Seek, and ye shall find: The return

Publicerat mars 4, 2010 av anders wennerstrand
Kategorier: prat, Uncategorized, vin

Tags:

Det var långt över ett år sedan sist, men nu är det dags igen. För nytillkomna tittare funkar det så här:

Varje gång du klickar dig in på bloggen via en sökning med någon sökmotor skvallrar WordPress för mig om vilka ord du sökte på. Listorna med folks sökbegrepp är en liten ljuspunkt i vardagen, för när man rensar bort de dryga 80 procent som helt enkelt är namn på viner återstår en färgglad provkarta över mänsklighetens lustar. Eller åtminstone över dess milt inadekvata tumme med internet. För vart det än var de ville, så inte var det till min blogg i alla fall.

Så med förhoppning om lite konstgjord andning mitt i fimbulvintern – en färsk samling irrfärder i cyberrymden med slutstation Nettare e gioia.

”slyna i gummistövlar” Bonde söker fru: scenerna DU INTE FICK SE

”land på a , e eller i” Internationella igelkotten Ivar 40-årskrisar.

”fördomar balettdansöser” Finns inte. Allt du har hört om balettdansöser är sanning.

”älgar vid tjära” Utan doften av nystruken brygga blir det inte samma grej att titta på älgar.

”enhörning i vatten” Shit, omslaget till Carolas nya platta måste vara klart i morgon.

”skaffa snyggare bubblor” Menvafan, är dina bubblor så jävla snygga då!

”tekniska system läppstift” A chacun son goût. En del går i gång på det ena, andra på annat. Men båda?

”www,porr,baby,guls,” Varför chansa och riskera att hitta bara, säg, porr?

”vart kan man lära sig italienska” Var kan man lära sig svenska?

”vem är finare vinare” ”avslöja frankofilen” Men vi har ju redan gått igenom det där… Nu är priset uppe i två lådor Bric dël Fiasc, per blogg, och nollfyror ska det vara.

”ont i gommen av vin” Nä, mest i plånboken. Eller i stortån om man tappar en Bodegas Lan Edicion Limitada på den.

”blir övermogen frukt bommen namn på vin” Come again?

”riktiga lasersvärd i sverige” Tyvärr, de riktiga är förbjudna i EU- och EES-länder. Turister som råkat få med med sig ett måste lämna det i en särskild behållare på Arlanda.

”vad kallas den röda järnrika jorden”

”+röd +järnrik +jord +tropisk”

”röd järnrik jord kallas”

”röd jord +järnrik +tropiska områden”

”röd järnrik jorden tropikerna”

”järnrik jord tropikerna”

”järnrik röd jord”

”röd järnrik jord i tropikerna”

””röd järnrik jord””

”röd järnrik jord”

”r�d j�rnrik jord”

”röda järnrika jord tropikerna”

”vad kallas den här röda järnrika jorden” Kämpa på! Snart har du hittat svaret. Glöm bara inte att klicka på samtliga träffar varje gång du googlar.

”ska man ha gummistövlar när axeln ur led” Ja, det hade alltid farfar och han blev bra varje gång.

”lådvin rengöring” Ett förträffligt användningsområde.

”banantårta snusk” Jo du.

”vad kostar tca syra” Borde nog spåra ip-adressen bakom den här sökningen. Det gångna årets tsunami av korkskador chez Wennerstrand kanske har en förklaring.

”heroin mandel aprikos” Tyvärr, den har utgått. Årets heroinsmaker är kaktus/banan och chili/päron.

”pepparkakor med pomerans blomvatten” Du är nästan där. Nån detalj bara, så har du det perfekta pepparkaksreceptet.

”domaine hästtäcke” Pégau heter de faktiskt.

”borta moscato” Alltså, jag vet att jag hade en flaska här nånstans.

”zilliken lugnande” Vet inte det, jag. Kabinetten verkar mest uppiggande på mig.

”gammal gammaldags flytväst” Jag är så trött på nya gammaldags flytvästar. För att inte tala om gamla moderna flytvästar.

”hur avnjuter man ornellaia bäst” Hvergang!

//anders

Annonser

Tillbaka till samtiden

Publicerat februari 25, 2010 av anders wennerstrand
Kategorier: vin

Tags: , , , ,

Saker man aldrig trodde att man skulle säga:

1. ”Lite synd tycker man ju om Northug ändå – stavbrott i dubbeljakten och usla stafettkompisar.”
2. ”Den där tjugoettan Forsberg håller ju inte alls på den här nivån.”
3. ”Nja, den här Mascarellon är lite väl fruktslampig för mig.”

Och så bockar man av allihop på en vecka. Det gäller att vara effektiv om man ska få vardagspusslet att gå ihop.



Mascarellos dolcetto från Monrobiolo och Rué, 2007, är egentligen ett strålande vin. Klockren struktur och koncentration, stramt, syrligt och seriöst, med några års lagring i reserv under huven och hela den klassiska garderoben för dolcetto d’Alba: Blåbär, körsbär, tobak, mineral. Men näsan får samtidigt en slaskig tungkyss – tänk ivrig hundvalp när du just käkat jordnötssmörsmacka – av hallon och blandade skogsbär som faktiskt blir för mycket Gott & Blandat efter ett tag.

Bartolo Mascarello är ju inte vilken producent som helst. När hjärtat slutade slå i mannen med stort B för fem år sedan var han en myt, en vinmakare som suttit i sitt hus i Barolo och sett våg efter våg av förändring skölja förbi knuten. Utan att få en droppe på baskern. Gjorde man så hamnade man rätt långt offside när Langhes bönder började titta på hur resten av världen gjorde vin, på, säg, 1980-talet. Det nya kramkalaset runt ultraortodox, vingårdsblandad barolo är faktiskt inte mer än ett drygt decennium gammalt, men när det väl var i gång satt Mascarello där i mitten och påpekade att han gjorde exakt det han alltid gjort, och farsan också förresten, och varför vill folk betala så mycket för det nu plötsligt?

Egna etiketter med handmålningar och paroller, som den berömda No barrique, no Berlusconi, gör förstås narrativet än mer lockande. På den etikett han klistrade på sig själv stod det Den siste mohikanen – en vink om vad han såg uppifrån örnnästet Barolo. Dottern Maria-Téresa kunde förstås varenda gruskorn i vinkällaren när pappa gick bort och höll bara butiken i gång som vanligt. Ändå undrar jag om inte stilen blivit en anings aning mer tillgänglig i unga år än tidigare. Faktaunderlaget i mina rullor är lite för tunt, men det ska bli spännande att se vart det tar vägen.

Att 2007 har kunnat ge intensivt fruktiga viner även i Piemonte börjar i alla fall stå klart. Flera enklare Langheviner har precis som Maria-Téresas dolcetto påmint om södra Frankrike, där 2007-frukten verkar epo-dopad i flaska efter flaska. Gott som tusan, bara man inte får för mycket.

Jag tror egentligen att den här dolcetton lugnar ned sig på ett år eller två, och då är prislappen på knappa 14 euro en skrattfest. Men det är svårt att komma undan tankarna på Rinaldis nollsexa häromsistens. I dag går det att föra en mer sansad konversation med den.

//anders

PS: Jörgensen håller med om byggstenarna, men är lite mindre ogin. Men så är han på väg till Madeira på långsemester medan vi andra fryser ihjäl bland tunnelbanetåg som aldrig kommer. You do the math.

AFWE

Publicerat februari 23, 2010 av anders wennerstrand
Kategorier: vin

Tags: , ,

Robert Parkers hemkokta interpunktion gör sig inte särskilt bra på Twitter. Det hindrar inte att där finns en del underhållning att hämta då och då. Som den här drygt veckogamla pärlan:

lots of top wine merchants are heavily discounting once very expensive Aussie shirazs..out of fashion among the anti-flavor wine elites […]

Med en knappt märkbar rännil aussie shiraz hemma borde jag vara kvalificerad att leda den svenska sektionen av AFWE. Smak är inget jag går i gång på när jag äter och dricker, och det är skönt att få tillhöra eliten för en gångs skull. Så när ni ser en sur jävel med fyra stora versaler på bröstet stå och mumla över ett glas av någon anemisk regnvattenfransos, så vet ni vem det är.

//anders

Harlan på höjden

Publicerat februari 13, 2010 av anders wennerstrand
Kategorier: vin

Tags: , , , , , ,

Mest undrar jag vad han egentligen gör här. Harlan Estates årliga 2 000 lådor eller så tar slut utan mellandagsrea – och utan att Bill Harlans högra hand Don Weaver behöver åka till ett hotell i moddhemsökta Stockholm och kurtisera den svenska vinbranschen. Men det är klart, resa lite i Europa, sörpla vin och träffa folk som åtrår din produkt? Jag tar jobbet om Weaver tröttnar.

Fast den stora frågan är väl hur det här omsusade vinet utvecklas. Eller, okej, hur tusan det smakar egentligen; jag har bara haft det i munnen en gång tidigare. Men det räcker med att tjuvsniffa på glaset längst till vänster för att klyschan om uppsvullna Napacabbar ska spricka som troll i solskenet. Om nån nu minns vad solsken är.

Man får nämligen skärpa sig lite för att inte sätta Harlan 1992 i Bordeaux. Kryddig, ädel cassis som börjat dra mot fikon, underbar mognad med läder, stall och jordtoner. Lätt och eteriskt elegant i munnen, smält frukt som låter mineralådern titta fram i ljuset. Och så dubbla eftersmaker: först en lång, torr, stenig svans, sedan mild, ren cassis tills du tröttnar. Här finns en fruktsötma och mognad som gör det till solklart Napatjut när man tänker efter, men bordeauxmarkörerna är så många att man lätt bestämmer sig för tidigt och glömmer eftertanken. Ni kommer att tacka mig för varningen någon dag när ni får det här blint.

Bill Harlan och Bob Levy har alltid gett sig fan på göra vin med mogna tanniner. Det bygger på att man låter klasarna hänga tills de är helt fenoliskt mogna – och vill man då inte göra klichéartade monster måste man ha råd att slänga mycket frukt och deklassera ännu mer. Plötsligt känner jag mig lite nöjd över Bill Harlans framfart i fastighetsbranschen. Med snittuttaget i Napa skulle den graverade etiketten sitta på runt 15 000 lådor om året från Harlans arealer, inte 2 000.

Nittiotvåan tappar en del av karisman efter ett par timmar som liten slatt i stort glas, men vid det laget är jag fångad av det tre år yngre syskonet. En helt harmonisk skapelse med skog, gräs och riktigt mörk choklad som brytningar mot en perfekt fruktkärna. Det här har just kommit in i den allra yngsta rutan i mitt drickfönster: harmonin, greppet, komplexiteten och längden är underbara, men om några år kommer lite fler toner att eka i munnen. Krypavstånd från perfektion. Och en glasklar signal om att de flaskor jag naturligtvis inte har ska få tid på sig att bli gamla, trots lockelsen i de där silkiga tanninerna.

Den som fortfarande tycker att lagrad Napa cab är bullshit hamnar ännu längre in i hörnet med nästa glas. 1996 Harlan Estate är stor, stram, muskulös, tuff – och många år från att vara färdig. Blint? Inte en sportmössa att sätta 1900-talsetikett på det här kolikbarnet. På 2006, den årgång man kan köpa i Sverige (eller ”kan köpa” om din deklaration ser ut ungefär som min) står det Byggmaterial – denna sida upp och Öppnas tidigast 2020, även om det är okej att sniffa på blomtonad ung cassis med ljusare flageoletter av körsbär och hallon.

Det är klart att det hade suttit fint med middag – säg, en välhängd biff på gränsen till sönderfall och några smörsvängda bondbönor – till lite starfuckervin från 90-talet. Men några deciliter Harlan Estate på eftermiddagen, sans biff, är också Harlan Estate. Och hamnar en bra bit upp på den långa listan.

//anders

PS: Branschevenemang med Divine och Harlan bakom, alltså gratis för den samlade menigheten.

PS 2: Punkarn har också smaskat Harlan på sistone.

Switch-hitting

Publicerat februari 4, 2010 av anders wennerstrand
Kategorier: vin

Tags: , , ,

Googlesökningen grüner + veltliner + sommelier + favorite ger 20 200 träffar en grå januarikväll. Plus bortåt 6 000 till om du stavar favourite som drottningen.

Det här berättar inte bara hur vinlistor såg ut kring millennieskiftet, när varenda bondlurk med en korkskruv skulle flasha den österrikiska nationalklenoden för gästerna. Det säger också vad som blev den dominerande storyn om grünern, den som alla skulle upprepa så fort druvan skulle in i en text. Men det fanns ett bra skäl till skruvarnas uppskruvade skruvande: få druvor är så användbara på bordet som den svåruttalade från alplandet.

Vi testar ryktet, utrustade med två vardagskvällar, en torsk, en kycklingsallad och en panna färdiglagrad grooner från Kamptal. Willi Bründlmayer är välkänd här i Norden och gott brukar det vara, förutsatt att man gillar den fullmatade, druvmogna stilen. Här är det en nolltvåa från mittmånadssläppet som piggar upp under de livsfarliga istapparna på Kungsholmen.

En del av druvans multitalang förklaras av att den kan göras ut i så många olika stilar. Här är det chardonnayversionen för hela pengen (195 spänn) i den nyväckta näsan, gyllene, krämig, kryddig. Det beror dels på fatbehandlingen, dels på kombinationen av äppelpaj och mogen citrus – allt rakt ur bourgogneboken. Men den där citrusen är så sötmogen att hela kalaset får ett senskördat skimmer, och det flyter ihop med kryddorna på ett härligt degenererat sätt. Tusan om det inte slank med lite botrytis i några klasar? Lägg till lite kaprifol och kalkig mineralkänsla, och den som tänker riesling ska åtminstone slippa dumstrut.

Torsken får en dubbelpanering som glatt suger i sig ett hekto smör i pannan, vanlig kokt potatis och den norska vulgosåsen par excellence: sandefjordssmör. Grovt räknat lika delar vispgrädde och smält smör. Mm. Den där klippta alibipersiljan som en del propsar på klarar vi oss utan, men citronsaft krävs för att inte kranskärlen ska söka asyl hos någon annan så fort man tar fram vispen. Bründlmayers syror klarar av anstormningen, men framför allt finns rondören i den här stilen som gör att vinet inte känns anemiskt. Det står bara 12 procent alkohol på etiketten, men jag utgår från att det ligger lite restsocker i botten på den här flaskan.

Ni vet hur grüner veltliner ska smaka grape? Ibland överträffar verkligheten både dikten och skolboken. Tropicana kunde ha sponsrat den här grapefruktfesten och givit alla besökarna en liten fånig kniv med böjd spets. Salladen med citronmarinerad kyckling, brynt portabella, parmesan och en massa sherryvinäger, då? Det funkar förbluffande bra. Citrus och lite lakrits står bra mot den sommarfräscha gröntallriken, men kraft för att sköta om lite stekyta är förstås inga problem. Ge mig vitt till kycklingsallad sju dagar i veckan. Även om man inte ska pinka i dolcetton heller.

Grünerryktet bekräftat med råge, alltså. Fast det visste vi ju redan.

//anders

Mera Maremma hemma

Publicerat januari 17, 2010 av anders wennerstrand
Kategorier: vin

Tags: , , , , , ,

Man kan spotta på flygande vinmakare. Man kan go Nossiter on their ass och skrika att de tvingar alla kunder att använda samma recept och att det gör vinvärlden fattigare. Men då får man dra ned färgreglagen lite på sin världsbild.

Jag är kluven. Ursprungskänsla, Variation och Personlighet står grindvakt framför mitt köksbord. Samtidigt har tillgång till moderna metoder gjort svårdrucket vin drickbart över hela världen. Det går att sänka skördeuttagen, skrubba i källaren och ge frukten lite lyster utan att tvätta bort de lokala färgerna. Du har den terroir du har; Bordeaux är inte Bolgheri är inte Yountville. Å andra sidan har vi alla druckit vin som smakar vinmakare och inte plats. Å tredje sidan kan ett vin vara svingott fast man känner igen krafterna bakom i sömnen. Hörs det att svartvitt inte är min paradgren?

Man får inte glömma bort att det finns bra och dåliga konsulter. Carlo Ferrini har hela mustaschen i den första kategorin: tänk Siepi, Casalferro, Casanova di Neri, Tasca d’Almerita… Det är stora, högextraherade viner, men med ryggrad och resning, och personlighet under kostymen. Ferrini var teknikchef på konsortiet i Chianti classico och blev en riktig sangioveseskalle – och jag har ännu inte stött på ett Ferrinivin, det spelar ingen roll hur modernt, som har smakat utslätat. Även om man känner igen signaturen.

Brancaia var hans första uppdragsgivare som konsult. Det var innan de hade börjat göra vin i Maremma. Ilatraia, uppfunnet 1998, vilar på cabernet (60 procent) spetsad med 30 procent sangiovese och tio petit verdot. Doften från nollfyran är en laddad explosion av modernt skuren frukt, körsbär, drottningsylt utan sockret, plommon och en varm jordton. Maremma, jo tack. Och så espresso, chokladkola och mandelmassa från 18 månader på hälften nya fat.

Okej, för sött i munnen och viker ned sig till mat? Tänk igen. Och lyssna på florentinaren med bröderna Dalton-mustaschen: In the 1990s winemakers were concerned about bigness and richness, and they didn’t think about acidity. Actually acidity got in their way. Losing acidity was a very grave mistake. Ilatraia 2004 är syrligt, läskande, mycket slankt och lätt i munnen, tvärt emot vad näsan antydde. Jag hade utan vidare gissat sangiovesedominerat. Visst är det fruktsött, men stram och fin struktur håller allt på fötter och syran ger lyft. Det slutar lite blommigt med tobak och nyplockade vinbär, allt i en fin båge som bär ända ut. Bra!

Visst, medhårs-Maremma är knappast min husstil. Låter jag lite hyllande beror det på överraskning: det här är helt enkelt mycket bättre än jag väntade mig.

//anders

PS: För fyrahundra bagis får man nollsexan på boaan unqualified success enligt Galloni, som delar ut fem poäng mer än till den sketna nollfyran.

Ring inte ut allt det gamla

Publicerat januari 4, 2010 av anders wennerstrand
Kategorier: vin

Tags: , , ,

Ambitiös etikettkonst i all ära. Men man blir lite mjuk i sinnet inför av gamla klassiker som den här. Rak och redig men sirligt vek med tysta ekon av planschtryck och art nouveau, en nostalgisk relik från tiden när A4 inte tog en i närheten av bondvischan kring Barolo.

Man myser och suckar sig tillbaka genom flydda decennier. Sedan lyfter man blicken lite.

Visa mig din etikett, och jag ska säga dig vem du är. Beppe Rinaldi, Citrico för piemontesarna, gamle borgmästarens son i Barolo, är en traditionsbärare, lokalprofil och historieberättare. Hos honom kan man konsten att låta nebbiolon macerera i fred och du får ursäkta att jag inte länkar till någon hemsida. Det var inte Rinaldi som bad om den där A-fyran och andra moderna påfund, för att inte tala om fiberoptik och små franska otyg till tunnor.

Och du får också ursäkta om jag läser in mer av mannen än vad som faktiskt finns i dolcetton. Men det känns väntat att doften packar in ett helvetes uttryck. Sutte man en sommardag vid ett rangligt metallbord och slötittade ut över en folktom Piazza dei Caduti skulle man vilja späda ut Rinaldis dolcetto. Klassiska körsbär och blåbärstoner toppas med ett helt fång violer och en kompromisslös örtighet som nästan känns som eucalyptus.

Kompromisslös kunde det här vinet trycka tvärs över t-shirten. Den som fortfarande babblar om dolcetto som norditaliensk beaujolais har aldrig fått en mörkblå uppercut i den här viktklassen. Attacken är brutal, solklart nytt grenrekord i mitt kök. Ändå lyckas helheten vara ganska lätt, och nånstans här vill jag börja applådera. Här finns härliga gammaldags syror, kvalitetstanniner i överflöd och lite bittermandel i svansen.

Mm, personlighet och integritet. Och lite korv. Och lite pecorino. Och lite förnöjsamhet.

//anders