Handskräddat

En libanesisk trappistmunk + en israeliska av ystarsläkt = het bourgogne från en pyttenegociant med fingrarna i hemliga syltburkar hos de tunga elefanterna i Côte d’Or. Självklart. Inte?

Mounir Saouma och Rotem Brakir är en så osannolik och bra historia att det inte är otänkbart att den i sig har bidragit till framgången. Två invandrare med Ture Sventon-namn hamnar på olika vägar i den franska vinodlarsvängen (alltså, han lärde sig faktiskt grunderna som novis på trappistkloster – på riktigt), gifter sig och drar igång negocianten Lucien Le Moine. Och beter sig inte som andra tankbilsnegocianter i det nystan av druvkontrakt som är Bourgogne. I stället är det högst ett par, tre fat av varje vin som pysslas om, säljs dyrt och låter höra talas om sig; inte minst i USA där den fatmättade och fruktiga stilen har gjort Le Moine till het skit. Max 100 fat inalles om året, säger de, men har egentligen aldrig varit särskilt nära den siffran sedan starten 1999.

Jag har varit rätt förtjust i smakprover tidigare och hugger när Munskänkarna ställer upp tre vita och tre röda från 2007. För ungt, förstås, men just 2007 har ju visat sig vara rätt spelbar när man vill vänta på 2006 och 2005.

Gör man sin Bourgogne Blanc på juice som bara kommer från Côte de Beaune, i by- och premier crulägen, så blir det rätt bra för nivån. Den här har en kraftig, aromatisk, dyr fatkaraktär efter 18 månader, ovanpå bakade äpplen och vita blommor; gyllenkryddigt som smältande smör. Exotiska topptoner av banan, persika och godiskrusbär kryper fram. I munnen är det eftersmaken som imponerar med längd och täthet, medan mitten avslöjar att det är bascuvéen. Men mineraliteten är inte dum och syrorna får godkänt.

En kul detalj i vinmakningen hos le Moine är kärleken till jästfällning. Här kladdas det med 5-10 liter drägg per fat och de köper det gärna separat av odlarna. Och så bâtonnage, ingen omdragning, och ingen klarning eller filtrering. Tydligast kanske i Meursault 1er Cru Charmes som har ett så grymt tätt material att det är lite väl monolitiskt i dag, och munkänslan går nästan att tugga på. Det här vinet har också fått den tydligaste slängen av eksleven och behöver lugna ned sig. Men rätt respektingivande, jo.

Men min älskling på den vita halvan är solklart nästa Meursault premier cru, från Les Perrières. Så mineralisk att man riskerar att drunkna i sin egen saliv. Jag har en soft spot för vita som smakar mer sten än frukt. Perrières är ljusblommig ovanpå och svalt persikoslank under grusgången, för all del med tydliga fat men med strålande koncentration och fokus. Och så eftersmak som varar till påska. Jag blir förstås påmind om Greg Brewer, en annan mineralman som gärna har jästfällning på frukostflingorna. Trist att prislappen nästan behöver plats för fyra siffror.

Santenots, och då pratar vi rött och Volnay på premier crunivå, är väl det glas jag tycker minst om – men också det som förändras mest under kvällen. Här finns väl mycket sliskiga godisbär, som dessutom skär sig lite mot en svalodlad örtighet och rätt smöriga fat. Men sötma och charm saknas inte och till slut går hela regementet i takt som en skaplig och rätt typisk bourgogne.

Men de två andra röda spelar i en annan liga. Clos du Vougeot är den kraftiga av dem, en blandning av skörd från de tunga lerjordarna nedanför sluttningen och de lite lättare och mer väldränerade högre upp. Det är ganska märkt av hela klasar i dag, med klassiska stjälkmarkörer som kaneltuggummi, tobak och pelargonblad. Men jordgubbs- och hallonfrukten är tät och härlig, och tanniner har vi inget emot. Kom tillbaka om fem år.

Grand Cru Clos de la Roche (Morey-Saint-Denis, på gränsen till Gevrey) är däremot ett litet under av elegans och kvällens godaste i tajt målfoto med Perrières. Perfekt jämn och sammanhållen rödbärig näsa, inte utan stjälk, men det är skogshallonen som får skina. Dessutom rödblond apelsinkaraktär och lite rabarber som får både mig och en gammal AuZone-bekant att tänka på Nya Zeeland. Sitter ihop otroligt fint i munnen, ett vin med integritet, intensivt men mycket elegant. När man har sugit färdigt på hallonkroppen har man mineralerna och en liten köttbit kvar att suga på. Samtidigt mycket lättgillat, med fruktsötma och charm som ligger rätt långt ifrån de mest traditionella producenterna.

Inget av de här vinerna ligger förstås inom plånboksporté. Men det är väl ett skäl så gott som något att satsa på provningar och få sig småslurkar till livs.

Fast den stora frågan har förstås inte fått något svar: Hur tusan har Brakir/Saouma fått tillgång till så bra kontrakt på så kort tid?

//anders

PS: Finare Vinare har förstås redan offrat nattsömn för att du ska få läsning.

PS 2: Lite språktrivia: Moine betyder munk på franska; Lucien har förstås med ljus att göra, precis som arabiskans Mounir.

Annons

Guldfisken, krabban och musselskalen

And they say goldfish have no memory
I guess their lives are much like mine
and the little plastic castle
is a surprise every time
and it’s hard to say if they’re happy
but they don’t seem much to mind

Ani DiFranco summerade den här mathösten redan 1998. Där står man vid fiskdisken på Daglivs och tänker just det, krabba, det är ju jävligt gott så här års, och så lätt också, man kan dra ihop en sherryvinägerspetsig aioli på sex minuter, och så en ciabatta så är man hemma. Precis som man har tänkt varenda gång man gått förbi den där disken i över en månad. Så dynamisk och kreativ är man alltså. Ooh, snyggt plastslott!

Den här gången är det dags att testa den av Clotilde Davennes nollsjuor som står på hylla och inte bara i beställningssortiment. Hennes 1er cru Vaugiraut från 2005 var ett fantastiskt vin för 169 spänn och trots påfyllningar har vi satt i oss allt med ett leende. Vad kan hon göra med samma läge och ett klassiskt år som 2007?

Inte mycket, trots att vinet vacklar på 200-strecket numera. Där nollfemman blinkade mot oss under lugg står den här i hörnet och stirrar med oseende fiskögon i oktoberdiset. Oljig, mörk citrus dras med en kartigt örtig ton, förutom ett drag av Dextropur (minns ni?) som väl får ersätta topptonerna i äppelfrukten. Musselskalen sitter där de ska, förstås, men frukten känns omogen – och nej, det är inte samma sak som klassiskt stram. Känslan pekar nästan mot reduktion, men efter trekvart på karaff är det förstås bara att glömma det spåret.

Ungt, visst. Men andra årgångar har inte tvekat när skruvkorken åkt av i unga år. Och jag upplever inte att någon ungtjurighet skulle vara problemet. Fel att jämföra med varma 2005, ett fjäskår om du frågar chablistalibanerna? Jo, men jag gör egentligen inte det. Andra hus har varit nöjda med 2007, jag har varit nöjd med andra nollsjuor och beröm saknas inte. Här är smaken lite baksur och ogin i stället för etsande friskt syrlig och och saknar vår huschablis små medhårstoner av blommor och nötter.

Så här: i änden på skalan finns bränt gummi, och även om detta är långt ifrån den änden, så vill jag inte ha något som delar skala med bränt gummi i mitt krabbvin.

//anders

PS: Varken på Davennes lite franskt röriga hemsida eller hos importören Mondo Wine hittar jag ett spår av Vaugiraut (X files-tema här). Det vore exempelvis intressant att veta om druvorna är inköpta, som de brukar vara till hennes premiers och grands crus, eller egenodlade.

PS 2: Sista krabbposten för i år. Cross my heart, hope to die.

Träsmak

—Men det här är inte vin va?
Hon har fortfarande andan i halsen efter tre trappor och har bara tagit en snabbklunk utan att dofta.
—Eh… jo. Fast det har nog fått lite för mycket ek.
Ettbetygaren på andra sidan bordet tittar skeptiskt på mig. 2006 Pillot Chassagne-Montrachet Les Champgains 1er cru står det på etiketten.
—Det smakar ju som nån sorts sprit…

Det smakar faktiskt en del vit bourgogne också. Men här hamnar man om man inte kan säga nej till sitt inre ekbarn. Chardonnay som får för tjockt med fat slår över i terpentin. Smetar man på ännu mer slår terpentinen över i punsch. Jag kunde prata nötter, julbak eller små exotiska stråk bland höstgula äpplen och plommon, men jag sitter mest och funderar på ärtsoppa och torsdagspannkaka.

Jasså, du är en sån där påfrestande ekhatare som vill att allt ska lagras vid fyra grader på blankpolerad titan? Nä, jag gillar rätt duktigt med fatkaraktär där den hör hemma. Som i vit bourgogne. Jasså, du begriper inte att en vingårdsbetecknad premier cru från Chassagne tål mycket fat, men inte smakar som den ska när den bara är tre år gammal? Jo, men jag tror inte att ens de här avsevärda musklerna – för här finns tung fruktmassa i klassisk Chassagneanda – klarar att rensa upp i det här timmerlagret innan de har blivit gamla och skrynkliga. Synd på bra material, messieurs Pillot. Visar det sig 2016 att jag har fel, tant mieux. Fler goda flaskor hos mig.

Och nu får jag en turbotutte av Gabriel också. Ouch.

//anders

Krabbkampen: Breuer vs Brewer

‘Tis the season, mina vänner. Färsk krabba ligger och glittrar som fullmatade skattkistor på isen i fiskdisken och det är julafton precis när du vill. Skäms om du missar dem.

Krabba är kul för vinhundar. Den lånar sig smidigt till alla klassiska skaldjursparningar, men har också en köttig, djup, äckelgott havsmarinerad kvalitet – och då pratar vi under skölden, inte gulleköttet i klorna – som står pall för rätt tunga utmaningar. Exempelvis Melville Estate Chardonnay från fina 2007, hoppas vi, och så låter vi Breuers Berg Rottland 2004 rida under det klassiska baneret. Alltså en representant för vardera lägret i glasen i kväll och domarbordet redo att granska varje piruett och plié i samspelet. Två grenar: krabba au naturel samt tillsammans med en krämigt vitlökstung caesarsås.

Georg Breuers viner brukar vara idiotsäkra till skaldjur, inte minst mineraldrivna Rottland, och 2004 borde inte vara något undantag. Sval säsong betydde skörd i gården i Rüdesheim först i början av november. Doften definieras av ett karaktärsdrag: genomslag! Den här babyn fyller näsborrarna med intensiv närvaro.

Du vill ha doftcirkel också? Det är klassisk Rheingauriesling som lagrats lite varmt och redan hunnit få rätt mycket cykelkällare. Dessutom äpplen i kanel, en del ananas och en antydan om saffran, och så tysk skiffer i en rad nyanser. Djupet imponerar. I munnen är det sjungande rent och högsyrligt, utan samma tryck som i näsan men med ordentlig längd och alla skifferlagren vid tungroten.

Greg Brewers chardonnay från Santa Rita Hills har fått neutrala fat till jäsning och lagring och pressades, förstås, i hela klasar – mer om det här. Och så tid på fällningen, men utan att röra upp något. Bredvid en Breuerriesling huggen ur sval sten är det här förstås ett överdåd av rikedom, men fokus är femstjärnigt och inget sväller över kanten. Melville har partykläderna på i dag och all charm påkopplad, med tropiska färger ovanpå mogna äpplen och persika, och så bakkryddor och blomtoner. Det är syran och den salta havsmineraliteten som gör det här till krabbvin. Och droppa citron eller lime över maten behöver man inte heller. Som en supermogen chablis – och underbart.

Fast krabbkampen slutar så förutsägbart att du lär ha gissat slutresultatet i halvlek. 1-1. Rieslingens intensiva skiffertoner kunde vara måttsydda för att sitta ihop med mineraliteten i krabbköttet. Med lite caesar och ciabatta i bilden har Rottland svårare att hävda sig, men det klarar Melville med ena handen bakom ryggen.

Båda är grymma parningar. Men ska man gå till straffläggning är nog en rejäl skopa ren krabba och en klunk från Rüdesheim så gott det blir i höst.

//anders

The Cali Reports #4: Brewer-Clifton, Melville, Diatom

— Hemligheten ligger i fisken!

Chad Melville tittar på mig under lugg för att se om jag förstår. Det gör jag inte. The secret is in the fish. På armen har han min dotter som jagar hans skjortsnibbar; på ena sidan har han pudelklippta pinotstockar i Carrie’s vineyard och nedanför sluttningen växer familjens bästa chardonnay som ska bli Inox-varianten utan minsta ekbehandling.

Det visar sig att Melville gödslar med fiskemulsion. Det låter som något man skulle kunna få på El Bullì, men det är i princip uppvispat rens från fiskindustrin som är poppis i ekologisk odling. Tillför protein, mättar marken med kväve, och luktar mysko ett par dagar efter påsprutningen. Antingen var det ett tag sedan sist, eller så har vi tur med vindriktningen. Dessutom växer det råggräs och tre, fyra andra grödor mellan raderna för att se till att jordarna myllrar av liv.

Chad är sonen som rätt nyss har klivit fram som ensam ansvarig i vingårdarna på Melville. Pappa Ron Melville gick från en finanskarriär till vinodling i Calistoga uppe i Napa innan han upptäckte att han satte Santa Barbara-viner överst i varenda blindprovning. Upp med bopålarna och iväg till kustbergen med det absurt fina vädret. Ron Melville ger intryck av att vara en man som får det han vill ha.
— För 20 år sedan var det här obrukad barmark, säger han och blickar över pinotpudlarna som min dotter försöker äta upp.

Att köra genom Kalifornien är som att spela gamla bilspel från 1980-talet. En sväng – och landskapet får ett helt nytt utseende, nya färger, ny personlighet. Santa Rita Hills ser ut som om du har skuffat in gamla handdukar under den grönbruna badrumsmattan, knöliga, egensinniga. Solen hamrar i pannan uppe i Carrie’s vineyard, och Santa Rita Hills är en sval appellation, och det finns en förklaring.

Egentligen finns det flera förklaringar, men det räcker med den viktigaste. Längre österut finns de stora bergen. Du vet att varm luft stiger uppåt, och när den gör det måste den ersättas med annan luft. Som alltså måste komma västerifrån – från Stilla havet. Den svala havsluften sugs in i dalen, som tacksamt nog löper öst-västligt, och räddar pinot och chardonnay från att bli hemskt dyra russin. Sjöbris, för att tala med SMHI. Morgondimman har hunnit brännas av, men luften i Carrie’s vineyard rör sig lite över huden och vi slipper dallrande värmehägringar och solpanik. Samtidigt som solen hinner mata druvorna fulla med polyfenoler innan man måste skörda.

Mannen som får det han vill ha bestämde sig för att en ung fransklärare skulle göra hans viner i Santa Barbara. Greg Brewer hade tagit steget från flera vinmakarjobb i Santa Barbara County till egna företaget Brewer-Clifton, tillsammans med Steve Clifton, när erbjudandet kom i mitten av 90-talet. Nu är han den röda tråden mellan de tre husen i rubriken, efter att ha startat Diatom och gjort de första vinerna bakom den sparsmakade etiketten 2005. Trådarna är i och för sig många även om inte alla är röda; organisationerna flyter ihop, anläggningar inne i Lompoc delas, frukt köps hit och dit.

Med Greg Brewer fick Melville en begåvad och intuitiv vinmakare – och en massa ideer som Brewer utvecklat och ville ta med sig. Ta det där med stjälkarna. Brewer älskar att använda hela klasar, stjälkar och allt, i sina jäskar. Han brukar jämföra med stekar som får sitta kvar på benet under tillagningen. Vi andra märker av en struktur som går genom alla hans röda viner, ett annorlunda skelett än fat och maceration kan tillföra. Melville har den; Brewer-Clifton har mycket mer. Och så ett aromatiskt lyft som kan vara helt förföriskt.
— Stjälkarna är helt enkelt en del av paketet, säger Greg Brewer.

Med en äcklig handduk över axeln och shorts som är nedslabbade av halvfärdig chardonnay är han en fin kontrast till familjen Melvilles vackra anläggning i spanskklingande haciendastil. Grovfiltrering av fjolårets Melville Estate Chardonnay i dag, visar det sig. Visst, man kan bryta ned fascinationen för hela klasar till en diskussion om kemikalier, precis som allt annat han gör i källaren. Men ju mer man pratar med Greg Brewer, desto mer uppenbart blir det att han inte är en tekniker, utan en man som gillar koncept och vittomspännande tankemodeller och formar sitt fysiska arbete efter dem. Inspirationen kan komma från avskalad japansk eller skandinavisk design och bli en tolkning på flaska, men aldrig från ingenjörshandboken.

Han sätter till exempel naturen och ursprungskänslan på en piedestal som är högre än andras. Druvor växer i klasar och har stjälkar, alltså ska klasar och stjälkar förvandlas till vin. Han är ingen ekhatare, men det tar emot lite: franska ekfat växer inte i Santa Rita Hills och kan alltså inte bidra till att ge kullarna en flytande röst. Brewer-Cliftons bascuvée på pinot har fått allt mindre ny ek och från och med årets skörd kommer den att lagras helt neutralt. Melvilles chardonnay är redan där. Malolaktisk jäsning? Nja, det hörs på rösten att han inte är förtjust. Äppelsyran är ju en naturlig komponent i hans druvor, men förvandlas den till mjölksyra har människan varit där och pillat och ändrat på kemin.
— Jag kollar inte ens längre, säger han när jag undrar hur stor del av limefräscha 2007 Estate Chardonnay som fått jäsa malolaktiskt. Kanske 20 procent?
— Jag försvinner ur processen. Och jag gillar det!

Samtidigt fungerar det filosofiska vintänkandet så bra även på det jordiska, kemiska planet, där vinet möter konsumenten. Med stålskarp äppelsyra i ena vågskålen kan han plocka riktigt mogen chardonnay utan att den andra tyngs ned för mycket. Resultatet blir intensivt mogna viner som har ett tilltalande tryck i frukten, men ändå en märkbar fräschör. Diatoms hårdragna viner trollar bort 16 dryga alkohol i ett moln av citrus och pulvriserad sten, och pinoterna från Brewer-Clifton får ordentlig lagringspotential av stjälkarna.

Eller ta Melvilles Inoxchardonnay. Kalljäst på ståltank och oekat, som du hör, ett slags förstudie till Diatom. Brewer hymlar inte med att han tänker i japansk estetik för att göra det här vinet. Så i stället för att göra som alla andra och använda de dyraste ekfaten till den bästa chardonnayfrukten tingar han toppläget nedanför Carrie’s (Carrie är förresten hans hustru) och Terraces till Inox. Resultatet blir ett vin som knappt behöver några skaldjur, det djupa havet och ostrontallriken på is ingår. Så det smakar chablis? Nja. Märks det att vinmakaren är förälskad i chablis? You bet.
— Det är ett bedrövligt vertikalvin, skrattar Greg Brewer och berättar om när han ställde fram sex årgångar på en viktig provning. Alla smakade i princip likadant.

Diatom blev ventilen när Melvilles och Brewer-Cliftons chardonnayviner inte var extrema nog. Bort med allt, kvar blir bara det rena och enkla, det oförädlat råa och klara. Japanvurmen dragen till sin spets, med bambuakvareller och 1600-talscitat om vindslipade skelett på hemsidan, a journey through solitude, tranquility and the transitory nature of life. Säljpladder, svärmande exotism, poppsykologi? Kanske. Men med vinet i munnen kan man ana vad han pratar om.

Det hjälper att ha levt i Kalifornien om man ska få in hans våglängd. Det är mycket Kalifornien i mannen med trasan. Naturtänkandet och det milt alternativa är alltid närvarande i den här progressiva delstaten. Har man smakat sig igenom en rättrogen farmers’ market i de svala skogskullarna norr om San Francisco, från drypande nektariner till biodynamiska dim sum, är det lättare att inte se honom som en kuf med sitt pretentiösa huvud i kosmos.

Brewers tankesätt ställer hemska krav på Chad Melville och hans besättning i vingårdarna. Om man till exempel vill kunna använda en stor del av stjälkarna gäller det att de är helt förvedade, annars smakar vinerna billiga tulpaner och inte pinot noir. Kombinera det med jakten på riktigt mogen frukt och risken för solbrända druvor, så är du uppe på en rätt slak lina och dansar när du ska sköta ditt lövverk. Men i Santa Rita Hills lite svalare klimat finns chansen att få mogna stjälkar innan sockret går genom taket. Titta på bilderna här nedanför: samma rad med pinot i Carrie’s, från två olika håll. Titta på den lilla skillnaden mellan den östliga sidan och den som vetter västerut, mot eftermiddagssolen. Chad har fler händer i tjänst under trimning och uppbindning än under skörden.

Det där är ett skäl till att Melville så gärna understryker att de gör estate wines, odlar all sin egen frukt. Annars är Santa Barbara County ett nystan av druvkontrakt och det blir lite Bourgogne att hålla reda på odlare och producent. Systemet ger ofta lite sämre kontroll än man önskar sig som vinmakare – ibland var det 20 brix när frukten kom in, ibland blev det 30, berättade en rutinerad aktör för mig om en svårstyrd gård – men det beror på hur kontrakten är utformade. Och konkurrensen har hårdnat.
— Det är mycket svårare i dag. På 90-talet var det pengar i handen, handslag och en låda av förra årets vin, sålt, tack så mycket, säger Greg Brewer.

Här hade han nytta av att ha jobbat in sig i regionens vinskrå trots sin ungdom. Brewer-Clifton tar druvor från mer än ett dussin vingårdslägen och lägger sig kraftigt i vad som görs på marken. 2005 fick de kontroll över den sista biten av blåsiga, branta Mount Carmel (”det ser ut som en skateboardpark”, säger Stephen Janes som jobbar med såväl Brewer-Clifton som Diatom och Melville) och blev vinbönder över natten. Det vara bara att plocka ihop ett team av folk de arbetat med och sätta igång. Chardonnayvinet härifrån är en dröm, pinoten får tjocka skal och behöver lång tid på sig för att skaka av sig byggställningarna. Tio år till, så lär Brewer och Clifton ha tagit över mer av driften i sina källgårdar. När Diatom köper druvor från Huber är det Brewer-Cliftons vingårdslag som står för skötseln, och frukten tas bara från den mest exponerade sidan av raderna. Då ställer man krav i kontrakten.

Innanför bakdörrarna på Melville Estate står en bikupa från framtiden. Eller ett japanskt övernattningshotell med små celler att krypa in i. Dussintals jäslådor staplade på varandra på betongen, många fler än vad som egentligen krävs för att göra vin av skörden. Om man inte gör som Greg Brewer och Ron Melville och hyllar risktagandet. Genom att vinifiera en myriad av små lotter separat kan man tänja lite mer på gränserna utan att riskera hela skörden. Även ett litet jäskar ompysslad pinot i slasken hade gjort många ägare vansinniga; skulle det hända Brewer blir det inte ens en diskussion. Den gamle värdepappershandlaren har givit sin vinmakare ovanligt fria händer. Och han kan prata om det här med risk i timmar.
— Jag lärde ju mig på golvet att om jag har rätt sju gånger av tio kommer jag att tjäna pengar, säger han.

Tänk dig att du gör viner som kan balansera på en knappnål, och sedan hela tiden tvingas svara på frågor om varför de klockar in på 15-16 procent alkohol. Greg Brewers tålamod har ett slags buddhistiskt lugn över sig – men inte är det hans favoritämne. Sammanfattningsvis: Det är vad det är, mogna druvor ger en del alkohol, och förresten bryr jag mig inte så mycket om det. Ointresset för den där siffran kunde kännas påklistrat hos någon annan, en pose för att ta udden av frågan med nonchalans, men det står i så ren samklang med resten av Brewers tänkande att han kommer undan. Man får ta en del baksidor här i livet om man vill njuta av det, säger han. Som med persikorna.

Kaliforniska persikor i juni är ren fruktpornografi, tunga, ludna granater, sprickfärdiga av saft och sötma. Omöjliga att äta med vuxen värdighet.
— Så man kan antingen säga, okej, de där persikorna är inte mogna och inte så goda, men jag äter dem nu ändå för att slippa bli kladdig i hela ansiktet. Eller så kan man vänta och äta fantastisk frukt, men vara beredd på att få stå över diskbänken. Det är ett val man får göra.

En siffra, alltså. Och det hörs allt mer att han har suttit i den här diskussionen förut.
— Jag menar, kollar folk effekten på kockens spis också?

2008 Melville Chardonnay Inox
Friska unga päron, gröna äpplen och citrusoljor i näsan, bredvid ett slags gummi- eller petroleumnyans. Smaken är ringande fräsch, mycket ung och rätt tajt med sprittande citronkänsla, eftersmaken stram med omogen ananas och persika. Dessutom en salt känsla, krossad sten och en intensitet som överraskar med tanke på lättheten.

2007 Melville Estate Chardonnay
Härlig doft med gula äpplen, persika och bakkryddor parat med en mild, nötig avrundning. Helt neutrala fat till det här vinet. Smaken är en uppvisning i friskhet och balans, centrerad kring mogen lime, med tydlig havskaraktär av salta skaldjur och musselskal. Riktigt gott.

2007 Melville Estate Pinot Noir
Oerhört aromatisk, parfymerat fruktig doft rakt i ansiktet. Jordgubbar, hallon och körsbär trängs, toppade med en liten kryddighet och drag av choklad och mocka. Fin tyngd och bra renhet i munkänslan, läskande, tydligt ungt med en liten angenäm kärvhet. Gott, men trots friskheten har jag faktiskt lite problem med hettan i den här.

2007 Melville Terraces Pinot Noir
Också mycket aromatisk doft, men påtagligt mer komplex, med körsbärskärnor, tobak, rosor och svamp, och redan i näsan en föraning om stjälkarnas roll. Munkänslan är ung, tuff och kompromisslös i det här lerjordsvinet, en bred och komplex smak, slank och med stor integritet. Eftersmaken har mörka körsbär men är snarare jordtonad än fruktsöt. Trots rätt milda tanniner är det här ett vin för källaren.

2007 Melville Carrie’s Pinot Noir
Superkryddigt! Charmigare och mjukare i näsan än vinet som växt i Terraces 25 meter bort, fokus på körsbär som känns sötmogna men röda snarare än svarta. Igen en salt känsla i munnen, kryddig hallonfrukt, jättefin struktur och redan en härlig komplexitet. Sötfrukt under ansvar – jättegott.

2006 Melville Verna’s Syrah
Döpt efter Rons mamma, druvor från en ny gård några mil norrut.  Mycket, mycket ren björnbärsfrukt i näsan, aningen smöriga fat, en lätt krydda och en spännande rhônsk ton av lavendel. Och så de där mogna stjälkarna. Oj, slank munkänsla trots den oblygt fruktiga doften, ofjäskigt vin med markerad syra, finkorniga men fasta tanniner och – jag hittar ingen bättre beskrivning – kompromisslösa björnbär. Eftersmaken är lång och fin med tydligt pepprig karaktär. Bra. (Kuriosa: Kritikerna skällde på Verna’s när det kom och tyckte att det smakade för mycket pinot. Och gav alltså en massa beröm till en nöjd Brewer utan att veta om det.)

2006 Melville Donna’s Syrah
Här är det Rons hustru som stått för namnet och skörden tas in nästan tre veckor efter Verna’s. Aromatisk, pepprig och kryddig doft som påminner rätt rejält om Rhônedalen. Det är mycket rent, igen, och toppas med lite rök, choklad och blomtoner. Vacker smak, oerhört intensiv, med stjälkkaraktären som komplement till sval frukt. Det här är ett underbart vin. Hög syra och perfekta tanniner, grymt nu och med ordentlig lagringspotential.

2008 Melville Estate Viognier
Päron, och päron igen. Här finns också mango, citrus, citronskal, banan och bakkrydda, men inget av blomvasen som jag kan ha lite svårt för i viognier. Päron- och persikofrukten är söt i munnen, men väl balanserad av syra som delvis är tillsatt men också kommer sig av blockerad malolaktisk jäsning.

2007 Brewer-Clifton Santa Rita Hills Chardonnay
En blandning från fyra gårdar som från 2008 består av ungefär en tredjedel frukt från Mount Carmel. Kryddiga, gyllengula äpplen är basen, toppat med hasselnötter och något som får mig att tänka på frukostflingor. Samma sjungande syra här som överallt hos B-C håller upp mogen äppelfrukt och ett slags gula plommon som drar åt det omogna.

2007 Brewer-Clifton Sea Smoke Chardonnay
Sea Smoke är ju känt för sina egna pinotviner, men i ett hörn odlas chardonnay åt Brewer-Clifton (the farming is disco!). Påtagligt mycket mer komplext och nyanserat, med ett brett spektrum av citrus från grape till lime i näsan. Mognare munkänsla än bascuvéen, härlig persika, ett slags uppstramad godisfrukt. Dessutom skaldjursmineralitet, och tyvärr en lite genomträngande alkohol (15,9). Planterades först 2000 och lär ha framtiden för sig.

2007 Brewer-Clifton Mount Carmel Chardonnay
1990 planterades åtta hektar på Mount Carmel, 400 meter upp i luften, som nu alltså är ett monopol. Vinet är fantastiskt. Ung, sval, vit frukt med ljus och lyft i näsan, underbart komplext, med en perfekt nötton och gott om sten. Suverän smak, inte så fruktdriven utan snarare mättad av skaldjur och örter, mycket mineralisk och bruten med en liten grapebeska. Syrorna är – perfekta. Svårbeskrivet komplext vin som ringer kvar i evigheter.

2007 Brewer-Clifton Santa Rita Hills Pinot Noir
Blandat igen, runt 75 procent hela klasar. Oerhört öppen, parfymerad doft med strålande ljusa hallon, vingummin och stjälkrelaterade tobakstoner. Dessutom något metalliskt – ni vet hur pelargoner luktar? Smaken är mycket personlig för en bascuvée (i och för sig ett ambitiöst 40-dollarsvin, men ändå), påtagligt påverkat av klaspressningen med jättefin struktur samtidigt som tanninerna är rätt mjuka. Frukten är inte så stor och mer parfymerad än sötsmaskig. Supersyra!

2007 Brewer-Clifton Clos Pepe Pinot Noir
Gjort på 100 procent hela Pommardklasar från Wes Hagens kända, sandiga gård. Det här är en mindre öppen historia, men doften ger ändå en bra fruktkärna med björnbärstopping på hallon och körsbär, spännande kryddighet och en fin citrustouch. Sötare än väntat i munnen, men massivt, tufft och så gott som helt knutet i dag. Svårutvärderat, men jag har druckit det här med ålder på och det var fantastiskt.

2007 Brewer-Clifton Mount Carmel Pinot Noir
Oj, så fint. Mogna stjälkar ska ju ge lite kaneltoner, och här märks det tydligt för första gången. Tillsammans med lite viol, mint och kex toppar kanelstängerna ädel, ren röd frukt, ett slags mogna, mörka hallon. Underbar munkänsla, eget och rätt kärvt vin med härlig syra och karaktär av jordgubbar, rabarber och citrus. Inte helt utvecklat, men kalasfint.

Det händer inte ofta tack vare havet, men 2008 fick Santa Rita Hills vårfrost som gick hårt fram bland stockarna. Diatom gör aldrig mycket vin – men 288 flaskor Clos Pepe var inte vad någon hade räknat med. Om du undrar varför vi inte provade den.

2008 Diatom Babcock Chardonnay
Bryan Babcocks land delar infart med familjen Melville norr om landsvägen, syd- eller västexponering. Outvecklat vin, men en jäkla sjuss i intensiteten. Jättemycket kalk i doften, ett spektrum av söta bär, vita vinbär, sån där kvittenmarmelad som är så god till ost. Smaken är enormt koncentrerad med grym kraft och syror som man kan invadera mindre stater med. Kryddigheten är stor men svårfångad och helheten är ren som en fjällbäck. Långt, långt efter nollsjuorna i utvecklingen.

2008 Diatom Huber Chardonnay
Om bananer vore gjorda av sten skulle de smaka så här. Och så pressar man citrusfrukter över, och river med lite av skalen. Den här komplexa doften liknar inte så mycket annat, och det är svårt att nita komponenterna: päron, mandel, visst. Pomerans? Smaken är stålig, stenig och outvecklad med episka syror, essensen av renodlad, kalljäst chardonnay. Lång ren eftersmak med persikor, unga plommon och lime. Sade jag rent? Rent, rent, rent.

**

Raderna av tätplanterade pinotstockar löper bort mot kullarna i kvällsljuset. Enstaka bilar på highway 246 som skär genom dalen, från Buellton till Lompoc, bakom träden. En dag kan de riktigt tunga elefanterna komma till den här gemytliga dalen, stora Napaspelare, försäkringsbolag eller modekoncerner. Men fortfarande blåser sjöbrisen över de lokala odlarnas gårdar, och solsmekt kalifornisk frukt möter tillräckligt mycket stringens och mineralitet för att jag ska trivas. Åtminstone om Greg Brewer är inblandad på något sätt.

Det är bra så. Och om tjugofem år är stockarna tjugofem år äldre.

//anders

Med det var vi klara med texterna från sommarsemestern i Kalifornien. Tidigare i serien: Luc Morlet, Philip Togni och Bond Estate. Tack till er som som har följt med.

*

(Full disclosure: På gårdarna betalade vi naturligtvis inget för de viner vi provade. Vi bodde också som gäster på Melville. Det gäller väl att undvika Jay Miller-fällan: inte tala om vad man gör och inte vilja prata om det. För övrigt är väl all teoretisk objektivitet överspelad redan när jag själv väljer att besöka Melville/Brewer-Clifton/Diatom, för att jag gillar vinerna, i stället för att åka till XX Vineyards och YY Cellars…)

2006 Léon Barral Faugères, Édition Lilas

Den som vill åka ifrån Kalifornien har aldrig varit där. Våra steg på flygplatsen var tunga nog utan väskorna och nu undrar vi mest när dottern ska lista ut vad som är natt och dag igen. Ja ja. Men jag ser fram emot att sätta startkablarna i den gamla bloggen igen, och det finns en del kul att berätta från Napa och Santa Barbara när jag får tid. Som pausunderhållning kör vi en gammal post från tidig juni som tydligen aldrig blev publicerad.

Syrenerna på gården kämpar under tunga, lila klasar som trängs för att få plats på grenarna. Parfymen bara sprutar och fransosen i glasen doftar förstås bara lila syren. Med vildsvinskarré på grillen och Pierre Peters i magen är det inget som ens naggar välmåendet i kanten.

Det märkliga är att fraggeln i fråga doftar syren i köket också. Eller nästan lilja, på Selossevis. Och där finns inga köttiga blomklasar att skylla på.

Så här är det att gilla vin från människor som tycker lite för mycket om naturen, och vill skriva nedrustningsavtal i det stora kriget mellan människa och mikrob. Man kan inte stiga ned i samma flod två gånger, ni vet, och hade Herakleitos haft en bättre leverantör hade han slagit fast att man inte kan dricka samma Barralvin två gånger.

Det är egentligen lika gott som sist, när man vant sig, och visst fanns det lite blommor i den flaskan också. Och herregud, syrenvin, det passar ju så fint in i hela försommartablån.

//anders

2007 Diatom Clos Pepe Chardonnay

Dags för hjärngympa! Kommer ni ihåg Brasses lattjolajbanlåda i Fem myror? Fyra prylar på varsin hylla, en passade inte ihop med de andra, men rediga Eva och fyrkantige Magnus fattade aldrig hur Brasse tänkte. Här kommer den vinösa varianten. Blandade djungelljud ur lådan – vilken ska bort?

1. Kalifornien
2. Elegant, mineralig, balanserad
3. 16,5 procent alkohol
4. Chardonnay

Fel fel fel fel fel! Ingen ska bort. Medge att man får bråka lite med hjärnan för att den inte ska göra revolt. Fast i min värld är det redan ett dokumenterat faktum att Greg Brewer är ett geni, så om någon ska lyckas ställa verkligheten på huvudet på det här viset är det han.

Diatom är extrema viner, experimentjuice som ska ändå ut i de farliga kanterna på den dimension som är kalifornisk chardonnay. Målet är den allra högsta renhet och återspegling av marken. Hemsidan ser ut som om Apple skulle förestå ett retreatkloster med rakade huvuden och vita linnekläder, och jo då, ordet serenity finns med. Brewer jäser i stål eller stora gamla fat vid riktigt låga temperaturer och tillåter förstås ingen malolaktisk behandling som skulle ge smörkola i mineraldrickan. Ingen fatlagring. Vinet ligger på fällningen, men får ingen bâtonnage och dras om innan någon autolys sätter igång – champagnebrödighet och krämig munkänsla är inte Diatom.

Med 16,5 procent spånken är 2007 Clos Pepe Chardonnay visköst i glaset, och trots minnet av ljuvliga 2007 Huber hinner jag tänka njaaaa… Men doften är sagolik. Maximalt kalkig, med ett spektrum av sval men fullmogen tropisk frukt och fräschör som hela havet. Skira toner av mango, persika och citrus, toppat med något som liknar hasselnötter, men man kan lika gärna tänka på allt som inte finns där.

En klunk, och munnen badar i mineraler. Man väntar sig pulvriga kalkavlagringar på tungan efteråt. Smaken är ljus och pigg med unga gula äpplen, citrusolja och persikofrukt – och ett jäkla tryck. Kalifornienkraft, men stenhårt kontrollerat. Chablis på steroider, med välsvetsad munkorg i rostfritt. Asketiskt? Långt ifrån. Men muskler utan ett gram fett.

De här druvorna kommer från en liten genomsandig, blåsig nordsluttning på mindre än en halv hektar i ett hörn av välkända Clos Pepe. Vinet har inte riktigt Hubers syror, men helhetsintrycket är ändå elegant och havsfriskt så att det nyper i kinderna tack vare renheten, och nästan salt av mineraler. Parker pratar om revolutionära viner och dammar av sin favoritklyscha: a tour de force in winemaking. Men det går ju inte att säga emot. 288 flaskor totalt, varsågod och skölj.

-Eftersom du frågar är det säkert uppåt 14,5, säger min far när jag ber om en gissning på alkoholen; en garvad gammal vinhund på andra sidan landet, överförtjust i vinet i glaset. Han blir lite tyst när han får se etiketten. Det är nyttigt med en kölhalning av hjärnan då och då.

//anders

Tasmanien och Castell’in Villa

Jag minns att Jancis Robinson på sitt hypereleganta brittiska manér pekade ut Tasmanien som en region att hålla ögonen på när hon intervjuades på Grape Radio. Anledningen: Klimatförändringar. Rent logiskt borde man ligga rätt bra runt fyrtioandra breddgraden, med gott om vattenkylning, när Australiens klassiska vingårdar kämpar mot kvicksilvret. Jag har druckit någon enstaka tasmansk pinot nån gång, men kan inte på stå att jag kan pungdjävulens ö något vidare.

Slow Wine är en liten importör med fokus på Tasmanien, som i och för sig har breddat sig sedan de hette Tasmanian Wine. Chiantiproducenten Castell’in Villa står också på bordet på den här påtitten av delar av sortimentet.

Men Jancis för ett annat resonemang också: om att prova många viner fort, som det ofta blir. En flaska som är gjord för matbordet får tre minuter på sig att imponera – och det blir Idol av alltihop. Vi kan prata länge om det här, men jag nämner det mest för att jag hade skitbråttom den här gången, på väg till en annan provning. Och inga bilder lyckades jag ta heller.

Freycenets 2007 Louis Riesling Schonburger kan vi lämna därhän, doften är gewurzparfymerad med inlagd frukt och smaken platt och intetsägande. Ekotänkande Meadowbank Estates 2006 Riesling har en kul doft: den osar av gummi och bensin som den värsta Moseltraditionalist, toppat med citrus och en örtig ton som drar åt salvia. Smaken har hygglig fräschör och citronskalskaraktär, men saknar fruktsötma och domineras av en jordig beska. 2006 Wineglass Bay Riesling från Freycenet är en annan historia, återigen med gummikaraktär bredvid ett rätt elegant, stramt spektrum av stenfrukter. Lite sprits finns kvar i flaskan, jordbeskan är märkbar men inte oangenäm, och frukten drar åt danskt citronvand och persika i en välbalanserad smak. Wineglass Bay är för övrigt den där bedårande vykortsvyn som kan vara den enda du har sett från Tasmanien.

Pinot noir är faktiskt öns mest odlade druva och den knoppande vinindustrin har förstås sett potentialen i trenden mot svalodlad pinot. Stefano Lubianas 2007 Primavera Pinot Noir har en öppen, ren, generös jordgubbsdoft, toppad med påtaglig kryddighet. Smaken är lätt och fint söt, hyggligt komplex med citrustoner och föredömliga syror. Slutet är lite hett, men ändå en fin fiskpinot. 2006 Hawkshead Gibbston Valley Pinot Noir kommer från Central Otago i Nya Zeeland och har intensiv och betydligt mörkare frukt i näsan, björnbär och mörka körsbär, plus rätt mycket fat och en violton. Björnbären följer med in i munnen och faten ger ett chokladtäcke, men tanninerna är rätt aggressiva och helheten känns inte integrerad.

Chardonnay är nummer två i hackordningen på Tasmanien – ni börjar ana en viss burgundisk profil. 2006 Wineglass Bay Chardonnay är min favorit i flighten, fatjäst med äpplig och fyllig näsa och en del snygga fattoner. Det är lite oförlöst i munen ännu, men kraftfullt och lite ståligt, som en ekad chablis med päron, citrus och liten avslutande beska. 2005 Meadowbank Grace Elizabeth Chardonnay är fortfarande ung och frisk, rätt rostad och smörig, med mosade bär och tropisk frukt i näsan, I munnen blir det lite väl kladdigt för mig, tropikcocktail med för låg syra och en känsla av restsocker. 2006 Prancing Horse Chardonnay från Mornington Peninsula sydöst om Melbourne är också rätt fatig med vanilj och popcorn, men renare, svalare och mer fokuserad. Smaken är smörig och full av mogna tropiska frukter, druvig med skaplig syrabalans.

Stefano Lubianas Estate Chardonnay 2003 är en udda personlighet, utmogen och på väg över kanten, med en oerhört kryddig doft och en mix av blommor, honung, mandelmassa och nougat, rätt oxiderad. Årgång 2004 är betydligt fräschare, men också med mer fatkaraktär kvar och lite grönt och kärvt. Ord som stumt och ekbeskt hamnar i blocket bredvid kartigt och hårt. Nolltrean fick också malolaktisk behandling och tjänade på det, tycker jag nog, även om den tappade fräschör.

Castell’in Villa är en riktigt klassisk Chianti från princessan Coralia Pignatelli della Leonessa med duktiga ägor i Castelnuovo Berardenga öster om Siena. Det är egentligen en hel by – dyr agriturismo, vildsvinsjakt, stenslott, olivlundar och hela kalaset, och vinerna har ett visst rykte. Egen klon av sangiovese har man också.

2004 Chianti Classico Riserva är ung, personlig, och har fått nytta av det fina året i doften. Plommon och körsbär är stommen, men ovanpå svävar fina aromer av lakrits, pinje, violer och till och med en liten bananton. Frukten slår till direkt i munnen, generös och körsbärssöt, men retrokänslan är där. Fina syror och en viss örtighet finns också. Det spretar lite i munnen, men bara av ren ungdom, tror jag – det här är riktiga långliggare.

2003 Santa Croce är supertoskanaren: sangiovese och cabernet, och så 18 månader på barrique. Doften är fint aromatisk, tydligt modernt mörkfruktig och helt öppen. Blandade örter finns, och rätt tjockt med fat. Smaken är – tydligt 2003-skadad. Klistrigt uttorkande tanniner som aldrig kommer att mjukna, medan plommonfrukten redan är mogen. Inte min grej, antagligen inte bättre år heller.

2003 Chianti Classico Poggio delle Rose kommer från en liten plätt (se bilden, courtesy of Johan som har varit där en massa gånger), 50 gånger 150 meter med lergrus på kiselsten, och får enormt lång tid på barrique. Doften har vacker, ädel mörk bärfrukt med pondus och personlighet, inte så farligt fatig som jag befarade; lite choklad mest. Koncentrationen ger en del lösningsmedel och kryddörter blandat med asfalt och en liten blommighet. Tung, söt björnbärsfrukt i munnen, koncentrerad men rätt fräsch och balanserad. Lakrits och sura körsbär leder till en örtig eftersmak. Faten är väl integrerade, och enda problemet är förstås tanninerna från det där eländiga året. En Poggio delle Rose 2001 eller 2004 skulle jag antagligen tycka om.

Killen som faktiskt kan det här med Tasmanien läser ni här, fast när jag tittade hade han inte fått upp de noteringarna. Men jag kan ju bara hålla truten efter att ha drällt med renskriften sedan slutet av mars.

//anders

2005 Château de St Cosme Valbelle (och lite bubblor)

Hjortentrecôten: 57 grader. 2005 Château de St Cosme Gigondas Valbelle: 18 grader. Trekvartsmätta på skaldjur kikar vi på varandra över glaskanten, ett sista ögonkast av förväntan innan vi ska ge oss på årets sista varmrätt; temperaturtimingen har klaffat som en schweizisk lokalbuss, sammetsröda tomtebloss glimmar ur glasen och blicken dimmas lite när vi tänker på barnet som nyårssnusat så pittoreskt i korgen hela kvällen.

Då kommer gallskriket som får glasen att skallra.

Bara som en liten påminnelse om vem som bestämmer över middagsplanerna. Nyårsafton inräknad. Det är inte jag.

Men det är svårt att skjuta den här vilttrippen i sank, och nu vet vi att rosaröd hjort smakar lika bra när någon annan skär den i bitar på tallriken. Svart trumpetsvamp och konjak i den täta såsen, småpotatis stekt i ankflott med generöst med rosmarin. Och glaskuporna ger en ursnygg, mörk och mycket ren frukt, likörtonad utan att snava på syltdiket.

Valbelle är mellanvinet från stjärnskottet Louis Barrouls egen mark i Gigondas, som dubbas av Robert Parker till något av det bästa man hittar i appellationen i dag. Nollfem är ju den där stukturerade, tunga årgången och det här är förstås tokigt ungt, men strålande fint. Primärfruktigt, med en blomtonad, mörk sortering av nykrossade bär; björnbär, moreller och ett litet hallon svävande vid kanten på glaset. En elegant korvton och örter matchar och under frukttäcket väntar antydningar till grus och blod. Och så en viskning av fat, mest lite mandel och rostat bröd.

Barroul jäser sin grenache ihop med tio procent syrah och låter bli att plocka bort stjälkarna. Lakrits och en sydfransk beska är tydligast bredvid frukten, men inte ett spår av några gröna stjälkar. Fokus, intensitet: femstjärniga – det sjunger till i gommen av attacken. En skopa garrigue i en lång, lång eftersmak. Trots ungdomen är Valbelle inte ett dugg burdus, men sitter på en oerhörd kraft. Det är kalas till den örttunga, lite rustika maten nu, men har potential att bli ett knockoutvin. För under 300 spänn. Nästa kapitel: en liten sparring mot Cuvée Doucinello – liknande, men med mer järn och mindre modern frukttyngd – framåt slutet av 2010.

*

Nyårsbubblorna till köksskålen och ostronen låter som något man hittat på själv: 1996 Juillet-Lallement Brut. Club de Viticulteurs Champenois, eller numera Club Trésors de Champagne (extraläsning här och här), marknadsför gemensamt ett antal småodlares skumpa i särskilda Special Club-flaskor, och prisvärdet är det sällan något fel på. Pierre Lallements skapelse från Verzy det signade året 1996 är framför allt en nougattung historia, avrundad och utmognad i doften med valnötter och nybakta kex.

Smaken är generös, nästan söt, och fyllig med fin balans mellan citrus, nötter och nougat med lite kryddtoner på toppen. Precis lagom oxiderad för min smak. Gedigen och välgjort, och grand cru-champagne från 1996 för 350 spänn är ju rena mellandagsrean.

//anders

Barolo, chablis och… öh…

Vinbloggandets motsvarighet till hämtpizza: Snabbnoteringar, bakade med lite för lite omsorg, allt lite skamset motiverat med tidsbrist. Ni vet. Show some love.

2003 GD Vajra Barolo Bricco delle Viole
Vajra har en liten chambre séparée i mitt hjärta sedan vi kikade in oanmält för några år sedan – och fick gårdens skatter upphällda av en av sönerna, som kan ha varit tio eller så. Ingen tungviktare (vinet, alltså), men gedigen barolo med egen karaktär och charm. Nolltrean har en doft med utmognad nebbiolokaraktär, rätt mörka körsbär, rosor och övertoner av mandel. Och tusan om det inte doftar violer också, eller är det bara hittepå? Smaken har blommor och jordgubbar och bär tydliga drag av det svinvarma året: Lite torkad frukt, uttorkande tanniner och inte tillräcklig kropp för att hantera garvsyrorna från de chockade skalen. Men sötman är fin, och vi skyller på årgången och inte på familjen Vajra.

2005 Dauvissat Chablis
Premier cru, men jag har redan glömt gården och har ingen anteckning. Skäms… Fräsch, guläpplig doft, i sammanhanget så fruktsöt att den nästan drar åt röda bär. Lite vaxtoner och välavvägd krydda, och så härligt mineraliska musselskal. Smaken är tydligt ung och rätt intensiv och fyllig. Kalassyror! Vid närmare eftertanke kan de behöva rundas av i det här unga vinet. Eftersmaken har havskaraktär, ett slags matig sälta och mineral. Gott.

2004 Braida Langhe Bianco Il Fiore
Ännu en piemontesisk favoritgård som vi besökt. Il Fiore är en barock blandning: Chardonnay och riesling tillsammans med lokala liseiret, nascetta och rossese (fråga inte). Doften har ett slags allmän vit frukt bredvid blommor, plommon och ett drag av likör. Fullgoda syror, men vinet känns lite som Lagerbäcks pojkar mot lag med bra passningstempo – långt mellan lagdelarna. Udda slut, en mitt som man inte riktigt vet vad den vill blandade blommor med plommon. Jag är inte den som dissar allt jag inte känner igen, men – nja.

//anders

2004 Ridge Monte Bello Chardonnay

Vi grillar oss vidare genom den svenska marina faunan, i desperat jakt på tröst för det eländiga semestervädret. En vecka till med 15 grader, blåst och regn, så går inte ens det mest obskyra havskreatur säkert för lågor och tänger.

Till en formidabel havskatt med grillad sparris och citronsmörsås plockar vi fram en tyngre kalifornier. Det har väl framgått förut hur mycket jag tycker om Paul Drapers viner; inte minst förmågan att kombinera generös fatbehandling med elegans och balans. Men här tippar det faktiskt över.

Det halmgula vinet öppnar med en enormt fruktig doft, så tung att den nästan slår över i röda bär. Den kryddiga intensiteten är riktigt attraktiv, bredvid en tydlig smörig fatkaraktär toppad med rostade hasselnötter. Mogna gula äpplen hittar man också, och plommonsylt.

Syran kommer faktiskt först i munnen, men sedan tar de övertydliga faten över. Intensiv rostad ek, nästan terpentin, med smör, marsipan och hela barnkalaset. Kärnan är byggd av riktigt mogen och söt frukt med övertoner av mörka mogna citruskusiner. Dessutom finns en udda men tydlig mintton. Generöst och kraftigt är det, inte helt ur balans men lite väl klumpigt i faten på ett ovanligt sätt för ett vin från Ridge.

Jag tror att jag ska hålla mig till Drapers röda, som jag aldrig blivit besviken på. Till och med zinfandel, Kaliforniens egen tårtbotten, får elegans och ryggrad hos Ridge. Och när man vill ha stöddig cali chard finns fortfarande Melville – 200 spänn billigare och friskt som en havsbris i jämförelse. Succé igen härom dagen till (grillad…) lax och kall basilikasås.

//anders

1996 Krug – and beyond

Okej. Sex viner. Med en total prislapp på 9 443 spänn. I teorin, förstås, för det är lögn att få tag på dem.

Då har Systembolaget ändå fog för den aningen högljudda rubriken SuperPrestigeChampagne. Det ligger något nyrikt ryskvulgärt över den här provningen, men chansen till sex glas man aldrig någonsin får ned näsan i på annat sätt är oemotståndligt lockande. Och min erfarenhet av bättre sjampanskoje behöver ordentligt med putsning. Allt helblint. Förväntansfull, moi? Rosenkindad? Mesdames et m’sieurs:

• Vin nummer 1
Snabbkyld sedan den tilltänkta flaskan visat sig vara bortom vett och sans korkskadad. Nästan en upplevelse i sig att lukta på… Hur som helst; ersättaren (samma vin, alltså) är vackert mellangul med ett tydligt grönstick. Doften är mycket jästig, känns som lång tid sur lie. Här finns lite svamp, nötter, ett uns sherry och rikligt av en härlig nougatkaraktär. Bordet pratar om citrus, men jag tycker inte att den är särskilt framträdande. Kanske lite apelsin också.

Moussen är alert och nästan lite aggressiv. Ett slankt och elegant vin, med hög syra men också rätt generös dosage. Tydlig äppelsmak trots att den karaktären knappt märktes i näsan. Jäst igen, nougaten finns kvar, och här är citrustonen framträdande. Mycket gott – men sitter inte riktigt ihop. Kanske bättre med lagring? Eftersmaken är liten men lång och god.

Facit: 1995 Henriot Brut Cuvée des Enchanteleurs. 50/50 chardonnay/pinot noir och extrapoäng för blotta klangen i namnet.

• Vin nummer 2
Ljust gult med gröna reflexer och pigga, pärlande små bubblor. Udda doft! Rök, suddgummi, köttsoppa, lagerblad, tång/hav och en leverton samsas och trängs under ett täcke av nyrostat kaffe. Dessutom en ton som fortfarande förföljer mig, eftersom jag inte lyckats skjuta ned den; jag tänker hela tiden på barndomens fiskelåda… Ber att få återkomma.

Vinet har en ännu ganska liten smak, halvfyllig, åt det vitfruktiga hållet med persikotoner. Dessutom kaffet och soppan från doften, och sockerkaka tänker jag också på. Jag hinner skriva lite låg syra innan slutet kommer med en rejäl citruskick. Mycket personligt vin.

Facit: 1996 Taittinger Comtes de Champagne. Blanc de blancs från idel prestigelägen, Cramant, Avize, Oger, Le Mesnil…

• Vin nummer 3
Färg som en stridsprövad bronssköld och bubblor från dockskåpet. Gud, vilken ljuvlig doft! Underbart mogen, med bröd, jäst och nötter – och det är innan det brakar loss. Camembert! Nej, hela ostdisken! Sherry! Choklad! Smörkola! Det är ett levande, djuriskt, dekadent sönderfall svept i finaste nykokta knäck, med snören av mineral omkring. Till och med surströmming tänker jag på, om än en passant. Kommer den här att vara dead on arrival i munnen?

O nej. Moussen är härligt levande, smaken mineralisk, ädel och sherrytonad med ett lager nougat. Eftersmaken viskar nästan riesling, med äpplen, lime och våt sten. Himmelskt.

Det är en smaksak om man tycker att så här mogen champagne är god eller över kanten, men för mig är det en upplevelse. Pigga bubblor, pigga syror, gravens rand långt utom synhåll. Min nummer ett i handuppräckningen, men i praktiken dött lopp med nummer fem.

Facit: 1976 Diebolt-Vallois. Om man bara kunde vänta i 30 år på sina bubblor…

• Vin nummer 4
Tung, men ljusare gul, inte utan gröna toner. Karaktärsfull doft; först syren, sedan rök, korv och köttiga toner, och en antydan till gröna bananer och vita frukter. En ädel, högburen doft, yppigt fruktig. Dessutom en mineralig ryggrad och lite mandel.

Smaken är oerhört fräsch, liksom moussen – och intensiteten är slående. Spring du, men du kan inte gömma dig. Blommorna har herraväldet i det stora rummet, annars är det generalfrukt, en antydan till oxiderade toner, marsipan och allsköns julgodis före en lite flintrökig eftersmak. Oerhört gott – men jag kan inte låta bli att tänka ”extremt välgjord mainstream”, åtminstone i smaken. Personligt, absolut, men ändå i en lite trångbodd stadsdel.

Facit: 1998 Jacques Selosse. Bara vitt, bara Avize.

• Vin nummer 5
Liknande färg, bara något lättare. Doften är ett tivoli av nyanser, eller en parad – när någon försvinner runt hörnet fyller nästa på. Mer och mer. Skumbanan, äppelmos, kryddskåp fullt av ingefära och kanel, lite bittermandel, ett mineralstråk, honung, nougat, och så blommor. Jag tänker på kaprifol och ännu mer på massageoljan med ylang ylang. Ett nytt ansikte varje gång man tittar.

Smaken är lika sammansatt. Äppelmos, absolut, men också en sötfruktig karaktär med persika och drag av jordgubbar. Kryddor, grapefrukt. En intensiv och mycket personlig smak, riktig matchampagne som nog skulle göra ont att dricka en flaska av på altanen. Slutet är krämigt och långt med ett mineraliskt grepp, och kryddighet långt bak i munnen. Stiligt! Egentligen ikapp och förbi Diebolt-Vallois, men utan den skamlösa njutningslystnaden hos ett vin från 70-talet. Fantastiskt.

Facit: 1998 Bollinger Vieilles Vignes Françaises. Tjenare. Minns jag rätt att, typ, tre flaskor kom till Sverige? Tre minimala lägen med unika oympade stockar. Att en blanc de noirs (!) från Bollinger (!!) kan vara så här slank och übernyanserad går knappt att greppa.

• Vin nummer 6
Tyngre gul igen, med en nyans som mest känns som turkos. Lite sluten och oväckt doft, jästig och rödäpplig, med plommon, mandel, rostade nötter och flinta. Man anar en lång rad nyanser, men de har inte blommat ut än.

Det är som att dricka ett övergött dagisbarn med maskingevär. Fantastisk närvaro i munnen, djup och kraft, enorm frukt och en fullkomligt otämjd citrus som skjuter vilt omkring sig. Ungt, ungt, ungt. Intensivt så att man tappar andan. Det här vinet har helt sovit över all malolaktisk behandling. Smaken är härligt nyanserad och livlig men också fortfarande löjligt ung, med kartiga äpplen, citron, mineral, jordnötter, choklad och en aning soja. Lite jordnötter i eftersmaken. Den skriker verkligen efter lagring. Om jag ägde den här skulle jag inte ens se åt den före 2020.

Facit – både vi och ni har gissat vid det här laget: 1996 Krug. Du behöver inte leta länge på nätet innan någon pratar om världens bästa champagner. Och då är det ju roligt att ha fått smaka, för jag lär aldrig köpa en egen.

Lärdomar, så, med tomma glas framför mig:

1. Champagne är vansinnigt gott.
2. Gammal champagne är ännu godare.
3. Gammal prestigechampagne kan vara vansinnigt-plus god, men inte nödvändigtvis i paritet med vad den kostar.
4. En poäng med provningar är att få smaka på vin man vill smaka på, men inte slanta upp för en hel flaska.
5. Den dag jag får välja på en Bollinger Vieilles Vignes Françaises och fem mogna Gruaud Larose blir det rött hela helgen och växel över till taxi.

//anders

PS: Mer champagne här. Mycket mer.

PS 2: Hos Farr Vintners kan man fynda Bollinger VVF för 417 pund sterling (SB reade ut den för 3 050 spänn). Ändra således punkt 5 ovan till ”… och nio mogna Gruaud Larose…”

Diebolt-Vallois NV

Det handlar helt enkelt om vinklar. Som sofforna är byggda på det pontonschabrak Melker Andersson och Danyel Couet har slängt ut i Riddarfjärden nedanför Kungsholms torg går det inte att sitta fint. Vi hamnar utfläkta som flundror i äkta strandstolposition med majsolen vinkelrätt ned på näsan. Bara lockelsen från Diebolt-Vallois standardbubblor på glas stoppar oss från att beställa Singha för att fullända badsemesterchimären.

För någon semester är det jävlar i mig inte fråga om. 20 timmars jobb en majhelg som blev den varmaste i mannaminne glömmer jag inte i första taget. Känslan av uppdämd rättvisa som solbelyst champagne i 40 graders bakåtlutning skänker på söndag eftermiddag går nästan att ta på.

Då kvittar det att flaskan knappast lär ha varit nyöppnad. Så här oxiderad i stilen ska väl inte DV vara, ändå. Så länge glaset är kallt nog dominerar en utvecklad doft av bröd, rostade nötter och jästfällning. Vinteräpplen gillar vi, men någon citrus går egentligen inte att hitta. Smaken är är fyllig med lite väl låg syra och känsla av rätt generös dosage. Med lite värme – och det går rätt fort – kryper toner av grönsakssoppa och kokt blomkål fram och tar över. DV är ett utpräglat blanc de blancs-hus, så en Tradition med alla tre druvorna kan man kanske inte ha för höga förväntningar på. Men det är klart att det är en besvikelse från smakarsynpunkt.

Fast med Västerbron i bakbelyst silhuett, vågskvalp och skjortärmar, efter en helg spänd framför inomhusplogen, krävs det rätt mycket mer än kokt blomkål för att tvinga fram ens det minsta lilla missnöje.

//anders

Divine goes Austria

Man får anta att österrikarna inte ringde sitt handelskontor i Stockholm innan de lanserade PR-offensiven Tastes Of Austria. Lite TOA news att fördjupa sig i, någon? Vilken TOA product föredrar du?

Akronymen till trots var det kul att prova igenom elva viner från tre av producenterna i satsningen i Divines regi. Jag har lite för dålig koll på Österrike, även om jag haft mycket glädje av vin från Bründlmayer och andra. Utan mer snack – tre flighter från yodleland:

1. Wiengut Ott, Wagram

Bernhard Ott tog över gården som 22-åring eller så och har satsat hårt på nationalklenoden grüner veltliner. Numera biodynamiker.

• 2007 Am Berg Grüner Veltliner: Färg: Tripp. Charmig och mycket fräsch doft med limeig citrus, päron och en godiston. Mycket lätt i munnen med chockartad syra och en karaktär som ligger nära doften, plus någonting åt grön banan. Jag älskar ju höga syror, men det blir för mycket mot den lite glesa frukten i det här basvinet. Obalans i min bok.

• 2007 Fass 4 Grüner Veltliner: Färg: Trapp. Påfallande likt lillasyster i doften, men något mer intensivt och generöst; rent och fint. Smaken är mycket bättre än vinet till vänster, med snygg pepprighet och antagligen samma syranivåer, men frukt som kan hantera det. Lime och grapefrukt leder till en söt efterklang med smågodis och päron. Allt är övertygande rent och kontrollerat. Utmärkt.

• 2006 Der Ott Grüner Veltliner: Färg: Trull. Påtagligt tyngre, med söt drypande persika och mango bredvid kryddor och en punschton. Sedan får jag myror i huvudet, men den finns faktiskt där hela tiden: En anstrykning av tonfisk på burk. Huh? Det vete tusan vad Ott har för vildjäst i källaren. Smaken är hur som helst rena godisbutiken, tung och söt med nougat, marshmallows och pepparkakor, och en eftersmak som fortfarande inte har blommat ut. Lite låg syra för mig, men riktigt kul och spännande.

2. Weingut Hirsch, Kamptal

Familjeegendom på klassisk mark. Ännu en biodynamisk producent som koncentrerar sig på riesling och GV.

• 2007 Zöbing Riesling: Instegsvin med rätt liten men fräsch doft, fruktsoda, äpplen och lite kryddskåp. Fräsande syra i munnen, lite återhållen men bra äppelfrukt, lite sockerdricka och tydligare kryddor än i näsan. Eftersmaken drar åt julgodis. Helt okej, plus för kryddningen.

• 2006 Gaisberg Riesling: Nu så! Generösare doft med bra fokus, kryddig och komplex med persikofrukt och mineralkänsla. Veltliner i all ära, men det är ju riesling som kan bära fram terroiren. Smaken är riktigt bra: Underbar intensitet och komplexitet, riktigt speciell och egensinnig. Persikor, ett mineralstråk och dominanta pepparkakskryddor bredvid tropiska men stramt hållna toner av papaya och mango. Godast i kväll.

• 2006 Heiligenstein Riesling: Härligt mineralisk. Komplex och stenig fruktprofil, mer persika i en doft ren som en fjällbäck. Smaken är rätt ung och tydligt bakom Gaisberg på kurvan, men också renare och mindre yppig. Det är en fruktsallad på ungt och nyplockat och det som imponerar mest är balansen. De flestas favorit; någon millimeter efter charmiga Gaisberg för mig just nu, men med större potential.

3. Weingut Familie Gesellmann, Mittelburgenland

Fatlagrande producent med fokus på blaufränkisch och mittsmak, läser jag. Rykte om sig för rigorösa metoder, enligt Mölstad.

• 2007 Chardonnay: Delvis fatjäst. Förvånansvärt sval, men den gula äppelfrukten säger ändå chardonnay. Mycket ren doft med en aning nöt, känns som en småfet chablis. Ren och hög syra i munnen, med nötter och en jätterolig jordgubbston. Frukten är rätt återhållen men söt med drag av päron. Fräscht och gott, behöver växa till sig lite.

• 2006 Blaufränkisch Reserve: Överväldigande smörig ML-karaktär – hela godisaffären säljer bara smörkola. Körsbär och lite jordgubbe i fruktväg, med örter åt tobakshållet. Smak av mörka bär och lakrits, med nära nog italiensk syra, lätt känsla och små, fina tanniner bredvid en del ek som väntar på integrationsverket. Rätt god smak, men jag pallar inte kolan.

• 2005 Pinot Siglos: Underbar pinotdoft med flera lager kryddor. Rätt klassisk bourgogneparfym med körsbär, hallon, jordgubbe och lite skog. Dessutom den där positivt unkna känslan av sjöbotten och något som drar åt apelsinskal. Smaken är tyvärr inte i samma klass, men helt okej. Lite väl smörig smak med lång eftersmak, ung och ganska kärv frukt, enkel med lite vek kropp. Synd.

• 2006 Opus Eximium: Hälften blaufränkisch, resten zweigelt och sankt laurent. Smörig, fatig doft med mörka bär, lakrits och vaniljkex. Rätt kul i munnen, komplext och kryddigt i en bärig stil med en del uppenbar ek. Lite kort efterpå, men sitter ihop snyggt.

• 2001 Bela Rex: Lika delar cabernet och merlot. Mångas favorit som inte alls funkar för mig. Doften känns unken och buljongig. Cassis, hallon och björnbärssylt i all ära, men jag har så svårt för det där korvspadet. Vinet är mörkbärigt i munnen, men smakar fortfarande som dålig châteauneuf. Undrar vad det är jag är så känslig mot?

Lärdomar? Jodå. Att det görs utmärkt riesling i Österrike visste jag, och att fräsch veltliner sätter igång salivkranarna. Tyngre, sötare GV var en kul upptäckt. Jag är fortfarande lite likgiltig inför de röda, med extrapoäng för pinotnäsan från Gesellmann, men jag hört tillräckligt mycket bra för att fortsätta leta.

//anders

2005 Melville Estate Chardonnay

Kan en chardonnay med över 15 procent alkohol vara fräsch, balanserad och matvänlig? Visst. Fråga Greg Brewer. Och den som inte vill spendera en halvsnabel på hans vingårdschardonnayer under Brewer-Clifton-etiketten köper Melville, där den forne franskläraren och musikern bestämmer i källaren. Fast mest i vingården, om man får tro honom själv.

Det är först uppåt rumstemperatur som Melville Estate börjar lida av sin alkoholhalt, och det provet ska egentligen inga vita viner behöva utstå. Annars famlar jag efter en motsvarighet till det utmärkta begreppet brightness: Såväl fräschör som höga, ljusa toner och en pigg känsla ryms i ordet, motsatsen till klumpigt och murrigt.

Ugnsbakade äpplen samsas med en antydan till päron, någon rolig fruktton som får mig att tänka på kvittenmarmelad, och attraktivt steniga mineraldrag. Dessutom chardonnaynötter och fin blommiga sommartoner. Ektonerna är väl integrerade och påminner lite om pepparkaksbak: Smält smör blandat med farinsocker och lite kryddor. Bara tio procent ny fransk ek, läser jag, och lagring på jästfällningen men utan att röra upp den.

Vinet spritter av syra i munnen, både citroner och lime, och väl avvägda smörtoner hittar sin plats bland den gyllene frukten. Här finns definitivt syror som har gömt sig undan malolaktisk jäsning. Det är inte självklart att plocka ut den här om man smyger in den bland tunga bourgogner, även om nästan alla komponenter är mer intensiva. Fransmännen kan väl bara drömma om att plocka så här mogna druvor.

//anders

2005 Clotilde Davenne Chablis 1er Cru Vaugiraut

Quoi? När Clotilde Davenne satsar på en solokarriär efter 17 år som vinmakare hos Brocard gör hon det med egen lya under namnet Les Temps Perdus. Det räcker ju med att dofta på ett glas av 2005 Vaugiraut för att veta att de 17 åren varit allt annat än förlorad tid.

La vigneronne med snaggen och läderjackan har snickrat på egendomen ”på lediga stunder” sedan 1992, vilket kanske säger mest om låga krav på dygnsvila. 2005 Chablis Vaugiraut, utan Les Temps Perdus på etiketten, har en skapligt öppen doft för en så ung premier cru, mycket elegant med strama äpplen. Men här finns så mycket mer! Framför allt är den späckad med kritig mineral som får saliven att forsa. Efterhand kryper fina vita blommor fram, en söt sky som får oss att tänka på riesling. Här anas en liten vaxton och någon nöt längst bak, och lätt rökigt ylle; en efter en kommer de fram och lägger fram sitt noggrant uppmätta bidrag i vågskålen utan att rubba helheten. Vilken precision, vilken balans! Strålande bra.

Smaken är förstås ung, grönäpplig med drivor av musselskal och våta stenar. Ostrontallriken nästan materialiseras framför oss. Man ska tycka rätt bra om limesyradrag vid tungroten i dag, men å andra sidan bör man nog ge fan i ung chablis om man har problem med den saken. Nog anas en diskret, snyggt tillskuren liten fatton som en viskning i fonden, trots åren hos fatantipaten Brocard?

Eftersmaken må vara lite väl kort i dag, och det behöver lägga på sig lite mer tyngd, men allt annat sitter på precis rätt plats i ett oerhört skickligt bygge. Enligt Systembolaget finns som vanligt inget att tjäna på lagring. I call bullshit on Systembolaget. Om smaken växer i doftens kläder på ett par år, vilket jag är övertygad om, är jag beredd att slå en skinande fyndstämpel på det här vinet.

*

PS: Ingen har väl missat hur utomjordiskt goda italienska blodapelsiner är just nu? Vi drar i oss ett nät om dagen, tror jag. Hollandaise på blodapelsinsaft över en lätthalstrad laxbit var en rosa dröm till vinet och kommer att vara ännu bättre om ett år.

//anders

Tastebud overload I: Chardonnay

Ack, en torsdagskvälls många ansikten… Jag tillbringar den senare delen med att lyssna på stormen Tuva som sliter loss Kungsholmens tegelpannor, längta efter L som valt rätt halvklot i form av Sydafrika och förgäves försöka nyktra till efter Divines executiveprovning. Jesus H Tapdancing Christ, vilka viner.

Importören Divine, specialiserad på framför allt USA och Australien, kör den här typen av provningar några gånger om året. De sätter ett svårläkt hack i en plånbok som min, men i gengäld får man doppa tungan i viner man tidigare bara läst om. Ofta. Inte sällan i religiösa ordalag.

Vi smakade oss igenom fem flighter med små bensträckare emellan, och alla innehöll druvjuice av världsklass. För mig återstår bara att dela upp dem i separata poster. Dels för att åtminstone försöka göra varje vin en smula rättvisa, dels för att undvika en ohanterlig elefantpost, och dels för att ni ska slippa hamna under en ångvält av intryck och spridda fakta.

Nå, se det som en följetong och försök intala er att ni sitter i sommarstugan med mycket få vardagliga plikter utöver morgonkaffet och utflykten till brevlådan. Nettare e gioia lockar med löften om mytiska Sine Qua Non, en legendarisk fransos som fått M Robert Parker att ringa i hundrapoängsklockan och Helblinda Jokerflaskor I Världsklass Som Plockas Fram När Man Borde Gå Hem. Ett avsnitt om dagen.

Alors, mesdames et m’sieurs: Första flighten – chardonnay från världens alla hörn. Serveras halvblint under förväntansfulla näsor.

Vin nummer 1: Lätt gul färg, inte utan gyllene skuggor. Ekig och vaxartad men rätt kryddig doft med äppelkaraktär, varm, mångfacetterad och inbjudande. Här finns en extremt svårfångad ton, och då är detta ändå kvällens första centiliter alkohol. Någonting kartigt, men med egen karaktär, åt blommig varm plast eller så… Let’s skip that one, shall we? Frukten är så stadig att man nästan tänker röda bär.

Bra närvaro i munnen och mycket friskt dessutom. Frukten gömmer sig lite bakom den aningens dammiga eken. Det smakar mycket ungt, och spretar lite på det där sättet som man sätter upp på ungdomskontot utan att ge minuspoäng för. Och så den där spöktonen som vi kommit överens om att lämna därhän. Mycket bra.

Facit: 2004 Domaine d’Ardhuy Corton Charlemagne.

Vin nummer 2: Ljusast av dem alla, framstår som vitt i sällskapet. Öppen doft med smörade popcorn och lite gummi från faten, och gula plommon bredvid. Smaken är lätt, ren och mycket välbalanserad. Snällt skriver man om man bojkottar det äldre gardets outhärdliga favoritterm bussigt. Intensiv smak med mycket väl integrerad fatkrydda och mogna gula äpplen. Bra fokus och riktigt god smak; lite väl tunga ekdimmor i näsan ännu.

Facit: 2005 Craggy Range Les Beaux Cailloux. Nyzeeländare, alltså. Kanske mest känd för pinot.

Vin nummer 3: Tät gyllene färg, visköst redan för ögat. Hyperfruktig doft! Varma gula äpplen, och dessutom tydlig karaktär av vita blommor som står ut från mängden. Intensivt i näsan och nästan drag åt honung.

I munnen är vinet tjockt och tätt men oförlöst med överraskande tydlig mineralkaraktär och riktigt bra syra där man väntade sig hela syltskafferiet. Enorm intensitet och koncentration men berömvärd balans, citrus, äpplen och mineral dominerar. Vansinnigt gott. Dock så potent att fredagsfisken skulle kännas som lammet i vargaskogen. Visst är det underbart när ens fördomar kommer på skam; detta är uppenbart nya världen, men långt ifrån att kana över kanten och bli vulgärt, ens hos min tämligen gammaleuropeiska gom. Mitt solklara WOTF, som amerikanerna säger – wine of the flight.

Facit: 2005 Brewer-Clifton Mount Carmel, Santa Rita Hills. 95 pinnar från Parker, inga protester från mig.

Vin nummer 4: Samma täta färg som trean, om inte ännu mer – ser nästan ut som sauternes. Öppnar med en båtlast rostade fat med vanilj och smör. Komplext och så intensivt att näsan börjar känna lösningsmedel. Samma bedövande koncentration i munnen gör att det hela drar åt punschhållet. Det är fat från huvud till fotabjäll, smör och kryddskåp, övermogen frukt och syror som gått vilse i brädgården. Oslagbart för den som vill bre på tjockt, och gjort med stor kunskap, men inte min kalaspuff. Gruppens nummer ett, men inte långt före Brewer-Clifton.

Facit: 2004 Kongsgaard The Judge. 98 poäng från advokaten i Baltimore. Plockar man druva för druva i ändlösa tries, gör en halv flaska per stock och låter vinet dra på jästfällningen tills det tröttnar hamnar man ju här…

Sammanfattningsvis ett underbart sätt att blåsa upp sin erfarenhetsbank, även om Parkers 98 poäng till skrattretande koncentrerade Kongsgaard ger bränsle till fördomarna om vad som får hans klocka att ticka. Alla fyra glasen var strålande bra – och det känns nästan befriande att utan att tveka sätta en kalifornier över en Corton Charlemagne. Misse ikke neste episode: Fyra röda Corton parallellt. Samma år, samma producent, samma grand cru – men olika mikroklimat intill den lilla kullen. Stay tuned.

//anders

2006 Felton Road (och lite Puligny-Montrachet)

En av få fringisar med mitt jobb är att det ligger sisådär 45 meter, fågelvägen, från vinamatörernas svar på Karamellkungen: Vinbaren.

-Jaha, men jag var på Vinbaren en gång och listan var ju jättekort. Ska det vara en vinbar det?

Nja, så kort är den ändå inte. Men poängen är dels att utbudet roteras mer eller mindre dagligen, dels – och det är här jag börjar bli upphetsad – att allt på listan går att köpa inte bara på glas, utan till och med på provningsglas. En femccntilitersslatt för lite styvt en tredjedel av glaspriset. I stället för ett glas vin efter jobbet kan man alltså dricka tre små glas. Som gjort för den som vill utforska sina vita fläckar, upptäcka nya jaktmarker, eller bara är en genuint velig människa. Det är bara tack vare Vinbaren jag vet hur 2001 Sassicaia smakar, om än inte hur en flaska 2001 Sassicaia smakar.

I fredagsfåtöljen får det bli pinot från andra sidan jorden. Felton Road gör flera vingårdsviner, bland andra Block 5 som står ohotad som den bästa pinot jag träffat på utanför Bourgogne. Det här är bascuvéen – och det märks förstås.

Doften är tydligt jordgubbssöt med körsbär och en liten trevlig kötton, skaplig intensitet och fokus, men den är lite eldig och saknar kryddjupet från blockvinerna.

I munnen är vinet ungt. Jordgubbarna dominerar med skaplig egen fräschör, och en aning av svamp ger pluspoäng i min bok. Det är inte dumt, men efter hand står det rätt klart att restsötman är för stor för mig med tanke på de rätt dämpade syrorna. Okej, 2006 var rätt nyss, men det lär inte utvecklas till någon favorit.

Tack vare provningsglasen värmer vi upp med en snapsstor 2005 Puligny-Montrachet 1er Cru Champ Gain från Olivier Leflaive. Ungt som tusan naturligtvis, men redan förvånansvärt uttrycksfullt och riktigt gott. Gula och gröna äpplen och citrussyra samsas med en del rostat bröd, vanilj och vax, men faten är ingen match för smakrikedomen och komplexiteten. Mycket snyggt.

//anders

Julgodis: Skridskoporr, 1996 Billecart-Salmon NFB och 1988 Taylor’s Quinta de Vargellas Vintage Port

Julafton med två vuxna och noll barn innebär en hel tomtesäck med fördelar. Total kontroll på tillvaron – bara att plocka ut de allra fetaste russinen. Efter en förmiddag i morgonrock kan man ta en gammaldags julskridskotur på en sjöis som ser ut så här i en telefonkamera.

Okej, förlåt, det var lite elakt. Men du såg väl att bilden är upp och ned?

Det var helt enkelt ingen skillnad på julaftonshimlen och isen på Vallentunasjön. Som att åka på luft – och ungefär samma friktion under skenorna. Nu kan jag dö nöjd.

Anyway. Vinblogg. Nästa fördel med duojulen är att få bestämma sin egen meny till hundra procent. Varpå vi traskar till Hötorgshallen efter Melanders fulaste skäggiga ostron och hittar en halvflaska champagne i garderoben. Billecart-Salmons Cuvée Nicolas François Billecart är döpt efter husets grundare och 1996 har ni hört hyllas ad nauseam vid det här laget. I blandningen finns chardonnay och pinot noir från idel grand cru-lägen. Härligt gyllengult i glasen med fin mousse.

Det doftar stort och ädelt med långt gången mognad. Honung, kex, punsch och en liten ton av torkade fikon, men det som dominerar är barndomens trekantiga favoritgodis. Det vill säga honung, choklad och nougat, men doftminnesbanken skriker Toblerone.

I munnen kommer äpplena trots allt in i matchen, men tar sig aldrig över halva planen. Smaken är stor och rik med mer godis, en lite oxiderad sherryton, buljong och rejäla höga äppelsyror som trots alla mognadtoner ger det här vinet rätt många år till i livet. Läskande, men ni har redan räknat ut att det inte är något ostronvin. Till nästa flaska ska vi nog laga någon krämig kycklinghistoria eller så.

Oppigårds och porsbrännvin till sill och hemgravat är knappast bloggmaterial, men till julklappar och stilton på pepparkakor dekanterar vi försiktigt en halva Taylor’s Quinta de Vargellas Vintage från 1988. Det är inte så exklusivt som det kan låta: När Taylor’s själva inte utropar en vintage låter de ibland Vargellas göra en egen single quinta och kalla den för vintage. Men priset är sympatiskt, och det ska snart visa sig vara väl använda pengar.

Doften är nämligen inbjudande komplex, med nya nyanser som dyker upp bakom hörnet hela tiden. Här finns choklad, romrussin, örter, lakrits, vaniljglass, blåbär och plommon, läder och en nötig sky, det bara väller på.

Men trots sina nitton år, varav sjutton i halvflaska, och några timmar på karaff är Vargellas fortfarande ungt och eldigt som Ferrarihästen, även om mycket harmoni har hunnit infinna sig. Kraftig, yngre mörk frukt utgör kärnan i munnen, med russin och nötter, och eftersmaken är lång och chokladsöt med lite sirap. Problemet är väl att vinet kunde haft mer kropp, och kanske skruvat ned elden några snäpp. Men den slatten vi hämtar ur karaffen till Fanny och Alexander på juldagen har skakat av sig det här och blivit tät och läcker. Den här ska vi nog köpa igen, men fundera på rätt många timmars dekantering om du vill pröva. God jul allihop.

//anders

*

Julbonus: Så här såg skridskoporren ut på rätt köl. Så slipper ni vända på skärmen.

1999 Louis Jadot Savigny-lès-Beaune

Jag har gått och hallucinerat om makrill i flera dagar, sedan min favoritmatnörd Lisa hyllade vinterupplagan på nystartade Taffel.se. Ni vet hur det blir när en smak inte släpper taget. Så med en ledig måndagskväll att spela på satte jag munkavle på min västsvenska uppväxt och letade upp lo sgombro i 08-området. Var snälla och berätta inte det för min mamma.

Inga konstigheter: Mycket smör i pannan, mandelpotatisar och blomkål till, och tiosekundersfräs på machésallad och vitlök i makrillflottet bredvid. Det känns upplagt för ett smörigt vin och vi passar på att smaka på Jadots åtta år gamla Savigny-lès-Beaune som dök upp i december.

Stornegocianten Jadot äger egna rankor i fem premier cru-lägen i Savigny-lès-Beaune, men jag vet inte varifrån frukten till den här cuvéen är hämtad. Vinet är vackert gult och alla gröna nyanser har förvandlats till brons och guld. Kryddor och vanilj är översta lagren i en doft som är ganska dominerad av rostade fat, men på ett attraktivt sätt. Mogna gula plommon, smör och rostade nötter samsas med en fatig karaktär av mandelmassa och likörpralin som ger en lustig men obetvinglig association till La Spinetta.

Vinet har en trevlig tyngd och viskositet i munnen, mellanstor kropp men fin koncentration, med söta vinteräpplen och en lång, fruktsöt eftersmak med mandelgodis och knäck. Här finns oblyga men nyanserade och snyggt hanterade fat – Jadot jäser på barrique, varav en tredjedel nya, och lagrar på samma fat upp till 20 månader – och en antydan till mineral. Syran anas på tungan men har gått i ide, och 1999 gav överlag mogna men lite syrafattiga druvor i Bourgogne.

Slutsats: Gott! Härligt vintervin med sina äpplen och kryddor. Till makrillen, då? Nja. Ingen matchning jag är stolt över. Med uppenbar risk för att bli tjatig hade vi behövt mer syra; något som skär igenom omega 3-floden i stället för att spä på den. Mycket friskt, anser Systembolaget, och skruvar upp syrasymbolen till klockan tio. I helsike att jag hittade den nivån i den här flaskan, ens innan makrillen var rensad och stekt. Sommarens bästa makrillvin var en grüner veltliner från Freie Weingärtner Wachau, nio år gammal men stram, pepprig och kärnfrisk bland nästan tropiska frukter. Att man aldrig lär sig av sina lyckträffar.

//anders

Numbnosed in New York

Tänk vad 85 procents luftfuktighet kan göra. Snöhärdade svenska vikingar i NYC fryser som små barn och går mest och snyter sig i lovikkavantarna. Men en vecka i julpyntets Eldorado är en stor upplevelse även om allt, från vin till Starbucks pepparkaks-latte, luktar lite mindre.

Ta bara The Oyster Bar på Grand Central. T-centralen har en del att lära sig: där finns exempelvis inte 31 sorters ostron på menyn, plus tre olika råa musslor och sjöborre att ätas med sked. Herregud, som skaldjursälskare vet man inte om man ska jubla, knäböja vördnadsfullt eller skjuta sig i huvudet. Vi går loss på ostrontallrikar (serverade med McDonaldspapperskopp med ketchup mitt bland mollusker på isbädd) och säsongsenliga pilgrimsmusslor och kan inte begripa varför man ska äta någon annanstans än här.

Olivier Leflaive brukar vara pålitlig när man vill ha gott vin från Bourgogne men ändå ha råd med mat också. Men hans chablis har vi inte testat, och upptäcker en Leflaivestämplad Fourchaume Premier Cru från 2002 till attraktivt pris. Doften är ganska liten, med gula äpplen – och en oväntad smörad planka rakt över näsan. Jag trodde faktiskt inte att Leflaive skulle ta med sig fatjäsning och alla bâtonnagestängerna norrut från Montrachet, och det är inte så här jag vill ha min chablis. Syran finns där, men kommer lite på efterkälken även om balansen är okej. Egentligen är vinet inte så dumt, men fel valt till maten. Jag är nog extra kritisk eftersom jag vill ha så mycket stål och krita det bara går till pinfärska skaldjur. Mineraler som möter mineraler på det viset kan få mig att dregla. Det är ju därför chablis är defaultvalet till ostron.

På mysiga jazzklubben Smoke på Broadway fick vi sjukt bra livejazz till heta musslor och passade på att dricka ung pinot gris från Oregons omsusade Willamette Valley. Onödigt sött med toner av päronsoda och ganska snabbt glömt. Chardonnay 2005 från Hayman & Hill i Russian River Valley dracks på ”franska” Rue 57 till lättstekt tonfisk med bok choy, obegripligt überstarkt wasabi-potatismos och – jag skojar inte – ett kvartskilo sån där syltad ingefära som man får till sushi. 80-talets California cuisine gone haywire… Jag köper inte alltid schablonerna om le goût américain, men hos Hayman & Hill finns hela paketet från restsocker till tropiska frukter, rostade fat och syra på sparlåga. Nja.

I övrigt blev det mycket asiatiskt eller old school-amerikanskt som mest fick gå med öl. Godast, det vill säga dött lopp med skaldjursfrossan, var The Fatty Crab: Kanonsnyggt balanserade smaker med fötterna i Malaysia men fingertopparna i New York. Vattenmelonsalladen med lime, ingefära, koriander, vårlök och stora bitar fett fläsk som fått ett dygn i ugnen var sublim. Jag ger mig inte förrän jag har plankat den.

*

Praeterea censeo att alla vinnördar under monopolets vingar bör få frossa loss i New Yorks vinbutiker en gång om året. Ögonen tindrar fortfarande. Mmm.

//anders

2002 Antonin Rodet Bourgogne Malaysia Airlines edition

Himlens vägar äro outgrundliga. New York tur och retur för tre och åtta – då ingår väl inte ens sörpelvin till kycklingen? Trodde vi. I stället skräller Malaysia Airlines med att bjuda på fem år gammal vit bourgogne. Stornegocianten Antonin Rodet visar sig ha buteljerat en rekorderlig basbourgogne åt Malaysian, komplett med egna etiketter på franska och malay. Jag trodde nästan sådant tillhörde en svunnen tid och hur som helst inte kom oss sluskar i lägsta ekonomiklass till godo.

Plastmuggen till trots är aromen riktigt fin, åtminstone om man just varit inne på att välja vatten för att slippa Åkessontetra. Klassiska gula äpplen samsas med påtaglig fatkaraktär och fina mogna toner av smör, nötter, vanilj med en liten rökighet. Malayvinet smakar ganska mycket och är bra balanserat med syrorna på plats och skapligt lång eftersmak med en liten beska. Kanske skulle det få problem bredvid artfränder från Bourgogne, men med tanke på förväntningarna är det här en ambitionsnivå som får oss att le hela vägen till Newark.

*

Jo, okej, det är mycket resande nu… Ryktet säger att det går att dricka gott vin i New York, och skulle det mot förmodan inträffa lär det dyka upp här. Resans första manhattan på Grill i Bryant Park var mycket tillfredsställande.

//anders