Posted tagged ‘Syrah’

I Artemis trädgård

november 14, 2010

Förträffligt litet djur, den där älgen.

Men dubbelplusförträfflig, den där vännen nedåt Medborgarplatsen som inte bara skaffar hem den, utan kokar den långsamt i mycket vin och smakfulla vätskor och toppar med både trattkantareller och grädde, och bjuder oss på när barnen har somnat. Och jag kan nog koka älg så att den blir god, men plocka fram egenodlade jordärtsskockor, palsternackor och svartrötter ur skafferiet att ugnsrosta till, det är många långa mil bortom min horisont.

Hemodlade svartrötter. Ni hör ju själva. Jesus.

Då är man glad att man har en sån där dag när prickskyttet sitter på millimetern. Siktet är som bekant lite grovt och det brukar vara riktigt svårt att pricka precis rätt, men den här gången skjuter jag ned Jamets Côte-Rôtie 2003 med grym precision när den flyger förbi i garderoben. För den är så satans god att vi måste ha klippt den smack på toppen av sin levnads bana, inte en dag bredvid.

Här finns allt. Elegant, mogen, kassaskåpstät röd frukt, och sedan kan andra träta om huruvida det smakar mörka hallon eller röda björnbär. Ett överdåd av klassisk Côte-Rôtie; kött, eneträ, örter, stora olivskålen, blandat kallskuret att plocka i nyporna. Flirtiga blomtoner. Och så en galet fin, slank, smeksam munkänsla, och allt känns som att dricka ur gjutjärnsbägare medan man skrapar lite i botten.

Stressade grönsträva nolltretanniner? Ingenstans. Gjutjärnsbägaren är fylld av silke.

Sockerchockad nolltresprit? Ingenstans. 13,5 på etiketten kan faktiskt vara i trakterna av sanningen och oavsett siffran är detta svalt, Brännvin Special-fritt matvin.

Äckligt stuvad nolltrefrukt? Ingenstans. Rent, friskt och sammansmält till balanserad sötmognad.

För fyra år sedan var nog frukten i sliskigaste laget, men när den får mogna ut så här finns det ju inget bättre än Côte-Rôtie. Världens bästa sådana häromdagen må ha varit vassare i protokollet, och jag är glad för att ha haft dem i munnen (okej, jag spottade inte så mycket), men som upplevelse till grytan precis just nu pratar Jamets nolltrea samma språk som giganterna. Kan ha varit årets djupaste stön.

Tack Artemis för de stadiga skyttehänderna, säger vi de mest oförtjänta bland garderobsjägare. Schysst att du slängde med en älg också.

//anders

2007 Chabanon Campredon

november 26, 2009

Sommarens klockrena röda! slog en vanligtvis välunderrättad källa fast i den här tråden hos Finare Vinare i juli. Långsamt mal Creutzgatans kvarnar – men vi snor på för att hinna lirka in ett test före första advent.

Men det kan stå vad det vill i almanackan, för sommaren hoppar ur glaset som grodorna kring midsommarstången. Hemgjord hallonsaft! Rabarber, jordgubbssaft – hemgjord. Björnbär, pallade i grannens täppa och gäldade med underarmarnas blod; man känner grädden från snipan i näsan, självsuggestion eller ej. Grillat kött, sommarblomster, stallbacken hos bonden vid skogsbrynet, och varm, stenig jord. Massor av salmiak passar också in i längesensomrarna med lite god vilja. Tyvärr växte inte lavendel, rosmarin och resten av garriguekompaniet vid de väschötska grusvägarna.

Vid sådär 17 grader är Campredon ett vin man klunkar i sig som den där hallonsaften efter en solstekt dag på fiskebryggan. Slankt, syrligt, lätt i munnen, mycket salmiak och järn, och så ett torrt avslut fyllt med mineral. Pricken över i: litchie! Grrrand vin, nja, kanske inte, men sweet Jesus vad gott. Få flaskor har försvunnit så fort i år.

Brynt majskyckling, vitlök, rödlök, citron, pyttetomater, rosmarin, oliver, en skvätt vin och lite grädde, och sjuss in i ugnen. You say november, I say nånstans kring 15 juli.

//anders

PS: Tack till Ulrik som tog tag i sambeställningen. Men jag borde ha tagit en tolva själv.

Graillots nollsjua är, hmm, okej

november 22, 2009

Behöver ni mer än rubriken? Sveriges egen kravallcrozes är testad och klar och försedd med en sån där tvåa som svenska tidningar delar ut till Micke Nilsson när han inte bidragit aktivt till motståndarmålen. Och då fick den gärna knapra lite på sin prislapp.

Jag gillar verkligen Graillots tjurigt slimtrimmade charkdiskar, även om jag också plirar förvirrat när kön rensar Mörby C på fem minuter. Tidigare årgångar har slitit hårt och framgångsrikt i köket på Creutzgatan. Men medan man kan köpa 2007 års sydrhônare med förbundna ögon blåste det mer motvind uppe hos Alain.

Alltså finns det mesta man önskar sig i doften: seniga charkuterier utan en massa fett, granbarr, örter, järn, ett helt lass vitpeppar, någon violton och mörka hallon (eller röda björnbär… välj det som känns minst ansträngt). Ett kul blindprovarvin om man vill glänsa med att spika producenten på tre sekunder. Medan smaken har hela listan – utan riktig substans. Graillots crozes brukar behöva några år, je le sais bien, men stoppning och djup lär inte materialiseras i garderoben. Och så en lite omogen känsla i svalget, trots att tanninerna är överraskande milda.

Lammfärsbiffar med bacon och rosmarin i färsen, trattkantareller i såsen, och Alain och vi har det rätt bra när dottern har somnat. Men slank och senig är inte samma sak som tunn och blodfattig.

//anders

PS: Roligast med den här flaskan: vårt sent påkomna gästköande i systembutiken i Nordstan, i Sveriges stolta framstjärt. Hundratals människor. Och tre parallella, spontant uppkomna köer, plus ett förvirrat försök med kölappar som tog slut alldeles för tidigt. Hätska dispyter i trängseln? Blod blandat med 2000 Pol Roger BdB upp till fotknölarna? Nä då. Bara en bygdens son som till slut sjunger sanningen ut över massorna.
-Men nu får ni la änna styyyra opp detta…

Dinner in La La Land, 2002 edition

november 4, 2009

Hunger. Dödspanik. Kättja.

Men efter dem måste väl nyfikenhet vara det sinnestillstånd som ansvarar för flest mänskliga handlingar. Bara som en bakgrund till att jag smäller spargriskrossande summor på ett världsberömt etikettvin – från ett skitår av Hjortsadel 2009-11-01littorinska dimensioner. Man måste ju få en glimt av vad de pratar om, de som dricker La Landonne varje år och berättar om det på forum, i böcker och tidningar. Kika över paradisets murar. Och ska man ha någon annan årgång än 2002 blir det till att krossa någon annans spargris.

Guigals mytiska la la wines ska ni slippa läsa mer om, om ni inte verkligen vill. La Landonne är den tyngsta i trion, gjord helt utan viognier och med sju hundrapoängslagrar från Baltimore under kudden. Hjärnbråkande 42 månader på nytt franskt även 2002 – inget fuskande med ekregimen trots att regnkatastrofen gjorde det svårt att få mogen frukt, alltså. Däremot avstjälkning, tvärt emot planen, eftersom stjälkarna var sorgligt illgröna.

Lillebror ställer hjortsadeln från Koberg (åtminstone halva) i ugnen och ett bättre tillfälle kommer nog inte innan den här relativt lagringsodugliga flaskan har passerat zenit. Och vet ni, det doftar faktiskt rätt underbart. Kafferost och karamell överst i glaset, och så anfall på bred front med förvånansvärd intensitet och komplexitet. Läder, grillat, peppar och viol sjunger om norra Rhône medan frukten balanserar mellan vinbär och kryddiga körsbär. Jag vet inte när jag sist upplevde en så intensiv doft.

Parker noterar ytlighet, och Stephen Tanzer stannar i spannet 89-92; en 70-kronors tisdagsbarbera för den som anser att 90 är lika med 90 är lika med 90. Och de pekar åt rätt håll. Det är klart att smaken inte levererar 2002. Mycket påminner om ung nebbiolo: Nickelfrukt, hallon med violkant, skyhög lingonsyra, lösningsmedel. Och så hela fatparaden i eftersmaken, från bittermandel till mocka, och lösningsmedlen hör nog hemma här egentligen. Rikedomen är inte att ta miste på, men ändå blir känslan lite tunn och omogen. Och den där nivån på lingonen var det nog ingen Guigal som önskade sig. Absurt fina tanniner, dock.

Jag vågar inte tänka på hur bra det här kan vara när solen skiner i Rhônedalen. Det är väl som folk brukar säga efter sitt bungy jump: Det var kul! Och jag skulle göra om det, om någon bjöd.

//anders

Rhône 2007: Battle of the vardagsfransoser i hundrakronorsklassen

september 21, 2009

Det finns bara två val: Helt ny lön – eller hitta vin jag har råd att dricka när som helst, trots att det är gott. Alternativ två är inte lätt, men ettan verkar inte heller komma flygande som en stekt sparv in i gomseglet.

Det är då man är extra tacksam för 2007.

Det var som sagt då vingårdarna längs Rhône fick precis vad de hade beställt i alla år, och svarade med druvor med extra allt. Sånt är en dröm för världens vardagsviner. Plötsligt är det lätt att göra vin. Det som brukar vara habil bunkringsjuice får ett lyft över ribban till de höjder där man börjar prata personlighet och karaktär. Och så sitter man där och ler över tisdagstallriken, utan att riktigt veta varför och utan att ha slagit ihjäl spargrisen.

2007 Cuvée du Vatican och Saint Cosme 2

På köksbänken står två kandidater till den eftertraktade tisdagstiteln. I röda ringhörnan: 2007 Côtes-du-Rhône-Villages från Cuvée du Vatican i Châteauneuf. Beskrivet av importören som Karine Diffontys eget husbehovssörpel, slutsålt på en pisskvart och hemsmörat i ny leverans, och krönt till symbolen för ett slags vin vi har svårt att hitta på boa: hyfsat billigt, men gjort i små upplagor. Ett skapligt recept på bra vardagsvin, och följaktligen omtyckt och hyllat, också av mig även om jag inte har skrivit något. 80 procent grenache, resten syrah, hälften på cement och andra hälften i foudres. 109 kronor flaskan i sexpack.

I blå hörnan: 2007 Saint Cosme Côtes-du-Rhône. Frukten av familjen Barruols negociantsida, alltså bara Saint Cosme utan Château på etiketten, men det lilla kapellet från de dyra flaskorna finns med i alla fall. Hundra procent syrah mitt i grenacheland, delvis från lerjordar i Vinsobres, delvis från sand och rullsten. Inga överraskningar i vinmakandet – både överpumpning och pigeage, i och för sig, men Saint Cosme brukar ju vara pigga på extraktion – och så stora fat och ingen filtrering.

2007 Cuvée du Vatican och Saint Cosme

En garde, och allt det där. Vänstra glaset doftar av härliga mörka hallon, en viskning av fat och en gummiton som skriker ung syrah. Sedan vaknar vilttoner, garrigue, och en köttig, rökt charkdisk som växer till sig. Vet man att det ena vinet är gjort på syrah är blindprovningen slut här, men ett löfte om mineraler som svävar i glaset ska vi också nämna. Det är lite parfymerat, nyanserat, yppigt, generöst, attraktivt, och très 2007.

Till höger är det mer ungbärigt, spetsigare i doften, med kex, örter, och en tydlig järnkant. Hallonen är ljusare här, som hallonsylt på yoghurtglass, och vingummiliknande svarta vinbär bredvid. Grenachebaserad Châteauneufepigon (svårläst ord, va?) med årgångens hela charm.

Vid det här laget är vi så hungriga att vi kastar oss över den arma entrecôten. Saint Cosme visar sig ha en fräschör som skär igenom fettkappan, en klockren kalkstenssyrlighet som ringer i munnen och tvingar oss att klunka i ett tempo som Folkhälsoinstitutet kan ha synpunkter på. Mmm – munkänsla… Cuvée du Vatican har en varmare, mer likörtonad grenachefrukt, med ljus choklad, lakrits och peppar som tillbehör till hallonsylten; soligt, rent och fint och med en sympatisk antydan till apelsinskal i eftersmaken.

Det är två härliga viner, ett rullstenkast bortom vad man har lärt sig att en dryg hunka smakar i dag. Diffontys husvin står i skåpet och ska bli ett nöje att avverka efter hand. Men Saint Cosme blir det en låda av. Det är inte uppenbart av högre kvalitet, men passar mig bättre med sin slanka profil och lite stramare korsett. Urfranskt är det, mineraler och järn i ofjäskig förening med kött, men samtidigt med nollsjufrukten som ett spänstigt överdrag att tugga på. Och så en duktig pepparkick i avslutningen. Välgjord, hygglig sydfransos – som plötsligt fått årgångens åtta sekundmeter i ryggen på upploppet.

Vad är ditt go-to wine?

//anders

2007 Château de Saint Cosme Gigondas Valbelle

september 10, 2009

Signed, sealed, delivered. En Gigondas i tungviktarklass som bara är att hälla i sig mindre än två år efter skörd. Halleluja.

Om någon trots allt har missat hopens rop mot skyn om nollsjuor från södra Rhône är det dags att gå ut på torget med nytvättade öron. Kortversion 2007 St Cosme Valbelleför dig som har bråttom: Trevliga temperaturer, knappt något regn, ordentlig mistral, exceptionellt friska druvor. Resultatet är viner med mycket av det mesta, välbyggda, aromrika och lagringsbara – men tillgängliga så tidigt att man undrar vad som har flugit i dem.

Allt jag har smakat på hittills har fullkomligt sprutat fräsch och yppig frukt omkring sig. Syrorna kan vara lite låga, men å andra sidan talar odlarna om de mest fulländade tanniner de har varit med om och jolmigt är det inte. Parker slår frivolter och talar om det bästa han har sett på 30 år i Châteauneuf. Det betyder nog att jag kommer att tröttna på de här vinerna, men till dess tänker jag vältra mig i fruktfatet som Joakim von Anka i pengabingen.

Ta Louis och Cherry Barruols lilla bulldog med de långa ögonfransarna. Det här är ju en långliggare från grenachestockar som är 80 år och äldre, macererad med stjälkar och allt i två månader, toppad med tio procent syrah och med hyggligt mycket fat på. 10-15 år, säger de själva. Jag skulle vilja se den Valbelle 2007 som håller sig undan min korkskruv i 15 år. You can run, kid, but you can’t hide.

För det är ju så gott med björnbär och svarta körsbär om vartannat, färgad med en påtaglig hallonkant. Och så en komplex örtprofil, peppar och lakrits. Underbar balans mellan frukt, syra (faktiskt) och tanniner ger ett paket som får en att svälja lite fortare för att komma till nästa klunk. Mycket av allt. Och lammsteken från bonden i Valsta är en rosa dröm som står upp bra mot densiteten i munnen.

Den här fräschören i frukten och kvaliteten på tanninerna är precis essensen av södra Rhône 2007. Möjligen, möjligen kan det glänsa ännu lite mer om något år, men längre än så lär jag inte lägga undan de här och riskera att fruktlystern dämpas. Hedonism, här är din boning. Åt helvete med höstmysiga sekundärtoner och lagringsprestige.

Det är som att dricka en djuplila balklänning, glänsande, voluminös, smeksam, påkostad; krossad siden med precis det rätta motståndet på tungan. Hur kan man få nog av det?

//anders

The Cali Reports #4: Brewer-Clifton, Melville, Diatom

augusti 30, 2009

— Hemligheten ligger i fisken!

Chad Melville tittar på mig under lugg för att se om jag förstår. Det gör jag inte. The secret is in the fish. På armen har han min dotter som jagar hans skjortsnibbar; på ena sidan har han pudelklippta pinotstockar i Carrie’s vineyard och nedanför sluttningen växer familjens bästa chardonnay som ska bli Inox-varianten utan minsta ekbehandling.

Det visar sig att Melville gödslar med fiskemulsion. Det låter som något man skulle kunna få på El Bullì, men det är i princip uppvispat rens från fiskindustrin som är poppis i ekologisk odling. Tillför protein, mättar marken med kväve, och luktar mysko ett par dagar efter påsprutningen. Antingen var det ett tag sedan sist, eller så har vi tur med vindriktningen. Dessutom växer det råggräs och tre, fyra andra grödor mellan raderna för att se till att jordarna myllrar av liv.

Carries PN vy

Chad är sonen som rätt nyss har klivit fram som ensam ansvarig i vingårdarna på Melville. Pappa Ron Melville gick från en finanskarriär till vinodling i Calistoga uppe i Napa innan han upptäckte att han satte Santa Barbara-viner överst i varenda blindprovning. Upp med bopålarna och iväg till kustbergen med det absurt fina vädret. Ron Melville ger intryck av att vara en man som får det han vill ha.
— För 20 år sedan var det här obrukad barmark, säger han och blickar över pinotpudlarna som min dotter försöker äta upp.

Att köra genom Kalifornien är som att spela gamla bilspel från 1980-talet. En sväng – och landskapet får ett helt nytt utseende, nya färger, ny personlighet. Santa Rita Hills ser ut som om du har skuffat in gamla handdukar under den grönbruna badrumsmattan, knöliga, egensinniga. Solen hamrar i pannan uppe i Carrie’s vineyard, och Santa Rita Hills är en sval appellation, och det finns en förklaring.

Egentligen finns det flera förklaringar, men det räcker med den viktigaste. Längre österut finns de stora bergen. Du vet att varm luft stiger uppåt, och när den gör det måste den ersättas med annan luft. Som alltså måste komma västerifrån – från Stilla havet. Den svala havsluften sugs in i dalen, som tacksamt nog löper öst-västligt, och räddar pinot och chardonnay från att bli hemskt dyra russin. Sjöbris, för att tala med SMHI. Morgondimman har hunnit brännas av, men luften i Carrie’s vineyard rör sig lite över huden och vi slipper dallrande värmehägringar och solpanik. Samtidigt som solen hinner mata druvorna fulla med polyfenoler innan man måste skörda.

Ron MelvilleMannen som får det han vill ha bestämde sig för att en ung fransklärare skulle göra hans viner i Santa Barbara. Greg Brewer hade tagit steget från flera vinmakarjobb i Santa Barbara County till egna företaget Brewer-Clifton, tillsammans med Steve Clifton, när erbjudandet kom i mitten av 90-talet. Nu är han den röda tråden mellan de tre husen i rubriken, efter att ha startat Diatom och gjort de första vinerna bakom den sparsmakade etiketten 2005. Trådarna är i och för sig många även om inte alla är röda; organisationerna flyter ihop, anläggningar inne i Lompoc delas, frukt köps hit och dit.

Med Greg Brewer fick Melville en begåvad och intuitiv vinmakare – och en massa ideer som Brewer utvecklat och ville ta med sig. Ta det där med stjälkarna. Brewer älskar att använda hela klasar, stjälkar och allt, i sina jäskar. Han brukar jämföra med stekar som får sitta kvar på benet under tillagningen. Vi andra märker av en struktur som går genom alla hans röda viner, ett annorlunda skelett än fat och maceration kan tillföra. Melville har den; Brewer-Clifton har mycket mer. Och så ett aromatiskt lyft som kan vara helt förföriskt.
— Stjälkarna är helt enkelt en del av paketet, säger Greg Brewer.

Med en äcklig handduk över axeln och shorts som är nedslabbade av halvfärdig chardonnay är han en fin kontrast till familjen Melvilles vackra anläggning i spanskklingande haciendastil. Grovfiltrering av fjolårets Melville Estate Chardonnay i dag, visar det sig. Visst, man kan bryta ned fascinationen för hela klasar till en diskussion om kemikalier, precis som allt annat han gör i källaren. Men ju mer man pratar med Greg Brewer, desto mer uppenbart blir det att han inte är en tekniker, utan en man som gillar koncept och vittomspännande tankemodeller och formar sitt fysiska arbete efter dem. Inspirationen kan komma från avskalad japansk eller skandinavisk design och bli en tolkning på flaska, men aldrig från ingenjörshandboken.

Han sätter till exempel naturen och ursprungskänslan på en piedestal som är högre än andras. Druvor växer i klasar och har stjälkar, alltså ska klasar och stjälkar förvandlas till vin. Han är ingen ekhatare, men det tar emot lite: franska ekfat växer inte i Santa Rita Hills och kan alltså inte bidra till att ge kullarna en flytande röst. Brewer-Cliftons bascuvée på pinot har fått allt mindre ny ek och från och med årets skörd kommer den att lagras helt neutralt. Melvilles chardonnay är redan där. Malolaktisk jäsning? Nja, det hörs på rösten att han inte är förtjust. Äppelsyran är ju en naturlig komponent i hans druvor, men förvandlas den till mjölksyra har människan varit där och pillat och ändrat på kemin.
— Jag kollar inte ens längre, säger han när jag undrar hur stor del av limefräscha 2007 Estate Chardonnay som fått jäsa malolaktiskt. Kanske 20 procent?
— Jag försvinner ur processen. Och jag gillar det!

Greg Brewer

Samtidigt fungerar det filosofiska vintänkandet så bra även på det jordiska, kemiska planet, där vinet möter konsumenten. Med stålskarp äppelsyra i ena vågskålen kan han plocka riktigt mogen chardonnay utan att den andra tyngs ned för mycket. Resultatet blir intensivt mogna viner som har ett tilltalande tryck i frukten, men ändå en märkbar fräschör. Diatoms hårdragna viner trollar bort 16 dryga alkohol i ett moln av citrus och pulvriserad sten, och pinoterna från Brewer-Clifton får ordentlig lagringspotential av stjälkarna.

Eller ta Melvilles Inoxchardonnay. Kalljäst på ståltank och oekat, som du hör, ett slags förstudie till Diatom. Brewer hymlar inte med att han tänker i japansk estetik för att göra det här vinet. Så i stället för att göra som alla andra och använda de dyraste ekfaten till den bästa chardonnayfrukten tingar han toppläget nedanför Carrie’s (Carrie är förresten hans hustru) och Terraces till Inox. Resultatet blir ett vin som knappt behöver några skaldjur, det djupa havet och ostrontallriken på is ingår. Så det smakar chablis? Nja. Märks det att vinmakaren är förälskad i chablis? You bet.
— Det är ett bedrövligt vertikalvin, skrattar Greg Brewer och berättar om när han ställde fram sex årgångar på en viktig provning. Alla smakade i princip likadant.

Diatom blev ventilen när Melvilles och Brewer-Cliftons chardonnayviner inte var extrema nog. Bort med allt, kvar blir bara det rena och enkla, det oförädlat råa och klara. Japanvurmen dragen till sin spets, med bambuakvareller och 1600-talscitat om vindslipade skelett på hemsidan, a journey through solitude, tranquility and the transitory nature of life. Säljpladder, svärmande exotism, poppsykologi? Kanske. Men med vinet i munnen kan man ana vad han pratar om.

Det hjälper att ha levt i Kalifornien om man ska få in hans våglängd. Det är mycket Kalifornien i mannen med trasan. Naturtänkandet och det milt alternativa är alltid närvarande i den här progressiva delstaten. Har man smakat sig igenom en rättrogen farmers’ market i de svala skogskullarna norr om San Francisco, från drypande nektariner till biodynamiska dim sum, är det lättare att inte se honom som en kuf med sitt pretentiösa huvud i kosmos.

Brewers tankesätt ställer hemska krav på Chad Melville och hans besättning i vingårdarna. Om man till exempel vill kunna använda en stor del av stjälkarna gäller det att de är helt förvedade, annars smakar vinerna billiga tulpaner och inte pinot noir. Kombinera det med jakten på riktigt mogen frukt och risken för solbrända druvor, så är du uppe på en rätt slak lina och dansar när du ska sköta ditt lövverk. Men i Santa Rita Hills lite svalare klimat finns chansen att få mogna stjälkar innan sockret går genom taket. Titta på bilderna här nedanför: samma rad med pinot i Carrie’s, från två olika håll. Titta på den lilla skillnaden mellan den östliga sidan och den som vetter västerut, mot eftermiddagssolen. Chad har fler händer i tjänst under trimning och uppbindning än under skörden.

Carries PN

Det där är ett skäl till att Melville så gärna understryker att de gör estate wines, odlar all sin egen frukt. Annars är Santa Barbara County ett nystan av druvkontrakt och det blir lite Bourgogne att hålla reda på odlare och producent. Systemet ger ofta lite sämre kontroll än man önskar sig som vinmakare – ibland var det 20 brix när frukten kom in, ibland blev det 30, berättade en rutinerad aktör för mig om en svårstyrd gård – men det beror på hur kontrakten är utformade. Och konkurrensen har hårdnat.
— Det är mycket svårare i dag. På 90-talet var det pengar i handen, handslag och en låda av förra årets vin, sålt, tack så mycket, säger Greg Brewer.

Här hade han nytta av att ha jobbat in sig i regionens vinskrå trots sin ungdom. Brewer-Clifton tar druvor från mer än ett dussin vingårdslägen och lägger sig kraftigt i vad som görs på marken. 2005 fick de kontroll över den sista biten av blåsiga, branta Mount Carmel (”det ser ut som en skateboardpark”, säger Stephen Janes som jobbar med såväl Brewer-Clifton som Diatom och Melville) och blev vinbönder över natten. Det vara bara att plocka ihop ett team av folk de arbetat med och sätta igång. Chardonnayvinet härifrån är en dröm, pinoten får tjocka skal och behöver lång tid på sig för att skaka av sig byggställningarna. Tio år till, så lär Brewer och Clifton ha tagit över mer av driften i sina källgårdar. När Diatom köper druvor från Huber är det Brewer-Cliftons vingårdslag som står för skötseln, och frukten tas bara från den mest exponerade sidan av raderna. Då ställer man krav i kontrakten.

Innanför bakdörrarna på Melville Estate står en bikupa från framtiden. Eller ett japanskt övernattningshotell med små celler att krypa in i. Dussintals jäslådor staplade på varandra på betongen, många fler än vad som egentligen krävs för att göra vin av skörden. Om man inte gör som Greg Brewer och Ron Melville och hyllar risktagandet. Genom att vinifiera en myriad av små lotter separat kan man tänja lite mer på gränserna utan att riskera hela skörden. Även ett litet jäskar ompysslad pinot i slasken hade gjort många ägare vansinniga; skulle det hända Brewer blir det inte ens en diskussion. Den gamle värdepappershandlaren har givit sin vinmakare ovanligt fria händer. Och han kan prata om det här med risk i timmar.
— Jag lärde ju mig på golvet att om jag har rätt sju gånger av tio kommer jag att tjäna pengar, säger han.

Tänk dig att du gör viner som kan balansera på en knappnål, och sedan hela tiden tvingas svara på frågor om varför de klockar in på 15-16 procent alkohol. Greg Brewers tålamod har ett slags buddhistiskt lugn över sig – men inte är det hans favoritämne. Sammanfattningsvis: Det är vad det är, mogna druvor ger en del alkohol, och förresten bryr jag mig inte så mycket om det. Ointresset för den där siffran kunde kännas påklistrat hos någon annan, en pose för att ta udden av frågan med nonchalans, men det står i så ren samklang med resten av Brewers tänkande att han kommer undan. Man får ta en del baksidor här i livet om man vill njuta av det, säger han. Som med persikorna.

Kaliforniska persikor i juni är ren fruktpornografi, tunga, ludna granater, sprickfärdiga av saft och sötma. Omöjliga att äta med vuxen värdighet.
— Så man kan antingen säga, okej, de där persikorna är inte mogna och inte så goda, men jag äter dem nu ändå för att slippa bli kladdig i hela ansiktet. Eller så kan man vänta och äta fantastisk frukt, men vara beredd på att få stå över diskbänken. Det är ett val man får göra.

En siffra, alltså. Och det hörs allt mer att han har suttit i den här diskussionen förut.
— Jag menar, kollar folk effekten på kockens spis också?

Melvilleprovning

2008 Melville Chardonnay Inox
Friska unga päron, gröna äpplen och citrusoljor i näsan, bredvid ett slags gummi- eller petroleumnyans. Smaken är ringande fräsch, mycket ung och rätt tajt med sprittande citronkänsla, eftersmaken stram med omogen ananas och persika. Dessutom en salt känsla, krossad sten och en intensitet som överraskar med tanke på lättheten.

2007 Melville Estate Chardonnay
Härlig doft med gula äpplen, persika och bakkryddor parat med en mild, nötig avrundning. Helt neutrala fat till det här vinet. Smaken är en uppvisning i friskhet och balans, centrerad kring mogen lime, med tydlig havskaraktär av salta skaldjur och musselskal. Riktigt gott.

2007 Melville Estate Pinot Noir
Oerhört aromatisk, parfymerat fruktig doft rakt i ansiktet. Jordgubbar, hallon och körsbär trängs, toppade med en liten kryddighet och drag av choklad och mocka. Fin tyngd och bra renhet i munkänslan, läskande, tydligt ungt med en liten angenäm kärvhet. Gott, men trots friskheten har jag faktiskt lite problem med hettan i den här.

2007 Melville Terraces Pinot Noir
Också mycket aromatisk doft, men påtagligt mer komplex, med körsbärskärnor, tobak, rosor och svamp, och redan i näsan en föraning om stjälkarnas roll. Munkänslan är ung, tuff och kompromisslös i det här lerjordsvinet, en bred och komplex smak, slank och med stor integritet. Eftersmaken har mörka körsbär men är snarare jordtonad än fruktsöt. Trots rätt milda tanniner är det här ett vin för källaren.

2007 Melville Carrie’s Pinot Noir
Superkryddigt! Charmigare och mjukare i näsan än vinet som växt i Terraces 25 meter bort, fokus på körsbär som känns sötmogna men röda snarare än svarta. Igen en salt känsla i munnen, kryddig hallonfrukt, jättefin struktur och redan en härlig komplexitet. Sötfrukt under ansvar – jättegott.

2006 Melville Verna’s Syrah
Döpt efter Rons mamma, druvor från en ny gård några mil norrut.  Mycket, mycket ren björnbärsfrukt i näsan, aningen smöriga fat, en lätt krydda och en spännande rhônsk ton av lavendel. Och så de där mogna stjälkarna. Oj, slank munkänsla trots den oblygt fruktiga doften, ofjäskigt vin med markerad syra, finkorniga men fasta tanniner och – jag hittar ingen bättre beskrivning – kompromisslösa björnbär. Eftersmaken är lång och fin med tydligt pepprig karaktär. Bra. (Kuriosa: Kritikerna skällde på Verna’s när det kom och tyckte att det smakade för mycket pinot. Och gav alltså en massa beröm till en nöjd Brewer utan att veta om det.)

2006 Melville Donna’s Syrah
Här är det Rons hustru som stått för namnet och skörden tas in nästan tre veckor efter Verna’s. Aromatisk, pepprig och kryddig doft som påminner rätt rejält om Rhônedalen. Det är mycket rent, igen, och toppas med lite rök, choklad och blomtoner. Vacker smak, oerhört intensiv, med stjälkkaraktären som komplement till sval frukt. Det här är ett underbart vin. Hög syra och perfekta tanniner, grymt nu och med ordentlig lagringspotential.

2008 Melville Estate Viognier
Päron, och päron igen. Här finns också mango, citrus, citronskal, banan och bakkrydda, men inget av blomvasen som jag kan ha lite svårt för i viognier. Päron- och persikofrukten är söt i munnen, men väl balanserad av syra som delvis är tillsatt men också kommer sig av blockerad malolaktisk jäsning.

BC Chard

2007 Brewer-Clifton Santa Rita Hills Chardonnay
En blandning från fyra gårdar som från 2008 består av ungefär en tredjedel frukt från Mount Carmel. Kryddiga, gyllengula äpplen är basen, toppat med hasselnötter och något som får mig att tänka på frukostflingor. Samma sjungande syra här som överallt hos B-C håller upp mogen äppelfrukt och ett slags gula plommon som drar åt det omogna.

2007 Brewer-Clifton Sea Smoke Chardonnay
Sea Smoke är ju känt för sina egna pinotviner, men i ett hörn odlas chardonnay åt Brewer-Clifton (the farming is disco!). Påtagligt mycket mer komplext och nyanserat, med ett brett spektrum av citrus från grape till lime i näsan. Mognare munkänsla än bascuvéen, härlig persika, ett slags uppstramad godisfrukt. Dessutom skaldjursmineralitet, och tyvärr en lite genomträngande alkohol (15,9). Planterades först 2000 och lär ha framtiden för sig.

2007 Brewer-Clifton Mount Carmel Chardonnay
1990 planterades åtta hektar på Mount Carmel, 400 meter upp i luften, som nu alltså är ett monopol. Vinet är fantastiskt. Ung, sval, vit frukt med ljus och lyft i näsan, underbart komplext, med en perfekt nötton och gott om sten. Suverän smak, inte så fruktdriven utan snarare mättad av skaldjur och örter, mycket mineralisk och bruten med en liten grapebeska. Syrorna är – perfekta. Svårbeskrivet komplext vin som ringer kvar i evigheter.

BC Pinot

2007 Brewer-Clifton Santa Rita Hills Pinot Noir
Blandat igen, runt 75 procent hela klasar. Oerhört öppen, parfymerad doft med strålande ljusa hallon, vingummin och stjälkrelaterade tobakstoner. Dessutom något metalliskt – ni vet hur pelargoner luktar? Smaken är mycket personlig för en bascuvée (i och för sig ett ambitiöst 40-dollarsvin, men ändå), påtagligt påverkat av klaspressningen med jättefin struktur samtidigt som tanninerna är rätt mjuka. Frukten är inte så stor och mer parfymerad än sötsmaskig. Supersyra!

2007 Brewer-Clifton Clos Pepe Pinot Noir
Gjort på 100 procent hela Pommardklasar från Wes Hagens kända, sandiga gård. Det här är en mindre öppen historia, men doften ger ändå en bra fruktkärna med björnbärstopping på hallon och körsbär, spännande kryddighet och en fin citrustouch. Sötare än väntat i munnen, men massivt, tufft och så gott som helt knutet i dag. Svårutvärderat, men jag har druckit det här med ålder på och det var fantastiskt.

2007 Brewer-Clifton Mount Carmel Pinot Noir
Oj, så fint. Mogna stjälkar ska ju ge lite kaneltoner, och här märks det tydligt för första gången. Tillsammans med lite viol, mint och kex toppar kanelstängerna ädel, ren röd frukt, ett slags mogna, mörka hallon. Underbar munkänsla, eget och rätt kärvt vin med härlig syra och karaktär av jordgubbar, rabarber och citrus. Inte helt utvecklat, men kalasfint.

Diatom

Det händer inte ofta tack vare havet, men 2008 fick Santa Rita Hills vårfrost som gick hårt fram bland stockarna. Diatom gör aldrig mycket vin – men 288 flaskor Clos Pepe var inte vad någon hade räknat med. Om du undrar varför vi inte provade den.

2008 Diatom Babcock Chardonnay
Bryan Babcocks land delar infart med familjen Melville norr om landsvägen, syd- eller västexponering. Outvecklat vin, men en jäkla sjuss i intensiteten. Jättemycket kalk i doften, ett spektrum av söta bär, vita vinbär, sån där kvittenmarmelad som är så god till ost. Smaken är enormt koncentrerad med grym kraft och syror som man kan invadera mindre stater med. Kryddigheten är stor men svårfångad och helheten är ren som en fjällbäck. Långt, långt efter nollsjuorna i utvecklingen.

2008 Diatom Huber Chardonnay
Om bananer vore gjorda av sten skulle de smaka så här. Och så pressar man citrusfrukter över, och river med lite av skalen. Den här komplexa doften liknar inte så mycket annat, och det är svårt att nita komponenterna: päron, mandel, visst. Pomerans? Smaken är stålig, stenig och outvecklad med episka syror, essensen av renodlad, kalljäst chardonnay. Lång ren eftersmak med persikor, unga plommon och lime. Sade jag rent? Rent, rent, rent.

**

Raderna av tätplanterade pinotstockar löper bort mot kullarna i kvällsljuset. Enstaka bilar på highway 246 som skär genom dalen, från Buellton till Lompoc, bakom träden. En dag kan de riktigt tunga elefanterna komma till den här gemytliga dalen, stora Napaspelare, försäkringsbolag eller modekoncerner. Men fortfarande blåser sjöbrisen över de lokala odlarnas gårdar, och solsmekt kalifornisk frukt möter tillräckligt mycket stringens och mineralitet för att jag ska trivas. Åtminstone om Greg Brewer är inblandad på något sätt.

Det är bra så. Och om tjugofem år är stockarna tjugofem år äldre.

//anders

Med det var vi klara med texterna från sommarsemestern i Kalifornien. Tidigare i serien: Luc Morlet, Philip Togni och Bond Estate. Tack till er som som har följt med.

*

(Full disclosure: På gårdarna betalade vi naturligtvis inget för de viner vi provade. Vi bodde också som gäster på Melville. Det gäller väl att undvika Jay Miller-fällan: inte tala om vad man gör och inte vilja prata om det. För övrigt är väl all teoretisk objektivitet överspelad redan när jag själv väljer att besöka Melville/Brewer-Clifton/Diatom, för att jag gillar vinerna, i stället för att åka till XX Vineyards och YY Cellars…)

Julien Barrot på Pont Noveau

maj 11, 2009

Det är klart att det är lite godisaffär i åttaårsåldern. Ta en favoritproducent i en favoritappellation – och ställ upp smakprov på det mesta han har tillverkat i karriären. Släng för säkerhets skull in vinmakaren själv och paketera alltsammans i en nyrenoverad källarhåla rakt under ett bra kök. Man tackar för inbjudan.

Julien Barrot är en riktigt kul bekantskap och sammanhanget mindre stökigt än det ofta kan vara. Ändå är det som roligast framåt kvällskröken, över ost och slattar, när han får vara 28 igen och inte känner att han måste hinna berätta hela faktabladet om varje cuvée. Men genomblåsningen av produktportföljen är en riktig resa som lär sitta i ett tag.

Barroche Pont Noveau

Först ut: Terroir. Unga, 15-åriga grenachestockar med några procent komplementdruvor, ligger på gammal ek.

2006 Terroir
Mm, vilka fräscha hallon på toppen. Smeksam, härlig fruktprofil, antydan till choklad, bakkryddor och så en växande örtighet som vi har lärt oss hör hemma i Rhônedalens nollsexor. Syran är fin och bygger på den fräscha känslan, uttrycket är ungt med bra tryck men utan onödig tyngd. Kirschigt och saftigt vin, lakrits och örter och jättefina tanniner.

2007 Terroir
Stor, yvig, busig doft, med rena godisfrukten som redan visar upp bra komplexitet. Så mycket mer än frukt får inte plats i näsan i dag, men den är å andra sidan riktigt vacker. Okej då, kanske lite lakrits. Smaken är generös, mycket söt och supermogen; ändå intagande med fräscha röda drag. Tanninerna är vansinnigt mogna och örterna dyker inte upp förrän i eftersmaken. Kalasgott.

Cuvée Réserve: Mest grenache som får samjäsa med mourvèdre, plus ensiffriga tillskott av syrah och cinsault. 2003 var grabbens första egna vin.

2003 Cuvée Reserve
Oj, udda – och det beror inte bara på en reduktiv känsla som det syre som återstår i rummet kastar sig över. Kryddigt, sirligt och komplext, med medicinala toner, choklad och kandisocker, och spår av svart vinbärsfrukt. Balansen är okej för en nolltrea, tanninerna sandiga och frukten har sötma, men lite tunt och eldigt samtidigt är det. Kul att se hur mycket Juliens vinfingrar har lärt sig sedan dess.

2005 Cuvée Reserve
Godisfruktig, bred och tät doft som kompliceras av en violton och en känsla av barrskog. Smaken är idel söt, mogen, modern frukt, toppat med rejält med garrigue och lakrits. Riktigt bra vin som sitter på en forsande kraft utan att bli klumpfotat.

Signature är egentligen domainevinet. Samma fyra druvor och en del lagring på fällningen för mourvèdrekomponenten.

2006 Signature
Intensiv, ren kirschdoft med schysst fräschör. Frukten bryts av en duktig skopa örter och helheten känns fortfarande mycket ung. Smaken är inte så givande i dag, ordentligt tuff med offensiva tanniner även om frukten ger ett moget intryck, och påtagligt 2006-örtig – tänk rödvin med en skvätt angostura i.

2007 Signature
Ja men si det här var ett annat djur. Doften från det här  vinet är rejält aromatisk och påminner faktiskt om de där pärontonerna som man får i riesling innan den har hittat fötterna. Femton månaders jäsning, hörde jag rätt? Kryddigt, superfräscht och fint, vidöppet trots att det borde vara i koma efter bara några veckor på flaska. Sötlakrits och citrustoner kompletterar på ett förtjusande sätt. Smaken är rik, saftig, bäraromatisk och skitgod. Här finns inte den stora sofistikerade komplexiteten, men vem saknar den? Nästan äppletoner i eftersmaken och ett vackert mineralstråk. Enormt bra. Hoppas den behåller cirkuskaraktären, för den känns inte som något lagringsobjekt, men vinets track record är så kort, så vem vet?

Fiancée är lika delar ung syrah och 100-årig grenache, och den som köper de gamla klyschorna om dikotomin manligt-kvinnligt har inga problem att uttolka namnet. Viss fatlagring.

2004 Fiancée
Tydliga, vackra mognadstoner redan, animalisk och komplex doft med choklad, läder, kött och en grund av mogna körsbär. Smaken är smeksam och ganska lätt med bra fräschör och viss mineralitet, men inte helt synkad med näsan.

2007 Fiancée
Det här tankprovet är ett helt annat vin, en explosion av ungdom, hallon och körsbär, toppad med en tydligare fatkrydda och drag av mandelmassa. I munnen är det charmerande med en fantastiskt fräsch och brett aromatisk sötfrukt; rött och rosigt och extremt lättgillat. Ändå finns en stabil och välbyggd struktur och en näve sydfranska örter. 2007 börjar driva upp sitt rykte ordentligt.

Pure har jag skrivit en del om förut, ren grenache från gamla stockar med Rayas på andra sidan ståltråden.

2004 Pure
Inte samma charmtroll i kväll som hemma för några veckor sedan, med en del reduktiva drag som behöver tid för att oxidera bort. Den här flaskan är också rätt mogen, på väg att lämna det überfräscha stadiet. Ändå är frukten så där skinande ren och vacker som den ska vara, och de animaliska dragen och grillkvällen tar plats. Smaken är idel mjuk och smeksam frukt med hela bärspektrumet representerat; kanske står plommon och lite cassis ut, och vingummi är ingen dum beskrivning heller. Mineraliskt, och örterna kryper fram först i eftersmaken.

2005 Pure
Oj oj. Stridsvagnen har blivit en smäcker Alfa Romeo med suffletten nere och nyplockad tobaksblomma i knapphålet där man sitter i förarsätet. Den här flaskan är fullkomligt ljuvlig. Den vackraste kejsarfrukt i näsan, ädla skogshallon, underbar aromatik, disposition och komplexitet. Örter, visst, men renare än Gammel Dansken i januari. All den finess som saknades finns här. Frukten är stor och söt i munnen, men slående elegant. Så komplext, med sommarblommor som ett färgat glas framför bärkompotten och en eftersmak där garriguen har med sig äpplen och något slags kex. Behöver du mer lovord? Lägg till en grym balans och en arkitektur man vinner tävlingar med. En jätteskräll – åt rätt håll.

2006 Pure
Kul, den här har blivit liggande hemma. Frukten är mörkare i nollsexan, kryddig och tung, och örtigheten är förstås betydligt mer påtaglig. Men doften är öppen, välbyggd och fin. Smaken är först och främst tydligt örtig (beklagar karbonpappret här, men så är det ju), med skog och barr som ryggsäck åt en frukt som är mörkare och tjurigare än hos syskonen. Tanninerna är ren kvalitet, men det är gott om dem och det här är en tydlig lagringskandidat för mig.

2007 Pure
Rakt från Juliens foudre till förväntansfulla gommar i Stockholm. Det doftar – frukost! Du är skeptisk? Ost, marmelad på körsbär, plommon och fikon, kex, rostat bröd, voilà le petit déjeuner. Det är redan förvånansvärt sammansatt även om blyertsskissen syns under akvarellen. Profilen bygger inte på renhet på samma sätt som hos 2004 och 2005; i stället en marmeladig känsla som får oss att börja prata om ostbrickor och chokladdesserter. Smaken ändrar inte på det: Frukt från himlen, tre gram restsocker och 16,6 procent alkohol. Syrorna är åt det låga hållet och intrycket oerhört glycerolfett och sött, och frukten är obeskrivlig. Hedonism i gamla foudres. Den grymmaste marmelad på fikon och kryddor. Vänta tills jag får breda den här på en bit vällagrad comté.

Jag vet inte hur kul det är att läsa det här flera veckor efter alla andra (klick, klick), men så kan det vara ibland. Slutsatser:

Det finns en genomgående renhet och ett lyft i frukten i vinerna från La Barroche som jag verkligen går igång på. Samtidigt vet vi fortfarande inte vart de tar vägen med åren. Jag frågade Julien om hans äldsta viner i dag var där han hade tänkt sig när han gjorde dem, och svaret gick framför allt ut på att ett han inte vill göra vin med sikte på ett visst drickfönster si och så många år in i framtiden. Kvalitet är kvalitet. Men det är uppenbart att många av de här är mer inbjudande som unga än mycket annat från Châteauneuf.

2007 fortsätter att visa upp sig med glans. Fantastiskt drickbara, överdådigt, oblygt fruktiga och ett slags okomplicerad charm. Undrar hur det ser ut längre norrut längs Rhône?

//anders

PS: Öppenhet i ur och skur har vi ju utlovat. Som ni förstår står importören Bristly för notan och inte de inbjudna.

2005 Gérard Bertrand L’Hospitalitas

mars 9, 2009

Visst är det bisarrt hur olika man kan uppleva ett vin vid olika tillfällen? För bara några veckor sedan fick den här svartsoppan Kranklklockorna att ringa och Kalifornien kändes som ett tryggt tips. I helgen, lite raskt dekanterad till sorgmarschen över en korkskadad Cos d’Estournel, har den fötterna fast nedstoppade i stenig sydfransk jord. Med gummistövlar på.

Vinet växer under hela kvällen, så det är lite som att utvärdera mittfältet efter en träningsmatch på en marsfrusen grusplan. Men den här blandningen 2005-bertrand-lhospitalitaspå syrah och mourvèdre* är en underbar dejt mellan det moderna och det traditionella. Frukten är yppig och intagande, drottningsylt och björnbär och nästan lite blommiga övertoner, fruktfokuserat och lättgillat med stor skicklighet och nyansrikedom. Och lite mandelek.

La Clape är en underregion i Languedoc, en ö som med tiden har blivit en del av fastlandet. Vin med medelhavsutsikt, alltså, och geologiskt rätt spännande. Trots att Bertrand gör vin på 250 hektar, kontrakterar 40 odlare och dessutom är hotellmagnat osar det här vinet av sin terroir. Flaska nummer 2 916 har en salt järnkänsla, tjära och stenig flintrök så att det nästan kliar i munnen. Lite bondska toner. Och så hela cykelkorgen full av färska bladörter, de där som bortskämda sydfransoser plockar vilt i stället för att köpa i små fåniga dyra plastkrukor på Ica – timjan, oregano, rosmarin. Sätt det här registret vid samma bord som fruktfesten från 2000-talet och du får ett grymt gott och intressant vin.

Lammsadeln har vi köpt av bonden vars ulltottar betar intill våra kompisars lantställe i Närke. Resten av ulltotten också, för övrigt. Det kan vara ett av de godaste lamm jag har ätit, fettsprängt, spänstigt och intensivt kryddigt. Mötet med örtiga L’Hospitalitas är årets bästa parning.

//anders

* Systembolaget anger 50/40 med 10 procent grenache, medan Bertrand bara skriver syrah och mourvèdre, utan proportioner, på baketiketten. Och Bertrands hemsida är så rörig att jag inte orkade komma vidare med saken.

PS: Odlare på La Clape har slagit sig ihop om en PR-sida, en français, med drivor av info. Framför allt vill franskspråkiga inte missa den underbart ostiga lilla dikten om områdets viner. Jäsningen där livet exploderar i miljoner atomer…

PS 2: Namnet har inget med gästfrihet att göra. Där vingåden ligger i dag stod Narbonnes hospital på 1500-talet.

PS 3: Finare Vinare och Frankofilen har också smakat om.

Vinbar(n)

mars 4, 2009

Fredag eftermiddag efter tio timmar på jobbet. Kvart i fem lördag morgon ringer klockan för tio timmar till. Och jag kan inte önska mig något mer. Vinbaren med min älskade L, charkplock på en tallrik, tre små glas spännande röda, lågmäld medhårsmusik och en tio veckor gammal dotter som ler i vinbaren-februari-2009sömnen, parkerad i den lilla gången bakom baren. Känslan av en varm bubbla går att ta på. Man kan gå hem vid halv sjublecket och vara alltigenom belåten.

Chefssommelieren Lars Andersson får slita för att få hem enstaka flaskor av Sylvain Cathiards bourgogner, och 2004 Vosne-Romanée känns som ett enkelt val. Vacker, ren frukt rakt ur flaskan, körsbär, jordgubbar, viol och citrustoner, viss fatkänsla och kryddlåda. En liten mintton kryper fram med luften. Smaken är betydligt mer kompromisslös än den charmiga näsan, högsyrlig och lite vrång; påtagligt ung med lingonsyra, omogna körsbär och grön citrus. Alldeles för tidigt, förstås, men det är ju så gott även med lovande bourgogne.

Glas nummer två vill jag ta tempen på för garderobens skull: 2004 Pontet-Canet. Pop’n’pour – det kan bli så när man hänger på låset vid fyra – och doften behöver tid på sig att växa fram. Men sedan dukar den fram tät frukt i plommonfacket, lakrits, asfalt eller kol, fatkänsla och björnbär. Med ännu lite mer tid kommer djupet och en superläcker diskant med fräscha blommor. Vilken elegant smak! Trots Pauillac, trots ungdomen och trots PC-extraktion. Men tanninerna är vänliga och fina, det är syran som tar över polisrollen bland plommon och söt cassis, och särskilt hårt extraherad är det inte. Och så ett stenigt, läskande slut. Smaken har inte vuxit ända ut i kanterna än, men den här kan man faktiskt öppna i dag om man vill.

Med Rotsunda i färskt minne hamnar Eben Sadies Columella från 2006 i sista glaset. Galet generöst och yppigt bredvid gamla världens viner, men lika galet personligt. Mättat med blommor, blåbärssylt och björnbärssylt, och rätt duktigt med kaffe, vanilj och mintchoklad. Sannolikt fatjäst? I munnen är det 100 procent superfrukt med helt egen prägel, svårt att ringa in. Rostade fat, kryddbod och en svampton är lättare att hitta. Och oväntat snygga syror. Fast 525 spänn på bolaget, det vete allt fan om jag skulle betala.

Leitz 2006 Riesling Alte Reben från Schlossberg dyker upp ur sin magnumflaska när vi som bäst är på väg hem. Det känns ju som att syrakolportören Teresa Breuer äger Schlossberg, men så är det inte och det här är en helt annan baby. Sagolikt blommig persikofrukt, gråpäron och honung. Botrytis, säger Lars, och det köper jag. Vinet osar mineral, men man anar hur munkänslan ska bli: söt, mättad och superintensiv, aprikoser och citrus i porrig knockoutstil. Smaskens. Det här får Breuers version att framstå som Lisbeth Salander i ett badkar med tretumsspik.

Och som night cap: Auguste Clapes Cornas Renaissance från 2004. Cornas bästa vin? Borde ha fått mer uppmärksamhet av oss, men doft och smak ringer ändå kvar, en kaskad av mogna bär. Björnbär, hallon, smultron. En tydlig rökt charkton och en skål oliver som tilltugg. Inte så bråkigt som jag trodde, men jag gillar tanniner och flaskan öppnades kvällen före. Eftersmak som räcker ned i tunnelbanan. Det här är en av mina idealtyper för rött vin, en mall som andra syrahviner mäter sig mot.

Våra insatser för att knäcka in lilltösen som stammis på Vinbaren börjar bära frukt. Mer fredagslyx än så här behöver jag inte.

//anders

2003 Vieux Télégraphe

februari 21, 2009

Har ni någon gång ätit något som varit så gott att ni nästan blir förbannade och vill slåss? Man vill svälja varje tugga lite fortare för att få ta en ny? Lammet på Bon Lloc två veckor innan de stängde dörrarna var en sådan rätt. Och lillebrors och vår mixed grill häromdagen: två ryggbiffar av hjort och två skivor rådjursentrecôte på samma tallrik, ankflottstekt sparrispotatis och tryffelzabaglione. Be still, my heart.

radjursentrecote

Nolltreorna från södra Rhône har ju visat tecken på att vara redo för stupstocken, så den gamla telegrafstationen får sätta livet till i stället för att tyna bort under ovärdig palliativvård. Rätt, märker vi på 2003-vieux-telegraphedoften som ger generös, mogen, lite solbakad frukt och inte snålar på alkoholen. Jag är hemskt förtjust i mixen av gamla jordgubbar, jord, kirsch och garrigue, rörd med järnstång och tuktad i gamla foudres.

Vieux Télégraphe är frukten av Hippolyte Bruniers arbete med att sätta stockar på Crauplatån när 1800-talet började ta slut. För er som undrar: Ja, det fanns en telegrafstation, en gammal semaforhistoria i ett torn som skickade vidare signaler från grannstationen i en kedja som täckte in det mesta av Frankrike. Det är en av de klassiska egendomarna i Châteauneuf, med hög genomsnittsålder på stockarna, marken full av galets roulés och stora foudres i källaren, men har också satsat på den ofta rätt vettiga approach som kallas lutte raisonné – ekotänk och jordvård utan homeopati och zodiakkartor.

Vi fick ju 1988 i de norra förorterna häromveckan, och det är kul att jämföra vinerna. Här är smaken en riktig munfyllare, stor och burdus med yviga örtbuskage. Frukten är kalassöt med jordgubbssylt och mer kirsch, men har inte riktigt tyngden i mitten som mer balanserade år kan ge. Eftersmaken är mer tydligt bakad och smakar mjölkchoklad och lite russin.

Tanninerna är anständiga trots värmestressen, men visst är det 2003 vi dricker. Och inte finns syrorna riktigt där heller. Fast till ett halvt kilo nybrynt, tryffelsmekt viltkött är det de mer älskvärda egenskaperna som får scenen för sig själva.

//anders

PS: Vinbaren var samma spabehandling som vanligt efter en hysterisk torktumlarfredag på jobbet. Savennières från 2004, Damien Laureaus Le bel ouvrage, var precis den avkoppling jag behövde, nougat- och sherrytoner och klassiska syror. Mitt i en slurk 2006 Ramey Russian River Chardonnay, fatkryddig och mättad, börjar lilltjejen illtjuta, men det slutade med mutmat för henne och 2004 Echézeaux från pyttenegocianten Lucien Le Moine för mig. Underbar doft, djup och komplex, med gott om örter och mint i den raffinerade frukten, och förutsägbart bråkigt och tanninstint i munnen. Sannolikt grymt om tio år.

2005 Château de St Cosme Valbelle (och lite bubblor)

januari 2, 2009

Hjortentrecôten: 57 grader. 2005 Château de St Cosme Gigondas Valbelle: 18 grader. Trekvartsmätta på skaldjur kikar vi på varandra över glaskanten, ett sista ögonkast av förväntan innan vi ska ge oss på årets sista varmrätt; temperaturtimingen har klaffat som en schweizisk lokalbuss, sammetsröda tomtebloss glimmar ur glasen och blicken dimmas lite när vi tänker på barnet som nyårssnusat så pittoreskt i korgen hela kvällen.

Då kommer gallskriket som får glasen att skallra.

nyarshjort-2008

Bara som en liten påminnelse om vem som bestämmer över middagsplanerna. Nyårsafton inräknad. Det är inte jag.

Men det är svårt att skjuta den här vilttrippen i sank, och nu vet vi att rosaröd hjort smakar lika bra när någon annan skär den i bitar på tallriken. Svart trumpetsvamp och konjak i den täta såsen, småpotatis stekt i ankflott med generöst med rosmarin. Och glaskuporna ger en ursnygg, mörk och mycket ren frukt, likörtonad utan att snava på syltdiket.

2005-st-cosme-valbelle1Valbelle är mellanvinet från stjärnskottet Louis Barrouls egen mark i Gigondas, som dubbas av Robert Parker till något av det bästa man hittar i appellationen i dag. Nollfem är ju den där stukturerade, tunga årgången och det här är förstås tokigt ungt, men strålande fint. Primärfruktigt, med en blomtonad, mörk sortering av nykrossade bär; björnbär, moreller och ett litet hallon svävande vid kanten på glaset. En elegant korvton och örter matchar och under frukttäcket väntar antydningar till grus och blod. Och så en viskning av fat, mest lite mandel och rostat bröd.

Barroul jäser sin grenache ihop med tio procent syrah och låter bli att plocka bort stjälkarna. Lakrits och en sydfransk beska är tydligast bredvid frukten, men inte ett spår av några gröna stjälkar. Fokus, intensitet: femstjärniga – det sjunger till i gommen av attacken. En skopa garrigue i en lång, lång eftersmak. Trots ungdomen är Valbelle inte ett dugg burdus, men sitter på en oerhörd kraft. Det är kalas till den örttunga, lite rustika maten nu, men har potential att bli ett knockoutvin. För under 300 spänn. Nästa kapitel: en liten sparring mot Cuvée Doucinello – liknande, men med mer järn och mindre modern frukttyngd – framåt slutet av 2010.

*

Nyårsbubblorna till köksskålen och ostronen låter som något man hittat på själv: 1996 Juillet-Lallement Brut. Club de Viticulteurs Champenois, eller 1996-juillet-lallementnumera Club Trésors de Champagne (extraläsning här och här), marknadsför gemensamt ett antal småodlares skumpa i särskilda Special Club-flaskor, och prisvärdet är det sällan något fel på. Pierre Lallements skapelse från Verzy det signade året 1996 är framför allt en nougattung historia, avrundad och utmognad i doften med valnötter och nybakta kex.

Smaken är generös, nästan söt, och fyllig med fin balans mellan citrus, nötter och nougat med lite kryddtoner på toppen. Precis lagom oxiderad för min smak. Gedigen och välgjort, och grand cru-champagne från 1996 för 350 spänn är ju rena mellandagsrean.

//anders

Good shit: Beaucastel 1981-2003

december 9, 2008

Tretton druvor. Ett vin. Och en armé av små svampar på samhällets skuggsida.

beaucastelvertikalBrettanomyces brukar få de flesta att ringa Yeastbusters. Den lilla fuljästen producerar flera ämnen som påverkar smak och doft. Har du hela gödselbrunnen i glaset? Brett. Ost och gamla plåster? Brett igen. Låga halter ses inte som negativt av alla, och ni som har läst den här bloggen ett tag vet ju att jag går igång på stalliga viner. Många anser ändå att minsta svamp är en defekt. Problemet är att källarchefen brukar ha lika bra kontroll på Brettanomyces som Stockholms stad har på kaninkolonin på Kungsholmen.

Den brettiga karaktären är ett av skälen till att Beaucastel är ett vin folk bråkar om. Somliga hävdar att det är den höga mourvèdredosen som står för lagårdslukten. Och det är inte många vinmakare i Châteauneuf som hettar upp musten innan de gör vin av den. Eller propsar på att pytsa i samtliga tretton tillåtna druvor. Det här kan vara årets mest upphetsande vertikal.

1981 Château de Beaucastel

Sweet baby Jesus… Den som fortfarande tycker att James Brown är funky har inte varit i samma rum som 1981 Beaucastel. Hela bondgården med läder och stall hoppar ur glaset och väsnas. Ändå lyckas de inte gömma en överväldigande rik, söt frukt, rödtonad med drag av hallonsylt. Vilken jättedoft! Här finns rått kött, charkdisk och ett stråk av lagerblad.

Smaken är en cirkus av smaker, ändå lätt, slank och mineralisk. Jordgubbe, visst, men sedan är det allt annat än bärfruktigt. Tjära och rök är det gott om. Mentol eller liniment. Anis och blyerts eller grafit. Strukturen är fantastisk och kvällens godaste vin fanns visst i första glaset.

1985 Château de Beaucastel

Betydligt lättare och lugnare karaktär här; mer hallonsyltig med drag av kex. Djupt kryddig doft med lakritstoner och ett härligt provocerande stråk av inälvor som håller kvar oss på den vilda sidan. Smaken är överraskande uttryckslös med ett slags lätt röd generalfrukt och en svårfångad touch av kemilåda. Fin hög syra; inte dumt men lite profillöst.

1989 Château de Beaucastel

Mais c’est la merde, ça… Vildsint brettig doft som tar livet av frukten. Läder och eneträ ger karaktär åt den solmogna doften. Det finns en överton av nagellack här och ett kryddstråk åt muskothållet. Ädel slottssmak med utmognad frukt; som att dricka en välpolerad mahognymöbel. Härligt rejäla tanniner, snyggt infällda i helheten, och klockren balans med syrliga röda vinbär. Kalasgod smak trots hygienanmärkningarna från näsan. Skyhöga 97 poäng hos Parker, men kan bli ännu godare om några år.

1990 Château de Beaucastel

Vacker, elegant, ljust röd frukt, men det här glaset är ganska knutet. Örtigheten dominerar i dag och lite kött ligger på grillen hos grannen. Smaken bekräftar det bakåtsträvande intrycket, tuff och rätt knuten med riktigt höga syror, men intensiteten kan ingen klaga på. Perrinpojkarna vet hur man behåller fokus i ett vin. Örter och gammaldags jordgubbssylt snarare än djurpark det här året.

1995 Château de Beaucastel

Det är häpnadsväckande hur många olika versioner av förruttnelse en och samma producent kan åstadkomma. Här är det blandade ostar mitt på scenen. I övrigt är nittiofemman gjord i en lite avvikande stil som påminner om dagens moderna CdP-hus: Mörkare, kirschig frukt med mörka bär och toner åt mandelhållet. Tydligt kryddig är den också, med mycket garrigue. Smaken är strålande fin, ung och mörkbärig med underbar syra. Bilden får komplexitet av lakrits, örter och anis, rök och så en flashback till stensötan i Mulleskoleskogen. Utmärkt.

1998 Château de Beaucastel

You guessed it – en ny variant på sönderfallet… Här är det buljong, köttsoppa och soja som sätter tonen. Annars är doften ljus och söt med hallon, jordgubbsmarmelad, muscovadosocker och pinje, välgjord traditionell Châteauneuf. Smaken är rätt ren med den frukt man vill ha och bitoner av soja och rått kött. Smaken slutar med en ovanlig och god nötig ton, som en sked valnötsolja.

2001 Château de Beaucastel

Roligt! Doften domineras helt av absurt ren jordgubbssylt, kanske till och med smultron. Fullkomligt charmant. Och så sommarblommor därtill. På med finklänningen och så Den blomstertid nu kommer på blockflöjt. Smaken är som en smultronsmekning, helt förtjusande och påfallande elegant. Blommor, lite cassis och en örtig kant fyller i den harmoniska smakbilden. Också oerhört gott.

2003 Château de Beaucastel

Quoi? Den här doften är inte helt koscher, ens om man är beredd på att många châteauneufer från 2003 beter sig rätt udda. Russin, okej, det har jag varit med om förr i nolltreor. Men sedan kommer en klorton som inte är vanlig TCA, och hela gamla städskåpet med målarfärg, lösningsmedel och rengöringsprodukter. Volatila syror, visst, men det här ropar jag foul på. Trist slut på en grym vertikal.

Slutsats: Beaucastel är en kameleont med större garderob än Fredrik Ljungberg. Jag har nog aldrig hittat så många olika karaktärer i en vertikal – och jag tycker om allihop. Men den där harmoniskt stökiga, vidöppna åttioettan får guldmedalj och blomsterkvast trots hård konkurrens.

//anders

PS: För lite labbande och slabbande med brett, titta in hos Den lille kemisten.

PS 2: Det här var de första två flighterna på en sån där Divineprovning som alltid motsvarar några månaders vinfrossande för mig. Jag hoppas kunna randa ur mig resten snart, men sitt inte uppe och vänta.

PS 3: Perrinfamiljen finns också i bloggosfären. Check it out.

PS 4: Inte fått nog än? Marc Perrin intervjuas på Grape Radio.

2003 Alain Voge Cornas Vieilles Vignes

november 13, 2008

Vinkokongen vid Slussen fortsätter att ge värme, verklighetsflykt och klassvin åt novemberpiskade köksflyktingar. Alain Voge, kungen av Cornas, har hållit riktigt hög nivå sedan 50-talet och alla som skriver om honom brukar måla upp en drömfarfar: ödmjuk trots allt beröm, och med en lågmäld humor. Han sitter på ett sjuttiotal separata plättar på några få hektar – och brukar skämta om att anledningen till att han skördar lite sent är att han måste lista ut vilka stockar som är hans.

Det här glaset är ett kalasexempel på Cornas 2003. Snygg, varm syrahfrukt, generös med rondör och sötma men – tack, Alain – utan att tappa fokus. Doften är parfymerad med den där djupa känslan av gamla stockar och toner av hallon och björnbär bredvid lite korv och grillat. Komplext, slösande rikt och lite otypiskt; både läckrare frukt och mer elegant än Cornasklyschorna om bonniga lagårdsviner.

Fruktsnasket följer med in i munnen, men det finns ingen jättekropp. Lite av ett nose wine ändå, det här. Eftersmaken är lite rökig, och där först kommer en lång, smeksam sötma som man kan sitta och suga på. Annars är det idel rödsaftiga syror som drar på salivkranarna, och rätt tapetserande tanniner. Precis som jag vill ha det i den här delen av världen.

//anders

Update: 92+ från Parker och ett glatt drink now redan 2006. Amen, brother.

Update 2: 400 spänn i beställningssortimentet. Och nollfemman kommer visst i morgon, till samma pris.

2006 Alain Graillot Crozes-Hermitage

november 2, 2008

Vad gjorde man utan andra bloggare? Kom så ska vi gruppkramas och sjunga We shall overcome tillsammans.

Köket ser ut som Jerusalems förstörelse och saboterar vinkonsumtionen, men Finare Vinares medeltida frosserier får små salta järnklockor att ringa: Varför har jag inte bloggat om Graillots nollsexa? Lite letande, och lo and behold, här finns ju jungfruliga anteckningar och minnet kommer tillbaka. A tavola.

Efter trekvart i karaff har vi ett blålila vin med en jättefin, ung, primär och härlig doft. Frukten drar åt det röda hållet, men ändå med björnbärskaraktär, om ni kan tänka er röda björnbär. Faten ger lite terpentin och en anstrykning av vanilj. Sedan är det Crozes för hela slanten och man anar Graillot i penseldragen: Järn, milda charkuterier, granskog, rökeri, örter och nytjärad brygga.

Oj då, vad det bråkas i munnen. Ungt, syrligt, kärvt och bitskt – härligt. Slankt och bra är det, och frukten är skinande ren. Men det mesta av anletsdragen kommer från jorden: Vinet är mycket tydligt mineraliskt med en massa järn och markerad sälta. Lakrits, oliver och korv kommer i den långa eftersmaken och lite parfymerad blomsötma kryper fram.

Gott! Ungsyrahbrigaden kan utan tvekan korka upp till lammsteken, men det känns rätt långt ifrån sin topp. Dag två har fruktsötman och någon blyg viol växt till sig. Men det är lite svårt att förstå den totala tjurrusning Systembolaget utsattes för i fjol efter Kronstams glänsande 100 poäng till nollfemman. Kalasvin för en hanterbar peng, absolut, men det gäller en del andra flaskor som inte skapade undantagstillstånd och brända bilar. Och det kräver att man gillar tuff Crozes. Risken är att många blir besvikna när de faktiskt smakar.

//anders

PS: Frankofila intryck här.

2006 Finca Sandoval Signo

september 7, 2008

Victor de la Serna känns som en sådan där renässansmänniska man själv gärna skulle vilja vara. Journalist på stordraken El Mundo, ville göra eget vin, köpte på sig en plätt i bulkvinsbakvattnet, stoppade ned kvalitetssyrah i marken – och visade raskt att Manchuela har potential för helt andra höjder. Finca Sandoval har konsekvent hållit sig över 90-strecket överallt och fått lovord från recensenter som i vanliga fall inte nödvändigtvis håller med varandra. de la Serna är också en flitig deltagare på Parkers forum, vilket ger en lustig känsla av att man känner honom bättre än andra vinmakare. Förträffligt, det där internet.

Finca Sandoval är mestadels syrah med runt tio procent var av mourvèdre och bobal. Men 2006 fick de plötsligt en massa bobal över efter iblandningen, och passade på att skapa ett helt nytt vin med resten. Fyra fat fick de ihop efter att ha pytsat i tio procent syrah, enligt importören Vinovativa. Om inte det här räcker för att göra en nyfiken borde en titt på den säregna etiketten göra susen.

Bobal tillhör topp tio-listan i världen, enligt de la Serna, men hur ofta har man druckit den? Och det lär vara rätt få flaskor som är dyrare än fyra euro. Druvan klarar hetta bra, vilket är ett säkert trick för att planteras på stora arealer, men sedan är det slut på de snälla egenskaperna. Den mognar ojämnt, och samma stock kan helt ogenerat ge några stora klasar med stora druvor – och några små med små druvor. Alltså utmärkt för den som vill göra mycket vin; en mardröm för den som vill göra bra vin. Sandovals stockar är bortåt 80 år gamla.

Signo är ungt lilablå, tät i färgen. Först är den rätt stängd, men med lite tid i karaff uppenbarar sig en generös och snygg fruktprofil som är riktigt attraktiv. Jag känner mig inte helt bekväm med beskrivningen sexig, och jag tror egentligen att den oftast syftar på andra drag, men termen fladdrar förbi. Blåbär och björnbär samsas med en köttig ton och ett stråk av lakrits. Dessutom tänker jag viol. Jag älskar blandningen av förvirring och njutning när man provar något bra som man inte varit nära förut.

Smaken är framför allt fräsch, med bra snärt i syran och unga tanniner. Den täta, välfokuserade mörka bärfrukten känns nästan mystisk – eller är det bara att den inte passar in i gamla mallar igen? Lakritsen finns här också, och en viss mineralitet. Ett knappt år på gamla barriquer bidrar med en fatkappa som drar åt marsipan och banan. Bra kraft, och eftersmaken är lång.

Vinovativa säger 0-3 år och pratar om kycklingspett och lättare kötträtter. Jag tycker nog att Signo står pall för tyngre motstånd än så, och med tanke på hur trögstartad den här flaskan var känns det inte som det pop’n’pour-vin som 0-3 år ändå signalerar i dag. Värd att komma tillbaka till. Och snart, snart kan man kanske känna på 2005 Finca Sandoval också.

//anders

2003 Spice Route Malabar

augusti 19, 2008

Det luktar som varm glass, säger L på andra sidan bordet. Japp. Det luktar en massa annat också, men allt drunknar i en jolmig lavin av fatvanilj.

Charles Back byter ingredienser i sin prestigecuvée som andra vinmakare byter strumpor. Vi drack 2002 med viss behållning till en köttorgie i mellandagarna i fjol, och konstaterade 58 procent shiraz, 26 merlot och 16 grenache. Den här gången får den stackars merloten inte vara med alls. I stället är shirazkomponenten uppe i 72 procent, och så mourvèdre, pinotage (elva procent var), grenache och viognier. Hoppsan.

Men det är alltså faten som dominerar doften. Kaffe, kola och choklad delar podiet med den där varma vaniljglassen. Flashback till Château Pibran från 2003, som jag också hade problem med. Man anar en sydafrikanskt rökig ton som nolltvåan lyckades undvika, och sedan mörka, kryddiga bär och plommonfrukt för hela pengen.

Malabar, inspirerad av sjötrafiken runt Kap Horn i jakt på kryddorna från öst, sparar inte på koncentrationen. Tungt och tätt i munnen, fylligt och moget med smeksamma tanniner, bland de tjockare jag har druckit i år. Den mörka, goda, djupa sötfrukten bara väller på, man vill liksom suga ur smaken som när man var liten och åt isglass. Ändå är syrorna helt okej och balansen bra för en sådan tungviktare. Kanske kunde eftersaken vara mer harmonisk, det slutar lite oväntat snipigt.

Sega, obevattnade bush vines har visst en hel del att ge. Men det ligger ett ogenomträngligt ekpansar över alltihop. Svårflirtade Stephen Tanzer hänger 91 poäng om halsen på 2003 Malabar. När jag har sugit klart på frukten sitter jag mest och känner mig vaniljkladdig om tungan.

//anders

2004 Château la Nerthe

augusti 7, 2008

Efter sextio timmars jobb behöver man smeka alla sinnen samtidigt. Det blir italienska korvar, ostar lite varstans ifrån och gratis Puccini i Vitabergsparken. Sommaren tar en liten revansch efter att ha blivit duktigt spöad ett par dagar. Och så nysläppta la Nerthe som förstås måste utvärderas asap.

Det här slottet brukar vara mycket pålitligt och gör châteauneuf med ursprungskänsla utan att egentligen höra till den hårdaste old school-falangen. Ungefär hälften ligger på ek, resten på stentankar från 1500-talet som man anar en viss stolthet över. Ofta mer åtkomligt som ungt än många av grannarna, med ett lyft i frukten som jord & ört-laget saknar. För övrigt avstjälkar la Nerthe så gott som hela skörden och nöjer sig med skaltanninerna, vilket kanske hjälper till att förklara den renhet i fruktspetsen man ofta hittar i vinet. Och så alla 13 druvorna.

2004 brukar beskrivas som skolboksversionen av klassisk CdP. Normalitetens bålverk, inklämt mellan monstrositeten 2003, som ingen verkar ha vetat hur man skulle tackla, och hyllade 2005. Det är svårt att tro att la Nerthe skulle göra en besviken då.

Vinet tjuvprovas kvällen före, pop’n’pour. Doften är fortfarande lite fatdominerad, men söt och ungdomligt charmig frukt spritter under. Här finns röda vinbär, unga hallon och begynnande björnbär i en version som är en aning parfymerad. Man anar anis och violer. Allt är förstås mycket ungt, vilket ger en känsla av att byggstenarna inte har satt sig helt på plats än, men det ger andra fördelar. I bakgrunden väntar köttiga toner och ett embryo till tobak – visst doftar det châteauneuf. Det som inte finns än är komplexiteten. Ibland känns det nästan som ett fatprov.

Men det är nästan överraskande njutbart i munnen. Saftigt och friskt med fin kropp och en tydlig sälta, som de där godisarna som kombinerar lakrits med skogsbärssmaker. Här finns mer av de animalier som inte riktigt kommit fram i doften, plus en mineralisk känsla. Tanninerna är närvarande, men mogna och fina, och den totala balansen är underbar. Tillsammans med tydligt moget och sött fruktmaterial pekar det tveklöst mot en fin framtid. Tänk bara när frukten rundas av och sötman djupnar…

Dagen efter, när Gianni Schicchi blåser de snikna släktingarna på gamle Buosos arv, har en mörkfruktig känsla smugit sig in bredvid hallonen: Mörka körsbär och björnbär med magnifik fruktsötma. Tanninerna är lite mer markerade och vinet känns lite eldigare. Jag får ideliga flashbacks till Castello di Brolio från samma år och skyller på de söta körsbären och hinnan av fataromer som ligger som ett sammetstäcke över skattkistan. Men den charmanta parfymen är ohotad.

Det är inget snack om att den här upplagan av la Nerthe är köpvärd. Det är ju jättegott precis som det är, med bara en snabbluftning, och kommer att bli kalas på ett helt annat sätt i sin mogna inkarnation. Hade jag inte lite ost kvar?

//anders

2006 Gilles Robin Cuvée Albéric Bouvet

juli 1, 2008

Déjà vu! Är inte detta vår tids allra vanligaste berättelse om nya stjärnor på vinhimlen? Familjen har odlat vin sedan Hedenhös, men alltid sålt i bulk till lokala storbonden eller kooperativet. Den ambitiösa sonen, i undantagsfall dottern, rycker i kopplet och ser grandios potential i den gamla familjeterroiren. Patriarken går bort, sonen skurar i källaren, skär ned skördeuttaget till en fjärdedel, slutar att ta med sten och ogräs i jäskaret, och presto! Världsklass.

Med lite skohorn får man in Gilles Robin i det manuset också. Sedan 1996, när kooperativkontraktet löpte ut, gör han konsekvent en av marknadens bästa Crozes lite söder om Hermitageberget. Och har den goda smaken att döpa cuvén efter farfar – det fick väl räcka med uppror när en 24-årig Gilles fick rodret i händerna.

Nollsexan med gamle Albéric på etiketten ger en rätt utslagen, härlig syrahdoft efter några timmar på karaff. Djup långt utöver vad apellationen antyder, och en egen charm trots det avskalat fläskfria uttrycket. Björnbärsfrukt dominerar i kärnan, med en kaffesky efter 15 månader på barriques och en metallisk ton. Lite kött, men varken bacon eller vitpeppar hittar jag trots mina fördomar.

Det är ordentligt syrligt i munnen. Lägg en duktig kärnbeska bredvid, och ös på med järn och jord, så förstår ni att Robin inte gör nybörjarviner eller smörar för dem som föredrar shiraz från Barossa. Mycket slankt, men verkligen inte asketiskt; vältrimmat, men med bra koncentration och en mineralisk ryggrad som jag verkligen gillar. Kanske är det fortfarande lite mycket kaffe ovanpå frukten och jag tror att Albéric känns mer harmonisk om något år.

Men det är gott till, och efter, maten redan i dag. Och detta utan en minut i Graillotköer – bara att gå och beställa.

//anders

2005 Domaine Le Sang Des Cailloux Cuvée Doucinello

juni 3, 2008

Ja ni, den svenska vinbloggosfären… En outtömlig källa till upplevelser, en massgrav för goda föresatser. I ett majsläpp packat som en piñata med godis lyckades jag stå över Doucinello. Tills jag läste den här posten. Och den här. Och den här. Sluta. Jag ger mig.

Den hjärteknipande historien om hur de tre döttrarna Doucinello, Azalaïs och Fioreto turas om att ge namn åt cuvéen i strikt rotation har ni redan läst bakom länkarna. Fast man undrar över familjen Férigoules smak för kvinnonamn – vilken trio! Låter det inte som häxorna i Macbeth, ungefär? Ungt och mörkt åt det blå hållet är i alla fall vinet, och doften inte mindre ung och mörk.

Med ett minimum av luftning är det eldighet, klister och aromatiska fat med kaffe som ligger överst. Men under skiner en intensiv mörk frukt, lite likörtonad, som av nykrossade bär. Det är massivt, ungt och lite överväldigande. Lakrits och örter är det gott om, med sydeuropeisk pinjeskog och plorsbär.

Den här gången överträffar smaken doften. Mineraliskt och köttigt intar vinet munnen, men med en smidig munkänsla även om alkoholen är rätt offensiv. Sötfruktiga körsbär och plommon samsas med kött, lever och järn, med en extra hästsko att suga på i eftersmaken. Lite portvinsvibrationer får man ibland och faten – trots jäsning på betong och mindre än ett år på stora, använda fat, det vill säga nästan ingenting – är rätt påtagliga. Strukturen är strålande, och kärnbeskan påtaglig, tillräckligt för att motivera en varning för de känsliga. Däremot, om man ska jämföra lite, känns vinet inte alls så funkigt som Frankofilens flaska verkar ha varit, och F&V:s tobak hittar jag inte så mycket av; annars är vi rätt överens.

Det här flickebarnet bär på en enorm potential, men är ungt och bråkigt i riktig trotsålder. Det blir mörkaste kylskåpet över natten och handfast uppfostran i karaff dagen efter, innan vi grillar lammkotletter och gör sommarens första potatissallad med hallonvinaigrette. En del animaliska toner kryper fram ur vrårna, stall och annat härligt ofint. Samtidigt ger den rena frukten med sig lite och charmen klingar av, så det är ingen metod att rekommendera. Men trots att Doucinello bjuder motstånd är det ren njutning redan i dag. Och herregud så roligt det ska bli att plocka fram nästa flaska om, säg, tre år.

//anders

1998 Château La Nerthe Cuvée des Cadettes

mars 28, 2008

Kolla att ni inte har volymen uppdragen för högt, mina vänner, för nu är det Seriously Loud Goddamn Hallelujah Time och förstärkaren på elva. Och ni som inte är så förtjusta i Châteauneuf-du-Pape kan nog dra ned rätt rejält och stoppa persilja i öronen.

1998 La Nerthe Cuvée Des Cadettes NYLa Nerthe gör bara Cuvée des Cadettes när de tycker att årgången är bra nog. 1998 gick det mesta i lås och man brukar backa till 1990 för att hitta ett år som matchar. Kommandanten Joseph Ducos började 1870 putsa upp ett slott på dekis, och planterade den vingård där man i dag hämtar druvorna till Cuvée des Cadettes. Den skapligt ålderspotenta grenachen utgör knappt hälften av cuvéen, som har rätt mycket syrah och mourvèdre jämför med många andra slott. Och så det vanliga receptet på en cocktail av framgång och sell out-kritik: 18 månader på ny ek. Och jag som är så förtjust i La Nerthes vanliga, ganska elegant lågmälda uttryck – är det här verkligen min tekopp?

Det är här jag behöver det elfte förstärkarsnäppet. Ja, det är precis detta som är min tekopp i Châteauneuf. Det är faktiskt hela min servis, med ett dussin små snirkliga silverskedar och gräddsnipa.

Ah, la pureté. Doften är så skinande ren i frukten att Benediktus XVI snart kommer springande med en saligförklaring. Strålande vildhallonmättad grenachekaraktär dominerar trots den låga andelen, med jordgubbe och till och med några svarta vinbär på kanten. Fat? Visst, men jättesnyggt integrerade och kortklippta, mest bara en liten kaffeton. Visst är kadetterna inga traditionalister som Mont-Olivet häromnyssens, men de försvarar sina galets roulés till sista droppen.

Och detta är allt annat än en frukttårta. Lite djuriska stalltoner finns, en mineralig jordkaraktär, örterna och vitpepparn. Tio år av mognad har plockat fram några lagerblad, ett uns tobak och begynnande skogssvamp.

Och smaken, smaken… Klingande rena och klara linjer här också. Underbart nyanserad smak i perfekt balans, fräsch och saftig munkänsla, slank och lång som en sommarnatt. Quoi? En slank lyxcuvée från Châteauneuf? Javisst. Det här är elegans som mer än viskar om bourgogne, rödfrukt med lite hallonsylt på toppen och härliga fint vävda tanniner. Garrigue och lite anis fyller i bilden. Savory är ett användbart engelskt uttryck som vi saknar, men tänk välkryddat kött med skicklig stekyta som man vill tugga på.

Mognadsmässigt är nittioåttan i en extremt välvillig fas just nu – alltid en skön känsla att pricka krysset på det viset – men har gott om tid på sig. Det ser ut som att châteauneuferna kommer att stå tätt som energiskog i toppen av årslistan 2008. Den här knuffar ingalunda bort utomjordiska 2000 Pégau Da Capo från tronen. Men räkna bort den, och jag har aldrig upplevt en godare châteauneuf. En kvar – tänk om jag haft mer pengar när den såldes.

//anders

PS: Apropå 2000 Da Capo blev Drucketgänget så förförda att de gick och smällde vårbudgeten på en flaska. Tack och lov blev den till belåtenhet: Underbar läsning här. Dessutom erbjuder de en second opinion om 1998 Cadettes ur en flaska som verkar betydligt mognare än min.

PS 2: Resan är påbörjad! Det känns stort att ha satt första bocken på Decanters lista över 100 Wines To Try Before You Die. Den som vill bjuda på exempelvis 1945 Mouton-Rothschild eller 1921 Yquem kan höra av sig när som helst.

Vertikal: Clos du Mont-Olivet 1980-2005

mars 24, 2008

Sent ska syndaren blogga. Det var en vecka sedan jag satt och sörplade allt äldre Châteauneuf på Döbelnsgatan, och ni som bryr er om sånt här har redan läst alltihop hos Finare Vinare (medan jag försökt låta bli). My bad. Allt är påskens fel.

Hur som helst. Mont-Olivet (kolla bilden…) tillhör det gamla gardet på de steniga kullarna; skapligt gamla grenachestockar, lagring på stora foudres, rätt återhållen extraktion, hela baletten. På sistone har huset försökt göra sina viner lite mer tillgängliga utan 20 års lagring, lär vi oss. Det är det här som är så tacksamt med Munskänkarna: Någon annan släpar hem och läser på, och jag får smaka.

Vi börjar med husets Châteauneuf-du-Pape från 2005, vackert granatfärgat och ganska lätt. Vilken start! Superfin ung frukt i doften, mest hallon, i en parfymerad tappning som nästan drar åt godis eller efterrätter. Dessutom en tydlig animalisk komponent som jag älskar i Châteauneuf, plus diskreta charkuterier och garrigue. Smaken är nästan godisfruktig med lite yngligaeld, jättefina primära toner av hallon och jordgubbar. Rejäla men goda tanniner, rätt kraftigt men lätt på ett sätt som känns typiskt för bättre CdP. Gott! Hörde jag rätt att man betalar 130 spänn i dörren?

Sedan 1999 som hunnit bli påtagligt mycket äldre i färgen – och allt annat också, visar det sig. Doften är nästan lite volatil med typiska tobakstoner bredvid mognare örter, vissnande violer och nypon, och en aning chark. Dessutom en klockren ton av tvål… Provningsledaren Stefan Thunberg hackade lite på Stockholms Vinkällare för att glasen inte alltid är rensköljda i disken. Smaken är påtagligt syrlig med höga tanniner; frukten på väg att ge vika men ändå rätt söt. Svamp à la bourguignon och örter lämnar över till en barrskogig eftersmak.

Elva år till i tidsmaskinen och 1988 är tydligt brunorange. Köttsoppa! Eller köttbuljong, lagerblad och örter, som tagit över fruktens plats. Dessutom ett tydligt stråk av farinsocker eller sirap, tillsammans med torra kryddor och en fikonkaraktär. Marmelad på rostat bröd dyker upp på näthinnan. Nu är vi skapligt långt från 2005, mina vänner. Ändå oväntat fruktigt i munnen med en del tanniner kvar, rödfrukt åt vinbär och hallon gör sällskap med de torkade smakerna och pinot känns inte som en så avlägsen släkting. Finlemmat och rätt bra balans.

Och så 1980, rätt lik 1988 både vad gäller utseende och doft. Men den doftar lite mindre, och har en dammig källarton som jag ibland hittar i bordeauxer med några år på nacken. Dessutom cigarrtoner, port och svamp med lite anis och ett ädelt fruktstråk kvar bakom tertiäraromerna. Munkänslan är lätt och syrlig på det där åldrade viset. Tobak och torkade örter här, men en del björnbärsmarmelad och peppar kvar och hållningen i behåll. Elegant med jättefin balans och i god form trots sina 28 år.

Men bröderna Sabon på Mont-Olivet gör också lyxcuvéen Cuvée du Papet sedan ett tag tillbaka, från orimligt gamla grenachestockar och lite annat. Vi smakar på 2000, betydligt mörkare och tätare än standardvinet med bara en aning orange i reflexerna. Doften är lite stängd, men ger ändå en nyanserad bild med örter och kryddor bredvid den mörkt Nickeltonade godisfrukten. Och lite stall på toppen, tack för det. Munkänslan är tät och fin med söt mörk frukt och typiska animaliska drag, rejält med sandiga tanniner och en eftersmak som drar åt lakrits. Ungt men runt och bra, och hyfsat traditionellt trots den generösare extraktionen och mer alkohol och sötma.

Cuvée du Papet från svårhanterliga 2003 är en helt annan sak. Svamp och en lite osnygg källardoft dyker upp bredvid den mörka bärfrukten, och doften är så eldig att ögonen tåras. Smaken är primärfruktig och ännu kryddigare, med oblyg fatkaraktär, alkohol och en vägg av tanniner som tusan vet om de någonsin kommer att bli trevliga. Jag lär inte betala för att få veta. Och husets snygga elegans från de tidigare glasen sitter bakbunden i nån mörk källare.

Så. Då ska vi bara hålla ögonen på vad som dyker upp från Mont-Olivet på systemet framöver, om alla papper faller på plats, fick vi höra. Om SB vill köpa in, förstås.

//anders

Syrahtripp i Kungsan

mars 15, 2008

Smulorna. Det är vad som finns kvar när plebejerna släpps in på Operaterrassen för Sopexas Rhônedag och branschfolket varit där sedan lunch. Dessutom får man ett löjligt häfte med sju provningsbiljetter, så att ingen – efter att ha betalt inträde för det – ska vara för flitig i att gå runt och hjälpa utställarna att marknadsföra sitt vardagssörpel. Sheesh.

På plussidan: Ingen bakom borden bryr sig förstås om de dyrbara biljetterna, trängseln är mindre än exempelvis den här gången, och även små smulor kan stundom vara av guld. Ganska billigt inträde och chansen att ta tempen på en del flaskor. Blixtgenomdrag kommer här.

Château de Saint-Cosme

  • 2007 Côtes du Rhône, vitt: Cuvée på fem vita Rhônedruvor. Rätt intetsägande doft, men lätt och fräscht med lite godistoner, päronsoda och fatanstrykning. Även smaken drar åt päronsoda med lite viognierkaraktär, lättviktigt och ganska tråkigt.
  • 2006 Condrieu: Tydligt aromatisk, kryddig doft med smör, citrus och blommiga toner, renare och snyggare än Condrieu kan vara. Oväntat fräsch smak med citrus, päron och vita blommor, bra syra och tydligt behov av några år i skåpet för att utvecklas färdigt. Kul.
  • 2005 Gigondas Valbelle: 90 procent grenache, resten syrah. Jättefin doft! Parfymerad mörk frukt med perfekt fokus, rök och gummi. Dessutom örter och lite stall, och tydlig fatkaraktär med kaffeton. Smaken är fatig med modern chokladig profil och jättesnygg björnbärsfrukt, rökig eftersmak och tydliga lagringstanniner. Jag köpte den här på chans när den kom i november och blir jätteglad att den är så här bra.
  • 2006 Gigondas Hominis Fides: 100 procent grenache. Mer fat än 2005 Valbelle. Fortfarande lite stum doft med fatkex, lakrits, rök och örter. Ändå rätt generös sötfruktig smak, med varm plommonkaraktär, ganska mycket fat och rejäla unga tanniner. Mycket bra.

Chapoutier

  • 2006 Côtes du Rhône Valréas: Rätt charmigt med röd bärfrukt och lite rökta toner. Enkelt men välgjort i munnen, lätt och mycket primärfruktigt.
  • 2006 Crozes-Hermitage Petite Ruche: Just den goda doft man förväntar sig av en trotjänare. Tydlig Rhônesyrah åt det röda hållet med en del charkinslag. Fin söt frukt och bra tuggmotstånd i munnen, men det är bristen på täthet som avslöjar det är vinet om det hamnar bland hermeliner.
  • 2003 Cornas: Kryddig och generös frukt, främst björnbär, men här finns en riktigt skum biton som inte går att se förbi. Unket och surt; bränt gummi? Bra, varm smak, utmogen med karaktär av det heta året. Björnbär och hallon, plus en oväntad ton av svarta vinbär. Bra om det inte vore för den bisarra doften.
  • 2004 Cornas: Tillbaka till vardagen i Cornas. Lite stjälkig och grönstruken doft med en del trevliga köttoner. Lite tunt i munnen med samma gröna ton, men bra grund av solid vardagssyrah. Fortfarande mycket ungt.

Domaine de la Mordorée

  • 2006 Lirac La Reine des Bois: Måsteprovning efter den här fina upplevelsen av husets châteauneuf ur samma linje. Lika delar grenache, syrah och mourvèdre, om jag uppfattade rätt. Doften är primärfruktig och en gnutta syltig med unga nymosade bär. Här finns också lite röktoner och några vaniljkex som jag känner igen från fatprofilen hos châteauneufen. Munkänslan är bra med generös frukt och fina syror. Tydligt moderna fat, en aning lakrits och rätt tuffa tanniner. Inget speciellt vin, ärligt talat, men fint sommardricka.

Domaine Santa Duc

  • 2005 Gigondas Tradition: Kvällens utropstecken bredvid St Cosme Valbelle. Bra, intensiv doft med mörkfruktig, lite stallig syrah; den som inte gillar stilen hissar brettflagg. Bra tyngd i munnen med seriös mörk frukt och bra struktur. Kryddigt, bondskt, köttigt; samtidigt med viss stram elegans. Utmärkt! Köprekommendation utfärdad, med mig själv som en av mottagarna. Frankofilen, om du läser, har du hunnit testa 2005? Right up your alley, gissar jag.
  • 2005 Gigondas Prestige Hautes Garrigues: Huset vingårdsmärkta variant, hundralappen dyrare. Två år på fat, men bara 15 procent nytt. Doften pekar på ett stramare, ädlare vin än lillebror, mörkt och svårflirtat men kryddigt och välnyanserat. Intensivt och sötfruktigt i munnen, men mycket ungt och tydligt outvecklat. Tuff struktur, men frukten finns. Bra! Men fyra timmar i karaff om du plockar fram det i år.

Delas Frères

  • 2006 Condrieu La Galopine: Liten, rätt fräsch, något nötig doft med återhållna blommor och päron. Smaken är lite för söt för mig, blomjolmig med den allerstädes närvarande päronsodan.
  • 2006 Cotes du Rhône Saint-Esprit: Fin syrahdominerad frukt, elegant med någon fatkaraktär men utan rökighet. Ganska enkel smak och tunn munkänsla.
  • 2004 Hermitage Marquise de la Tourette: 14 månader på fat. Kraft och kryddighet redan i doften, som är ganska öppen och generös. Jättefin! Ung syrahkaraktär, fatvanilj och en trevlig gummiton. Riktigt gott att dricka, elegant stil som känns igen från Seigneur de Maugiron. Frukten drar åt röda bär och en lite tunn munkänsla skvallrar om vilket ungt vin det här är.

…och där var våra nittio minuter slut och tänderna rödare än Fidel Castro. Seså, i väg och skaffa Santa Duc Tradition med er.

//anders

1999 Ghiaie della Furba

mars 1, 2008

Finns det något godare än kryssnittat, knapersalt ankfett? Dekadent, animaliskt, proppmättat. Dessutom med vidhängande rödrosa ankbröst – en 1999 Ghiaie della Furba mindrefulländad produkt. Vi vadar vidare i blodapelsinvågen och kokar en tjock reduktion på portvin och blodapelsin till, med lite finrivet skal som ger karaktär och nåt hekto smör för att blanka av. Dessutom citronspetsad puré på skockor och liten sallad med gröna bönor frästa i utsmält ankflott.

Ghiaie della Furba är ett roligt vin. Carmignanohuset Tenuta di Capezzana pytsar i runt tio procent syrah i en IGT som består av 60 procent cabernet och resten merlot – och det får en charmant effekt. Det nästan svarta vinet har en söt och snygg liten sky av parfymerade bärtoner åt hallon och björnbär och en attraktiv kryddighet som pockar på djupa klunkar.

Annars har nittionian hunnit ganska långt i sin mognad. På väg ned i karaffen är den rent våldsamt stallig, men det lugnar sig efter ett tag och ligger absolut inom det njutbara. Till ankan några timmar senare är vinet strålande gott, med stall och läder bredvid den mystiskt mörka bärfrukten och en del choklad och kaffe från franska fat. Smaken är ordentligt tät med utomordentlig koncentration, stadig syrakorsett som ger den snygga frukten bra hållning och lång, fin eftersmak. Ett vin på Médocbotten, men med starkare färger att skapa med. Willy Wonka-bordeaux?

//anders

Tastebud overload III: Grenache

februari 2, 2008

So y’all know the drill by now. Flight nummer tre den där torsdagskvällen ställde upp några av grenachevärldens monoliter mot varandra. Jag hade gått som en liten grabb den 23 december i flera dagar inför den här flighten, rosenkindad av förväntan. Sesam, öppna dig.

• Vin nummer 1: Mörkt röd med rejält bred brunorange kant. Ledsam start: Doften säger att det här är en före detta châteauneuf. Oren buljongtärning dominerar, med svamp, lite port, russin och gamla plommon. Mest ruiner. Smaken är också bara buljong, sötma och kraftiga tanniner finns kvar orörda men all fruktarom har oxiderat.

Facit: 2001 Giraud Les Grenaches de Pierre.

• Vin nummer 2: Ungefär samma färg, men tätare och överlag med hälsosam. Doften är en sådan som blåser strumporna av dig, vrålande, vansinnigt god. Tät och oerhört intensiv, med ogenerade animaliska toner. Här finns läder, brettig stallbacke som skvallrar om producenten, hö, örter och vitpeppar. Plommonfrukten och några vinbär är inte dagsfärska, men perfekt söta och levande.

Munkänslan är obeskrivlig. Jag skriver lätt – om ett vin med minst 16 procent alkohol. Man häpnar. Enorm smakkoncentration, men en balettdansös kring tungan. Smaken av stall, örter, peppar och ädel ålder har perfekt balans och tar aldrig slut. Det gör tyvärr glaset. Det är som att dricka en parfymerad häst som man gått förbi med vitpepparkvarnen. Svindlande. En av mina största upplevelser någonsin.

Facit: 2000 Domaine du Pégau Cuvée Da Capo. 100 skinande poäng från Parker: ”It should last for 25-30 years, and take its place among some of the greatest Chateauneuf du Papes ever made”. Nog så. Det är en mycket märklig känsla: Jag kanske aldrig får dricka en bättre châteauneuf. Spooky.

• Vin nummer 3: Yngre, mer violett och mer koncentrerad färg. Doften är sagolikt sötfruktig, med mörka bär och körsbärslikör bredvid lite mint, eucalyptus, vanilj, kex eller rostat bröd. I munnen är frukten så mångfacetterad och underbart jämn att man himlar med ögonen och bara vill suga ut mer. Superfräsch, tät och strålande balanserad med litet hallonstick och en elegant lätthet trots smakmättnaden. Vilken fantastisk precision! Tanninerna är klockrent avvägda och eftersmaken vill aldrig gå och lägga sig. Otroligt bra.

Facit: 2002 Sine Qua Non ”More Than Just A Number”. 20 procent syrah. Mitt första möte med Manfred Krankls mytiska garageviner med de skruvade namnen. Ett obegripligt gott vin som hade knockat vad som helst, när som helst – utom möjligen 2000 Da Capo. Livet är inte alltid rättvist.

• Vin nummer 4: Nära de två första i färgen, men tätt ut i kanten. Det doftar en sak: Mintchoklad. I sådan mängd att man börjar skratta. Med möda letar jag upp lite übersöta plommon och en lakritston också. Natuligtvis smakar det mint och choklad, med övermogen frukt och mycket tät munkänsla. Det är extremt eget och egentligen riktigt gott, om det inte vore för den överdrivna fruktsötman som saboterar balansen för mig. Men vad dricker man det till? After Eights?

Facit: 2003 Kalleske Old Vines Grenache.

Att para ihop rätt glas med rätt vin kräver inget som helst arbete. Jag röstade förstås på Da Capo som flightens vinnare, men inte utan att tveka lite. Det säger en del om hur fin SQN var. Den påminde lite om Mordorées La Reine des Bois, men på en helt egen nivå. Det finns mycket att berätta om SQN och La Garage d’Or, men en annan gång, kanske. En fantastisk uppställning som det kommer att ta tid att smälta. Å andra sidan lär inget liknande dyka upp och störa den processen. Tyvärr.

I morgon: Nittiotalsvertikal med en av Napa Valleys mest hyllade vinmakare. Välkommen till drömfabriken.

//anders

2004 Delas Côte-Rôtie Seigneur de Maugiron

januari 13, 2008

Seigneuren är vinet som fick Finare Vinare att kapa alla förtöjningar och hemfalla åt vild och lössläppt panegyrik i fjol. Och Delas har jag alltid gillat. Ah, förväntningar. Jag har suttit på några flaskor ett tag nu, men när gamla kära Uppsalavänner lämpar in lillkillen i bilen och tar sig hela vägen ned 2004 Delas Côte-Rôtie Seigneur de Maugironkänns det som ett bra tillfälle. Gryta får det bli, långkokt, vintermustig och vitlöksstinn med rådjur och vildand i, och några av frysens allt färre trattkantareller dessutom. Medge att det skriker Côte-Rôtie.

Ned med näsan – och hyllningarna blir fullkomligt begripliga. Tack för det. Ni vet hur det känns när man glömmer att dricka vinet för att man förlorar sig med näsan allt djupare ned. Briljant fokuserad frukt. Det drar åt det röda hållet, röda vinbär passar bra, men laserstrålen består av riklig björnbärsfrukt och något hallon också, omisskännlig syrah. Vaniljton, men diskreta fat. Vi hittar vackra violer, lite pinjenötter eller grankåda, en kryddton som nog borde läggas i örtlådan, tapenade, men oväntat nog inte särskilt mycket charktallrik även om en liten, dämpad rökton växer fram efter maten.

Violerna följer med in i munnen, i en smak som är björnbärssaftig, syrlig och rosenkindat frisk. Slankt är en bra beskrivning, knappt mellanstor kropp borde man nog skriva, och elegant som en söndagsflanör med silverkrycka på spatserkäppen. Finess, inte kraft. Tanninerna känns oväntat blyga, men jag vill ändå vänta med nästa flaska för att låta smaken hitta samma nyansrikedom som doften. Och med all respekt, Seigneur, kunde Ni gott bjuda på en gnutta avväpnande charm i Ert raffinerade uttryck.

Kuriosa: Seigneur de Maugiron sägs ha varit mannen bakom namnen Côte Brune och Côte Blonde, genom att ge sina två döttrar varsin sluttning. Den mörkare Mlle de Maugiron står för 70 procent av den här flaskan, den blonda systern för resten.

//anders

1990 Château la Nerthe

november 3, 2007

Det är ett lysande manus för en svartvit matinésnyftare av den gamla skolan. Den gamle glanstenoren, en gång firad världsstjärna, nu med sin topp 1990 Château la Nerthelångt bakom sig medan unga tjurar tagit hans plats på tiljorna. Bitter, vresig och ogin. Gör sin publik besviken med vissnade kraft och orena toner i en stark och laddad scen ungefär halvvägs genom filmen. Och så en oväntad sista chans, siluetten mot det starka scenljuset, publiken håller andan: Den sista dödliga skandalen är sekunder bort när han drar in luften ända ned i lungorna, stryker bak det grånade håret och klingar högt ut över publikhavet, trollbinder, briljerar, klart och kraftfullt som i ynglingadagar när han bars på världens tillbedjande armar. Han låter sista tonen klinga ut med obruten kontroll och böjer huvudet under bedövande bifall. Dör senare samma kväll i logen, sliten till benet med ett leende i ögonvrån.

Ahem. Hur som helst. När 1990 La Nerthe kommer i glasen får vi faktiskt en del frukt först. Men sedan har Rhônedalens kött blivit buljong, med sherry, rotfrukter och förra veckans örter. Sedan lager av gammal skomakarverkstad, nyponsoppa, lite vissnade blommor och violpastill. Det är syrligt i munnen, faktiskt med en del tanniner kvar, men fruktintensiteten är historia. Inte mycket händer med tid i karaffen heller.

Och så precis till lillebrors välhängda hjortkalvsadel tänds alla ljusen. Obegriplig tur med timingen. Vinet sjunger verkligen i glasen, högt och rent, med en kraft och täthet som helt enkelt inte fanns där tidigare, hallonaromatiskt och i alla aspekter vansinnigt läckert.

Lärdom: Gammal Châteauneuf kan behöva mycket mer luft och tid än man anar och kan verka återuppstå från de döda. Var det ännu godare för fem år sedan? Ja, antagligen. Men upplevelsen var värd mycket, så som den var.

För övrigt var hjortkalvsadeln årets godaste kött, helt utom tävlan. Rakt igenom ljusrött vid 57 grader, med mycket mer smak än unga djur ofta har, och skamlöst mört. Vi kunde lika gärna haft tänderna i ett glas på sängbordet.Hjortsadel

//anders

But these go to ELEVEN!

oktober 29, 2007

Allt om vin, nummer 10, 2007: Kronstam ger utan minsta ryckning i ögonvrån 100 poäng av 100 till Graillots Crozes-Hermitage 2004. För 167 spänn. Bland det fåtal andra som vederfars denna ära finns 1972 La Chapelle, 1988 Grange och fyra La-las mellan 1979 och 2000.

Vi tackar 100-poängsskalan för en tapper insats och lovar att hälsa på på Villa Sommarfrid någon gång då och då, om vi hinner.

//anders

*

Okej, rubriken kräver nog en förklaring för dig som inte sett This is Spinal Tap, den klassiska spoofen på dokumentärer om rockband. Gitarristen Nigel ägnar blod, svett och pedagogisk möda åt att förklara för reportern varför Spinal Tap är världens mest högljudda band: Volymratten på förstärkarna går nämligen till elva, inte bara tio som de brukar. Invändningar om att ratten inte bestämmer är bortkastade. Om en Crozes från 2004, om än unisont hyllad, är så bra ett vin någonsin kan bli, då lär Kronstam och andra behöva en sådan volymkontroll framöver.

La Nerthe, Mastroberardino och lite sauternes

oktober 21, 2007

Vi har tur och lyckas få hem såväl gudsonen med föräldrar som nygifta fanflyktingarna M&M till oss på samma lördagkväll. Sex vuxna gör utan att blinka av med 1 700 gram helstekt rosa entrecôte och en större gratäng med mandelpotatis, svartrötter och persiljerötter plus några hekto västerbotten och tre, 2000 Radicifyra vitlökar. Reduktionen på balsamvinäger och portvin blir svartblänkande asfalt av ett halvt paket smör på slutet.

Inför en sådan rundsmörjning dyker jag tacksamt ned i Taurasilådan. Mastroberardino gör en Radici Taurasi utan riservabeteckning, med något halvår mindre på en blandning av stora fat och barriquer, och limmar på en svart etikett i stället. Jämförelsen med den färska erfarenheten av riservan är jättespännande – och skillnaden är inte så stor. Koncentrationen och komplexiteten är de två faktorer som gör den vita etiketten till vinnare. Stor, söt, svart frukt kommer upp i näsan, kryddorna finns där, tobak och mognadstoner som antyder att den här flaskan hunnit längre än exemplet härom veckan. Mindre färska fruktnyanser den här gången, mindre körsbär men mera mogna björnbär, något lättare kärna som sagt, och en lång 2001 La Nertheeftersmak full av läder. Tanninerna tar tag i tandköttet, och jag älskar det. Och till en rejäl köttbit är det svårslaget.

Vi häller Château La Nerthe från 2001 i glaset bredvid för att testa ett vin med annan karaktär. Den här grenachedominerade Châteauneufen känns lite solbakad i kväll, med hallon som får underordna sig örter och lakrits i doften. La Nerthe brukar gå att dricka ung, men det här exemplaret blir rätt påtagligt bättre under kvällen när frukten växer fram bredvid lite tobak. Rätt mycket katrinplommon och russin, intensiteten och fräschören finns inte riktigt och jag bli inte kvitt känslan av att något inte är helt koscher med den här flaskan. En liten värmekyss någon gång i ungdomen?

L kokar äpplen med muscat och julens alla kryddor så att man riktigt hör1999 La Tour Blanche tomten sitta och skrocka i köket, och toppar med crème fraîche och rostade hasselnötter. Jag plockade för ett tag sedan hem ett parti 1999 La Tour Blanche som låg och samlade damm i Göteborg och måste prova. Doften har vanilj, honung, aprikos, apelsinskal, honungsmelon och lite lösningsmedel som blåser bort med lite tid. Härligt simmig tyngd i munnen, russintoner, mjuk persika; mogen, tät och fin. Syraknarkaren i mig vill ha mer fräschör, men de andra receptorerna får vad de ska ha. Fynd för de 179 kronor jag betalade alldeles nyss, mer tveksamt för 350 bagare i beställningssortimentet.

*

Update: Konstigare saker har hänt. Men medge att det är lite bisarrt att även Frankofilen plockade fram just La Nerthe från just 2001 i helgen… Bättre flaska här således.

Update 2: Kvällens tilltänkta offer, 1999 Château Branaire, degraderades till midnattssörpel sedan det visat sig att den farit illa i vår numera avskaffade Closet of Death. Dämpad doft och ingen kropp. Skärpte till sig lite framåt nattkröken och levererade en helt okej doft med svartvinbär, körsbär och trä, men kroppen uppstod inte från de döda. Bummer.

//anders

Hösttröst: Gaja vs Glaetzer

oktober 19, 2007

Torsdag kväll och inte minsta pip i telefonen från Systembolaget. Internet svämmar över av rykten, spekulationer och konspirationsteorier om hur beställningscirkusen kring nollfyrorna från Bordeaux skötts och misskötts av monopolet, CIA och al-Qaida. Butikschefernas kreativitet med de centrala direktiven verkar ha spelat en avgörande roll för vem som får vad. Och kvar i limbo hänger de det handlar allra minst om, konsumenterna, utan vare sig information eller vin, och kastar långa blickar mot Bryssel.

Vi flyr irritation och snål oktobervind med hjälp av dovhjort och tryffelpotatismos hos Pontus by the sea. Och nej, jag är inte avlönad av Frithiofs krogimperium – L jobbar sådär en 20 meter därifrån och längre gick inte att gå i den eländiga höstkylan. Vi beställer varsitt glas, byter med varandra och siktar på största möjliga kontrast.

2005 Glaetzer Wallace är 70/30 shiraz/grenache, Barossa Valley rakt igenom med 14,5 procent alkohol (Wallace är mamma Judiths flicknamn). Ben Glaetzer har snabbt gjort sig ett namn med ambitiösa Barossaviner som blivit all the rage i USA – och 2005 Wallace bekräftar alla fördomar om den amerikanska smaken. Supermogna druvor från en superfruktig årgång, en hel hink björnbärssylt med plommon och rätt snyggt definierad mint och eucalyptus. Här finns lite kryddor och röd grenachefrukt, väl integrerade fat och sötma, tungt och dubbelplusfylligt – allt uppumpat till skrattspegelproportioner och onödigt eldigt. Men det är ett bra vin, och den som gillar stilen kommer att tycka om det. Bra till hjorten? Absolut, men bättre till efterrätten om du frågar mig.

Ca’ Marcanda är Piemonteikonen Angelo Gajas utflykt till den toskanska kusten. Jag har fått mycket njutning av den rena bordeauxblandningen Magari, och testar systervinet 2005 Promis. Merlot är basen med 55 procent, påfyllt med 35 procent syrah och 10 procent sangiovese med ett år i barrique. Vinet är redan riktigt utvecklat med en oväntat stor läderton, bredvid sötbittra körsbär. Jag hade aldrig gissat på över hälften merlot, får jag erkänna, men Italien är inte att ta miste på. Inte mycket till tanniner i munnen, men fin syra och vinet är SÅ mycket slankare än aussien. Nästan tomt i mitten innan man inser att det bara är steroiderna som inte finns där. Kanske inte ett optimalt viltvin, och en bit efter Magari i klass (syrah ger mig sällan något i Italien, till skillnad från bordeauxdruvorna), men solklart mitt val.

Liten känga också till Pontus för de undermåliga glasen med nästan raka kanter som snodde oss på nyanserna i vinet. Jag var inte på tå och orkade inte klaga, men en skvätt vin för 150 spänn borde serveras i ett glas där man känner dofter.

//anders