Posted tagged ‘Russian River Valley’

Höstrött

oktober 1, 2009

Jag vet att ni menar väl – men sluta ljuga för mig. Det är höst nu. Je l’accepte.

Vinden håller på att slita loss taken på Kungsholmen och jag längtar bara efter en filt och en stor kupa bra pinot, riktigt kryddig, varm. Vad är det som gör pinotviner så höstiga? De multnande löven? Lättheten som påminner om den krispigt svala luften? Hos bloggvännerna har det druckits en del bourgogne på sistone och jag har inte kunnat få bort tanken ur näsan. Det blir Dutton-Goldfields nollsexa som får betala för begäret.

2006 Dutton-Goldfield PN

Steve Dutton är mannen med vingårdarna i Russian River Valley och Dan Goldfield är kemisten som blev vinmakare, ett samarbete som fyllde tio år i fjol. Det här är en bascuvée med frukt från fem av Duttonfamiljens lapptäcke av gårdar och doften är precis vad som behövs under filten: soliga körsbär med en kyss av björnbär, moget, generöst, lite flamboyant men syltfritt. Kaffe, sandelträ, rökig BBQ och bakskåpskryddor är lika mysigt som lapsang souchong när man var 17.

Vinet bär sin munkänsla som ett klubbmärke på bröstet, lätt som den svala dalens dimma trots prickfri intensitet som sjunger av mogna pinotdruvor. Syran är bra, tanninerna stöttande men diskreta. Jag har lite synpukter på en beska i eftersmaken som skär en aning mot den fruktrena RRV-profilen, och trots bara 13,5 procent alkohol kommer det en liten kick i gommen som jag kunde ha varit utan. Och med stormen i öronen hade jag gärna haft lite mer jord och löv bland bären, men det här vinet är troget sitt ursprung och kan inte rå för mina nycker.

Och just det, det hade inte behövt kosta 288 spänn heller. Jobbigt att det alltid är pinot noir och inte müller-thurgau på box man längtar efter inne i filtbyltet. Min blåsiga kväll och min kryddiga vän, välkomna i min kupa.

//anders

Numbnosed in New York

december 11, 2007

Tänk vad 85 procents luftfuktighet kan göra. Snöhärdade svenska vikingar i NYC fryser som små barn och går mest och snyter sig i lovikkavantarna. Men en vecka i julpyntets Eldorado är en stor upplevelse även om allt, från vin till Starbucks pepparkaks-latte, luktar lite mindre.

Ostron och LeflaiveTa bara The Oyster Bar på Grand Central. T-centralen har en del att lära sig: där finns exempelvis inte 31 sorters ostron på menyn, plus tre olika råa musslor och sjöborre att ätas med sked. Herregud, som skaldjursälskare vet man inte om man ska jubla, knäböja vördnadsfullt eller skjuta sig i huvudet. Vi går loss på ostrontallrikar (serverade med McDonaldspapperskopp med ketchup mitt bland mollusker på isbädd) och säsongsenliga pilgrimsmusslor och kan inte begripa varför man ska äta någon annanstans än här.

Olivier Leflaive brukar vara pålitlig när man vill ha gott vin från Bourgogne men ändå ha råd med mat också. Men hans chablis har vi inte testat, och upptäcker en Leflaivestämplad Fourchaume Premier Cru från 2002 till attraktivt pris. Doften är ganska liten, med gula äpplen – och en oväntad smörad planka rakt över näsan. Jag trodde faktiskt inte att Leflaive skulle ta med sig fatjäsning och alla bâtonnagestängerna norrut från Montrachet, och det är inte så här jag vill ha min chablis. Syran finns där, men kommer lite på efterkälken även om balansen är okej. Egentligen är vinet inte så dumt, men fel valt till maten. Jag är nog extra kritisk eftersom jag vill ha så mycket stål och krita det bara går till pinfärska skaldjur. Mineraler som möter mineraler på det viset kan få mig att dregla. Det är ju därför chablis är defaultvalet till ostron.

På mysiga jazzklubben Smoke på Broadway fick vi sjukt bra livejazz till heta musslor och passade på att dricka ung pinot gris från Oregons omsusade Willamette Valley. Onödigt sött med toner av päronsoda och ganska snabbt glömt. Chardonnay 2005 från Hayman & Hill i Russian River Valley dracks på ”franska” Rue 57 till lättstekt tonfisk med bok choy, obegripligt überstarkt wasabi-potatismos och – jag skojar inte – ett kvartskilo sån där syltad ingefära som man får till sushi. 80-talets California cuisine gone haywire… Jag köper inte alltid schablonerna om le goût américain, men hos Hayman & Hill finns hela paketet från restsocker till tropiska frukter, rostade fat och syra på sparlåga. Nja.

I övrigt blev det mycket asiatiskt eller old school-amerikanskt som mest fick gå med öl. Godast, det vill säga dött lopp med skaldjursfrossan, var The Fatty Crab: Kanonsnyggt balanserade smaker med fötterna i Malaysia men fingertopparna i New York. Vattenmelonsalladen med lime, ingefära, koriander, vårlök och stora bitar fett fläsk som fått ett dygn i ugnen var sublim. Jag ger mig inte förrän jag har plankat den.

*

Praeterea censeo att alla vinnördar under monopolets vingar bör få frossa loss i New Yorks vinbutiker en gång om året. Ögonen tindrar fortfarande. Mmm.

//anders