The Cali Reports #3: Bond

Skugga, lövverk, fåglar. Rakt fram en dalgång så dödande vacker att det tar emot att gå in och prova vin. På andra sidan helig mark för kalifornienskallar: Harlan Estates pussel av vingårdar.

Uppför och nedför kullen löper de, kors och tvärs, inflätade i ekskogarna som har givit namn åt Oakville ett stenkast österut. Så fick det bli när fastighetsmagnaten Bill Harlan gav sig tusan på att göra världens bästa vin, och köpte ihop mark ovanför Martha’s vineyard på det som kallas the Rutherford bench. Med det dyrbara lapptäcket framför sig som illustration känns det absurt att man inte skulle kunna fånga vingårdarnas särskilda förutsättningar i flaskor.

Bond 1

Ändå är det lätt att hitta folk i Kalifornien som rynkar på näsan åt terroirtänk. Ett stråk i debatten: ju fler påstådda mikroklimat, desto rörigare. Napa Valley ska inte vara Bourgogne; fransmännen har haft tusen år på sig att get their shit together och göra begripligt vin. Dalen har 14 underappellationer och fler på gång, andra tycker att det borde vara en. Chuck Wagner på Caymus sträckte sig till tre i Wine Spectator härom året: den platta dalgången för sig, bergssidorna (hillside vineyards, ett nästan religiöst koncept i Napa) för sig, och så Carneros. Han för fram en vanlig åsikt: vinmakaren avgör hur ett vin smakar, inte några hundra meter hit eller dit. Den som väntar sig att marken plötsligt ska få liv i ens jäskar kommer att vänta förgäves. Hittepå.

Det finns en del hygglig argumentation i det lägret. Det finns också vulgära gaphalsar som tycker att terroirkonceptet är mysticism för inavlat eurotrash, men vi kan strunta i dem. En del vinmakare vill inte att myndigheter ska dra pennstreck på kartan som drar med sig förutfattade meningar om hur vinet ska smaka, och pekar på franska kolleger som förtvivlat slåss mot medeltida byråkrati för att för göra intressant vin. Accepterar man en klassisk stil som marken står för – hej, Pauillac och Chambertin – accepterar man vad tidigare generationer har bestämt sig för och tar på sig en gyllene tvångströja. Och förresten: din mark är en del av område X – says who? Som Bill Harlan sade till Lettie Teague när hon ville prata kultkalifornier:
— Det skulle vara närapå omöjligt att skapa ett klassifikationssystem i en demokrati.

Men vare sig man låter diskussionen handla om appellationer eller inte går rörelsen hela tiden mot mer terroirtänkande i Kalifornien. En väg till personlighet. Vinmakare vill tolka sin vingård med alla dess förutsättningar, och berätta det för världen. Spelare som Napa Valley Vintners och Appellation America lägger ned stort arbete på att övertyga konsumenter om Napas nyanserade palett och understryker gärna att man hittar ”mer mångfald inom vinodlingen i Napa Valley än i Médoc eller Côte d’Or.” Vinentusiaster känner hur det pirrar lite i magen av namn som Eisele, To Kalon, Martha’s, Pisoni. Men att importera europeiska tankesätt har aldrig varit självklart i landet som ställde till med tekalaset i Boston.

Jag tror att det är i det ljuset man ska se Bond Estates. När Bill Harlan och Bob Levy fick sina första hundrapoängare av Parker för Harlan Estate var de redan igång med att rota fram vingårdslägen som kunde kallas dalens premiers crus. Harlan Estate gör ett vin från sina lägen, nu skulle Bond handla om specifika platser. Ingen gård är större än tre hektar. De två första debuterade 2004, i dag finns fem viner i en portfölj som siktar på sex. I allt material finns till och med en plats ledig till den sista etiketten.
— Bill Harlan har hundraårsplaner för alla gårdarna, säger Bree Dusbiber, medarbetare på både Harlan och Bond som tar emot i den silade skuggan under den magnifika eken.

Hon har sett utsikten förut och klarar av att prata och titta samtidigt. Rekryterad från Thomas Kellers restaurangimperium, ett halvår innan Bond 3Bonddirektören Paul Roberts gjorde samma resa. Bill Harlan verkar få det han vill ha. Tvärs över gårdsplanen från den gamla eken ligger anläggningen; riktigt vacker, en stor alphydda med panoramafönster mot dalen. Om Tognis caberneter kommer från en riktig bondgård med lite grovhuggna kanter är detta sinnebilden av en smakfull lyxresort med vinprofil. Inte ologiskt för Harlan som tjänade massor av pengar på en country club för extremt rika människor innan han gav sig på vinvärlden.

— Det handlar om att visa kunderna vägen. Vi har inte haft i närheten av samma tid på oss som de klassiska regionerna i Europa, säger Bree Dusbiber och visar vägen genom källaren, förbi ändlösa rader av ny, doftande fransk ek, som bukstinna gödsvin med röda gördlar. Här anar man en av förklaringarna till priserna. När sex stora jäskar i ek nyss såldes av, efter en eller två skördar, kostade de uppåt 10 000 dollar – på andrahandsmarknaden. Och så fatlagringen, omkring två år på nytt franskt för alla vinerna. Stora delar av den redan låga avkastningen säljs av anonymt i bulk, och ytterligare en bra skvätt som inte klarar ribban blir andravinet The Matriarch – som går för tresiffriga belopp i dollar.

Den som vill skälla Bond för pretentiösa har inga problem att hitta ammunition. Det finns inte ett hår av Jante i projektet, från den uttalade ambitionen att hitta Napas grands crus, till utskick som kostar flera vanliga flaskor vin, till den värdepappersinspirerade gravyren på etiketterna och den femstjärniga anläggningen. De rörde upp känslor när nollsexorna erbjöds till listan i våras: 275 dollar per flaska plus skatt och frakt krockade rejält med den ekonomiska verkligheten. Det finns många välbärgade människor i USA som köper osannolikt mycket toppvin, men krisen har sänkt värdet på deras tillgångar och det är inget snack om att det är lite svårare att sälja dyra flaskor just nu. Dessutom säljs inte Bonds viner separat: minimiköpet är alltså en flaska av varje. Inalles 1 375 dollar; minst det dubbla om du alls vill kunna följa vinets utveckling. För vin som kostar mindre på andrahandsmarknaden och inte har hunnit bevisa någon lagringsduglighet ännu. Hos andra kultvinerier köper folk sin tilldelning slaviskt för att inte ramla av listan – här vittnade många om att de fortsatte att få erbjudanden trots att de aldrig köpt någonting. 1982 Cos d’Estournel eller ett femtedels fempack uppifrån Oakville Grade? Utsikten ingår inte.

Bond 2

Men vinerna säljs. Och samtidigt kan Bond åka pulka på Harlan Estates stålblanka sköld. Här som där gör Bob Levy och Michel Rolland vinerna, även om Cory Empting är på väg att ta över som huvudansvarig på Bond. Metoder och noggrannhet är desamma. Harlans lista är en sådan som folk ställer sina nyfödda barn i kö till. Jag har pratat med kunniga människor som tycker att Bonds viner är bättre än Harlans, och inte ser någon anledning till att de skulle utvecklas sämre med ålder. Robert Parker, som erkänner att han brukar hålla igen med betygen till nya viner, har varit ganska entusiastisk över Bond, med förkärlek för St Eden; The powerful, 60-second finish provides the full monty, 97 poäng.

Ett problem i varumärkesarbetet är att många ser Bond som Harlans andravin, inte som det där försöket till terroirmärkt toppcab. De är inte helt glasklara själva, organisationerna flyter ihop.
— Bill Harlan skulle helst se helt olika namn på listorna (för Bond och Harlan Estate), men de är klart att det inte går, säger Bree Dusbiber.

Bond styr mycket av vingårdsarbetet, även om det talas om ett slags 50/50-arrangemang med ägarna. Själva namnet symboliserar banden mellan huset och de olika vingårdsägarna – i princip personliga vänner till Harlan – och de talar gärna om synergin som uppstår när båda parter vill något. Hundra års sikt, ni vet. Vi provar det senaste tillskottet i portföljen, 2006 Quella, vid fönstret mot paradisdalen och pratar om det sjätte vinet som ska bli den sista biten i Harlans-Levys-Rollands terroirpussel. Flera platser provas just nu, vin tillverkas redan av druvorna, men Harlan chansar knappast med sådant här och det lär dröja ett antal årgångar till innan nummer sex presenteras.

Bree Dusbiber är professionell, sympatisk, och bra på utpräglat säljsnack. Men man får nog tro henne när det handlar om jakten på den sista vingården. Ska någon hitta en oslipad diamant i genomgrävda Napa är Bob Levy en man med låga odds.
— De kan verkligen Napa som sina egna byxfickor.

*

2006 Bond Melbury
Ett av de två originalvinerna som såg dagens ljus med årgång 1999. Knappa tre hektar i sydläge, hyfsat högt ovanför Lake Hennessey med stenblandad lera.

Jag gillar det här. Kryddig och mjuk doft, komplex och vacker rödfrukt, åt körsbärshållet snarare än det tunga cabernetspektrumet. Lite blomtoner på toppen, och finns det inte lite mint i bakgrunden? Smaken lyckas förena smeksam mjukhet med rejäla unga tanniner och syran ger fräscht lyft åt rödfrukten. Slipat, snyggt och välgjort, redan skapligt drickbart, och känns lite Bourgogneinspirerat. Tusan om inte charmiga Melbury är min favorit bland de fem ändå.

2006 Bond Quella
Första flaskorna av Bond #5, från en gammal flodbädd täckt med tuff på 300 meters höjd i kullarna kring östliga Spring Valley. Lågavkastande gård som ger små druvor i små klasar, odlad sedan 1998 men alltså inte okejstämplad förrän nu.

Doften ger elegant mörk frukt i en egen, lite trevligt jordig stil, lite skygg ännu. Här finns gott om kol- eller grafittoner, som en penna när man har tuggat bort träet, och lite chokladfat. Smaken är utpräglat sötfruktig, skogsbär och hallon toppat med jord, och eftersmaken ekar av samma blyerts som i näsan. Det här vinet är en udda upplevelse, spretigt och inte riktigt i balans, till skillnad från husets andra viner som är rätt trevliga som unga och oförlösta.

2006 Bond St Eden
Nu är vi nere på Napa Valleys botten i trakterna av Oakville, alltså lite varmare men å andra sidan i norrläge. Röd, järnhaltig jord.

Betydligt mer öppet, mer parfymerat med uttrycksfulla topptoner. Gräddig mörk frukt, generöst med ek, sandelträ och några örttoner. Mjukt i munnen med en syra som jag först upplever som för låg, men som kickar in sent på ett lite udda vis. Annars smakar det idel ung och fräsch frukt med påtagligt fatig eftersmak, och i dag saknas uttryck och personlighet.

2006 Bond Vecina
Kalkstensvinet från granngården som gjorde Melbury sällskap när Bond debuterade med nittioniorna. Sluttande östläge på dryga fyra hektar.

Mm, det här är fortfarande min flaska, trots locktonerna från Melbury. Purpurfrukt; nyanserade vinbär, nyrörd marmelad med djup och krydda. Det är en stor, komplex och intagande doft, med löften om mineral och nybuteljerade asfalttoner. Smaken strålar av söt frukt, mosade svarta vinbär och en aptitretande kant där vi saknar engelskans savory i vårt språk. Den här upplagen av Vecina är lätt men mycket intensiv, med mindre tyngd än nollfemman men ordentlig tanninstruktur. Jättegott i dag; kommer att bli ett grymt vin om ett antal år när fler nyanser kommer fram och smaken hinner ikapp doften.

2006 Bond Pluribus
Vildvuxna, yviga stockar 300 meter upp på Spring Mountain, yngst i familjen innan Quella kom till i år. Fatjäst med hela klasar i jäsningen.

Rätt bordeauxlik doft med ceder, gräs och örter, allvarlig som en överstepräst med en duktig kropp av cassis, björnbär och plommon. Tallskog och mint kompletterar, och så gott om fat som är ganska råa i dag. Stort, tätt och tufft i munnen – fantastisk frukt och hemska tanniner, som ung, modernt utgjord, supermogen bordeaux. Parker säger 25-30 år, och nog krävs det lång tuktning för den här besten.

*

På amerikanska frukostbord står ofta en särskild typ av syltburkar, lätta att känna igen. Locket består av en ring och en separat platta, som måste ha fläckat ned många överraskade svenska byxor. Här står burkarna beredda att hamra in budskapet om Napaterroir, i givakt bredvid varje flaska, fyllda med jord från varje vingård. St Edens rödmatta burk sticker ut.

Har Bill Harlan lyckats ringa in Napa Valleys grands crus? Kanske. Han säger själv att det lär ta åtminstone 20 år till innan någon kan svara på det.

//anders

Tidigare i serien: Luc Morlet, Philip Togni.

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

22 kommentarer på “The Cali Reports #3: Bond”

  1. zwampen Says:

    Stunning Napa report again Mr Wennerstrand! Kan faktiskt vara så att Bond överglänser storebror och andra mer omskrivna och upphausade ”elefanter”?!
    Om 1,5 vecka bär det av till dalen, besöken har MJ spikat, restaurangerna har blivit ombedda att slipa knivarna och löparskorna är nerpackade.

    Cheers


  2. Anders,

    Jag lyfter på hatten för en lysande rapport (och förbiser de smärre faktafel som egentligen inte betyder något).
    Jag har haft ynnesten att besöka Bond och Harlan ganska många gånger, och ställde nyligen upp Bonds alla viner mot Harlan. Gjorde du också det? I så fall, vad tyckte du om jämförelsen i årgång 2006?
    Jag blev fullkomligen överrumplad av hur fenomenalt stor och mäktigt bra 2006 Pluribus var – i mitt tycke minst lika bra som 2006 Harlan, och troligen till och med det större av de två.
    I sanningens namn ska jag tillägga att jag, efter många år i Napa Valley, har en stor tilltro till olika terroir i den lilla dalgången. Bond (och Nickel & Nickel) har båda visat starka prov på detta.
    Att sedan Harlan Estate är dalgångens Premier Grand Fucking Cru Classé, det råder det ingen tvekan om.

    Ser fram emot fortsatta rapporter.

  3. anders wennerstrand Says:

    God morgon pojkar. Det är inte utan att man kan bli lite avis på er som har allt framför er i stället för bakom… Det är en fin liten dal de har där.

    Nix, ingen Harlan den här gången, så den raka jämförelsen saknar jag fortfarande. Hade varit kul att väga dem mot varandra.

    M, om din goda uppfostran och diskretion hindrar dig från att peka ut faktaschabbel inför öppen ridå är du välkommen att mejla mig, så kan jag städa upp ;-)

  4. Vinosapien Says:

    god morgon anders,

    återigen tack för en briljant och lärorik vinupplevelse!

    en bra adress i danmark för de som är intresserade av godsakerna (gäller även morlet och togni).

    http://www.bergmanvin.dk/


  5. Hej Anders!

    Än en gång mumma från din sida och en skön start på min dag! Bara att inse min plånbok inte räcker till alla dessa makalösa vinupplevelser som världen bjuder på. Harlan står fortfarande på listan över ”things to do” och nu fick ju Michel mig att lägga till Pluribus…

    Någon som har ett läskigt välavlönat jobb att erbjuda mig?

  6. Winepunker Says:

    Ah! Bond. Jag var oerhört imponerad av alla Bond (även den äldre Vecina från 1999) när Gunnar & Paul ställde upp 2005-orna. Speciellt Pluribus visade exceptionella kvaliteter och var oerhört lovande. Är nu 2006 ännu bättre, tja, då är det helt enkelt ett vin av absolut världsklass med klar potential att bli i sanning stort. Man hoppas innerligt att få chansen till en mogen provsmak i någon framtid…

  7. anders wennerstrand Says:

    Tack VS. Bergmans hemsida har jag inte kommit in på på hela dagen, men googlecachen ser okej ut, så det löser sig nog med tiden.

    Niklas, visst är det jobbigt? Snart får vi sluta läsa så mycket… Och dessutom ska det ju inte bara vara välavlönat, utan slött därtill.

    WP, helt rätt – det ska bli sjukt spännande att smaka på de här när de har mognat, om man får chansen. 1999 Vecina var superfin, fast rätt snabbmognande om man jämför med Harlan. 2006 var slutna nu jämfört med nollfemmorna i våras, så jag har svårt att riktigt jämföra dem, men åtminstone Pluribus är nog helt i paritet.

  8. Konjären Says:

    Hatten av för ett genuint välskrivet och riktigt inspirerande stycke vinprosa. Du lägger i mitt tycke en stor del av den svenska vinskribentkåren i lä med din välsvarvade stil! Det är något i din ton och ditt anslag som tilltalar mig enormt – keep it up!

  9. emanuel Says:

    Tjenis!

    Fan vad bra skrivet, betydligt bättre än många
    Vin journalister.
    Det är som något roligt i texten hela tiden, man vill bara läsa mer.
    Och så ska bror duktig (jamis) ge dig en klapp på huvudet och säga
    du har än lite kvar upp till min klass, det är några faktafel i denna text.
    Kanske har du mindre erfarenhet utav att prova vin men du skriver så f.. mycket bättre än Michel.
    Jamis krönikor i LG orkar man ju inte läsa fullt ut, man snabbläser de för att komma till poängen, orkar aldrig läsa igenom ett helt kapitel som Jamis författat för det är samma tempo i hela texten, som att han får lön efter hur många sidor han skriver för man skulle kunna korta ner hans texter i LG med 30 procent.
    Sen ska han verka vara lite ”finare” på något sätt. Det ska tävlas om de s.k. ”stora” slotten, ställde du också upp Bonds viner mot Harlan, vem fan har möjlighet att göra det Jamis? Jag har provat Harlan i 20år yada yada yada. Bara för att visa att han är ett huvud större. Varför ens skriva sådana saker, måste visa att du är bättre än en amatör, rädd att bli av med jobbet?
    Nä lägg ner och tro att du är så mycket mer och köra den där översittarstilen som du har.
    Vi vet att du besitter stora kunskaper/erfarenhet inom vin men
    Om du läser detta Anders Engqvist, låt Wennerstrand skriva Jamis krönikor ist så kanske jag kommer tillbaka som prenumerant. Men bara om ni sparkar Melleden också.

    Ha dè
    Emanuel

  10. Björn Says:

    Hm, nu tog herr Emanuel in rätt mycket luft och gav Michel en rejäl omgång, men även jag kan hålla med om att man fick intrycket att någon läst en viss bok av Tönis Tönisson lite för många gånger.

    Anders, du inte bara tillhör A-laget, du är A-lagets playmaker och avslutare i en och samma person.


  11. Grymt igen Anders.
    Att blanda humor med fakta och behålla pennan vässad är få förunnat.
    Och ni behöver inte ta omvägen via Danmark för att köpa Togni, Harlan, Bond, Morlet och andra godbitar.
    Det är bara att anmäla sig på http://www.divine.se
    hälsar Gunnar som är lite låga för att håjeff har åkt ut på straffar mot Sarajevo.

  12. Björn Says:

    Gunnar, dörren är öppen nu så det är bara att passa på att lista vad du har att erbjuda som inte finns i SB’s sortiment. Priserna är normalt sett inte för oss vanliga dödliga, men i dylika trådar har bloggosfärens läsare och författare tidigare enats i kraftansträngningar för gemensam njutning. Det kan vara värt ett försök…


  13. Emanuel,

    Just for your information … (om det nu för DIG inte är lika självklart som för ALLA andra som läser Anders grymma blogg … Han är helt enkelt ett UNIKUM!). Och jag har ALDRIG kritiserat Anders, tvärtom.

    Om du vill bråka med mig, lär dig skriva först.
    Dessutom … för mig verkar det ointelligent att ens läsa mig om man tycker så illa om mig som du gör. Men vad gör det mig …

    Ett tips … Gör något NYTTIGT själv. Jag lovar att jag ska vara intresserad, åtminstone EN gång.

    *ler*

  14. Winepunker Says:

    Emanuel, det är lätt att dissa etablissemanget (jag hör det gärna och ofta själv) men man måste ge Michel åtminstone ett uns av erkännande. Inte för att de alster han producerar i LG (själv läser jag inte LG som jag ogillar utan hans blogg som jag tycker är betygligt mer givande) utan för att han mycket oblygt visar en närvaro i bloggsfären.
    Att som etablerad vinjournalist sticka ut hakan och (regelbundet) få den tillslagen visar på ett visst mått av mod (eller som alla bloggare, oförstånd, mig själv inräknad), och det skall alltid respekteras.
    Det skulle vara kul att se BGK och andra gammelgubbar sticka fram hakan på samma sätt.

    Så till Gunnars sortiment, det mesta finns och blir alltsom ofta tillgängligt, tyvärr med ganska höga priser (nu bedriver ju Gunnar en affärsverksamhet bevars, och pundarna verkar ju köpa). Rariteter som Colgin 2006 IX Proprietary Red, hela Bond 2005 & Levy McLellan 2004 var del av senaste utskicket, om man mot förmodan har en förmögenhet över. Lite tunnt med erbjudanden har det dock varit på senare tid, vi får se om de vaknar till i höst.

  15. Björn Says:

    Det är mycket möjligt att det finns fler skribenter, som till skillnad mot Michel valt att inte blogga, som följer utvecklingen på de främsta och mest frekventa oberoende vinbloggarna. Jag kan i så fall förstå att de väljer att inte ge sig till känna med tanke på att klimatet på internet är hårt och direkt. Käftsmällar delas ut mer än gärna till alla skribenter, oavsett forum, som råkar stava fel mer än en gång eller råkar snubbla med fakta eller formuleringar.

    Michel, tack för ditt mod och din närvaro, även om också jag blir lite ”pissed” på det du uttrycker ibland, eller hur du uttrycker dig kanske. Det är svårt att veta om ditt ego är så stort som man kan få för sig ibland och det kan vara svårt att vara nyanserad. Jag kan kritisera, men skulle aldrig be dig försvinna från vare sig bloggosfären eller någon annan stans. Man läser det man vill läsa. Keep up the good work.


  16. Björn och Winepunkter,

    Tack för era ord. Nej, mitt ego är inte särskilt stort, däremot min dumhet att hela tiden uttrycka mig. Jag tycker diskussionen alltid är intressant och söker den oftast genom provokation. I slutändan, när man har retat upp folk och väckt känslor, brukar det bli en väldigt bra gememsan diskussion.
    Att jag har valt att blogga är just för att man får ett direkt möte – på gott och på ont – inte för att jag tror jag kan bidra med annat än det jag själv har i glaset för stunden. Jag ser inte mitt nätskrivande som något värdefullt eller journalistiskt, inte alls, utan mer som en lössläppt form av samtal om vin, om personliga och inte alltid djup grundade åsikter eller upplevelser.
    Dessutom har jag faktiskt fått det stora nöjet att ”lära känna” många oerhört duktiga bloggar som jag tycker tillför Vin-Sverige otroligt mycket.
    Anders W är utan tvekan en av Sveriges allra vassaste vinskrivare … jag kan bara önska att han tog plats i den etablerade vinskrivarvärlden. Det skulle uppgradera min bransch ordentligt.

    Till sist handlar allt om vin enbart om personliga reflektioner. Att tro att en person sitter inne på den slutliga lösningen och sanningen är befängt.
    Ju mer diskussionen hålls vid liv, och ju fler (och gärna initierade och passionerade) som håller den vid liv, desto bättre för oss alla.


  17. Jag kan också tillägga att jag har pratat med ”flera av de stora” (förlåt ordvalet) vinskribenterna om just bloggande. Jo då, de följer bloggarna till ganska stor del, men få av dem vill eller vågar ge sig in i diskussionen. Jag vet också varför. Alla är inte lika dumdristiga (nej, inte modiga) som jag som ger mig i det getingbo där man blir stungen till höger och vänster. Jag och mina ”kolleger” vet att vi inte är särskilt uppskattade eller respekterade bland vinbloggare, men det stör inte mig.
    Som sagt – diskussionen är rätt intressant. Och jag tar tacksamt emot de käftsmällare jag får. Kanske en dag blir jag from som ett lamm av dem.

  18. Björn Says:

    Michel, jag tror som flerårig vinbloggläsare mig veta att de ”stora” inte behöver vara rädda för Sveriges vinbloggare. Du känner ju själv flera av dem personligen och de förefaller ju vara sunda och balanserade människor, även om de har åsikter. Hotet kommer ju givetvis snarare, eller kanske, från den stora läsarkretsen. Många av dem har en del att förklara, och det är sannolikt det som gör att de klokt nog håller sig borta;-)


  19. Kloka insikter Björn!

    Jag har levt i vinvärlden i strax över 20 år, och förr i tiden var det budenkelt att vara ”expert”, till och med för mig som såklart var rookie. Det fanns ju knappt någon fakta att få tag på, såvida man inte åkte direkt till egendomarna – och det var få som gjorde det.
    Idag är det helt annorlunda. Vem som helst (nästan) kan närsomhelst få en rätt skaplig och riktig bild av ett vin, en vinegendom eller en region. Det skrivs spaltkilometer överallt. Dessutom reser vi mycket mer idag.
    Under åren har jag haft det stora nöjet och glädjen att utbilda kanske 1500 sommelierer och sett hur intresset för vin har ökat lavinartat. I takt med det, har också kunskaperna ökat dramatiskt. Vi är idag, överlag, väldigt duktiga på vin här i Sverige.
    Tittar jag på mina ”kolleger”, har få av dem utvecklat sig själv i den takt som kunder, vinköpare och läsare har gjort. Förr kunde jag svara på alla frågor om i stort sett allt – idag får jag verkligt avancerade och initierade frågor som jag inte har en susning om. Det är just häri som skribenter (och inte bara i Sverige)möter patrull. Vi måste antingen studera ämnet ännu mer och djupare, eller specialisera oss. Annars hänger vi inte med i utvecklingen. Just det har många skribenter till slut förstått – därför håller de sig undan. Dessutom finns det såklart alltid en risk att diskussioner uppstår, och jag tror att många av oss är rädda för att ”tappa ansiktet”, och bli avklädda som okunniga.
    Det här insåg jag för många år sedan, trots att jag lägger ner flera timmar varje dag på läsning och dessutom reser över 2 månader om året i vingårdar. Jag bantade helt enkelt ner ”mitt vinkunnande” till ett par områden, för att hinna med att bli duktig, och för att ha en ärlig chans att följa med i utvecklingen.
    Tittar på bloggskrivarna, ser man överlag just den här nischningen – det köps, provas och skrivs egentligen bara om sådant som man redan från början verkar ha ett särskilt intresse i. Då blir det också så initierat att det är intressant att läsa. Du har helt rätt i att skribenterna inte i sig är ”rädda” för bloggarna – däremot för den ofta svidande kritik mot skrivarskrået som kommentatorerna levererar.
    Den träffar såklart mig också – och det tror jag är nyttig för min personliga utveckling.

  20. anders wennerstrand Says:

    Först ska man sova, sedan ska man jobba, och plötsligt är det fullt av diskussion på bloggen som man inte har hunit kika på… Det glädjer mig att det rör på sig.

    Hur som helst, jag tycker att kommentatorer får stå för sina egna åsikter, så jag slänger mig inte alltid in i mitten även om jag uppskattar diskussionen. Emanuel, först av allt ska du ha tack för uppmuntran, det glädjer mig verkligen. Jag kan i någon mån förstå att man kan uppfatta Michel som du gjorde, men jag känner honom och vet att han uppskattar det jag skriver, så jag gör inte den läsningen. Och vi har rett ut vad han menade; mindre anmärkningar av tydlighetskaraktär, typ, så det är avklarat.

    Det är kul att ha er här allihop.

    Gunnar, det är inte helt lätt att vara blåvit i ryggmärgen just nu heller…

  21. JW Says:

    Lite sent men jag sällar mig till hyllningskören. Fantastisk läsning! Efter 5 veckor utan internet (men med bla Matt Kramers bok ”New California Wine”) i Hälsingland är det en fröjd att få komma hem och sträckläsa dina Cali Reports. Kommer det fler rapporter?

  22. anders wennerstrand Says:

    Hej, tackar. Roligt att det hände något här trots att jag bara jobbar och är social i stället för att skriva ;-)

    Fem veckor utan internet, spännande! Ingick orange overall, sunkig metal och påse på huvudet?

    En sista rapport ligger i pipeline, med det har som sagt varit ont om skrivro på sistone. Stay tuned.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s