentligen finns det flera förklaringar, men det räcker med den viktigaste. Längre österut finns de stora bergen. Du vet att varm luft stiger uppåt, och när den gör det måste den ersättas med annan luft. Som alltså måste komma västerifrån – från Stilla havet. Den svala havsluften sugs in i dalen, som tacksamt nog löper öst-västligt, och räddar pinot och chardonnay från att bli hemskt dyra russin. Sjöbris, för att tala med SMHI. Morgondimman har hunnit brännas av, men luften i Carrie’s vineyard rör sig lite över huden och vi slipper dallrande värmehägringar och solpanik. Samtidigt som solen hinner mata druvorna fulla med polyfenoler innan man måste skörda.

Ron MelvilleMannen som får det han vill ha bestämde sig för att en ung fransklärare skulle göra hans viner i Santa Barbara. Greg Brewer hade tagit steget från flera vinmakarjobb i Santa Barbara County till egna företaget Brewer-Clifton, tillsammans med Steve Clifton, när erbjudandet kom i mitten av 90-talet. Nu är han den röda tråden mellan de tre husen i rubriken, efter att ha startat Diatom och gjort de första vinerna bakom den sparsmakade etiketten 2005. Trådarna är i och för sig många även om inte alla är röda; organisationerna flyter ihop, anläggningar inne i Lompoc delas, frukt köps hit och dit.

Med Greg Brewer fick Melville en begåvad och intuitiv vinmakare – och en massa ideer som Brewer utvecklat och ville ta med sig. Ta det där med stjälkarna. Brewer älskar att använda hela klasar, stjälkar och allt, i sina jäskar. Han brukar jämföra med stekar som får sitta kvar på benet under tillagningen. Vi andra märker av en struktur som går genom alla hans röda viner, ett annorlunda skelett än fat och maceration kan tillföra. Melville har den; Brewer-Clifton har mycket mer. Och så ett aromatiskt lyft som kan vara helt förföriskt.
— Stjälkarna är helt enkelt en del av paketet, säger Greg Brewer.

Med en äcklig handduk över axeln och shorts som är nedslabbade av halvfärdig chardonnay är han en fin kontrast till familjen Melvilles vackra anläggning i spanskklingande haciendastil. Grovfiltrering av fjolårets Melville Estate Chardonnay i dag, visar det sig. Visst, man kan bryta ned fascinationen för hela klasar till en diskussion om kemikalier, precis som allt annat han gör i källaren. Men ju mer man pratar med Greg Brewer, desto mer uppenbart blir det att han inte är en tekniker, utan en man som gillar koncept och vittomspännande tankemodeller och formar sitt fysiska arbete efter dem. Inspirationen kan komma från avskalad japansk eller skandinavisk design och bli en tolkning på flaska, men aldrig från ingenjörshandboken.

Han sätter till exempel naturen och ursprungskänslan på en piedestal som är högre än andras. Druvor växer i klasar och har stjälkar, alltså ska klasar och stjälkar förvandlas till vin. Han är ingen ekhatare, men det tar emot lite: franska ekfat växer inte i Santa Rita Hills och kan alltså inte bidra till att ge kullarna en flytande röst. Brewer-Cliftons bascuvée på pinot har fått allt mindre ny ek och från och med årets skörd kommer den att lagras helt neutralt. Melvilles chardonnay är redan där. Malolaktisk jäsning? Nja, det hörs på rösten att han inte är förtjust. Äppelsyran är ju en naturlig komponent i hans druvor, men förvandlas den till mjölksyra har människan varit där och pillat och ändrat på kemin.
— Jag kollar inte ens längre, säger han när jag undrar hur stor del av limefräscha 2007 Estate Chardonnay som fått jäsa malolaktiskt. Kanske 20 procent?
— Jag försvinner ur processen. Och jag gillar det!

Greg Brewer

Samtidigt fungerar det filosofiska vintänkandet så bra även på det jordiska, kemiska planet, där vinet möter konsumenten. Med stålskarp äppelsyra i ena vågskålen kan han plocka riktigt mogen chardonnay utan att den andra tyngs ned för mycket. Resultatet blir intensivt mogna viner som har ett tilltalande tryck i frukten, men ändå en märkbar fräschör. Diatoms hårdragna viner trollar bort 16 dryga alkohol i ett moln av citrus och pulvriserad sten, och pinoterna från Brewer-Clifton får ordentlig lagringspotential av stjälkarna.

Eller ta Melvilles Inoxchardonnay. Kalljäst på ståltank och oekat, som du hör, ett slags förstudie till Diatom. Brewer hymlar inte med att han tänker i japansk estetik för att göra det här vinet. Så i stället för att göra som alla andra och använda de dyraste ekfaten till den bästa chardonnayfrukten tingar han toppläget nedanför Carrie’s (Carrie är förresten hans hustru) och Terraces till Inox. Resultatet blir ett vin som knappt behöver några skaldjur, det djupa havet och ostrontallriken på is ingår. Så det smakar chablis? Nja. Märks det att vinmakaren är förälskad i chablis? You bet.
— Det är ett bedrövligt vertikalvin, skrattar Greg Brewer och berättar om när han ställde fram sex årgångar på en viktig provning. Alla smakade i princip likadant.

Diatom blev ventilen när Melvilles och Brewer-Cliftons chardonnayviner inte var extrema nog. Bort med allt, kvar blir bara det rena och enkla, det oförädlat råa och klara. Japanvurmen dragen till sin spets, med bambuakvareller och 1600-talscitat om vindslipade skelett på hemsidan, a journey through solitude, tranquility and the transitory nature of life. Säljpladder, svärmande exotism, poppsykologi? Kanske. Men med vinet i munnen kan man ana vad han pratar om.

Det hjälper att ha levt i Kalifornien om man ska få in hans våglängd. Det är mycket Kalifornien i mannen med trasan. Naturtänkandet och det milt alternativa är alltid närvarande i den här progressiva delstaten. Har man smakat sig igenom en rättrogen farmers’ market i de svala skogskullarna norr om San Francisco, från drypande nektariner till biodynamiska dim sum, är det lättare att inte se honom som en kuf med sitt pretentiösa huvud i kosmos.

Brewers tankesätt ställer hemska krav på Chad Melville och hans besättning i vingårdarna. Om man till exempel vill kunna använda en stor del av stjälkarna gäller det att de är helt förvedade, annars smakar vinerna billiga tulpaner och inte pinot noir. Kombinera det med jakten på riktigt mogen frukt och risken för solbrända druvor, så är du uppe på en rätt slak lina och dansar när du ska sköta ditt lövverk. Men i Santa Rita Hills lite svalare klimat finns chansen att få mogna stjälkar innan sockret går genom taket. Titta på bilderna här nedanför: samma rad med pinot i Carrie’s, från två olika håll. Titta på den lilla skillnaden mellan den östliga sidan och den som vetter västerut, mot eftermiddagssolen. Chad har fler händer i tjänst under trimning och uppbindning än under skörden.

Carries PN

Det där är ett skäl till att Melville så gärna understryker att de gör estate wines, odlar all sin egen frukt. Annars är Santa Barbara County ett nystan av druvkontrakt och det blir lite Bourgogne att hålla reda på odlare och producent. Systemet ger ofta lite sämre kontroll än man önskar sig som vinmakare – ibland var det 20 brix när frukten kom in, ibland blev det 30, berättade en rutinerad aktör för mig om en svårstyrd gård – men det beror på hur kontrakten är utformade. Och konkurrensen har hårdnat.
— Det är mycket svårare i dag. På 90-talet var det pengar i handen, handslag och en låda av förra årets vin, sålt, tack så mycket, säger Greg Brewer.

Här hade han nytta av att ha jobbat in sig i regionens vinskrå trots sin ungdom. Brewer-Clifton tar druvor från mer än ett dussin vingårdslägen och lägger sig kraftigt i vad som görs på marken. 2005 fick de kontroll över den sista biten av blåsiga, branta Mount Carmel (”det ser ut som en skateboardpark”, säger Stephen Janes som jobbar med såväl Brewer-Clifton som Diatom och Melville) och blev vinbönder över natten. Det vara bara att plocka ihop ett team av folk de arbetat med och sätta igång. Chardonnayvinet härifrån är en dröm, pinoten får tjocka skal och behöver lång tid på sig för att skaka av sig byggställningarna. Tio år till, så lär Brewer och Clifton ha tagit över mer av driften i sina källgårdar. När Diatom köper druvor från Huber är det Brewer-Cliftons vingårdslag som står för skötseln, och frukten tas bara från den mest exponerade sidan av raderna. Då ställer man krav i kontrakten.

Innanför bakdörrarna på Melville Estate står en bikupa från framtiden. Eller ett japanskt övernattningshotell med små celler att krypa in i. Dussintals jäslådor staplade på varandra på betongen, många fler än vad som egentligen krävs för att göra vin av skörden. Om man inte gör som Greg Brewer och Ron Melville och hyllar risktagandet. Genom att vinifiera en myriad av små lotter separat kan man tänja lite mer på gränserna utan att riskera hela skörden. Även ett litet jäskar ompysslad pinot i slasken hade gjort många ägare vansinniga; skulle det hända Brewer blir det inte ens en diskussion. Den gamle värdepappershandlaren har givit sin vinmakare ovanligt fria händer. Och han kan prata om det här med risk i timmar.
— Jag lärde ju mig på golvet att om jag har rätt sju gånger av tio kommer jag att tjäna pengar, säger han.

Tänk dig att du gör viner som kan balansera på en knappnål, och sedan hela tiden tvingas svara på frågor om varför de klockar in på 15-16 procent alkohol. Greg Brewers tålamod har ett slags buddhistiskt lugn över sig – men inte är det hans favoritämne. Sammanfattningsvis: Det är vad det är, mogna druvor ger en del alkohol, och förresten bryr jag mig inte så mycket om det. Ointresset för den där siffran kunde kännas påklistrat hos någon annan, en pose för att ta udden av frågan med nonchalans, men det står i så ren samklang med resten av Brewers tänkande att han kommer undan. Man får ta en del baksidor här i livet om man vill njuta av det, säger han. Som med persikorna.

Kaliforniska persikor i juni är ren fruktpornografi, tunga, ludna granater, sprickfärdiga av saft och sötma. Omöjliga att äta med vuxen värdighet.
— Så man kan antingen säga, okej, de där persikorna är inte mogna och inte så goda, men jag äter dem nu ändå för att slippa bli kladdig i hela ansiktet. Eller så kan man vänta och äta fantastisk frukt, men vara beredd på att få stå över diskbänken. Det är ett val man får göra.

En siffra, alltså. Och det hörs allt mer att han har suttit i den här diskussionen förut.
— Jag menar, kollar folk effekten på kockens spis också?

Melvilleprovning

2008 Melville Chardonnay Inox
Friska unga päron, gröna äpplen och citrusoljor i näsan, bredvid ett slags gummi- eller petroleumnyans. Smaken är ringande fräsch, mycket ung och rätt tajt med sprittande citronkänsla, eftersmaken stram med omogen ananas och persika. Dessutom en salt känsla, krossad sten och en intensitet som överraskar med tanke på lättheten.

2007 Melville Estate Chardonnay
Härlig doft med gula äpplen, persika och bakkryddor parat med en mild, nötig avrundning. Helt neutrala fat till det här vinet. Smaken är en uppvisning i friskhet och balans, centrerad kring mogen lime, med tydlig havskaraktär av salta skaldjur och musselskal. Riktigt gott.

2007 Melville Estate Pinot Noir
Oerhört aromatisk, parfymerat fruktig doft rakt i ansiktet. Jordgubbar, hallon och körsbär trängs, toppade med en liten kryddighet och drag av choklad och mocka. Fin tyngd och bra renhet i munkänslan, läskande, tydligt ungt med en liten angenäm kärvhet. Gott, men trots friskheten har jag faktiskt lite problem med hettan i den här.

2007 Melville Terraces Pinot Noir
Också mycket aromatisk doft, men påtagligt mer komplex, med körsbärskärnor, tobak, rosor och svamp, och redan i näsan en föraning om stjälkarnas roll. Munkänslan är ung, tuff och kompromisslös i det här lerjordsvinet, en bred och komplex smak, slank och med stor integritet. Eftersmaken har mörka körsbär men är snarare jordtonad än fruktsöt. Trots rätt milda tanniner är det här ett vin för källaren.

2007 Melville Carrie’s Pinot Noir
Superkryddigt! Charmigare och mjukare i näsan än vinet som växt i Terraces 25 meter bort, fokus på körsbär som känns sötmogna men röda snarare än svarta. Igen en salt känsla i munnen, kryddig hallonfrukt, jättefin struktur och redan en härlig komplexitet. Sötfrukt under ansvar – jättegott.

2006 Melville Verna’s Syrah
Döpt efter Rons mamma, druvor från en ny gård några mil norrut.  Mycket, mycket ren björnbärsfrukt i näsan, aningen smöriga fat, en lätt krydda och en spännande rhônsk ton av lavendel. Och så de där mogna stjälkarna. Oj, slank munkänsla trots den oblygt fruktiga doften, ofjäskigt vin med markerad syra, finkorniga men fasta tanniner och – jag hittar ingen bättre beskrivning – kompromisslösa björnbär. Eftersmaken är lång och fin med tydligt pepprig karaktär. Bra. (Kuriosa: Kritikerna skällde på Verna’s när det kom och tyckte att det smakade för mycket pinot. Och gav alltså en massa beröm till en nöjd Brewer utan att veta om det.)

2006 Melville Donna’s Syrah
Här är det Rons hustru som stått för namnet och skörden tas in nästan tre veckor efter Verna’s. Aromatisk, pepprig och kryddig doft som påminner rätt rejält om Rhônedalen. Det är mycket rent, igen, och toppas med lite rök, choklad och blomtoner. Vacker smak, oerhört intensiv, med stjälkkaraktären som komplement till sval frukt. Det här är ett underbart vin. Hög syra och perfekta tanniner, grymt nu och med ordentlig lagringspotential.

2008 Melville Estate Viognier
Päron, och päron igen. Här finns också mango, citrus, citronskal, banan och bakkrydda, men inget av blomvasen som jag kan ha lite svårt för i viognier. Päron- och persikofrukten är söt i munnen, men väl balanserad av syra som delvis är tillsatt men också kommer sig av blockerad malolaktisk jäsning.

BC Chard

2007 Brewer-Clifton Santa Rita Hills Chardonnay
En blandning från fyra gårdar som från 2008 består av ungefär en tredjedel frukt från Mount Carmel. Kryddiga, gyllengula äpplen är basen, toppat med hasselnötter och något som får mig att tänka på frukostflingor. Samma sjungande syra här som överallt hos B-C håller upp mogen äppelfrukt och ett slags gula plommon som drar åt det omogna.

2007 Brewer-Clifton Sea Smoke Chardonnay
Sea Smoke är ju känt för sina egna pinotviner, men i ett hörn odlas chardonnay åt Brewer-Clifton (the farming is disco!). Påtagligt mycket mer komplext och nyanserat, med ett brett spektrum av citrus från grape till lime i näsan. Mognare munkänsla än bascuvéen, härlig persika, ett slags uppstramad godisfrukt. Dessutom skaldjursmineralitet, och tyvärr en lite genomträngande alkohol (15,9). Planterades först 2000 och lär ha framtiden för sig.

2007 Brewer-Clifton Mount Carmel Chardonnay
1990 planterades åtta hektar på Mount Carmel, 400 meter upp i luften, som nu alltså är ett monopol. Vinet är fantastiskt. Ung, sval, vit frukt med ljus och lyft i näsan, underbart komplext, med en perfekt nötton och gott om sten. Suverän smak, inte så fruktdriven utan snarare mättad av skaldjur och örter, mycket mineralisk och bruten med en liten grapebeska. Syrorna är – perfekta. Svårbeskrivet komplext vin som ringer kvar i evigheter.

BC Pinot

2007 Brewer-Clifton Santa Rita Hills Pinot Noir
Blandat igen, runt 75 procent hela klasar. Oerhört öppen, parfymerad doft med strålande ljusa hallon, vingummin och stjälkrelaterade tobakstoner. Dessutom något metalliskt – ni vet hur pelargoner luktar? Smaken är mycket personlig för en bascuvée (i och för sig ett ambitiöst 40-dollarsvin, men ändå), påtagligt påverkat av klaspressningen med jättefin struktur samtidigt som tanninerna är rätt mjuka. Frukten är inte så stor och mer parfymerad än sötsmaskig. Supersyra!

2007 Brewer-Clifton Clos Pepe Pinot Noir
Gjort på 100 procent hela Pommardklasar från Wes Hagens kända, sandiga gård. Det här är en mindre öppen historia, men doften ger ändå en bra fruktkärna med björnbärstopping på hallon och körsbär, spännande kryddighet och en fin citrustouch. Sötare än väntat i munnen, men massivt, tufft och så gott som helt knutet i dag. Svårutvärderat, men jag har druckit det här med ålder på och det var fantastiskt.

2007 Brewer-Clifton Mount Carmel Pinot Noir
Oj, så fint. Mogna stjälkar ska ju ge lite kaneltoner, och här märks det tydligt för första gången. Tillsammans med lite viol, mint och kex toppar kanelstängerna ädel, ren röd frukt, ett slags mogna, mörka hallon. Underbar munkänsla, eget och rätt kärvt vin med härlig syra och karaktär av jordgubbar, rabarber och citrus. Inte helt utvecklat, men kalasfint.

Diatom

Det händer inte ofta tack vare havet, men 2008 fick Santa Rita Hills vårfrost som gick hårt fram bland stockarna. Diatom gör aldrig mycket vin – men 288 flaskor Clos Pepe var inte vad någon hade räknat med. Om du undrar varför vi inte provade den.

2008 Diatom Babcock Chardonnay
Bryan Babcocks land delar infart med familjen Melville norr om landsvägen, syd- eller västexponering. Outvecklat vin, men en jäkla sjuss i intensiteten. Jättemycket kalk i doften, ett spektrum av söta bär, vita vinbär, sån där kvittenmarmelad som är så god till ost. Smaken är enormt koncentrerad med grym kraft och syror som man kan invadera mindre stater med. Kryddigheten är stor men svårfångad och helheten är ren som en fjällbäck. Långt, långt efter nollsjuorna i utvecklingen.

2008 Diatom Huber Chardonnay
Om bananer vore gjorda av sten skulle de smaka så här. Och så pressar man citrusfrukter över, och river med lite av skalen. Den här komplexa doften liknar inte så mycket annat, och det är svårt att nita komponenterna: päron, mandel, visst. Pomerans? Smaken är stålig, stenig och outvecklad med episka syror, essensen av renodlad, kalljäst chardonnay. Lång ren eftersmak med persikor, unga plommon och lime. Sade jag rent? Rent, rent, rent.

**

Raderna av tätplanterade pinotstockar löper bort mot kullarna i kvällsljuset. Enstaka bilar på highway 246 som skär genom dalen, från Buellton till Lompoc, bakom träden. En dag kan de riktigt tunga elefanterna komma till den här gemytliga dalen, stora Napaspelare, försäkringsbolag eller modekoncerner. Men fortfarande blåser sjöbrisen över de lokala odlarnas gårdar, och solsmekt kalifornisk frukt möter tillräckligt mycket stringens och mineralitet för att jag ska trivas. Åtminstone om Greg Brewer är inblandad på något sätt.

Det är bra så. Och om tjugofem år är stockarna tjugofem år äldre.

//anders

Med det var vi klara med texterna från sommarsemestern i Kalifornien. Tidigare i serien: Luc Morlet, Philip Togni och Bond Estate. Tack till er som som har följt med.

*

(Full disclosure: På gårdarna betalade vi naturligtvis inget för de viner vi provade. Vi bodde också som gäster på Melville. Det gäller väl att undvika Jay Miller-fällan: inte tala om vad man gör och inte vilja prata om det. För övrigt är väl all teoretisk objektivitet överspelad redan när jag själv väljer att besöka Melville/Brewer-Clifton/Diatom, för att jag gillar vinerna, i stället för att åka till XX Vineyards och YY Cellars…)

The Cali Reports #3: Bond

augusti 5, 2009

Skugga, lövverk, fåglar. Rakt fram en dalgång så dödande vacker att det tar emot att gå in och prova vin. På andra sidan helig mark för kalifornienskallar: Harlan Estates pussel av vingårdar.

Uppför och nedför kullen löper de, kors och tvärs, inflätade i ekskogarna som har givit namn åt Oakville ett stenkast österut. Så fick det bli när fastighetsmagnaten Bill Harlan gav sig tusan på att göra världens bästa vin, och köpte ihop mark ovanför Martha’s vineyard på det som kallas the Rutherford bench. Med det dyrbara lapptäcket framför sig som illustration känns det absurt att man inte skulle kunna fånga vingårdarnas särskilda förutsättningar i flaskor.

Bond 1

Ändå är det lätt att hitta folk i Kalifornien som rynkar på näsan åt terroirtänk. Ett stråk i debatten: ju fler påstådda mikroklimat, desto rörigare. Napa Valley ska inte vara Bourgogne; fransmännen har haft tusen år på sig att get their shit together och göra begripligt vin. Dalen har 14 underappellationer och fler på gång, andra tycker att det borde vara en. Chuck Wagner på Caymus sträckte sig till tre i Wine Spectator härom året: den platta dalgången för sig, bergssidorna (hillside vineyards, ett nästan religiöst koncept i Napa) för sig, och så Carneros. Han för fram en vanlig åsikt: vinmakaren avgör hur ett vin smakar, inte några hundra meter hit eller dit. Den som väntar sig att marken plötsligt ska få liv i ens jäskar kommer att vänta förgäves. Hittepå.

Det finns en del hygglig argumentation i det lägret. Det finns också vulgära gaphalsar som tycker att terroirkonceptet är mysticism för inavlat eurotrash, men vi kan strunta i dem. En del vinmakare vill inte att myndigheter ska dra pennstreck på kartan som drar med sig förutfattade meningar om hur vinet ska smaka, och pekar på franska kolleger som förtvivlat slåss mot medeltida byråkrati för att för göra intressant vin. Accepterar man en klassisk stil som marken står för – hej, Pauillac och Chambertin – accepterar man vad tidigare generationer har bestämt sig för och tar på sig en gyllene tvångströja. Och förresten: din mark är en del av område X – says who? Som Bill Harlan sade till Lettie Teague när hon ville prata kultkalifornier:
— Det skulle vara närapå omöjligt att skapa ett klassifikationssystem i en demokrati.

Men vare sig man låter diskussionen handla om appellationer eller inte går rörelsen hela tiden mot mer terroirtänkande i Kalifornien. En väg till personlighet. Vinmakare vill tolka sin vingård med alla dess förutsättningar, och berätta det för världen. Spelare som Napa Valley Vintners och Appellation America lägger ned stort arbete på att övertyga konsumenter om Napas nyanserade palett och understryker gärna att man hittar ”mer mångfald inom vinodlingen i Napa Valley än i Médoc eller Côte d’Or.” Vinentusiaster känner hur det pirrar lite i magen av namn som Eisele, To Kalon, Martha’s, Pisoni. Men att importera europeiska tankesätt har aldrig varit självklart i landet som ställde till med tekalaset i Boston.

Jag tror att det är i det ljuset man ska se Bond Estates. När Bill Harlan och Bob Levy fick sina första hundrapoängare av Parker för Harlan Estate var de redan igång med att rota fram vingårdslägen som kunde kallas dalens premiers crus. Harlan Estate gör ett vin från sina lägen, nu skulle Bond handla om specifika platser. Ingen gård är större än tre hektar. De två första debuterade 2004, i dag finns fem viner i en portfölj som siktar på sex. I allt material finns till och med en plats ledig till den sista etiketten.
— Bill Harlan har hundraårsplaner för alla gårdarna, säger Bree Dusbiber, medarbetare på både Harlan och Bond som tar emot i den silade skuggan under den magnifika eken.

Hon har sett utsikten förut och klarar av att prata och titta samtidigt. Rekryterad från Thomas Kellers restaurangimperium, ett halvår innan Bond 3Bonddirektören Paul Roberts gjorde samma resa. Bill Harlan verkar få det han vill ha. Tvärs över gårdsplanen från den gamla eken ligger anläggningen; riktigt vacker, en stor alphydda med panoramafönster mot dalen. Om Tognis caberneter kommer från en riktig bondgård med lite grovhuggna kanter är detta sinnebilden av en smakfull lyxresort med vinprofil. Inte ologiskt för Harlan som tjänade massor av pengar på en country club för extremt rika människor innan han gav sig på vinvärlden.

— Det handlar om att visa kunderna vägen. Vi har inte haft i närheten av samma tid på oss som de klassiska regionerna i Europa, säger Bree Dusbiber och visar vägen genom källaren, förbi ändlösa rader av ny, doftande fransk ek, som bukstinna gödsvin med röda gördlar. Här anar man en av förklaringarna till priserna. När sex stora jäskar i ek nyss såldes av, efter en eller två skördar, kostade de uppåt 10 000 dollar – på andrahandsmarknaden. Och så fatlagringen, omkring två år på nytt franskt för alla vinerna. Stora delar av den redan låga avkastningen säljs av anonymt i bulk, och ytterligare en bra skvätt som inte klarar ribban blir andravinet The Matriarch – som går för tresiffriga belopp i dollar.

Den som vill skälla Bond för pretentiösa har inga problem att hitta ammunition. Det finns inte ett hår av Jante i projektet, från den uttalade ambitionen att hitta Napas grands crus, till utskick som kostar flera vanliga flaskor vin, till den värdepappersinspirerade gravyren på etiketterna och den femstjärniga anläggningen. De rörde upp känslor när nollsexorna erbjöds till listan i våras: 275 dollar per flaska plus skatt och frakt krockade rejält med den ekonomiska verkligheten. Det finns många välbärgade människor i USA som köper osannolikt mycket toppvin, men krisen har sänkt värdet på deras tillgångar och det är inget snack om att det är lite svårare att sälja dyra flaskor just nu. Dessutom säljs inte Bonds viner separat: minimiköpet är alltså en flaska av varje. Inalles 1 375 dollar; minst det dubbla om du alls vill kunna följa vinets utveckling. För vin som kostar mindre på andrahandsmarknaden och inte har hunnit bevisa någon lagringsduglighet ännu. Hos andra kultvinerier köper folk sin tilldelning slaviskt för att inte ramla av listan – här vittnade många om att de fortsatte att få erbjudanden trots att de aldrig köpt någonting. 1982 Cos d’Estournel eller ett femtedels fempack uppifrån Oakville Grade? Utsikten ingår inte.

Bond 2

Men vinerna säljs. Och samtidigt kan Bond åka pulka på Harlan Estates stålblanka sköld. Här som där gör Bob Levy och Michel Rolland vinerna, även om Cory Empting är på väg att ta över som huvudansvarig på Bond. Metoder och noggrannhet är desamma. Harlans lista är en sådan som folk ställer sina nyfödda barn i kö till. Jag har pratat med kunniga människor som tycker att Bonds viner är bättre än Harlans, och inte ser någon anledning till att de skulle utvecklas sämre med ålder. Robert Parker, som erkänner att han brukar hålla igen med betygen till nya viner, har varit ganska entusiastisk över Bond, med förkärlek för St Eden; The powerful, 60-second finish provides the full monty, 97 poäng.

Ett problem i varumärkesarbetet är att många ser Bond som Harlans andravin, inte som det där försöket till terroirmärkt toppcab. De är inte helt glasklara själva, organisationerna flyter ihop.
— Bill Harlan skulle helst se helt olika namn på listorna (för Bond och Harlan Estate), men de är klart att det inte går, säger Bree Dusbiber.

Bond styr mycket av vingårdsarbetet, även om det talas om ett slags 50/50-arrangemang med ägarna. Själva namnet symboliserar banden mellan huset och de olika vingårdsägarna – i princip personliga vänner till Harlan – och de talar gärna om synergin som uppstår när båda parter vill något. Hundra års sikt, ni vet. Vi provar det senaste tillskottet i portföljen, 2006 Quella, vid fönstret mot paradisdalen och pratar om det sjätte vinet som ska bli den sista biten i Harlans-Levys-Rollands terroirpussel. Flera platser provas just nu, vin tillverkas redan av druvorna, men Harlan chansar knappast med sådant här och det lär dröja ett antal årgångar till innan nummer sex presenteras.

Bree Dusbiber är professionell, sympatisk, och bra på utpräglat säljsnack. Men man får nog tro henne när det handlar om jakten på den sista vingården. Ska någon hitta en oslipad diamant i genomgrävda Napa är Bob Levy en man med låga odds.
— De kan verkligen Napa som sina egna byxfickor.

*

2006 Bond Melbury
Ett av de två originalvinerna som såg dagens ljus med årgång 1999. Knappa tre hektar i sydläge, hyfsat högt ovanför Lake Hennessey med stenblandad lera.

Jag gillar det här. Kryddig och mjuk doft, komplex och vacker rödfrukt, åt körsbärshållet snarare än det tunga cabernetspektrumet. Lite blomtoner på toppen, och finns det inte lite mint i bakgrunden? Smaken lyckas förena smeksam mjukhet med rejäla unga tanniner och syran ger fräscht lyft åt rödfrukten. Slipat, snyggt och välgjort, redan skapligt drickbart, och känns lite Bourgogneinspirerat. Tusan om inte charmiga Melbury är min favorit bland de fem ändå.

2006 Bond Quella
Första flaskorna av Bond #5, från en gammal flodbädd täckt med tuff på 300 meters höjd i kullarna kring östliga Spring Valley. Lågavkastande gård som ger små druvor i små klasar, odlad sedan 1998 men alltså inte okejstämplad förrän nu.

Doften ger elegant mörk frukt i en egen, lite trevligt jordig stil, lite skygg ännu. Här finns gott om kol- eller grafittoner, som en penna när man har tuggat bort träet, och lite chokladfat. Smaken är utpräglat sötfruktig, skogsbär och hallon toppat med jord, och eftersmaken ekar av samma blyerts som i näsan. Det här vinet är en udda upplevelse, spretigt och inte riktigt i balans, till skillnad från husets andra viner som är rätt trevliga som unga och oförlösta.

2006 Bond St Eden
Nu är vi nere på Napa Valleys botten i trakterna av Oakville, alltså lite varmare men å andra sidan i norrläge. Röd, järnhaltig jord.

Betydligt mer öppet, mer parfymerat med uttrycksfulla topptoner. Gräddig mörk frukt, generöst med ek, sandelträ och några örttoner. Mjukt i munnen med en syra som jag först upplever som för låg, men som kickar in sent på ett lite udda vis. Annars smakar det idel ung och fräsch frukt med påtagligt fatig eftersmak, och i dag saknas uttryck och personlighet.

2006 Bond Vecina
Kalkstensvinet från granngården som gjorde Melbury sällskap när Bond debuterade med nittioniorna. Sluttande östläge på dryga fyra hektar.

Mm, det här är fortfarande min flaska, trots locktonerna från Melbury. Purpurfrukt; nyanserade vinbär, nyrörd marmelad med djup och krydda. Det är en stor, komplex och intagande doft, med löften om mineral och nybuteljerade asfalttoner. Smaken strålar av söt frukt, mosade svarta vinbär och en aptitretande kant där vi saknar engelskans savory i vårt språk. Den här upplagen av Vecina är lätt men mycket intensiv, med mindre tyngd än nollfemman men ordentlig tanninstruktur. Jättegott i dag; kommer att bli ett grymt vin om ett antal år när fler nyanser kommer fram och smaken hinner ikapp doften.

2006 Bond Pluribus
Vildvuxna, yviga stockar 300 meter upp på Spring Mountain, yngst i familjen innan Quella kom till i år. Fatjäst med hela klasar i jäsningen.

Rätt bordeauxlik doft med ceder, gräs och örter, allvarlig som en överstepräst med en duktig kropp av cassis, björnbär och plommon. Tallskog och mint kompletterar, och så gott om fat som är ganska råa i dag. Stort, tätt och tufft i munnen – fantastisk frukt och hemska tanniner, som ung, modernt utgjord, supermogen bordeaux. Parker säger 25-30 år, och nog krävs det lång tuktning för den här besten.

*

På amerikanska frukostbord står ofta en särskild typ av syltburkar, lätta att känna igen. Locket består av en ring och en separat platta, som måste ha fläckat ned många överraskade svenska byxor. Här står burkarna beredda att hamra in budskapet om Napaterroir, i givakt bredvid varje flaska, fyllda med jord från varje vingård. St Edens rödmatta burk sticker ut.

Har Bill Harlan lyckats ringa in Napa Valleys grands crus? Kanske. Han säger själv att det lär ta åtminstone 20 år till innan någon kan svara på det.

//anders

Tidigare i serien: Luc Morlet, Philip Togni.

The Cali Reports #2: Philip Togni

juli 21, 2009

Napa Valley har blivit Disneyland. En dollar för varje gång jag hörde det klagomålet i somras, och jag kunde köpa en liten egendom ute vid stillahavskusten och göra två pensionärsfat om året för husbehov.

Men det är svårt att säga emot ibland, och det blir inte lättare när man kör upp genom dalen längs highway 29. Köerna är värre än till bergochdalbanorna i Anaheim, tröga som urtidsdjur, uppsvullna med vita limousiner och turistbussar. I och för sig kör man förbi vinproducenter som är nästan lika kända som Disneyfigurerna – Mondavi, Beaulieu, Heitz – men är man van vid Piemonte känner man sig lite klaustrofobisk på tjugonian. Och lite, lite lurad.

Det är då man behöver Spring Mountain och familjen Togni som mest.

Togni 3En liten orienteringsrunda genom villakvarteren i västra St Helena, och så byts de färgglada skyltarna som lockar med Bubbles and oysters! mot sobert vägverksgula som annonserar Narrow winding road for 5 miles. Jag hinner knappt börja reflektera över kontrasten, så kommer nästa: Road narrows – 15 mph. Ännu smalare? Nåja. Automatlådan på min lilla hyrda Hyundai har inte en chans att trycka upp oss i 15 mph i alla fall, med det här motlutet. Bergsborna står för den lilla rännil av manuellt växlade bilar som säljs här i USA. Det är slingrigt som en alpväg, trassligt urskogsgrönt som i Edens lustgård och vackert så att man tappar andan.

Här, högt uppe på Spring Mountain, slog sig Philip Togni ned för 30 år sedan, och här har han blivit kvar. I en tid när försäkringsbolag och institutionella investerare tar över kända vinproducenter för enorma belopp är det Philip Togni, hustrun och dottern plus två heltidsanställda och två halvtidare som gör, säljer och hanterar husets 2 000 årliga lådor. Det känns naturligt. Undfallenhet och kompromissande är inget den gamle engelske geologen har gjort sig känd för sedan han tog önologexamen under Emile Peynaud i Bordeaux för många decennier sedan.

Hit hittar inga limousiner. Har man tonade rutor ser man inte ens grinden, plåtrör och hönsnät, siffran 3780 har nog kommit dit rätt nyss. Jag har fått koden, men här finns ingenstans att knappa in den. Ah, hänglåset har visst en kodsnurra, och så noga med att låsa igen. Jag undrar om en vanlig personbil tar sig ända fram till huset.

— Det är enormt stenigt! säger Birgitta Togni och sveper med handen över den sluttande vingården nedanför oss.
Utsikten är vykortsmaterial. Bortom rankorna faller skogarna på Spring Mountain ned i dalen mot St Helena; bortom dalen mera berg i tunnare akvarellnyanser. Dramatiskt och rofyllt på samma gång. Jag undrar om Hyundai är bra på att göra handbromsar.

Det känns lite märkligt att prata vinodling i Napa Valley på svenska och både Birgitta och jag famlar lite efter termerna ibland. Å andra sidan är det passande att få gårdens historia från en utvandrad svenska: det låter som något Vilhelm Moberg har diktat upp. Släpa sten ur jordbrukmarken år ut och år in, det är en gammal svensk paradgren. Men det skulle bli mera Moberg för familjen Togni.

När de hittade marken 1975 hade inget hänt sedan 1800-talet. En ensam vinranka stod bland ogräset i det som i dag är fyllt med cabernet och det var Togni 1bara att börja från noll. Förutom all sten som måste bort gällde det att få tillgång till vägen – ägorna var helt omringade. Det kostade bra land i en bytesaffär med grannen. När man sköt av bergets prärievargar blev det fritt fram för rådjuren, som kunde ha cabernetkalas i fred. 1981 planterades de första plättarna med cabernet sauvignon och sauvignon blanc, men dåtidens populära AXR-stockar var inte resistenta mot phylloxera och det blev stora problem. Och så Spring Mountains akilleshäl: Pierce’s sjukdom. Här uppe på 600 meter får man en del nattfrost som skyddar mot den fruktade insekt som kallas glassy winged sharpshooter och som sprider sjukdomen bäst, men Pierce’s tar sig ändå fram och har ställt till mycket elände. Många Tognistockar fick rivas upp och i dag finns ingen sauvignon blanc kvar. Bara husets bordeauxblandning med sitt andravin Tanbark Hill, och så det fullkomligt oväntade dessertvinet Ca’ Togni.

Just nu är det lugnt på Pierce’s-fronten, men Birgitta Togni gör sig inga illusioner om att ha vunnit kriget.
Det kommer tillbaka, säger hon. Det kommer tillbaka.

Genom de här gammaltestamentliga prövningarna har huset konsekvent producerat seglivade, egensinniga, stränga caberneter som kräver lång källartuktning och har skapat en trogen skara supportrar. En av dem är Robert Parker, som i och för sig kallar Philip Togni ”en del bergsget, en del människa”, men öser så mycket beröm över vinerna att det nästan känns tillbedjande. Och pratar om Napas Château Latour. Då krävs det att man tar lite egna vägar.

Philip Togni (uttalet? TO-nyi, han har schweiziskt påbrå) gjorde vin på Lascombes och Mayacamas på 1950-talet, på Chalone, Cuvaison och Chappellet. Året Lisa föddes gjorde han vinet som Parker har pekat ut bland de bästa amerikanska cabernet han har druckit: 1969 Chappellet. I dag titulerar hon sig också vinmakare på hemmagården, där alla helt enkelt får ta i med lite av varje när det behövs.

Vi tror på oss själva som gaffeltruckförare, säger en vindbiten gammal sjöman i skepparkrans och grå stickad mössa som kikar fram mellan högarna av lådor i lagerlokalen.
Tur att jag uppfattar den engelska dialekten och begriper att hälsa som folk. Jag tror inte att, säg, Aubert de Villaine står och staplar lådor så här års. Togni är särskilt nöjd med att Lisa blivit så skicklig med gaffeltrucken. Det är trångt på betonggolvet.

Har man gjort sin hemläxa på Philip Togni är man beredd på något ganska strävt och korthugget. Jag undrar hur den bilden har uppstått. En aning fåordig, kanske, men den här senige och energiske mannen är vänlig i överflöd, låter sig utan protester ställas upp och fotograferas mitt i arbetet, och har nära till en torr brittisk humor. Kanske är det hans strama viner som har färgat av sig på folk.

Togni 2

Att det sedan inte finns tid för småprat får man förstå när familjen envisas med att klara sig själv. Med egen flaskmaskin slipper man förlita sig på delstatens ambulerande buteljeringstruckar som i teorin skulle kunna kontaminera vinet, eller frakt nedför berget till andras anläggningar. Köpa in druvor utifrån skulle aldrig komma på frågan. Klistrar egna etiketter. Slumpen är inget man vill ha att göra med här. Glädjen över att Lisa till slut velat jobba i företaget är påtaglig, för annars hade familjen fått svårt att fortsätta klara sig själv som mom’n’pop business i längden.

Lisa Tognis svenska är förbluffande bra efter uppväxten i Kalifornien, brytningen bedårande när hon visar hur rankorna ska trimmas in för sommaren, när som helst nu. Många här binder skotten rakt upp från ståltråden, Togni satsar i stället på en variant med skott brant vinklade uppåt åt båda sidor, som ett Y om man tittar längs med raden från änden. Poängen är att behålla fördelarna med vertikalbindning, men få en bättre genomluftning. En del skyddande lövverk är viktigt under Napasolen, men här uppe snittar man 5-6 grader svalare än nere i St Helena. Runt 80 procent är cabernet sauvignon, 15 procent merlot och resten cabernet franc och petit verdot. Ovanför flyter den stora rovfågeln slött på uppvindarna längs berget, säkert en dryg meter mellan de utspända vingpennorna. Silvret under vingarna är visitkortet: turkey vulture, en stor gam.

Det är inte många meter från rankorna till anläggningen, byggd som en bondgård men med delarna staplade en efter en på varandra ned längs sluttningen. Inga luftiga tasting rooms med bardisk i polerat ädelträ; en liten stig under trädkronorna mellan dörrarna. Jag håller mig på respektfullt avstånd från tunnorna. Atmosfären är långt ifrån Lyx-Napas se-men-inte-röra, men källarspindeln mellan mig och ekfaten är stor som en barnhand och det är långt ned till vårdcentralen. Här får vinet 100 procent ny fransk ek första året och ligger totalt bortåt 20 månader på fat före buteljeringen. Tognis tycker om att samjäsa. Metoderna är annars rätt traditionella med överpumpning några gånger om dagen, jäsning i en dryg vecka, fyra omdragningar om året från fat till fat. Mellan en tredjedel och en fjärdedel av produktionen – framför allt från en del av gården som de inte anser ger rätt koncentration – tas ut och blir Tanbark Hill. Det får precis samma behandling som le grand vin, lika mycket ek, lika dyra korkar och flaskor, och det är inte alla som begriper vad det vinet har bakom en andraetikett att göra.
Han är väldigt… fussy, säger Birgitta som söker efter en förklaring.
Jag har börjat förstå det.

Och så inte snåla med pressvinet för att få till den där långa livskurvan: 20 procent pressat är vanligt i Tognis viner. Runt 100 lådor av varje årgång stannar kvar i huset i tio år innan de kommer som nylansering, allt för att otåliga kunder ska förstå hur vinet egentligen är tänkt att smaka. Men traditionellt surtjut som det inte blir folk av på 10-15 år, är det något man kan syssla med 2009? Alla andra verkar ju ha anpassat sig åt det mjukare hållet. Och så knappt någon marknadsföring.
Äsch, säger Philip kort, det finns tillräckligt många som vill ha vår stil. Och Parker tycker att vi borde ta mer betalt.

*

2007 Philip Togni Napa Valley Cabernet Sauvignon (fatprov, självrunnet)
Intensiv, yppig, stor, parfymerad, druvig doft, som om druvorna vore nykrossade. Här finns ren, saftig, färsk svartvinbärsfrukt med ljus och lyster, övertoner av jordgubbar och blommor, en aning sten och glödande kol. I munnen är det intensivt och helt fruktfokuserat men mycket stramt, med saftig fruktkropp som leder till en slank eftersmak av vinbär och tallbarr. Tanninerna är enormt fina och nästan smeksamma. Jättegott och betydligt mer tillgängligt än man kunde vänta sig, men så ska det ju i en fjärdedel pressvin också.

2007 Philip Togni Napa Valley Cabernet Sauvignon (fatprov, pressvin)
Det är här jag blir lite överraskad. Visst är det tufft, men inte så tufft som borde behövas för att slutblandningen ska kännas ung vid 20 år på T0gnivis. Men det är ju svårt med fatprov i svala lagringsrum. Den här pipetten har en mycket mörkare, kryddigare profil, mystiska björnbär – stram, kryddad sylt står det i mitt block. En explosion av kraft, intensitet och koncentration i munnen och bredvid de här fyrverkerierna verkar tunnan ha ungefär lika mycket tanniner som sin självrunna granne.

2006 Tanbark Hill (nyöppnad flaska)
Härlig doft i god husstil. Kaffe på mörk frukt, intensiva björnbär och svarta vinbär plus en köttig touch toppas med ett stråk av sommaräng, gräs och paprika. I munnen har vinet en saftig, läskande profil som stramar upp sig längs vägen, fin syrabalans och perfekta mattanniner. Cederträ och kol i eftersmaken. Det är faktiskt påtagligt lättare än förstavinet och mittpartiet framstår som lite vekt i jämförelse, men det är en attraktiv, klassisk cabernet som står bra på egna ben.

2007 Ca’ Togni (fatprov)
Varje år gör familjen ungefär ett fat av det här udda röda dessertvinet från en brant terrass med black hamburgh, en svart muscatdruva som egentligen varit bordsdruva. Philip Togni snöade in på idén med inspiration från Sydafrikas Constantiavin, fixade stockar från experimentplantskolan på UC Davis och satte igång att slåss mot fåglar och tvättbjörnar (japp) som också vill käka halvskrumpen muscat innan det är dags att skörda i november, kring 35 brix. Plockat druva för druva, 23 gram restsocker och och 14,5 procent alkohol, får ett år på gammal ek och släpps ut vid fem år. 60 dollar för en halvflaska, men det finns finns alltså bara 80 lådor om året (på halvor). Parker ger 95-96, han älskar den här kuriositeten.

Oj då. Som en björnbärspaj i en rosenträdgård. Supermogen, intensiv doft som också har körsbärsmarmelad, blåbär, honung, nötter och allsköns kryddor. Smaken är en galet koncentrerad kopia av doften, ändå rätt fräsch, mer ungsbakad än bränd.

*

Det är en fin avslutning, Ca’ Togni, och en fin nyansering av bilden. Mannen som har fått rykte om sig som granithård visar sig ha en riktig sweet tooth också. Det går inte att spotta en droppe, om jag så måste övernatta under en jeffreytall på Spring Mountain Road.

//anders

PS: Enligt en artikel i NY Times från 1990 var Philip Togni då 63 år gammal och skulle alltså vara över 80 i dag. Det skulle aldrig falla mig in att fråga, så jag vet inte. Jag hade kanske tippat 65-70, och hittat på en bra undanflykt om han ville springa ikapp uppför berget. Om Times har rätt kan nog Parker vara något på spåren med sin bergsgetteori.

PS 2: Av alla tillfällen att ha kameran på fel ställe var det här nog ett av de sämre. Mobiltelefoner har lite problem med sådana här landskap.

Tidigare i serien: Luc Morlet.

The Cali Reports #1: Luc Morlet

juli 14, 2009

Luc Morlet är lite nervös.

Mannen med det ständiga lilla leendet och den pittoreska brytningen har fyra timmar på sig innan han ska operera ögonen, för att slippa bära sina runda glasögon. Men lite vin är nog bra för att slappna av, resonerar han. Och han har redan gjort vad han kan för att försäkra sig om att det går bra.
— Min lillebror fick prova först, avslöjar han och skrattar med hela ansiktet.

Luc Morlet

Lillebror heter Nic och är vinmakare hos Sir Peter Michael lite längre norrut på Mount St Helena. Toppjobbet som han ärvde efter Luc, när storebror tyckte att vingarna och plånboken höll för en egen etikett. Sedan 2006 står Luc Morlet bakom Morlet Family Vineyards – man vet ju aldrig vilken Morlet som kan behövas i firman i framtiden – och har stockar i backen på några hektar i Knights Valley i Calistoga, men de har inte hunnit särskilt långt än och i portföljens tolv viner är det i princip kontraktsfrukt som gäller. Han ler lite förläget över de fototricks som behövdes för att få till ett hav av lövverk med berget i bakgrunden i pressmaterialet.

Än så länge är Morlet inhyst hos Château Boswell utanför St Helena, en vacker egendom vars vin han förstås också gör. Det blev lite ledig plats här när Kongsgaard flyttade ut sin produktion, och Morlet fick en egen vrå längst in i den långa, fuktiga, tunnelborrade källaren. Det låter som om vi pratar om tredjehandskontrakt på studentlyor och inte producenter av 300-dollarsviner.

Nästa gång vi kommer tillbaka lär det bli till en egen anläggning. Det är svårt att beskriva drivkraften hos den här mannen. Han är inte missnöjd där han är, men att skissa på nästa steg hela tiden verkar sitta i den nordfranska ryggmärgen. När vi andra drar oss för att måla om i hallen talar Luc Morlet om att holka ur en stor kulle i ett av världens högt prissatta jordbrukslandskap.

Som äldste sonen i en familj som odlat vin i Champagne i generationer får man egna stövlar när man börjar gå och en plats i firman att växa i. Ändå står vi och pratar nedanför en kulle längs Silverado Trail och inte i Epernay. Förklaringen heter förstås Jodie, numera Morlet i efternamn och mor till familjens två barn. Luc gjorde en vända i Napa 1993 och kom tillbaka för att stanna 1996, gifte sig med Jodie och blev vinmakare på Newton Vineyard.

Luc Morlet - källaren

Det är lätt att fastna i att droppa namn om man vill teckna en bild av Morlets karriär. Som vinmakare på en rad egendomar har han haft att göra med människor som Helen Turley, Michel Rolland, David Abreu, John Kongsgaard och många andra. Poängen med sådant rabblande är att förstå hur man kan göra tolv kvalitetsviner i Napa utan att knappt ha några egna stockar. Bra land här är idiotdyrt, och en stor del av arbetet går ut på att säkra kontrakt på druvor från andras ägor. Då gäller det att kunna terrängen på millimetern – och känna folk.
— Vi letade upp frukt som de stora namnen hade missat, förklarar han, som om det handlade om att gå ut och plocka kantareller.

I dag sitter han på långtidskontrakt som låter honom ha ett nära samarbete med ägarna och lägga sig i hur gårdarna brukas. Kronjuvelen är en skaplig plätt i Andy Beckstoffers omsusade To Kalon i Oakville, som blir hans toppcabernet Cœur de Vallée. I några fall sköter han gårdarna själv genom den typen av jordbruksföretag som erbjuder sådana tjänster här. Allt organiskt. Tolv gårdar låter schizofrent. Det gäller att ha bra sittfläsk och en bra bilstereo.
— Min truck är mitt kontor, skrattar Morlet, som kör uppåt 5 000 mil om året bara i jobbet. Det är tur att omgivningarna är så vackra.

Varumärket Le Petit Morlet är registrerat och klart, ifall han skulle känna behov av att göra ett nedklassat vin och göra 12 till 13. De unga stockarna i Knights Valley är uppenbara kandidater. Det är klart att det här kräver lite arbetsnarkomani, även om både han och PR-folket hellre talar om passion. För säkerhets skull importerar han och Jodie tunnor från ett franskt tunnbinderi, både för eget bruk och till försäljning. Och så vinmakande för flera andra projekt och egendomar, och konsultandet åt Peter Michael för att lillebror inte ska låta husstilen vattnas ur. Nämnde jag två barn i skolåldern? Mannens babyansikte är faktiskt en gåta, man kunde åtminstone kräva lite mörka påsar under ögonen. Det kanske är något med antioxidanterna i druvskalen.

Fast Morlet är mannen som satt på nätterna när han var ny i Kalifornien och filade på ett bättre sorteringsbord än de vanliga. Numera används det enligt honom själv av regionens alla kultproducenter, patentet ligger hemma i Luc Morletbyrålådan och intäkterna blev en språngbräda mot den egna etiketten. Som förstås sorterar på samma bord, druva för enskild druva. Han berättar att han personligen testar uppåt 5 000 korkar varje säsong. Passion eller kontrollbehov? Ett slags naturkärlek (och, utan tvivel, stora delar av kundkretsen) talar emot att gå över till skruvkork, men varje år – tumme och pekfinger tillsammans i luften – är han så här nära att byta. Fast Stelvinkapsyl ger luft i flaskan också, dagens 54-millimeterkorkar är valda för att minimera utrymmet mellan kork och vin.

Enkelresan från Frankrikes vingårdar till Napa Valley gör en vinmakare inte utan bagage. Morlet, med jord från Bordeaux och Bourgogne mellan tårna, använder ordet terroir några hundra gånger om dagen – och har förstås hamnat rätt, i en tid när all utveckling i Kalifornien går mot att uttrycka egenskaperna hos allt mindre jordlotter i flaskan. Det är så lätt här, säger han, det finns så otroligt många olika jordmåner här. Och för en regngarvad nordfransos är förutsättningarna i Napa lite som att meta i akvariet. Stabilare väder med generösa soltimmar, torr luft, få skadedjur. Vinmakaren bestämmer när det är dags att plocka, inte vädertjänsten. Ett dåligt år i Frankrike kan betyda att 90 procent av skörden är borta och resten deklasserad; i Napa slår det kanske 20 procent upp eller ned.
— Jag minns ett år när jag var liten när vi fick fyra hagelstormar. Inte en. Fyra, säger Morlet och tittar ut över Boswells soldränkta gårdar.

Samtidigt har ju en champenois en lite speciell relation till det här med terroir, eftersom blandarkonsten hålls så högt. Rösten hamnar ett par tonarter upp när han pratar om sitt vita La Proportion Dorée, semillon och sauvignon blanc toppat med lite muscadelle, vit bordeaux Napa Valley Edition. Tänk på parfymerna i Grasse, säger han, de aromatiska topptonerna från två procent muscadelle motsvarar pyramidens topp i parfymmakarens doftbild.

Luc Morlet anser själv att uppväxten i stövlar har givit honom en närmare relation till marken än många amerikanska vinmakare. Trots flera akademiska vinmakarexamina – plus en MBA från Dijon – är han inte den som springer omkring och mäter brix och pH till frukost, lunch och middag. Det är verktyg, säger han, och ställer sig bredvid alla de vinmakare som säger sig vilja göra så lite som möjligt själva. Jag har alltid ansett att det här med non-interventionism inte funkar i praktiken, men det kan väl ändå göra nytta som tankemodell. Morlets vinmakande handlar mycket om harmoni och slipning; här finns inga farliga kanter, mjuk krämig rondör och ett slags finstämdhet löper genom portföljen. Det mesta görs på ny eller gammal ek, allt får jäsa malolaktiskt utom just La Proportion Dorée, stjälkarna plockas bort. Låga skördeuttag, förstås, men inte så mycket grön skörd att stockens eget försvar mot påfrestningar sänks, för då tappar man naturlig syra som behövs när frukten mognar så långt. Resonabelt rakt igenom, dogmer och gyllene regler är det inte tal om. Mycket socker och alkohol efter solbadet här i Napa? Nja, Morlet mäter inte det heller till frukost, lunch och middag, och föredrar att prata om just harmoni i stället för balans, som han tycker gör tankebilden tvådimensionell. Och så var det det där med terroir:
— Harmoni beror ju på var du är.

*

2007 La Proportion DoréeMorlet Proportion Dorée
62 procent semillon, 36 sauvignon blanc och två procent muscadelle. Ett av Morlets favoritviner, byggt på matematiken bakom det gyllene snittet – fast den där muscadellen, en förälskelse som började med 100 stockar från 1950-talet insprängda bland en massa zinfandel, spräcker väl algoritmen. Skapligt med ek, blockerad malolaktisk jäsning, bâtonnage för att få till en krämig munkänsla. Några få lådor om året hålls kvar för att släppas färdiglagrade (”vi vill ju utbilda folk lite”) och Morlet tror att det har 10-20 år i sig.

Intensiv doft med varma, mogna äpplen, citrus och grön melon badande i smält smör och bakkryddor. Och så något parfymerat blommigt, åt kaprifol. I munnen är det just krämigt, rikt och glycerinfett med skapligt med alkohol, men kalassyror och strålande balans. Lång, lång eftersmak som klingar ut i en lite salt mineralkänsla, ett uns av beska, och citrongodis. Jag tycker oväntat mycket om det här.

2007 Chardonnay Ma Douce2007 Morlet Ma Douce
Sonoma Coast, Luc Morlets älsklingsområde när man pressar honom lite. Gården ligger svalt och genomluftat av havsbrisen runt 430 meter över havet, men dimman stannar på 300 meter och når aldrig druvorna. Lite Peter Michael-stil, tycker Morlet själv, i linje med arvet efter Turley och Kongsgaard. Parker anser att det har potential för 95 poäng och hyllar syran och renheten.

Nötig doft med äppelmos och stenfrukt toppat med citrus och samma fatgenererade bakkryddor som i LPD, stor men sammanhållen doft. Krämigheten går alldeles uppenbart igen när man får det här vinet i munnen, en bred och stor munkänsla som leder fram till en svans av mogen citrus och honungsmelon. Här finns en snygg mineralitet, men jag tycker inte att syrorna räcker till, helt enkelt. Klumpigt är det väl inte, men känslan blir lite väl fruktsöt och kladdig. Och Morlets långa medium plus-rostning på faten tar för mycket plats.

2007 Pinot Noir Coteaux Nobles2007 Morlet Coteaux Nobles
Odlas ute på Sonomakusten, Luc Morlets favoritområde för pinot och chardonnay, av familjen Nobles. Gården är planterad med en sån där gammal suitcase clone som någon knyckt i Bourgogne. Också påverkad av havsvindarna, andra åsen från havet räknat, och gjord med Bourgogne för ögonen.

Mycket vacker doft, ren och charmig, med fokus på ung och fräsch frukt men ändå med en svårfångad, gammaldags känsla. I skärningspunkten mellan jordgubbar och hallon, toppat med kryddig körsbärsmarmelad, kaffe, citrus och choklad. Smaken är ung och lite besk med tydliga tallbarr, absolut fjäskfri med fasta men smeksamma tanniner, elegant syra och lite blyerts och kex i eftersmaken. Munkänslan är helt strålande. 14,5 procent alkohol. Jättegott.

2007 Syrah Bouquet Garni2007 Morlet Bouquet Garni
Liten produktion ute i Bennett Valley, en appellation i Sonoma i krokarna av Santa Rosa. 14 månader på ek. Morlet pratar Rhône här, men vi får väl se. Han skulle gärna ha givit det här vinet lalala-behandling – sådär tre och ett halvt år på nya fat – men slits som åsnan mellan hötapparna: han tycker samtidigt att frukten påminner på ett så attraktivt sätt om de nykrossade druvorna och är rädd för att överlagra.

Jag hoppas ju att namnet inte spelar in här, men jäklar, vilken kryddighet som sprutar ur glaset. Alla örterna och lite nejlikor och sånt på en gång. Dessutom gott om kött, charkdisk och bacon i doften, som är påtagligt djup – och underbar. Fruktkärnan förenar björnbär och svarta vinbär och toppas med kaffe, tjära och glödande trä. I munnen är det slankt och syrligt som en snygg balans mot den söta mörka frukten, med unga men påtagligt mogna tanniner och redan god komplexitet. Svingott och min favorit i dag.

2007 Cabernet Sauvignon Cœur de Vallée2007 Morlet Coeur de Vallée
Jag är helt och hållet för cabernet franc! utropar Morlet – vilket förklarar varför han pytsar i 24 procent i en cabernet sauvignon. Han hade helt enkelt velat använda ännu mer. I Kalifornien får man nämligen sätta ut druvan på etiketten så länge den utgör minst 75 procent, och Napa Valley Cabernet Sauvignon säljer förstås lättare än Red Bordeaux Blend. Båda sorterna kommer direkt från To Kalon och får 16 månader på nytt franskt, och runt en tredjedel jäser också på fat.

Högt ovanför glaset finns underbara, svävande eteriska topptoner av unga svarta vinbär med en kyss av hallon. Längre ned ceder, tobak, lätta örttoner och stenrök, en flerdimensionell doft med hög kvalitet. Smaken är ren och vidöppen, komplett med ung framfusighet och stor, rund munkänsla uppstagad med rätt rejäla tanniner. Den söta frukten kompliceras av unga, kärva drag där cab franc-delen gör sig påmind. Eftersmaken är lång och tanninrik med svart vinbärsmarmelad och lite örtiga lakritstoner. Riktigt gott – men lider lite av Toto-syndromet: Snyggt, skickligt, välproducerat, slipat, ofarligt och med ett underskott på personlighet. Nu är det här ljusår bättre än Toto någonsin var, men ni fattar. Å andra sidan är lagringspotentialen uppenbar och anden kan nog vakna i flaskan vad det lider.

*

Vi eftersnackar säkert i trekvart medan L ammar lilltösen i skuggan under kastanjen med sitt glas Cœur de Vallée bredvid sig. Det strålar ut från Luc Morlet hur mycket han tycker om att prata, tänka och kontemplera vin. Så här skulle alla ha det, resonerar han, vin och sällskap. Särskilt de stora ledarna i den här struliga världen borde sätta sig ned kring några flaskor.
— Don’t you think they would loosen up?

//anders

2007 Diatom Clos Pepe Chardonnay

maj 22, 2009

Dags för hjärngympa! Kommer ni ihåg Brasses lattjolajbanlåda i Fem myror? Fyra prylar på varsin hylla, en passade inte ihop med de andra, men rediga Eva och fyrkantige Magnus fattade aldrig hur Brasse tänkte. Här kommer den vinösa varianten. Blandade djungelljud ur lådan – vilken ska bort?

1. Kalifornien
2. Elegant, mineralig, balanserad
3. 16,5 procent alkohol
4. Chardonnay

2007 Diatom Clos PepeFel fel fel fel fel! Ingen ska bort. Medge att man får bråka lite med hjärnan för att den inte ska göra revolt. Fast i min värld är det redan ett dokumenterat faktum att Greg Brewer är ett geni, så om någon ska lyckas ställa verkligheten på huvudet på det här viset är det han.

Diatom är extrema viner, experimentjuice som ska ändå ut i de farliga kanterna på den dimension som är kalifornisk chardonnay. Målet är den allra högsta renhet och återspegling av marken. Hemsidan ser ut som om Apple skulle förestå ett retreatkloster med rakade huvuden och vita linnekläder, och jo då, ordet serenity finns med. Brewer jäser i stål eller stora gamla fat vid riktigt låga temperaturer och tillåter förstås ingen malolaktisk behandling som skulle ge smörkola i mineraldrickan. Ingen fatlagring. Vinet ligger på fällningen, men får ingen bâtonnage och dras om innan någon autolys sätter igång – champagnebrödighet och krämig munkänsla är inte Diatom.

Med 16,5 procent spånken är 2007 Clos Pepe Chardonnay visköst i glaset, och trots minnet av ljuvliga 2007 Huber hinner jag tänka njaaaa… Men doften är sagolik. Maximalt kalkig, med ett spektrum av sval men fullmogen tropisk frukt och fräschör som hela havet. Skira toner av mango, persika och citrus, toppat med något som liknar hasselnötter, men man kan lika gärna tänka på allt som inte finns där.

En klunk, och munnen badar i mineraler. Man väntar sig pulvriga kalkavlagringar på tungan efteråt. Smaken är ljus och pigg med unga gula äpplen, citrusolja och persikofrukt – och ett jäkla tryck. Kalifornienkraft, men stenhårt kontrollerat. Chablis på steroider, med välsvetsad munkorg i rostfritt. Asketiskt? Långt ifrån. Men muskler utan ett gram fett.

De här druvorna kommer från en liten genomsandig, blåsig nordsluttning på mindre än en halv hektar i ett hörn av välkända Clos Pepe. Vinet har inte riktigt Hubers syror, men helhetsintrycket är ändå elegant och havsfriskt så att det nyper i kinderna tack vare renheten, och nästan salt av mineraler. Parker pratar om revolutionära viner och dammar av sin favoritklyscha: a tour de force in winemaking. Men det går ju inte att säga emot. 288 flaskor totalt, varsågod och skölj.

-Eftersom du frågar är det säkert uppåt 14,5, säger min far när jag ber om en gissning på alkoholen; en garvad gammal vinhund på andra sidan landet, överförtjust i vinet i glaset. Han blir lite tyst när han får se etiketten. Det är nyttigt med en kölhalning av hjärnan då och då.

//anders

4 x Bond Estate

februari 7, 2009

En källare, flaskor bakom dunkelt glas längs väggarna. I den bullriga trängseln av blandat vinfolk står en välklädd 14-årig pojke.

Den rosiga konfirmanden som alla lyssnar på visar sig vara värvad från sin post som chef för allt som har med vin att göra hos Thomas Keller (Per Se, 2005-bond-estateFrench Laundry och en del andra ställen jag inte skulle få bord på) till Bond Estates som director och exportansvarig. Hoppsan.

Jag har dragit bakgrunden till Bond här, men Paul Roberts uppdrag i Stockholm, utöver att sälja vinet, är att prata terroir. Det finns fransmän som hade satt lunchclareten i vrångstrupen om de hade hört honom jämföra Napa med Bourgogne utan att darra på manschetten och peka ut DRC som förebilden. Men tekniskt sett är ju Napa extremt diverst när det gäller jordmåner och mikroklimat – det är kanske bara historia tillbaka till romarna som skiljer, och sådant löser ju sig, så att säga, med tiden. Hur som helst, Bonds fyra vingårdscaberneter från 2005 i fyra glas, och jag är framför allt nyfiken på om de ska lyckas uttrycka någon känsla för läget.

Melbury växer i hårdpackad lerjord på baksidan av Howell Mountain. Doften är jättefin, parfymerad och blombevuxen med en air av påkostad fatmassage, och påminner nästan om en modern pinot: Mogna körsbär snarare än svarta vinbär som fruktfokus. Smaken är rödfruktig med fin sötma, lätt och syrlig med ont om tanniner. Riktigt nose wine, det här, förhäxande doft men en lite snål smak som inte kan casha in den checken. Och lite väl mycket ek i eftersmaken i dag. Roberts använder ordet precocious, brådmoget.

St Eden kommer från röd, järnrik jord i Oakvilletrakten; en dalgång, vilket kan betyda bakugn i Napa, men Roberts betonar gärna nordläget. Vinet luktar tuffare, mörkare och, tja, cabbigare än mjuka Melbury, med nykrossade mörka bär, cassis, rätt mycket choklad och den där grafitkaraktären som Parker brukar beskriva som charcoal. Intensitet och fokus i munnen är utmärkta och känslan är rätt slank och saftig trots kraften. Tanninerna är superfina, men jag vill ha mer struktur i ett sådant här vin.

Vilket är lika med Vecina, en liten plätt nära Harlan Estate, i östläge med vulkanjord som ger lite mer tanniner. Här använder Bond en del fatjäsning, och det slår igenom i doften. Men förutom det är karaktären mörk och förnäm, med tyngre frukt åt plommonhållet och riktigt bra fokus. Jag brukar fnysa lite åt Parkerklyschan pain grillé, men här sitter den faktiskt mitt i prick. En stor, intensiv, intagande mörk bärfrukt med en tajt tanninkorsett leder till en lång eftersmak av körsbär och blåbär i marmeladform. Mycket bra. Helt klart mitt val – om jag, helt hypotetiskt, någonsin skulle ställas inför ett sådant.

Pluribus är det senaste tillskottet i Bondfamiljen (ett femte, Quella, finns men har inte nått ur huset än), skräddarsyddes åt Bond och grävdes ut ur en sluttning på Spring Mountain. Det här glaset doftar som modern bordeaux, med mer utpräglad cassisfrukt, mörka plommon, lite paprika och en skvätt espresso. Smaken är ung och tuff, snygg mörk centralfrukt som drar åt marmelad på slutet och en liten gräsighet. Den lätta munkänslan imponerar så smått med tanke på fruktintensiteten. Kraftpaket med uppenbart lagringsbehov.

Det är inget snack om att det här är fyra distinkta viner med egen karaktär, trots att de – kanske med undantag för Melbury, även om den förstås också har utveckling framför sig – är i yngsta laget. Jämförelsen är riktigt rolig. Men de görs i fyra olika anläggningar, och vad som är terroir och vad som är människa ska man ha mer erfarenhet av området än jag för att slå fast. Att Bond fortfarande är billigare än Harlan säger tyvärr inte så mycket, så chansen att de står på mitt middagsbord framöver är försumbar. Det blir ju så när man plockar av en vingård i femton omgångar för att producera 600 lådor.

//anders

PS: Jag tror starkt på total genomskinlighet. Alltså: Det här var en branschhistoria som Bondimportören Divine stod bakom, och sådana betalar naturligtvis ingen av provarna för. Som sagt: I call them as I taste them, och kommer alltid att tala om hur det förhåller sig.

PS 2: Paul Roberts är, för den nyfikne, 36 år gammal. Så det är lugnt, jag har åtminstone ett eller två år på mig att komma ikapp på karriärsstegen.

PS 3: Det är värt att gå till Bonds hemsida bara för att leka med muspekaren på startsidan. Lite oväntat för en prestigeproducent…

2004 Ridge Geyserville

januari 19, 2009

Svaret är förstås öl.

Men om man prompt ska dricka vin till lillebrors vildsvinsburgare får ni medge att zinfandel liksom kliver fram ur garderobsmörkret och räcker upp 2004-ridge-geyservillehanden med en halvdiskret teaterharkling. Och om det prompt ska drickas zin på Creutzgatan, då hamnar man ju hos Ridge. Diskussionen hos Finare Vinare häromdagen gör oss nyfikna på vart Geyserville från 2004 har tagit vägen.

Det har tagit vägen precis dit vi ville, kan vi konstatera mellan käksträckande tuggor och allt mättare stönanden. Intensiv och mättad i doften, med hela den klassiska Draperfrukten: Mörka mogna körsbär, björnbär och alla deras småkusiner. Den mörka, generösa näsan är riktigt kryddig, och faten har lämnat precis lagom mycket efter sig för att möta druvans egen Santa Maria-hylla. Och så en aning mandelmassa på toppen.

Vi har väl luftat en timme eller så när maten är klar. Bra tryck i smaken! säger vi i munnen på varandra. Mogen, avrundad frukt i lager på lager; ändå höga syror och föredömliga tanniner – intensitet och balans hand i hand. Kryddorna finns med, och mer retfullt lockande pepprighet än jag har hittat i någon tidigare Geyserville, så här på språngbrädan mellan ungdom och mognad. 18 månader på fat? Sömlöst integrerat. Bortåt 15 procent alkohol? Jaså?

Det här är ren njutning i korsningen mellan hedonism och stadigt, traditionellt hantverk. Den klassiska frågan om huruvida man föredrar Geyserville eller Lytton Springs ska man inte helt vifta bort, men Geyservilles lite stramare finess hamnar farligt nära bullseye på min tavla.

//anders

PS: Men vildsvin som är så magert, blir inte hamburgare torra? Nix. Inte om en god tredjedel av smeten består av grovriven Wästerbottenost. Men det tricket fungerar antagligen på sågspånsburgare också.

PS 2: Tech specs: 75 procent zin, 18 procent carignan från gamla stockar och sju procent petite sirah. The full 411 här (pdf).

Del tre: Harlan går igen

september 25, 2008

Amerikanska vinamatörer kan räkna upp sina omhuldade kultcaberneter om du väcker dem klockan tre på natten. Be dem sedan stryka en i taget – det är bara att hålla ficklampan stadigt i ögonen på dem – och chansen är stor att många sitter kvar med Harlan Estate. Bill Harlan och vinmakarteamet Bob Levy (gift med Martha McClellan, och så har de visst en vingård ihop också – det börjar likna Piemonte) och Michel Rolland var inte ensamma om skyhöga ambitioner och priser och yttepyttesmå produktioner, men fyra hundrapoängare från Baltimore betyder en del i de här sammanhangen.

Tyck vad du vill om vinerna, men framgången går inte att snacka bort. Så vad gör Harlan/Levy/Rolland? Drar igång en etikett till, förstås. Med samma ambitioner. För det kan ju vara skönt med lite konkurrens i det segmentet.

Bond äger inte sina plantor, men talar om exakt hur de vill att gårdarna ska skötas. På 90-talet gick det inte längre att köpa mark i Harlanklass i Napa, men Levy kartlade vilka plättar han kände skulle kunna nå stjärnstatus – han är uppenbart förtjust i orden grand cru – och skapade nära relationer med ägarna. Resultatet är fyra vingårdsbetecknade viner, alla förstås i små upplagor, som raskt gick hem hos dem som gillade Harlan Estate. Släppriser på 450 dollar (Bond St Eden 2005) är ju dessutom rena rean jämfört med Harlan. Om sedan mannen själv inte gillar uttrycket kultvin är det nog lite för sent att ändra på den saken.

• 2001 Bond St Eden Cabernet Sauvignon

Ogenomtränglig färg; man funderar på att måla hus med det här vinet. Näsan får extremt koncentrerad mörk cabernetfrukt som redan har dragit på sig lite soja och buljong. Uppenbart svindyra fat och en fin grafitton svävar ovanpå, och så finns det en medicinal karaktär som är svår att definiera. Mäktig cassisfrukt i munnen, men en armé av tanniner håller alla nyfikna borta. Parker förklarade redan 2005 att det här vinet var färdigt att avnjutas, men jag hittar bara potential i dag. Inte otänkbart att det har gått in i en tuffare fas på dryga tre år.

• 2002 Bond St Eden Cabernet Sauvignon

Okej, här kommer man i alla fall in i farstun. Här finns betydligt yppigare frukt, sötmogna svarta vinbär som inte är helt olika Blankiet. Lite gräs och ceder viskar om Bordeaux i en doft som är riktigt bra. Den mogna mörka frukten i första klunken är verkligen femstjärnig; cassis, blåbär och rejäl näve blommor. En perfekt grästouch ruggar till bilden lagom mycket och balansen är fullkomligt strålande. Far and away bäst i flighten, men också den enda som har någonting att säga smaklökarna just nu.

• 2003 Bond St Eden Cabernet Sauvignon

Mörk generalfrukt som drar mer åt plommon än de andra, plus en aning körsbär. Djup och komplex doft med lakrits och paprika, mynta och timjan. Känns lite lättare i munnen än 2001/2002, men fortfarande givetvis högkoncentrerad med rovdjurstanniner. Den lite rödare frukten känns logisk i det lite lättare uttrycket, men vi är rätt långt ifrån Volnay här. Syran hade gärna fått vara lite mer uttalad.

• 2004 Bond St Eden Cabernet Sauvignon

Minst öppet av de fyra, men vaknar och gäspar lite efterhand. Frukten känns mer avmätt än hos storasyskonen, men här finns en läcker kryddpalett, rostbiff och en touch av paprika. Sjuka tanniner slår först och struntar i att fråga sedan, det känns tvärstängt i munnen. Igen har jag svårt att förstå Parker, som rekommenderar ”1-3 years of bottle age” i december i fjol. Diskussionen blir lidande av förlamad ansiktsmuskulatur.

Sammantaget en svår flight för en kille med begränsad erfarenhet av hur stratosfäriskt prissatt kultcabernet utvecklas. 2002 lyste med alla tecken på ett skickligt gjort vin, men var också tillgängligt; ett beprövat sätt att vinna en provningsflight. Jag sätter upp det hela som värdefulla läropengar och går vidare i livet.

En flight kvar. Riktig Divinebonanza som tar i från tårna. Vi ses.

//anders

Del ett: Svågerpinot

september 21, 2008

Har Anders skrivkramp? Heroinproblem? Exil på Caymanöarna med Ekobrottsmyndigheten i hälarna? Nej då. Men solbrännan är renoverad, och jag kan berätta att det har hänt igen.

Om jag låter lite oskarp någonstans beror det på att mina provningar, alas, inte brukar se ut så här. Vikingarna hade nog tänkt sig Valhall så här om någon hade bjudit dem på ett horn Sine Qua Non. Men häng med för all del, så väntar Robert Parkers egen pinot, den godaste merlot jag har druckit, del två i sagan om Harlan, En Piemontesisk Jätte och den sjukaste flight jag har varit med om: 500-poängsflighten. Fem glas, kranvattnet oräknat. You do the math.

Vi gör som förra gången och tar en flight i taget i sommarföljetongsanda. Uppdelningen är inte ett led i min ständiga strävan att vara pretentiös. Jag tror bara att det blir behagligare att läsa – och skriva – på det viset.

Beaux Frères är den gård i Willamette Valley i Oregon som Robert Parker äger tillsammans med sin svåger (just det  – beau frère på fraggelspråket) Michael Etzel och en tredje delägare. Så här smakar alltså pinot om advokaten själv får välja.

• 1996 Beaux Frères Estate

Tydligt brunstruken och lätt färg. Doften är mycket mogen med gamla hallon, lite mentol och vissnande rosor, men det mesta har blivit till nyponsoppa och tydligt buljongiga drag. Tomatpuré och soja är först ut i munnen. Det finns en del frukt kvar, men den gör inte större nytta och det hela är rätt ointressant. Oregons årgångstabell sitter inte riktigt, men 1996 beskrivs tydligen som rätt svag.

1998 Beaux Frères Estate

Vackert rubinröd med betydligt mer liv. Men ligger det inte en skum tvålig karaktär över hela kalaset? Mörkare, påtagligt mycket tätare frukt, hur som helst, med en aning cassis och några animaliska drag. Dessutom en allt tydligare ton av mint, exakt som linimentet i omklädningsrummen när man gick på högstadiet och spelade fotboll. Smaken har bra form och börjar med en snygg balans och körsbärsfrukt, men avslutar med uttorkande tanniner som drar ned intrycket. Det känns som att frukten kommit och gått utan att trätanninerna någonsin mjuknat helt.

2000 Beaux Frères Estate

Blommiga toner och hallon dominerar näsan i den påtagligt yngre nollnollan. Rätt mineralisk, med en aning körsbär, och så nypon igen, men mera direkt från busken den här gången. Kryddig frukt och mogna hallon i munnen, under ett tak av lite dammigt steniga toner. Fin lätthet och behagliga tanniner, men ändå känns något lite fishy med den här flaskan. Kanske är stenarna lite väl källardammiga?

2006 Beaux Frères Estate

Jamensådärja. Den superlätta färgen berättar om ungdomen redan innan näsan gör det. Riktigt fin näsa som drar åt jordgubbsyoghurt, med vanilj och vackra övertoner av blomsterkrans och banan. Den sköna syran gör vinet lätt och smidigt i munnen och ger en föredömlig elegans åt den jordgubbssaftiga smaken. Det här är riktigt bra, djupt, redan rätt komplext utan extra fläsk i den skinande röda frukten. Hörde jag rätt att den här ska klocka in på 15,5 procent? Verkar helt obegripligt, det känns mer som 13,5.

Nollsexan står helt ohotad för mig medan de andra dras med åtminstone något problem var. Vi är några stycken som enas om att många pinoter från nya världen gör sig bäst när de har sin primära frukt i jungfruligt behåll – åldras kan man göra i Bourgogne.

Up next: Merloten som fick Helen Turley sparkad från Blankiet. Stay tuned.

//anders

2004 Sea Smoke Southing Pinot Noir

augusti 22, 2008

Det går inte att vara vinintresserad utan att då och då stöta på Sideways. För fyra år sedan rörde den om i vingrytan och ingen har riktigt kunnat låta bli att skaffa sig åsikter. Miles (Paul Giamatti) är egentligen ett vinarsle, nedlåtande och mästrande, men världen klunkade i sig och hämtade påtår. Alltså fick små odlare plötsligt se sina obskyra pinoter på auktion för tio gånger priset, eftersom pinot noir-druvan är “the most haunting and brilliant and subtle and thrilling and ancient on the planet.”

Jag har sett bättre filmer. Men jämför man med hur det kändes som hockeyjunior när Rob Lowe snubblade sig igenom Youngblood, så framstår Sideways som en rätt välgjord rulle för vinintresserade. Vi får konstanta tjuvnyp, framför allt i form av Miles svåruthärdliga personlighet och babblande om a soupçon of asparagus. Ändå anar man kärlek, om än plågad och småskamsen, bakom skildringen av vinnörden. Och den respekt för specialintressen som Youngblood – och tusentals andra rullar – saknar. Filmskaparna har ansträngt sig för att få de flesta detaljer rätt och bygga wine cred. Flaskor som fladdrar förbi är valda med namndroppande omsorg för att insiders ska kunna le i smyg, till skillnad mot hur man får ta fram skämskudden så fort någon plockar upp en gitarr på fel håll i slentriantillverkade musikscener. Varpå bloggare och forum skrapar ihop kompletta listor på filmens alla viner, Decanter ordnar Sidewaysprovning och folk ställer sina spädbarn på väntelistorna hos Kistler och Sea Smoke. Kom inte och säg att filmen inte har satt sin pinotröda fläck på vinvärldens slips.

Sea Smoke gör en cameo på bordet när Miles och Jack drar i sig alldeles för många liter tillsammans med Maya och Stephanie på The hitching post. Regissören Alexander Payne är helt enkelt ett gammalt fan och skrev in 2002 Sea Smoke Botella i manus. Southing är steget över, och ja, det är klart att vi är nyfikna.

Det är också klart att det egentligen är för varmt för pinot noir i Kalifornien. Sea Smokes gårdar ligger i höjd med Tunisien. Men Santa Rita Hills i Santa Barbara har blivit en hot spot, förlåt, cool spot, för producenter som vill göra ett försök med den där jobbiga druvan. I dalgången där Santa Ynez River rinner kan man odla på sydsluttningar och fiska upp så mycket sol man vill, samtidigt som Stilla havet fortfarande ger skapligt med svalka. Och så det gyllene ägget: Havsdimman som kryper upp i flodfåran och håller kvicksilvret i koppel. The sea smoke. Ni fattar.

Southing är en 92-poängare som öppnar med gräddig frukt i rätt tjocka fatkläder. Det är stort, varmt, generöst och intagande, varma körsbär och koncentrerad mörksöt björnbärsfrukt. Samtidigt finns det något… ädelt över doften som mina tidigare cali pinots har saknat; högdraget, mystiskt. Lite köttkänsla blandas med exotiska bitoner som man ofta får i ambitiösa röda från nya världen. Doften är väldigt kryddig och det är inget snack om vad vi sitter med.

Attacken är inte dum och den syra som faktiskt finns kommer först. Southing smeker hela munnen samtidigt. Den stora, yppiga och generösa kroppen är byggd av synnerligen välgjord frukt, med bra djup och strålande koncentration. Producentens och fansens idé om firm structure ska tolkas mot en amerikansk bakgrund, men slappt är det inte.

Tropikdrömmarna från doften finns kvar mot gommen, och det går att hitta en del blomtoner. Och så smakar det cola! Lätt att hitta, svårt att glömma. Jag saknar mina burgundiska syror och tycker att pinot (och det mesta i vinväg) ska vara slankare än så här, men aromatiken är utmärkt och den överdådiga frukten ren och klar. Både smak och doft djupnar under kvällen och tvingar oss tillbaka. Det pratas mycket om att Sea Smoke gör lagringsviner, så även om en eurogeek knappast tänker lagring här blir det nog att vänta på nästa Southing och se vad som händer.

Bourgogne har fortfarande ett fast grepp om världsrekordet i pinot noir, och tyvärr – och det här är inte intressant nog för att tävla om det är jag som dömer. Överdåd är nog sällan det jag letar efter. Men i Kalifornienklassen är välgjorda Sea Smoke en skaplig kandidat. Stockarna är från 1999 och lär väl bara bli bättre. Om det kostade hälften så mycket skulle jag kanske köpa fler.

//anders

2004 Ridge Lytton Springs

augusti 15, 2008

Lytton Springs och Geyserville från Ridge är egentligen de enda zinfandelviner jag dricker numera. Druvan har en så sprängmatad potential för frukt, restsötma och alkohol att det krävs dubbla seldon för att den inte ska bli Ronald McDonald, och ingen har bättre grepp om den än Paul Draper och hans team. Dessutom har de visat sig kunna bli oväntat gamla, och plocka på sig sekundärtoner utan att tappa greppet. Inte heller något man väntar sig av vilken zin som helst.

Lytton Springs från 2004 åker fram som kvällssnackarvin. Doften är precis som vanligt, öppet fruktig med blandade mörksöta skogsbär och övertoner av blåbär. Ekfaten är ganska framträdande, men det stör mig inte i de här vinerna. Ridge lufttorkar träet i stället för att rosta, och har alltid haft en så elegant touch i händerna. Och blåbärspaj ska ha lite vaniljsås.

Syrorna är helt okej, vinet har skapligt rena konturer och mer tanniner än man förleds att tro. Arton procent skaltung petite sirah är ingen dum idé. Söta björnbär är gott. Men jag kommer inte ifrån att Lytton Springs har haft större ögonblick än 2004. Lite av elegansen och fräschören saknas. Trycket i själva frukten är inte heller sitt vanliga parfymerade jag, utan det är alkohol och sötma som står för rondören. Jag har druckit fler flaskor och känt ungefär likadant.

Gott, visst. Man kan dricka betydligt sämre vin än 2004 Lytton Springs – men också betydligt billigare. Andra år har lagt ribban högre (hej, 2002) även om Parker delar ut generösa 90 poäng. Och egentligen gillar jag ju Geyserville, med större andel carignan från gamla stockar, bättre.

//anders

PS: Det är klart att det finns annan god zin. Men jag orkar bara inte vada genom sirapsträsken med 16,5 procent alkohol brännande i näsan för att hitta den.

2004 La Spinetta Bionzo vs 2005 Ridge Geyserville

juli 11, 2008

Nu ska det avgöras: Finns det gemensamma drag i vinerna från La Spinetta och Ridge? Jag associerar alltid till den ena när jag dricker den andra, men spricker den romantiska idén under laboratorielampan? Det här är en parallell jag borde ha hällt för länge sedan.

La Spinettas Bionzobarbera från 2004 var vansinnigt charmig i fjol, både på Creutzgatan och hos spinettorna i Castagnole. Nu är den fortfarande mörkt lilaröd, men börjar få tydliga mognadsdrag i färgen. Näsan är så lätt att känna igen, med sina svarta vinbär – marmelad och sommarfräsch buske – och fatiga övertoner av bittermandel och barberanagellack. Den är lika yppig som sist, med mörka mogna körsbär, örtiga kryddor och en söt fikonsky. Doften har egentligen inte skiftat så mycket, möjligen fått ett lite äldre stråk, som förra säsongens syltkrukor, och hallonparfymen har lagt sig.

Geyserville är något så ovanligt som en zin med lagringskrav, och nollfemman är förstås inte klar än. Men de brukar ha en babycharm som lockar till barnamord, och dessutom vill jag ta tempen på den här för att veta hur jag ska hantera syskonen. Doften är, så klart, mycket yngre än italienarens – men de har absolut mycket gemensamt, framför allt i krysset mellan likörtonad spetsfrukt och kryddig ek. Geyservilles lufttorkade fat känns lite mer vaniljtonade mot Bionzons aromatiska profil. Björnbär, blåbär och moreller ger tydlig Ridgekänsla. Och så mjölkchoklad och några droppar likör.

Barberan känns saftig och duktigt syrlig i munnen, vilket förstärks av att frukten har börjat glesna. Mognare drag tar också plats på fruktmosets bekostnad; löv, tobak, tomatplanta. Det är ont om tanniner och huvudintrycket är att vinet inte riktigt har strukturen för lagring. Det var godare i fjol, med slösande rika och högextraherade körsbär och vinbär. Nämnde jag lakrits?

I andra glaset visar Geyserville upp snyggt fokus utan syltboja om foten. Rik frukt är rätt ord, med björnbärsmarmelad och cassis toppat med en snygg pepprighet. Balansen är bra och strukturen ganska fast. Det är uppenbart varför jag gillar Geyserville med mer ålder under korken, när frukten blivit mer dekadent. Visst är den god i dag, men känns som en puppa som en dag får vingar, färger och mönster. 2005 är fyrtionde årgången av zinblandningen, som har 17 procent carignan från 120-åriga stockar och en skvätt petite sirah – ovanligt lite den här gången, eftersom zinfandelfaten hade så ovanligt kraftiga tanniner – och både Paul Draper och recensenterna har verkat mycket nöjda.

Lillebror har inte bara tagit med sig hela familjen, utan hjortfileter också, och dessutom en påse gigantiska kycklingklubbor från pappas prisbelönta uppfödargranne Mowitz i Åkerström. Kanske är det köttet som får vågskålen att tippa över åt Bionzos håll den här gången. Kanske är det syrorna. Kanske, å andra sidan, favoriserar jag bara Italien som vanligt. Och 2005 Geyserville med tre år till på nacken kommer att vara ett strålande vin. Bionzo växer efter hand, luckorna tätas, men nog är det sista valsen och årsbarnet från Gallina-läget hemma ska drickas upp asap.

Det känns i alla fall skönt att alla korsassociationer mellan de här båda producenterna inte bara var hjärnspöken.

//anders

2004 Ridge Monte Bello Chardonnay

juli 8, 2008

Vi grillar oss vidare genom den svenska marina faunan, i desperat jakt på tröst för det eländiga semestervädret. En vecka till med 15 grader, blåst och regn, så går inte ens det mest obskyra havskreatur säkert för lågor och tänger.

Till en formidabel havskatt med grillad sparris och citronsmörsås plockar vi fram en tyngre kalifornier. Det har väl framgått förut hur mycket jag tycker om Paul Drapers viner; inte minst förmågan att kombinera generös fatbehandling med elegans och balans. Men här tippar det faktiskt över.

Det halmgula vinet öppnar med en enormt fruktig doft, så tung att den nästan slår över i röda bär. Den kryddiga intensiteten är riktigt attraktiv, bredvid en tydlig smörig fatkaraktär toppad med rostade hasselnötter. Mogna gula äpplen hittar man också, och plommonsylt.

Syran kommer faktiskt först i munnen, men sedan tar de övertydliga faten över. Intensiv rostad ek, nästan terpentin, med smör, marsipan och hela barnkalaset. Kärnan är byggd av riktigt mogen och söt frukt med övertoner av mörka mogna citruskusiner. Dessutom finns en udda men tydlig mintton. Generöst och kraftigt är det, inte helt ur balans men lite väl klumpigt i faten på ett ovanligt sätt för ett vin från Ridge.

Jag tror att jag ska hålla mig till Drapers röda, som jag aldrig blivit besviken på. Till och med zinfandel, Kaliforniens egen tårtbotten, får elegans och ryggrad hos Ridge. Och när man vill ha stöddig cali chard finns fortfarande Melville – 200 spänn billigare och friskt som en havsbris i jämförelse. Succé igen härom dagen till (grillad…) lax och kall basilikasås.

//anders

2006 Bonny Doon Ca’ del Solo Albariño

maj 5, 2008

Grahm, Randall, f. 1953, Los Angeles, Kalif. Vinmakare och grundare av Bonny Doon Vineyard utanför Santa Cruz. Gör nästan vad som helst, bara ingen annan har gjort det. Egendomen en gång besökt av Nettare e gioias författare med sällskap. Alla hade mycket trevligt.

Ärligt talat ankommer det inte på mig att skriva ihop ett rap sheet om en legend. En snabb googling kan ge dig mer läsning om Grahm än du orkar med. Långt ifrån allt han gör är gott, men han lär aldrig ha gjort ett tråkigt vin. Nämn en europeisk druva, och Grahm har odlat den i Kalifornien.

Den här albariñon, från Ca’ del Solo-gården i Monterey, råkar ligga kall i kylen och åker snabbt fram som understudy till en vildsint defekt Savigny-lès-Beaune från Jadot. Eller rättare: Albariño med 17 procent loueiro och tre procent treixadura. Vad sade vi om perifera europeiska druvor?

Päronsplitt, någon? Vi pratar inte piggelindoften som finns i fräschare tysk riesling, utan hela smälta glassen och nästan inget annat. Vi vänder så när på flaskan för att se vilka E-nummer aromämnena har. Dessutom är karaktären ganska aromatisk, vilket förstärker godischocken.

Smaken är ingen solklar succé till en mjäll röding, men vi tänkte ju nio år gammal bourgogne från början. Det är mycket fräscht, fortfarande med aromatiska tendenser, och smakkomponenterna lyser i neon. Mest ljus får grapefrukten, från syrlig tugga via sött kött till besk avslutning. Vitpeppar är kul och hjälper i alla fall till lite med rödingmötet. Och så en kryddig, varm citruston – någon sådan där frukt som man gör aptitretande pastellfärgade drinkar på i länder med mer sol, eller asiatiska dipsåser. Allt slutar i godisskålen, men balansen är fin.

Nä, tråkigt är det inte. Men jag tror att många av oss med lite mer traditionell gom tycker att det är lite vulgärt med sina nästan skrikiga färger. Omtest till mindre finstämd mat än röding nästa gång.

//anders

2005 Melville Estate Chardonnay

mars 5, 2008

Kan en chardonnay med över 15 procent alkohol vara fräsch, balanserad och matvänlig? Visst. Fråga Greg Brewer. Och den som inte vill spendera en halvsnabel på hans vingårdschardonnayer under Brewer-Clifton-etiketten köper Melville, där den forne franskläraren och musikern bestämmer i 2005 Melville Chardkällaren. Fast mest i vingården, om man får tro honom själv.

Det är först uppåt rumstemperatur som Melville Estate börjar lida av sin alkoholhalt, och det provet ska egentligen inga vita viner behöva utstå. Annars famlar jag efter en motsvarighet till det utmärkta begreppet brightness: Såväl fräschör som höga, ljusa toner och en pigg känsla ryms i ordet, motsatsen till klumpigt och murrigt.

Ugnsbakade äpplen samsas med en antydan till päron, någon rolig fruktton som får mig att tänka på kvittenmarmelad, och attraktivt steniga mineraldrag. Dessutom chardonnaynötter och fin blommiga sommartoner. Ektonerna är väl integrerade och påminner lite om pepparkaksbak: Smält smör blandat med farinsocker och lite kryddor. Bara tio procent ny fransk ek, läser jag, och lagring på jästfällningen men utan att röra upp den.

Vinet spritter av syra i munnen, både citroner och lime, och väl avvägda smörtoner hittar sin plats bland den gyllene frukten. Här finns definitivt syror som har gömt sig undan malolaktisk jäsning. Det är inte självklart att plocka ut den här om man smyger in den bland tunga bourgogner, även om nästan alla komponenter är mer intensiva. Fransmännen kan väl bara drömma om att plocka så här mogna druvor.

//anders

2005 Ojai Pinot Noir

mars 2, 2008

Parallellt med Ghiaie della Furba dricker vi den här Central Coast-pinoten till ankan. Jag gillar att ställa två helt olika viner bredvid varandra utan andra samband än att båda borde funka till maten, fast på olika sätt. Dels lär man 2005 Ojai PNsig vilka kombinationer man gillar bäst; dels konkurrerar vinerna inte lika tydligt som när man hetsar dem mot varandra och ser vem som står upp efteråt. På så vis slipper man känslan av att vin som egentligen är väldigt gott mest har blivit tvåa den kvällen. Konfliktskygg, moi?

Ojais baspinot från 2005 är fortfarande rätt ung och behöver ett tag i karaff för att vakna och inte bara lukta alkoholhetta. Sedan kommer dominerande färska jordgubbar bredvid ett körsbärssaftigt drag och en aning kryddblandning. Rent och läskande – men redan här anar man att det här kan bli riktigt, riktigt sött.

Och visst. I munnen är vinet ljussaftigt så att man längtar efter nybakta kanelbullar i sommarbersån snarare än knaperstekt anka i februari. Frukt, frukt, frukt… och lite rostat fatkaffe på toppen. Ett exotiskt stråk av passionsfrukt är intressant, men knappast heller till gagn för anktycket. Karameller är ett annat tydligt intryck, tänk Nickel. En sådan fruktsötma blir ändå övermaga för mig. Jag skäms lite, men längtar mer efter jordnära bourgognedrag för varje klunk. Adam Tolmach (spännande läsning här) får poäng för rena och snygga linjer, spännande fruktnyanser och för ett slags balans givet stilens förutsättningar, men i 350-kronorsklassen får Ojai så mycket stryk av en del viner att jag knappt vågar titta på.

//anders

2003 Ridge Santa Cruz Mountains

februari 10, 2008

Vad tycker ni om vinmakare som lämnar sitt visitkort i alla viner de gör? Skickligt, konsekvent och personligt vinmakande – eller brist på fantasi och en strävan efter att trycka alla klossar oavsett form genom det runda hålet?

2003 Ridge SCMPaul Draper på Ridge, nyligen invald i de amerikanska vinmakarnas Hall of Fame, hör till de mer konsekventa. 2003 Ridge Santa Cruz Mountains, i praktiken ett slags andravin till världsberömda Monte Bello, öppnar med just den doft som blivit Drapers eget calling card – och till och med kristnats till the Draper perfume eftersom alla kände igen den men hade svårt att klä den i ord. För er som inte upplevt den handlar det om en aromatiskt parfymerad spetsdoft som förenar en rad mogna bär, från jordgubbar via hallon till lite mörkare björnbär, och amerikanerna med många thanksgivingkalkoner bakom sig slänger gärna in ett tranbär också. Dessutom varsamma ektoner och kryddor. Förföriskt sötfruktigt men inte det minsta syltigt.

Att överföra den näsan från husets lysande zinfandelviner till den här bordeauxblandningen (68 procent cabernet sauvignon, 23 merlot, 5 petit verdot och 4 cabernet franc) är inte det minsta problem. Lite mogna svarta vinbär och en attraktiv kryddighet finns bredvid när vi saligt sniffar och sniffar. I munnen är vinet generöst fruktigt och ganska stramt samtidigt, en lindans som kräver stor skicklighet och bättre syror än många andra kalifornier. Det är vansinnigt bra balanserat, ganska lätt och väljer elegans över kraft.

I dag saknar det i princip helt mognadstoner och tanninerna är fortfarande medelhöga, men jag känner inget sug efter långlagring. Det är alldeles för gott i dag och härifrån kan den snygga frukten bara vissna även om andra nyanser tar den platsen. Eftersmaken drar åt körsbär och en vink om gräddiga fat (Draper kör med lufttorkat i stället för rostat och använder bara 40 procent nya fat till SCM). Knappt ett spår av Bordeaux, men ändå ljusår från klichébilderna av cali cabs med marmeladkaraktär. Å andra sidan är ju Santa Cruz Mountains inte Napa – jag har aldrig frusit så mycket som en helg i just de här rasande vackra bergen när jag pluggade i San Francisco.

Med de petiga glasögonen på kunde eftersmaken varit lite längre och frukten överlag något tätare, men nu letar jag verkligen. Jag älskar det här vinet. Dessutom måste Ridgeetiketterna stå på någon lista över världens snyggaste; rena och pregnanta men ändå med en diffus retrokänsla. Ögongodis. Och så en lagom nördig och fyllig genomgång av betingelserna under 2003 på baksidan.

Men jag kommer inte över att något i doften påminner så starkt om La Spinetta. Någon gång måste jag ställa upp Santa Cruz Mountains, Geyserville och Bionzo bredvid varandra.

//anders

Tastebud overload III: Grenache

februari 2, 2008

So y’all know the drill by now. Flight nummer tre den där torsdagskvällen ställde upp några av grenachevärldens monoliter mot varandra. Jag hade gått som en liten grabb den 23 december i flera dagar inför den här flighten, rosenkindad av förväntan. Sesam, öppna dig.

• Vin nummer 1: Mörkt röd med rejält bred brunorange kant. Ledsam start: Doften säger att det här är en före detta châteauneuf. Oren buljongtärning dominerar, med svamp, lite port, russin och gamla plommon. Mest ruiner. Smaken är också bara buljong, sötma och kraftiga tanniner finns kvar orörda men all fruktarom har oxiderat.

Facit: 2001 Giraud Les Grenaches de Pierre.

• Vin nummer 2: Ungefär samma färg, men tätare och överlag med hälsosam. Doften är en sådan som blåser strumporna av dig, vrålande, vansinnigt god. Tät och oerhört intensiv, med ogenerade animaliska toner. Här finns läder, brettig stallbacke som skvallrar om producenten, hö, örter och vitpeppar. Plommonfrukten och några vinbär är inte dagsfärska, men perfekt söta och levande.

Munkänslan är obeskrivlig. Jag skriver lätt – om ett vin med minst 16 procent alkohol. Man häpnar. Enorm smakkoncentration, men en balettdansös kring tungan. Smaken av stall, örter, peppar och ädel ålder har perfekt balans och tar aldrig slut. Det gör tyvärr glaset. Det är som att dricka en parfymerad häst som man gått förbi med vitpepparkvarnen. Svindlande. En av mina största upplevelser någonsin.

Facit: 2000 Domaine du Pégau Cuvée Da Capo. 100 skinande poäng från Parker: ”It should last for 25-30 years, and take its place among some of the greatest Chateauneuf du Papes ever made”. Nog så. Det är en mycket märklig känsla: Jag kanske aldrig får dricka en bättre châteauneuf. Spooky.

• Vin nummer 3: Yngre, mer violett och mer koncentrerad färg. Doften är sagolikt sötfruktig, med mörka bär och körsbärslikör bredvid lite mint, eucalyptus, vanilj, kex eller rostat bröd. I munnen är frukten så mångfacetterad och underbart jämn att man himlar med ögonen och bara vill suga ut mer. Superfräsch, tät och strålande balanserad med litet hallonstick och en elegant lätthet trots smakmättnaden. Vilken fantastisk precision! Tanninerna är klockrent avvägda och eftersmaken vill aldrig gå och lägga sig. Otroligt bra.

Facit: 2002 Sine Qua Non ”More Than Just A Number”. 20 procent syrah. Mitt första möte med Manfred Krankls mytiska garageviner med de skruvade namnen. Ett obegripligt gott vin som hade knockat vad som helst, när som helst – utom möjligen 2000 Da Capo. Livet är inte alltid rättvist.

• Vin nummer 4: Nära de två första i färgen, men tätt ut i kanten. Det doftar en sak: Mintchoklad. I sådan mängd att man börjar skratta. Med möda letar jag upp lite übersöta plommon och en lakritston också. Natuligtvis smakar det mint och choklad, med övermogen frukt och mycket tät munkänsla. Det är extremt eget och egentligen riktigt gott, om det inte vore för den överdrivna fruktsötman som saboterar balansen för mig. Men vad dricker man det till? After Eights?

Facit: 2003 Kalleske Old Vines Grenache.

Att para ihop rätt glas med rätt vin kräver inget som helst arbete. Jag röstade förstås på Da Capo som flightens vinnare, men inte utan att tveka lite. Det säger en del om hur fin SQN var. Den påminde lite om Mordorées La Reine des Bois, men på en helt egen nivå. Det finns mycket att berätta om SQN och La Garage d’Or, men en annan gång, kanske. En fantastisk uppställning som det kommer att ta tid att smälta. Å andra sidan lär inget liknande dyka upp och störa den processen. Tyvärr.

I morgon: Nittiotalsvertikal med en av Napa Valleys mest hyllade vinmakare. Välkommen till drömfabriken.

//anders

Numbnosed in New York

december 11, 2007

Tänk vad 85 procents luftfuktighet kan göra. Snöhärdade svenska vikingar i NYC fryser som små barn och går mest och snyter sig i lovikkavantarna. Men en vecka i julpyntets Eldorado är en stor upplevelse även om allt, från vin till Starbucks pepparkaks-latte, luktar lite mindre.

Ostron och LeflaiveTa bara The Oyster Bar på Grand Central. T-centralen har en del att lära sig: där finns exempelvis inte 31 sorters ostron på menyn, plus tre olika råa musslor och sjöborre att ätas med sked. Herregud, som skaldjursälskare vet man inte om man ska jubla, knäböja vördnadsfullt eller skjuta sig i huvudet. Vi går loss på ostrontallrikar (serverade med McDonaldspapperskopp med ketchup mitt bland mollusker på isbädd) och säsongsenliga pilgrimsmusslor och kan inte begripa varför man ska äta någon annanstans än här.

Olivier Leflaive brukar vara pålitlig när man vill ha gott vin från Bourgogne men ändå ha råd med mat också. Men hans chablis har vi inte testat, och upptäcker en Leflaivestämplad Fourchaume Premier Cru från 2002 till attraktivt pris. Doften är ganska liten, med gula äpplen – och en oväntad smörad planka rakt över näsan. Jag trodde faktiskt inte att Leflaive skulle ta med sig fatjäsning och alla bâtonnagestängerna norrut från Montrachet, och det är inte så här jag vill ha min chablis. Syran finns där, men kommer lite på efterkälken även om balansen är okej. Egentligen är vinet inte så dumt, men fel valt till maten. Jag är nog extra kritisk eftersom jag vill ha så mycket stål och krita det bara går till pinfärska skaldjur. Mineraler som möter mineraler på det viset kan få mig att dregla. Det är ju därför chablis är defaultvalet till ostron.

På mysiga jazzklubben Smoke på Broadway fick vi sjukt bra livejazz till heta musslor och passade på att dricka ung pinot gris från Oregons omsusade Willamette Valley. Onödigt sött med toner av päronsoda och ganska snabbt glömt. Chardonnay 2005 från Hayman & Hill i Russian River Valley dracks på ”franska” Rue 57 till lättstekt tonfisk med bok choy, obegripligt überstarkt wasabi-potatismos och – jag skojar inte – ett kvartskilo sån där syltad ingefära som man får till sushi. 80-talets California cuisine gone haywire… Jag köper inte alltid schablonerna om le goût américain, men hos Hayman & Hill finns hela paketet från restsocker till tropiska frukter, rostade fat och syra på sparlåga. Nja.

I övrigt blev det mycket asiatiskt eller old school-amerikanskt som mest fick gå med öl. Godast, det vill säga dött lopp med skaldjursfrossan, var The Fatty Crab: Kanonsnyggt balanserade smaker med fötterna i Malaysia men fingertopparna i New York. Vattenmelonsalladen med lime, ingefära, koriander, vårlök och stora bitar fett fläsk som fått ett dygn i ugnen var sublim. Jag ger mig inte förrän jag har plankat den.

*

Praeterea censeo att alla vinnördar under monopolets vingar bör få frossa loss i New Yorks vinbutiker en gång om året. Ögonen tindrar fortfarande. Mmm.

//anders