Archive for the ‘mat’ category

I Artemis trädgård

november 14, 2010

Förträffligt litet djur, den där älgen.

Men dubbelplusförträfflig, den där vännen nedåt Medborgarplatsen som inte bara skaffar hem den, utan kokar den långsamt i mycket vin och smakfulla vätskor och toppar med både trattkantareller och grädde, och bjuder oss på när barnen har somnat. Och jag kan nog koka älg så att den blir god, men plocka fram egenodlade jordärtsskockor, palsternackor och svartrötter ur skafferiet att ugnsrosta till, det är många långa mil bortom min horisont.

Hemodlade svartrötter. Ni hör ju själva. Jesus.

Då är man glad att man har en sån där dag när prickskyttet sitter på millimetern. Siktet är som bekant lite grovt och det brukar vara riktigt svårt att pricka precis rätt, men den här gången skjuter jag ned Jamets Côte-Rôtie 2003 med grym precision när den flyger förbi i garderoben. För den är så satans god att vi måste ha klippt den smack på toppen av sin levnads bana, inte en dag bredvid.

Här finns allt. Elegant, mogen, kassaskåpstät röd frukt, och sedan kan andra träta om huruvida det smakar mörka hallon eller röda björnbär. Ett överdåd av klassisk Côte-Rôtie; kött, eneträ, örter, stora olivskålen, blandat kallskuret att plocka i nyporna. Flirtiga blomtoner. Och så en galet fin, slank, smeksam munkänsla, och allt känns som att dricka ur gjutjärnsbägare medan man skrapar lite i botten.

Stressade grönsträva nolltretanniner? Ingenstans. Gjutjärnsbägaren är fylld av silke.

Sockerchockad nolltresprit? Ingenstans. 13,5 på etiketten kan faktiskt vara i trakterna av sanningen och oavsett siffran är detta svalt, Brännvin Special-fritt matvin.

Äckligt stuvad nolltrefrukt? Ingenstans. Rent, friskt och sammansmält till balanserad sötmognad.

För fyra år sedan var nog frukten i sliskigaste laget, men när den får mogna ut så här finns det ju inget bättre än Côte-Rôtie. Världens bästa sådana häromdagen må ha varit vassare i protokollet, och jag är glad för att ha haft dem i munnen (okej, jag spottade inte så mycket), men som upplevelse till grytan precis just nu pratar Jamets nolltrea samma språk som giganterna. Kan ha varit årets djupaste stön.

Tack Artemis för de stadiga skyttehänderna, säger vi de mest oförtjänta bland garderobsjägare. Schysst att du slängde med en älg också.

//anders

Hjort, noshörning, gråsparv

juni 9, 2010

För några år sedan hade mitt huvud exploderat vid blotta tanken på en sådan här parallell. Strålande år i Piemonte. Hyllade, haussade och hajpade producenter. Lagom många år på nacken. Båda egendomarna besökta, minnena vackra och levande.

Nu är jag inte lika säker.

De har ju knappast blivit sämre med åren, de här flaskorna som jag köpte med lätt förhöjd puls och lade på rygg med en öm godnattkyss och drömmar om välregisserade återseenden till tjocka stråkmattor. Men även om jag har vägrat välja sida i den överskattade striden mellan Langhes traditionella och moderna producenter är det uppenbart att 2010 års salivkörtlar jobbar hårdare vid tanken på ljushyllta, långmacererade brottarmattor än eksmekta kosmopoliter. Och här sitter man med Luciano Sandrone och Giorgio Rivetti, två av regionens mest uppburna barn av den sköna nya världens tekniker. En garde.

Reflektion nummer ett: det är hittepå att nebbiolo inte skulle suga i sig en del rostad ek med åren. Det är stor skillnad på de här vinerna nu och för några år sedan. Uppfostran är tydlig i båda, men inte den brädgård man vandrade i då. Klassisk kakao och kaffe hos Sandrone; hustypisk och snabbt igenkänd profil i Spinettan, med högaromatiska toner nästan åt enehållet. Tydligt, men balanserat. Och så bittermandel så det räcker till alla – vi är ju i Italien, bevars.

Le Vigne görs som nästan all barolo gjordes förr, som en blandning av flera gårdar. Separat vinifikation och så tid på franska tonneaux om 500 liter. Doften är rätt tät och fin, frukten mogen, varm och nypontonad; de ystraste älvorna har åren tagit kål på. Men personligheten, var är den egentligen? Jag har bitchat om det i den här cuvéen tidigare, minns jag, men vi ska i alla fall smaka innan jag sätter repristecken.

Valeirano däremot, från branta kalkjordar på 450 meters höjd i Treiso, doftar som man vill. De ljuvliga blomtonerna har gjort den till min favorit i syskontrion från Castagnole Lanze. Och så betydligt mer cassis än kollegan till vänster, och ännu nykrossade skogsbär utan särskilt mycket sekundärtoner. Rivettis viner är verkligen odugliga till blindprovning, så tydlig är la frutta della casa.

Men nej, Luciano – Le Vigne försvarar inte riktigt sitt pris i munnen heller. Söt, fin och mogen plommonfrukt är gott, och den fasta tanninstrukturen är precis vad jag vill ha, men det här vinet har ingen egen röst. Det ska få många år till, för ramverket klarar utan tvivel det. Samtidigt anar man en liten tomhet i mitten som oroar för vad frukten smakar om åtta år. Och knutet är det inte, bara lite… tråkigt. Men tänk om den här gråsparven får örnevingar i källaren. Jag har inte druckit någon riktigt gammal Le Vigne och hoppet lever ändå.

Lillebror har skurit ut ryggen på den hängda hjortkalven och stekt bitarna så att man kan äta dem med en sån där rosa plastspatel man får till glassen på torget. Köttkvaliteten är obeskrivlig och mötet med den fasta strukturen i båda vinerna femstjärnigt. Valeirano levererar en tuffare attack än barolon, stram, syrlig och obändig. Det tar ett tag för fruktkärnan att tätna, men den gör det till slut och balansen blir riktigt bra. Roterande jäskar låter ju vinmakare extrahera rätt mycket frukt utan att tanninerna blir outhärdliga. Ändå borde det vara några år kvar till toppen.

Men här är det mest spännande med den här parallellen: hur blire rå? Är de kanske egentligen som bäst nu innan modernistfrukten ger med sig? Eller finns det stoppning av traditionellt snitt här – då tänker jag mest på Sandrone – som gör att det blir klassisk snyggnebba om ytterligare sex, sju år? Vet ni, jag tvekar. Men jag tänker stå där och hämta facit.

//anders

Primörpremiär

maj 9, 2010

Hundra spänn kilot för potatis? Har du verkligen alla indianerna i kanoten, du?

Nja, vi har ju rett ut det där tidigare. Precis som man inte ska fundera över vad vin kostar i enheter som centiliter eller helflaskor, så ska man inte fundera över kilopriset på mat om man inte har tänkt äta ett kilo. I stället konstaterar vi att man får en portion riktig frilandsodlad svensk färskpotatis till sin fredagslever för sådär tolv spänn per kuvert, och hoppsan, så låg den i lilla kastrullen och simmade med extra smör i kokvattnet.

Pappalediga får mödosamt snylta lite fredagskänsla av sina förvärvsarbetande livskamrater, men har å andra sidan utrymme att gå och meditera över fredagsmenyn innan affären ser ut som Hultsfredsfestivalen. Dras man sedan med otillfredsställt bourgognesug lagar sig kalvlever anglais så gott som själv. Lättstekt bacon går fort att fixa, rödvinssåsen som ska slingra sig som en dimma runt hela härligheten ska vara såpass lätt att den inte behöver reducera så länge. Kapris växer i kylen. Och vit sparris à côté går inte att låta bli så här års, men är ju inte känt för att vara krångligt och tidskrävande. Nämnde jag svensk färskpotatis? Klar på sex minuter. Snabbmat från paradisets ängar.

Svårast: se till att inte dricka upp allt vin till matlagningen, hur fort den än går. Camille Girouds nollsjua från Les Crais höjer ribban för klunkbarhet. Tack och lov doftar det förträffligt, annars hade man ingen anledning att ta glaset från munnen innan det är tomt. Ren, fin, jordgubbstonad körsbärsfrukt med fin lyster, toppad med lite pinje och grusdamm och några kvadratmeter gallisk stallbacke som håller oss borta från Nya Zeeland. Annars är det varmt och generöst nog för att lura en kalvleverätare med fredagsoskärpa i näsan. Härlig syra, allt mer komplext i glaset – och en fullkomligt viktlös, elegant kraft som alltmer betyder Gevrey hos mig. Och en munkänsla präglad av balans och mineralitet.

Det räcker med att säga harmoni. Harmoni överallt. Är det inte fredag igen snart?

//anders

2004 Fèlsina Fontalloro

augusti 23, 2009

Vet du vad en skinkkanon är? Nej, fel – din snuskhummer. Det är en plasthistoria som ser ut som en vägkon och används för att näta köttbitar.

Det är också, visade det sig nyligen, en särskilt nyttig sak om man vill ugnssteka en hjortbog, men har gjort den lite lös i hullet genom att fylla den med hemsvängd paté på duvbröst och liberala mängder smör. Och konjak. Och vitlök och rosmarin.

Hjortbok med duvpaté

Nätad och klar hamnar bogen på äppleskivor, pyntas med rosmarin och får vitt vin och fond hällt över sig. När den är klar har köttsafterna blandat sig med skyn och saften från äpplena, och din sås har gjort sig själv medan du drack sval kabinett i soffan. Sila, koka ihop några minuter och montera med smör. När jag ger ut boken Världens Godaste Mat Som Är Nästan Gratis blir det fläskkarré för 29:90 i stället för hjortbog, och så var första kapitlet klart. Prova någon gång.

Fontalloro är Fèlsinas IGT sedan den tiden när man inte fick göra chianti på bara sangiovese, en stram och fattung historia som naturligtvis är alldeles för ung men som jag vill veta var jag har någonstans. Och bara klangen av 2004 får saliven att rinna. Franco Bernabei brukar göra viner som passar mig, med en klassisk resning och stor sangiovesekänsla. Här är det flera gårdar som har bidragit: Fontalloro ligger i södra Chianti Classico, de andra i de vackra kullarna närmare Siena. Fèlsina är noga med jordvården och plockar ut ett drygt kilo frukt från var och en av de drygt 50-åriga stockarna. Dessutom av en klon som ger små druvor med tjocka skal.

Mm, doftar som det ska efter några timmar på karaff: ädel, ren, rå sangiovesefrukt. Hela körsbärspåsen är med, och då är det någon som har gått på torget och valt ut de bästa bären. Läder, tobak, pinje och en liten jordgubbskant gör doften rätt förhäxande. Som väntat är det rätt duktigt med ek i dag –  det tar ett tag att svälja 20 månader på barrique – men det är aromatik och bittermandel för hela pengen och ingen fjäskvanilj.

Det fina med att vara ganska tanninresistent är att man kan tycka om viner trots att man dömer dem till fyra års garderob samtidigt. 2004 Fontalloro är svinungt – och svingott. Rå, oslipad kraft, men inte tungt eller tjockt, snarare slankt och högsyrligt. Fina kryddnyanser mynnar ut i en örttonad eftersmak och tanninerna är som lite för mörk choklad: fina, men det är rätt gott om dem.

Lägg undan. (Okej, det visste du redan, men ändå.) Och laga något gott när du tar fram dem.

//anders

2008 Renato Ratti Dolcetto Colombè

juli 27, 2009

Om inte Anders kan komma till Piemonte får väl Piemonte komma till Anders. En sommar utan att klunka sval dolcetto under en platan i La Morra känns alltid lite färglös, men min bank påstod att det inte funkade efter en månad i Kalifornien. Dags att byta bank?

Sicken tur då att det faktiskt finns anständig dolcetto i Sverige för tvåsiffriga belopp. Kopparpanna, färsk spansk korv, vitlök, rödlök, paprika och några chiliflagor, sauterat och klart medan vinet väntar i kylen. Andiamo.

2008 Renato Ratti Colombè

När Renato Ratti dog 1988 var han en av kungarna i Piemonte, en trailblazer som släpade regionen in i framtiden och kampanjade för att de bästa vingårdar skulle få högre status. Men jag tror vi tar hans historia till något annat än en måndagkvällsdolcetto. Doften är hur som helst bra, med typiskt lättmörk frukt på körsbärsgrund, plommon, ett oväntat fint lager av svävande topptoner åt jordgubbshållet, och lite barrskog. Och allt mer tydligt för varje tugga: pinjenötter!

Colombègården ligger på 600 meters höjd och vinet får bara se stål, även om det är lätt att känna spökfat. Smeksamt, mjukt och lätt i munnen, berömliga syror och tanniner som går från pliktskyldiga till hyggligt fasta när man tänker efter. Ingen riktig beska, tyvärr, men tillräckligt druvtypiskt. Den som inte gillar  sånt här skriver tunt när jag skriver lätt, men allt spelas ut i en väl avvägd båge och vid sådär 16-17 grader är balansen utmärkt.

Utmärkt sommardolcetto – om än lite välkammad – för 99 spänn, alltså. Och faktiskt överraskande nyanserat om man ska vara noggrann. Nu ska jag bara hitta den där platanen till ett vettigt pris också.

//anders

PS: Jo, det kommer mer från Kalifornienturnén. Jag ska bara.

2007 Dönnhoff Riesling Trocken

mars 7, 2009

Någon som kommer ihåg skaldjursoljan? Om man tar slatten som blivit kvar i kylen och slår en majonnäs på, då får man – bra gissat – en skaldjursmajonnäs. Wicked.

2007-donnhoff-riesling-trockenDen ilsket orange geggan hamnar på en lättrimmad, dubbelpanerad sejfilé, som är just tillräckligt intetsägande för att fungera som transportmedel och majonnäsursäkt. Lite som de där smakbefriade oblatliknande rånen man lägger osten på när man egentligen vill äta den med sked. Och så vin från en av de stora teutonerna, skördat ett år när alla vädergudar verkade stå i servil givakt på raka led.

För ungt? Nej då. Doften är fräsch, limeig och stenbeströdd, och inte alls farligt tyngd av den där kladdiga päronsodan som nyjäst riesling kan dras med ett tag. Trots det strama anslaget finns en antydan till mogen persika och lite ananas i fonden – det är ändå Nahe, detta. Det blir haklapp på innan vi ens hinner smaka.

Helmut Dönnhoff kan man plocka fram när man diskuterar Tysklands främsta vinmakare, och i Nahe sitter väl kronan rätt tajt på huvudet, så en flaska för 149 spänn är förstås intressant. Jag vet inget om ursprunget, men man får anta att det är ett hopplock från de 15-20 hektar den gamla släktegendomen äger i Nahe. Skandalöst läskande är det i alla fall. Mycket rent, utmärkt kropp, riktigt fin intensitet och oklanderlig balans. Och så vågor av sjungande syror, en som följer med den kryddiga fruktparaden och en som tar över för att hålla ordning på eftersmaken. Vi hör solmogna löften, men inte i den feta stilen; mer persika, spätlesefrukt i ett torrt vin. Gott!

Framför allt är det renheten och den där kryddiga Nahekänslan vi minns i morgon. Ge nu fan i att sno de sista flaskorna innan jag hunnit fylla på, tack.

//anders

1998 Château Fonroque

februari 27, 2009

Vi är många som skriver, både proffs och bloggare, som brukar önska oss mer färdiglagrat på bolaget. Och mer bordeaux. Så även om en St Emilion inte gör någon sommar får man ju ta skeden i vacker hand och handla när Fonroque från 1998 dyker upp för en 250-lapp.

1998-fonroqueAptiten fixar vi genom att skjuva barnvagn genom snömodden från Kungsan till östraste Djurgården och tillbaka, och inte ens Rosendals himmelska semlor – hemvevad mandelmassa med grova bitar mandel, yum – kan ta knäcken på den. Och så helstekt med frästa vaxbönor och halstrade körsbärstomater. Vår grand cru luktar lite skumt direkt ur flaskan, men hinner staga upp sig i karaffen medan köttet går klart.

Så, det var bättre: Örtig svart vinbärsmarmelad kryper fram mitt i den åldrade plommonfrukten, och en snäll björnbärsnyans ryms också. Gröngräs hittar vi, men det ligger något dammigt över doften. Ceder, vanilj, kaffe och en antydan till stallighet känns som att det hör hemma här.

Det är Bordeauxdynastin Moueix som håller till på Fonroque. Men titanen Christian (Pétrus, Dominus med mera) har inte varit här, och Alain Moueix som får beröm för att ha höjt kvaliteten med biodynamiska metoder började först 2001. Nittioåttan är mest som St Emilion var förr. Vinet är syrligt i munnen och en del tanniner är lite osnygga även om det mesta har smält ihop vid det här laget. Det är hyggligt tryck i frukten, men inte tillräckligt för den mjukt plommonfruktiga stilen. Vitpeppar och cassis i eftersmaken kan man i och för sig sitta och suga på. Efterlyses: personlighet!

Ett inte särskilt upphetsande vin, men helt schysst till maten. Helst vill man ju slippa skriva helt schysst och 249 kronor i samma post, men jag tror att alla som tycker om bordeaux börjar bli vana.

//anders

2003 Vieux Télégraphe

februari 21, 2009

Har ni någon gång ätit något som varit så gott att ni nästan blir förbannade och vill slåss? Man vill svälja varje tugga lite fortare för att få ta en ny? Lammet på Bon Lloc två veckor innan de stängde dörrarna var en sådan rätt. Och lillebrors och vår mixed grill häromdagen: två ryggbiffar av hjort och två skivor rådjursentrecôte på samma tallrik, ankflottstekt sparrispotatis och tryffelzabaglione. Be still, my heart.

radjursentrecote

Nolltreorna från södra Rhône har ju visat tecken på att vara redo för stupstocken, så den gamla telegrafstationen får sätta livet till i stället för att tyna bort under ovärdig palliativvård. Rätt, märker vi på 2003-vieux-telegraphedoften som ger generös, mogen, lite solbakad frukt och inte snålar på alkoholen. Jag är hemskt förtjust i mixen av gamla jordgubbar, jord, kirsch och garrigue, rörd med järnstång och tuktad i gamla foudres.

Vieux Télégraphe är frukten av Hippolyte Bruniers arbete med att sätta stockar på Crauplatån när 1800-talet började ta slut. För er som undrar: Ja, det fanns en telegrafstation, en gammal semaforhistoria i ett torn som skickade vidare signaler från grannstationen i en kedja som täckte in det mesta av Frankrike. Det är en av de klassiska egendomarna i Châteauneuf, med hög genomsnittsålder på stockarna, marken full av galets roulés och stora foudres i källaren, men har också satsat på den ofta rätt vettiga approach som kallas lutte raisonné – ekotänk och jordvård utan homeopati och zodiakkartor.

Vi fick ju 1988 i de norra förorterna häromveckan, och det är kul att jämföra vinerna. Här är smaken en riktig munfyllare, stor och burdus med yviga örtbuskage. Frukten är kalassöt med jordgubbssylt och mer kirsch, men har inte riktigt tyngden i mitten som mer balanserade år kan ge. Eftersmaken är mer tydligt bakad och smakar mjölkchoklad och lite russin.

Tanninerna är anständiga trots värmestressen, men visst är det 2003 vi dricker. Och inte finns syrorna riktigt där heller. Fast till ett halvt kilo nybrynt, tryffelsmekt viltkött är det de mer älskvärda egenskaperna som får scenen för sig själva.

//anders

PS: Vinbaren var samma spabehandling som vanligt efter en hysterisk torktumlarfredag på jobbet. Savennières från 2004, Damien Laureaus Le bel ouvrage, var precis den avkoppling jag behövde, nougat- och sherrytoner och klassiska syror. Mitt i en slurk 2006 Ramey Russian River Chardonnay, fatkryddig och mättad, börjar lilltjejen illtjuta, men det slutade med mutmat för henne och 2004 Echézeaux från pyttenegocianten Lucien Le Moine för mig. Underbar doft, djup och komplex, med gott om örter och mint i den raffinerade frukten, och förutsägbart bråkigt och tanninstint i munnen. Sannolikt grymt om tio år.

2002 Trimbach Cuvée Frédéric Emile

februari 18, 2009

En av våra svåraste utmaningar i köket är att tvinga oss själva att laga en annan förrätt än sådana här pilgrimsmusslor. Det lyckas sällan. Jag har svårt att komma runt dem, och sedan måste jag ändå använda elpåfösare för att tvinga bort L från fiskdiskens molluskhörn. Den här gången lyckas jag förhandla fram en kompromiss: en liten sallad vid sidan om, på krabbklokött, fintärnad mango, vårlök, koriander och lime. Och så långmacererad skaldjurolja à la manière Mathias Dahlgren på alltihop. Så nu vet ni varför postnummerområde 11244 luktar skaldjur.

Här krävs alltså mineralitet för att matcha musslorna, syror som ska klara både lime och en sjö av brynt smör, och dessutom rondör och fruktsötma. Medge att man hamnar i det stramare hörnet av Alsace.

2002-trimbach-cfe

Trimbachs toppcuvée var med på Vinordic förra våren och dök upp på boa i november. Den doftar kort och gott seriös riesling. Stor, nyanserad, raffinerad, med en intensitet som får känslan att slå över åt det isiga minthållet. Här finns hela vitfruktsspektrumet med centrum någonstans kring persika, och vissa åldersdrag med gryende bensinmacksdimmor. Och så rejält med antydningar om krita – visst är det kul när salivkörtlarna börjar pumpa redan när man doftar?

Druvorna växer i musselkalkjord precis vid produktionsanläggningen i Ribeauvillé. Och det är inget snack om att de har fått mogna ordentligt. Vinet har en underbart intensiv närvaro i munnen, rejält fruktigt med en kant av något som liknar lakrits. Det är tydligt ungt, bright och stramt trots den flödande mogna frukten, med slipat citrusbett och lime. Bakre delen av tungan badar i mineral.

Kul att det faktiskt var ännu godare än på Vinordic – vin ska ju ändå stå på matbord. Jag tror att jag ska försöka lansera begreppet haklappsvin. Enligt Google ska den nischen vara öppen.

//anders

2002-trimbach-cfe-2

1997 Mastroberardino Radici Taurasi Riserva

februari 14, 2009

Dagens språknöt: Kan en inkörsport vara någonting positivt? Cannabis, fick vi lära oss i årskurs tre, är en osviklig inkörsport till heroin; Alice Babs ansågs vara en inkörsport för vår oförstört blåögda bygdeungdom till den fruktade svarta jazzen och blev kallad för slyna av den tidens Stim-chef. 1997-radiciParadiset har inga inkörsportar man kan råka halka in igenom, utan dit är det den smala och törnebeströdda vägen som gäller. Stackars ord, så mycket elände på axlarna. Här ett försök till motexempel: 1997 Radici Riserva blev min inkörsport till de egensinniga taurasivinerna.

Dagens nittiosjua doftar av klassisk aglianico, torkade körsbär, mognadslagrade jordgubbar, plommon. Lång fatlagring anas, men på ett gammaldags oskyldigt vis utan hårdrostning och vaniljglass. Kryddor, läder och tobak blandas med ångan från långkokt, vitlöksstinn, trådigt sönderfallande lammragù med rosmarin och nykokt färsk pasta, och vi känner att vi nog ska klara en blaskvinterdag till ändå.

Mastroberardino, appellationens grå dam, brukar säga att deras taurasiviner i princip kan lagras hur länge som helst, och berättar gärna om hur årgång 1934 glänste när diverse journalister och inbjudna gick igenom egendomens källare häromåret. Men hos varma 1997 är frukten utmognad och färdig, avrundad med en underbar sötma, sammansmält sylt utan att vara det minsta tjock och kladdig. Eftersmaken med jordgubbar, örter och tobak är kalasfin.

Tanninerna i det här vinet är de mest polymeriserade jag har upplevt i en Radici, inte silkiga, utan snarare stadda i långt gången upplösning. Ändå är strukturen fortfarande fin och parningen med maten funkar bra. Ni behöver inte springa ned i källaren med första hjälpen-kudde och korkskruv, men drick nu-flaggan är hissad på Creutzgatan och löften om njutning för er som gillar taurasi påskrivna och stämplade.

//anders

Comfort food! Och 2005 Mitolo G.A.M.

januari 29, 2009

aggulaBiff och bea! Visst är det fascinerande hur vissa rätter kan gå hela varvet runt: Från finmat à la française till familjens fredagsmiddag, till kvarterskrogarna och sunkhaken, ett skämt i skamvrån i de bättre köken – men samtidigt en guilty pleasure för kockar som skulle kasta sig på Sabatierkniven om de fastnade på bild med en grönprickig rännil i mungipan men lagade biff och béarnaise i lönndom lik förbannat, och följaktligen tillbaka till ambitiösa matsalar som sade nej, ta mig fan, vi tänker inte skämmas för att laga god mat. Mathias Dahlgrens kokbok från Bon Lloc har den med, men det är förstås stjärnkocken som serverade vurre med bröd: Små butifarra-korvar i minikorvbröd och gatukökspapper.

Men det kräver ett visst je ne sais quoi. Lövbiff och plankstek följde med på resan ned, men ligger kvar på historiens skräphög och flottiga kvarterstallrikar. 2005-mitolo-gamOch risken att Mathias Dahlgrens söner och döttrar ställer fram fläskfilé med ananasringar är, prisa gudarna, försumbar.

Entrecôter stora som pingisracketar och australiensisk muskelshiraz behöver man inte 120 poäng sommelerie för att para ihop. Men en sås på några hekto smör ropar efter en del syror och tanniner, och livet är för kort för att dricka vin som helt saknar finess.

Ben Glaetzers viner, både under egna familjeetiketten och som vinmakare på Mitolo, är välgjorda och nyanserade nog att tilltala så frankofila människor som, tja, Frankofilen, och yours truly. Snart fyra år gamla Mitolo G.A.M. skickar upp en enorm, superfruktig doft, men det är ändå något slående fräscht över den. Vi håller oss i björnbär-blåbärsspektrumet, med en liten aning mint eller eucalyptus, och kommer det inte lite ljusare frukt svävande på toppen? Rentav sommarblommor? Faten är i tyngsta laget, men någon timme i karaff löser faktiskt den saken också, och kvar blir en tilltalande sky av nymalet kaffe.

Oommff… Vinet invaderar munnen utan att ta några fångar. Intensivt som en gassvets, men oväntat smidigt och utan onödig kladdsötma trots den flytande fruktkorgen. Därifrån bygger den på sig ännu mer och glider över i en eftersmak som stoppursfanatikerna skulle kunna ordna konferenser om.

G.A.M. är Mitolos första vin, döpt efter barnen Gemma, Alexander och Marco. Lakrits och örter komplicerar bilden på ett bra sätt, särskilt den där eftersmaken är örtig. Det är faktiskt för mycket vaniljek i smaken för mig till slut, och tanninerna är så mogna att de blir i smeksammaste laget, men syrabalansen är fin. Okej, det här är inte min drömstil, men visst är det kalasgott om man inte dricker det för ofta. Skickligt vinmakande går att känna igen i de flesta färger. Men 95 poäng, Uncle Bob? Jag har en kvar, byter du mot nån annan 95-poängare? Jag kan tänka mig 2005 Trotanoy när som helst, eller Smith Haut Lafitte, eller varför inte Clos des Papes…

//anders

2005 La Barroche Pure

januari 23, 2009

Två timmar till elektriska stolen. Vad kräver du på tallriken?

Det är ju en bit från San Quentin och mitt förbrytarregister är lite färglöst. Men den dagen är det nog bara för delstatskriminalvården att packa sig iväg till Vänersborg och förmå lillebror att såga t-benstekar av Kobergshjorten. Och inget snålande med fettkappan, goddammit.

hjortentrecote-20090117

Så när trehektoskolosserna dyker upp ur den besökande duffelbagen (utan delstatlig inblandning) är det dags för Julien Barrots toppflaska från 2005 att dyka upp ur lådan. Lufta i ett dygn, eller varför inte tre veckor, hälsar Barrot via Finare Vinare, så det blir sneak preview kvällen före. Doften ur den nyhällda karaffen är det bästa med hela tjuvprovningen: Den renaste av parfymer, lätta eteriska toner som tar sig ända upp ur djupet medan de tyngre 2005-la-barroche-pureångorna blir kvar. Så här kan hundraåriga grenachestockar ställa till det. Unga bär; jordgubbe, hallon med en mörk nyans, nyplockade röda vinbär; Yoplait framboise; lakrits förstås, och en antydan från djurriket. De första centilitrarna i munnen ryms i ett ord: Närvaro. Man märker knappt att man redan har svalt.

När viltfonden blivit sås och innertemperaturen kryper uppåt har ett dygn i karaffen renodlat bäraromerna till raffinerad hallon- och jordgubbssylt. En rejäl skvätt kirsch har krupit fram, bredvid örter, lakrits, pinje och en liten korv. Ändå är skillnaden häpnadsväckande liten – jag menar, vad hände sist du glömde en karaff framme över natten?

Munkänslan är inte tung – det är ändå Châteauneuf, detta – men fet som ett gödsvin och så dominant att den hade knockat det mesta du kan tänka dig i matväg. Alltså en kalasmatchning. Intensiteten är episk. Örtigheten är så tung att den snuddar vid Gammel Dansk. Antydningar av cassis och portvin tassar in bland de röda bären och frukten smeker verkligen tungan. Från klagomuren: Hettan från tokigt mycket alkohol känns på ett sätt som de här vinerna brukar klara sig undan (och svalka hjälper inte). Dessutom hamnar de där eleganta balettdansöserna i ljusa bärdräkter, som jag tycker så mycket om, under ångvälten just nu, och helheten tjänar inte på det. Kan den obalansen faktiskt antyda början till en tunnel? Och så var det det där med syra…

Så om vi måste jämföra vinner den ljuvliga nollfyran på poäng här hemma; den passar helt enkelt mig bättre. Just nu. Men då ska man komma ihåg att den var ett under av drickbarhet, med årgångens charmiga fräschör, medan det här vinet är ett vrålande hästkraftpaket som inte ens ser de där dansöserna förrän de tryckts ned i asfalten. I sinom tid kan det bli legendariskt.

//anders

PS: Finare Vinare har skrivit det mesta om Pure och Julien Barrot, så jag behöver inte upprepa all bakgrund. Leve internet.

PS 2: Robert Parker satte 96 poäng, men så fort han fick lite käk till blev det tre inofficiella hundrapoängare i Hedonist’s Gazette. Apropå hur man förhåller sig till vin, med laboratoriet i ena ändan av skalan och skratt, levande ljus och rosaröd hjort i den andra. Tro inte att något är självklart här i världen.

2000 Trimbach Gewurztraminer VT

januari 5, 2009

I ena ringhörnan: en druva med alldeles för lite syra som smakar blomvatten om man inte passar den. Sent skördad dessutom. I den andra: Jean Trimbach, mannen som säger ”syran är nyckeln” oftare än Henke 2000-trimbach-gewurztraminer-vt-testLarsson säger ”naaaäijjj, men…”

Resultatet: Ett vin nånstans mitt i ringen, som väl får sägas ha en skaplig balans. Jag hör till dem som tycker att mycket i gewurzväg smakar hotellschampo, men när man får ordning på balansen kan det vara en dröm till ostfrossan. Så det är ingen chansning att jag fiskar upp en vendanges tardives från just syrahuliganerna i Ribeauvillé.

Doften är öppen och intagande – och fullkomligt dominerad av litchie. Letar man vidare i fruktträdgården hittar man aprikoser och gula plommon. Där står äppelpaj med vaniljsås och lite päronsoda. Blommor förstås, men be mig inte rabbla upp hela Systema Naturæ; på åtta år har buketten hunnit smälta ihop. Bakkryddor toppar, och så lite senskördat lösningsmedel.

Vi går löst på kittostar och övermogen Camembert och smakar på ett sött men inte tungt vin, medelfylligt i de natursöta vinernas värld. Här saknas en hel del av aromatiken från doften och det är mest lite litchie som sticker ut i den allmänna sötjuicen. En liten beska tilltalar mig. Syrorna är strängt taget lite blyga, men okej för en gewurztraminer från ett mellanår och munkänslan är smidig och snygg – inget schampo här.

Visst är det gott, men inte i närheten av komplext nog för några lovsånger. Och ändå är det förstås en dröm till ostfrossan.

//anders

PS: Det som vill veta något om Alsace vänder sig med förtroende till den outtröttlige Per Warfvinge.

PS 2: Jag måste skicka med några Jean Trimbach-citat. Huset tenderar att sitta rätt länge på sina flaskor innan de pytsar ut dem på marknaden, eftersom Trimbachstilen ger rätt tajta viner de första åren:

In the New World they want you to drink everything right now. There are wineries there that would probably like you to be drinking the 2015 vintage this minute.

New World wineries have accountants and shareholders. Our accountant would probably tell me it is crazy keeping all this stock maturing in our cellar, but then again, that accountant is me. So there.

PS 3: Den som behöver övertygas om att gewurztraminer kan ge komplexa och läskande viner går och lägger 229 spänn på Marcel Deiss Bergheim från 2004. Yum. Fast med tanke på Deiss naturalistiska approach, med allsköns frukt i de samplanterade vingårdarna, kan det nog finnas en del andra druvor i den flaskan också.

Wine Blogger Bash Sthlm

november 23, 2008

Julafton! Som på beställning dalar den första snön tjock genom vinterluften, flingor lurviga som lovikkavantar; riktig Jenny Nyström-snö, blog-bash-1inget sånt där modernt dravel som är mer regn redan i skyn. Med ögon som tindrar som lusseljus av förväntan kommer vi från öst och väst över Stockholms nyvita broar. Händerna hänger tunga av paket, hemlighetsfulla blågröna påsar från Systemaktiebolaget, omsorgfullt förseglade mot nyfikna ögon med rejäl maskeringstejp och kanske en extra kartongstrumpa.

Av med snön från fötterna och in i värmen och ångorna från långkokt lamm och risotto risottissimo med mer svamp än ris. Finare Vinare i egna köket, Frankofilen är där, trogne bloggsupportern och pizzasommelieren JW, min L framåt kvällningen. Herr och fru Vinosapien har rest över havet enkom för den här kvällen. Oj då – nio paket framför oss. Vilka upplevelser, röda strömmingar och madeleinekakor har de andra slagit in i statens finaste blågröna polyeten? Ett i taget, stora fina bourgognekupor, gott om tid. Ingen saknar vare sig tomten eller glöggen.

Påse nummer ett

En intensiv och koncentrerad doft, mogen och fin. Nypon och rosor, en del gammal bärfrukt hänger kvar, och så ett stråk av nagellack på toppen. Här finns lakrits bredvid en ton som känns mer som rökt korv än tjära, men det råder inga tvivel om att det luktar finfin gammelbarolo om det här glaset. Vinet är moget och syrligt, med fina tanniner kvar, lite djuriskt, med kraft och vacker sötma i den sammansmälta frukten. Inte riktigt fyllt ut i kanterna, om ni förstår, men högklassigt. En fin start.

Facit: 1996 Aldo Conterno Barolo Colonnello. Kungen av den moderna traditionella barolon. Bör vara en dröm till risotton, konstaterar alla med en mun. 1996 är en strukturerad årgång och den här har åtminstone ett decennium i sig. Ser ut att kunna bli en riktigt bra lineup, det här.

Påse nummer två

Jättefin doft… Tät och intensiv med kraft och spänst som inte går att gömma sig för. Mörk slank plommonfrukt som kärna, med toner av mandel, anis, asfalt och lite blommor ovanpå. Ädelt och lite gammaldags. Smaken är påfallande söt men ung och mycket fräsch; intensiv och kraftig. Perfekta syror för italofiler som jag. Frukten har drag av krossade bär och är fokuserad och vansinnigt välskuren, en sån där kostym man vet att man aldrig har råd med. Här finns lite mognadstoner åt tobakshållet och en antydan till fat (hjärnspöke, skulle det visa sig). Italien, men lögn att gissa varifrån.

Facit: 1997 Conti Constanti Brunello di Montalcino. Hoppsan – den kändes minst fyra, fem år yngre. Oerhört vitalt vin från en riktig traditionalist, antagligen rätt ogint för några år sedan. 1997 var ju det varma kalasåret som återuppfann Toskana, men många av vinerna har fått skäll för att de samlade höga poäng tidigt men inte klarar resan mot ålderdomen. Försvaret kallar greve Constanti. Ser ut att kunna bli en riktigt bra lineup, det här.

Påse nummer tre

Ooooojj… Enorm, yppig, explosiv frukt som fullkomligt kastar sig över stackars vinternäsor. Vidöppen doft. Mogna söta hallon dominerar med lite flankstöd av lika mogna jordgubbar. Jag hittar lakrits, lite svamp och ett stråk av tapenade. Och Jesus, vilken smak. Den allra slampigaste söta frukt, men förstklassiga syror och fullt adekvata tanniner trots den uppenbara mognadstoppen. Hallon, visst, men fruktkoket har smält ihop fint. Läder, tobak och en klingande eftersmak. Hjärta och utropstecken i blocket. Det är lite grenachefrukt över hallontonerna – kanske Châteauneuf? Eller en riktigt mogen toskanare?

Facit: 2000 Aldo Conterno Langhe Nebbiolo Il Favot. Tjenare. Jag sitter uppsnurrad högst upp på läktaren och bara gapar när mitt eget vin härjar i straffområdet. Det här glaset är inte från samma planet som det jag provade hemma innan jag gick. Då var jag lite besviken, Favoten levde inte alls upp till minnena av den förra flaskan och det kändes lite dumt att komma dragande med tråktjut när jag anade vad de andra skulle kunna lägga i påsarna. Finns det ett kraftigare ord för metamorfos? Favot är i alla fall Conternos unga stockar i Bussiaslänten i Monforte, med några månader på barrique. Man får jobba riktigt hårt för att hitta en bättre Langhe Nebbiolo. Kuriosa: James Suckling gav 87 poäng i Wine Spectator. Utan hjärta och utropstecken. Ser ut att bli en riktigt… äsch…

Påse nummer fyra

Seriös doft. Modern, internationellt stylad mörk frukt, svarta plommon bestrukna med jordgubbsmarmelad och infattade i skapligt med nya fat som ger bittermandel, kaffe och choklad. En antydan till mosad banan och rök eller tjära lurar iväg tanken tillbaka till Piemonte. Tufft i munnen, men jättegod mörk bärfrukt i tungviktarklass. Mogna toner med läder och tobak, men ändå rejäla tanniner fortfarande.

Facit: 1997 Banfi Brunello di Montalcino Poggio all’Oro. Banfis guldgård som får en egen utgåva med sikte framför allt på amerikanska källare. 24 månader på fat, sedan ytterligare ett antal år på botti och i flaska innan den kommer ut. En ynnest att få smaka på två seriösa nittiosjuor från Montalcino nästan back to back. Och helt oplanerat fyra raka italienare – vad drar man för slutsatser?

Påse nummer fem

Okej, det här är absolut inte italienskt. Far and away kvällens mest personliga doft, en svårbeskriven, underbart skitig brygd med köttsoppa, soja och hela ostaffären i näsan. Frukten är tung och mörk; ett stråk av volatila syror påminner som alltid om Château Musar och efter ett tag kommer lite viol fram. Smaken bara smäller till i munnen med en attack som en spansk kontring i somras. Frukten är påtagligt söt i munnen, plommon, säger vi, och är dyngdoppad men jättegod. Tanninerna är tuffa men snusfina. Lakrits, peppar… det är mycket som händer här. Sydfranskt, absolut, men sedan är det blankt. Mourvèdre? Carignan? Köttsoppan pratar om tio år eller mer på nacken.

Facit: 2004 Casot des Mailloles VdT Soulà. Vin de table från Roussillon, precis vid spanska gränsen – på 100 procent grenache. Den vänliga och förlåtande stämningen runt bordet uppmuntrar ju till rätt vilt gissande, så jag hinner gå igenom stora delar av den sydfranska floran, men grenache fanns inte på min radar. Ett skördeuttag nedåt 10-15 hektoliter per hektar förklarar all action; total biodynamisk bonanza förklarar ostdisken och att det smakar långlagrat efter fyra år. Mycket bra och svårslaget på karaktärsskalan.

Påse nummer sex

Lammet och risotton får sällskap av ett moget, intensivt doftande vin med soja- och buljongtoner som påminner lite om förra glaset, men sedan är det slut på likheterna. Här finns rotfrukter, lite nagellack, bränt socker och lite kryddträ. Det smakar vackert, ädelt slottsvin, avrundat och utmognat utan att ha tappat någon livsgnista. Den plommontonade frukten är gammelsöt och generös med perfekt mognad och fina syror balanserar verket. Lite körsbär, tobak och fina trätoner avslutar. Italien igen. Cab/merlot-blandning?

Facit: 1997 Castelgiocondo Brunello di Montalcino Riserva. Sucklingälskling som fick 98 poäng i tiderna. Tre brunelli från besjungna 1997 överträffar förstås mina mest drömska önskelistor och jag kan bara säga tack. Den här satt verkligen smäck på toppen av sin karriär i kväll, tror jag. Klockren mognad.

Påse nummer sju

Påfallande snygg, mörk, lite mystisk frukt med karaktär utöver det vanliga och expertprecision i fokuseringen. Crème de cassis i mitten, örtiga övertoner och ett rätt tjockt lager fat med kaffekvarnen i högsta hugg. Det smakar ungt och syrligt, med primära tanniner och den där unga portvinskänslan av krossade bär. Fräschören är slående. Här finns också lite rotfrukter, lakrits, mint och en touch av sommarblomster, men det kan också vara den nyduschade frukten som ger den associationen. Jag försöker inte ens gissa, som tur är.

Facit: 2003 Luís Pato Vinha Pan. Det pratas en del om baga-druvan, men det här är min debut – googla Luís Pato och Senhor Baga, så vet du var du ska börja. Strålande gott, personligt och oerhört fräscht, men jag vill spontant ge det fem år på rygg.

Påse nummer åtta

Vinbär av alla tänkbara schatteringar samsas med ljusa körsbärstoner och hallon i den här täta och fina doften. Lite apelsin ovanpå. Doften är tydligt fatpåverkad, med hela serien av djup kryddighet, vanilj och rostat kaffe. Jag anar läder och lite skogstoner. Klockren nyzeeländsk pinot av fint märke. Vinet har en jättefin närvaro i munnen, koncentration och fokus utan att bli tungt. Körsbär och skogshallon med lite cassis, allt mycket rent; schyssta syror och unga, fina tanniner. Gott.

Facit: 2005 Château Lascombes. Margaux, ja. Någon med mig skämta aprilo… En otäck changeup fixade kvällens värsta swing-and-miss, för att prata baseboll. Alain Reynaud, Michel Rolland, fatjäsning, uppåt 45 procent merlot och så vidare bör ju ge ett rätt mjukt vin, men så här mycket fel ska man väl inte behöva ha. Det roligaste är att jag får samma NZ-pinot i näsa och gom en timme senare med hela facit i hand, även om jag känner en del grafit som säger Bordeaux, och att en räv som Vinosapien åker på samma bananskal. Och det är lite kul att bli bortkollrad. Åtminstone med så här gott vin.

Påse nummer nio

Oj. Oj. Oj. Det här vinet bara stinker kvalitet. Supertät, enormt intensiv doft med blåbärs- och björnbärsfrukt, och så den där asfaltiga känslan som jag tror att Parker menar när han ibland skriver kreosot. Lakrits, absolut. Ett lager blomblad och lite eucalyptus. En hel del dyra fat med drag av mandel och vanilj. I munnen är intensiteten häpnadsväckande, det är blåbärsmarmelad, björnbär och cassis i kaskader. Lakritsen finns med, och det är rätt gott om fat, men de hanteras lätt av den massiva frukten. Det finns en rolig, lite högdragen grafitton här som höjer ribban ytterligare. Och så jättefina syror. Modernt, internationellt, svårplacerat – och galet gott.

Facit: 2002 Tua Rita Redigaffi. Gud så roligt att få chansen att prova den. JW antydde att han velat bota min skepsis mot italiensk merlot, och det är inte minsta snack om att Redigaffi är ett världsklassvin. Jag bugar mig. I och för sig borde indisk gewurztraminer smaka fantastiskt till det priset, men det ändrar ju inte på att detta är just den första riktigt bra italienska merlot jag varit med om. Imponerande att få till ett sådant vin sämsta året i mannaminne.blog-bash-21

Påse nummer tio

Jag borde ha förstått att någon skulle smuggla in ett bonuspaket till den syndiga ostkakan. Det här rosentonade vita dessertvinet är knockoutintensivt i näsan och doften är fullkomligt hänförande. Apelsinblom, akaciahonung, smör och tjocka fat, tydliga drag av fatjäsning och tid på fällningen. Smaken är idiotiskt god med klockren syra som hanterar den drypande sötman galant. Fräschör och balans får nya betydelser. Här finns honungen och blommorna igen, aprikoser, pomerans, bakkryddor – och hallonsylt! Hur snyggt som helst med de mosade hallonen till kakan.

Facit: 2002 La Magendia de Lapeyre från Jurançon. Petit manseng som får hänga in i december – eller januari – och plockas av i tries, men ingen botrytis. Ännu en komposterare som gör utmejslat personliga viner. Kluriga att få tag på men charmerande överkomliga i pris. Och ett av de bästa söta jag någonsin provat. Solklar ny älskling att jaga.

Så slutar en vinupplevelse som blev en av årets finaste, och inte bara tack vare de fantastiska flaskorna. Varmaste tack för sällskapet, generositeten och kalasmaten. Snacka om att få mer genom att dela med sig. En liten bit in på 2009 kan man nog tänka sig nästa julafton hos oss.

//anders

PS: Andra perspektiv får du förstås här och här.

2004 Domaine Maillard Beaune 1er Cru Les Grèves

november 17, 2008

Nån envis läsare kanske minns förra vinterns blodapelsinfrossa. Nu är det dags igen – och det redan långt innan sicilianarna har börjat skicka världens godaste C-vitaminer till bättre behövande skandinaver.

Det här ad hoc-köpet från november 2006 är nämligen rena blodapelsinbadet. I den lite snäva doften finns lite sjölera och en aning grillat, sedan är det sanguinello för hela pengen. När kryddorna drar åt pepparkaka börjar man nästan höra julsånger i luften.

2004-domaine-maillard-les-grevesSmaken? Say it with me… Blodapelsinen har sällskap av en passionston, och det är rätt mycket nya världen-pinot om den bara haft mer rondör. Läskande! Här finns ingen jättefrukt, men ändå rätt schysst intensitet. Balansen är okej. Dagistanniner och bra syra. Den har definitivt utvecklats och fått mer personlighet sedan vi pratade med den sist för kanske ett år sedan. Jag börjar samla ihop till ett slags teori om att de mest skiftande europeiska nollfyror har en fräschör och en balanserad saftighet som verkligen tilltalar mig.

Jag är rätt förtjust i den där apelsin/passion-cocktailen, men vinet fick gärna smaka nåt annat också. Gott men lite monokromatiskt och i lättaste laget till vildanden.

//anders

PS: Huset drivs av bröderna Pascal och Alain Maillard och har spottat upp sig sedan början av 90-talet, upplyser BKWine som också har bilderna. Bland annat på en spöklik dimma som pojkarna trycker ned i källaren för att höja luftfuktigheten och hålla nere dunstningen ur tunnorna. I bland annat Kalifornien gräver man ju sig ned i berget av just det skälet: Rutherford Hill påstås ha investerat en och en halv miljon dollar på att borra en tunnel, sparat in 3 500 lådor om året i dunstning och räknat hem investeringen på sju år. Eller 1,6 miljoner, 3 000 lådor och fem år. Anyway…

PS 2: Det kommer en post från helgen italienska vindag på Sheraton. Snart. Eller halvsnart.

PS 3: Nej, anden lagades inte i vårt kök… Köket ifråga ligger i Solna och vi tackar för lånet, men mest för det efterlängtade sällskapet.

2002 Château Léoville-Poyferré

oktober 23, 2008

Akt 2 i det surrealistiska dramat I väntan på Bordeaux. Vi plockar fram substitut och försöker sluta kallsvettas över hur lotteriet om nollfemmorna ska falla ut. Stort vin, mediokert år.

Poyferré är väl lillasyskonet bland les triplettes de Léoville, men älskat av trogna fans – och storyn är den gamla vanliga. Slottet var en besvikelse trots all sin potential och sin fina terroir, tills en ny och ambitiös människa tog över. I det här fallet hette han Didier Cuvelier och året var 1978. In med Emile Peynaud och Michel Rolland, nya stockar (dubbelt så mycket cabernet), ny chais, nya fat, nya kvastar och nya köksgardiner, och presto! så var det en ny era. Det börjar bli enformigt att berätta den här historien.

Vi skickar en tacksam tanke till lillebror för hjortlåret, ugnssteker med vin och äppleskivor och häller både calva och äpplemos i trattkantarellsåsen. En tidig dubbeldekantering har fått upp vinet på fötter. Doften är fortfarande rätt återhållen, men klassisk, charmig Saint Julien, rätt fruktig i karaktären och med en antydan till blomsterparfym.

Här är cassisfrukten blandad med mörka körsbär och infattad i rätt mycket fat: vanilj och sandelträ håller i taktpinnen. Lite läder har hunnit utvecklas – och en liten stallton är en välkommen motvikt till fruktfaten.

Smaken har fin intensitet i de lättare tonerna, men lite tomt är det allt i mitten. Jag saknar kroppen och trycket i frukten, och eftersmaken är lite kort och uttorkad. Men det finns mycket att njuta av också: Blyertspenna, seriös frukt, mineral, fräschör och fina syror.

Jag passade på nollfemman, som kostade 845 spänn och inte går att titta på förrän 2015. Uncle Bob säger 2011 om den här, och det är klart att vi vi är för tidigt ute. Strukturen och en viss enkelspårighet viskar om att lite längre uppfostran hade gjort gott. Men stek och bordeaux… Stek och bordeaux…

//anders

PS: D&K – tack!

PS 2: Beklagar bildbristen. Det är under min värdighet att dyka i återvinningsigloon. Hemsidan har jättefina bilder.

2002 Feudo Maccari Saia

oktober 13, 2008

Halva jobbet och inte en droppe av berömmet, hur känns det? Fråga den kära svarta från sydöstra Sicilien. Nero d’Avola gjorde länge mest nytta i vinvärlden efter en enkel resa med tankbil till norra Italien eller Frankrike, där det var svårt att få någon riktig kräm och färg i vinet med 1900-talets klimat och metoder. Men det sista kvartsseklet har druvan ställt sig upp och sugit åt sig rollen som Siciliens stolthet.

Feudi Maccari är det sicilianska kärleksbarnet till familjen Moretti på berömda Sette Ponti (Oreno, ni vet). Följaktligen är också Carlo Ferrini inblandad, Italiens egen flygande trollkarl som hjälpt alla från Ricasoli, Mazzei och Brancaia i Toskana till Tasca d’Almerita och Donnafugata på Sicilien. Två kilometer från Medelhavet och 80 meter över samma hav har gården åtmistone lite tillflykt från den nordafrikanska hettan. Och nej, Saia är inte ännu ett supertoskanskt aia-namn (vad är det med de där namnen egentligen?) – det är arabiska och betyder ett slags kanal eller viadukt man samlar vatten i för att ha när sommaren är som värst.

Vi bakar lammentrecôte och lutar oss mot tillbehöret som aldrig sviker: Bakpotatis, vitlökssmör och getostkräm. 2002 Saia doftar i korthet mycket italienskt, mycket nero och mycket fat. De italienska körsbären får nästan ge sig för druvans leitmotif: De sötbittra kärnorna i läderverkstaden. Och så rejält med vanilj och kryddigt anslag från 15 månader på hälften nya barriquer.

Gott om plommon finns det också, bredvid en del torkad frukt som känns mycket syditaliensk. Dessutom övertoner av blommor, även om de också är torkade snarare än nyskurna. Allt är hyggligt intensivt och lockande, men samtidigt lite bränt.

I munnen blir det direkt minuspoäng för obalans. Tanninerna är aggressiva och lite uttorkande, men kroppen är ganska liten och kan inte stå emot. Körsbärskärnor dominerar igen, men okej, en del av bären har fått följa med också. Plommon, den torkade frukten, fatkaraktär och herbariet med pressade blommor och örter gör resten. Dagen efter-slatten har plockat upp lite björnbär också. Värmekaraktären är uppenbar, men har inte givit syltfrukt utan mer kraft och lite stressade tanniner, och det är snarare en lite gles lingonsyrlighet som dominerar.

Suckling ger 90 pinnar och skriver om soft and silky tannins. Mina tannins är lika soft and silky som ryska kriminalvårdens örngott. Tillsammans med syrorna får man den där känslan av att alla proteiner i saliven denatureras och lägger sig som kokt äggvita runt kindtänderna. Kanske var 2002 Saia bättre tidigare, frukten hade nog mer att säga till om. Nu finns många enskilt positiva drag, och jag gillar seriös nero, men helheten är rätt grovyxad. Fast det är förstås gott till köttet.

//anders

2005 Château des Jacques Moulin-à-Vent

oktober 3, 2008

En av de roligaste bourgogner jag har blivit bjuden på var ingen bourgogne i den vanliga meningen, utan en båschåläh. Halvgammal Moulin-à-Vent med alla pusselbitarna i lådan; krydda, löv, gamla jordgubbar. Jag tror att alla kan berätta precis samma story om sin invigning i cru-templet, när beaujolais gick från billig jordgubbsmarinad till söndagsstekvin.

Samtidigt ligger det något tragiskt i att den största komplimang det här vinet kan få är att det inte smakar beaujolais. Nå, det var inte jag som bad om noveaugeschäft och skumbanan i blandsaften.

Pålitliga stornégocianten Jadot har satsat rätt mycket nere i Beaujolais och 2005 har ju fått en viss klang vid det här laget. Château des Jacques köptes 2000 och sattes i händerna på baron Guillaume de Curières de Castelnau – som bara sex år tidigare bytt karriären som kavallerimajor mot en mindre vinegendom i Meursault. Han beskrivs som en djupt passionerad man med mentorer bland Bourgognes tyngsta namn, som Henri Jayer, och har både satsat på ekologiska metoder på fältet och mer burgundiskt vinmakande. Alltså ingen macération carbonique, utan naturliga jäststammar, kallmaceration och lång tid på barriques. Måste provas!

Bascuvéen från 2005 (Château des Jacques gör också flera vingårdsbetecknade Moulin-à-Vent) har en hyggligt tät, ung färg, ungefär som ljus barbera. Här finns tydliga fat med en viss rostning, men träet ger en mångfacetterad bild och kryddspektrumet är inte dumt. Hallon och röda vinbär har fått sällskap av oväntat mörk bärfrukt, som om Jadot pytsat i en tankbil från Gigondas. Lite pinje och svamp, och en smörkolaton på toppen. En ulv i fårakläder om man letar efter pinot noir? You bet.

Vinet har oväntat stor kropp och riktigt fin fruktsötma, klunkbart jordgubbssaftig. Dessutom röda vinbär och lätta röda plommon tillsammans med kryddorna. Och inte en kolsyrejäst skumbanan i huset. Syror och dugliga tanniner balanserar bra. Det är sirligt och elegant, men samtidigt med en seriös tyngd, djup och en mörk kraft man inte hittar så ofta här nere. Vår dubbelpanerade koljafilé får jobba lite för att hänga med, medan den stekta soppen bottnar bättre i den här ändan. Det här gillar jag.

På minussidan hittar jag väl inte den komplexitet jag vill ha; Château des Jacques är lite endimensionellt i dag och faten sitter lite utanpå. Men det ska vi nog kunna ordna med lite garderobering.

//anders

2005 La Spinetta Langhe Nebbiolo

september 30, 2008

Kork! Inget snack om saken. Någon har snott min sista flaska 2001 Côte-Rôtie Brune et blonde från Guigal, hällt ur vinet och fyllt på med flytande kartong från det fuktigaste mörka hörnet i källaren. Om man kan diskutera smygkorkens existens är detta the Usain Bolt of TCA.

Hur brukar ni reagera? Gästerna på väg, trattkantarellsåsen tjocknar på låg värme. Inte sällan kan man känna härligt omogen hämndlystnad, tycker jag. (Jag ska fan visa vem som bestämmer! Vad säger du om La Landonne, korkjävel?) En annan lika omotiverad effekt är plötslig uppfinningsrikedom: Man plockar fram den oväntade flaskan, eller vågar sig på en parallell man hade tvekat bort med lite längre betänketid.

Eller den där man glömt att blogga om för länge. Några oplanerade skedar vinbärsgelé i såsen, och så på huvudet ned i noshörningsburen. Som ni säkert vet vid det här laget kommer Spinettas Langhe Nebbiolo från de stockar i Starderigården som bröderna Rivetti tycker är för unga – och kostar mindre än en tredjedel av barbarescon.

Prisvärt? Gör Tomas Ledin trist musik? Starderi Jr öppnar med bedårande frukt, öppen och aromatisk och inte ett dugg syltig. Det är ren och fin cassis, spetsig körsbärsfrukt och den där signaturmelodin full av färska kronblad. En parfymerad karaktär av hallonsås blandar sig med blommorna. En antydan till stickiga fat blåser snart bort och lämnar bittermandel, vanilj och asiatiska kryddor. Vi anar tjära, några örter, och är den inte lite mineralisk som bonus? Kalasbra.

I munnen är vinet slankt, friskt och läskande så att man vill klunka i sig som källvatten. Strålande ung nebbiolofrukt drar åt det ljusa hållet med unga körsbär och hallon, och så några Nickel för vinbären. Det är underbart med sådan ren, snygg fruktsötma i ett vin som inte är ett dugg fjäskigt. Fräschören än nämligen föredömlig och det är bra sjuss i tanninerna. Eftersmaken är lång och fin och mineralslank med kaffe, tjära och en liten örtbeska.

Man ska gilla tuff nebbiolo, men samtidigt är frukten så generös och aromatisk att den charmar de flesta. Den här är långt före hårda 2006 i utvecklingen och har öppnat sig som en blomma. Vem saknar Guigal i kväll?

//anders

PS: Så här tyckte Frankofilen och Finare Vinare.

2001 Orlando Abrigo Barbaresco Vigna Montersino

augusti 31, 2008

Hand upp: Hur många vet vad en pinnbock är? Nej, inte ett handarbetsredskap från någon backstuga i en Ivar Lo-roman. Stadsbor…

Jag hade förstås ingen aning förrän lillebror skickade ett sms från skogen och berättade att han hade skjutit en. Och att vi skulle äta upp den. Man vill ju gärna veta vad det är för kreatur man ska ta med vin till. Alltså: Om man är född till rådjur (eller annat ståtligt skogsdjur), men hornen inte har hunnit bli mer än pinnar, då är man en pinnbock. Och riskerar att ugnsstekas till 55 grader och hamna i en hårt reducerad sås på egen fond.

Abrigo är ännu en i raden av egendomar där sonen har skaffat vinmakarexamen och klivit in i den gamla familjefirman. Modernist, får man nog säga, med ekfat i källaren och merlot i backen. Trivia: Giovanni Abrigo och hustrun/vinmakarkollegan Virna gör barolo i hennes fars firma, Lodovico Borgogno, och med Virna på etiketten och vid spakarna har den gamla draghästen börjat få lite nytt rampljus. Alltså inte att förväxla med Giacomo Borgogno, eller bröderna Serio och Battista Borgogno uppe i Cannubisluttningen. Eller någon annan Borgogno. Välkommen till Piemonte.

Men nu gällde det barbaresco från den högt belägna Montersinogården och lyckade 2001. Den doftar så att man lika gärna kunde ha ställt en italiensk flagga i karaffen, en intensiv och påtaglig doft. Körsbär med kärnor och mörka bär omsluts av läder och en ordentlig dos tjära. Här finns en antydan till fat – runt ett år på nya barriquer, enligt hemsidan – men inte mer än en snygg kryddig slöja. Läckert.

Det är mer tryck i smaken än jag minns från förra försöket för några år sedan. Stora och täta men mogna och härliga tanniner håller ihop ett paket av frukt och någon blommig överton. Det känns som en lillebror till Scavinos Carobric som fått ett rejält lager salt tjärkaraktär med sig. Montersinon har inte den perfekta slipningen hos Scavino utan är lite kantigare, men bjuder på utmärkt kraft, lädermognad, sötfrukt och anis. En utmärkt representant för varsam modernisering, men tjärigheten och just den lite grovyxade känslan för tankarna bort från internationell strömlinjeform.

Dessutom kostade den under 300 spänn på sin tid, och finns fortfarande listad för 329 kronor i beställningssortimentet. Men om den finns i verkligheten vet jag förstås inte. Någon som har beställt nyligen?

//anders

PS: Finare Vinare drack den här så sent som i våras och bjuder på lite mer barbaresciana.

2004 Château la Nerthe

augusti 7, 2008

Efter sextio timmars jobb behöver man smeka alla sinnen samtidigt. Det blir italienska korvar, ostar lite varstans ifrån och gratis Puccini i Vitabergsparken. Sommaren tar en liten revansch efter att ha blivit duktigt spöad ett par dagar. Och så nysläppta la Nerthe som förstås måste utvärderas asap.

Det här slottet brukar vara mycket pålitligt och gör châteauneuf med ursprungskänsla utan att egentligen höra till den hårdaste old school-falangen. Ungefär hälften ligger på ek, resten på stentankar från 1500-talet som man anar en viss stolthet över. Ofta mer åtkomligt som ungt än många av grannarna, med ett lyft i frukten som jord & ört-laget saknar. För övrigt avstjälkar la Nerthe så gott som hela skörden och nöjer sig med skaltanninerna, vilket kanske hjälper till att förklara den renhet i fruktspetsen man ofta hittar i vinet. Och så alla 13 druvorna.

2004 brukar beskrivas som skolboksversionen av klassisk CdP. Normalitetens bålverk, inklämt mellan monstrositeten 2003, som ingen verkar ha vetat hur man skulle tackla, och hyllade 2005. Det är svårt att tro att la Nerthe skulle göra en besviken då.

Vinet tjuvprovas kvällen före, pop’n’pour. Doften är fortfarande lite fatdominerad, men söt och ungdomligt charmig frukt spritter under. Här finns röda vinbär, unga hallon och begynnande björnbär i en version som är en aning parfymerad. Man anar anis och violer. Allt är förstås mycket ungt, vilket ger en känsla av att byggstenarna inte har satt sig helt på plats än, men det ger andra fördelar. I bakgrunden väntar köttiga toner och ett embryo till tobak – visst doftar det châteauneuf. Det som inte finns än är komplexiteten. Ibland känns det nästan som ett fatprov.

Men det är nästan överraskande njutbart i munnen. Saftigt och friskt med fin kropp och en tydlig sälta, som de där godisarna som kombinerar lakrits med skogsbärssmaker. Här finns mer av de animalier som inte riktigt kommit fram i doften, plus en mineralisk känsla. Tanninerna är närvarande, men mogna och fina, och den totala balansen är underbar. Tillsammans med tydligt moget och sött fruktmaterial pekar det tveklöst mot en fin framtid. Tänk bara när frukten rundas av och sötman djupnar…

Dagen efter, när Gianni Schicchi blåser de snikna släktingarna på gamle Buosos arv, har en mörkfruktig känsla smugit sig in bredvid hallonen: Mörka körsbär och björnbär med magnifik fruktsötma. Tanninerna är lite mer markerade och vinet känns lite eldigare. Jag får ideliga flashbacks till Castello di Brolio från samma år och skyller på de söta körsbären och hinnan av fataromer som ligger som ett sammetstäcke över skattkistan. Men den charmanta parfymen är ohotad.

Det är inget snack om att den här upplagan av la Nerthe är köpvärd. Det är ju jättegott precis som det är, med bara en snabbluftning, och kommer att bli kalas på ett helt annat sätt i sin mogna inkarnation. Hade jag inte lite ost kvar?

//anders

2004 La Spinetta Barbera d’Alba Gallina

juli 31, 2008

Nödslaktad noshörning i dag. Jämngamla systerbarberan Bionzo visade häromveckan lite för många tecken på en snar framtid som trött pensionär, när hennes hela raison d’être varit rollen som flamboyant förförerska. Utryckning! Det ödet ska vi frälsa Gallina ifrån. Till hjälp tar vi grannarna, grillen, välhängd ryggbiff och tomatsallad med hallonvinägersyrad rödlök.

Vi var överraskande oberörda av 2004 Gallina i november. Snygg doft, men lite konstig i munnen, och stryk av utagerande Bionzo i familjekampen. Nu då?

Lugn, bara lugn. Den här gången är den lilla noshörningen, förlåt, den lilla hönan, i toppform. Doften är förförisk och kryddig med körsbärskärnor i anfallet. En touche av mild och ädel ålderdom vilar över intrycket, men det är bara i jämförelse med hur de här vinerna doftar som ungdomar – allt är vitalt och oanfrätt. Gott! Lite choklad och vanilj från faten är väl integrerade, och så finns något tropiskt i den mogna frukten som är svårt – och knappast intressant – att ringa in.

Barberasyran är fräsch och fin i munnen, kroppen slankare än man anar med tanke på den slösande mörka körsbärsfrukten. Gallina går inte lika mycket på knockout som Bionzo, utan är mer lågmält snygg med utmärkt balans. Lite lakrits, fänkål och skoputs sätter nålen i Piemonte. Nästan överraskande elegant, men med bra intensitet i smaken. Helt enkelt den bästa nollfyra vi har druckit från bröderna i Castagnole, om vi bortser från barbaresco. Jag minns inte detaljerna, men undrar om inte novemberflaskan helt enkelt kan ha varit lite varm. I så fall är det slakare lina än vanligt att balansera på.

Det tar ett tag med öppen flaska, men sedan kommer de spinettska nyanserna tassande som huskatter och kryper upp i knät: Bittermandeln, flera inkarnationer av svarta vinbär, och nyskalad banan. Till och med jordgubbar går att hitta i övertonerna. Och så rena och söta körsbär som dominerar eftersmaken.

Inga svaga lårbenshalsar här, inte. Bara det fokus i uttrycket som vi alla hoppas på nel mezzo del cammin di nostra vita. Fast med trädgårdsrosor runt omkring i stället för mörka, läskiga skogen.

//anders

2002 Bründlmayer Zöbinger Heiligenstein Riesling

juli 20, 2008

Instant bliss, west coast edition: Gå till lokala fiskmånglaren. Köp alla skaldjur han råkar ha. Ät dem med hemvevad aioli, efterlängtat sällskap, havsvy och mineralsprängd riesling.

Zöbinger Heiligenstein klingar för en österrikare som La Tâche för en fransman eller Wehlener Sonnenuhr för en tysk, även om de två senare kan ha synpunkter på sällskapet. Bründlmayers tolkning från 2002 ger en strålande finstämd, elegant doft, riktigt sniffevin. Det är ordentligt mineraliskt med lime och citron plus en aning aprikos. Bensinkaraktär har det hunnit få, plus i kanten för det, och en nötliknande ton gör doften än mer intressant.

Österrikisk riesling kan ibland bli lite väl yppig i tyskstämda gommar, men den här är slank och väldefinierad och alldeles underbar. Komplexiteten växer med luft och befrielsen från kylskåpsgraderna. En dröm till havskräfta.

Pang på tungroten… Det är våldsamt fräscht med nästan aggressiv citronsyrlighet, och visst, lime också. Så ungt trots sina sex somrar att det fortfarande kan upplevas som snudd på obalanserat och vi lovar att vänta med nästa. Samtidigt visar sig ursprunget i en relativ rikedom bakom korselden av syror, sockerdrickeriesling med gott om sten i. Luftningen hjälper till med ananastoner och något exotiskt åt guavahållet , den lägger på sig fetma efterhand och blir ett riktigt kraftpaket med storartad intensitet. Och en mycket lång, fin och syrastyrd eftersmak. Apgott.

Trots kraften håller vi oss på den eleganta delen av rieslinghyllan. Hatten av för intelligent vinmakande med öga för detaljer.

//anders

2004 La Spinetta Bionzo vs 2005 Ridge Geyserville

juli 11, 2008

Nu ska det avgöras: Finns det gemensamma drag i vinerna från La Spinetta och Ridge? Jag associerar alltid till den ena när jag dricker den andra, men spricker den romantiska idén under laboratorielampan? Det här är en parallell jag borde ha hällt för länge sedan.

La Spinettas Bionzobarbera från 2004 var vansinnigt charmig i fjol, både på Creutzgatan och hos spinettorna i Castagnole. Nu är den fortfarande mörkt lilaröd, men börjar få tydliga mognadsdrag i färgen. Näsan är så lätt att känna igen, med sina svarta vinbär – marmelad och sommarfräsch buske – och fatiga övertoner av bittermandel och barberanagellack. Den är lika yppig som sist, med mörka mogna körsbär, örtiga kryddor och en söt fikonsky. Doften har egentligen inte skiftat så mycket, möjligen fått ett lite äldre stråk, som förra säsongens syltkrukor, och hallonparfymen har lagt sig.

Geyserville är något så ovanligt som en zin med lagringskrav, och nollfemman är förstås inte klar än. Men de brukar ha en babycharm som lockar till barnamord, och dessutom vill jag ta tempen på den här för att veta hur jag ska hantera syskonen. Doften är, så klart, mycket yngre än italienarens – men de har absolut mycket gemensamt, framför allt i krysset mellan likörtonad spetsfrukt och kryddig ek. Geyservilles lufttorkade fat känns lite mer vaniljtonade mot Bionzons aromatiska profil. Björnbär, blåbär och moreller ger tydlig Ridgekänsla. Och så mjölkchoklad och några droppar likör.

Barberan känns saftig och duktigt syrlig i munnen, vilket förstärks av att frukten har börjat glesna. Mognare drag tar också plats på fruktmosets bekostnad; löv, tobak, tomatplanta. Det är ont om tanniner och huvudintrycket är att vinet inte riktigt har strukturen för lagring. Det var godare i fjol, med slösande rika och högextraherade körsbär och vinbär. Nämnde jag lakrits?

I andra glaset visar Geyserville upp snyggt fokus utan syltboja om foten. Rik frukt är rätt ord, med björnbärsmarmelad och cassis toppat med en snygg pepprighet. Balansen är bra och strukturen ganska fast. Det är uppenbart varför jag gillar Geyserville med mer ålder under korken, när frukten blivit mer dekadent. Visst är den god i dag, men känns som en puppa som en dag får vingar, färger och mönster. 2005 är fyrtionde årgången av zinblandningen, som har 17 procent carignan från 120-åriga stockar och en skvätt petite sirah – ovanligt lite den här gången, eftersom zinfandelfaten hade så ovanligt kraftiga tanniner – och både Paul Draper och recensenterna har verkat mycket nöjda.

Lillebror har inte bara tagit med sig hela familjen, utan hjortfileter också, och dessutom en påse gigantiska kycklingklubbor från pappas prisbelönta uppfödargranne Mowitz i Åkerström. Kanske är det köttet som får vågskålen att tippa över åt Bionzos håll den här gången. Kanske är det syrorna. Kanske, å andra sidan, favoriserar jag bara Italien som vanligt. Och 2005 Geyserville med tre år till på nacken kommer att vara ett strålande vin. Bionzo växer efter hand, luckorna tätas, men nog är det sista valsen och årsbarnet från Gallina-läget hemma ska drickas upp asap.

Det känns i alla fall skönt att alla korsassociationer mellan de här båda producenterna inte bara var hjärnspöken.

//anders

2005 Georg Breuer Terra Montosa

juli 9, 2008

Vadå slut? Va, eh – slut? Musslorna? Öh, okej. Men vi ska ju göra linguine alle cozze, då måste vi ju ha… Du har inga, alltså? Öh, jag tar… makrill, tack.

Efter den uppvisningen i bristande flexibilitet när planerna kraschlandar är det skönt med ett vin som känns tryggt och hemtamt som mammas kökssoffa. Vinst varje gång. Rik och generös doft med citron, äpplen, mineralitet och honung. Home, sweet home. Och mer rieslingbensin än förra gången – den utvecklas snabbt, den här.

Visst är det tämligen sötfruktigt, med fin persikostadga och en hel flaska citronsoda, men balansen är fortfarande så fin att man blir tårögd. Lite besk grape i eftersmaken, någon tysk blomma, krispigt skinn runt fet fisk – och allt är bra igen.

//anders

PS: The real shit upplever man hos Finare Vinare.

2004 Ridge Monte Bello Chardonnay

juli 8, 2008

Vi grillar oss vidare genom den svenska marina faunan, i desperat jakt på tröst för det eländiga semestervädret. En vecka till med 15 grader, blåst och regn, så går inte ens det mest obskyra havskreatur säkert för lågor och tänger.

Till en formidabel havskatt med grillad sparris och citronsmörsås plockar vi fram en tyngre kalifornier. Det har väl framgått förut hur mycket jag tycker om Paul Drapers viner; inte minst förmågan att kombinera generös fatbehandling med elegans och balans. Men här tippar det faktiskt över.

Det halmgula vinet öppnar med en enormt fruktig doft, så tung att den nästan slår över i röda bär. Den kryddiga intensiteten är riktigt attraktiv, bredvid en tydlig smörig fatkaraktär toppad med rostade hasselnötter. Mogna gula äpplen hittar man också, och plommonsylt.

Syran kommer faktiskt först i munnen, men sedan tar de övertydliga faten över. Intensiv rostad ek, nästan terpentin, med smör, marsipan och hela barnkalaset. Kärnan är byggd av riktigt mogen och söt frukt med övertoner av mörka mogna citruskusiner. Dessutom finns en udda men tydlig mintton. Generöst och kraftigt är det, inte helt ur balans men lite väl klumpigt i faten på ett ovanligt sätt för ett vin från Ridge.

Jag tror att jag ska hålla mig till Drapers röda, som jag aldrig blivit besviken på. Till och med zinfandel, Kaliforniens egen tårtbotten, får elegans och ryggrad hos Ridge. Och när man vill ha stöddig cali chard finns fortfarande Melville – 200 spänn billigare och friskt som en havsbris i jämförelse. Succé igen härom dagen till (grillad…) lax och kall basilikasås.

//anders

1998 Château Smith-Haut-Lafitte

juli 7, 2008

Ah… Nothing like a decent lunch claret, now is there, old chap? Vi dukar under häggen, kokar färskpotatis, bryner fjolårssoppen och skedar rundhänt med brynt smör över torskfiléerna. Sommarlunch att tråna efter i november. I vanliga fall hade det väl blivit kranvatten till, får man erkänna lite rodnande, men vi tar min vinnördiga far med hustru till ursäkt för att slakta en liten gödd kalv från skåpet.

Plus Graves que Graves, brukar det heta om SHL. Jag läste en artikel i Decanter för ett tag sedan där Daniel och Florence Cathiard fick beröm så att det lät som om de räddat världen och inte bara ett illa skött slott i Pessac-Léognan.

Oj, så mörkt; tätt ända ut i kanterna och bara minsta antydan till mognad. Vinet har fått två timmar i karaff – och doften ger sig på näsan som ett knogjärn av sammet. Det handlar framför allt om en tät och vansinnigt fin fruktprofil, med varma drag av körsbär och björnbär över den vanliga cassisen. En välgjord och ädel doft, svår att slita sig från trots aningen om att det möjligen kan smaka bra också.

Vi bockar av en cigarrlåda och en kaffeton på väg mot en diskret och välklippt gräsäng längst bak i bilden. Dessutom finns en aning järn och ett köttigt drag som växer med tiden och som jag verkligen gillar. Undrar om några av de flyktigaste aromerna egentligen hade velat vara i köket och inte på gården? Vi offrar dem utan att blinka på sommarlunchens vindsmekta altare och nöjer oss med resten.

Munkänslan är nära nog perfekt, lätt och saftig. Vi häller mer brynt smör på torsklamellerna och allt sitter ihop som en dröm. Det är mycket syrligt, en smak som ligger ett par varv efter doften. Tio år, quoi? Surely you jest.

Tanninerna är superfina och faktiskt ganska diskreta trots ungdomen i munnen i övrigt. Mitten känns lite vek i början, men kommer i balans efterhand och helhetsintrycket blir extremt elegant. Den förfärliga gamla klyschan feminint kommer inte över mitt tangentbord, men det är det här farbröderna menar. Syrlig rödfrukt överallt, men med en ädel finess och absolut ingen brist på kraft. Den järnklingande eftersmaken har också något rökigt över sig, och en örtbukett med anstrykning av mint. Och en marmeladfruktig känsla att sitta kvar och suga på.

Grand cru classé slår ändå kranvatten, det gör det. Och ni som som aldrig har druckit er bordeaux à la norvègienne, till (den odlade) torsken, har åtminstone en upplevelse kvar i livet.

//anders

PS: Ursäkta bildslarvet… Bilden på flaskan med den blå skölden finns i kameran som finns på andra sidan Sverige. Semesterlogistik och vinbloggnde går inte ihop.

2005 Domaine Le Sang Des Cailloux Cuvée Doucinello

juni 3, 2008

Ja ni, den svenska vinbloggosfären… En outtömlig källa till upplevelser, en massgrav för goda föresatser. I ett majsläpp packat som en piñata med godis lyckades jag stå över Doucinello. Tills jag läste den här posten. Och den här. Och den här. Sluta. Jag ger mig.

Den hjärteknipande historien om hur de tre döttrarna Doucinello, Azalaïs och Fioreto turas om att ge namn åt cuvéen i strikt rotation har ni redan läst bakom länkarna. Fast man undrar över familjen Férigoules smak för kvinnonamn – vilken trio! Låter det inte som häxorna i Macbeth, ungefär? Ungt och mörkt åt det blå hållet är i alla fall vinet, och doften inte mindre ung och mörk.

Med ett minimum av luftning är det eldighet, klister och aromatiska fat med kaffe som ligger överst. Men under skiner en intensiv mörk frukt, lite likörtonad, som av nykrossade bär. Det är massivt, ungt och lite överväldigande. Lakrits och örter är det gott om, med sydeuropeisk pinjeskog och plorsbär.

Den här gången överträffar smaken doften. Mineraliskt och köttigt intar vinet munnen, men med en smidig munkänsla även om alkoholen är rätt offensiv. Sötfruktiga körsbär och plommon samsas med kött, lever och järn, med en extra hästsko att suga på i eftersmaken. Lite portvinsvibrationer får man ibland och faten – trots jäsning på betong och mindre än ett år på stora, använda fat, det vill säga nästan ingenting – är rätt påtagliga. Strukturen är strålande, och kärnbeskan påtaglig, tillräckligt för att motivera en varning för de känsliga. Däremot, om man ska jämföra lite, känns vinet inte alls så funkigt som Frankofilens flaska verkar ha varit, och F&V:s tobak hittar jag inte så mycket av; annars är vi rätt överens.

Det här flickebarnet bär på en enorm potential, men är ungt och bråkigt i riktig trotsålder. Det blir mörkaste kylskåpet över natten och handfast uppfostran i karaff dagen efter, innan vi grillar lammkotletter och gör sommarens första potatissallad med hallonvinaigrette. En del animaliska toner kryper fram ur vrårna, stall och annat härligt ofint. Samtidigt ger den rena frukten med sig lite och charmen klingar av, så det är ingen metod att rekommendera. Men trots att Doucinello bjuder motstånd är det ren njutning redan i dag. Och herregud så roligt det ska bli att plocka fram nästa flaska om, säg, tre år.

//anders

2001 Rosa Bartolomé Primitiu de Bellmunt

maj 18, 2008

Priorat har ju varit hett rätt länge nu, har man förstått på alla som överhuvud taget skriver om vin. Så jag slutar slå lovar kring den här flaskan och hoppar på tåget. Jag har druckit flera Prioratviner alldeles för unga och knutna, om ni undrar varför jag velade så länge.

Sextio procent grenache, resten carignan, fast katalanerna envisas förstås med garnatxa och carinyena och talar gärna om hur idiotgamla stockarna är. Och visst stämmer Primitiu de Bellmunt med min bild av Priorat. Torkade frukter och en allmän känsla av varm sol kommer först. Här finns en särskild hallonton som skvallrar om grenache, torkade körsbär och rätt oblyg alkohol. Det står 14 procent på hemsidan och 14,5 på flaskan, så runt 15 känns väl som en vettig gissning.

Rätt komplext vin, det här, och doftkatalogen fylls på: Lite gammalt trä, en aning lösningsmedel, jordgubbe, ordentligt med torkade örter, lakrits, allt mer russin med tid i glaset. Hela tiden kvar i gamla världen. Och så förstås läder och tobak – när drack du senast ett sju år gammalt rött under 500 spänn som inte doftade läder och tobak?

Jag gillar närvaron i munnen och det är rejält drag i både syror och tanniner. Kroppen är inte särskilt stor trots alkoholen; vi får fin, mörk och något torkad frukt med lite dammiga drag. Ett stråk av ceder är inte det enda som påminner om bordeaux. Likörfrukten har nästan helt gått över i mognadstoner.

Det är som en skafferiblandning på en rad andra ärevördiga europeiska områden. Om man får överlag traditionella vibbar, och tänker på Bordeaux, Italien, rhônsk syrah och Châteauneuf-du-Pape samtidigt, är nog Priorat ingen dum gissning.

//anders

PS: Ni som bor runt Fridhemsplan har väl upptäckt att Daglivs har börjat hängmöra sitt eget kött i ett slags gladiatorbur bredvid charken? Ofta rätt dyrt, men nu sitter vi där med tumstjocka t-benstekar med tjock gulnad fettkappa för under 300 spänn kilot. Fingerlickingly good. Skamset smackande sitter man till slut och äter bara fettrand.

PS 2: Divine hällde i oss ännu mer Sine Qua Non häromdagen. Post kommer, men det tar tid att randa ut större provningar när ens vänner ska hålla på och gifta sig hela tiden.

1993 Zilliken Saarburger Rausch Spätlese

april 20, 2008

Rieslingexpressen tuffar vidare. Den här gången är det femtonårig spätlese som dyker upp i mellansläppet och skriker på smakprov. Jag älskar att kunna dricka fullmogna viner direkt från hyllan, och ska man jobba klockan sex morgonen efter skadar det inte om det står 7,5 % vol på etiketten. Och köper man ost slipper man laga mat, vet ni.

Zilliken, med förledet Forstmeister Geltz efter farfar som var skogsmästare åt den preussiske kungen, hör hemma i Saarburg, vid Saar (duh…), och producerar hela paketet: Från vardagskabinett till små dyra flaskor som får extra lång guldfolie på halsen och 98 poäng av Gault-Millau. Och den bästa gården ska vara just Rausch, som ligger inne i Saarburg på echtdeutsches vis.

Vinet är tungt och oljigt i glaset, med en hel del grönt kvar. Det öppnar med fullmogen rieslingdoft, mättad med petroleum och en del mineral – men sedan går det mest utför. Frukten är sött persikotonad men förskrämt liten, och leder sekundsnabbt till det dammiga och dävna gamla pappersarkivet. Onda aningar vaknar. Minnet av den genomblöta korken också. Vade retro, satana…

Syrorna är aggressiva trots åldern, vilket är okej i mitt hus om de har frukt att luta sig mot. Här finns mest kartiga äpplen och lite lime och litchie bredvid en medelstor sötma, men det är rätt tomt i mitten. Gummitonad bensin svävar ovanpå, men det hjälper inte. Eftersmaken är besk och kort, dammig och lite oren. Inte uppenbart defekt, men man anar en uppväxt som gått lite snett; ni vet, destruktiva miljöer, tidig folkölsdebut och så vidare.

Gammal riesling är alltid lite tysk roulette, men en kula i tinningen lär vara onyttigt även om man är beredd på risken. Tur att munster och tomme de Savoie är gott ändå.

//anders