Hjort, noshörning, gråsparv

För några år sedan hade mitt huvud exploderat vid blotta tanken på en sådan här parallell. Strålande år i Piemonte. Hyllade, haussade och hajpade producenter. Lagom många år på nacken. Båda egendomarna besökta, minnena vackra och levande.

Nu är jag inte lika säker.

De har ju knappast blivit sämre med åren, de här flaskorna som jag köpte med lätt förhöjd puls och lade på rygg med en öm godnattkyss och drömmar om välregisserade återseenden till tjocka stråkmattor. Men även om jag har vägrat välja sida i den överskattade striden mellan Langhes traditionella och moderna producenter är det uppenbart att 2010 års salivkörtlar jobbar hårdare vid tanken på ljushyllta, långmacererade brottarmattor än eksmekta kosmopoliter. Och här sitter man med Luciano Sandrone och Giorgio Rivetti, två av regionens mest uppburna barn av den sköna nya världens tekniker. En garde.

Reflektion nummer ett: det är hittepå att nebbiolo inte skulle suga i sig en del rostad ek med åren. Det är stor skillnad på de här vinerna nu och för några år sedan. Uppfostran är tydlig i båda, men inte den brädgård man vandrade i då. Klassisk kakao och kaffe hos Sandrone; hustypisk och snabbt igenkänd profil i Spinettan, med högaromatiska toner nästan åt enehållet. Tydligt, men balanserat. Och så bittermandel så det räcker till alla – vi är ju i Italien, bevars.

Le Vigne görs som nästan all barolo gjordes förr, som en blandning av flera gårdar. Separat vinifikation och så tid på franska tonneaux om 500 liter. Doften är rätt tät och fin, frukten mogen, varm och nypontonad; de ystraste älvorna har åren tagit kål på. Men personligheten, var är den egentligen? Jag har bitchat om det i den här cuvéen tidigare, minns jag, men vi ska i alla fall smaka innan jag sätter repristecken.

Valeirano däremot, från branta kalkjordar på 450 meters höjd i Treiso, doftar som man vill. De ljuvliga blomtonerna har gjort den till min favorit i syskontrion från Castagnole Lanze. Och så betydligt mer cassis än kollegan till vänster, och ännu nykrossade skogsbär utan särskilt mycket sekundärtoner. Rivettis viner är verkligen odugliga till blindprovning, så tydlig är la frutta della casa.

Men nej, Luciano – Le Vigne försvarar inte riktigt sitt pris i munnen heller. Söt, fin och mogen plommonfrukt är gott, och den fasta tanninstrukturen är precis vad jag vill ha, men det här vinet har ingen egen röst. Det ska få många år till, för ramverket klarar utan tvivel det. Samtidigt anar man en liten tomhet i mitten som oroar för vad frukten smakar om åtta år. Och knutet är det inte, bara lite… tråkigt. Men tänk om den här gråsparven får örnevingar i källaren. Jag har inte druckit någon riktigt gammal Le Vigne och hoppet lever ändå.

Lillebror har skurit ut ryggen på den hängda hjortkalven och stekt bitarna så att man kan äta dem med en sån där rosa plastspatel man får till glassen på torget. Köttkvaliteten är obeskrivlig och mötet med den fasta strukturen i båda vinerna femstjärnigt. Valeirano levererar en tuffare attack än barolon, stram, syrlig och obändig. Det tar ett tag för fruktkärnan att tätna, men den gör det till slut och balansen blir riktigt bra. Roterande jäskar låter ju vinmakare extrahera rätt mycket frukt utan att tanninerna blir outhärdliga. Ändå borde det vara några år kvar till toppen.

Men här är det mest spännande med den här parallellen: hur blire rå? Är de kanske egentligen som bäst nu innan modernistfrukten ger med sig? Eller finns det stoppning av traditionellt snitt här – då tänker jag mest på Sandrone – som gör att det blir klassisk snyggnebba om ytterligare sex, sju år? Vet ni, jag tvekar. Men jag tänker stå där och hämta facit.

//anders

Explore posts in the same categories: mat, vin

Etiketter: , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

23 kommentarer på “Hjort, noshörning, gråsparv”


  1. Ja, kära nån vad kräsna vi har blivit ;-)

    Men skönt att bröderna Rivettis trollerier sätter tydlig signatur, eller hur? Din ögonblicksbild av Valeirano lockar verkligen. Och vi är ense om Sandrones Le Vigne, både 00 och 05 gav oss ungefär samma känsla som du beskriver. Ja, även 2005 Cannubi Boschis, gubevars. Erfarenheter av fullmogna exempel från Sandrone saknas tyvärr…

    Det ligger närmare till hands att ringa efter ännu en Roagna… och klunka i sig av markens magi.

  2. anders wennerstrand Says:

    Jo… Det drar ju dithän när år läggs till år. Allt kräsnare. Till slut sitter man där och pantsätter saker för att köpa ännu en überunik bourgogne.

    Fast klunka i sig, det är något man uppskattar mycket just nu. Undrar om det är en livslång känsla. Och om man har sådana.

  3. Ulrik Says:

    Det låter som om hjorten vann kampen?

    Jag drack en 04 Le Vigne på Trattoria della Posta utanför Monforte för ett knappt år sedan. Det var förstås vansinnigt ungt, men hade i varje fall inte stängt ned ännu utan var ganska tillgängligt. Jag har dock mycket positiva minnen av vinet. Nu kanske det påverkas av utsikten och omgivningarna, men jag gillade det skarpt.

    Jag hade iofs inte doppat nosen i lika många långmacererade Roagna och Mascarellos då, utan var på en tur med besök på Altare, Conterno Fantino, Corregia, Scavino (och Giacomo Conterno, efteråt), så jag var kanske påverkad. Men så illa är det väl ändå inte….

    Byteshandel? :-)

  4. Håkan Says:

    Jag har druckit äldre magiska Sandrone, skulle inte komma på tanken att öppna en 01a nu. Spinettas viner görs i en mycket mer publikfriande stil och är tillgängligare tidigare än Sandrone (jag kan inte riktigt kalla Sandrone modernist även om han har vissa drag däråt).
    Ibland blir jag ärligt talat inte riktigt klok på Piemonte (iallafall inte när man pratar unga viner), när jag provade Giacosas 04or kändes de alla ganska trista (oj, nu svor jag visst i kyrkan), iallfall när Conterno-Fantino och Ratti plockades fram, dock var ju den 05a Barolo som fanns på Origos sortimentsprovning helt fantastisk.


  5. Tack för input om äldre Sandrone, Håkan. Vilka var mest magiska?

    Bruno Giacosas 2007 Barbaresco Santo Stefano var ju helt öppen och rakt av underbar, liksom den nämnda 2005 Barolo Le Rocche del Falletto. Båda har varsin plats bokad bland årets bästa vinupplevelser…

  6. anders wennerstrand Says:

    Ulrik, hjorten spelade i en helt egen liga; tävlar nog om att vara det godaste kött jag har ätit i hela mitt liv. Kul trattoriaupplevelse, och vi vet ju redan hur goda nollfyrorna har varit redan som unga. (Utom för Håkan… fast Giacosa hade väl en del bråk i huset, va?)

    Håkan, visst är det tidigt, och självklart kommer La Spinetta att vara flashigare vid den här tiden. Inte heller är han tokmodernist, men har ju varit snabb med att anamma moderna tekniker och två år på 500-literfat skickar ingen till traditionalistlägret. Men mitt problem är att även om jag kan uppskatta kvaliteten saknar jag personliga drag; de brukar finnas där även hos viner som man vet eller känner är för unga.

    Men jag ekar FV: berätta mer, jag har en del flaskor kvar.

  7. Håkan Says:

    Oups, där fick vi gräva djupt i provningsanteckningarna. Har provat Le Vigne 90, 96, 99 och Cannubi Boschis 89, 90 och 96. 89an och bägge 90orna var helt sagolika för några år sedan, inga muskelviner men oerhört eleganta, de kändes ganska ”old school” men det gör väl iochförig det mesta med lite ålder. 96orna provades defenitivt för tidigt och jag känner igen lite i din notering av 01an. Jag har samtidigt väldigt begränsad erfaraenhet av Spinetta, enbart provat 97 Valeirano som jag inte var så väldigt imponerad av (gott men väldigt karaktärslöst, dumt år för att prediktera sin åsikt angående producent, en viss svensk vinimportör med ganska bra Piemonteproducenter kunde svära på att det var en modern Sangiovese).
    Finare Vinare, Barolo Rocce di Faletto 05 var helt fantastisk, men vinet gör mig samtidigt förbryllad, det känns som om Giacosa är den enda producent som gjort mer tillgängliga 05or än 04or. Tyvärr ligger ju Giacosa i den övre kvantilen så jag räknar väl inte med att kunna göra några inköp men någon kanske kan bjuda mig på det igen.

  8. Henrik Says:

    Intressant det där, med vem man är och vart man är på väg.
    Och inte minst varför.
    Bourgogne är otroligt tilltalande – om det inte var för det där med pantbrevet.
    Jag är lätt kluven, jag har druckit några roliga 06:or från Toscana nyligen och har inte alls haft några problem med en rätt tydlig ton av ek.
    Samtidigt känns det som en guilty pleasure jämfört med att dricka, säg, något från Barral eller Vanel.
    Jag undrar om inte just känslan av att vara på väg är en del i det hela.
    Och då kan det vara fantastiskt svårt för ett par flaskor inköpta på plats att väcka fullt liv i gamla känslor.
    Hoppas sparven får örnevingar.
    Vad gäller noshörningen känns den vald med viss omsorg och eftertanke. Den är nog vad den är.

  9. Håkan Says:

    Anders, nej jag gillar verkligen 04 Piemonte, har köpt på mig alldeles för mycket. Men just då var Giacosa 04orna väldigt slutna och unga (och trista, men om tjugo år får jag nog äta upp det), tyvärr har jag 0 flaskor Giacosa 04or så jag får återigen ställa mitt hopp till generösa bekanta.

  10. anders wennerstrand Says:

    Jag förstår det, jag förstår det. Tyvärr har jag inte heller provat dem och mitt saldo ser ut som ditt…

  11. anders wennerstrand Says:

    Henrik, spot on – att vara på väg är en del i det hela. Det gör sannerligen inte livet lättare, men det får man köpa. Post, eller möjligen krönika, om just det ämnet ligger och lurar halvformulerad under ytan. Stay tuned.

  12. Harald Says:

    Har du gått under jorden helt? Saknar välskrivna inlägg!

  13. anders wennerstrand Says:

    Tjenare Harald, det värmer att du bryr dig om en gammal bloggare på dekis. Ruskigt ont om såväl tid som inspiration på sistone, och mest det senare. Inte minst är jag trött på formen, men hittar inte vägen för att förnya den med den tid som finns. Typ. Men hoppet lever om att kranen ska gå att vrida på igen.


  14. På nätet cirkulerade en väl ihopljugen story om Kate Bush, en av popvärldens mest notoriska formförnyare och perfektionister. 2005 hade det gått tolv år sedan världen senast hörde en enda ny ton från hennes ljuva stämband. Skivbolagets representant kommer på hembesök till Kate, och är förstås grymt nyfiken på att få höra smakprov på vad hon åstadkommit under alla åren som gått. Den berömda sångerskan tar fram en plåt med rykande nybakta bullar ur ugnen och säger: Varsågod!

    Får man be om en bulle, Anders?

  15. Harald Says:

    Bra där T, eller S ev. Man behöver inte överträffa sig själv med Livetsgoda-långa essäer, det lilla glädjer oss lika mycket. Även en litenliten bulle kan vara välbakt å lagom mättande.

  16. MartinW Says:

    Det är väl så illa att allt har sin tid? alphaville, ultravox, jakob hellman och howard jones uppteädde i gävle igår (howard jones hade åldrats med mest stil). det var väl annas på sin höjd ”sådär”. tidens tand kan ju vara obärmhärtig. när du väl känner för det Anders, är jag övertygad om att dina texter är som en lagrad och mogen bourgogne.

  17. anders wennerstrand Says:

    Jag känner mig lite som Tom Sawyer, som tassar in längst bak i kyrkan på sin egen begravning för att höra alla tala om honom… Kanelbulleanalogin kan ha en del att ge och ska inte passera obetänkt.

  18. Henrik Says:

    @Martin W (och Anders …): Apropå Forever Young så tyckte jag att Reeperbahn var helt överlägset när jag såg dem i Eskilstuna – still young, fortfarande angeläget, fortfarande så jävla bra.
    Det gäller säkert Anders om 20 år också, men i väntan på detta tar jag gärna en kanelbulle eller tre.

  19. Gabriel Says:

    Jag tittar in typ 3 gånger om dagen för att se om det kommit något nytt epos att förlora sig i, men icke.

    Utan snus i flera månader försmäktar vi på denna blogg-ö. Ge oss lite snus nu Anders!

  20. Mats L Says:

    Anders, din röst är saknad. Har du helt slutat att dricka vin? I så fall bör det organiseras en BYOB bums.

  21. MartinW Says:

    Om inte annat är det ett sånt slöseri på ett sånt vackert bloggnamn! Nädu Anders. Det här håller inte som du märker. Ge oss lite gammel-Dolcetto nu, eller nåt.

    (ochjustdetja; Reeperbahn glömde jag ju. Helt rätt Henrik!)

  22. anders wennerstrand Says:

    Och så kommer den dagen när man börjar missa kommentarer och förvägra människor den dialog som är den största poängen med hela bloggfenomenet. Usch. Ber om ursäkt, alla tre.

    G, jag ska inte läsa dig så bokstavligt, men om du vill ha tips på rss-läsare står jag gärna till tjänst över lite gammal dolcetto…

  23. AK Says:

    Den där ”glassen på torget” var äten i Nora, hoppas jag. Sveriges godaste!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s