I Artemis trädgård

Förträffligt litet djur, den där älgen.

Men dubbelplusförträfflig, den där vännen nedåt Medborgarplatsen som inte bara skaffar hem den, utan kokar den långsamt i mycket vin och smakfulla vätskor och toppar med både trattkantareller och grädde, och bjuder oss på när barnen har somnat. Och jag kan nog koka älg så att den blir god, men plocka fram egenodlade jordärtsskockor, palsternackor och svartrötter ur skafferiet att ugnsrosta till, det är många långa mil bortom min horisont.

Hemodlade svartrötter. Ni hör ju själva. Jesus.

Då är man glad att man har en sån där dag när prickskyttet sitter på millimetern. Siktet är som bekant lite grovt och det brukar vara riktigt svårt att pricka precis rätt, men den här gången skjuter jag ned Jamets Côte-Rôtie 2003 med grym precision när den flyger förbi i garderoben. För den är så satans god att vi måste ha klippt den smack på toppen av sin levnads bana, inte en dag bredvid.

Här finns allt. Elegant, mogen, kassaskåpstät röd frukt, och sedan kan andra träta om huruvida det smakar mörka hallon eller röda björnbär. Ett överdåd av klassisk Côte-Rôtie; kött, eneträ, örter, stora olivskålen, blandat kallskuret att plocka i nyporna. Flirtiga blomtoner. Och så en galet fin, slank, smeksam munkänsla, och allt känns som att dricka ur gjutjärnsbägare medan man skrapar lite i botten.

Stressade grönsträva nolltretanniner? Ingenstans. Gjutjärnsbägaren är fylld av silke.

Sockerchockad nolltresprit? Ingenstans. 13,5 på etiketten kan faktiskt vara i trakterna av sanningen och oavsett siffran är detta svalt, Brännvin Special-fritt matvin.

Äckligt stuvad nolltrefrukt? Ingenstans. Rent, friskt och sammansmält till balanserad sötmognad.

För fyra år sedan var nog frukten i sliskigaste laget, men när den får mogna ut så här finns det ju inget bättre än Côte-Rôtie. Världens bästa sådana häromdagen må ha varit vassare i protokollet, och jag är glad för att ha haft dem i munnen (okej, jag spottade inte så mycket), men som upplevelse till grytan precis just nu pratar Jamets nolltrea samma språk som giganterna. Kan ha varit årets djupaste stön.

Tack Artemis för de stadiga skyttehänderna, säger vi de mest oförtjänta bland garderobsjägare. Schysst att du slängde med en älg också.

//anders

Annons

2003 Spice Route Malabar

Det luktar som varm glass, säger L på andra sidan bordet. Japp. Det luktar en massa annat också, men allt drunknar i en jolmig lavin av fatvanilj.

Charles Back byter ingredienser i sin prestigecuvée som andra vinmakare byter strumpor. Vi drack 2002 med viss behållning till en köttorgie i mellandagarna i fjol, och konstaterade 58 procent shiraz, 26 merlot och 16 grenache. Den här gången får den stackars merloten inte vara med alls. I stället är shirazkomponenten uppe i 72 procent, och så mourvèdre, pinotage (elva procent var), grenache och viognier. Hoppsan.

Men det är alltså faten som dominerar doften. Kaffe, kola och choklad delar podiet med den där varma vaniljglassen. Flashback till Château Pibran från 2003, som jag också hade problem med. Man anar en sydafrikanskt rökig ton som nolltvåan lyckades undvika, och sedan mörka, kryddiga bär och plommonfrukt för hela pengen.

Malabar, inspirerad av sjötrafiken runt Kap Horn i jakt på kryddorna från öst, sparar inte på koncentrationen. Tungt och tätt i munnen, fylligt och moget med smeksamma tanniner, bland de tjockare jag har druckit i år. Den mörka, goda, djupa sötfrukten bara väller på, man vill liksom suga ur smaken som när man var liten och åt isglass. Ändå är syrorna helt okej och balansen bra för en sådan tungviktare. Kanske kunde eftersaken vara mer harmonisk, det slutar lite oväntat snipigt.

Sega, obevattnade bush vines har visst en hel del att ge. Men det ligger ett ogenomträngligt ekpansar över alltihop. Svårflirtade Stephen Tanzer hänger 91 poäng om halsen på 2003 Malabar. När jag har sugit klart på frukten sitter jag mest och känner mig vaniljkladdig om tungan.

//anders

Syrahtripp i Kungsan

Smulorna. Det är vad som finns kvar när plebejerna släpps in på Operaterrassen för Sopexas Rhônedag och branschfolket varit där sedan lunch. Dessutom får man ett löjligt häfte med sju provningsbiljetter, så att ingen – efter att ha betalt inträde för det – ska vara för flitig i att gå runt och hjälpa utställarna att marknadsföra sitt vardagssörpel. Sheesh.

På plussidan: Ingen bakom borden bryr sig förstås om de dyrbara biljetterna, trängseln är mindre än exempelvis den här gången, och även små smulor kan stundom vara av guld. Ganska billigt inträde och chansen att ta tempen på en del flaskor. Blixtgenomdrag kommer här.

Château de Saint-Cosme

• 2007 Côtes du Rhône, vitt: Cuvée på fem vita Rhônedruvor. Rätt intetsägande doft, men lätt och fräscht med lite godistoner, päronsoda och fatanstrykning. Även smaken drar åt päronsoda med lite viognierkaraktär, lättviktigt och ganska tråkigt.
• 2006 Condrieu: Tydligt aromatisk, kryddig doft med smör, citrus och blommiga toner, renare och snyggare än Condrieu kan vara. Oväntat fräsch smak med citrus, päron och vita blommor, bra syra och tydligt behov av några år i skåpet för att utvecklas färdigt. Kul.
• 2005 Gigondas Valbelle: 90 procent grenache, resten syrah. Jättefin doft! Parfymerad mörk frukt med perfekt fokus, rök och gummi. Dessutom örter och lite stall, och tydlig fatkaraktär med kaffeton. Smaken är fatig med modern chokladig profil och jättesnygg björnbärsfrukt, rökig eftersmak och tydliga lagringstanniner. Jag köpte den här på chans när den kom i november och blir jätteglad att den är så här bra.
• 2006 Gigondas Hominis Fides: 100 procent grenache. Mer fat än 2005 Valbelle. Fortfarande lite stum doft med fatkex, lakrits, rök och örter. Ändå rätt generös sötfruktig smak, med varm plommonkaraktär, ganska mycket fat och rejäla unga tanniner. Mycket bra.

Chapoutier

• 2006 Côtes du Rhône Valréas: Rätt charmigt med röd bärfrukt och lite rökta toner. Enkelt men välgjort i munnen, lätt och mycket primärfruktigt.
• 2006 Crozes-Hermitage Petite Ruche: Just den goda doft man förväntar sig av en trotjänare. Tydlig Rhônesyrah åt det röda hållet med en del charkinslag. Fin söt frukt och bra tuggmotstånd i munnen, men det är bristen på täthet som avslöjar det är vinet om det hamnar bland hermeliner.
• 2003 Cornas: Kryddig och generös frukt, främst björnbär, men här finns en riktigt skum biton som inte går att se förbi. Unket och surt; bränt gummi? Bra, varm smak, utmogen med karaktär av det heta året. Björnbär och hallon, plus en oväntad ton av svarta vinbär. Bra om det inte vore för den bisarra doften.
• 2004 Cornas: Tillbaka till vardagen i Cornas. Lite stjälkig och grönstruken doft med en del trevliga köttoner. Lite tunt i munnen med samma gröna ton, men bra grund av solid vardagssyrah. Fortfarande mycket ungt.

Domaine de la Mordorée

• 2006 Lirac La Reine des Bois: Måsteprovning efter den här fina upplevelsen av husets châteauneuf ur samma linje. Lika delar grenache, syrah och mourvèdre, om jag uppfattade rätt. Doften är primärfruktig och en gnutta syltig med unga nymosade bär. Här finns också lite röktoner och några vaniljkex som jag känner igen från fatprofilen hos châteauneufen. Munkänslan är bra med generös frukt och fina syror. Tydligt moderna fat, en aning lakrits och rätt tuffa tanniner. Inget speciellt vin, ärligt talat, men fint sommardricka.

Domaine Santa Duc

• 2005 Gigondas Tradition: Kvällens utropstecken bredvid St Cosme Valbelle. Bra, intensiv doft med mörkfruktig, lite stallig syrah; den som inte gillar stilen hissar brettflagg. Bra tyngd i munnen med seriös mörk frukt och bra struktur. Kryddigt, bondskt, köttigt; samtidigt med viss stram elegans. Utmärkt! Köprekommendation utfärdad, med mig själv som en av mottagarna. Frankofilen, om du läser, har du hunnit testa 2005? Right up your alley, gissar jag.
• 2005 Gigondas Prestige Hautes Garrigues: Huset vingårdsmärkta variant, hundralappen dyrare. Två år på fat, men bara 15 procent nytt. Doften pekar på ett stramare, ädlare vin än lillebror, mörkt och svårflirtat men kryddigt och välnyanserat. Intensivt och sötfruktigt i munnen, men mycket ungt och tydligt outvecklat. Tuff struktur, men frukten finns. Bra! Men fyra timmar i karaff om du plockar fram det i år.

Delas Frères

• 2006 Condrieu La Galopine: Liten, rätt fräsch, något nötig doft med återhållna blommor och päron. Smaken är lite för söt för mig, blomjolmig med den allerstädes närvarande päronsodan.
• 2006 Cotes du Rhône Saint-Esprit: Fin syrahdominerad frukt, elegant med någon fatkaraktär men utan rökighet. Ganska enkel smak och tunn munkänsla.
• 2004 Hermitage Marquise de la Tourette: 14 månader på fat. Kraft och kryddighet redan i doften, som är ganska öppen och generös. Jättefin! Ung syrahkaraktär, fatvanilj och en trevlig gummiton. Riktigt gott att dricka, elegant stil som känns igen från Seigneur de Maugiron. Frukten drar åt röda bär och en lite tunn munkänsla skvallrar om vilket ungt vin det här är.

…och där var våra nittio minuter slut och tänderna rödare än Fidel Castro. Seså, i väg och skaffa Santa Duc Tradition med er.

//anders

Aromaterapi

När alla öppnar luckor ligger jag i för att fylla igen mina. Erkannerligen genom Munskänkarnas tvåbetygskurs. Måndagskvällens lektion: Frankrikes aromatiska vita viner, det vill säga framför allt Alsace men också en titt på Loire och viogniergårdarna i Condrieu.

I glasen: Alsaces fyra ädla – riesling, gewurztraminer, pinot gris och muscat – samt en sancerre och en condrieu. Blandad ordning, halvblint, alltså med vetskap om vilka de sex är.

Vin nummer 1: Blekt ljusgult. Citrus och svarta vinbärsblad dominerar doften, en liten rökton finns, och när de kattbesudlade bladen också dyker upp är det inget snack om att vi luktar på sauvignon blanc. Vinet har schysst syra och bra balans i munnen, med mera vinbär och en stenig och lätt aromatisk karaktär. Gott, mineraliskt och fräscht.
Facit: 2006 Henri Bourgeois Sancerre Les Baronnes.

Vin nummer 2: Tydligt mörkare gul. Champinjoner är det tydligaste intrycket – och alla minns provningsledarens tips om champinjoncrème på burk som giveaway för pinot gris. Mitt i prick. Här finns också honung och en källardammig ton som får en del att undra om vinet är korkat. Svamp och mogna gråpäron även i smaken, sött och syrafattigt på ett rätt jolmigt sätt.
Facit: 2006 Pierre Sparr Pinot Gris Réserve.

Vin nummer 3: Ljusgul med lite gröna reflexer. Liten, äppelfräsch doft, med kritmineral, lite honung och en udda marsipanton. Men riesling är mer hemmaplan, och med klingande syror och mineraler i munnen lämnar druvan över visitkortet även om det här är en bit från Rheingau. Trimbach brukar bjuda på mer syror än andra Alsacehus och det här är inget undantag – hela citronen finns med. Passar mig utmärkt, men jag väljer nog ändå tyskt om jag måste.
Facit: 2005 Trimbach Riesling.

Vin nummer 4: Nästan samma färg, aningen skuggigare. En vägg av rosor, blandade sommarblommor och ananas, men det lugnar sig lite med tiden. Smaken är som blomvatten, starkt aromatisk och lite stickig, övermogen tropisk frukt, nästan lösningsmedel. Kunde varit gewurztraminer om det inte varit för bismaker av lakrits, grapefrukt och beska limeskal. Jag är helt rudis på muscat, så det fick bli en uteslutningsdiagnos när jag hittat den riktiga gewurzen. Och rudis lär jag förbli – inte min grej alls.
Facit: Muscat Cuvée Réserve (glömde kolla flaskan för producent och årgång, och finns inte på SB. Turckheim? Nån som var där som kan fylla i?)

Vin nummer 5: Mörkgult med fet karaktär. Generös doft av vissnande blommor, honung, litchie och persikor, omisskännlig Alsace. Söt och tät frukt i munnen, parfymerat och blommigt, honung; ändå inte så överväldigande som gewurztraminer kan vara.
Facit: 2005 Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve.

Vin nummer 6: Ljust gult. Ogenomträngligt pansar av ek med extra ek och ek igen. Doftar rakt av popcorn med smält smör som om man var på bio. Mogna äpplen, kanske, men det är ett desperat försök att hitta något annat än fat. Smaken: Jag skriver ek och smör… En tydlig pepparton finns också, blommor, lakrits och en torr skåpsdoft – jag får en klockren déjà vu av Matrixformat senare på kvällen mitt emellan brödet och tehyllan på Daglivs. Kan vara bra att ha i bakfickan i framtida viogniersammanhang.
Facit: 2005 Domaine du Monteillet Condrieu Les Grandes Chaillés.

På det hela taget passar många av de aromatiska dåligt för en syrafascist som jag. Åtminstone lite för varma, utan mat. Och något så trädäckat som condrieun vill jag inte betala över 300 spänn för. Men till vissa efterrätter och inte minst ostar är ju Alsace en guldgruva. Trimbachs senskördade gewurztraminer från 1997 som jag plockade upp i New York ser jag mycket fram emot.

//anders