Posted tagged ‘nebbiolo’

Hjort, noshörning, gråsparv

juni 9, 2010

För några år sedan hade mitt huvud exploderat vid blotta tanken på en sådan här parallell. Strålande år i Piemonte. Hyllade, haussade och hajpade producenter. Lagom många år på nacken. Båda egendomarna besökta, minnena vackra och levande.

Nu är jag inte lika säker.

De har ju knappast blivit sämre med åren, de här flaskorna som jag köpte med lätt förhöjd puls och lade på rygg med en öm godnattkyss och drömmar om välregisserade återseenden till tjocka stråkmattor. Men även om jag har vägrat välja sida i den överskattade striden mellan Langhes traditionella och moderna producenter är det uppenbart att 2010 års salivkörtlar jobbar hårdare vid tanken på ljushyllta, långmacererade brottarmattor än eksmekta kosmopoliter. Och här sitter man med Luciano Sandrone och Giorgio Rivetti, två av regionens mest uppburna barn av den sköna nya världens tekniker. En garde.

Reflektion nummer ett: det är hittepå att nebbiolo inte skulle suga i sig en del rostad ek med åren. Det är stor skillnad på de här vinerna nu och för några år sedan. Uppfostran är tydlig i båda, men inte den brädgård man vandrade i då. Klassisk kakao och kaffe hos Sandrone; hustypisk och snabbt igenkänd profil i Spinettan, med högaromatiska toner nästan åt enehållet. Tydligt, men balanserat. Och så bittermandel så det räcker till alla – vi är ju i Italien, bevars.

Le Vigne görs som nästan all barolo gjordes förr, som en blandning av flera gårdar. Separat vinifikation och så tid på franska tonneaux om 500 liter. Doften är rätt tät och fin, frukten mogen, varm och nypontonad; de ystraste älvorna har åren tagit kål på. Men personligheten, var är den egentligen? Jag har bitchat om det i den här cuvéen tidigare, minns jag, men vi ska i alla fall smaka innan jag sätter repristecken.

Valeirano däremot, från branta kalkjordar på 450 meters höjd i Treiso, doftar som man vill. De ljuvliga blomtonerna har gjort den till min favorit i syskontrion från Castagnole Lanze. Och så betydligt mer cassis än kollegan till vänster, och ännu nykrossade skogsbär utan särskilt mycket sekundärtoner. Rivettis viner är verkligen odugliga till blindprovning, så tydlig är la frutta della casa.

Men nej, Luciano – Le Vigne försvarar inte riktigt sitt pris i munnen heller. Söt, fin och mogen plommonfrukt är gott, och den fasta tanninstrukturen är precis vad jag vill ha, men det här vinet har ingen egen röst. Det ska få många år till, för ramverket klarar utan tvivel det. Samtidigt anar man en liten tomhet i mitten som oroar för vad frukten smakar om åtta år. Och knutet är det inte, bara lite… tråkigt. Men tänk om den här gråsparven får örnevingar i källaren. Jag har inte druckit någon riktigt gammal Le Vigne och hoppet lever ändå.

Lillebror har skurit ut ryggen på den hängda hjortkalven och stekt bitarna så att man kan äta dem med en sån där rosa plastspatel man får till glassen på torget. Köttkvaliteten är obeskrivlig och mötet med den fasta strukturen i båda vinerna femstjärnigt. Valeirano levererar en tuffare attack än barolon, stram, syrlig och obändig. Det tar ett tag för fruktkärnan att tätna, men den gör det till slut och balansen blir riktigt bra. Roterande jäskar låter ju vinmakare extrahera rätt mycket frukt utan att tanninerna blir outhärdliga. Ändå borde det vara några år kvar till toppen.

Men här är det mest spännande med den här parallellen: hur blire rå? Är de kanske egentligen som bäst nu innan modernistfrukten ger med sig? Eller finns det stoppning av traditionellt snitt här – då tänker jag mest på Sandrone – som gör att det blir klassisk snyggnebba om ytterligare sex, sju år? Vet ni, jag tvekar. Men jag tänker stå där och hämta facit.

//anders

Party like it’s 1971

november 16, 2009

Det blir faktiskt alldeles tyst i källaren på Lidingö. Pratet, skratten, klangen från kuporna som hamnar för nära varandra på det trånga bordet, tolv människors uppsluppenhet och gemenskapsljud dör som när man stänger av köksfläkten. Det sjudande rummet stillnar i en samtidig inåtvänd vördnad, en plötslig ödmjukhet.

Sakta tar tvånget att dela upplevelsen tillbaka initiativet:

-Jävlar… jävlar…

1971 Giovannini Moresco STOR

Ingen av oss visste väl riktigt vad vi stod inför den här kvällen. En del erfarenhet av barolo och barbaresco med lite ålder på fanns det, men en föreställning med tio flaskor från 1971 och biljetter på första raden var svår att föreställa sig. För mig som sätter nebbiolo högst av allt var drömmarna guldskimrande – samtidigt som bubblan kunde spricka med en smäll som skulle höras ända till Castiglione Falletto.

Nektaren som fick tyst på de tolv dök upp redan i första flighten. Ni har redan läst/läst: Enrico Giovannini Moresco skördade sent i Pajorégården i Treiso, höll skördeuttaget lågt redan 1971 – och bjöd Angelo Gaja på en slurk. Kejsaren av Piemonte köpte sedan loss marken av Moresco, och vi har turen att känna Niklas som finkammar Europa och plockar hem en original-Pajoré från 1971. Doften är lätt men tät, spetsigt fokuserad fräsch rödfrukt, utmognad men med en hel del oförstörd jordgubbig barnacharm. Lägg till lite sojamognad, muscovado och lite motstånd från sötkärv rönnbärsgelé, och tryck på paus.

Men det är i munnen som Moresco slänger sitt tunga sammetstäcke över dussinet vinhundar i källaren. Perfekt struktur, obeskrivlig munkänsla – kanske den finaste jag har känt, kanske bara på en nivå där man slutar jämföra. Är fruktkärnan åtta år gammal, eller 38? Intensitet, kraft och elegans i samma centiliter. Ålderssötman ger jordgubbarna guldkant, den där rönnbärsgelén kompletterar. Svansen klingar ut i mineralitet pyntad med torkade rosor och en droppe tjära och viskar kvar en minut senare. Consummatum est.

Barolo 1971 lineup

Ändå gick det att argumentera för andra viner som kvällens guldmedaljör. Pio Cesares sjuttioetta var i toppform, kryddig och barrskogstonad, med fantastisk frukt i munnen, underbara tanniner och arkitektur över all kritik. Kicken av rökig tjära i eftersmaken lyste upp slutet som en fackla. Bara den där gudomliga munkänslan avgör för Moresco i mitt minne. Eller varför inte Marcarinis vin, från rikfruktiga Brunate i vackra La Morra: tuff, ungdomligt efter 38 år, med en härlig blommighet i näsan och ett fantastiskt fruktspektrum från hallon till plommon.

Jag kunde förstås rabbla upp alla tio, kanske minus några TCA-dräpta. Men jag måste ge plats åt några glas ur den långa raden före och efter den piemontesiska dekalogen. Som Kellers 2007 Hubacker: sensationellt fin Rheinhessenriesling, lång, lång smak av utvalda äpplen och mineral i ett perfekt bygge. När jag sade 2001 på en chianti från 1990 var det lätt att spika producenten, för det är bara Castell’ in Villa i hela Toskana som utvecklas så långsamt. Giacomo Conterno bekräftade tesen att de bästa klarade av även min hackårgång 2003; Cascina Francia hade generösa jordgubbar, framträdande kryddighet och drag av cassis, med kalkiga citrussyror för att möta den dominanta sötfrukten. Det blev ingen Monfortino 2003, och Cascina Francia tackade och tog emot materialet.

Vin nummer 22: Spetsad druvmust (tänk pineau des Charentes eller Juras macvin), pomerans och andra julkryddor, russin; mer specifikt den färska doften ur ett nyöppnat Sunmaidpaket. Smeksamt i munnen med stort uttryck, tätt och druvigt, mycket sött. Slarviga anteckningar. Rätt lätt och smidigt ändå för ett fortifierat vin, kanske grenachebaserat från Roussillon?

Nä – 1982 Quinta do Noval Nacional. Tack och godnatt.

//anders

PS: Tack Niklas för bilderna. Och just det – några liter nebbiolo på 40-strecket, ett dussin bonusviner toppat med en osannolik Nacional, absurt goda leverspett, musslor och din källares vanliga varma camaraderie. Mm, tack för det också.

PS 2: Inte länkad i texten: Winepunker.

2001 Roagna Langhe Rosso

april 21, 2009

Hon kom genom raderna av rankor, i lerigt blåställ, med sekatören i handen. Hundarna på gårdsplanen slutade hoppa med sina skitiga tassar på mina linnebyxor.

Ja, jag vet ju inte så mycket om sånt här, men jag är säker på att min man kommer snart, sade hon var tredje minut. Medan hon guidade oss igenom 2001-roagna-langhemånga års produktion av barolo och barbera och svarade på de allra mest obskyra detaljfrågor om tillverkningen. Man kan nämligen det, naturligtvis, om man tillbringat livet med en sekatör eller en pigeagestav i handen. Fast om man är kvinna i Piemonte tror man inte det.

Tanten hette signora Sordo. Gården var näst intill omöjlig att hitta nånstans i Castiglione Falletto där grusvägar och traktorspår flyter ihop, och har egentligen inget med rubriken att göra. Men det är henne jag tänker på så fort jag doftar på Roagnas Langhe. Detta är klassisk nebbiolo ut i minsta långmacererade tanninpolymer. Tranbär, multna löv och läder i näsan. Det är bara att bocka av skolboken: Rosor, körsbär, lösningsmedel, nypon. En liten jordgubbskaraktär. Lakrits får hoppa in för tjäran som inte riktigt finns. Och så den där subtila träkänslan från 25-hektolitersbotti.

Retronebbans bålverk Roagna har jag skrivit om i fjol, och du kan tryggt räkna med att inget har förändrats sedan dess. Vinet är friskt i munnen och behöver rätt lång luftning för att skaka av sig vintersömnen. Slankt är det och slankt förblir det, fast intensiteten är klart godkänd för en Langhe. Tanninerna är lite oväntat uttorkande för en nolletta, och på det hela taget hade det gärna fått kosta lite mindre än 199 spänn. Men superklassiskt, enkelt och bra med ålderns komplexitet och den rätta slånbärssyrliga eftersmaken, det kommer man rätt långt med i mitt kök.

//anders

PS: Tävlingen om världens fulaste etikett hårdnar.

PS 2: Beklagar det pinsamt låga bloggtempot just nu.

2004 Produttori del Barbaresco Barbaresco

december 2, 2008

Är det här världens bästa kooperativ? När andra lokala dinosaurier slangar ut vin som i bästa fall är habilt men karismabefriat gör la cantina sociale, med rötterna i 1800-talet, traditionsbärande juice utan att fastna med kängorna i 2004-produttori-del-barbarescode branta backarna kring Barbaresco.

Eller handlar det egentligen om att jag är en sucker för nebbiolo och att Drutten och Gena kunde ha gjort kalasvin i Piemonte det signade året 2004?

Eller bara att cantinans nollfyra-normale charmar tofflorna av mig just nu?

Det kan vara hur det vill. Den som vill tipsa om andra bra och prisvärda kooperativ – som naturligtvis finns – är hjärtinnerligen välkommen. Här är det i alla fall hundra procent charmant, parfymerad ung nebbiolofrukt i doften. Den friska fruktnäsan har tydliga unga hallon och fräscha, ljusa körsbär. Blombuketten består av violer snarare än rosor. En grusig mineralton samsas med mandeldoftande ungt trä och tjäran ger en snygg kontrast till växtrikets dominans. Och så, på toppen, nyskurna italienska örter, som oregano över en charktallrik.

Munkänslan är härligt lätt, slank och smidig, och fortsätter att vara det efter flera timmar (och dagen efter) när kroppen har lagt på sig lite mer fläsk. Friskt som en fjälltopp, och tanniner är det gott om, men de sitter bekvämt i helheten. Sötsura körsbär, och så den där blommiga känslan som fyller ut aromatiken innan eftersmaken klingar ut i ett smorzando av salmiak och tjära. Underbart. Det här är old school-barbaresco som trivs som fisken i vattnet på 2000-talsfesten.

Ni som undrat varför barbaresco beskrivs som mjukare och lättare än barolo kan dricka det här charmanta vinet redan nu. Det har förstås mer kraft än många andra flaskor i världen, men i sammanhanget är det mer förtjusande än skarpskjutande. Det finns mer komplexa viner i Piemonte, men allt sitter på sin plats här i en väldisponerad arkitektur.

Har ni börjat ringa in 2004 i B&B? Det där äppelfräscha, intagande parfymlyftet i frukten som är helt oemotståndligt? Och det roliga är att jag hittar samma sak i nollfyror från Europas alla hörn.

//anders

PS: Kolla! Kakel!

PS2: Ett välkänt scenario: Finare Vinare råkar dricka samma sak ungefär samtidigt – och skriver betydligt snabbare.

2005 La Spinetta Langhe Nebbiolo

september 30, 2008

Kork! Inget snack om saken. Någon har snott min sista flaska 2001 Côte-Rôtie Brune et blonde från Guigal, hällt ur vinet och fyllt på med flytande kartong från det fuktigaste mörka hörnet i källaren. Om man kan diskutera smygkorkens existens är detta the Usain Bolt of TCA.

Hur brukar ni reagera? Gästerna på väg, trattkantarellsåsen tjocknar på låg värme. Inte sällan kan man känna härligt omogen hämndlystnad, tycker jag. (Jag ska fan visa vem som bestämmer! Vad säger du om La Landonne, korkjävel?) En annan lika omotiverad effekt är plötslig uppfinningsrikedom: Man plockar fram den oväntade flaskan, eller vågar sig på en parallell man hade tvekat bort med lite längre betänketid.

Eller den där man glömt att blogga om för länge. Några oplanerade skedar vinbärsgelé i såsen, och så på huvudet ned i noshörningsburen. Som ni säkert vet vid det här laget kommer Spinettas Langhe Nebbiolo från de stockar i Starderigården som bröderna Rivetti tycker är för unga – och kostar mindre än en tredjedel av barbarescon.

Prisvärt? Gör Tomas Ledin trist musik? Starderi Jr öppnar med bedårande frukt, öppen och aromatisk och inte ett dugg syltig. Det är ren och fin cassis, spetsig körsbärsfrukt och den där signaturmelodin full av färska kronblad. En parfymerad karaktär av hallonsås blandar sig med blommorna. En antydan till stickiga fat blåser snart bort och lämnar bittermandel, vanilj och asiatiska kryddor. Vi anar tjära, några örter, och är den inte lite mineralisk som bonus? Kalasbra.

I munnen är vinet slankt, friskt och läskande så att man vill klunka i sig som källvatten. Strålande ung nebbiolofrukt drar åt det ljusa hållet med unga körsbär och hallon, och så några Nickel för vinbären. Det är underbart med sådan ren, snygg fruktsötma i ett vin som inte är ett dugg fjäskigt. Fräschören än nämligen föredömlig och det är bra sjuss i tanninerna. Eftersmaken är lång och fin och mineralslank med kaffe, tjära och en liten örtbeska.

Man ska gilla tuff nebbiolo, men samtidigt är frukten så generös och aromatisk att den charmar de flesta. Den här är långt före hårda 2006 i utvecklingen och har öppnat sig som en blomma. Vem saknar Guigal i kväll?

//anders

PS: Så här tyckte Frankofilen och Finare Vinare.

2001 Orlando Abrigo Barbaresco Vigna Montersino

augusti 31, 2008

Hand upp: Hur många vet vad en pinnbock är? Nej, inte ett handarbetsredskap från någon backstuga i en Ivar Lo-roman. Stadsbor…

Jag hade förstås ingen aning förrän lillebror skickade ett sms från skogen och berättade att han hade skjutit en. Och att vi skulle äta upp den. Man vill ju gärna veta vad det är för kreatur man ska ta med vin till. Alltså: Om man är född till rådjur (eller annat ståtligt skogsdjur), men hornen inte har hunnit bli mer än pinnar, då är man en pinnbock. Och riskerar att ugnsstekas till 55 grader och hamna i en hårt reducerad sås på egen fond.

Abrigo är ännu en i raden av egendomar där sonen har skaffat vinmakarexamen och klivit in i den gamla familjefirman. Modernist, får man nog säga, med ekfat i källaren och merlot i backen. Trivia: Giovanni Abrigo och hustrun/vinmakarkollegan Virna gör barolo i hennes fars firma, Lodovico Borgogno, och med Virna på etiketten och vid spakarna har den gamla draghästen börjat få lite nytt rampljus. Alltså inte att förväxla med Giacomo Borgogno, eller bröderna Serio och Battista Borgogno uppe i Cannubisluttningen. Eller någon annan Borgogno. Välkommen till Piemonte.

Men nu gällde det barbaresco från den högt belägna Montersinogården och lyckade 2001. Den doftar så att man lika gärna kunde ha ställt en italiensk flagga i karaffen, en intensiv och påtaglig doft. Körsbär med kärnor och mörka bär omsluts av läder och en ordentlig dos tjära. Här finns en antydan till fat – runt ett år på nya barriquer, enligt hemsidan – men inte mer än en snygg kryddig slöja. Läckert.

Det är mer tryck i smaken än jag minns från förra försöket för några år sedan. Stora och täta men mogna och härliga tanniner håller ihop ett paket av frukt och någon blommig överton. Det känns som en lillebror till Scavinos Carobric som fått ett rejält lager salt tjärkaraktär med sig. Montersinon har inte den perfekta slipningen hos Scavino utan är lite kantigare, men bjuder på utmärkt kraft, lädermognad, sötfrukt och anis. En utmärkt representant för varsam modernisering, men tjärigheten och just den lite grovyxade känslan för tankarna bort från internationell strömlinjeform.

Dessutom kostade den under 300 spänn på sin tid, och finns fortfarande listad för 329 kronor i beställningssortimentet. Men om den finns i verkligheten vet jag förstås inte. Någon som har beställt nyligen?

//anders

PS: Finare Vinare drack den här så sent som i våras och bjuder på lite mer barbaresciana.

Barolo, chablis och… öh…

augusti 6, 2008

Vinbloggandets motsvarighet till hämtpizza: Snabbnoteringar, bakade med lite för lite omsorg, allt lite skamset motiverat med tidsbrist. Ni vet. Show some love.

2003 GD Vajra Barolo Bricco delle Viole
Vajra har en liten chambre séparée i mitt hjärta sedan vi kikade in oanmält för några år sedan – och fick gårdens skatter upphällda av en av sönerna, som kan ha varit tio eller så. Ingen tungviktare (vinet, alltså), men gedigen barolo med egen karaktär och charm. Nolltrean har en doft med utmognad nebbiolokaraktär, rätt mörka körsbär, rosor och övertoner av mandel. Och tusan om det inte doftar violer också, eller är det bara hittepå? Smaken har blommor och jordgubbar och bär tydliga drag av det svinvarma året: Lite torkad frukt, uttorkande tanniner och inte tillräcklig kropp för att hantera garvsyrorna från de chockade skalen. Men sötman är fin, och vi skyller på årgången och inte på familjen Vajra.

2005 Dauvissat Chablis
Premier cru, men jag har redan glömt gården och har ingen anteckning. Skäms… Fräsch, guläpplig doft, i sammanhanget så fruktsöt att den nästan drar åt röda bär. Lite vaxtoner och välavvägd krydda, och så härligt mineraliska musselskal. Smaken är tydligt ung och rätt intensiv och fyllig. Kalassyror! Vid närmare eftertanke kan de behöva rundas av i det här unga vinet. Eftersmaken har havskaraktär, ett slags matig sälta och mineral. Gott.

2004 Braida Langhe Bianco Il Fiore
Ännu en piemontesisk favoritgård som vi besökt. Il Fiore är en barock blandning: Chardonnay och riesling tillsammans med lokala liseiret, nascetta och rossese (fråga inte). Doften har ett slags allmän vit frukt bredvid blommor, plommon och ett drag av likör. Fullgoda syror, men vinet känns lite som Lagerbäcks pojkar mot lag med bra passningstempo – långt mellan lagdelarna. Udda slut, en mitt som man inte riktigt vet vad den vill blandade blommor med plommon. Jag är inte den som dissar allt jag inte känner igen, men – nja.

//anders