Harlan på höjden

Mest undrar jag vad han egentligen gör här. Harlan Estates årliga 2 000 lådor eller så tar slut utan mellandagsrea – och utan att Bill Harlans högra hand Don Weaver behöver åka till ett hotell i moddhemsökta Stockholm och kurtisera den svenska vinbranschen. Men det är klart, resa lite i Europa, sörpla vin och träffa folk som åtrår din produkt? Jag tar jobbet om Weaver tröttnar.

Fast den stora frågan är väl hur det här omsusade vinet utvecklas. Eller, okej, hur tusan det smakar egentligen; jag har bara haft det i munnen en gång tidigare. Men det räcker med att tjuvsniffa på glaset längst till vänster för att klyschan om uppsvullna Napacabbar ska spricka som troll i solskenet. Om nån nu minns vad solsken är.

Man får nämligen skärpa sig lite för att inte sätta Harlan 1992 i Bordeaux. Kryddig, ädel cassis som börjat dra mot fikon, underbar mognad med läder, stall och jordtoner. Lätt och eteriskt elegant i munnen, smält frukt som låter mineralådern titta fram i ljuset. Och så dubbla eftersmaker: först en lång, torr, stenig svans, sedan mild, ren cassis tills du tröttnar. Här finns en fruktsötma och mognad som gör det till solklart Napatjut när man tänker efter, men bordeauxmarkörerna är så många att man lätt bestämmer sig för tidigt och glömmer eftertanken. Ni kommer att tacka mig för varningen någon dag när ni får det här blint.

Bill Harlan och Bob Levy har alltid gett sig fan på göra vin med mogna tanniner. Det bygger på att man låter klasarna hänga tills de är helt fenoliskt mogna – och vill man då inte göra klichéartade monster måste man ha råd att slänga mycket frukt och deklassera ännu mer. Plötsligt känner jag mig lite nöjd över Bill Harlans framfart i fastighetsbranschen. Med snittuttaget i Napa skulle den graverade etiketten sitta på runt 15 000 lådor om året från Harlans arealer, inte 2 000.

Nittiotvåan tappar en del av karisman efter ett par timmar som liten slatt i stort glas, men vid det laget är jag fångad av det tre år yngre syskonet. En helt harmonisk skapelse med skog, gräs och riktigt mörk choklad som brytningar mot en perfekt fruktkärna. Det här har just kommit in i den allra yngsta rutan i mitt drickfönster: harmonin, greppet, komplexiteten och längden är underbara, men om några år kommer lite fler toner att eka i munnen. Krypavstånd från perfektion. Och en glasklar signal om att de flaskor jag naturligtvis inte har ska få tid på sig att bli gamla, trots lockelsen i de där silkiga tanninerna.

Den som fortfarande tycker att lagrad Napa cab är bullshit hamnar ännu längre in i hörnet med nästa glas. 1996 Harlan Estate är stor, stram, muskulös, tuff – och många år från att vara färdig. Blint? Inte en sportmössa att sätta 1900-talsetikett på det här kolikbarnet. På 2006, den årgång man kan köpa i Sverige (eller ”kan köpa” om din deklaration ser ut ungefär som min) står det Byggmaterial – denna sida upp och Öppnas tidigast 2020, även om det är okej att sniffa på blomtonad ung cassis med ljusare flageoletter av körsbär och hallon.

Det är klart att det hade suttit fint med middag – säg, en välhängd biff på gränsen till sönderfall och några smörsvängda bondbönor – till lite starfuckervin från 90-talet. Men några deciliter Harlan Estate på eftermiddagen, sans biff, är också Harlan Estate. Och hamnar en bra bit upp på den långa listan.

//anders

PS: Branschevenemang med Divine och Harlan bakom, alltså gratis för den samlade menigheten.

PS 2: Punkarn har också smaskat Harlan på sistone.

Annons

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: cabernet franc, cabernet sauvignon, Kalifornien, merlot, Napa, Oakville, petit verdot

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.