2007 Chabanon Campredon

Sommarens klockrena röda! slog en vanligtvis välunderrättad källa fast i den här tråden hos Finare Vinare i juli. Långsamt mal Creutzgatans kvarnar – men vi snor på för att hinna lirka in ett test före första advent.

Men det kan stå vad det vill i almanackan, för sommaren hoppar ur glaset som grodorna kring midsommarstången. Hemgjord hallonsaft! Rabarber, jordgubbssaft – hemgjord. Björnbär, pallade i grannens täppa och gäldade med underarmarnas blod; man känner grädden från snipan i näsan, självsuggestion eller ej. Grillat kött, sommarblomster, stallbacken hos bonden vid skogsbrynet, och varm, stenig jord. Massor av salmiak passar också in i längesensomrarna med lite god vilja. Tyvärr växte inte lavendel, rosmarin och resten av garriguekompaniet vid de väschötska grusvägarna.

Vid sådär 17 grader är Campredon ett vin man klunkar i sig som den där hallonsaften efter en solstekt dag på fiskebryggan. Slankt, syrligt, lätt i munnen, mycket salmiak och järn, och så ett torrt avslut fyllt med mineral. Pricken över i: litchie! Grrrand vin, nja, kanske inte, men sweet Jesus vad gott. Få flaskor har försvunnit så fort i år.

Brynt majskyckling, vitlök, rödlök, citron, pyttetomater, rosmarin, oliver, en skvätt vin och lite grädde, och sjuss in i ugnen. You say november, I say nånstans kring 15 juli.

//anders

PS: Tack till Ulrik som tog tag i sambeställningen. Men jag borde ha tagit en tolva själv.

Annons

2006 Léon Barral Faugères, Édition Lilas

Den som vill åka ifrån Kalifornien har aldrig varit där. Våra steg på flygplatsen var tunga nog utan väskorna och nu undrar vi mest när dottern ska lista ut vad som är natt och dag igen. Ja ja. Men jag ser fram emot att sätta startkablarna i den gamla bloggen igen, och det finns en del kul att berätta från Napa och Santa Barbara när jag får tid. Som pausunderhållning kör vi en gammal post från tidig juni som tydligen aldrig blev publicerad.

Syrenerna på gården kämpar under tunga, lila klasar som trängs för att få plats på grenarna. Parfymen bara sprutar och fransosen i glasen doftar förstås bara lila syren. Med vildsvinskarré på grillen och Pierre Peters i magen är det inget som ens naggar välmåendet i kanten.

Det märkliga är att fraggeln i fråga doftar syren i köket också. Eller nästan lilja, på Selossevis. Och där finns inga köttiga blomklasar att skylla på.

Så här är det att gilla vin från människor som tycker lite för mycket om naturen, och vill skriva nedrustningsavtal i det stora kriget mellan människa och mikrob. Man kan inte stiga ned i samma flod två gånger, ni vet, och hade Herakleitos haft en bättre leverantör hade han slagit fast att man inte kan dricka samma Barralvin två gånger.

Det är egentligen lika gott som sist, när man vant sig, och visst fanns det lite blommor i den flaskan också. Och herregud, syrenvin, det passar ju så fint in i hela försommartablån.

//anders

Julien Barrot på Pont Noveau

Det är klart att det är lite godisaffär i åttaårsåldern. Ta en favoritproducent i en favoritappellation – och ställ upp smakprov på det mesta han har tillverkat i karriären. Släng för säkerhets skull in vinmakaren själv och paketera alltsammans i en nyrenoverad källarhåla rakt under ett bra kök. Man tackar för inbjudan.

Julien Barrot är en riktigt kul bekantskap och sammanhanget mindre stökigt än det ofta kan vara. Ändå är det som roligast framåt kvällskröken, över ost och slattar, när han får vara 28 igen och inte känner att han måste hinna berätta hela faktabladet om varje cuvée. Men genomblåsningen av produktportföljen är en riktig resa som lär sitta i ett tag.

Först ut: Terroir. Unga, 15-åriga grenachestockar med några procent komplementdruvor, ligger på gammal ek.

2006 Terroir
Mm, vilka fräscha hallon på toppen. Smeksam, härlig fruktprofil, antydan till choklad, bakkryddor och så en växande örtighet som vi har lärt oss hör hemma i Rhônedalens nollsexor. Syran är fin och bygger på den fräscha känslan, uttrycket är ungt med bra tryck men utan onödig tyngd. Kirschigt och saftigt vin, lakrits och örter och jättefina tanniner.

2007 Terroir
Stor, yvig, busig doft, med rena godisfrukten som redan visar upp bra komplexitet. Så mycket mer än frukt får inte plats i näsan i dag, men den är å andra sidan riktigt vacker. Okej då, kanske lite lakrits. Smaken är generös, mycket söt och supermogen; ändå intagande med fräscha röda drag. Tanninerna är vansinnigt mogna och örterna dyker inte upp förrän i eftersmaken. Kalasgott.

Cuvée Réserve: Mest grenache som får samjäsa med mourvèdre, plus ensiffriga tillskott av syrah och cinsault. 2003 var grabbens första egna vin.

2003 Cuvée Reserve
Oj, udda – och det beror inte bara på en reduktiv känsla som det syre som återstår i rummet kastar sig över. Kryddigt, sirligt och komplext, med medicinala toner, choklad och kandisocker, och spår av svart vinbärsfrukt. Balansen är okej för en nolltrea, tanninerna sandiga och frukten har sötma, men lite tunt och eldigt samtidigt är det. Kul att se hur mycket Juliens vinfingrar har lärt sig sedan dess.

2005 Cuvée Reserve
Godisfruktig, bred och tät doft som kompliceras av en violton och en känsla av barrskog. Smaken är idel söt, mogen, modern frukt, toppat med rejält med garrigue och lakrits. Riktigt bra vin som sitter på en forsande kraft utan att bli klumpfotat.

Signature är egentligen domainevinet. Samma fyra druvor och en del lagring på fällningen för mourvèdrekomponenten.

2006 Signature
Intensiv, ren kirschdoft med schysst fräschör. Frukten bryts av en duktig skopa örter och helheten känns fortfarande mycket ung. Smaken är inte så givande i dag, ordentligt tuff med offensiva tanniner även om frukten ger ett moget intryck, och påtagligt 2006-örtig – tänk rödvin med en skvätt angostura i.

2007 Signature
Ja men si det här var ett annat djur. Doften från det här  vinet är rejält aromatisk och påminner faktiskt om de där pärontonerna som man får i riesling innan den har hittat fötterna. Femton månaders jäsning, hörde jag rätt? Kryddigt, superfräscht och fint, vidöppet trots att det borde vara i koma efter bara några veckor på flaska. Sötlakrits och citrustoner kompletterar på ett förtjusande sätt. Smaken är rik, saftig, bäraromatisk och skitgod. Här finns inte den stora sofistikerade komplexiteten, men vem saknar den? Nästan äppletoner i eftersmaken och ett vackert mineralstråk. Enormt bra. Hoppas den behåller cirkuskaraktären, för den känns inte som något lagringsobjekt, men vinets track record är så kort, så vem vet?

Fiancée är lika delar ung syrah och 100-årig grenache, och den som köper de gamla klyschorna om dikotomin manligt-kvinnligt har inga problem att uttolka namnet. Viss fatlagring.

2004 Fiancée
Tydliga, vackra mognadstoner redan, animalisk och komplex doft med choklad, läder, kött och en grund av mogna körsbär. Smaken är smeksam och ganska lätt med bra fräschör och viss mineralitet, men inte helt synkad med näsan.

2007 Fiancée
Det här tankprovet är ett helt annat vin, en explosion av ungdom, hallon och körsbär, toppad med en tydligare fatkrydda och drag av mandelmassa. I munnen är det charmerande med en fantastiskt fräsch och brett aromatisk sötfrukt; rött och rosigt och extremt lättgillat. Ändå finns en stabil och välbyggd struktur och en näve sydfranska örter. 2007 börjar driva upp sitt rykte ordentligt.

Pure har jag skrivit en del om förut, ren grenache från gamla stockar med Rayas på andra sidan ståltråden.

2004 Pure
Inte samma charmtroll i kväll som hemma för några veckor sedan, med en del reduktiva drag som behöver tid för att oxidera bort. Den här flaskan är också rätt mogen, på väg att lämna det überfräscha stadiet. Ändå är frukten så där skinande ren och vacker som den ska vara, och de animaliska dragen och grillkvällen tar plats. Smaken är idel mjuk och smeksam frukt med hela bärspektrumet representerat; kanske står plommon och lite cassis ut, och vingummi är ingen dum beskrivning heller. Mineraliskt, och örterna kryper fram först i eftersmaken.

2005 Pure
Oj oj. Stridsvagnen har blivit en smäcker Alfa Romeo med suffletten nere och nyplockad tobaksblomma i knapphålet där man sitter i förarsätet. Den här flaskan är fullkomligt ljuvlig. Den vackraste kejsarfrukt i näsan, ädla skogshallon, underbar aromatik, disposition och komplexitet. Örter, visst, men renare än Gammel Dansken i januari. All den finess som saknades finns här. Frukten är stor och söt i munnen, men slående elegant. Så komplext, med sommarblommor som ett färgat glas framför bärkompotten och en eftersmak där garriguen har med sig äpplen och något slags kex. Behöver du mer lovord? Lägg till en grym balans och en arkitektur man vinner tävlingar med. En jätteskräll – åt rätt håll.

2006 Pure
Kul, den här har blivit liggande hemma. Frukten är mörkare i nollsexan, kryddig och tung, och örtigheten är förstås betydligt mer påtaglig. Men doften är öppen, välbyggd och fin. Smaken är först och främst tydligt örtig (beklagar karbonpappret här, men så är det ju), med skog och barr som ryggsäck åt en frukt som är mörkare och tjurigare än hos syskonen. Tanninerna är ren kvalitet, men det är gott om dem och det här är en tydlig lagringskandidat för mig.

2007 Pure
Rakt från Juliens foudre till förväntansfulla gommar i Stockholm. Det doftar – frukost! Du är skeptisk? Ost, marmelad på körsbär, plommon och fikon, kex, rostat bröd, voilà le petit déjeuner. Det är redan förvånansvärt sammansatt även om blyertsskissen syns under akvarellen. Profilen bygger inte på renhet på samma sätt som hos 2004 och 2005; i stället en marmeladig känsla som får oss att börja prata om ostbrickor och chokladdesserter. Smaken ändrar inte på det: Frukt från himlen, tre gram restsocker och 16,6 procent alkohol. Syrorna är åt det låga hållet och intrycket oerhört glycerolfett och sött, och frukten är obeskrivlig. Hedonism i gamla foudres. Den grymmaste marmelad på fikon och kryddor. Vänta tills jag får breda den här på en bit vällagrad comté.

Jag vet inte hur kul det är att läsa det här flera veckor efter alla andra (klick, klick), men så kan det vara ibland. Slutsatser:

Det finns en genomgående renhet och ett lyft i frukten i vinerna från La Barroche som jag verkligen går igång på. Samtidigt vet vi fortfarande inte vart de tar vägen med åren. Jag frågade Julien om hans äldsta viner i dag var där han hade tänkt sig när han gjorde dem, och svaret gick framför allt ut på att ett han inte vill göra vin med sikte på ett visst drickfönster si och så många år in i framtiden. Kvalitet är kvalitet. Men det är uppenbart att många av de här är mer inbjudande som unga än mycket annat från Châteauneuf.

2007 fortsätter att visa upp sig med glans. Fantastiskt drickbara, överdådigt, oblygt fruktiga och ett slags okomplicerad charm. Undrar hur det ser ut längre norrut längs Rhône?

//anders

PS: Öppenhet i ur och skur har vi ju utlovat. Som ni förstår står importören Bristly för notan och inte de inbjudna.

2006 Léon Barral Faugères

Barrals Faugères måste vara rödvinets Tom Waits. Skrovligt, småskitigt, fulsnyggt, udda, med en faiblesse för det burleska. Men med grundmurad teknik under, laddad med uttryck som går igenom högtalarna. Och med mer personlighet än all världens klonade, osaltade MTV-souldockor.

Jag föll för nollfemman som om Marco Materazzi hade kapat mig med alla skruvdobbarna före. Det här är inte lika bra, som Didier Barrals Sverigeproselyter konstaterade häromveckan, men det är fortfarande ett sjuhelsikes vin för under 150 spänn.

Hos Barral är det biodynamiskt och mylla från topp till tå, gödning direkt från djuren, vördnad inför jordens alla småkryp. Det finns en fantastisk fotobok från egendomen som är en orgie i daggmaskar med kort skärpedjup. Och doften är extremt djurisk: Läder blandas med fjorton nyanser av brunt. Det trodde ni inte, att stallbacken kunde ha ett så brett spektrum? Allt matchas av framfusig sydfransk frukt, söta körsbär, mörka hallon, björnbär. Och äppletonen som så ofta finns hos biofolket.

Kan ni tänka er sälta i näsan? Ja, jag har genomlidit mellanstadiet och vet att grundsmakerna sköts av tungan. Men här finns så mycket salmiak, lakritsrot, tjära och stenig flintrök att alla saltreceptorerna fyras av samtidigt av blotta förväntan. Och har man nån gång hört någon tala om knallpulver över ett glas från Barral är det svårt att komma runt den. Men det finns mer: skogstoner, eneträ och viol måste rabblas upp. Det här är vansinnigt personligt.

Visst är smaken lite ungtuff, men frukten är riktigt söt i munnen. Jag tänker alltid på ett visst slags lösgodis, ni vet de där som är hälften rött vingummi och hälften lakrits. Toppa med grillat kött, hela kalaset från näsan och en lite barrig, örtbesk eftersmak med drag av Läkerol Salvi. Svansen är lite skum, som något slags torra kex. Och syrorna vill jag ha betydligt mer av.

Ovanför den här i Barralpyramiden tronar Jadis och Valinière, och båda är toppviner. Ändå är det bas-Faugères som har fått mina klockor att ringa starkast än så länge. Man kan hävda att det här vinet snuddar vid det tekniskt defekta med en armé av bakterier myllrande under korken. Och jag kommer att svara: Japp, så är det nog.

Och jag älskar dem allihop.

//anders

2003 Vieux Télégraphe

Har ni någon gång ätit något som varit så gott att ni nästan blir förbannade och vill slåss? Man vill svälja varje tugga lite fortare för att få ta en ny? Lammet på Bon Lloc två veckor innan de stängde dörrarna var en sådan rätt. Och lillebrors och vår mixed grill häromdagen: två ryggbiffar av hjort och två skivor rådjursentrecôte på samma tallrik, ankflottstekt sparrispotatis och tryffelzabaglione. Be still, my heart.

Nolltreorna från södra Rhône har ju visat tecken på att vara redo för stupstocken, så den gamla telegrafstationen får sätta livet till i stället för att tyna bort under ovärdig palliativvård. Rätt, märker vi på doften som ger generös, mogen, lite solbakad frukt och inte snålar på alkoholen. Jag är hemskt förtjust i mixen av gamla jordgubbar, jord, kirsch och garrigue, rörd med järnstång och tuktad i gamla foudres.

Vieux Télégraphe är frukten av Hippolyte Bruniers arbete med att sätta stockar på Crauplatån när 1800-talet började ta slut. För er som undrar: Ja, det fanns en telegrafstation, en gammal semaforhistoria i ett torn som skickade vidare signaler från grannstationen i en kedja som täckte in det mesta av Frankrike. Det är en av de klassiska egendomarna i Châteauneuf, med hög genomsnittsålder på stockarna, marken full av galets roulés och stora foudres i källaren, men har också satsat på den ofta rätt vettiga approach som kallas lutte raisonné – ekotänk och jordvård utan homeopati och zodiakkartor.

Vi fick ju 1988 i de norra förorterna häromveckan, och det är kul att jämföra vinerna. Här är smaken en riktig munfyllare, stor och burdus med yviga örtbuskage. Frukten är kalassöt med jordgubbssylt och mer kirsch, men har inte riktigt tyngden i mitten som mer balanserade år kan ge. Eftersmaken är mer tydligt bakad och smakar mjölkchoklad och lite russin.

Tanninerna är anständiga trots värmestressen, men visst är det 2003 vi dricker. Och inte finns syrorna riktigt där heller. Fast till ett halvt kilo nybrynt, tryffelsmekt viltkött är det de mer älskvärda egenskaperna som får scenen för sig själva.

//anders

PS: Vinbaren var samma spabehandling som vanligt efter en hysterisk torktumlarfredag på jobbet. Savennières från 2004, Damien Laureaus Le bel ouvrage, var precis den avkoppling jag behövde, nougat- och sherrytoner och klassiska syror. Mitt i en slurk 2006 Ramey Russian River Chardonnay, fatkryddig och mättad, börjar lilltjejen illtjuta, men det slutade med mutmat för henne och 2004 Echézeaux från pyttenegocianten Lucien Le Moine för mig. Underbar doft, djup och komplex, med gott om örter och mint i den raffinerade frukten, och förutsägbart bråkigt och tanninstint i munnen. Sannolikt grymt om tio år.

Good shit: Beaucastel 1981-2003

Tretton druvor. Ett vin. Och en armé av små svampar på samhällets skuggsida.

Brettanomyces brukar få de flesta att ringa Yeastbusters. Den lilla fuljästen producerar flera ämnen som påverkar smak och doft. Har du hela gödselbrunnen i glaset? Brett. Ost och gamla plåster? Brett igen. Låga halter ses inte som negativt av alla, och ni som har läst den här bloggen ett tag vet ju att jag går igång på stalliga viner. Många anser ändå att minsta svamp är en defekt. Problemet är att källarchefen brukar ha lika bra kontroll på Brettanomyces som Stockholms stad har på kaninkolonin på Kungsholmen.

Den brettiga karaktären är ett av skälen till att Beaucastel är ett vin folk bråkar om. Somliga hävdar att det är den höga mourvèdredosen som står för lagårdslukten. Och det är inte många vinmakare i Châteauneuf som hettar upp musten innan de gör vin av den. Eller propsar på att pytsa i samtliga tretton tillåtna druvor. Det här kan vara årets mest upphetsande vertikal.

1981 Château de Beaucastel

Sweet baby Jesus… Den som fortfarande tycker att James Brown är funky har inte varit i samma rum som 1981 Beaucastel. Hela bondgården med läder och stall hoppar ur glaset och väsnas. Ändå lyckas de inte gömma en överväldigande rik, söt frukt, rödtonad med drag av hallonsylt. Vilken jättedoft! Här finns rått kött, charkdisk och ett stråk av lagerblad.

Smaken är en cirkus av smaker, ändå lätt, slank och mineralisk. Jordgubbe, visst, men sedan är det allt annat än bärfruktigt. Tjära och rök är det gott om. Mentol eller liniment. Anis och blyerts eller grafit. Strukturen är fantastisk och kvällens godaste vin fanns visst i första glaset.

1985 Château de Beaucastel

Betydligt lättare och lugnare karaktär här; mer hallonsyltig med drag av kex. Djupt kryddig doft med lakritstoner och ett härligt provocerande stråk av inälvor som håller kvar oss på den vilda sidan. Smaken är överraskande uttryckslös med ett slags lätt röd generalfrukt och en svårfångad touch av kemilåda. Fin hög syra; inte dumt men lite profillöst.

1989 Château de Beaucastel

Mais c’est la merde, ça… Vildsint brettig doft som tar livet av frukten. Läder och eneträ ger karaktär åt den solmogna doften. Det finns en överton av nagellack här och ett kryddstråk åt muskothållet. Ädel slottssmak med utmognad frukt; som att dricka en välpolerad mahognymöbel. Härligt rejäla tanniner, snyggt infällda i helheten, och klockren balans med syrliga röda vinbär. Kalasgod smak trots hygienanmärkningarna från näsan. Skyhöga 97 poäng hos Parker, men kan bli ännu godare om några år.

1990 Château de Beaucastel

Vacker, elegant, ljust röd frukt, men det här glaset är ganska knutet. Örtigheten dominerar i dag och lite kött ligger på grillen hos grannen. Smaken bekräftar det bakåtsträvande intrycket, tuff och rätt knuten med riktigt höga syror, men intensiteten kan ingen klaga på. Perrinpojkarna vet hur man behåller fokus i ett vin. Örter och gammaldags jordgubbssylt snarare än djurpark det här året.

1995 Château de Beaucastel

Det är häpnadsväckande hur många olika versioner av förruttnelse en och samma producent kan åstadkomma. Här är det blandade ostar mitt på scenen. I övrigt är nittiofemman gjord i en lite avvikande stil som påminner om dagens moderna CdP-hus: Mörkare, kirschig frukt med mörka bär och toner åt mandelhållet. Tydligt kryddig är den också, med mycket garrigue. Smaken är strålande fin, ung och mörkbärig med underbar syra. Bilden får komplexitet av lakrits, örter och anis, rök och så en flashback till stensötan i Mulleskoleskogen. Utmärkt.

1998 Château de Beaucastel

You guessed it – en ny variant på sönderfallet… Här är det buljong, köttsoppa och soja som sätter tonen. Annars är doften ljus och söt med hallon, jordgubbsmarmelad, muscovadosocker och pinje, välgjord traditionell Châteauneuf. Smaken är rätt ren med den frukt man vill ha och bitoner av soja och rått kött. Smaken slutar med en ovanlig och god nötig ton, som en sked valnötsolja.

2001 Château de Beaucastel

Roligt! Doften domineras helt av absurt ren jordgubbssylt, kanske till och med smultron. Fullkomligt charmant. Och så sommarblommor därtill. På med finklänningen och så Den blomstertid nu kommer på blockflöjt. Smaken är som en smultronsmekning, helt förtjusande och påfallande elegant. Blommor, lite cassis och en örtig kant fyller i den harmoniska smakbilden. Också oerhört gott.

2003 Château de Beaucastel

Quoi? Den här doften är inte helt koscher, ens om man är beredd på att många châteauneufer från 2003 beter sig rätt udda. Russin, okej, det har jag varit med om förr i nolltreor. Men sedan kommer en klorton som inte är vanlig TCA, och hela gamla städskåpet med målarfärg, lösningsmedel och rengöringsprodukter. Volatila syror, visst, men det här ropar jag foul på. Trist slut på en grym vertikal.

Slutsats: Beaucastel är en kameleont med större garderob än Fredrik Ljungberg. Jag har nog aldrig hittat så många olika karaktärer i en vertikal – och jag tycker om allihop. Men den där harmoniskt stökiga, vidöppna åttioettan får guldmedalj och blomsterkvast trots hård konkurrens.

//anders

PS: För lite labbande och slabbande med brett, titta in hos Den lille kemisten.

PS 2: Det här var de första två flighterna på en sån där Divineprovning som alltid motsvarar några månaders vinfrossande för mig. Jag hoppas kunna randa ur mig resten snart, men sitt inte uppe och vänta.

PS 3: Perrinfamiljen finns också i bloggosfären. Check it out.

PS 4: Inte fått nog än? Marc Perrin intervjuas på Grape Radio.

Vertikal: Clos du Mont-Olivet 1980-2005

Sent ska syndaren blogga. Det var en vecka sedan jag satt och sörplade allt äldre Châteauneuf på Döbelnsgatan, och ni som bryr er om sånt här har redan läst alltihop hos Finare Vinare (medan jag försökt låta bli). My bad. Allt är påskens fel.

Hur som helst. Mont-Olivet (kolla bilden…) tillhör det gamla gardet på de steniga kullarna; skapligt gamla grenachestockar, lagring på stora foudres, rätt återhållen extraktion, hela baletten. På sistone har huset försökt göra sina viner lite mer tillgängliga utan 20 års lagring, lär vi oss. Det är det här som är så tacksamt med Munskänkarna: Någon annan släpar hem och läser på, och jag får smaka.

Vi börjar med husets Châteauneuf-du-Pape från 2005, vackert granatfärgat och ganska lätt. Vilken start! Superfin ung frukt i doften, mest hallon, i en parfymerad tappning som nästan drar åt godis eller efterrätter. Dessutom en tydlig animalisk komponent som jag älskar i Châteauneuf, plus diskreta charkuterier och garrigue. Smaken är nästan godisfruktig med lite yngligaeld, jättefina primära toner av hallon och jordgubbar. Rejäla men goda tanniner, rätt kraftigt men lätt på ett sätt som känns typiskt för bättre CdP. Gott! Hörde jag rätt att man betalar 130 spänn i dörren?

Sedan 1999 som hunnit bli påtagligt mycket äldre i färgen – och allt annat också, visar det sig. Doften är nästan lite volatil med typiska tobakstoner bredvid mognare örter, vissnande violer och nypon, och en aning chark. Dessutom en klockren ton av tvål… Provningsledaren Stefan Thunberg hackade lite på Stockholms Vinkällare för att glasen inte alltid är rensköljda i disken. Smaken är påtagligt syrlig med höga tanniner; frukten på väg att ge vika men ändå rätt söt. Svamp à la bourguignon och örter lämnar över till en barrskogig eftersmak.

Elva år till i tidsmaskinen och 1988 är tydligt brunorange. Köttsoppa! Eller köttbuljong, lagerblad och örter, som tagit över fruktens plats. Dessutom ett tydligt stråk av farinsocker eller sirap, tillsammans med torra kryddor och en fikonkaraktär. Marmelad på rostat bröd dyker upp på näthinnan. Nu är vi skapligt långt från 2005, mina vänner. Ändå oväntat fruktigt i munnen med en del tanniner kvar, rödfrukt åt vinbär och hallon gör sällskap med de torkade smakerna och pinot känns inte som en så avlägsen släkting. Finlemmat och rätt bra balans.

Och så 1980, rätt lik 1988 både vad gäller utseende och doft. Men den doftar lite mindre, och har en dammig källarton som jag ibland hittar i bordeauxer med några år på nacken. Dessutom cigarrtoner, port och svamp med lite anis och ett ädelt fruktstråk kvar bakom tertiäraromerna. Munkänslan är lätt och syrlig på det där åldrade viset. Tobak och torkade örter här, men en del björnbärsmarmelad och peppar kvar och hållningen i behåll. Elegant med jättefin balans och i god form trots sina 28 år.

Men bröderna Sabon på Mont-Olivet gör också lyxcuvéen Cuvée du Papet sedan ett tag tillbaka, från orimligt gamla grenachestockar och lite annat. Vi smakar på 2000, betydligt mörkare och tätare än standardvinet med bara en aning orange i reflexerna. Doften är lite stängd, men ger ändå en nyanserad bild med örter och kryddor bredvid den mörkt Nickeltonade godisfrukten. Och lite stall på toppen, tack för det. Munkänslan är tät och fin med söt mörk frukt och typiska animaliska drag, rejält med sandiga tanniner och en eftersmak som drar åt lakrits. Ungt men runt och bra, och hyfsat traditionellt trots den generösare extraktionen och mer alkohol och sötma.

Cuvée du Papet från svårhanterliga 2003 är en helt annan sak. Svamp och en lite osnygg källardoft dyker upp bredvid den mörka bärfrukten, och doften är så eldig att ögonen tåras. Smaken är primärfruktig och ännu kryddigare, med oblyg fatkaraktär, alkohol och en vägg av tanniner som tusan vet om de någonsin kommer att bli trevliga. Jag lär inte betala för att få veta. Och husets snygga elegans från de tidigare glasen sitter bakbunden i nån mörk källare.

Så. Då ska vi bara hålla ögonen på vad som dyker upp från Mont-Olivet på systemet framöver, om alla papper faller på plats, fick vi höra. Om SB vill köpa in, förstås.

//anders