Posted tagged ‘Bourgogne’

Primörpremiär

maj 9, 2010

Hundra spänn kilot för potatis? Har du verkligen alla indianerna i kanoten, du?

Nja, vi har ju rett ut det där tidigare. Precis som man inte ska fundera över vad vin kostar i enheter som centiliter eller helflaskor, så ska man inte fundera över kilopriset på mat om man inte har tänkt äta ett kilo. I stället konstaterar vi att man får en portion riktig frilandsodlad svensk färskpotatis till sin fredagslever för sådär tolv spänn per kuvert, och hoppsan, så låg den i lilla kastrullen och simmade med extra smör i kokvattnet.

Pappalediga får mödosamt snylta lite fredagskänsla av sina förvärvsarbetande livskamrater, men har å andra sidan utrymme att gå och meditera över fredagsmenyn innan affären ser ut som Hultsfredsfestivalen. Dras man sedan med otillfredsställt bourgognesug lagar sig kalvlever anglais så gott som själv. Lättstekt bacon går fort att fixa, rödvinssåsen som ska slingra sig som en dimma runt hela härligheten ska vara såpass lätt att den inte behöver reducera så länge. Kapris växer i kylen. Och vit sparris à côté går inte att låta bli så här års, men är ju inte känt för att vara krångligt och tidskrävande. Nämnde jag svensk färskpotatis? Klar på sex minuter. Snabbmat från paradisets ängar.

Svårast: se till att inte dricka upp allt vin till matlagningen, hur fort den än går. Camille Girouds nollsjua från Les Crais höjer ribban för klunkbarhet. Tack och lov doftar det förträffligt, annars hade man ingen anledning att ta glaset från munnen innan det är tomt. Ren, fin, jordgubbstonad körsbärsfrukt med fin lyster, toppad med lite pinje och grusdamm och några kvadratmeter gallisk stallbacke som håller oss borta från Nya Zeeland. Annars är det varmt och generöst nog för att lura en kalvleverätare med fredagsoskärpa i näsan. Härlig syra, allt mer komplext i glaset – och en fullkomligt viktlös, elegant kraft som alltmer betyder Gevrey hos mig. Och en munkänsla präglad av balans och mineralitet.

Det räcker med att säga harmoni. Harmoni överallt. Är det inte fredag igen snart?

//anders

Handskräddat

april 2, 2010

En libanesisk trappistmunk + en israeliska av ystarsläkt = het bourgogne från en pyttenegociant med fingrarna i hemliga syltburkar hos de tunga elefanterna i Côte d’Or. Självklart. Inte?

Mounir Saouma och Rotem Brakir är en så osannolik och bra historia att det inte är otänkbart att den i sig har bidragit till framgången. Två invandrare med Ture Sventon-namn hamnar på olika vägar i den franska vinodlarsvängen (alltså, han lärde sig faktiskt grunderna som novis på trappistkloster – på riktigt), gifter sig och drar igång negocianten Lucien Le Moine. Och beter sig inte som andra tankbilsnegocianter i det nystan av druvkontrakt som är Bourgogne. I stället är det högst ett par, tre fat av varje vin som pysslas om, säljs dyrt och låter höra talas om sig; inte minst i USA där den fatmättade och fruktiga stilen har gjort Le Moine till het skit. Max 100 fat inalles om året, säger de, men har egentligen aldrig varit särskilt nära den siffran sedan starten 1999.

Jag har varit rätt förtjust i smakprover tidigare och hugger när Munskänkarna ställer upp tre vita och tre röda från 2007. För ungt, förstås, men just 2007 har ju visat sig vara rätt spelbar när man vill vänta på 2006 och 2005.

Gör man sin Bourgogne Blanc på juice som bara kommer från Côte de Beaune, i by- och premier crulägen, så blir det rätt bra för nivån. Den här har en kraftig, aromatisk, dyr fatkaraktär efter 18 månader, ovanpå bakade äpplen och vita blommor; gyllenkryddigt som smältande smör. Exotiska topptoner av banan, persika och godiskrusbär kryper fram. I munnen är det eftersmaken som imponerar med längd och täthet, medan mitten avslöjar att det är bascuvéen. Men mineraliteten är inte dum och syrorna får godkänt.

En kul detalj i vinmakningen hos le Moine är kärleken till jästfällning. Här kladdas det med 5-10 liter drägg per fat och de köper det gärna separat av odlarna. Och så bâtonnage, ingen omdragning, och ingen klarning eller filtrering. Tydligast kanske i Meursault 1er Cru Charmes som har ett så grymt tätt material att det är lite väl monolitiskt i dag, och munkänslan går nästan att tugga på. Det här vinet har också fått den tydligaste slängen av eksleven och behöver lugna ned sig. Men rätt respektingivande, jo.

Men min älskling på den vita halvan är solklart nästa Meursault premier cru, från Les Perrières. Så mineralisk att man riskerar att drunkna i sin egen saliv. Jag har en soft spot för vita som smakar mer sten än frukt. Perrières är ljusblommig ovanpå och svalt persikoslank under grusgången, för all del med tydliga fat men med strålande koncentration och fokus. Och så eftersmak som varar till påska. Jag blir förstås påmind om Greg Brewer, en annan mineralman som gärna har jästfällning på frukostflingorna. Trist att prislappen nästan behöver plats för fyra siffror.

Santenots, och då pratar vi rött och Volnay på premier crunivå, är väl det glas jag tycker minst om – men också det som förändras mest under kvällen. Här finns väl mycket sliskiga godisbär, som dessutom skär sig lite mot en svalodlad örtighet och rätt smöriga fat. Men sötma och charm saknas inte och till slut går hela regementet i takt som en skaplig och rätt typisk bourgogne.

Men de två andra röda spelar i en annan liga. Clos du Vougeot är den kraftiga av dem, en blandning av skörd från de tunga lerjordarna nedanför sluttningen och de lite lättare och mer väldränerade högre upp. Det är ganska märkt av hela klasar i dag, med klassiska stjälkmarkörer som kaneltuggummi, tobak och pelargonblad. Men jordgubbs- och hallonfrukten är tät och härlig, och tanniner har vi inget emot. Kom tillbaka om fem år.

Grand Cru Clos de la Roche (Morey-Saint-Denis, på gränsen till Gevrey) är däremot ett litet under av elegans och kvällens godaste i tajt målfoto med Perrières. Perfekt jämn och sammanhållen rödbärig näsa, inte utan stjälk, men det är skogshallonen som får skina. Dessutom rödblond apelsinkaraktär och lite rabarber som får både mig och en gammal AuZone-bekant att tänka på Nya Zeeland. Sitter ihop otroligt fint i munnen, ett vin med integritet, intensivt men mycket elegant. När man har sugit färdigt på hallonkroppen har man mineralerna och en liten köttbit kvar att suga på. Samtidigt mycket lättgillat, med fruktsötma och charm som ligger rätt långt ifrån de mest traditionella producenterna.

Inget av de här vinerna ligger förstås inom plånboksporté. Men det är väl ett skäl så gott som något att satsa på provningar och få sig småslurkar till livs.

Fast den stora frågan har förstås inte fått något svar: Hur tusan har Brakir/Saouma fått tillgång till så bra kontrakt på så kort tid?

//anders

PS: Finare Vinare har förstås redan offrat nattsömn för att du ska få läsning.

PS 2: Lite språktrivia: Moine betyder munk på franska; Lucien har förstås med ljus att göra, precis som arabiskans Mounir.

Guldfisken, krabban och musselskalen

oktober 28, 2009

And they say goldfish have no memory
I guess their lives are much like mine
and the little plastic castle
is a surprise every time
and it’s hard to say if they’re happy
but they don’t seem much to mind

Ani DiFranco summerade den här mathösten redan 1998. Där står man vid fiskdisken på Daglivs och tänker just det, krabba, det är ju jävligt gott så här års, och så lätt också, man kan dra ihop en sherryvinägerspetsig aioli på sex minuter, och så en ciabatta så är man hemma. Precis som man har tänkt varenda gång man gått förbi den där disken i över en månad. Så dynamisk och kreativ är man alltså. Ooh, snyggt plastslott!

Krabba 2009-10-26

Den här gången är det dags att testa den av Clotilde Davennes nollsjuor som står på hylla och inte bara i beställningssortiment. Hennes 1er cru Vaugiraut från 2005 var ett fantastiskt vin för 169 spänn och trots påfyllningar har vi satt i oss allt med ett leende. Vad kan hon göra med samma läge och ett klassiskt år som 2007?

Inte mycket, trots att vinet vacklar på 200-strecket numera. Där nollfemman blinkade mot oss under lugg står den här i hörnet och stirrar med oseende fiskögon i oktoberdiset. Oljig, mörk citrus dras med en kartigt örtig ton, förutom ett drag av Dextropur (minns ni?) som väl får ersätta topptonerna i äppelfrukten. Musselskalen sitter där de ska, förstås, men frukten känns omogen – och nej, det är inte samma sak som klassiskt stram. Känslan pekar nästan mot reduktion, men efter trekvart på karaff är det förstås bara att glömma det spåret.

Ungt, visst. Men andra årgångar har inte tvekat när skruvkorken åkt av i unga år. Och jag upplever inte att någon ungtjurighet skulle vara problemet. Fel att jämföra med varma 2005, ett fjäskår om du frågar chablistalibanerna? Jo, men jag gör egentligen inte det. Andra hus har varit nöjda med 2007, jag har varit nöjd med andra nollsjuor och beröm saknas inte. Här är smaken lite baksur och ogin i stället för etsande friskt syrlig och och saknar vår huschablis små medhårstoner av blommor och nötter.

Så här: i änden på skalan finns bränt gummi, och även om detta är långt ifrån den änden, så vill jag inte ha något som delar skala med bränt gummi i mitt krabbvin.

//anders

PS: Varken på Davennes lite franskt röriga hemsida eller hos importören Mondo Wine hittar jag ett spår av Vaugiraut (X files-tema här). Det vore exempelvis intressant att veta om druvorna är inköpta, som de brukar vara till hennes premiers och grands crus, eller egenodlade.

PS 2: Sista krabbposten för i år. Cross my heart, hope to die.

Träsmak

oktober 16, 2009

—Men det här är inte vin va?
Hon har fortfarande andan i halsen efter tre trappor och har bara tagit en snabbklunk utan att dofta.
Eh… jo. Fast det har nog fått lite för mycket ek.
Ettbetygaren på andra sidan bordet tittar skeptiskt på mig. 2006 Pillot Chassagne-Montrachet Les Champgains 1er cru står det på etiketten.
Det smakar ju som nån sorts sprit…

2006 Pillot Chassagne

Det smakar faktiskt en del vit bourgogne också. Men här hamnar man om man inte kan säga nej till sitt inre ekbarn. Chardonnay som får för tjockt med fat slår över i terpentin. Smetar man på ännu mer slår terpentinen över i punsch. Jag kunde prata nötter, julbak eller små exotiska stråk bland höstgula äpplen och plommon, men jag sitter mest och funderar på ärtsoppa och torsdagspannkaka.

Jasså, du är en sån där påfrestande ekhatare som vill att allt ska lagras vid fyra grader på blankpolerad titan? Nä, jag gillar rätt duktigt med fatkaraktär där den hör hemma. Som i vit bourgogne. Jasså, du begriper inte att en vingårdsbetecknad premier cru från Chassagne tål mycket fat, men inte smakar som den ska när den bara är tre år gammal? Jo, men jag tror inte att ens de här avsevärda musklerna – för här finns tung fruktmassa i klassisk Chassagneanda – klarar att rensa upp i det här timmerlagret innan de har blivit gamla och skrynkliga. Synd på bra material, messieurs Pillot. Visar det sig 2016 att jag har fel, tant mieux. Fler goda flaskor hos mig.

Och nu får jag en turbotutte av Gabriel också. Ouch.

//anders

2006 Tollot-Beaut Chorey-lès-Beaune

augusti 27, 2009

Föreställ dig, rent hypotetiskt, en sambo som är förtjust i pinotviner från Santa Barbara och Nya Zeeland men tycker att bourgogner är lite anemiska. Who ya gonna call? Tollot-Beaut!

2006 Tollot-Beaut Chorey

Nathalie Tollots respekterade hus har i vart fall rykte om sig att göra lite plyschiga, lättgillade viner med generös fatbehandling. Men fjäskigt är det inte, utan seriöst och välgjort med en förföriskt parfymerad stil som jag ofta har förtjusats av. Pinotdominerade byn Chorey-lès-Beaune är die Heimat för Tollot-Beaut, som har funnits sedan 1920-talet, men lilla monopolet Pièce du chapitre är en rätt nyanskaffad plätt.

Nollsexan har lite nya världen-tycke med kaffe på hallonsås med lite körsbär i, modernt utgjord med frukten först och fat på toppen. Rätt rent och snyggt med en kraftig kryddton och lite rosenparfym. Ungt, men sitter ihop bra.

Jag hade hoppats på lite tidig tillgänglighet i den här flaskan, men några år till skulle inte skada även om det är gott. Det är ungt i munnen, slankt och rätt kärvt. Syrlig rödfrukt dominerar och man kan plocka ur både nypon och tomat bredvid trädgårdsbären. Nollsextanniner ramar in till en rätt saftig avslutning med snyggt fruktfokus i hallonnyanser.

Lätt, ganska rättframt, välgjort, inte utan nyanser, och lite neonatalt, alltså. Och faktiskt lite silkigt framåt kvällen. Inte illa.

//anders

Vinbar(n)

mars 4, 2009

Fredag eftermiddag efter tio timmar på jobbet. Kvart i fem lördag morgon ringer klockan för tio timmar till. Och jag kan inte önska mig något mer. Vinbaren med min älskade L, charkplock på en tallrik, tre små glas spännande röda, lågmäld medhårsmusik och en tio veckor gammal dotter som ler i vinbaren-februari-2009sömnen, parkerad i den lilla gången bakom baren. Känslan av en varm bubbla går att ta på. Man kan gå hem vid halv sjublecket och vara alltigenom belåten.

Chefssommelieren Lars Andersson får slita för att få hem enstaka flaskor av Sylvain Cathiards bourgogner, och 2004 Vosne-Romanée känns som ett enkelt val. Vacker, ren frukt rakt ur flaskan, körsbär, jordgubbar, viol och citrustoner, viss fatkänsla och kryddlåda. En liten mintton kryper fram med luften. Smaken är betydligt mer kompromisslös än den charmiga näsan, högsyrlig och lite vrång; påtagligt ung med lingonsyra, omogna körsbär och grön citrus. Alldeles för tidigt, förstås, men det är ju så gott även med lovande bourgogne.

Glas nummer två vill jag ta tempen på för garderobens skull: 2004 Pontet-Canet. Pop’n’pour – det kan bli så när man hänger på låset vid fyra – och doften behöver tid på sig att växa fram. Men sedan dukar den fram tät frukt i plommonfacket, lakrits, asfalt eller kol, fatkänsla och björnbär. Med ännu lite mer tid kommer djupet och en superläcker diskant med fräscha blommor. Vilken elegant smak! Trots Pauillac, trots ungdomen och trots PC-extraktion. Men tanninerna är vänliga och fina, det är syran som tar över polisrollen bland plommon och söt cassis, och särskilt hårt extraherad är det inte. Och så ett stenigt, läskande slut. Smaken har inte vuxit ända ut i kanterna än, men den här kan man faktiskt öppna i dag om man vill.

Med Rotsunda i färskt minne hamnar Eben Sadies Columella från 2006 i sista glaset. Galet generöst och yppigt bredvid gamla världens viner, men lika galet personligt. Mättat med blommor, blåbärssylt och björnbärssylt, och rätt duktigt med kaffe, vanilj och mintchoklad. Sannolikt fatjäst? I munnen är det 100 procent superfrukt med helt egen prägel, svårt att ringa in. Rostade fat, kryddbod och en svampton är lättare att hitta. Och oväntat snygga syror. Fast 525 spänn på bolaget, det vete allt fan om jag skulle betala.

Leitz 2006 Riesling Alte Reben från Schlossberg dyker upp ur sin magnumflaska när vi som bäst är på väg hem. Det känns ju som att syrakolportören Teresa Breuer äger Schlossberg, men så är det inte och det här är en helt annan baby. Sagolikt blommig persikofrukt, gråpäron och honung. Botrytis, säger Lars, och det köper jag. Vinet osar mineral, men man anar hur munkänslan ska bli: söt, mättad och superintensiv, aprikoser och citrus i porrig knockoutstil. Smaskens. Det här får Breuers version att framstå som Lisbeth Salander i ett badkar med tretumsspik.

Och som night cap: Auguste Clapes Cornas Renaissance från 2004. Cornas bästa vin? Borde ha fått mer uppmärksamhet av oss, men doft och smak ringer ändå kvar, en kaskad av mogna bär. Björnbär, hallon, smultron. En tydlig rökt charkton och en skål oliver som tilltugg. Inte så bråkigt som jag trodde, men jag gillar tanniner och flaskan öppnades kvällen före. Eftersmak som räcker ned i tunnelbanan. Det här är en av mina idealtyper för rött vin, en mall som andra syrahviner mäter sig mot.

Våra insatser för att knäcka in lilltösen som stammis på Vinbaren börjar bära frukt. Mer fredagslyx än så här behöver jag inte.

//anders

2004 Domaine Maillard Beaune 1er Cru Les Grèves

november 17, 2008

Nån envis läsare kanske minns förra vinterns blodapelsinfrossa. Nu är det dags igen – och det redan långt innan sicilianarna har börjat skicka världens godaste C-vitaminer till bättre behövande skandinaver.

Det här ad hoc-köpet från november 2006 är nämligen rena blodapelsinbadet. I den lite snäva doften finns lite sjölera och en aning grillat, sedan är det sanguinello för hela pengen. När kryddorna drar åt pepparkaka börjar man nästan höra julsånger i luften.

2004-domaine-maillard-les-grevesSmaken? Say it with me… Blodapelsinen har sällskap av en passionston, och det är rätt mycket nya världen-pinot om den bara haft mer rondör. Läskande! Här finns ingen jättefrukt, men ändå rätt schysst intensitet. Balansen är okej. Dagistanniner och bra syra. Den har definitivt utvecklats och fått mer personlighet sedan vi pratade med den sist för kanske ett år sedan. Jag börjar samla ihop till ett slags teori om att de mest skiftande europeiska nollfyror har en fräschör och en balanserad saftighet som verkligen tilltalar mig.

Jag är rätt förtjust i den där apelsin/passion-cocktailen, men vinet fick gärna smaka nåt annat också. Gott men lite monokromatiskt och i lättaste laget till vildanden.

//anders

PS: Huset drivs av bröderna Pascal och Alain Maillard och har spottat upp sig sedan början av 90-talet, upplyser BKWine som också har bilderna. Bland annat på en spöklik dimma som pojkarna trycker ned i källaren för att höja luftfuktigheten och hålla nere dunstningen ur tunnorna. I bland annat Kalifornien gräver man ju sig ned i berget av just det skälet: Rutherford Hill påstås ha investerat en och en halv miljon dollar på att borra en tunnel, sparat in 3 500 lådor om året i dunstning och räknat hem investeringen på sju år. Eller 1,6 miljoner, 3 000 lådor och fem år. Anyway…

PS 2: Det kommer en post från helgen italienska vindag på Sheraton. Snart. Eller halvsnart.

PS 3: Nej, anden lagades inte i vårt kök… Köket ifråga ligger i Solna och vi tackar för lånet, men mest för det efterlängtade sällskapet.

2005 Château des Jacques Moulin-à-Vent

oktober 3, 2008

En av de roligaste bourgogner jag har blivit bjuden på var ingen bourgogne i den vanliga meningen, utan en båschåläh. Halvgammal Moulin-à-Vent med alla pusselbitarna i lådan; krydda, löv, gamla jordgubbar. Jag tror att alla kan berätta precis samma story om sin invigning i cru-templet, när beaujolais gick från billig jordgubbsmarinad till söndagsstekvin.

Samtidigt ligger det något tragiskt i att den största komplimang det här vinet kan få är att det inte smakar beaujolais. Nå, det var inte jag som bad om noveaugeschäft och skumbanan i blandsaften.

Pålitliga stornégocianten Jadot har satsat rätt mycket nere i Beaujolais och 2005 har ju fått en viss klang vid det här laget. Château des Jacques köptes 2000 och sattes i händerna på baron Guillaume de Curières de Castelnau – som bara sex år tidigare bytt karriären som kavallerimajor mot en mindre vinegendom i Meursault. Han beskrivs som en djupt passionerad man med mentorer bland Bourgognes tyngsta namn, som Henri Jayer, och har både satsat på ekologiska metoder på fältet och mer burgundiskt vinmakande. Alltså ingen macération carbonique, utan naturliga jäststammar, kallmaceration och lång tid på barriques. Måste provas!

Bascuvéen från 2005 (Château des Jacques gör också flera vingårdsbetecknade Moulin-à-Vent) har en hyggligt tät, ung färg, ungefär som ljus barbera. Här finns tydliga fat med en viss rostning, men träet ger en mångfacetterad bild och kryddspektrumet är inte dumt. Hallon och röda vinbär har fått sällskap av oväntat mörk bärfrukt, som om Jadot pytsat i en tankbil från Gigondas. Lite pinje och svamp, och en smörkolaton på toppen. En ulv i fårakläder om man letar efter pinot noir? You bet.

Vinet har oväntat stor kropp och riktigt fin fruktsötma, klunkbart jordgubbssaftig. Dessutom röda vinbär och lätta röda plommon tillsammans med kryddorna. Och inte en kolsyrejäst skumbanan i huset. Syror och dugliga tanniner balanserar bra. Det är sirligt och elegant, men samtidigt med en seriös tyngd, djup och en mörk kraft man inte hittar så ofta här nere. Vår dubbelpanerade koljafilé får jobba lite för att hänga med, medan den stekta soppen bottnar bättre i den här ändan. Det här gillar jag.

På minussidan hittar jag väl inte den komplexitet jag vill ha; Château des Jacques är lite endimensionellt i dag och faten sitter lite utanpå. Men det ska vi nog kunna ordna med lite garderobering.

//anders

2005 Beaune du Château

mars 7, 2008

Tänk om all bourgogne under 200 spänn kunde vara så här bra. Och tänk om all mat och allt vin lyfte varandra lika högt som 2005 Beaune du Château och kalvlever anglais. Lätthalstrade mjälla unga skivor med gräddig rödvinssås, krispig bacon och kapris… Smaken dröjer kvar som rodnaden över Västerbron.2005 Beaune du Château större 2

Stjärnorna stod tydligen i givakt även för Bouchards gamla trotjänare det förtrollade året 2005. Doften är intensiv och tät, och mer än lite kryddig med generös men skicklig fatprofil. Mogna vildhallon ger en tydlig fruktkärna, och visst, någon jordgubbe också. Under kryddlagret väntar skogstoner, några multnande löv och härligt animaliska köttiga drag, toppat med en nypa lakrits.

Smaken är slank, kanske inte hegelianskt komplex, men välbalanserad, kryddig och matvänligheten själv. Vinet är helt tillgängligt med tydliga drag, men jag undrar om det ändå inte går att lagra fram lite mer njutning ur det. Fruktsötman i doften har inte vuxit ända ut i kanterna på smaken än, och lite extra fatsmör kan behöva sjunka in. Jag vågar i alla fall testa, trots Systembolagets korta bäst före-datum.

Men det var ett tag sedan ett vin överraskade så här positivt. Det är sånt som lyfter kulna marskvällar.

//anders

Tastebud overload II: Corton

februari 1, 2008

Utan att vilja låta som Gary Vaynerchuk: Välkomna tillbaka till del två av Den Tokiga Torsdagskvällen. I glasen: Fyra högklassiga bourgogner från Domaine d’Ardhuy, alla Corton Grand Cru 2003 men från fyra distinkta lägen. Skillnad – eller inte? Cortonviner hör ju till de kraftigaste och mest tanninstyrda i Bourgogne och frågan är hur mycket egen karaktär som släpps fram redan efter fyra år. Ardhuy omtalas här och där på nätet som en stjärna i stigande, gammal negociant som slutat handla och börjat odla själv.

Vin nummer 1: Underbar pinotfärg, rätt tät. Något knuten men varm, komplex och… och… och alldeles underbar doft. Djup, något parfymerad med körsbärsmarmelad och en jordig ton.

I munnen tillkommer svarta vinbär och en omutbar knytnäve med tanniner. Yikes. Hallon finns här också, och en duktig syra. Potential är förnamnet. Kalasvin som man bara ska försöka glömma i åtta, tio år.

Facit: 2003 Domaine d’Ardhuy GC Corton Pougets. Mjuka tanniner och drickbart som ungt, enligt boken. Tjenare. Gökungen 2003 ställde nog en del på huvudet även i Bourgogne, ser det ut som.

Vin nummer 2: Något glesare färg. Öppen och generös bourgognedoft av jordgubbar med storartade och tydliga kryddövertoner, och lite hallonsylt vid sidan om. I smaken har vinet en elegans av bordeauxsnitt och en lättsaftig munkänsla, men är stumt och har inte alls hunnit ikapp doften. Alldeles för ungt.

Facit: 2003 Domaine d’Ardhuy GC Corton Clos du Roi.

Vin nummer 3: Litet brunstick skiljer glaset från de andra. Doften är mer elegant och drar åt mörkare och inte så omedelbar frukt. Samtidigt finns här en liten överton av godispåse och en del jord; jag tycker mycket om doften. I munnen är det lås på luckan; stramt och mest tanniner, men den frukt som känns är elegant och har attraktiv körsbärskaraktär. Mycket lovande.

Facit: 2003 Domaine d’Ardhuy GC Corton Renardes.

Vin nummer 4: Det mörkaste glaset av alla. Här är faten mer framträdande än hos artfränderna och jag får till och med en liten flashback till La Spinetta; aromatisk doft med mandelmassa och en liten likörton. Vinet har ganska stor kropp för en bourgogne och rejält med tanniner, smaken är ädel och mycket elegant med mörk frukt och framträdande fattoner. Det är tydligt ofärdigt men strålande gott och visar framför allt upp en underbar balans. Mycket bra.

Facit: 2003 Domaine d’Ardhuy GC Corton Hautes Mourottes. Tanninrikt och höga fenolhalter, enligt facit, vilket skulle förklara den aromatiska karaktären och myckenheten mörk frukt. Flightens favorit för mig, tätt före Renardes.

Summa summarum är det uppenbart att den som tror att Bourgogne ger ljusa körsbärssaftiga sommarviner inte har satt tänderna i Corton. Det är nämligen tänderna som får ta den största smällen under det här passet. Nyttiga lärdomar inkasserade – och ja, några hundra meter hit eller dit spelar stor roll i Bourgognes grand cru-pussel. Nästa avsnitt: Sine Qua Non och mitt livs första hundrapoängare. Och det är två olika glas. Be there.

//anders

Tastebud overload I: Chardonnay

februari 1, 2008

Ack, en torsdagskvälls många ansikten… Jag tillbringar den senare delen med att lyssna på stormen Tuva som sliter loss Kungsholmens tegelpannor, längta efter L som valt rätt halvklot i form av Sydafrika och förgäves försöka nyktra till efter Divines executiveprovning. Jesus H Tapdancing Christ, vilka viner.

Importören Divine, specialiserad på framför allt USA och Australien, kör den här typen av provningar några gånger om året. De sätter ett svårläkt hack i en plånbok som min, men i gengäld får man doppa tungan i viner man tidigare bara läst om. Ofta. Inte sällan i religiösa ordalag.

Vi smakade oss igenom fem flighter med små bensträckare emellan, och alla innehöll druvjuice av världsklass. För mig återstår bara att dela upp dem i separata poster. Dels för att åtminstone försöka göra varje vin en smula rättvisa, dels för att undvika en ohanterlig elefantpost, och dels för att ni ska slippa hamna under en ångvält av intryck och spridda fakta.

Nå, se det som en följetong och försök intala er att ni sitter i sommarstugan med mycket få vardagliga plikter utöver morgonkaffet och utflykten till brevlådan. Nettare e gioia lockar med löften om mytiska Sine Qua Non, en legendarisk fransos som fått M Robert Parker att ringa i hundrapoängsklockan och Helblinda Jokerflaskor I Världsklass Som Plockas Fram När Man Borde Gå Hem. Ett avsnitt om dagen.

Alors, mesdames et m’sieurs: Första flighten – chardonnay från världens alla hörn. Serveras halvblint under förväntansfulla näsor.

Vin nummer 1: Lätt gul färg, inte utan gyllene skuggor. Ekig och vaxartad men rätt kryddig doft med äppelkaraktär, varm, mångfacetterad och inbjudande. Här finns en extremt svårfångad ton, och då är detta ändå kvällens första centiliter alkohol. Någonting kartigt, men med egen karaktär, åt blommig varm plast eller så… Let’s skip that one, shall we? Frukten är så stadig att man nästan tänker röda bär.

Bra närvaro i munnen och mycket friskt dessutom. Frukten gömmer sig lite bakom den aningens dammiga eken. Det smakar mycket ungt, och spretar lite på det där sättet som man sätter upp på ungdomskontot utan att ge minuspoäng för. Och så den där spöktonen som vi kommit överens om att lämna därhän. Mycket bra.

Facit: 2004 Domaine d’Ardhuy Corton Charlemagne.

Vin nummer 2: Ljusast av dem alla, framstår som vitt i sällskapet. Öppen doft med smörade popcorn och lite gummi från faten, och gula plommon bredvid. Smaken är lätt, ren och mycket välbalanserad. Snällt skriver man om man bojkottar det äldre gardets outhärdliga favoritterm bussigt. Intensiv smak med mycket väl integrerad fatkrydda och mogna gula äpplen. Bra fokus och riktigt god smak; lite väl tunga ekdimmor i näsan ännu.

Facit: 2005 Craggy Range Les Beaux Cailloux. Nyzeeländare, alltså. Kanske mest känd för pinot.

Vin nummer 3: Tät gyllene färg, visköst redan för ögat. Hyperfruktig doft! Varma gula äpplen, och dessutom tydlig karaktär av vita blommor som står ut från mängden. Intensivt i näsan och nästan drag åt honung.

I munnen är vinet tjockt och tätt men oförlöst med överraskande tydlig mineralkaraktär och riktigt bra syra där man väntade sig hela syltskafferiet. Enorm intensitet och koncentration men berömvärd balans, citrus, äpplen och mineral dominerar. Vansinnigt gott. Dock så potent att fredagsfisken skulle kännas som lammet i vargaskogen. Visst är det underbart när ens fördomar kommer på skam; detta är uppenbart nya världen, men långt ifrån att kana över kanten och bli vulgärt, ens hos min tämligen gammaleuropeiska gom. Mitt solklara WOTF, som amerikanerna säger – wine of the flight.

Facit: 2005 Brewer-Clifton Mount Carmel, Santa Rita Hills. 95 pinnar från Parker, inga protester från mig.

Vin nummer 4: Samma täta färg som trean, om inte ännu mer – ser nästan ut som sauternes. Öppnar med en båtlast rostade fat med vanilj och smör. Komplext och så intensivt att näsan börjar känna lösningsmedel. Samma bedövande koncentration i munnen gör att det hela drar åt punschhållet. Det är fat från huvud till fotabjäll, smör och kryddskåp, övermogen frukt och syror som gått vilse i brädgården. Oslagbart för den som vill bre på tjockt, och gjort med stor kunskap, men inte min kalaspuff. Gruppens nummer ett, men inte långt före Brewer-Clifton.

Facit: 2004 Kongsgaard The Judge. 98 poäng från advokaten i Baltimore. Plockar man druva för druva i ändlösa tries, gör en halv flaska per stock och låter vinet dra på jästfällningen tills det tröttnar hamnar man ju här…

Sammanfattningsvis ett underbart sätt att blåsa upp sin erfarenhetsbank, även om Parkers 98 poäng till skrattretande koncentrerade Kongsgaard ger bränsle till fördomarna om vad som får hans klocka att ticka. Alla fyra glasen var strålande bra – och det känns nästan befriande att utan att tveka sätta en kalifornier över en Corton Charlemagne. Misse ikke neste episode: Fyra röda Corton parallellt. Samma år, samma producent, samma grand cru – men olika mikroklimat intill den lilla kullen. Stay tuned.

//anders

2002 Bruno Clair Marsannay Les Longeroies

januari 26, 2008

Den här satte vi i oss till förrätten i helgen, men berättelsen om den kom liksom bort i baroloparoxysmerna. Hur som helst fick den ledsaga 2002 Bruno Clair Les Longeroiesrosaröda skogsduvbröst, några chips på palsternacka och persiljerot (ja, de var förstås helt omöjliga att skilja åt) och en blodapelsinsmörsås.

Den lilla snutten av Marsannay med det vackra namnet har givit Bruno Clair ett vin med den allra lättaste genomskinliga pinotfärg, vackert sommarsaftig med bara en antydan till mognad. Ur glasen kommer en fin, fruktsöt och kryddig jordgubbsdoft; bredvid finns röda vinbär, varsam fatbehandling och lite jordtoner. Gott.

Smaken har fin balans, men är i tunnaste laget. Jag har verkligen inget emot fjäderlätt bourgogne, och den här har dessutom 13 procent alkohol, men jag menar att färgerna inte är riktigt mättade i munnen. Smaken domineras av den syrligt röda bärighet som jag undrar vad resten av världen kallar, för en svensk skriver lingon utan att tänka. Tranbär? Visst. Lite svamp har kikat upp ur lingonriset, men det känns ändå som att dryga fem år inte riktigt räcker för att det här vinet ska vara i form.

Bruno Clair (som enligt Clive Coates sitter på ”the best cellar in the village”) antyder något däråt på hemsidan: Marsannay är underskattat, och därför sätter folk i sig vinerna innan det är dags. Bortåt åtta år ser han helst; goda år sticker potentialen uppåt 15 år, och 2002 var ju inte så dumt. Dessutom lär han kampanja för att den dryga hektaren Les Longeroies med rätt gamla stockar ska klassas som premier cru – lyckas han blir det kommunens första.

//anders

2006 Felton Road (och lite Puligny-Montrachet)

januari 20, 2008

En av få fringisar med mitt jobb är att det ligger sisådär 45 meter, fågelvägen, från vinamatörernas svar på Karamellkungen: Vinbaren.

-Jaha, men jag var på Vinbaren en gång och listan var ju jättekort. Ska det vara en vinbar det?

Nja, så kort är den ändå inte. Men poängen är dels att utbudet roteras mer eller mindre dagligen, dels – och det är här jag börjar bli upphetsad – att allt på listan går att köpa inte bara på glas, utan till och med på provningsglas. En femccntilitersslatt för lite styvt en tredjedel av glaspriset. I stället för ett glas vin efter jobbet kan man alltså dricka tre små glas. Som gjort för den som vill utforska sina vita fläckar, upptäcka nya jaktmarker, eller bara är en genuint velig människa. Det är bara tack vare Vinbaren jag vet hur 2001 Sassicaia smakar, om än inte hur en flaska 2001 Sassicaia smakar.

I fredagsfåtöljen får det bli pinot från andra sidan jorden. Felton Road gör flera vingårdsviner, bland andra Block 5 som står ohotad som den bästa pinot jag träffat på utanför Bourgogne. Det här är bascuvéen – och det märks förstås.

Doften är tydligt jordgubbssöt med körsbär och en liten trevlig kötton, skaplig intensitet och fokus, men den är lite eldig och saknar kryddjupet från blockvinerna.

I munnen är vinet ungt. Jordgubbarna dominerar med skaplig egen fräschör, och en aning av svamp ger pluspoäng i min bok. Det är inte dumt, men efter hand står det rätt klart att restsötman är för stor för mig med tanke på de rätt dämpade syrorna. Okej, 2006 var rätt nyss, men det lär inte utvecklas till någon favorit.

Tack vare provningsglasen värmer vi upp med en snapsstor 2005 Puligny-Montrachet 1er Cru Champ Gain från Olivier Leflaive. Ungt som tusan naturligtvis, men redan förvånansvärt uttrycksfullt och riktigt gott. Gula och gröna äpplen och citrussyra samsas med en del rostat bröd, vanilj och vax, men faten är ingen match för smakrikedomen och komplexiteten. Mycket snyggt.

//anders

1999 Louis Jadot Savigny-lès-Beaune

december 18, 2007

Jag har gått och hallucinerat om makrill i flera dagar, sedan min favoritmatnörd Lisa hyllade vinterupplagan på nystartade Taffel.se. Ni vet hur det blir när en smak inte släpper taget. Så med en ledig måndagskväll att spela 1999 Louis Jadotpå satte jag munkavle på min västsvenska uppväxt och letade upp lo sgombro i 08-området. Var snälla och berätta inte det för min mamma.

Inga konstigheter: Mycket smör i pannan, mandelpotatisar och blomkål till, och tiosekundersfräs på machésallad och vitlök i makrillflottet bredvid. Det känns upplagt för ett smörigt vin och vi passar på att smaka på Jadots åtta år gamla Savigny-lès-Beaune som dök upp i december.

Stornegocianten Jadot äger egna rankor i fem premier cru-lägen i Savigny-lès-Beaune, men jag vet inte varifrån frukten till den här cuvéen är hämtad. Vinet är vackert gult och alla gröna nyanser har förvandlats till brons och guld. Kryddor och vanilj är översta lagren i en doft som är ganska dominerad av rostade fat, men på ett attraktivt sätt. Mogna gula plommon, smör och rostade nötter samsas med en fatig karaktär av mandelmassa och likörpralin som ger en lustig men obetvinglig association till La Spinetta.

Vinet har en trevlig tyngd och viskositet i munnen, mellanstor kropp men fin koncentration, med söta vinteräpplen och en lång, fruktsöt eftersmak med mandelgodis och knäck. Här finns oblyga men nyanserade och snyggt hanterade fat – Jadot jäser på barrique, varav en tredjedel nya, och lagrar på samma fat upp till 20 månader – och en antydan till mineral. Syran anas på tungan men har gått i ide, och 1999 gav överlag mogna men lite syrafattiga druvor i Bourgogne.

Slutsats: Gott! Härligt vintervin med sina äpplen och kryddor. Till makrillen, då? Nja. Ingen matchning jag är stolt över. Med uppenbar risk för att bli tjatig hade vi behövt mer syra; något som skär igenom omega 3-floden i stället för att spä på den. Mycket friskt, anser Systembolaget, och skruvar upp syrasymbolen till klockan tio. I helsike att jag hittade den nivån i den här flaskan, ens innan makrillen var rensad och stekt. Sommarens bästa makrillvin var en grüner veltliner från Freie Weingärtner Wachau, nio år gammal men stram, pepprig och kärnfrisk bland nästan tropiska frukter. Att man aldrig lär sig av sina lyckträffar.

//anders

2002 Antonin Rodet Bourgogne Malaysia Airlines edition

december 3, 2007

Himlens vägar äro outgrundliga. New York tur och retur för tre och åtta – då ingår väl inte ens sörpelvin till kycklingen? Trodde vi. I stället skräller Malaysia Airlines med att bjuda på fem år gammal vit bourgogne. Stornegocianten Antonin Rodet visar sig ha buteljerat en rekorderlig basbourgogne åt Malaysian, komplett med egna etiketter på franska och malay. Jag trodde nästan sådant tillhörde en svunnen tid och hur som helst inte kom oss sluskar i lägsta ekonomiklass till godo.

Plastmuggen till trots är aromen riktigt fin, åtminstone om man just varit inne på att välja vatten för att slippa Åkessontetra. Klassiska gula äpplen samsas med påtaglig fatkaraktär och fina mogna toner av smör, nötter, vanilj med en liten rökighet. Malayvinet smakar ganska mycket och är bra balanserat med syrorna på plats och skapligt lång eftersmak med en liten beska. Kanske skulle det få problem bredvid artfränder från Bourgogne, men med tanke på förväntningarna är det här en ambitionsnivå som får oss att le hela vägen till Newark.

*

Jo, okej, det är mycket resande nu… Ryktet säger att det går att dricka gott vin i New York, och skulle det mot förmodan inträffa lär det dyka upp här. Resans första manhattan på Grill i Bryant Park var mycket tillfredsställande.

//anders