I Olofsons garderob

Har ni läst Peder Sjögrens Svarta palmkronor? Gör det. Finns här och där på antikvariat och second hand-affärer; en översvämmande rikt målad burlesk från 40-talet om akterseglade svenska sjömän i Grao, Valencias sunkiga, vitlöks- och oljestinkande hamnstad. Livsnödvändig för hispanofiler. Här finns Olofson, en enorm göteborgare med en mössa som ser ut som ett höstlöv som singlat ned i håret på honom, och i dag kom jag att tänka på Olofson.

Han tillbringar nämligen hela den lysande öppningsscenen i en garderob och vet inte hur han ska ta sig ut. Han har på en nyck smugit in i garderoben hemma hos den outhärdlige norske sjömansprästen i Grao, och blivit kvar där tittande i gamla tidningar, ”djupt och allvarligt försjunken i sitt studium”, skriver Sjögren, ”i synnerhet som bilderna föreställer vackra kvinnor”. Och plötsligt upptäcker han att det är någon i rummet, och han har ingen aning om hur länge vederbörande varit där. Och där sitter han i rävsaxen.

För han kan ju inte bara gå ut som om inget hade hänt. Alltså sitter han kvar. Fast då blir det ju ännu konstigare att lämna garderoben. Alltså sitter han kvar. Och snart är det alldeles omöjligt. Alltså. Och så vidare.

Lite så kan det kännas att inte ha skrivit något på fyra månader. Om ni undrar.

Men det mesta går som bekant att lösa med riktigt bra pinot noir (även om ett par sänkta flaskor på vägen borde ha haft tillräckliga propplösande egenskaper). Det finns ingen druva som ger så mycket åt näsan under sådana där filttoffliga höstkvällar som är bland det lyxigaste årets lyckohjul har att komma med, ni vet den vackra hösten när man fortfarande kan ha ytterkläder i ylle och kisa mot solen innan den försvinner i en malström av gråmulet och fruset snor och tjockt och vindtätt. Majbubbel, sommarvitt, juleport – måste jag välja en kombination av årstid och vin är oktoberpinoten oslagbar. Och med tårna inne i resonemanget kring varför insåg jag att jag kände igen det någonstans ifrån. Beklagar skåpmaten.

Absurt nog är det, inser jag, snarlikt vin i kupan den här gången. Samma druva från samma hörn av Kalifornien, de svala västra delarna av Sonoma County även om det står Sonoma Coast på flaskan den här gången. Dimodlad pinot härifrån har en egen karaktär som går att skilja ut om man skärper sig lite, en rosenkindad fräschör med höga toner som med lite vilja kan påminna om hösten i Rålambshovsparken (ta det lugnt nu; bildligt, menar jag, det där friska nypet i kinderna och näsan).

Men den här producenten kör storslalom runt Dutton-Goldfield om vi ska dra jämförelsen vidare. La Neblina är cuvéen från Radio-Coteau, blandad från några lägen i Sebastopol och Occidental och underbar i både munnen och näsan. Syrliga körsbär är stommen, men den kryddiga profilen har nyans, resning och ett ovanligt djup som håller näsan kvar under kanten. Rätt mycket CA PN, även av hög klass, smakar för mycket syrah för mig, men Eric Sussman är bourgogneskolad och det märks, inte minst i den där grönmyntiga fräschören. Dessutom lite tobakskryddigt motstånd från en del stjälkar. Och så en lång, välskulpterad efterklang med bara den minsta lilla värme. Ahh.

Sade jag perfekt frukt? Ett riktigt nästaklunkvin. En vanlig oktoberdag. Man tackar.

//a

Annons

Primörpremiär

Hundra spänn kilot för potatis? Har du verkligen alla indianerna i kanoten, du?

Nja, vi har ju rett ut det där tidigare. Precis som man inte ska fundera över vad vin kostar i enheter som centiliter eller helflaskor, så ska man inte fundera över kilopriset på mat om man inte har tänkt äta ett kilo. I stället konstaterar vi att man får en portion riktig frilandsodlad svensk färskpotatis till sin fredagslever för sådär tolv spänn per kuvert, och hoppsan, så låg den i lilla kastrullen och simmade med extra smör i kokvattnet.

Pappalediga får mödosamt snylta lite fredagskänsla av sina förvärvsarbetande livskamrater, men har å andra sidan utrymme att gå och meditera över fredagsmenyn innan affären ser ut som Hultsfredsfestivalen. Dras man sedan med otillfredsställt bourgognesug lagar sig kalvlever anglais så gott som själv. Lättstekt bacon går fort att fixa, rödvinssåsen som ska slingra sig som en dimma runt hela härligheten ska vara såpass lätt att den inte behöver reducera så länge. Kapris växer i kylen. Och vit sparris à côté går inte att låta bli så här års, men är ju inte känt för att vara krångligt och tidskrävande. Nämnde jag svensk färskpotatis? Klar på sex minuter. Snabbmat från paradisets ängar.

Svårast: se till att inte dricka upp allt vin till matlagningen, hur fort den än går. Camille Girouds nollsjua från Les Crais höjer ribban för klunkbarhet. Tack och lov doftar det förträffligt, annars hade man ingen anledning att ta glaset från munnen innan det är tomt. Ren, fin, jordgubbstonad körsbärsfrukt med fin lyster, toppad med lite pinje och grusdamm och några kvadratmeter gallisk stallbacke som håller oss borta från Nya Zeeland. Annars är det varmt och generöst nog för att lura en kalvleverätare med fredagsoskärpa i näsan. Härlig syra, allt mer komplext i glaset – och en fullkomligt viktlös, elegant kraft som alltmer betyder Gevrey hos mig. Och en munkänsla präglad av balans och mineralitet.

Det räcker med att säga harmoni. Harmoni överallt. Är det inte fredag igen snart?

//anders

Handskräddat

En libanesisk trappistmunk + en israeliska av ystarsläkt = het bourgogne från en pyttenegociant med fingrarna i hemliga syltburkar hos de tunga elefanterna i Côte d’Or. Självklart. Inte?

Mounir Saouma och Rotem Brakir är en så osannolik och bra historia att det inte är otänkbart att den i sig har bidragit till framgången. Två invandrare med Ture Sventon-namn hamnar på olika vägar i den franska vinodlarsvängen (alltså, han lärde sig faktiskt grunderna som novis på trappistkloster – på riktigt), gifter sig och drar igång negocianten Lucien Le Moine. Och beter sig inte som andra tankbilsnegocianter i det nystan av druvkontrakt som är Bourgogne. I stället är det högst ett par, tre fat av varje vin som pysslas om, säljs dyrt och låter höra talas om sig; inte minst i USA där den fatmättade och fruktiga stilen har gjort Le Moine till het skit. Max 100 fat inalles om året, säger de, men har egentligen aldrig varit särskilt nära den siffran sedan starten 1999.

Jag har varit rätt förtjust i smakprover tidigare och hugger när Munskänkarna ställer upp tre vita och tre röda från 2007. För ungt, förstås, men just 2007 har ju visat sig vara rätt spelbar när man vill vänta på 2006 och 2005.

Gör man sin Bourgogne Blanc på juice som bara kommer från Côte de Beaune, i by- och premier crulägen, så blir det rätt bra för nivån. Den här har en kraftig, aromatisk, dyr fatkaraktär efter 18 månader, ovanpå bakade äpplen och vita blommor; gyllenkryddigt som smältande smör. Exotiska topptoner av banan, persika och godiskrusbär kryper fram. I munnen är det eftersmaken som imponerar med längd och täthet, medan mitten avslöjar att det är bascuvéen. Men mineraliteten är inte dum och syrorna får godkänt.

En kul detalj i vinmakningen hos le Moine är kärleken till jästfällning. Här kladdas det med 5-10 liter drägg per fat och de köper det gärna separat av odlarna. Och så bâtonnage, ingen omdragning, och ingen klarning eller filtrering. Tydligast kanske i Meursault 1er Cru Charmes som har ett så grymt tätt material att det är lite väl monolitiskt i dag, och munkänslan går nästan att tugga på. Det här vinet har också fått den tydligaste slängen av eksleven och behöver lugna ned sig. Men rätt respektingivande, jo.

Men min älskling på den vita halvan är solklart nästa Meursault premier cru, från Les Perrières. Så mineralisk att man riskerar att drunkna i sin egen saliv. Jag har en soft spot för vita som smakar mer sten än frukt. Perrières är ljusblommig ovanpå och svalt persikoslank under grusgången, för all del med tydliga fat men med strålande koncentration och fokus. Och så eftersmak som varar till påska. Jag blir förstås påmind om Greg Brewer, en annan mineralman som gärna har jästfällning på frukostflingorna. Trist att prislappen nästan behöver plats för fyra siffror.

Santenots, och då pratar vi rött och Volnay på premier crunivå, är väl det glas jag tycker minst om – men också det som förändras mest under kvällen. Här finns väl mycket sliskiga godisbär, som dessutom skär sig lite mot en svalodlad örtighet och rätt smöriga fat. Men sötma och charm saknas inte och till slut går hela regementet i takt som en skaplig och rätt typisk bourgogne.

Men de två andra röda spelar i en annan liga. Clos du Vougeot är den kraftiga av dem, en blandning av skörd från de tunga lerjordarna nedanför sluttningen och de lite lättare och mer väldränerade högre upp. Det är ganska märkt av hela klasar i dag, med klassiska stjälkmarkörer som kaneltuggummi, tobak och pelargonblad. Men jordgubbs- och hallonfrukten är tät och härlig, och tanniner har vi inget emot. Kom tillbaka om fem år.

Grand Cru Clos de la Roche (Morey-Saint-Denis, på gränsen till Gevrey) är däremot ett litet under av elegans och kvällens godaste i tajt målfoto med Perrières. Perfekt jämn och sammanhållen rödbärig näsa, inte utan stjälk, men det är skogshallonen som får skina. Dessutom rödblond apelsinkaraktär och lite rabarber som får både mig och en gammal AuZone-bekant att tänka på Nya Zeeland. Sitter ihop otroligt fint i munnen, ett vin med integritet, intensivt men mycket elegant. När man har sugit färdigt på hallonkroppen har man mineralerna och en liten köttbit kvar att suga på. Samtidigt mycket lättgillat, med fruktsötma och charm som ligger rätt långt ifrån de mest traditionella producenterna.

Inget av de här vinerna ligger förstås inom plånboksporté. Men det är väl ett skäl så gott som något att satsa på provningar och få sig småslurkar till livs.

Fast den stora frågan har förstås inte fått något svar: Hur tusan har Brakir/Saouma fått tillgång till så bra kontrakt på så kort tid?

//anders

PS: Finare Vinare har förstås redan offrat nattsömn för att du ska få läsning.

PS 2: Lite språktrivia: Moine betyder munk på franska; Lucien har förstås med ljus att göra, precis som arabiskans Mounir.

Höstrött

Jag vet att ni menar väl – men sluta ljuga för mig. Det är höst nu. Je l’accepte.

Vinden håller på att slita loss taken på Kungsholmen och jag längtar bara efter en filt och en stor kupa bra pinot, riktigt kryddig, varm. Vad är det som gör pinotviner så höstiga? De multnande löven? Lättheten som påminner om den krispigt svala luften? Hos bloggvännerna har det druckits en del bourgogne på sistone och jag har inte kunnat få bort tanken ur näsan. Det blir Dutton-Goldfields nollsexa som får betala för begäret.

Steve Dutton är mannen med vingårdarna i Russian River Valley och Dan Goldfield är kemisten som blev vinmakare, ett samarbete som fyllde tio år i fjol. Det här är en bascuvée med frukt från fem av Duttonfamiljens lapptäcke av gårdar och doften är precis vad som behövs under filten: soliga körsbär med en kyss av björnbär, moget, generöst, lite flamboyant men syltfritt. Kaffe, sandelträ, rökig BBQ och bakskåpskryddor är lika mysigt som lapsang souchong när man var 17.

Vinet bär sin munkänsla som ett klubbmärke på bröstet, lätt som den svala dalens dimma trots prickfri intensitet som sjunger av mogna pinotdruvor. Syran är bra, tanninerna stöttande men diskreta. Jag har lite synpukter på en beska i eftersmaken som skär en aning mot den fruktrena RRV-profilen, och trots bara 13,5 procent alkohol kommer det en liten kick i gommen som jag kunde ha varit utan. Och med stormen i öronen hade jag gärna haft lite mer jord och löv bland bären, men det här vinet är troget sitt ursprung och kan inte rå för mina nycker.

Och just det, det hade inte behövt kosta 288 spänn heller. Jobbigt att det alltid är pinot noir och inte müller-thurgau på box man längtar efter inne i filtbyltet. Min blåsiga kväll och min kryddiga vän, välkomna i min kupa.

//anders

The Cali Reports #4: Brewer-Clifton, Melville, Diatom

— Hemligheten ligger i fisken!

Chad Melville tittar på mig under lugg för att se om jag förstår. Det gör jag inte. The secret is in the fish. På armen har han min dotter som jagar hans skjortsnibbar; på ena sidan har han pudelklippta pinotstockar i Carrie’s vineyard och nedanför sluttningen växer familjens bästa chardonnay som ska bli Inox-varianten utan minsta ekbehandling.

Det visar sig att Melville gödslar med fiskemulsion. Det låter som något man skulle kunna få på El Bullì, men det är i princip uppvispat rens från fiskindustrin som är poppis i ekologisk odling. Tillför protein, mättar marken med kväve, och luktar mysko ett par dagar efter påsprutningen. Antingen var det ett tag sedan sist, eller så har vi tur med vindriktningen. Dessutom växer det råggräs och tre, fyra andra grödor mellan raderna för att se till att jordarna myllrar av liv.

Chad är sonen som rätt nyss har klivit fram som ensam ansvarig i vingårdarna på Melville. Pappa Ron Melville gick från en finanskarriär till vinodling i Calistoga uppe i Napa innan han upptäckte att han satte Santa Barbara-viner överst i varenda blindprovning. Upp med bopålarna och iväg till kustbergen med det absurt fina vädret. Ron Melville ger intryck av att vara en man som får det han vill ha.
— För 20 år sedan var det här obrukad barmark, säger han och blickar över pinotpudlarna som min dotter försöker äta upp.

Att köra genom Kalifornien är som att spela gamla bilspel från 1980-talet. En sväng – och landskapet får ett helt nytt utseende, nya färger, ny personlighet. Santa Rita Hills ser ut som om du har skuffat in gamla handdukar under den grönbruna badrumsmattan, knöliga, egensinniga. Solen hamrar i pannan uppe i Carrie’s vineyard, och Santa Rita Hills är en sval appellation, och det finns en förklaring.

Egentligen finns det flera förklaringar, men det räcker med den viktigaste. Längre österut finns de stora bergen. Du vet att varm luft stiger uppåt, och när den gör det måste den ersättas med annan luft. Som alltså måste komma västerifrån – från Stilla havet. Den svala havsluften sugs in i dalen, som tacksamt nog löper öst-västligt, och räddar pinot och chardonnay från att bli hemskt dyra russin. Sjöbris, för att tala med SMHI. Morgondimman har hunnit brännas av, men luften i Carrie’s vineyard rör sig lite över huden och vi slipper dallrande värmehägringar och solpanik. Samtidigt som solen hinner mata druvorna fulla med polyfenoler innan man måste skörda.

Mannen som får det han vill ha bestämde sig för att en ung fransklärare skulle göra hans viner i Santa Barbara. Greg Brewer hade tagit steget från flera vinmakarjobb i Santa Barbara County till egna företaget Brewer-Clifton, tillsammans med Steve Clifton, när erbjudandet kom i mitten av 90-talet. Nu är han den röda tråden mellan de tre husen i rubriken, efter att ha startat Diatom och gjort de första vinerna bakom den sparsmakade etiketten 2005. Trådarna är i och för sig många även om inte alla är röda; organisationerna flyter ihop, anläggningar inne i Lompoc delas, frukt köps hit och dit.

Med Greg Brewer fick Melville en begåvad och intuitiv vinmakare – och en massa ideer som Brewer utvecklat och ville ta med sig. Ta det där med stjälkarna. Brewer älskar att använda hela klasar, stjälkar och allt, i sina jäskar. Han brukar jämföra med stekar som får sitta kvar på benet under tillagningen. Vi andra märker av en struktur som går genom alla hans röda viner, ett annorlunda skelett än fat och maceration kan tillföra. Melville har den; Brewer-Clifton har mycket mer. Och så ett aromatiskt lyft som kan vara helt förföriskt.
— Stjälkarna är helt enkelt en del av paketet, säger Greg Brewer.

Med en äcklig handduk över axeln och shorts som är nedslabbade av halvfärdig chardonnay är han en fin kontrast till familjen Melvilles vackra anläggning i spanskklingande haciendastil. Grovfiltrering av fjolårets Melville Estate Chardonnay i dag, visar det sig. Visst, man kan bryta ned fascinationen för hela klasar till en diskussion om kemikalier, precis som allt annat han gör i källaren. Men ju mer man pratar med Greg Brewer, desto mer uppenbart blir det att han inte är en tekniker, utan en man som gillar koncept och vittomspännande tankemodeller och formar sitt fysiska arbete efter dem. Inspirationen kan komma från avskalad japansk eller skandinavisk design och bli en tolkning på flaska, men aldrig från ingenjörshandboken.

Han sätter till exempel naturen och ursprungskänslan på en piedestal som är högre än andras. Druvor växer i klasar och har stjälkar, alltså ska klasar och stjälkar förvandlas till vin. Han är ingen ekhatare, men det tar emot lite: franska ekfat växer inte i Santa Rita Hills och kan alltså inte bidra till att ge kullarna en flytande röst. Brewer-Cliftons bascuvée på pinot har fått allt mindre ny ek och från och med årets skörd kommer den att lagras helt neutralt. Melvilles chardonnay är redan där. Malolaktisk jäsning? Nja, det hörs på rösten att han inte är förtjust. Äppelsyran är ju en naturlig komponent i hans druvor, men förvandlas den till mjölksyra har människan varit där och pillat och ändrat på kemin.
— Jag kollar inte ens längre, säger han när jag undrar hur stor del av limefräscha 2007 Estate Chardonnay som fått jäsa malolaktiskt. Kanske 20 procent?
— Jag försvinner ur processen. Och jag gillar det!

Samtidigt fungerar det filosofiska vintänkandet så bra även på det jordiska, kemiska planet, där vinet möter konsumenten. Med stålskarp äppelsyra i ena vågskålen kan han plocka riktigt mogen chardonnay utan att den andra tyngs ned för mycket. Resultatet blir intensivt mogna viner som har ett tilltalande tryck i frukten, men ändå en märkbar fräschör. Diatoms hårdragna viner trollar bort 16 dryga alkohol i ett moln av citrus och pulvriserad sten, och pinoterna från Brewer-Clifton får ordentlig lagringspotential av stjälkarna.

Eller ta Melvilles Inoxchardonnay. Kalljäst på ståltank och oekat, som du hör, ett slags förstudie till Diatom. Brewer hymlar inte med att han tänker i japansk estetik för att göra det här vinet. Så i stället för att göra som alla andra och använda de dyraste ekfaten till den bästa chardonnayfrukten tingar han toppläget nedanför Carrie’s (Carrie är förresten hans hustru) och Terraces till Inox. Resultatet blir ett vin som knappt behöver några skaldjur, det djupa havet och ostrontallriken på is ingår. Så det smakar chablis? Nja. Märks det att vinmakaren är förälskad i chablis? You bet.
— Det är ett bedrövligt vertikalvin, skrattar Greg Brewer och berättar om när han ställde fram sex årgångar på en viktig provning. Alla smakade i princip likadant.

Diatom blev ventilen när Melvilles och Brewer-Cliftons chardonnayviner inte var extrema nog. Bort med allt, kvar blir bara det rena och enkla, det oförädlat råa och klara. Japanvurmen dragen till sin spets, med bambuakvareller och 1600-talscitat om vindslipade skelett på hemsidan, a journey through solitude, tranquility and the transitory nature of life. Säljpladder, svärmande exotism, poppsykologi? Kanske. Men med vinet i munnen kan man ana vad han pratar om.

Det hjälper att ha levt i Kalifornien om man ska få in hans våglängd. Det är mycket Kalifornien i mannen med trasan. Naturtänkandet och det milt alternativa är alltid närvarande i den här progressiva delstaten. Har man smakat sig igenom en rättrogen farmers’ market i de svala skogskullarna norr om San Francisco, från drypande nektariner till biodynamiska dim sum, är det lättare att inte se honom som en kuf med sitt pretentiösa huvud i kosmos.

Brewers tankesätt ställer hemska krav på Chad Melville och hans besättning i vingårdarna. Om man till exempel vill kunna använda en stor del av stjälkarna gäller det att de är helt förvedade, annars smakar vinerna billiga tulpaner och inte pinot noir. Kombinera det med jakten på riktigt mogen frukt och risken för solbrända druvor, så är du uppe på en rätt slak lina och dansar när du ska sköta ditt lövverk. Men i Santa Rita Hills lite svalare klimat finns chansen att få mogna stjälkar innan sockret går genom taket. Titta på bilderna här nedanför: samma rad med pinot i Carrie’s, från två olika håll. Titta på den lilla skillnaden mellan den östliga sidan och den som vetter västerut, mot eftermiddagssolen. Chad har fler händer i tjänst under trimning och uppbindning än under skörden.

Det där är ett skäl till att Melville så gärna understryker att de gör estate wines, odlar all sin egen frukt. Annars är Santa Barbara County ett nystan av druvkontrakt och det blir lite Bourgogne att hålla reda på odlare och producent. Systemet ger ofta lite sämre kontroll än man önskar sig som vinmakare – ibland var det 20 brix när frukten kom in, ibland blev det 30, berättade en rutinerad aktör för mig om en svårstyrd gård – men det beror på hur kontrakten är utformade. Och konkurrensen har hårdnat.
— Det är mycket svårare i dag. På 90-talet var det pengar i handen, handslag och en låda av förra årets vin, sålt, tack så mycket, säger Greg Brewer.

Här hade han nytta av att ha jobbat in sig i regionens vinskrå trots sin ungdom. Brewer-Clifton tar druvor från mer än ett dussin vingårdslägen och lägger sig kraftigt i vad som görs på marken. 2005 fick de kontroll över den sista biten av blåsiga, branta Mount Carmel (”det ser ut som en skateboardpark”, säger Stephen Janes som jobbar med såväl Brewer-Clifton som Diatom och Melville) och blev vinbönder över natten. Det vara bara att plocka ihop ett team av folk de arbetat med och sätta igång. Chardonnayvinet härifrån är en dröm, pinoten får tjocka skal och behöver lång tid på sig för att skaka av sig byggställningarna. Tio år till, så lär Brewer och Clifton ha tagit över mer av driften i sina källgårdar. När Diatom köper druvor från Huber är det Brewer-Cliftons vingårdslag som står för skötseln, och frukten tas bara från den mest exponerade sidan av raderna. Då ställer man krav i kontrakten.

Innanför bakdörrarna på Melville Estate står en bikupa från framtiden. Eller ett japanskt övernattningshotell med små celler att krypa in i. Dussintals jäslådor staplade på varandra på betongen, många fler än vad som egentligen krävs för att göra vin av skörden. Om man inte gör som Greg Brewer och Ron Melville och hyllar risktagandet. Genom att vinifiera en myriad av små lotter separat kan man tänja lite mer på gränserna utan att riskera hela skörden. Även ett litet jäskar ompysslad pinot i slasken hade gjort många ägare vansinniga; skulle det hända Brewer blir det inte ens en diskussion. Den gamle värdepappershandlaren har givit sin vinmakare ovanligt fria händer. Och han kan prata om det här med risk i timmar.
— Jag lärde ju mig på golvet att om jag har rätt sju gånger av tio kommer jag att tjäna pengar, säger han.

Tänk dig att du gör viner som kan balansera på en knappnål, och sedan hela tiden tvingas svara på frågor om varför de klockar in på 15-16 procent alkohol. Greg Brewers tålamod har ett slags buddhistiskt lugn över sig – men inte är det hans favoritämne. Sammanfattningsvis: Det är vad det är, mogna druvor ger en del alkohol, och förresten bryr jag mig inte så mycket om det. Ointresset för den där siffran kunde kännas påklistrat hos någon annan, en pose för att ta udden av frågan med nonchalans, men det står i så ren samklang med resten av Brewers tänkande att han kommer undan. Man får ta en del baksidor här i livet om man vill njuta av det, säger han. Som med persikorna.

Kaliforniska persikor i juni är ren fruktpornografi, tunga, ludna granater, sprickfärdiga av saft och sötma. Omöjliga att äta med vuxen värdighet.
— Så man kan antingen säga, okej, de där persikorna är inte mogna och inte så goda, men jag äter dem nu ändå för att slippa bli kladdig i hela ansiktet. Eller så kan man vänta och äta fantastisk frukt, men vara beredd på att få stå över diskbänken. Det är ett val man får göra.

En siffra, alltså. Och det hörs allt mer att han har suttit i den här diskussionen förut.
— Jag menar, kollar folk effekten på kockens spis också?

2008 Melville Chardonnay Inox
Friska unga päron, gröna äpplen och citrusoljor i näsan, bredvid ett slags gummi- eller petroleumnyans. Smaken är ringande fräsch, mycket ung och rätt tajt med sprittande citronkänsla, eftersmaken stram med omogen ananas och persika. Dessutom en salt känsla, krossad sten och en intensitet som överraskar med tanke på lättheten.

2007 Melville Estate Chardonnay
Härlig doft med gula äpplen, persika och bakkryddor parat med en mild, nötig avrundning. Helt neutrala fat till det här vinet. Smaken är en uppvisning i friskhet och balans, centrerad kring mogen lime, med tydlig havskaraktär av salta skaldjur och musselskal. Riktigt gott.

2007 Melville Estate Pinot Noir
Oerhört aromatisk, parfymerat fruktig doft rakt i ansiktet. Jordgubbar, hallon och körsbär trängs, toppade med en liten kryddighet och drag av choklad och mocka. Fin tyngd och bra renhet i munkänslan, läskande, tydligt ungt med en liten angenäm kärvhet. Gott, men trots friskheten har jag faktiskt lite problem med hettan i den här.

2007 Melville Terraces Pinot Noir
Också mycket aromatisk doft, men påtagligt mer komplex, med körsbärskärnor, tobak, rosor och svamp, och redan i näsan en föraning om stjälkarnas roll. Munkänslan är ung, tuff och kompromisslös i det här lerjordsvinet, en bred och komplex smak, slank och med stor integritet. Eftersmaken har mörka körsbär men är snarare jordtonad än fruktsöt. Trots rätt milda tanniner är det här ett vin för källaren.

2007 Melville Carrie’s Pinot Noir
Superkryddigt! Charmigare och mjukare i näsan än vinet som växt i Terraces 25 meter bort, fokus på körsbär som känns sötmogna men röda snarare än svarta. Igen en salt känsla i munnen, kryddig hallonfrukt, jättefin struktur och redan en härlig komplexitet. Sötfrukt under ansvar – jättegott.

2006 Melville Verna’s Syrah
Döpt efter Rons mamma, druvor från en ny gård några mil norrut.  Mycket, mycket ren björnbärsfrukt i näsan, aningen smöriga fat, en lätt krydda och en spännande rhônsk ton av lavendel. Och så de där mogna stjälkarna. Oj, slank munkänsla trots den oblygt fruktiga doften, ofjäskigt vin med markerad syra, finkorniga men fasta tanniner och – jag hittar ingen bättre beskrivning – kompromisslösa björnbär. Eftersmaken är lång och fin med tydligt pepprig karaktär. Bra. (Kuriosa: Kritikerna skällde på Verna’s när det kom och tyckte att det smakade för mycket pinot. Och gav alltså en massa beröm till en nöjd Brewer utan att veta om det.)

2006 Melville Donna’s Syrah
Här är det Rons hustru som stått för namnet och skörden tas in nästan tre veckor efter Verna’s. Aromatisk, pepprig och kryddig doft som påminner rätt rejält om Rhônedalen. Det är mycket rent, igen, och toppas med lite rök, choklad och blomtoner. Vacker smak, oerhört intensiv, med stjälkkaraktären som komplement till sval frukt. Det här är ett underbart vin. Hög syra och perfekta tanniner, grymt nu och med ordentlig lagringspotential.

2008 Melville Estate Viognier
Päron, och päron igen. Här finns också mango, citrus, citronskal, banan och bakkrydda, men inget av blomvasen som jag kan ha lite svårt för i viognier. Päron- och persikofrukten är söt i munnen, men väl balanserad av syra som delvis är tillsatt men också kommer sig av blockerad malolaktisk jäsning.

2007 Brewer-Clifton Santa Rita Hills Chardonnay
En blandning från fyra gårdar som från 2008 består av ungefär en tredjedel frukt från Mount Carmel. Kryddiga, gyllengula äpplen är basen, toppat med hasselnötter och något som får mig att tänka på frukostflingor. Samma sjungande syra här som överallt hos B-C håller upp mogen äppelfrukt och ett slags gula plommon som drar åt det omogna.

2007 Brewer-Clifton Sea Smoke Chardonnay
Sea Smoke är ju känt för sina egna pinotviner, men i ett hörn odlas chardonnay åt Brewer-Clifton (the farming is disco!). Påtagligt mycket mer komplext och nyanserat, med ett brett spektrum av citrus från grape till lime i näsan. Mognare munkänsla än bascuvéen, härlig persika, ett slags uppstramad godisfrukt. Dessutom skaldjursmineralitet, och tyvärr en lite genomträngande alkohol (15,9). Planterades först 2000 och lär ha framtiden för sig.

2007 Brewer-Clifton Mount Carmel Chardonnay
1990 planterades åtta hektar på Mount Carmel, 400 meter upp i luften, som nu alltså är ett monopol. Vinet är fantastiskt. Ung, sval, vit frukt med ljus och lyft i näsan, underbart komplext, med en perfekt nötton och gott om sten. Suverän smak, inte så fruktdriven utan snarare mättad av skaldjur och örter, mycket mineralisk och bruten med en liten grapebeska. Syrorna är – perfekta. Svårbeskrivet komplext vin som ringer kvar i evigheter.

2007 Brewer-Clifton Santa Rita Hills Pinot Noir
Blandat igen, runt 75 procent hela klasar. Oerhört öppen, parfymerad doft med strålande ljusa hallon, vingummin och stjälkrelaterade tobakstoner. Dessutom något metalliskt – ni vet hur pelargoner luktar? Smaken är mycket personlig för en bascuvée (i och för sig ett ambitiöst 40-dollarsvin, men ändå), påtagligt påverkat av klaspressningen med jättefin struktur samtidigt som tanninerna är rätt mjuka. Frukten är inte så stor och mer parfymerad än sötsmaskig. Supersyra!

2007 Brewer-Clifton Clos Pepe Pinot Noir
Gjort på 100 procent hela Pommardklasar från Wes Hagens kända, sandiga gård. Det här är en mindre öppen historia, men doften ger ändå en bra fruktkärna med björnbärstopping på hallon och körsbär, spännande kryddighet och en fin citrustouch. Sötare än väntat i munnen, men massivt, tufft och så gott som helt knutet i dag. Svårutvärderat, men jag har druckit det här med ålder på och det var fantastiskt.

2007 Brewer-Clifton Mount Carmel Pinot Noir
Oj, så fint. Mogna stjälkar ska ju ge lite kaneltoner, och här märks det tydligt för första gången. Tillsammans med lite viol, mint och kex toppar kanelstängerna ädel, ren röd frukt, ett slags mogna, mörka hallon. Underbar munkänsla, eget och rätt kärvt vin med härlig syra och karaktär av jordgubbar, rabarber och citrus. Inte helt utvecklat, men kalasfint.

Det händer inte ofta tack vare havet, men 2008 fick Santa Rita Hills vårfrost som gick hårt fram bland stockarna. Diatom gör aldrig mycket vin – men 288 flaskor Clos Pepe var inte vad någon hade räknat med. Om du undrar varför vi inte provade den.

2008 Diatom Babcock Chardonnay
Bryan Babcocks land delar infart med familjen Melville norr om landsvägen, syd- eller västexponering. Outvecklat vin, men en jäkla sjuss i intensiteten. Jättemycket kalk i doften, ett spektrum av söta bär, vita vinbär, sån där kvittenmarmelad som är så god till ost. Smaken är enormt koncentrerad med grym kraft och syror som man kan invadera mindre stater med. Kryddigheten är stor men svårfångad och helheten är ren som en fjällbäck. Långt, långt efter nollsjuorna i utvecklingen.

2008 Diatom Huber Chardonnay
Om bananer vore gjorda av sten skulle de smaka så här. Och så pressar man citrusfrukter över, och river med lite av skalen. Den här komplexa doften liknar inte så mycket annat, och det är svårt att nita komponenterna: päron, mandel, visst. Pomerans? Smaken är stålig, stenig och outvecklad med episka syror, essensen av renodlad, kalljäst chardonnay. Lång ren eftersmak med persikor, unga plommon och lime. Sade jag rent? Rent, rent, rent.

**

Raderna av tätplanterade pinotstockar löper bort mot kullarna i kvällsljuset. Enstaka bilar på highway 246 som skär genom dalen, från Buellton till Lompoc, bakom träden. En dag kan de riktigt tunga elefanterna komma till den här gemytliga dalen, stora Napaspelare, försäkringsbolag eller modekoncerner. Men fortfarande blåser sjöbrisen över de lokala odlarnas gårdar, och solsmekt kalifornisk frukt möter tillräckligt mycket stringens och mineralitet för att jag ska trivas. Åtminstone om Greg Brewer är inblandad på något sätt.

Det är bra så. Och om tjugofem år är stockarna tjugofem år äldre.

//anders

Med det var vi klara med texterna från sommarsemestern i Kalifornien. Tidigare i serien: Luc Morlet, Philip Togni och Bond Estate. Tack till er som som har följt med.

*

(Full disclosure: På gårdarna betalade vi naturligtvis inget för de viner vi provade. Vi bodde också som gäster på Melville. Det gäller väl att undvika Jay Miller-fällan: inte tala om vad man gör och inte vilja prata om det. För övrigt är väl all teoretisk objektivitet överspelad redan när jag själv väljer att besöka Melville/Brewer-Clifton/Diatom, för att jag gillar vinerna, i stället för att åka till XX Vineyards och YY Cellars…)

2006 Tollot-Beaut Chorey-lès-Beaune

Föreställ dig, rent hypotetiskt, en sambo som är förtjust i pinotviner från Santa Barbara och Nya Zeeland men tycker att bourgogner är lite anemiska. Who ya gonna call? Tollot-Beaut!

Nathalie Tollots respekterade hus har i vart fall rykte om sig att göra lite plyschiga, lättgillade viner med generös fatbehandling. Men fjäskigt är det inte, utan seriöst och välgjort med en förföriskt parfymerad stil som jag ofta har förtjusats av. Pinotdominerade byn Chorey-lès-Beaune är die Heimat för Tollot-Beaut, som har funnits sedan 1920-talet, men lilla monopolet Pièce du chapitre är en rätt nyanskaffad plätt.

Nollsexan har lite nya världen-tycke med kaffe på hallonsås med lite körsbär i, modernt utgjord med frukten först och fat på toppen. Rätt rent och snyggt med en kraftig kryddton och lite rosenparfym. Ungt, men sitter ihop bra.

Jag hade hoppats på lite tidig tillgänglighet i den här flaskan, men några år till skulle inte skada även om det är gott. Det är ungt i munnen, slankt och rätt kärvt. Syrlig rödfrukt dominerar och man kan plocka ur både nypon och tomat bredvid trädgårdsbären. Nollsextanniner ramar in till en rätt saftig avslutning med snyggt fruktfokus i hallonnyanser.

Lätt, ganska rättframt, välgjort, inte utan nyanser, och lite neonatalt, alltså. Och faktiskt lite silkigt framåt kvällen. Inte illa.

//anders

Pinotpsykologi

Levnadsregler ska man se upp med. Ledstjärnor kan bli tunga ryggsäckar. Men den här är rätt pålitlig: När någon bjuder in dig till en provning med överskriften För Jävla Bra Pinot Noir Från Världens Alla Hörn, så säger du ja, även om du jobbar klockan sex morgonen efter och måste tillbringa en julikväll i en källare.

AuZone stod för ramverket, Winepunker för provningen – tackar – och pinot noir för lärdomar och framtida ödmjukhet. Även utan överskrift hade jag satt alla som pinoter, med undantag för ett vin, men sedan är det svårare än det låter att prata ursprung. 2002 Pousse d’Or Volnay En Caillerets hamnade ändå i Bourgogne, med gammal jordgubbssylt och vilttoner när den väl hade tagit sig med luften. Men jag var på samma spår med Giaconda Nantua Vineyard från 2004: köttig mognad, enträ och skogsmull, smidigt och läckert stekvin med en svans av rabarber. Det här var inte en provning som lämnade ett svullet ego efter sig.

2007 10X från australierna med världens bästa namn, Ten minutes by tractor, gjorde också bra ifrån sig, med kryddig apelsin och en charmig mörk frukt i munnen, men jag kom aldrig runt en udda ton av bränt gummi som jag fortfarande funderar på vad det var för något. Tydligen var jag och någon solidarisk medprovare genetiskt predisponerade att känna den där tonen, för ingen annan verkade ha några problem.

Men jag kände mig kinkig och ogin med en smak som krockade med flera andra glas. 2006 Moonshine från Martinelli var rent otäck, blandsaft med den där enerverande boxsyrahkaraktären som heter sydfranska huvudvärksbär i min provningsstenografi. Beklagar, Helen, men jag tyckte ju i alla fall om din Martinelli Reserve häromsistens. Bergström från Oregon (japp, grundat av en norrlänning och stavar med äktsvenskt ö) led av kärvt skogig beska, banal bärfrukt och spretigt rödfruktig doft med stora fokusproblem. Hm, de brukar få fina betyg och förtjänar säkert en chans till. Breuers Spätburgunder från 2003 var inte så dum, med ganska läcker mörk kryddig frukt och integrerade mockatoner, men faten drog för mycket åt terpentinhållet för mig och helheten blev lite grovyxad.

Jag röstade på Giaconda som kvällens bästa vin, för sin täta doft och fina mognadstoner (väldigt brådmogen för en nollfyra, va?), men tvekade länge mot ett tyngre, rundare vin, med härlig balans mellan sötfrukt och syror, slaktbänk och kanel i doften: 2003 Felton Road. Det var kul att få bascuvéen med lite mognad på, för jag har tidigare tyckt att den kan vara lite uttryckslös som ung. Och det är ju roligt hålla med sig själv om sina favoriter.

//anders

PS: Årgång på Bergström? Nån som var där?

Tasmanien och Castell’in Villa

Jag minns att Jancis Robinson på sitt hypereleganta brittiska manér pekade ut Tasmanien som en region att hålla ögonen på när hon intervjuades på Grape Radio. Anledningen: Klimatförändringar. Rent logiskt borde man ligga rätt bra runt fyrtioandra breddgraden, med gott om vattenkylning, när Australiens klassiska vingårdar kämpar mot kvicksilvret. Jag har druckit någon enstaka tasmansk pinot nån gång, men kan inte på stå att jag kan pungdjävulens ö något vidare.

Slow Wine är en liten importör med fokus på Tasmanien, som i och för sig har breddat sig sedan de hette Tasmanian Wine. Chiantiproducenten Castell’in Villa står också på bordet på den här påtitten av delar av sortimentet.

Men Jancis för ett annat resonemang också: om att prova många viner fort, som det ofta blir. En flaska som är gjord för matbordet får tre minuter på sig att imponera – och det blir Idol av alltihop. Vi kan prata länge om det här, men jag nämner det mest för att jag hade skitbråttom den här gången, på väg till en annan provning. Och inga bilder lyckades jag ta heller.

Freycenets 2007 Louis Riesling Schonburger kan vi lämna därhän, doften är gewurzparfymerad med inlagd frukt och smaken platt och intetsägande. Ekotänkande Meadowbank Estates 2006 Riesling har en kul doft: den osar av gummi och bensin som den värsta Moseltraditionalist, toppat med citrus och en örtig ton som drar åt salvia. Smaken har hygglig fräschör och citronskalskaraktär, men saknar fruktsötma och domineras av en jordig beska. 2006 Wineglass Bay Riesling från Freycenet är en annan historia, återigen med gummikaraktär bredvid ett rätt elegant, stramt spektrum av stenfrukter. Lite sprits finns kvar i flaskan, jordbeskan är märkbar men inte oangenäm, och frukten drar åt danskt citronvand och persika i en välbalanserad smak. Wineglass Bay är för övrigt den där bedårande vykortsvyn som kan vara den enda du har sett från Tasmanien.

Pinot noir är faktiskt öns mest odlade druva och den knoppande vinindustrin har förstås sett potentialen i trenden mot svalodlad pinot. Stefano Lubianas 2007 Primavera Pinot Noir har en öppen, ren, generös jordgubbsdoft, toppad med påtaglig kryddighet. Smaken är lätt och fint söt, hyggligt komplex med citrustoner och föredömliga syror. Slutet är lite hett, men ändå en fin fiskpinot. 2006 Hawkshead Gibbston Valley Pinot Noir kommer från Central Otago i Nya Zeeland och har intensiv och betydligt mörkare frukt i näsan, björnbär och mörka körsbär, plus rätt mycket fat och en violton. Björnbären följer med in i munnen och faten ger ett chokladtäcke, men tanninerna är rätt aggressiva och helheten känns inte integrerad.

Chardonnay är nummer två i hackordningen på Tasmanien – ni börjar ana en viss burgundisk profil. 2006 Wineglass Bay Chardonnay är min favorit i flighten, fatjäst med äpplig och fyllig näsa och en del snygga fattoner. Det är lite oförlöst i munen ännu, men kraftfullt och lite ståligt, som en ekad chablis med päron, citrus och liten avslutande beska. 2005 Meadowbank Grace Elizabeth Chardonnay är fortfarande ung och frisk, rätt rostad och smörig, med mosade bär och tropisk frukt i näsan, I munnen blir det lite väl kladdigt för mig, tropikcocktail med för låg syra och en känsla av restsocker. 2006 Prancing Horse Chardonnay från Mornington Peninsula sydöst om Melbourne är också rätt fatig med vanilj och popcorn, men renare, svalare och mer fokuserad. Smaken är smörig och full av mogna tropiska frukter, druvig med skaplig syrabalans.

Stefano Lubianas Estate Chardonnay 2003 är en udda personlighet, utmogen och på väg över kanten, med en oerhört kryddig doft och en mix av blommor, honung, mandelmassa och nougat, rätt oxiderad. Årgång 2004 är betydligt fräschare, men också med mer fatkaraktär kvar och lite grönt och kärvt. Ord som stumt och ekbeskt hamnar i blocket bredvid kartigt och hårt. Nolltrean fick också malolaktisk behandling och tjänade på det, tycker jag nog, även om den tappade fräschör.

Castell’in Villa är en riktigt klassisk Chianti från princessan Coralia Pignatelli della Leonessa med duktiga ägor i Castelnuovo Berardenga öster om Siena. Det är egentligen en hel by – dyr agriturismo, vildsvinsjakt, stenslott, olivlundar och hela kalaset, och vinerna har ett visst rykte. Egen klon av sangiovese har man också.

2004 Chianti Classico Riserva är ung, personlig, och har fått nytta av det fina året i doften. Plommon och körsbär är stommen, men ovanpå svävar fina aromer av lakrits, pinje, violer och till och med en liten bananton. Frukten slår till direkt i munnen, generös och körsbärssöt, men retrokänslan är där. Fina syror och en viss örtighet finns också. Det spretar lite i munnen, men bara av ren ungdom, tror jag – det här är riktiga långliggare.

2003 Santa Croce är supertoskanaren: sangiovese och cabernet, och så 18 månader på barrique. Doften är fint aromatisk, tydligt modernt mörkfruktig och helt öppen. Blandade örter finns, och rätt tjockt med fat. Smaken är – tydligt 2003-skadad. Klistrigt uttorkande tanniner som aldrig kommer att mjukna, medan plommonfrukten redan är mogen. Inte min grej, antagligen inte bättre år heller.

2003 Chianti Classico Poggio delle Rose kommer från en liten plätt (se bilden, courtesy of Johan som har varit där en massa gånger), 50 gånger 150 meter med lergrus på kiselsten, och får enormt lång tid på barrique. Doften har vacker, ädel mörk bärfrukt med pondus och personlighet, inte så farligt fatig som jag befarade; lite choklad mest. Koncentrationen ger en del lösningsmedel och kryddörter blandat med asfalt och en liten blommighet. Tung, söt björnbärsfrukt i munnen, koncentrerad men rätt fräsch och balanserad. Lakrits och sura körsbär leder till en örtig eftersmak. Faten är väl integrerade, och enda problemet är förstås tanninerna från det där eländiga året. En Poggio delle Rose 2001 eller 2004 skulle jag antagligen tycka om.

Killen som faktiskt kan det här med Tasmanien läser ni här, fast när jag tittade hade han inte fått upp de noteringarna. Men jag kan ju bara hålla truten efter att ha drällt med renskriften sedan slutet av mars.

//anders

2006 Palliser Estate Pinot Noir

Canard au canard! Anka med anka i kväll: Låren får några timmar i sötsalt rimlag innan de confiteras, oändligt långsamt, i ankflott med rosmarin och peppar. Köttet faller av benen när man ropar på det. En snabb vända under grillelementet för att krispa till fettkappan, och så en bondsallad slängd med vinaigrette på blodapelsin, dijonsenap och dragon. Utmärkt tillfälle att testa en kiwipinot, no?

När ett vin framstår som vidöppet redan när man stoppar näsan i flaskhalsen, då är det vidöppet. Det här vinet skickade Neal Martin i spinn (a divine Pinot Noir, 94 poäng, varsågod) och man börjar ana varför. Frukten är verkligen ogenerat mogen, en parfymerad rödsaft av körsbär och jordgubbar spetsat med lite kryddiga björnbär. Ändå lyckas doften vara hyggligt finlemmad, med en välkommen köttighet och slöjskyar av viol och blodapelsin. Plus en antydan till järn eller våt sten.

Martinborough ligger på nordöns sydspets, med kullar runt omkring och ett antal gamla flodbäddar som blivit vingårdar. Allan Johnsons vinfilosofi innehåller inga konstigheter; alla ambitiösa producenter tar väl hand om jord och stockar numera, och att vilja göra fullmogen, fyllig pinot i nya världen sticker inte heller ut. Och Fullmogen är precis vad det här vinet har på kavajslaget.

Attacken är omedelbar, fruktsötman påtaglig. Rent och fint, jordgubbssaftigt, med bra bett i syrorna och en fin liten mineralkänsla. Man får leta efter tanninerna, men då hittar man dem. Att var sjunde milliliter är alkohol (14,4 procent) märks inte alls och någon muskelpinot är det inte. Min invändning är att Johnson satsat allt krut tidigt i matchen: Förförisk, öppen doft, söt attack – och sedan klingar allt av. Mitten och den kaffe- och jordstrukna eftersmaken håller inte samma nivå. Samtidigt kan det vara fel att dricka det här med Neals fanfarer i bakhuvudet. För den som gillar sötfruktig pinot är det ett fynd för under 200 spänn.

Det var ett tag sedan jag klunkade i mig ett rött vin så här glupskt – säkert tre, fyra stycken av de ”8,3 standard drinks” flaskan innehåller enligt etiketten slinker ned innan någon hinner säga fruktslampa. Å andra sidan var det ett tag sedan jag vargglupade ner mat med sådant salivslaskande begär också. Kom ihåg att inte servera för varmt.

//anders

PS: Olistat på boa, men Bristly fixar smidig privatimport som funkar som BS. Du behöver alltså inte lära ditt lokala systembolag hur man exekverar en privatimport den här gången.

Vinbar(n)

Fredag eftermiddag efter tio timmar på jobbet. Kvart i fem lördag morgon ringer klockan för tio timmar till. Och jag kan inte önska mig något mer. Vinbaren med min älskade L, charkplock på en tallrik, tre små glas spännande röda, lågmäld medhårsmusik och en tio veckor gammal dotter som ler i sömnen, parkerad i den lilla gången bakom baren. Känslan av en varm bubbla går att ta på. Man kan gå hem vid halv sjublecket och vara alltigenom belåten.

Chefssommelieren Lars Andersson får slita för att få hem enstaka flaskor av Sylvain Cathiards bourgogner, och 2004 Vosne-Romanée känns som ett enkelt val. Vacker, ren frukt rakt ur flaskan, körsbär, jordgubbar, viol och citrustoner, viss fatkänsla och kryddlåda. En liten mintton kryper fram med luften. Smaken är betydligt mer kompromisslös än den charmiga näsan, högsyrlig och lite vrång; påtagligt ung med lingonsyra, omogna körsbär och grön citrus. Alldeles för tidigt, förstås, men det är ju så gott även med lovande bourgogne.

Glas nummer två vill jag ta tempen på för garderobens skull: 2004 Pontet-Canet. Pop’n’pour – det kan bli så när man hänger på låset vid fyra – och doften behöver tid på sig att växa fram. Men sedan dukar den fram tät frukt i plommonfacket, lakrits, asfalt eller kol, fatkänsla och björnbär. Med ännu lite mer tid kommer djupet och en superläcker diskant med fräscha blommor. Vilken elegant smak! Trots Pauillac, trots ungdomen och trots PC-extraktion. Men tanninerna är vänliga och fina, det är syran som tar över polisrollen bland plommon och söt cassis, och särskilt hårt extraherad är det inte. Och så ett stenigt, läskande slut. Smaken har inte vuxit ända ut i kanterna än, men den här kan man faktiskt öppna i dag om man vill.

Med Rotsunda i färskt minne hamnar Eben Sadies Columella från 2006 i sista glaset. Galet generöst och yppigt bredvid gamla världens viner, men lika galet personligt. Mättat med blommor, blåbärssylt och björnbärssylt, och rätt duktigt med kaffe, vanilj och mintchoklad. Sannolikt fatjäst? I munnen är det 100 procent superfrukt med helt egen prägel, svårt att ringa in. Rostade fat, kryddbod och en svampton är lättare att hitta. Och oväntat snygga syror. Fast 525 spänn på bolaget, det vete allt fan om jag skulle betala.

Leitz 2006 Riesling Alte Reben från Schlossberg dyker upp ur sin magnumflaska när vi som bäst är på väg hem. Det känns ju som att syrakolportören Teresa Breuer äger Schlossberg, men så är det inte och det här är en helt annan baby. Sagolikt blommig persikofrukt, gråpäron och honung. Botrytis, säger Lars, och det köper jag. Vinet osar mineral, men man anar hur munkänslan ska bli: söt, mättad och superintensiv, aprikoser och citrus i porrig knockoutstil. Smaskens. Det här får Breuers version att framstå som Lisbeth Salander i ett badkar med tretumsspik.

Och som night cap: Auguste Clapes Cornas Renaissance från 2004. Cornas bästa vin? Borde ha fått mer uppmärksamhet av oss, men doft och smak ringer ändå kvar, en kaskad av mogna bär. Björnbär, hallon, smultron. En tydlig rökt charkton och en skål oliver som tilltugg. Inte så bråkigt som jag trodde, men jag gillar tanniner och flaskan öppnades kvällen före. Eftersmak som räcker ned i tunnelbanan. Det här är en av mina idealtyper för rött vin, en mall som andra syrahviner mäter sig mot.

Våra insatser för att knäcka in lilltösen som stammis på Vinbaren börjar bära frukt. Mer fredagslyx än så här behöver jag inte.

//anders

2006 Felton Road Block 5 Pinot Noir

En egendom där de äldsta stockarna nyss har kommit upp i tonåren, och där det blir 39 grader varmt i februari – behöver man verkligen bry sig om deras pinot?

Om du frågar Blair Walter på Felton Road kommer han att svara ja. Och om du fortfarande känner ett behov av att fråga mig efter det kommer jag att hålla med. Det kan bli ordentligt varmt i Central Otago på vintern, förlåt, sommaren, och Walter är övertygad om att det är hans biodynamiska approach som ger jordar och stockar verktygen för att klara av sådana spikar.

Sedan struntar vi i Blair Walter, som tycker att ingen Block 5 yngre än 2002 ska drickas i dag, och korkar upp 2006 till ankan. Doften är avgrundsdjup. Intensitet, precision, och inte ett spår av ett jättevarmt år. Central Otagos inlandsklimat, inklämt bland berg i Kebnekaiseklassen, ger skapligt kalla nätter trots all sol. I näsan blandas körsbär, röda vinbär och kryddor i perfekt balans på en köttig grund som man bara vill tugga på. Ovanpå svävar en återhållet parfymerad pust av violer och apelsin.

Förutom biopysslet kör Walter med jäsning utan att krossa, så att hela druvor jäser med en del hela klasar, och han kunde nog snacka några veckor med Greg Brewer om hur det lyfter aromatiken i pinotviner. Faten är lufttorkade och bara en tredjedel är nya varje år, vilket märks tydligt: Frukten har helt fritt spelrum utan att krocka med träväggar. Vinet är smeksamt och förföriskt i munnen, elegant, syrligt och smidigt, med tydliga citrustoner på körsbärsbotten. Och så den där violen på toppen. Det tar ett tag innan målarboken har fyllts med färg, och det kan kanske vara lönt att stoppa undan resten ett tag, men det är förtvivlat gott.

Walter är en stor beundrare av den gamla världens viner, och det ringer tydliga bourgogneklockor när lite luft har väckt Block 5. Men mättnaden och intensiteten i frukten skvallrar om något annat, och när man håller dem i så strama tyglar som Felton Road gör för att klara syltdiket kan det bli precis min smak. Det här förblir en av de godaste pinoter jag har druckit.

//anders

PS: Körsbärsmarmelad och passionsfrukt i såsen känns nästan som fusk när man ska dricka NZ-pinot till.

2005 Château de St Cosme Valbelle (och lite bubblor)

Hjortentrecôten: 57 grader. 2005 Château de St Cosme Gigondas Valbelle: 18 grader. Trekvartsmätta på skaldjur kikar vi på varandra över glaskanten, ett sista ögonkast av förväntan innan vi ska ge oss på årets sista varmrätt; temperaturtimingen har klaffat som en schweizisk lokalbuss, sammetsröda tomtebloss glimmar ur glasen och blicken dimmas lite när vi tänker på barnet som nyårssnusat så pittoreskt i korgen hela kvällen.

Då kommer gallskriket som får glasen att skallra.

Bara som en liten påminnelse om vem som bestämmer över middagsplanerna. Nyårsafton inräknad. Det är inte jag.

Men det är svårt att skjuta den här vilttrippen i sank, och nu vet vi att rosaröd hjort smakar lika bra när någon annan skär den i bitar på tallriken. Svart trumpetsvamp och konjak i den täta såsen, småpotatis stekt i ankflott med generöst med rosmarin. Och glaskuporna ger en ursnygg, mörk och mycket ren frukt, likörtonad utan att snava på syltdiket.

Valbelle är mellanvinet från stjärnskottet Louis Barrouls egen mark i Gigondas, som dubbas av Robert Parker till något av det bästa man hittar i appellationen i dag. Nollfem är ju den där stukturerade, tunga årgången och det här är förstås tokigt ungt, men strålande fint. Primärfruktigt, med en blomtonad, mörk sortering av nykrossade bär; björnbär, moreller och ett litet hallon svävande vid kanten på glaset. En elegant korvton och örter matchar och under frukttäcket väntar antydningar till grus och blod. Och så en viskning av fat, mest lite mandel och rostat bröd.

Barroul jäser sin grenache ihop med tio procent syrah och låter bli att plocka bort stjälkarna. Lakrits och en sydfransk beska är tydligast bredvid frukten, men inte ett spår av några gröna stjälkar. Fokus, intensitet: femstjärniga – det sjunger till i gommen av attacken. En skopa garrigue i en lång, lång eftersmak. Trots ungdomen är Valbelle inte ett dugg burdus, men sitter på en oerhörd kraft. Det är kalas till den örttunga, lite rustika maten nu, men har potential att bli ett knockoutvin. För under 300 spänn. Nästa kapitel: en liten sparring mot Cuvée Doucinello – liknande, men med mer järn och mindre modern frukttyngd – framåt slutet av 2010.

*

Nyårsbubblorna till köksskålen och ostronen låter som något man hittat på själv: 1996 Juillet-Lallement Brut. Club de Viticulteurs Champenois, eller numera Club Trésors de Champagne (extraläsning här och här), marknadsför gemensamt ett antal småodlares skumpa i särskilda Special Club-flaskor, och prisvärdet är det sällan något fel på. Pierre Lallements skapelse från Verzy det signade året 1996 är framför allt en nougattung historia, avrundad och utmognad i doften med valnötter och nybakta kex.

Smaken är generös, nästan söt, och fyllig med fin balans mellan citrus, nötter och nougat med lite kryddtoner på toppen. Precis lagom oxiderad för min smak. Gedigen och välgjort, och grand cru-champagne från 1996 för 350 spänn är ju rena mellandagsrean.

//anders

2004 Domaine Maillard Beaune 1er Cru Les Grèves

Nån envis läsare kanske minns förra vinterns blodapelsinfrossa. Nu är det dags igen – och det redan långt innan sicilianarna har börjat skicka världens godaste C-vitaminer till bättre behövande skandinaver.

Det här ad hoc-köpet från november 2006 är nämligen rena blodapelsinbadet. I den lite snäva doften finns lite sjölera och en aning grillat, sedan är det sanguinello för hela pengen. När kryddorna drar åt pepparkaka börjar man nästan höra julsånger i luften.

Smaken? Say it with me… Blodapelsinen har sällskap av en passionston, och det är rätt mycket nya världen-pinot om den bara haft mer rondör. Läskande! Här finns ingen jättefrukt, men ändå rätt schysst intensitet. Balansen är okej. Dagistanniner och bra syra. Den har definitivt utvecklats och fått mer personlighet sedan vi pratade med den sist för kanske ett år sedan. Jag börjar samla ihop till ett slags teori om att de mest skiftande europeiska nollfyror har en fräschör och en balanserad saftighet som verkligen tilltalar mig.

Jag är rätt förtjust i den där apelsin/passion-cocktailen, men vinet fick gärna smaka nåt annat också. Gott men lite monokromatiskt och i lättaste laget till vildanden.

//anders

PS: Huset drivs av bröderna Pascal och Alain Maillard och har spottat upp sig sedan början av 90-talet, upplyser BKWine som också har bilderna. Bland annat på en spöklik dimma som pojkarna trycker ned i källaren för att höja luftfuktigheten och hålla nere dunstningen ur tunnorna. I bland annat Kalifornien gräver man ju sig ned i berget av just det skälet: Rutherford Hill påstås ha investerat en och en halv miljon dollar på att borra en tunnel, sparat in 3 500 lådor om året i dunstning och räknat hem investeringen på sju år. Eller 1,6 miljoner, 3 000 lådor och fem år. Anyway…

PS 2: Det kommer en post från helgen italienska vindag på Sheraton. Snart. Eller halvsnart.

PS 3: Nej, anden lagades inte i vårt kök… Köket ifråga ligger i Solna och vi tackar för lånet, men mest för det efterlängtade sällskapet.

Del ett: Svågerpinot

Har Anders skrivkramp? Heroinproblem? Exil på Caymanöarna med Ekobrottsmyndigheten i hälarna? Nej då. Men solbrännan är renoverad, och jag kan berätta att det har hänt igen.

Om jag låter lite oskarp någonstans beror det på att mina provningar, alas, inte brukar se ut så här. Vikingarna hade nog tänkt sig Valhall så här om någon hade bjudit dem på ett horn Sine Qua Non. Men häng med för all del, så väntar Robert Parkers egen pinot, den godaste merlot jag har druckit, del två i sagan om Harlan, En Piemontesisk Jätte och den sjukaste flight jag har varit med om: 500-poängsflighten. Fem glas, kranvattnet oräknat. You do the math.

Vi gör som förra gången och tar en flight i taget i sommarföljetongsanda. Uppdelningen är inte ett led i min ständiga strävan att vara pretentiös. Jag tror bara att det blir behagligare att läsa – och skriva – på det viset.

Beaux Frères är den gård i Willamette Valley i Oregon som Robert Parker äger tillsammans med sin svåger (just det  – beau frère på fraggelspråket) Michael Etzel och en tredje delägare. Så här smakar alltså pinot om advokaten själv får välja.

• 1996 Beaux Frères Estate

Tydligt brunstruken och lätt färg. Doften är mycket mogen med gamla hallon, lite mentol och vissnande rosor, men det mesta har blivit till nyponsoppa och tydligt buljongiga drag. Tomatpuré och soja är först ut i munnen. Det finns en del frukt kvar, men den gör inte större nytta och det hela är rätt ointressant. Oregons årgångstabell sitter inte riktigt, men 1996 beskrivs tydligen som rätt svag.

• 1998 Beaux Frères Estate

Vackert rubinröd med betydligt mer liv. Men ligger det inte en skum tvålig karaktär över hela kalaset? Mörkare, påtagligt mycket tätare frukt, hur som helst, med en aning cassis och några animaliska drag. Dessutom en allt tydligare ton av mint, exakt som linimentet i omklädningsrummen när man gick på högstadiet och spelade fotboll. Smaken har bra form och börjar med en snygg balans och körsbärsfrukt, men avslutar med uttorkande tanniner som drar ned intrycket. Det känns som att frukten kommit och gått utan att trätanninerna någonsin mjuknat helt.

• 2000 Beaux Frères Estate

Blommiga toner och hallon dominerar näsan i den påtagligt yngre nollnollan. Rätt mineralisk, med en aning körsbär, och så nypon igen, men mera direkt från busken den här gången. Kryddig frukt och mogna hallon i munnen, under ett tak av lite dammigt steniga toner. Fin lätthet och behagliga tanniner, men ändå känns något lite fishy med den här flaskan. Kanske är stenarna lite väl källardammiga?

• 2006 Beaux Frères Estate

Jamensådärja. Den superlätta färgen berättar om ungdomen redan innan näsan gör det. Riktigt fin näsa som drar åt jordgubbsyoghurt, med vanilj och vackra övertoner av blomsterkrans och banan. Den sköna syran gör vinet lätt och smidigt i munnen och ger en föredömlig elegans åt den jordgubbssaftiga smaken. Det här är riktigt bra, djupt, redan rätt komplext utan extra fläsk i den skinande röda frukten. Hörde jag rätt att den här ska klocka in på 15,5 procent? Verkar helt obegripligt, det känns mer som 13,5.

Nollsexan står helt ohotad för mig medan de andra dras med åtminstone något problem var. Vi är några stycken som enas om att många pinoter från nya världen gör sig bäst när de har sin primära frukt i jungfruligt behåll – åldras kan man göra i Bourgogne.

Up next: Merloten som fick Helen Turley sparkad från Blankiet. Stay tuned.

//anders

2004 Sea Smoke Southing Pinot Noir

Det går inte att vara vinintresserad utan att då och då stöta på Sideways. För fyra år sedan rörde den om i vingrytan och ingen har riktigt kunnat låta bli att skaffa sig åsikter. Miles (Paul Giamatti) är egentligen ett vinarsle, nedlåtande och mästrande, men världen klunkade i sig och hämtade påtår. Alltså fick små odlare plötsligt se sina obskyra pinoter på auktion för tio gånger priset, eftersom pinot noir-druvan är “the most haunting and brilliant and subtle and thrilling and ancient on the planet.”

Jag har sett bättre filmer. Men jämför man med hur det kändes som hockeyjunior när Rob Lowe snubblade sig igenom Youngblood, så framstår Sideways som en rätt välgjord rulle för vinintresserade. Vi får konstanta tjuvnyp, framför allt i form av Miles svåruthärdliga personlighet och babblande om a soupçon of asparagus. Ändå anar man kärlek, om än plågad och småskamsen, bakom skildringen av vinnörden. Och den respekt för specialintressen som Youngblood – och tusentals andra rullar – saknar. Filmskaparna har ansträngt sig för att få de flesta detaljer rätt och bygga wine cred. Flaskor som fladdrar förbi är valda med namndroppande omsorg för att insiders ska kunna le i smyg, till skillnad mot hur man får ta fram skämskudden så fort någon plockar upp en gitarr på fel håll i slentriantillverkade musikscener. Varpå bloggare och forum skrapar ihop kompletta listor på filmens alla viner, Decanter ordnar Sidewaysprovning och folk ställer sina spädbarn på väntelistorna hos Kistler och Sea Smoke. Kom inte och säg att filmen inte har satt sin pinotröda fläck på vinvärldens slips.

Sea Smoke gör en cameo på bordet när Miles och Jack drar i sig alldeles för många liter tillsammans med Maya och Stephanie på The hitching post. Regissören Alexander Payne är helt enkelt ett gammalt fan och skrev in 2002 Sea Smoke Botella i manus. Southing är steget över, och ja, det är klart att vi är nyfikna.

Det är också klart att det egentligen är för varmt för pinot noir i Kalifornien. Sea Smokes gårdar ligger i höjd med Tunisien. Men Santa Rita Hills i Santa Barbara har blivit en hot spot, förlåt, cool spot, för producenter som vill göra ett försök med den där jobbiga druvan. I dalgången där Santa Ynez River rinner kan man odla på sydsluttningar och fiska upp så mycket sol man vill, samtidigt som Stilla havet fortfarande ger skapligt med svalka. Och så det gyllene ägget: Havsdimman som kryper upp i flodfåran och håller kvicksilvret i koppel. The sea smoke. Ni fattar.

Southing är en 92-poängare som öppnar med gräddig frukt i rätt tjocka fatkläder. Det är stort, varmt, generöst och intagande, varma körsbär och koncentrerad mörksöt björnbärsfrukt. Samtidigt finns det något… ädelt över doften som mina tidigare cali pinots har saknat; högdraget, mystiskt. Lite köttkänsla blandas med exotiska bitoner som man ofta får i ambitiösa röda från nya världen. Doften är väldigt kryddig och det är inget snack om vad vi sitter med.

Attacken är inte dum och den syra som faktiskt finns kommer först. Southing smeker hela munnen samtidigt. Den stora, yppiga och generösa kroppen är byggd av synnerligen välgjord frukt, med bra djup och strålande koncentration. Producentens och fansens idé om firm structure ska tolkas mot en amerikansk bakgrund, men slappt är det inte.

Tropikdrömmarna från doften finns kvar mot gommen, och det går att hitta en del blomtoner. Och så smakar det cola! Lätt att hitta, svårt att glömma. Jag saknar mina burgundiska syror och tycker att pinot (och det mesta i vinväg) ska vara slankare än så här, men aromatiken är utmärkt och den överdådiga frukten ren och klar. Både smak och doft djupnar under kvällen och tvingar oss tillbaka. Det pratas mycket om att Sea Smoke gör lagringsviner, så även om en eurogeek knappast tänker lagring här blir det nog att vänta på nästa Southing och se vad som händer.

Bourgogne har fortfarande ett fast grepp om världsrekordet i pinot noir, och tyvärr – och det här är inte intressant nog för att tävla om det är jag som dömer. Överdåd är nog sällan det jag letar efter. Men i Kalifornienklassen är välgjorda Sea Smoke en skaplig kandidat. Stockarna är från 1999 och lär väl bara bli bättre. Om det kostade hälften så mycket skulle jag kanske köpa fler.

//anders

1996 Krug – and beyond

Okej. Sex viner. Med en total prislapp på 9 443 spänn. I teorin, förstås, för det är lögn att få tag på dem.

Då har Systembolaget ändå fog för den aningen högljudda rubriken SuperPrestigeChampagne. Det ligger något nyrikt ryskvulgärt över den här provningen, men chansen till sex glas man aldrig någonsin får ned näsan i på annat sätt är oemotståndligt lockande. Och min erfarenhet av bättre sjampanskoje behöver ordentligt med putsning. Allt helblint. Förväntansfull, moi? Rosenkindad? Mesdames et m’sieurs:

• Vin nummer 1
Snabbkyld sedan den tilltänkta flaskan visat sig vara bortom vett och sans korkskadad. Nästan en upplevelse i sig att lukta på… Hur som helst; ersättaren (samma vin, alltså) är vackert mellangul med ett tydligt grönstick. Doften är mycket jästig, känns som lång tid sur lie. Här finns lite svamp, nötter, ett uns sherry och rikligt av en härlig nougatkaraktär. Bordet pratar om citrus, men jag tycker inte att den är särskilt framträdande. Kanske lite apelsin också.

Moussen är alert och nästan lite aggressiv. Ett slankt och elegant vin, med hög syra men också rätt generös dosage. Tydlig äppelsmak trots att den karaktären knappt märktes i näsan. Jäst igen, nougaten finns kvar, och här är citrustonen framträdande. Mycket gott – men sitter inte riktigt ihop. Kanske bättre med lagring? Eftersmaken är liten men lång och god.

Facit: 1995 Henriot Brut Cuvée des Enchanteleurs. 50/50 chardonnay/pinot noir och extrapoäng för blotta klangen i namnet.

• Vin nummer 2
Ljust gult med gröna reflexer och pigga, pärlande små bubblor. Udda doft! Rök, suddgummi, köttsoppa, lagerblad, tång/hav och en leverton samsas och trängs under ett täcke av nyrostat kaffe. Dessutom en ton som fortfarande förföljer mig, eftersom jag inte lyckats skjuta ned den; jag tänker hela tiden på barndomens fiskelåda… Ber att få återkomma.

Vinet har en ännu ganska liten smak, halvfyllig, åt det vitfruktiga hållet med persikotoner. Dessutom kaffet och soppan från doften, och sockerkaka tänker jag också på. Jag hinner skriva lite låg syra innan slutet kommer med en rejäl citruskick. Mycket personligt vin.

Facit: 1996 Taittinger Comtes de Champagne. Blanc de blancs från idel prestigelägen, Cramant, Avize, Oger, Le Mesnil…

• Vin nummer 3
Färg som en stridsprövad bronssköld och bubblor från dockskåpet. Gud, vilken ljuvlig doft! Underbart mogen, med bröd, jäst och nötter – och det är innan det brakar loss. Camembert! Nej, hela ostdisken! Sherry! Choklad! Smörkola! Det är ett levande, djuriskt, dekadent sönderfall svept i finaste nykokta knäck, med snören av mineral omkring. Till och med surströmming tänker jag på, om än en passant. Kommer den här att vara dead on arrival i munnen?

O nej. Moussen är härligt levande, smaken mineralisk, ädel och sherrytonad med ett lager nougat. Eftersmaken viskar nästan riesling, med äpplen, lime och våt sten. Himmelskt.

Det är en smaksak om man tycker att så här mogen champagne är god eller över kanten, men för mig är det en upplevelse. Pigga bubblor, pigga syror, gravens rand långt utom synhåll. Min nummer ett i handuppräckningen, men i praktiken dött lopp med nummer fem.

Facit: 1976 Diebolt-Vallois. Om man bara kunde vänta i 30 år på sina bubblor…

• Vin nummer 4
Tung, men ljusare gul, inte utan gröna toner. Karaktärsfull doft; först syren, sedan rök, korv och köttiga toner, och en antydan till gröna bananer och vita frukter. En ädel, högburen doft, yppigt fruktig. Dessutom en mineralig ryggrad och lite mandel.

Smaken är oerhört fräsch, liksom moussen – och intensiteten är slående. Spring du, men du kan inte gömma dig. Blommorna har herraväldet i det stora rummet, annars är det generalfrukt, en antydan till oxiderade toner, marsipan och allsköns julgodis före en lite flintrökig eftersmak. Oerhört gott – men jag kan inte låta bli att tänka ”extremt välgjord mainstream”, åtminstone i smaken. Personligt, absolut, men ändå i en lite trångbodd stadsdel.

Facit: 1998 Jacques Selosse. Bara vitt, bara Avize.

• Vin nummer 5
Liknande färg, bara något lättare. Doften är ett tivoli av nyanser, eller en parad – när någon försvinner runt hörnet fyller nästa på. Mer och mer. Skumbanan, äppelmos, kryddskåp fullt av ingefära och kanel, lite bittermandel, ett mineralstråk, honung, nougat, och så blommor. Jag tänker på kaprifol och ännu mer på massageoljan med ylang ylang. Ett nytt ansikte varje gång man tittar.

Smaken är lika sammansatt. Äppelmos, absolut, men också en sötfruktig karaktär med persika och drag av jordgubbar. Kryddor, grapefrukt. En intensiv och mycket personlig smak, riktig matchampagne som nog skulle göra ont att dricka en flaska av på altanen. Slutet är krämigt och långt med ett mineraliskt grepp, och kryddighet långt bak i munnen. Stiligt! Egentligen ikapp och förbi Diebolt-Vallois, men utan den skamlösa njutningslystnaden hos ett vin från 70-talet. Fantastiskt.

Facit: 1998 Bollinger Vieilles Vignes Françaises. Tjenare. Minns jag rätt att, typ, tre flaskor kom till Sverige? Tre minimala lägen med unika oympade stockar. Att en blanc de noirs (!) från Bollinger (!!) kan vara så här slank och übernyanserad går knappt att greppa.

• Vin nummer 6
Tyngre gul igen, med en nyans som mest känns som turkos. Lite sluten och oväckt doft, jästig och rödäpplig, med plommon, mandel, rostade nötter och flinta. Man anar en lång rad nyanser, men de har inte blommat ut än.

Det är som att dricka ett övergött dagisbarn med maskingevär. Fantastisk närvaro i munnen, djup och kraft, enorm frukt och en fullkomligt otämjd citrus som skjuter vilt omkring sig. Ungt, ungt, ungt. Intensivt så att man tappar andan. Det här vinet har helt sovit över all malolaktisk behandling. Smaken är härligt nyanserad och livlig men också fortfarande löjligt ung, med kartiga äpplen, citron, mineral, jordnötter, choklad och en aning soja. Lite jordnötter i eftersmaken. Den skriker verkligen efter lagring. Om jag ägde den här skulle jag inte ens se åt den före 2020.

Facit – både vi och ni har gissat vid det här laget: 1996 Krug. Du behöver inte leta länge på nätet innan någon pratar om världens bästa champagner. Och då är det ju roligt att ha fått smaka, för jag lär aldrig köpa en egen.

Lärdomar, så, med tomma glas framför mig:

1. Champagne är vansinnigt gott.
2. Gammal champagne är ännu godare.
3. Gammal prestigechampagne kan vara vansinnigt-plus god, men inte nödvändigtvis i paritet med vad den kostar.
4. En poäng med provningar är att få smaka på vin man vill smaka på, men inte slanta upp för en hel flaska.
5. Den dag jag får välja på en Bollinger Vieilles Vignes Françaises och fem mogna Gruaud Larose blir det rött hela helgen och växel över till taxi.

//anders

PS: Mer champagne här. Mycket mer.

PS 2: Hos Farr Vintners kan man fynda Bollinger VVF för 417 pund sterling (SB reade ut den för 3 050 spänn). Ändra således punkt 5 ovan till ”… och nio mogna Gruaud Larose…”

Diebolt-Vallois NV

Det handlar helt enkelt om vinklar. Som sofforna är byggda på det pontonschabrak Melker Andersson och Danyel Couet har slängt ut i Riddarfjärden nedanför Kungsholms torg går det inte att sitta fint. Vi hamnar utfläkta som flundror i äkta strandstolposition med majsolen vinkelrätt ned på näsan. Bara lockelsen från Diebolt-Vallois standardbubblor på glas stoppar oss från att beställa Singha för att fullända badsemesterchimären.

För någon semester är det jävlar i mig inte fråga om. 20 timmars jobb en majhelg som blev den varmaste i mannaminne glömmer jag inte i första taget. Känslan av uppdämd rättvisa som solbelyst champagne i 40 graders bakåtlutning skänker på söndag eftermiddag går nästan att ta på.

Då kvittar det att flaskan knappast lär ha varit nyöppnad. Så här oxiderad i stilen ska väl inte DV vara, ändå. Så länge glaset är kallt nog dominerar en utvecklad doft av bröd, rostade nötter och jästfällning. Vinteräpplen gillar vi, men någon citrus går egentligen inte att hitta. Smaken är är fyllig med lite väl låg syra och känsla av rätt generös dosage. Med lite värme – och det går rätt fort – kryper toner av grönsakssoppa och kokt blomkål fram och tar över. DV är ett utpräglat blanc de blancs-hus, så en Tradition med alla tre druvorna kan man kanske inte ha för höga förväntningar på. Men det är klart att det är en besvikelse från smakarsynpunkt.

Fast med Västerbron i bakbelyst silhuett, vågskvalp och skjortärmar, efter en helg spänd framför inomhusplogen, krävs det rätt mycket mer än kokt blomkål för att tvinga fram ens det minsta lilla missnöje.

//anders

Divine goes Austria

Man får anta att österrikarna inte ringde sitt handelskontor i Stockholm innan de lanserade PR-offensiven Tastes Of Austria. Lite TOA news att fördjupa sig i, någon? Vilken TOA product föredrar du?

Akronymen till trots var det kul att prova igenom elva viner från tre av producenterna i satsningen i Divines regi. Jag har lite för dålig koll på Österrike, även om jag haft mycket glädje av vin från Bründlmayer och andra. Utan mer snack – tre flighter från yodleland:

1. Wiengut Ott, Wagram

Bernhard Ott tog över gården som 22-åring eller så och har satsat hårt på nationalklenoden grüner veltliner. Numera biodynamiker.

• 2007 Am Berg Grüner Veltliner: Färg: Tripp. Charmig och mycket fräsch doft med limeig citrus, päron och en godiston. Mycket lätt i munnen med chockartad syra och en karaktär som ligger nära doften, plus någonting åt grön banan. Jag älskar ju höga syror, men det blir för mycket mot den lite glesa frukten i det här basvinet. Obalans i min bok.

• 2007 Fass 4 Grüner Veltliner: Färg: Trapp. Påfallande likt lillasyster i doften, men något mer intensivt och generöst; rent och fint. Smaken är mycket bättre än vinet till vänster, med snygg pepprighet och antagligen samma syranivåer, men frukt som kan hantera det. Lime och grapefrukt leder till en söt efterklang med smågodis och päron. Allt är övertygande rent och kontrollerat. Utmärkt.

• 2006 Der Ott Grüner Veltliner: Färg: Trull. Påtagligt tyngre, med söt drypande persika och mango bredvid kryddor och en punschton. Sedan får jag myror i huvudet, men den finns faktiskt där hela tiden: En anstrykning av tonfisk på burk. Huh? Det vete tusan vad Ott har för vildjäst i källaren. Smaken är hur som helst rena godisbutiken, tung och söt med nougat, marshmallows och pepparkakor, och en eftersmak som fortfarande inte har blommat ut. Lite låg syra för mig, men riktigt kul och spännande.

2. Weingut Hirsch, Kamptal

Familjeegendom på klassisk mark. Ännu en biodynamisk producent som koncentrerar sig på riesling och GV.

• 2007 Zöbing Riesling: Instegsvin med rätt liten men fräsch doft, fruktsoda, äpplen och lite kryddskåp. Fräsande syra i munnen, lite återhållen men bra äppelfrukt, lite sockerdricka och tydligare kryddor än i näsan. Eftersmaken drar åt julgodis. Helt okej, plus för kryddningen.

• 2006 Gaisberg Riesling: Nu så! Generösare doft med bra fokus, kryddig och komplex med persikofrukt och mineralkänsla. Veltliner i all ära, men det är ju riesling som kan bära fram terroiren. Smaken är riktigt bra: Underbar intensitet och komplexitet, riktigt speciell och egensinnig. Persikor, ett mineralstråk och dominanta pepparkakskryddor bredvid tropiska men stramt hållna toner av papaya och mango. Godast i kväll.

• 2006 Heiligenstein Riesling: Härligt mineralisk. Komplex och stenig fruktprofil, mer persika i en doft ren som en fjällbäck. Smaken är rätt ung och tydligt bakom Gaisberg på kurvan, men också renare och mindre yppig. Det är en fruktsallad på ungt och nyplockat och det som imponerar mest är balansen. De flestas favorit; någon millimeter efter charmiga Gaisberg för mig just nu, men med större potential.

3. Weingut Familie Gesellmann, Mittelburgenland

Fatlagrande producent med fokus på blaufränkisch och mittsmak, läser jag. Rykte om sig för rigorösa metoder, enligt Mölstad.

• 2007 Chardonnay: Delvis fatjäst. Förvånansvärt sval, men den gula äppelfrukten säger ändå chardonnay. Mycket ren doft med en aning nöt, känns som en småfet chablis. Ren och hög syra i munnen, med nötter och en jätterolig jordgubbston. Frukten är rätt återhållen men söt med drag av päron. Fräscht och gott, behöver växa till sig lite.

• 2006 Blaufränkisch Reserve: Överväldigande smörig ML-karaktär – hela godisaffären säljer bara smörkola. Körsbär och lite jordgubbe i fruktväg, med örter åt tobakshållet. Smak av mörka bär och lakrits, med nära nog italiensk syra, lätt känsla och små, fina tanniner bredvid en del ek som väntar på integrationsverket. Rätt god smak, men jag pallar inte kolan.

• 2005 Pinot Siglos: Underbar pinotdoft med flera lager kryddor. Rätt klassisk bourgogneparfym med körsbär, hallon, jordgubbe och lite skog. Dessutom den där positivt unkna känslan av sjöbotten och något som drar åt apelsinskal. Smaken är tyvärr inte i samma klass, men helt okej. Lite väl smörig smak med lång eftersmak, ung och ganska kärv frukt, enkel med lite vek kropp. Synd.

• 2006 Opus Eximium: Hälften blaufränkisch, resten zweigelt och sankt laurent. Smörig, fatig doft med mörka bär, lakrits och vaniljkex. Rätt kul i munnen, komplext och kryddigt i en bärig stil med en del uppenbar ek. Lite kort efterpå, men sitter ihop snyggt.

• 2001 Bela Rex: Lika delar cabernet och merlot. Mångas favorit som inte alls funkar för mig. Doften känns unken och buljongig. Cassis, hallon och björnbärssylt i all ära, men jag har så svårt för det där korvspadet. Vinet är mörkbärigt i munnen, men smakar fortfarande som dålig châteauneuf. Undrar vad det är jag är så känslig mot?

Lärdomar? Jodå. Att det görs utmärkt riesling i Österrike visste jag, och att fräsch veltliner sätter igång salivkranarna. Tyngre, sötare GV var en kul upptäckt. Jag är fortfarande lite likgiltig inför de röda, med extrapoäng för pinotnäsan från Gesellmann, men jag hört tillräckligt mycket bra för att fortsätta leta.

//anders

2005 Beaune du Château

Tänk om all bourgogne under 200 spänn kunde vara så här bra. Och tänk om all mat och allt vin lyfte varandra lika högt som 2005 Beaune du Château och kalvlever anglais. Lätthalstrade mjälla unga skivor med gräddig rödvinssås, krispig bacon och kapris… Smaken dröjer kvar som rodnaden över Västerbron.

Stjärnorna stod tydligen i givakt även för Bouchards gamla trotjänare det förtrollade året 2005. Doften är intensiv och tät, och mer än lite kryddig med generös men skicklig fatprofil. Mogna vildhallon ger en tydlig fruktkärna, och visst, någon jordgubbe också. Under kryddlagret väntar skogstoner, några multnande löv och härligt animaliska köttiga drag, toppat med en nypa lakrits.

Smaken är slank, kanske inte hegelianskt komplex, men välbalanserad, kryddig och matvänligheten själv. Vinet är helt tillgängligt med tydliga drag, men jag undrar om det ändå inte går att lagra fram lite mer njutning ur det. Fruktsötman i doften har inte vuxit ända ut i kanterna på smaken än, och lite extra fatsmör kan behöva sjunka in. Jag vågar i alla fall testa, trots Systembolagets korta bäst före-datum.

Men det var ett tag sedan ett vin överraskade så här positivt. Det är sånt som lyfter kulna marskvällar.

//anders

2005 Ojai Pinot Noir

Parallellt med Ghiaie della Furba dricker vi den här Central Coast-pinoten till ankan. Jag gillar att ställa två helt olika viner bredvid varandra utan andra samband än att båda borde funka till maten, fast på olika sätt. Dels lär man sig vilka kombinationer man gillar bäst; dels konkurrerar vinerna inte lika tydligt som när man hetsar dem mot varandra och ser vem som står upp efteråt. På så vis slipper man känslan av att vin som egentligen är väldigt gott mest har blivit tvåa den kvällen. Konfliktskygg, moi?

Ojais baspinot från 2005 är fortfarande rätt ung och behöver ett tag i karaff för att vakna och inte bara lukta alkoholhetta. Sedan kommer dominerande färska jordgubbar bredvid ett körsbärssaftigt drag och en aning kryddblandning. Rent och läskande – men redan här anar man att det här kan bli riktigt, riktigt sött.

Och visst. I munnen är vinet ljussaftigt så att man längtar efter nybakta kanelbullar i sommarbersån snarare än knaperstekt anka i februari. Frukt, frukt, frukt… och lite rostat fatkaffe på toppen. Ett exotiskt stråk av passionsfrukt är intressant, men knappast heller till gagn för anktycket. Karameller är ett annat tydligt intryck, tänk Nickel. En sådan fruktsötma blir ändå övermaga för mig. Jag skäms lite, men längtar mer efter jordnära bourgognedrag för varje klunk. Adam Tolmach (spännande läsning här) får poäng för rena och snygga linjer, spännande fruktnyanser och för ett slags balans givet stilens förutsättningar, men i 350-kronorsklassen får Ojai så mycket stryk av en del viner att jag knappt vågar titta på.

//anders

Tastebud overload II: Corton

Utan att vilja låta som Gary Vaynerchuk: Välkomna tillbaka till del två av Den Tokiga Torsdagskvällen. I glasen: Fyra högklassiga bourgogner från Domaine d’Ardhuy, alla Corton Grand Cru 2003 men från fyra distinkta lägen. Skillnad – eller inte? Cortonviner hör ju till de kraftigaste och mest tanninstyrda i Bourgogne och frågan är hur mycket egen karaktär som släpps fram redan efter fyra år. Ardhuy omtalas här och där på nätet som en stjärna i stigande, gammal negociant som slutat handla och börjat odla själv.

Vin nummer 1: Underbar pinotfärg, rätt tät. Något knuten men varm, komplex och… och… och alldeles underbar doft. Djup, något parfymerad med körsbärsmarmelad och en jordig ton.

I munnen tillkommer svarta vinbär och en omutbar knytnäve med tanniner. Yikes. Hallon finns här också, och en duktig syra. Potential är förnamnet. Kalasvin som man bara ska försöka glömma i åtta, tio år.

Facit: 2003 Domaine d’Ardhuy GC Corton Pougets. Mjuka tanniner och drickbart som ungt, enligt boken. Tjenare. Gökungen 2003 ställde nog en del på huvudet även i Bourgogne, ser det ut som.

Vin nummer 2: Något glesare färg. Öppen och generös bourgognedoft av jordgubbar med storartade och tydliga kryddövertoner, och lite hallonsylt vid sidan om. I smaken har vinet en elegans av bordeauxsnitt och en lättsaftig munkänsla, men är stumt och har inte alls hunnit ikapp doften. Alldeles för ungt.

Facit: 2003 Domaine d’Ardhuy GC Corton Clos du Roi.

Vin nummer 3: Litet brunstick skiljer glaset från de andra. Doften är mer elegant och drar åt mörkare och inte så omedelbar frukt. Samtidigt finns här en liten överton av godispåse och en del jord; jag tycker mycket om doften. I munnen är det lås på luckan; stramt och mest tanniner, men den frukt som känns är elegant och har attraktiv körsbärskaraktär. Mycket lovande.

Facit: 2003 Domaine d’Ardhuy GC Corton Renardes.

Vin nummer 4: Det mörkaste glaset av alla. Här är faten mer framträdande än hos artfränderna och jag får till och med en liten flashback till La Spinetta; aromatisk doft med mandelmassa och en liten likörton. Vinet har ganska stor kropp för en bourgogne och rejält med tanniner, smaken är ädel och mycket elegant med mörk frukt och framträdande fattoner. Det är tydligt ofärdigt men strålande gott och visar framför allt upp en underbar balans. Mycket bra.

Facit: 2003 Domaine d’Ardhuy GC Corton Hautes Mourottes. Tanninrikt och höga fenolhalter, enligt facit, vilket skulle förklara den aromatiska karaktären och myckenheten mörk frukt. Flightens favorit för mig, tätt före Renardes.

Summa summarum är det uppenbart att den som tror att Bourgogne ger ljusa körsbärssaftiga sommarviner inte har satt tänderna i Corton. Det är nämligen tänderna som får ta den största smällen under det här passet. Nyttiga lärdomar inkasserade – och ja, några hundra meter hit eller dit spelar stor roll i Bourgognes grand cru-pussel. Nästa avsnitt: Sine Qua Non och mitt livs första hundrapoängare. Och det är två olika glas. Be there.

//anders

2002 Bruno Clair Marsannay Les Longeroies

Den här satte vi i oss till förrätten i helgen, men berättelsen om den kom liksom bort i baroloparoxysmerna. Hur som helst fick den ledsaga rosaröda skogsduvbröst, några chips på palsternacka och persiljerot (ja, de var förstås helt omöjliga att skilja åt) och en blodapelsinsmörsås.

Den lilla snutten av Marsannay med det vackra namnet har givit Bruno Clair ett vin med den allra lättaste genomskinliga pinotfärg, vackert sommarsaftig med bara en antydan till mognad. Ur glasen kommer en fin, fruktsöt och kryddig jordgubbsdoft; bredvid finns röda vinbär, varsam fatbehandling och lite jordtoner. Gott.

Smaken har fin balans, men är i tunnaste laget. Jag har verkligen inget emot fjäderlätt bourgogne, och den här har dessutom 13 procent alkohol, men jag menar att färgerna inte är riktigt mättade i munnen. Smaken domineras av den syrligt röda bärighet som jag undrar vad resten av världen kallar, för en svensk skriver lingon utan att tänka. Tranbär? Visst. Lite svamp har kikat upp ur lingonriset, men det känns ändå som att dryga fem år inte riktigt räcker för att det här vinet ska vara i form.

Bruno Clair (som enligt Clive Coates sitter på ”the best cellar in the village”) antyder något däråt på hemsidan: Marsannay är underskattat, och därför sätter folk i sig vinerna innan det är dags. Bortåt åtta år ser han helst; goda år sticker potentialen uppåt 15 år, och 2002 var ju inte så dumt. Dessutom lär han kampanja för att den dryga hektaren Les Longeroies med rätt gamla stockar ska klassas som premier cru – lyckas han blir det kommunens första.

//anders

2006 Felton Road (och lite Puligny-Montrachet)

En av få fringisar med mitt jobb är att det ligger sisådär 45 meter, fågelvägen, från vinamatörernas svar på Karamellkungen: Vinbaren.

-Jaha, men jag var på Vinbaren en gång och listan var ju jättekort. Ska det vara en vinbar det?

Nja, så kort är den ändå inte. Men poängen är dels att utbudet roteras mer eller mindre dagligen, dels – och det är här jag börjar bli upphetsad – att allt på listan går att köpa inte bara på glas, utan till och med på provningsglas. En femccntilitersslatt för lite styvt en tredjedel av glaspriset. I stället för ett glas vin efter jobbet kan man alltså dricka tre små glas. Som gjort för den som vill utforska sina vita fläckar, upptäcka nya jaktmarker, eller bara är en genuint velig människa. Det är bara tack vare Vinbaren jag vet hur 2001 Sassicaia smakar, om än inte hur en flaska 2001 Sassicaia smakar.

I fredagsfåtöljen får det bli pinot från andra sidan jorden. Felton Road gör flera vingårdsviner, bland andra Block 5 som står ohotad som den bästa pinot jag träffat på utanför Bourgogne. Det här är bascuvéen – och det märks förstås.

Doften är tydligt jordgubbssöt med körsbär och en liten trevlig kötton, skaplig intensitet och fokus, men den är lite eldig och saknar kryddjupet från blockvinerna.

I munnen är vinet ungt. Jordgubbarna dominerar med skaplig egen fräschör, och en aning av svamp ger pluspoäng i min bok. Det är inte dumt, men efter hand står det rätt klart att restsötman är för stor för mig med tanke på de rätt dämpade syrorna. Okej, 2006 var rätt nyss, men det lär inte utvecklas till någon favorit.

Tack vare provningsglasen värmer vi upp med en snapsstor 2005 Puligny-Montrachet 1er Cru Champ Gain från Olivier Leflaive. Ungt som tusan naturligtvis, men redan förvånansvärt uttrycksfullt och riktigt gott. Gula och gröna äpplen och citrussyra samsas med en del rostat bröd, vanilj och vax, men faten är ingen match för smakrikedomen och komplexiteten. Mycket snyggt.

//anders

Julgodis: Skridskoporr, 1996 Billecart-Salmon NFB och 1988 Taylor’s Quinta de Vargellas Vintage Port

Julafton med två vuxna och noll barn innebär en hel tomtesäck med fördelar. Total kontroll på tillvaron – bara att plocka ut de allra fetaste russinen. Efter en förmiddag i morgonrock kan man ta en gammaldags julskridskotur på en sjöis som ser ut så här i en telefonkamera.

Okej, förlåt, det var lite elakt. Men du såg väl att bilden är upp och ned?

Det var helt enkelt ingen skillnad på julaftonshimlen och isen på Vallentunasjön. Som att åka på luft – och ungefär samma friktion under skenorna. Nu kan jag dö nöjd.

Anyway. Vinblogg. Nästa fördel med duojulen är att få bestämma sin egen meny till hundra procent. Varpå vi traskar till Hötorgshallen efter Melanders fulaste skäggiga ostron och hittar en halvflaska champagne i garderoben. Billecart-Salmons Cuvée Nicolas François Billecart är döpt efter husets grundare och 1996 har ni hört hyllas ad nauseam vid det här laget. I blandningen finns chardonnay och pinot noir från idel grand cru-lägen. Härligt gyllengult i glasen med fin mousse.

Det doftar stort och ädelt med långt gången mognad. Honung, kex, punsch och en liten ton av torkade fikon, men det som dominerar är barndomens trekantiga favoritgodis. Det vill säga honung, choklad och nougat, men doftminnesbanken skriker Toblerone.

I munnen kommer äpplena trots allt in i matchen, men tar sig aldrig över halva planen. Smaken är stor och rik med mer godis, en lite oxiderad sherryton, buljong och rejäla höga äppelsyror som trots alla mognadtoner ger det här vinet rätt många år till i livet. Läskande, men ni har redan räknat ut att det inte är något ostronvin. Till nästa flaska ska vi nog laga någon krämig kycklinghistoria eller så.

Oppigårds och porsbrännvin till sill och hemgravat är knappast bloggmaterial, men till julklappar och stilton på pepparkakor dekanterar vi försiktigt en halva Taylor’s Quinta de Vargellas Vintage från 1988. Det är inte så exklusivt som det kan låta: När Taylor’s själva inte utropar en vintage låter de ibland Vargellas göra en egen single quinta och kalla den för vintage. Men priset är sympatiskt, och det ska snart visa sig vara väl använda pengar.

Doften är nämligen inbjudande komplex, med nya nyanser som dyker upp bakom hörnet hela tiden. Här finns choklad, romrussin, örter, lakrits, vaniljglass, blåbär och plommon, läder och en nötig sky, det bara väller på.

Men trots sina nitton år, varav sjutton i halvflaska, och några timmar på karaff är Vargellas fortfarande ungt och eldigt som Ferrarihästen, även om mycket harmoni har hunnit infinna sig. Kraftig, yngre mörk frukt utgör kärnan i munnen, med russin och nötter, och eftersmaken är lång och chokladsöt med lite sirap. Problemet är väl att vinet kunde haft mer kropp, och kanske skruvat ned elden några snäpp. Men den slatten vi hämtar ur karaffen till Fanny och Alexander på juldagen har skakat av sig det här och blivit tät och läcker. Den här ska vi nog köpa igen, men fundera på rätt många timmars dekantering om du vill pröva. God jul allihop.

//anders

*

Julbonus: Så här såg skridskoporren ut på rätt köl. Så slipper ni vända på skärmen.

2004 Sandrone Barbera d’Alba vs 2005 Neudorf Tom’s Block Pinot Noir

Efter La Spinettas Bionzo och Gallina från 2004 och gammal Bricco dell’Uccellone går vi till nästa färgglada stånd på det moderna barberatorget. Vi steker vildandsbröst rosaröda, trycker i pinsamt mycket smör och parmesan i en svamprisotto och längtar tillbaka till juni, när vi drack Sandrones 2004 för 20 euro och lite växel en kväll i Barolo.

Luciano Sandrones anläggning, precis nedanför kullen ett stenkast från byn, är en av de nyresta blandningar av semestervilla och tomteverkstad som är byggda för att vinmakaren ska kunna vara noggrann med alla detaljer. Den är faktiskt rätt vacker, och personalen får något stolt i blicken när de visar hur det blivande vinet flyttas med tyngdkraft längs hela kedjan i stället för att pumpas. Någonstans står det nog en massör beredd att skämma bort nebbioloklasarna lite extra. Och även om Sandrone har fötterna i modernistlägret i Barolo vill han hela tiden understryka traditionerna – säkert delvis för att kunna sälja vin till båda lägren.

Husets barbera är mörk och tung i glaset med violetta reflexer. Doften är riktigt explosiv: Oblyga fat, choklad en masse, skoputs, ett slags halstablettarom och kryddor som nästan drar åt glögghållet. Stadiga syror och en snygg lätthet gör vinet fräscht och läskande i munnen, med en tät kärna av körsbärsfrukt. Modernt och internationellt, men inte klumpigt eller uppblåst, och utan att stänga in sin piemontesiska karaktär i garderoben. Jättegott till anden och den feta risotton.

Vi testar en nysläppt nyzeeländsk pinot bredvid. Neudorfs Tom’s Block från 2005 öppnar med en stor, tung doft med kittlande frukt, men också en del fat som inte har hunnit sjunka in riktigt och en eldighet som jag inte riktigt gillar – 14,5 procent är svårt att hantera snyggt. Pinotkryddan finns där, lite svampig undervegetation, och med tid i glasen lite örter och granskog. Ännu senare kommer en kul exotisk sky – jag skriver litchie med ett leende – och tyvärr en biton av brända tändstickor. Översvavlad? Vatten på kvarnen för skruvkorkshatarna? I munnen är vinet stort och alkoholtungt med lite väl mycket restsötma, lång eftersmak, körsbär, plommon och mycket finkorniga tanniner. Okej till maten, men för sött och oelegant för mig och får definitivt stryk av Sandrone. Jag ska vänta ett tag på nästa och se vad som händer. Betydligt kunnigare människor än jag har hyllat ambitiösa Neudorf, så något mer måste väl finnas där.

//anders

Pinot noir – Homo sapiens: 1-0

Riktiga graveyard shifts den här veckan. 17.15 till 02.00, smaka på den – och försök hitta på ett mer effektivt sätt att helt omintetgöra en människas vinkonsumtion. Men i brist på praktik tar man till teori. Har ni sett den här lilla pärlan i informationsfloden?

Den korta versionen: Människa – mellan 20 000 och 25 000 gener. Pinot noir – 30 000 gener. Varav dubbelt så många som hos annan frukt sysslar med att skapa smakämnen 24/7.

Vatten på kvarnen alltså för alla som hittar många nyanser, komplexitet och stor variation i pinotviner. Med reservation för att inga andra druvor är kartlagda än, då. Men man undrar ju hur länge det dröjer innan genetiskt skräddarsydda druvor dyker upp. Så att köpstarka marknader slipper såna där tanniner och syror och annat otäckt. Hela storyn i längre ordalag finns hos Nature om någon till äventyrs har en inloggning.

//anders

2005 Saint Clair Doctor’s Creek Reserve Pinot Noir

Till förrätten (se posten ovan för lite sammanhang) gör vi cannelloni med trumpetsvamp och ricotta och passar på att testa en nybeställd pinot från Saint Clair, 2005 Doctor’s Creek Reserve. Jag har blivit litet nyfiken på nyzeeländsk pinot efter några kul upplevelser, framför allt Felton Road som gjort stort intryck. NZ-idealet verkar vara betydligt slankare och elegantare än den amerikanska västkuststilen, som smakar fusksyrah i sina sämsta stunder.

Saint Clair är kryddig så att det förslår, lätt, charmig och välbalanserad med jordgubbe och körsbär och diskreta fattoner. 91 pinnar i Wine Spectator för den som vill tillfredsställa sin inre score whore för 149 spänn.

//anders