Posted tagged ‘mourvèdre’

2007 Chabanon Campredon

november 26, 2009

Sommarens klockrena röda! slog en vanligtvis välunderrättad källa fast i den här tråden hos Finare Vinare i juli. Långsamt mal Creutzgatans kvarnar – men vi snor på för att hinna lirka in ett test före första advent.

Men det kan stå vad det vill i almanackan, för sommaren hoppar ur glaset som grodorna kring midsommarstången. Hemgjord hallonsaft! Rabarber, jordgubbssaft – hemgjord. Björnbär, pallade i grannens täppa och gäldade med underarmarnas blod; man känner grädden från snipan i näsan, självsuggestion eller ej. Grillat kött, sommarblomster, stallbacken hos bonden vid skogsbrynet, och varm, stenig jord. Massor av salmiak passar också in i längesensomrarna med lite god vilja. Tyvärr växte inte lavendel, rosmarin och resten av garriguekompaniet vid de väschötska grusvägarna.

Vid sådär 17 grader är Campredon ett vin man klunkar i sig som den där hallonsaften efter en solstekt dag på fiskebryggan. Slankt, syrligt, lätt i munnen, mycket salmiak och järn, och så ett torrt avslut fyllt med mineral. Pricken över i: litchie! Grrrand vin, nja, kanske inte, men sweet Jesus vad gott. Få flaskor har försvunnit så fort i år.

Brynt majskyckling, vitlök, rödlök, citron, pyttetomater, rosmarin, oliver, en skvätt vin och lite grädde, och sjuss in i ugnen. You say november, I say nånstans kring 15 juli.

//anders

PS: Tack till Ulrik som tog tag i sambeställningen. Men jag borde ha tagit en tolva själv.

Julien Barrot på Pont Noveau

maj 11, 2009

Det är klart att det är lite godisaffär i åttaårsåldern. Ta en favoritproducent i en favoritappellation – och ställ upp smakprov på det mesta han har tillverkat i karriären. Släng för säkerhets skull in vinmakaren själv och paketera alltsammans i en nyrenoverad källarhåla rakt under ett bra kök. Man tackar för inbjudan.

Julien Barrot är en riktigt kul bekantskap och sammanhanget mindre stökigt än det ofta kan vara. Ändå är det som roligast framåt kvällskröken, över ost och slattar, när han får vara 28 igen och inte känner att han måste hinna berätta hela faktabladet om varje cuvée. Men genomblåsningen av produktportföljen är en riktig resa som lär sitta i ett tag.

Barroche Pont Noveau

Först ut: Terroir. Unga, 15-åriga grenachestockar med några procent komplementdruvor, ligger på gammal ek.

2006 Terroir
Mm, vilka fräscha hallon på toppen. Smeksam, härlig fruktprofil, antydan till choklad, bakkryddor och så en växande örtighet som vi har lärt oss hör hemma i Rhônedalens nollsexor. Syran är fin och bygger på den fräscha känslan, uttrycket är ungt med bra tryck men utan onödig tyngd. Kirschigt och saftigt vin, lakrits och örter och jättefina tanniner.

2007 Terroir
Stor, yvig, busig doft, med rena godisfrukten som redan visar upp bra komplexitet. Så mycket mer än frukt får inte plats i näsan i dag, men den är å andra sidan riktigt vacker. Okej då, kanske lite lakrits. Smaken är generös, mycket söt och supermogen; ändå intagande med fräscha röda drag. Tanninerna är vansinnigt mogna och örterna dyker inte upp förrän i eftersmaken. Kalasgott.

Cuvée Réserve: Mest grenache som får samjäsa med mourvèdre, plus ensiffriga tillskott av syrah och cinsault. 2003 var grabbens första egna vin.

2003 Cuvée Reserve
Oj, udda – och det beror inte bara på en reduktiv känsla som det syre som återstår i rummet kastar sig över. Kryddigt, sirligt och komplext, med medicinala toner, choklad och kandisocker, och spår av svart vinbärsfrukt. Balansen är okej för en nolltrea, tanninerna sandiga och frukten har sötma, men lite tunt och eldigt samtidigt är det. Kul att se hur mycket Juliens vinfingrar har lärt sig sedan dess.

2005 Cuvée Reserve
Godisfruktig, bred och tät doft som kompliceras av en violton och en känsla av barrskog. Smaken är idel söt, mogen, modern frukt, toppat med rejält med garrigue och lakrits. Riktigt bra vin som sitter på en forsande kraft utan att bli klumpfotat.

Signature är egentligen domainevinet. Samma fyra druvor och en del lagring på fällningen för mourvèdrekomponenten.

2006 Signature
Intensiv, ren kirschdoft med schysst fräschör. Frukten bryts av en duktig skopa örter och helheten känns fortfarande mycket ung. Smaken är inte så givande i dag, ordentligt tuff med offensiva tanniner även om frukten ger ett moget intryck, och påtagligt 2006-örtig – tänk rödvin med en skvätt angostura i.

2007 Signature
Ja men si det här var ett annat djur. Doften från det här  vinet är rejält aromatisk och påminner faktiskt om de där pärontonerna som man får i riesling innan den har hittat fötterna. Femton månaders jäsning, hörde jag rätt? Kryddigt, superfräscht och fint, vidöppet trots att det borde vara i koma efter bara några veckor på flaska. Sötlakrits och citrustoner kompletterar på ett förtjusande sätt. Smaken är rik, saftig, bäraromatisk och skitgod. Här finns inte den stora sofistikerade komplexiteten, men vem saknar den? Nästan äppletoner i eftersmaken och ett vackert mineralstråk. Enormt bra. Hoppas den behåller cirkuskaraktären, för den känns inte som något lagringsobjekt, men vinets track record är så kort, så vem vet?

Fiancée är lika delar ung syrah och 100-årig grenache, och den som köper de gamla klyschorna om dikotomin manligt-kvinnligt har inga problem att uttolka namnet. Viss fatlagring.

2004 Fiancée
Tydliga, vackra mognadstoner redan, animalisk och komplex doft med choklad, läder, kött och en grund av mogna körsbär. Smaken är smeksam och ganska lätt med bra fräschör och viss mineralitet, men inte helt synkad med näsan.

2007 Fiancée
Det här tankprovet är ett helt annat vin, en explosion av ungdom, hallon och körsbär, toppad med en tydligare fatkrydda och drag av mandelmassa. I munnen är det charmerande med en fantastiskt fräsch och brett aromatisk sötfrukt; rött och rosigt och extremt lättgillat. Ändå finns en stabil och välbyggd struktur och en näve sydfranska örter. 2007 börjar driva upp sitt rykte ordentligt.

Pure har jag skrivit en del om förut, ren grenache från gamla stockar med Rayas på andra sidan ståltråden.

2004 Pure
Inte samma charmtroll i kväll som hemma för några veckor sedan, med en del reduktiva drag som behöver tid för att oxidera bort. Den här flaskan är också rätt mogen, på väg att lämna det überfräscha stadiet. Ändå är frukten så där skinande ren och vacker som den ska vara, och de animaliska dragen och grillkvällen tar plats. Smaken är idel mjuk och smeksam frukt med hela bärspektrumet representerat; kanske står plommon och lite cassis ut, och vingummi är ingen dum beskrivning heller. Mineraliskt, och örterna kryper fram först i eftersmaken.

2005 Pure
Oj oj. Stridsvagnen har blivit en smäcker Alfa Romeo med suffletten nere och nyplockad tobaksblomma i knapphålet där man sitter i förarsätet. Den här flaskan är fullkomligt ljuvlig. Den vackraste kejsarfrukt i näsan, ädla skogshallon, underbar aromatik, disposition och komplexitet. Örter, visst, men renare än Gammel Dansken i januari. All den finess som saknades finns här. Frukten är stor och söt i munnen, men slående elegant. Så komplext, med sommarblommor som ett färgat glas framför bärkompotten och en eftersmak där garriguen har med sig äpplen och något slags kex. Behöver du mer lovord? Lägg till en grym balans och en arkitektur man vinner tävlingar med. En jätteskräll – åt rätt håll.

2006 Pure
Kul, den här har blivit liggande hemma. Frukten är mörkare i nollsexan, kryddig och tung, och örtigheten är förstås betydligt mer påtaglig. Men doften är öppen, välbyggd och fin. Smaken är först och främst tydligt örtig (beklagar karbonpappret här, men så är det ju), med skog och barr som ryggsäck åt en frukt som är mörkare och tjurigare än hos syskonen. Tanninerna är ren kvalitet, men det är gott om dem och det här är en tydlig lagringskandidat för mig.

2007 Pure
Rakt från Juliens foudre till förväntansfulla gommar i Stockholm. Det doftar – frukost! Du är skeptisk? Ost, marmelad på körsbär, plommon och fikon, kex, rostat bröd, voilà le petit déjeuner. Det är redan förvånansvärt sammansatt även om blyertsskissen syns under akvarellen. Profilen bygger inte på renhet på samma sätt som hos 2004 och 2005; i stället en marmeladig känsla som får oss att börja prata om ostbrickor och chokladdesserter. Smaken ändrar inte på det: Frukt från himlen, tre gram restsocker och 16,6 procent alkohol. Syrorna är åt det låga hållet och intrycket oerhört glycerolfett och sött, och frukten är obeskrivlig. Hedonism i gamla foudres. Den grymmaste marmelad på fikon och kryddor. Vänta tills jag får breda den här på en bit vällagrad comté.

Jag vet inte hur kul det är att läsa det här flera veckor efter alla andra (klick, klick), men så kan det vara ibland. Slutsatser:

Det finns en genomgående renhet och ett lyft i frukten i vinerna från La Barroche som jag verkligen går igång på. Samtidigt vet vi fortfarande inte vart de tar vägen med åren. Jag frågade Julien om hans äldsta viner i dag var där han hade tänkt sig när han gjorde dem, och svaret gick framför allt ut på att ett han inte vill göra vin med sikte på ett visst drickfönster si och så många år in i framtiden. Kvalitet är kvalitet. Men det är uppenbart att många av de här är mer inbjudande som unga än mycket annat från Châteauneuf.

2007 fortsätter att visa upp sig med glans. Fantastiskt drickbara, överdådigt, oblygt fruktiga och ett slags okomplicerad charm. Undrar hur det ser ut längre norrut längs Rhône?

//anders

PS: Öppenhet i ur och skur har vi ju utlovat. Som ni förstår står importören Bristly för notan och inte de inbjudna.

2005 Gérard Bertrand L’Hospitalitas

mars 9, 2009

Visst är det bisarrt hur olika man kan uppleva ett vin vid olika tillfällen? För bara några veckor sedan fick den här svartsoppan Kranklklockorna att ringa och Kalifornien kändes som ett tryggt tips. I helgen, lite raskt dekanterad till sorgmarschen över en korkskadad Cos d’Estournel, har den fötterna fast nedstoppade i stenig sydfransk jord. Med gummistövlar på.

Vinet växer under hela kvällen, så det är lite som att utvärdera mittfältet efter en träningsmatch på en marsfrusen grusplan. Men den här blandningen 2005-bertrand-lhospitalitaspå syrah och mourvèdre* är en underbar dejt mellan det moderna och det traditionella. Frukten är yppig och intagande, drottningsylt och björnbär och nästan lite blommiga övertoner, fruktfokuserat och lättgillat med stor skicklighet och nyansrikedom. Och lite mandelek.

La Clape är en underregion i Languedoc, en ö som med tiden har blivit en del av fastlandet. Vin med medelhavsutsikt, alltså, och geologiskt rätt spännande. Trots att Bertrand gör vin på 250 hektar, kontrakterar 40 odlare och dessutom är hotellmagnat osar det här vinet av sin terroir. Flaska nummer 2 916 har en salt järnkänsla, tjära och stenig flintrök så att det nästan kliar i munnen. Lite bondska toner. Och så hela cykelkorgen full av färska bladörter, de där som bortskämda sydfransoser plockar vilt i stället för att köpa i små fåniga dyra plastkrukor på Ica – timjan, oregano, rosmarin. Sätt det här registret vid samma bord som fruktfesten från 2000-talet och du får ett grymt gott och intressant vin.

Lammsadeln har vi köpt av bonden vars ulltottar betar intill våra kompisars lantställe i Närke. Resten av ulltotten också, för övrigt. Det kan vara ett av de godaste lamm jag har ätit, fettsprängt, spänstigt och intensivt kryddigt. Mötet med örtiga L’Hospitalitas är årets bästa parning.

//anders

* Systembolaget anger 50/40 med 10 procent grenache, medan Bertrand bara skriver syrah och mourvèdre, utan proportioner, på baketiketten. Och Bertrands hemsida är så rörig att jag inte orkade komma vidare med saken.

PS: Odlare på La Clape har slagit sig ihop om en PR-sida, en français, med drivor av info. Framför allt vill franskspråkiga inte missa den underbart ostiga lilla dikten om områdets viner. Jäsningen där livet exploderar i miljoner atomer…

PS 2: Namnet har inget med gästfrihet att göra. Där vingåden ligger i dag stod Narbonnes hospital på 1500-talet.

PS 3: Finare Vinare och Frankofilen har också smakat om.

Vinbar(n)

mars 4, 2009

Fredag eftermiddag efter tio timmar på jobbet. Kvart i fem lördag morgon ringer klockan för tio timmar till. Och jag kan inte önska mig något mer. Vinbaren med min älskade L, charkplock på en tallrik, tre små glas spännande röda, lågmäld medhårsmusik och en tio veckor gammal dotter som ler i vinbaren-februari-2009sömnen, parkerad i den lilla gången bakom baren. Känslan av en varm bubbla går att ta på. Man kan gå hem vid halv sjublecket och vara alltigenom belåten.

Chefssommelieren Lars Andersson får slita för att få hem enstaka flaskor av Sylvain Cathiards bourgogner, och 2004 Vosne-Romanée känns som ett enkelt val. Vacker, ren frukt rakt ur flaskan, körsbär, jordgubbar, viol och citrustoner, viss fatkänsla och kryddlåda. En liten mintton kryper fram med luften. Smaken är betydligt mer kompromisslös än den charmiga näsan, högsyrlig och lite vrång; påtagligt ung med lingonsyra, omogna körsbär och grön citrus. Alldeles för tidigt, förstås, men det är ju så gott även med lovande bourgogne.

Glas nummer två vill jag ta tempen på för garderobens skull: 2004 Pontet-Canet. Pop’n’pour – det kan bli så när man hänger på låset vid fyra – och doften behöver tid på sig att växa fram. Men sedan dukar den fram tät frukt i plommonfacket, lakrits, asfalt eller kol, fatkänsla och björnbär. Med ännu lite mer tid kommer djupet och en superläcker diskant med fräscha blommor. Vilken elegant smak! Trots Pauillac, trots ungdomen och trots PC-extraktion. Men tanninerna är vänliga och fina, det är syran som tar över polisrollen bland plommon och söt cassis, och särskilt hårt extraherad är det inte. Och så ett stenigt, läskande slut. Smaken har inte vuxit ända ut i kanterna än, men den här kan man faktiskt öppna i dag om man vill.

Med Rotsunda i färskt minne hamnar Eben Sadies Columella från 2006 i sista glaset. Galet generöst och yppigt bredvid gamla världens viner, men lika galet personligt. Mättat med blommor, blåbärssylt och björnbärssylt, och rätt duktigt med kaffe, vanilj och mintchoklad. Sannolikt fatjäst? I munnen är det 100 procent superfrukt med helt egen prägel, svårt att ringa in. Rostade fat, kryddbod och en svampton är lättare att hitta. Och oväntat snygga syror. Fast 525 spänn på bolaget, det vete allt fan om jag skulle betala.

Leitz 2006 Riesling Alte Reben från Schlossberg dyker upp ur sin magnumflaska när vi som bäst är på väg hem. Det känns ju som att syrakolportören Teresa Breuer äger Schlossberg, men så är det inte och det här är en helt annan baby. Sagolikt blommig persikofrukt, gråpäron och honung. Botrytis, säger Lars, och det köper jag. Vinet osar mineral, men man anar hur munkänslan ska bli: söt, mättad och superintensiv, aprikoser och citrus i porrig knockoutstil. Smaskens. Det här får Breuers version att framstå som Lisbeth Salander i ett badkar med tretumsspik.

Och som night cap: Auguste Clapes Cornas Renaissance från 2004. Cornas bästa vin? Borde ha fått mer uppmärksamhet av oss, men doft och smak ringer ändå kvar, en kaskad av mogna bär. Björnbär, hallon, smultron. En tydlig rökt charkton och en skål oliver som tilltugg. Inte så bråkigt som jag trodde, men jag gillar tanniner och flaskan öppnades kvällen före. Eftersmak som räcker ned i tunnelbanan. Det här är en av mina idealtyper för rött vin, en mall som andra syrahviner mäter sig mot.

Våra insatser för att knäcka in lilltösen som stammis på Vinbaren börjar bära frukt. Mer fredagslyx än så här behöver jag inte.

//anders

Good shit: Beaucastel 1981-2003

december 9, 2008

Tretton druvor. Ett vin. Och en armé av små svampar på samhällets skuggsida.

beaucastelvertikalBrettanomyces brukar få de flesta att ringa Yeastbusters. Den lilla fuljästen producerar flera ämnen som påverkar smak och doft. Har du hela gödselbrunnen i glaset? Brett. Ost och gamla plåster? Brett igen. Låga halter ses inte som negativt av alla, och ni som har läst den här bloggen ett tag vet ju att jag går igång på stalliga viner. Många anser ändå att minsta svamp är en defekt. Problemet är att källarchefen brukar ha lika bra kontroll på Brettanomyces som Stockholms stad har på kaninkolonin på Kungsholmen.

Den brettiga karaktären är ett av skälen till att Beaucastel är ett vin folk bråkar om. Somliga hävdar att det är den höga mourvèdredosen som står för lagårdslukten. Och det är inte många vinmakare i Châteauneuf som hettar upp musten innan de gör vin av den. Eller propsar på att pytsa i samtliga tretton tillåtna druvor. Det här kan vara årets mest upphetsande vertikal.

1981 Château de Beaucastel

Sweet baby Jesus… Den som fortfarande tycker att James Brown är funky har inte varit i samma rum som 1981 Beaucastel. Hela bondgården med läder och stall hoppar ur glaset och väsnas. Ändå lyckas de inte gömma en överväldigande rik, söt frukt, rödtonad med drag av hallonsylt. Vilken jättedoft! Här finns rått kött, charkdisk och ett stråk av lagerblad.

Smaken är en cirkus av smaker, ändå lätt, slank och mineralisk. Jordgubbe, visst, men sedan är det allt annat än bärfruktigt. Tjära och rök är det gott om. Mentol eller liniment. Anis och blyerts eller grafit. Strukturen är fantastisk och kvällens godaste vin fanns visst i första glaset.

1985 Château de Beaucastel

Betydligt lättare och lugnare karaktär här; mer hallonsyltig med drag av kex. Djupt kryddig doft med lakritstoner och ett härligt provocerande stråk av inälvor som håller kvar oss på den vilda sidan. Smaken är överraskande uttryckslös med ett slags lätt röd generalfrukt och en svårfångad touch av kemilåda. Fin hög syra; inte dumt men lite profillöst.

1989 Château de Beaucastel

Mais c’est la merde, ça… Vildsint brettig doft som tar livet av frukten. Läder och eneträ ger karaktär åt den solmogna doften. Det finns en överton av nagellack här och ett kryddstråk åt muskothållet. Ädel slottssmak med utmognad frukt; som att dricka en välpolerad mahognymöbel. Härligt rejäla tanniner, snyggt infällda i helheten, och klockren balans med syrliga röda vinbär. Kalasgod smak trots hygienanmärkningarna från näsan. Skyhöga 97 poäng hos Parker, men kan bli ännu godare om några år.

1990 Château de Beaucastel

Vacker, elegant, ljust röd frukt, men det här glaset är ganska knutet. Örtigheten dominerar i dag och lite kött ligger på grillen hos grannen. Smaken bekräftar det bakåtsträvande intrycket, tuff och rätt knuten med riktigt höga syror, men intensiteten kan ingen klaga på. Perrinpojkarna vet hur man behåller fokus i ett vin. Örter och gammaldags jordgubbssylt snarare än djurpark det här året.

1995 Château de Beaucastel

Det är häpnadsväckande hur många olika versioner av förruttnelse en och samma producent kan åstadkomma. Här är det blandade ostar mitt på scenen. I övrigt är nittiofemman gjord i en lite avvikande stil som påminner om dagens moderna CdP-hus: Mörkare, kirschig frukt med mörka bär och toner åt mandelhållet. Tydligt kryddig är den också, med mycket garrigue. Smaken är strålande fin, ung och mörkbärig med underbar syra. Bilden får komplexitet av lakrits, örter och anis, rök och så en flashback till stensötan i Mulleskoleskogen. Utmärkt.

1998 Château de Beaucastel

You guessed it – en ny variant på sönderfallet… Här är det buljong, köttsoppa och soja som sätter tonen. Annars är doften ljus och söt med hallon, jordgubbsmarmelad, muscovadosocker och pinje, välgjord traditionell Châteauneuf. Smaken är rätt ren med den frukt man vill ha och bitoner av soja och rått kött. Smaken slutar med en ovanlig och god nötig ton, som en sked valnötsolja.

2001 Château de Beaucastel

Roligt! Doften domineras helt av absurt ren jordgubbssylt, kanske till och med smultron. Fullkomligt charmant. Och så sommarblommor därtill. På med finklänningen och så Den blomstertid nu kommer på blockflöjt. Smaken är som en smultronsmekning, helt förtjusande och påfallande elegant. Blommor, lite cassis och en örtig kant fyller i den harmoniska smakbilden. Också oerhört gott.

2003 Château de Beaucastel

Quoi? Den här doften är inte helt koscher, ens om man är beredd på att många châteauneufer från 2003 beter sig rätt udda. Russin, okej, det har jag varit med om förr i nolltreor. Men sedan kommer en klorton som inte är vanlig TCA, och hela gamla städskåpet med målarfärg, lösningsmedel och rengöringsprodukter. Volatila syror, visst, men det här ropar jag foul på. Trist slut på en grym vertikal.

Slutsats: Beaucastel är en kameleont med större garderob än Fredrik Ljungberg. Jag har nog aldrig hittat så många olika karaktärer i en vertikal – och jag tycker om allihop. Men den där harmoniskt stökiga, vidöppna åttioettan får guldmedalj och blomsterkvast trots hård konkurrens.

//anders

PS: För lite labbande och slabbande med brett, titta in hos Den lille kemisten.

PS 2: Det här var de första två flighterna på en sån där Divineprovning som alltid motsvarar några månaders vinfrossande för mig. Jag hoppas kunna randa ur mig resten snart, men sitt inte uppe och vänta.

PS 3: Perrinfamiljen finns också i bloggosfären. Check it out.

PS 4: Inte fått nog än? Marc Perrin intervjuas på Grape Radio.

2003 Spice Route Malabar

augusti 19, 2008

Det luktar som varm glass, säger L på andra sidan bordet. Japp. Det luktar en massa annat också, men allt drunknar i en jolmig lavin av fatvanilj.

Charles Back byter ingredienser i sin prestigecuvée som andra vinmakare byter strumpor. Vi drack 2002 med viss behållning till en köttorgie i mellandagarna i fjol, och konstaterade 58 procent shiraz, 26 merlot och 16 grenache. Den här gången får den stackars merloten inte vara med alls. I stället är shirazkomponenten uppe i 72 procent, och så mourvèdre, pinotage (elva procent var), grenache och viognier. Hoppsan.

Men det är alltså faten som dominerar doften. Kaffe, kola och choklad delar podiet med den där varma vaniljglassen. Flashback till Château Pibran från 2003, som jag också hade problem med. Man anar en sydafrikanskt rökig ton som nolltvåan lyckades undvika, och sedan mörka, kryddiga bär och plommonfrukt för hela pengen.

Malabar, inspirerad av sjötrafiken runt Kap Horn i jakt på kryddorna från öst, sparar inte på koncentrationen. Tungt och tätt i munnen, fylligt och moget med smeksamma tanniner, bland de tjockare jag har druckit i år. Den mörka, goda, djupa sötfrukten bara väller på, man vill liksom suga ur smaken som när man var liten och åt isglass. Ändå är syrorna helt okej och balansen bra för en sådan tungviktare. Kanske kunde eftersaken vara mer harmonisk, det slutar lite oväntat snipigt.

Sega, obevattnade bush vines har visst en hel del att ge. Men det ligger ett ogenomträngligt ekpansar över alltihop. Svårflirtade Stephen Tanzer hänger 91 poäng om halsen på 2003 Malabar. När jag har sugit klart på frukten sitter jag mest och känner mig vaniljkladdig om tungan.

//anders

2004 Château la Nerthe

augusti 7, 2008

Efter sextio timmars jobb behöver man smeka alla sinnen samtidigt. Det blir italienska korvar, ostar lite varstans ifrån och gratis Puccini i Vitabergsparken. Sommaren tar en liten revansch efter att ha blivit duktigt spöad ett par dagar. Och så nysläppta la Nerthe som förstås måste utvärderas asap.

Det här slottet brukar vara mycket pålitligt och gör châteauneuf med ursprungskänsla utan att egentligen höra till den hårdaste old school-falangen. Ungefär hälften ligger på ek, resten på stentankar från 1500-talet som man anar en viss stolthet över. Ofta mer åtkomligt som ungt än många av grannarna, med ett lyft i frukten som jord & ört-laget saknar. För övrigt avstjälkar la Nerthe så gott som hela skörden och nöjer sig med skaltanninerna, vilket kanske hjälper till att förklara den renhet i fruktspetsen man ofta hittar i vinet. Och så alla 13 druvorna.

2004 brukar beskrivas som skolboksversionen av klassisk CdP. Normalitetens bålverk, inklämt mellan monstrositeten 2003, som ingen verkar ha vetat hur man skulle tackla, och hyllade 2005. Det är svårt att tro att la Nerthe skulle göra en besviken då.

Vinet tjuvprovas kvällen före, pop’n’pour. Doften är fortfarande lite fatdominerad, men söt och ungdomligt charmig frukt spritter under. Här finns röda vinbär, unga hallon och begynnande björnbär i en version som är en aning parfymerad. Man anar anis och violer. Allt är förstås mycket ungt, vilket ger en känsla av att byggstenarna inte har satt sig helt på plats än, men det ger andra fördelar. I bakgrunden väntar köttiga toner och ett embryo till tobak – visst doftar det châteauneuf. Det som inte finns än är komplexiteten. Ibland känns det nästan som ett fatprov.

Men det är nästan överraskande njutbart i munnen. Saftigt och friskt med fin kropp och en tydlig sälta, som de där godisarna som kombinerar lakrits med skogsbärssmaker. Här finns mer av de animalier som inte riktigt kommit fram i doften, plus en mineralisk känsla. Tanninerna är närvarande, men mogna och fina, och den totala balansen är underbar. Tillsammans med tydligt moget och sött fruktmaterial pekar det tveklöst mot en fin framtid. Tänk bara när frukten rundas av och sötman djupnar…

Dagen efter, när Gianni Schicchi blåser de snikna släktingarna på gamle Buosos arv, har en mörkfruktig känsla smugit sig in bredvid hallonen: Mörka körsbär och björnbär med magnifik fruktsötma. Tanninerna är lite mer markerade och vinet känns lite eldigare. Jag får ideliga flashbacks till Castello di Brolio från samma år och skyller på de söta körsbären och hinnan av fataromer som ligger som ett sammetstäcke över skattkistan. Men den charmanta parfymen är ohotad.

Det är inget snack om att den här upplagan av la Nerthe är köpvärd. Det är ju jättegott precis som det är, med bara en snabbluftning, och kommer att bli kalas på ett helt annat sätt i sin mogna inkarnation. Hade jag inte lite ost kvar?

//anders

2005 Domaine Le Sang Des Cailloux Cuvée Doucinello

juni 3, 2008

Ja ni, den svenska vinbloggosfären… En outtömlig källa till upplevelser, en massgrav för goda föresatser. I ett majsläpp packat som en piñata med godis lyckades jag stå över Doucinello. Tills jag läste den här posten. Och den här. Och den här. Sluta. Jag ger mig.

Den hjärteknipande historien om hur de tre döttrarna Doucinello, Azalaïs och Fioreto turas om att ge namn åt cuvéen i strikt rotation har ni redan läst bakom länkarna. Fast man undrar över familjen Férigoules smak för kvinnonamn – vilken trio! Låter det inte som häxorna i Macbeth, ungefär? Ungt och mörkt åt det blå hållet är i alla fall vinet, och doften inte mindre ung och mörk.

Med ett minimum av luftning är det eldighet, klister och aromatiska fat med kaffe som ligger överst. Men under skiner en intensiv mörk frukt, lite likörtonad, som av nykrossade bär. Det är massivt, ungt och lite överväldigande. Lakrits och örter är det gott om, med sydeuropeisk pinjeskog och plorsbär.

Den här gången överträffar smaken doften. Mineraliskt och köttigt intar vinet munnen, men med en smidig munkänsla även om alkoholen är rätt offensiv. Sötfruktiga körsbär och plommon samsas med kött, lever och järn, med en extra hästsko att suga på i eftersmaken. Lite portvinsvibrationer får man ibland och faten – trots jäsning på betong och mindre än ett år på stora, använda fat, det vill säga nästan ingenting – är rätt påtagliga. Strukturen är strålande, och kärnbeskan påtaglig, tillräckligt för att motivera en varning för de känsliga. Däremot, om man ska jämföra lite, känns vinet inte alls så funkigt som Frankofilens flaska verkar ha varit, och F&V:s tobak hittar jag inte så mycket av; annars är vi rätt överens.

Det här flickebarnet bär på en enorm potential, men är ungt och bråkigt i riktig trotsålder. Det blir mörkaste kylskåpet över natten och handfast uppfostran i karaff dagen efter, innan vi grillar lammkotletter och gör sommarens första potatissallad med hallonvinaigrette. En del animaliska toner kryper fram ur vrårna, stall och annat härligt ofint. Samtidigt ger den rena frukten med sig lite och charmen klingar av, så det är ingen metod att rekommendera. Men trots att Doucinello bjuder motstånd är det ren njutning redan i dag. Och herregud så roligt det ska bli att plocka fram nästa flaska om, säg, tre år.

//anders

1998 Château La Nerthe Cuvée des Cadettes

mars 28, 2008

Kolla att ni inte har volymen uppdragen för högt, mina vänner, för nu är det Seriously Loud Goddamn Hallelujah Time och förstärkaren på elva. Och ni som inte är så förtjusta i Châteauneuf-du-Pape kan nog dra ned rätt rejält och stoppa persilja i öronen.

1998 La Nerthe Cuvée Des Cadettes NYLa Nerthe gör bara Cuvée des Cadettes när de tycker att årgången är bra nog. 1998 gick det mesta i lås och man brukar backa till 1990 för att hitta ett år som matchar. Kommandanten Joseph Ducos började 1870 putsa upp ett slott på dekis, och planterade den vingård där man i dag hämtar druvorna till Cuvée des Cadettes. Den skapligt ålderspotenta grenachen utgör knappt hälften av cuvéen, som har rätt mycket syrah och mourvèdre jämför med många andra slott. Och så det vanliga receptet på en cocktail av framgång och sell out-kritik: 18 månader på ny ek. Och jag som är så förtjust i La Nerthes vanliga, ganska elegant lågmälda uttryck – är det här verkligen min tekopp?

Det är här jag behöver det elfte förstärkarsnäppet. Ja, det är precis detta som är min tekopp i Châteauneuf. Det är faktiskt hela min servis, med ett dussin små snirkliga silverskedar och gräddsnipa.

Ah, la pureté. Doften är så skinande ren i frukten att Benediktus XVI snart kommer springande med en saligförklaring. Strålande vildhallonmättad grenachekaraktär dominerar trots den låga andelen, med jordgubbe och till och med några svarta vinbär på kanten. Fat? Visst, men jättesnyggt integrerade och kortklippta, mest bara en liten kaffeton. Visst är kadetterna inga traditionalister som Mont-Olivet häromnyssens, men de försvarar sina galets roulés till sista droppen.

Och detta är allt annat än en frukttårta. Lite djuriska stalltoner finns, en mineralig jordkaraktär, örterna och vitpepparn. Tio år av mognad har plockat fram några lagerblad, ett uns tobak och begynnande skogssvamp.

Och smaken, smaken… Klingande rena och klara linjer här också. Underbart nyanserad smak i perfekt balans, fräsch och saftig munkänsla, slank och lång som en sommarnatt. Quoi? En slank lyxcuvée från Châteauneuf? Javisst. Det här är elegans som mer än viskar om bourgogne, rödfrukt med lite hallonsylt på toppen och härliga fint vävda tanniner. Garrigue och lite anis fyller i bilden. Savory är ett användbart engelskt uttryck som vi saknar, men tänk välkryddat kött med skicklig stekyta som man vill tugga på.

Mognadsmässigt är nittioåttan i en extremt välvillig fas just nu – alltid en skön känsla att pricka krysset på det viset – men har gott om tid på sig. Det ser ut som att châteauneuferna kommer att stå tätt som energiskog i toppen av årslistan 2008. Den här knuffar ingalunda bort utomjordiska 2000 Pégau Da Capo från tronen. Men räkna bort den, och jag har aldrig upplevt en godare châteauneuf. En kvar – tänk om jag haft mer pengar när den såldes.

//anders

PS: Apropå 2000 Da Capo blev Drucketgänget så förförda att de gick och smällde vårbudgeten på en flaska. Tack och lov blev den till belåtenhet: Underbar läsning här. Dessutom erbjuder de en second opinion om 1998 Cadettes ur en flaska som verkar betydligt mognare än min.

PS 2: Resan är påbörjad! Det känns stort att ha satt första bocken på Decanters lista över 100 Wines To Try Before You Die. Den som vill bjuda på exempelvis 1945 Mouton-Rothschild eller 1921 Yquem kan höra av sig när som helst.

Vertikal: Clos du Mont-Olivet 1980-2005

mars 24, 2008

Sent ska syndaren blogga. Det var en vecka sedan jag satt och sörplade allt äldre Châteauneuf på Döbelnsgatan, och ni som bryr er om sånt här har redan läst alltihop hos Finare Vinare (medan jag försökt låta bli). My bad. Allt är påskens fel.

Hur som helst. Mont-Olivet (kolla bilden…) tillhör det gamla gardet på de steniga kullarna; skapligt gamla grenachestockar, lagring på stora foudres, rätt återhållen extraktion, hela baletten. På sistone har huset försökt göra sina viner lite mer tillgängliga utan 20 års lagring, lär vi oss. Det är det här som är så tacksamt med Munskänkarna: Någon annan släpar hem och läser på, och jag får smaka.

Vi börjar med husets Châteauneuf-du-Pape från 2005, vackert granatfärgat och ganska lätt. Vilken start! Superfin ung frukt i doften, mest hallon, i en parfymerad tappning som nästan drar åt godis eller efterrätter. Dessutom en tydlig animalisk komponent som jag älskar i Châteauneuf, plus diskreta charkuterier och garrigue. Smaken är nästan godisfruktig med lite yngligaeld, jättefina primära toner av hallon och jordgubbar. Rejäla men goda tanniner, rätt kraftigt men lätt på ett sätt som känns typiskt för bättre CdP. Gott! Hörde jag rätt att man betalar 130 spänn i dörren?

Sedan 1999 som hunnit bli påtagligt mycket äldre i färgen – och allt annat också, visar det sig. Doften är nästan lite volatil med typiska tobakstoner bredvid mognare örter, vissnande violer och nypon, och en aning chark. Dessutom en klockren ton av tvål… Provningsledaren Stefan Thunberg hackade lite på Stockholms Vinkällare för att glasen inte alltid är rensköljda i disken. Smaken är påtagligt syrlig med höga tanniner; frukten på väg att ge vika men ändå rätt söt. Svamp à la bourguignon och örter lämnar över till en barrskogig eftersmak.

Elva år till i tidsmaskinen och 1988 är tydligt brunorange. Köttsoppa! Eller köttbuljong, lagerblad och örter, som tagit över fruktens plats. Dessutom ett tydligt stråk av farinsocker eller sirap, tillsammans med torra kryddor och en fikonkaraktär. Marmelad på rostat bröd dyker upp på näthinnan. Nu är vi skapligt långt från 2005, mina vänner. Ändå oväntat fruktigt i munnen med en del tanniner kvar, rödfrukt åt vinbär och hallon gör sällskap med de torkade smakerna och pinot känns inte som en så avlägsen släkting. Finlemmat och rätt bra balans.

Och så 1980, rätt lik 1988 både vad gäller utseende och doft. Men den doftar lite mindre, och har en dammig källarton som jag ibland hittar i bordeauxer med några år på nacken. Dessutom cigarrtoner, port och svamp med lite anis och ett ädelt fruktstråk kvar bakom tertiäraromerna. Munkänslan är lätt och syrlig på det där åldrade viset. Tobak och torkade örter här, men en del björnbärsmarmelad och peppar kvar och hållningen i behåll. Elegant med jättefin balans och i god form trots sina 28 år.

Men bröderna Sabon på Mont-Olivet gör också lyxcuvéen Cuvée du Papet sedan ett tag tillbaka, från orimligt gamla grenachestockar och lite annat. Vi smakar på 2000, betydligt mörkare och tätare än standardvinet med bara en aning orange i reflexerna. Doften är lite stängd, men ger ändå en nyanserad bild med örter och kryddor bredvid den mörkt Nickeltonade godisfrukten. Och lite stall på toppen, tack för det. Munkänslan är tät och fin med söt mörk frukt och typiska animaliska drag, rejält med sandiga tanniner och en eftersmak som drar åt lakrits. Ungt men runt och bra, och hyfsat traditionellt trots den generösare extraktionen och mer alkohol och sötma.

Cuvée du Papet från svårhanterliga 2003 är en helt annan sak. Svamp och en lite osnygg källardoft dyker upp bredvid den mörka bärfrukten, och doften är så eldig att ögonen tåras. Smaken är primärfruktig och ännu kryddigare, med oblyg fatkaraktär, alkohol och en vägg av tanniner som tusan vet om de någonsin kommer att bli trevliga. Jag lär inte betala för att få veta. Och husets snygga elegans från de tidigare glasen sitter bakbunden i nån mörk källare.

Så. Då ska vi bara hålla ögonen på vad som dyker upp från Mont-Olivet på systemet framöver, om alla papper faller på plats, fick vi höra. Om SB vill köpa in, förstås.

//anders

Syrahtripp i Kungsan

mars 15, 2008

Smulorna. Det är vad som finns kvar när plebejerna släpps in på Operaterrassen för Sopexas Rhônedag och branschfolket varit där sedan lunch. Dessutom får man ett löjligt häfte med sju provningsbiljetter, så att ingen – efter att ha betalt inträde för det – ska vara för flitig i att gå runt och hjälpa utställarna att marknadsföra sitt vardagssörpel. Sheesh.

På plussidan: Ingen bakom borden bryr sig förstås om de dyrbara biljetterna, trängseln är mindre än exempelvis den här gången, och även små smulor kan stundom vara av guld. Ganska billigt inträde och chansen att ta tempen på en del flaskor. Blixtgenomdrag kommer här.

Château de Saint-Cosme

  • 2007 Côtes du Rhône, vitt: Cuvée på fem vita Rhônedruvor. Rätt intetsägande doft, men lätt och fräscht med lite godistoner, päronsoda och fatanstrykning. Även smaken drar åt päronsoda med lite viognierkaraktär, lättviktigt och ganska tråkigt.
  • 2006 Condrieu: Tydligt aromatisk, kryddig doft med smör, citrus och blommiga toner, renare och snyggare än Condrieu kan vara. Oväntat fräsch smak med citrus, päron och vita blommor, bra syra och tydligt behov av några år i skåpet för att utvecklas färdigt. Kul.
  • 2005 Gigondas Valbelle: 90 procent grenache, resten syrah. Jättefin doft! Parfymerad mörk frukt med perfekt fokus, rök och gummi. Dessutom örter och lite stall, och tydlig fatkaraktär med kaffeton. Smaken är fatig med modern chokladig profil och jättesnygg björnbärsfrukt, rökig eftersmak och tydliga lagringstanniner. Jag köpte den här på chans när den kom i november och blir jätteglad att den är så här bra.
  • 2006 Gigondas Hominis Fides: 100 procent grenache. Mer fat än 2005 Valbelle. Fortfarande lite stum doft med fatkex, lakrits, rök och örter. Ändå rätt generös sötfruktig smak, med varm plommonkaraktär, ganska mycket fat och rejäla unga tanniner. Mycket bra.

Chapoutier

  • 2006 Côtes du Rhône Valréas: Rätt charmigt med röd bärfrukt och lite rökta toner. Enkelt men välgjort i munnen, lätt och mycket primärfruktigt.
  • 2006 Crozes-Hermitage Petite Ruche: Just den goda doft man förväntar sig av en trotjänare. Tydlig Rhônesyrah åt det röda hållet med en del charkinslag. Fin söt frukt och bra tuggmotstånd i munnen, men det är bristen på täthet som avslöjar det är vinet om det hamnar bland hermeliner.
  • 2003 Cornas: Kryddig och generös frukt, främst björnbär, men här finns en riktigt skum biton som inte går att se förbi. Unket och surt; bränt gummi? Bra, varm smak, utmogen med karaktär av det heta året. Björnbär och hallon, plus en oväntad ton av svarta vinbär. Bra om det inte vore för den bisarra doften.
  • 2004 Cornas: Tillbaka till vardagen i Cornas. Lite stjälkig och grönstruken doft med en del trevliga köttoner. Lite tunt i munnen med samma gröna ton, men bra grund av solid vardagssyrah. Fortfarande mycket ungt.

Domaine de la Mordorée

  • 2006 Lirac La Reine des Bois: Måsteprovning efter den här fina upplevelsen av husets châteauneuf ur samma linje. Lika delar grenache, syrah och mourvèdre, om jag uppfattade rätt. Doften är primärfruktig och en gnutta syltig med unga nymosade bär. Här finns också lite röktoner och några vaniljkex som jag känner igen från fatprofilen hos châteauneufen. Munkänslan är bra med generös frukt och fina syror. Tydligt moderna fat, en aning lakrits och rätt tuffa tanniner. Inget speciellt vin, ärligt talat, men fint sommardricka.

Domaine Santa Duc

  • 2005 Gigondas Tradition: Kvällens utropstecken bredvid St Cosme Valbelle. Bra, intensiv doft med mörkfruktig, lite stallig syrah; den som inte gillar stilen hissar brettflagg. Bra tyngd i munnen med seriös mörk frukt och bra struktur. Kryddigt, bondskt, köttigt; samtidigt med viss stram elegans. Utmärkt! Köprekommendation utfärdad, med mig själv som en av mottagarna. Frankofilen, om du läser, har du hunnit testa 2005? Right up your alley, gissar jag.
  • 2005 Gigondas Prestige Hautes Garrigues: Huset vingårdsmärkta variant, hundralappen dyrare. Två år på fat, men bara 15 procent nytt. Doften pekar på ett stramare, ädlare vin än lillebror, mörkt och svårflirtat men kryddigt och välnyanserat. Intensivt och sötfruktigt i munnen, men mycket ungt och tydligt outvecklat. Tuff struktur, men frukten finns. Bra! Men fyra timmar i karaff om du plockar fram det i år.

Delas Frères

  • 2006 Condrieu La Galopine: Liten, rätt fräsch, något nötig doft med återhållna blommor och päron. Smaken är lite för söt för mig, blomjolmig med den allerstädes närvarande päronsodan.
  • 2006 Cotes du Rhône Saint-Esprit: Fin syrahdominerad frukt, elegant med någon fatkaraktär men utan rökighet. Ganska enkel smak och tunn munkänsla.
  • 2004 Hermitage Marquise de la Tourette: 14 månader på fat. Kraft och kryddighet redan i doften, som är ganska öppen och generös. Jättefin! Ung syrahkaraktär, fatvanilj och en trevlig gummiton. Riktigt gott att dricka, elegant stil som känns igen från Seigneur de Maugiron. Frukten drar åt röda bär och en lite tunn munkänsla skvallrar om vilket ungt vin det här är.

…och där var våra nittio minuter slut och tänderna rödare än Fidel Castro. Seså, i väg och skaffa Santa Duc Tradition med er.

//anders

1990 Château la Nerthe

november 3, 2007

Det är ett lysande manus för en svartvit matinésnyftare av den gamla skolan. Den gamle glanstenoren, en gång firad världsstjärna, nu med sin topp 1990 Château la Nerthelångt bakom sig medan unga tjurar tagit hans plats på tiljorna. Bitter, vresig och ogin. Gör sin publik besviken med vissnade kraft och orena toner i en stark och laddad scen ungefär halvvägs genom filmen. Och så en oväntad sista chans, siluetten mot det starka scenljuset, publiken håller andan: Den sista dödliga skandalen är sekunder bort när han drar in luften ända ned i lungorna, stryker bak det grånade håret och klingar högt ut över publikhavet, trollbinder, briljerar, klart och kraftfullt som i ynglingadagar när han bars på världens tillbedjande armar. Han låter sista tonen klinga ut med obruten kontroll och böjer huvudet under bedövande bifall. Dör senare samma kväll i logen, sliten till benet med ett leende i ögonvrån.

Ahem. Hur som helst. När 1990 La Nerthe kommer i glasen får vi faktiskt en del frukt först. Men sedan har Rhônedalens kött blivit buljong, med sherry, rotfrukter och förra veckans örter. Sedan lager av gammal skomakarverkstad, nyponsoppa, lite vissnade blommor och violpastill. Det är syrligt i munnen, faktiskt med en del tanniner kvar, men fruktintensiteten är historia. Inte mycket händer med tid i karaffen heller.

Och så precis till lillebrors välhängda hjortkalvsadel tänds alla ljusen. Obegriplig tur med timingen. Vinet sjunger verkligen i glasen, högt och rent, med en kraft och täthet som helt enkelt inte fanns där tidigare, hallonaromatiskt och i alla aspekter vansinnigt läckert.

Lärdom: Gammal Châteauneuf kan behöva mycket mer luft och tid än man anar och kan verka återuppstå från de döda. Var det ännu godare för fem år sedan? Ja, antagligen. Men upplevelsen var värd mycket, så som den var.

För övrigt var hjortkalvsadeln årets godaste kött, helt utom tävlan. Rakt igenom ljusrött vid 57 grader, med mycket mer smak än unga djur ofta har, och skamlöst mört. Vi kunde lika gärna haft tänderna i ett glas på sängbordet.Hjortsadel

//anders

La Nerthe, Mastroberardino och lite sauternes

oktober 21, 2007

Vi har tur och lyckas få hem såväl gudsonen med föräldrar som nygifta fanflyktingarna M&M till oss på samma lördagkväll. Sex vuxna gör utan att blinka av med 1 700 gram helstekt rosa entrecôte och en större gratäng med mandelpotatis, svartrötter och persiljerötter plus några hekto västerbotten och tre, 2000 Radicifyra vitlökar. Reduktionen på balsamvinäger och portvin blir svartblänkande asfalt av ett halvt paket smör på slutet.

Inför en sådan rundsmörjning dyker jag tacksamt ned i Taurasilådan. Mastroberardino gör en Radici Taurasi utan riservabeteckning, med något halvår mindre på en blandning av stora fat och barriquer, och limmar på en svart etikett i stället. Jämförelsen med den färska erfarenheten av riservan är jättespännande – och skillnaden är inte så stor. Koncentrationen och komplexiteten är de två faktorer som gör den vita etiketten till vinnare. Stor, söt, svart frukt kommer upp i näsan, kryddorna finns där, tobak och mognadstoner som antyder att den här flaskan hunnit längre än exemplet härom veckan. Mindre färska fruktnyanser den här gången, mindre körsbär men mera mogna björnbär, något lättare kärna som sagt, och en lång 2001 La Nertheeftersmak full av läder. Tanninerna tar tag i tandköttet, och jag älskar det. Och till en rejäl köttbit är det svårslaget.

Vi häller Château La Nerthe från 2001 i glaset bredvid för att testa ett vin med annan karaktär. Den här grenachedominerade Châteauneufen känns lite solbakad i kväll, med hallon som får underordna sig örter och lakrits i doften. La Nerthe brukar gå att dricka ung, men det här exemplaret blir rätt påtagligt bättre under kvällen när frukten växer fram bredvid lite tobak. Rätt mycket katrinplommon och russin, intensiteten och fräschören finns inte riktigt och jag bli inte kvitt känslan av att något inte är helt koscher med den här flaskan. En liten värmekyss någon gång i ungdomen?

L kokar äpplen med muscat och julens alla kryddor så att man riktigt hör1999 La Tour Blanche tomten sitta och skrocka i köket, och toppar med crème fraîche och rostade hasselnötter. Jag plockade för ett tag sedan hem ett parti 1999 La Tour Blanche som låg och samlade damm i Göteborg och måste prova. Doften har vanilj, honung, aprikos, apelsinskal, honungsmelon och lite lösningsmedel som blåser bort med lite tid. Härligt simmig tyngd i munnen, russintoner, mjuk persika; mogen, tät och fin. Syraknarkaren i mig vill ha mer fräschör, men de andra receptorerna får vad de ska ha. Fynd för de 179 kronor jag betalade alldeles nyss, mer tveksamt för 350 bagare i beställningssortimentet.

*

Update: Konstigare saker har hänt. Men medge att det är lite bisarrt att även Frankofilen plockade fram just La Nerthe från just 2001 i helgen… Bättre flaska här således.

Update 2: Kvällens tilltänkta offer, 1999 Château Branaire, degraderades till midnattssörpel sedan det visat sig att den farit illa i vår numera avskaffade Closet of Death. Dämpad doft och ingen kropp. Skärpte till sig lite framåt nattkröken och levererade en helt okej doft med svartvinbär, körsbär och trä, men kroppen uppstod inte från de döda. Bummer.

//anders