Party like it’s 1971
Det blir faktiskt alldeles tyst i källaren på Lidingö. Pratet, skratten, klangen från kuporna som hamnar för nära varandra på det trånga bordet, tolv människors uppsluppenhet och gemenskapsljud dör som när man stänger av köksfläkten. Det sjudande rummet stillnar i en samtidig inåtvänd vördnad, en plötslig ödmjukhet.
Sakta tar tvånget att dela upplevelsen tillbaka initiativet:
-Jävlar… jävlar…
Ingen av oss visste väl riktigt vad vi stod inför den här kvällen. En del erfarenhet av barolo och barbaresco med lite ålder på fanns det, men en föreställning med tio flaskor från 1971 och biljetter på första raden var svår att föreställa sig. För mig som sätter nebbiolo högst av allt var drömmarna guldskimrande – samtidigt som bubblan kunde spricka med en smäll som skulle höras ända till Castiglione Falletto.
Nektaren som fick tyst på de tolv dök upp redan i första flighten. Ni har redan läst/läst: Enrico Giovannini Moresco skördade sent i Pajorégården i Treiso, höll skördeuttaget lågt redan 1971 – och bjöd Angelo Gaja på en slurk. Kejsaren av Piemonte köpte sedan loss marken av Moresco, och vi har turen att känna Niklas som finkammar Europa och plockar hem en original-Pajoré från 1971. Doften är lätt men tät, spetsigt fokuserad fräsch rödfrukt, utmognad men med en hel del oförstörd jordgubbig barnacharm. Lägg till lite sojamognad, muscovado och lite motstånd från sötkärv rönnbärsgelé, och tryck på paus.
Men det är i munnen som Moresco slänger sitt tunga sammetstäcke över dussinet vinhundar i källaren. Perfekt struktur, obeskrivlig munkänsla – kanske den finaste jag har känt, kanske bara på en nivå där man slutar jämföra. Är fruktkärnan åtta år gammal, eller 38? Intensitet, kraft och elegans i samma centiliter. Ålderssötman ger jordgubbarna guldkant, den där rönnbärsgelén kompletterar. Svansen klingar ut i mineralitet pyntad med torkade rosor och en droppe tjära och viskar kvar en minut senare. Consummatum est.
Ändå gick det att argumentera för andra viner som kvällens guldmedaljör. Pio Cesares sjuttioetta var i toppform, kryddig och barrskogstonad, med fantastisk frukt i munnen, underbara tanniner och arkitektur över all kritik. Kicken av rökig tjära i eftersmaken lyste upp slutet som en fackla. Bara den där gudomliga munkänslan avgör för Moresco i mitt minne. Eller varför inte Marcarinis vin, från rikfruktiga Brunate i vackra La Morra: tuff, ungdomligt efter 38 år, med en härlig blommighet i näsan och ett fantastiskt fruktspektrum från hallon till plommon.
Jag kunde förstås rabbla upp alla tio, kanske minus några TCA-dräpta. Men jag måste ge plats åt några glas ur den långa raden före och efter den piemontesiska dekalogen. Som Kellers 2007 Hubacker: sensationellt fin Rheinhessenriesling, lång, lång smak av utvalda äpplen och mineral i ett perfekt bygge. När jag sade 2001 på en chianti från 1990 var det lätt att spika producenten, för det är bara Castell’ in Villa i hela Toskana som utvecklas så långsamt. Giacomo Conterno bekräftade tesen att de bästa klarade av även min hackårgång 2003; Cascina Francia hade generösa jordgubbar, framträdande kryddighet och drag av cassis, med kalkiga citrussyror för att möta den dominanta sötfrukten. Det blev ingen Monfortino 2003, och Cascina Francia tackade och tog emot materialet.
Vin nummer 22: Spetsad druvmust (tänk pineau des Charentes eller Juras macvin), pomerans och andra julkryddor, russin; mer specifikt den färska doften ur ett nyöppnat Sunmaidpaket. Smeksamt i munnen med stort uttryck, tätt och druvigt, mycket sött. Slarviga anteckningar. Rätt lätt och smidigt ändå för ett fortifierat vin, kanske grenachebaserat från Roussillon?
Nä – 1982 Quinta do Noval Nacional. Tack och godnatt.
//anders
PS: Tack Niklas för bilderna. Och just det – några liter nebbiolo på 40-strecket, ett dussin bonusviner toppat med en osannolik Nacional, absurt goda leverspett, musslor och din källares vanliga varma camaraderie. Mm, tack för det också.
PS 2: Inte länkad i texten: Winepunker.
Explore posts in the same categories: vinEtiketter: Barbaresco, barolo, Italien, nebbiolo, Piemonte
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
Nettare e gioia 
november 17, 2009 den 9:25
Som sagt, quelle kväll!
Bara det att det inte känns särskilt märkligt att helt gå förbi Rancia -97 och -99 säger väl det mesta.
Keller var underbar, men jag tyckte mycket om den chenin blanc som P slängde in också.
Och så lite härliga diskussioner om poäng och månens påverkan på vinmakarna.
Svårtoppat, mycket svårtoppat.
november 17, 2009 den 12:09
Hade en diskussion på telefonen igår med en annan bloggare som hyser en stark tillförsikt till Robert Parker (vem kan det vara måntro?) och tanken slog mig att fabror Parker nog är inne på rätt spår när han bedömer lagringspotential.
Pajoré 71 är ju en bauta-sten till vin med en alkohol på närmare 15% och en enorm frukt. Och se hur det har utveklats. Fenomenalt. Det är klart att det krävs lite syror och det finns ju naturligtvis flera formler för ett vin att kunna åldras väl, men man ska inte underskatta en stor frukt. Jag kan gott tänka mig att det var många som avfärdade Pajoré som ett monster när det var ungt, ett vin som kommer att falla ihop som ett korthus osv yada yada. Spekulationer från mig naturligtvis, men inte otroligt att det var så snacket gick.
Man inser att man upplevt något speciellt när man tittar ned i sina provningsanteckningar och ser en dikt istället för det vanliga ”klar, ren doft blablabla”.
Nästa gång blir det Monfortino-vertikal från 1920 och uppåt, Ulrik står för vinerna lät han meddela från Singapore :-)
november 17, 2009 den 12:54
Intressant det där med Parker/mega-frukt&alkohol/MinaVinare, det är inte omöjligt att det ligger något litet i det i alla fall. Min erfarenhet av sydländska godsaker har visat att något saknas i den underliggande strukturen för att resonemanget riktigt skall flyga dock (gamla frukt&alkohol-bomber från OZ blir inte alltid helt kul). Men finns tanninerna där kanske det funkar, gammal Grange vet vi ju alla hur den smakar.
november 17, 2009 den 18:55
Quel kväll, vraiment. Skönt också med gott om tid så att alla viner – och maten! – får breda ut sig. Känns hårt att sålla, men redovisningsnoja och läsvärde går inte ihop.
Gabriel/WP, jag gjorde faktiskt precis den reflektionen kring Pajoré. Ändlösa diskussioner på nätet om höga alkohol- och fruktnivåer i bordeaux från 1961 och 1947 come readily to mind. Att det sedan inte är en säker biljett till en vacker ålderdom är en annan sak. Men nebbioloviner med sina tanniner och syror borde ha en bättre chans än de flesta.
Sedan finns det säkert de som inte uppskattar den sötmogna frukten i 38 år gammal Moresco utan vill ha en annan stil. Broadbent skulle nog vänta till 2080 innan han tomtade ned i kalkstenskällaren och hämtade nästa, om han inte kastade ut dem direkt.
november 17, 2009 den 20:13
Även om det inte framgick ordentligt så var min poäng att även den suraste, mest traditionella Barologubbe inte skulle kunna undgå att charmas av det här vinet som det är nu. Jag tror verkligen inte det. Jag tror att Broadbent skulle gilla det också, fast han kanske inte skulle erkänna det :-)
Jag tror att den höga alkoholhalten gjort ett riktigt bra jobba med att konservera frukten i det här vinet och samtidigt integrerats totalt.
november 18, 2009 den 9:16
Från det ena till det andra, Suckling tyckte i december 2007 att Cascina Francia var ett drink now-vin, värt 86p.
Apropå diskussionerna i källaren är enda förklaringen att Sucklings inre måste ha upplevt en månförmörkelse av sällan skådat slag vid tillfället.
Martin W, jag bugar mig, för jag tyckte att Cascina Francia var underbar och skulle gärna dricka den igen – i morgon samt om fem och tio år.
november 18, 2009 den 10:12
Henrik, det var kul att alla var inne på att det var en modernist. 03 förvillar verkligen. Jag tror att Suckling bestämt sig tidigt för att 03 är skräp och risken är ju att han låtit det komma i vägen för vad som verkligen finns i glaset.
Men å andra sidan, 86 är ju ett rätt bra poäng. Vissa delar ju ut 56:or till höger och vänster.
Fast ändå, Fontanafredda Briccotondo 90 p, Cascina Francia 86 p känns ju lite bisarrt.
november 18, 2009 den 10:29
Gabriel, jo, problemet blir ju för Suckling att man ständigt återkommer till den där Briccotondon i hans fall. 90p på en för all del hyggligt korrekt men tämligen ointressant barbera gör ju att planet sluttar åt alla håll.
Sedan det där ”drink now” ovanpå det. Visst, jag skulle inte sitta på en Cascina 03 till 2041, men fem-tio år till lär, för all del beroende på ens preferenser, knappast skada Cascina.
Och 86p skrämmer inte bort mig, inte om noten antyder att det är ett vin i en stil jag gillar. 56 däremot …
november 18, 2009 den 10:34
86 poäng är skrattretande. Särskilt i jämförelsen med den enkla barberan från Fontanafredda. I en del andra jobb skulle det börja skrikas om personalansvarsnämnd efter en sådan tabbe. För det är ju det. Å andra sidan bevisar väl detta återigen hur ödmjuk man måste vara inför poäng och betyg. Rätt blir det ju aldrig i någon absolut mening (86 poäng fick ju även Pavie av en rätt välkänd provare..). Det är ju där och då som gäller. Och vem vet, Suckling kanske har en kronisk tandvärk som gör sig mer hörd vissa dagar?
Hursomhelst: Cascina Francia var helt enkelt strålande och redan nu så välbalanserati min mun och nos. Att en seriös Barolo från en traditionalist är så tillgänglig så tidigt är väl kanske förvirrande. Men något egenvärde i att vara ett långlagringsprojekt har jag svårt att se.
Om det inte var så att jag fick så många andra ”ögonöppnare” i lördags skulle jag gå rätt hårt åt de flaskor som nu ”reas” ut. Men – achtung! – nu finns det ju en del annat att titta på söderut, en 87-poängare borde man väl kunna hitta i varje fall?