Posted tagged ‘Crozes-Hermitage’

Graillots nollsjua är, hmm, okej

november 22, 2009

Behöver ni mer än rubriken? Sveriges egen kravallcrozes är testad och klar och försedd med en sån där tvåa som svenska tidningar delar ut till Micke Nilsson när han inte bidragit aktivt till motståndarmålen. Och då fick den gärna knapra lite på sin prislapp.

Jag gillar verkligen Graillots tjurigt slimtrimmade charkdiskar, även om jag också plirar förvirrat när kön rensar Mörby C på fem minuter. Tidigare årgångar har slitit hårt och framgångsrikt i köket på Creutzgatan. Men medan man kan köpa 2007 års sydrhônare med förbundna ögon blåste det mer motvind uppe hos Alain.

Alltså finns det mesta man önskar sig i doften: seniga charkuterier utan en massa fett, granbarr, örter, järn, ett helt lass vitpeppar, någon violton och mörka hallon (eller röda björnbär… välj det som känns minst ansträngt). Ett kul blindprovarvin om man vill glänsa med att spika producenten på tre sekunder. Medan smaken har hela listan – utan riktig substans. Graillots crozes brukar behöva några år, je le sais bien, men stoppning och djup lär inte materialiseras i garderoben. Och så en lite omogen känsla i svalget, trots att tanninerna är överraskande milda.

Lammfärsbiffar med bacon och rosmarin i färsen, trattkantareller i såsen, och Alain och vi har det rätt bra när dottern har somnat. Men slank och senig är inte samma sak som tunn och blodfattig.

//anders

PS: Roligast med den här flaskan: vårt sent påkomna gästköande i systembutiken i Nordstan, i Sveriges stolta framstjärt. Hundratals människor. Och tre parallella, spontant uppkomna köer, plus ett förvirrat försök med kölappar som tog slut alldeles för tidigt. Hätska dispyter i trängseln? Blod blandat med 2000 Pol Roger BdB upp till fotknölarna? Nä då. Bara en bygdens son som till slut sjunger sanningen ut över massorna.
-Men nu får ni la änna styyyra opp detta…

2006 Alain Graillot Crozes-Hermitage

november 2, 2008

Vad gjorde man utan andra bloggare? Kom så ska vi gruppkramas och sjunga We shall overcome tillsammans.

Köket ser ut som Jerusalems förstörelse och saboterar vinkonsumtionen, men Finare Vinares medeltida frosserier får små salta järnklockor att ringa: Varför har jag inte bloggat om Graillots nollsexa? Lite letande, och lo and behold, här finns ju jungfruliga anteckningar och minnet kommer tillbaka. A tavola.

Efter trekvart i karaff har vi ett blålila vin med en jättefin, ung, primär och härlig doft. Frukten drar åt det röda hållet, men ändå med björnbärskaraktär, om ni kan tänka er röda björnbär. Faten ger lite terpentin och en anstrykning av vanilj. Sedan är det Crozes för hela slanten och man anar Graillot i penseldragen: Järn, milda charkuterier, granskog, rökeri, örter och nytjärad brygga.

Oj då, vad det bråkas i munnen. Ungt, syrligt, kärvt och bitskt – härligt. Slankt och bra är det, och frukten är skinande ren. Men det mesta av anletsdragen kommer från jorden: Vinet är mycket tydligt mineraliskt med en massa järn och markerad sälta. Lakrits, oliver och korv kommer i den långa eftersmaken och lite parfymerad blomsötma kryper fram.

Gott! Ungsyrahbrigaden kan utan tvekan korka upp till lammsteken, men det känns rätt långt ifrån sin topp. Dag två har fruktsötman och någon blyg viol växt till sig. Men det är lite svårt att förstå den totala tjurrusning Systembolaget utsattes för i fjol efter Kronstams glänsande 100 poäng till nollfemman. Kalasvin för en hanterbar peng, absolut, men det gäller en del andra flaskor som inte skapade undantagstillstånd och brända bilar. Och det kräver att man gillar tuff Crozes. Risken är att många blir besvikna när de faktiskt smakar.

//anders

PS: Frankofila intryck här.

2006 Gilles Robin Cuvée Albéric Bouvet

juli 1, 2008

Déjà vu! Är inte detta vår tids allra vanligaste berättelse om nya stjärnor på vinhimlen? Familjen har odlat vin sedan Hedenhös, men alltid sålt i bulk till lokala storbonden eller kooperativet. Den ambitiösa sonen, i undantagsfall dottern, rycker i kopplet och ser grandios potential i den gamla familjeterroiren. Patriarken går bort, sonen skurar i källaren, skär ned skördeuttaget till en fjärdedel, slutar att ta med sten och ogräs i jäskaret, och presto! Världsklass.

Med lite skohorn får man in Gilles Robin i det manuset också. Sedan 1996, när kooperativkontraktet löpte ut, gör han konsekvent en av marknadens bästa Crozes lite söder om Hermitageberget. Och har den goda smaken att döpa cuvén efter farfar – det fick väl räcka med uppror när en 24-årig Gilles fick rodret i händerna.

Nollsexan med gamle Albéric på etiketten ger en rätt utslagen, härlig syrahdoft efter några timmar på karaff. Djup långt utöver vad apellationen antyder, och en egen charm trots det avskalat fläskfria uttrycket. Björnbärsfrukt dominerar i kärnan, med en kaffesky efter 15 månader på barriques och en metallisk ton. Lite kött, men varken bacon eller vitpeppar hittar jag trots mina fördomar.

Det är ordentligt syrligt i munnen. Lägg en duktig kärnbeska bredvid, och ös på med järn och jord, så förstår ni att Robin inte gör nybörjarviner eller smörar för dem som föredrar shiraz från Barossa. Mycket slankt, men verkligen inte asketiskt; vältrimmat, men med bra koncentration och en mineralisk ryggrad som jag verkligen gillar. Kanske är det fortfarande lite mycket kaffe ovanpå frukten och jag tror att Albéric känns mer harmonisk om något år.

Men det är gott till, och efter, maten redan i dag. Och detta utan en minut i Graillotköer – bara att gå och beställa.

//anders

Syrahtripp i Kungsan

mars 15, 2008

Smulorna. Det är vad som finns kvar när plebejerna släpps in på Operaterrassen för Sopexas Rhônedag och branschfolket varit där sedan lunch. Dessutom får man ett löjligt häfte med sju provningsbiljetter, så att ingen – efter att ha betalt inträde för det – ska vara för flitig i att gå runt och hjälpa utställarna att marknadsföra sitt vardagssörpel. Sheesh.

På plussidan: Ingen bakom borden bryr sig förstås om de dyrbara biljetterna, trängseln är mindre än exempelvis den här gången, och även små smulor kan stundom vara av guld. Ganska billigt inträde och chansen att ta tempen på en del flaskor. Blixtgenomdrag kommer här.

Château de Saint-Cosme

  • 2007 Côtes du Rhône, vitt: Cuvée på fem vita Rhônedruvor. Rätt intetsägande doft, men lätt och fräscht med lite godistoner, päronsoda och fatanstrykning. Även smaken drar åt päronsoda med lite viognierkaraktär, lättviktigt och ganska tråkigt.
  • 2006 Condrieu: Tydligt aromatisk, kryddig doft med smör, citrus och blommiga toner, renare och snyggare än Condrieu kan vara. Oväntat fräsch smak med citrus, päron och vita blommor, bra syra och tydligt behov av några år i skåpet för att utvecklas färdigt. Kul.
  • 2005 Gigondas Valbelle: 90 procent grenache, resten syrah. Jättefin doft! Parfymerad mörk frukt med perfekt fokus, rök och gummi. Dessutom örter och lite stall, och tydlig fatkaraktär med kaffeton. Smaken är fatig med modern chokladig profil och jättesnygg björnbärsfrukt, rökig eftersmak och tydliga lagringstanniner. Jag köpte den här på chans när den kom i november och blir jätteglad att den är så här bra.
  • 2006 Gigondas Hominis Fides: 100 procent grenache. Mer fat än 2005 Valbelle. Fortfarande lite stum doft med fatkex, lakrits, rök och örter. Ändå rätt generös sötfruktig smak, med varm plommonkaraktär, ganska mycket fat och rejäla unga tanniner. Mycket bra.

Chapoutier

  • 2006 Côtes du Rhône Valréas: Rätt charmigt med röd bärfrukt och lite rökta toner. Enkelt men välgjort i munnen, lätt och mycket primärfruktigt.
  • 2006 Crozes-Hermitage Petite Ruche: Just den goda doft man förväntar sig av en trotjänare. Tydlig Rhônesyrah åt det röda hållet med en del charkinslag. Fin söt frukt och bra tuggmotstånd i munnen, men det är bristen på täthet som avslöjar det är vinet om det hamnar bland hermeliner.
  • 2003 Cornas: Kryddig och generös frukt, främst björnbär, men här finns en riktigt skum biton som inte går att se förbi. Unket och surt; bränt gummi? Bra, varm smak, utmogen med karaktär av det heta året. Björnbär och hallon, plus en oväntad ton av svarta vinbär. Bra om det inte vore för den bisarra doften.
  • 2004 Cornas: Tillbaka till vardagen i Cornas. Lite stjälkig och grönstruken doft med en del trevliga köttoner. Lite tunt i munnen med samma gröna ton, men bra grund av solid vardagssyrah. Fortfarande mycket ungt.

Domaine de la Mordorée

  • 2006 Lirac La Reine des Bois: Måsteprovning efter den här fina upplevelsen av husets châteauneuf ur samma linje. Lika delar grenache, syrah och mourvèdre, om jag uppfattade rätt. Doften är primärfruktig och en gnutta syltig med unga nymosade bär. Här finns också lite röktoner och några vaniljkex som jag känner igen från fatprofilen hos châteauneufen. Munkänslan är bra med generös frukt och fina syror. Tydligt moderna fat, en aning lakrits och rätt tuffa tanniner. Inget speciellt vin, ärligt talat, men fint sommardricka.

Domaine Santa Duc

  • 2005 Gigondas Tradition: Kvällens utropstecken bredvid St Cosme Valbelle. Bra, intensiv doft med mörkfruktig, lite stallig syrah; den som inte gillar stilen hissar brettflagg. Bra tyngd i munnen med seriös mörk frukt och bra struktur. Kryddigt, bondskt, köttigt; samtidigt med viss stram elegans. Utmärkt! Köprekommendation utfärdad, med mig själv som en av mottagarna. Frankofilen, om du läser, har du hunnit testa 2005? Right up your alley, gissar jag.
  • 2005 Gigondas Prestige Hautes Garrigues: Huset vingårdsmärkta variant, hundralappen dyrare. Två år på fat, men bara 15 procent nytt. Doften pekar på ett stramare, ädlare vin än lillebror, mörkt och svårflirtat men kryddigt och välnyanserat. Intensivt och sötfruktigt i munnen, men mycket ungt och tydligt outvecklat. Tuff struktur, men frukten finns. Bra! Men fyra timmar i karaff om du plockar fram det i år.

Delas Frères

  • 2006 Condrieu La Galopine: Liten, rätt fräsch, något nötig doft med återhållna blommor och päron. Smaken är lite för söt för mig, blomjolmig med den allerstädes närvarande päronsodan.
  • 2006 Cotes du Rhône Saint-Esprit: Fin syrahdominerad frukt, elegant med någon fatkaraktär men utan rökighet. Ganska enkel smak och tunn munkänsla.
  • 2004 Hermitage Marquise de la Tourette: 14 månader på fat. Kraft och kryddighet redan i doften, som är ganska öppen och generös. Jättefin! Ung syrahkaraktär, fatvanilj och en trevlig gummiton. Riktigt gott att dricka, elegant stil som känns igen från Seigneur de Maugiron. Frukten drar åt röda bär och en lite tunn munkänsla skvallrar om vilket ungt vin det här är.

…och där var våra nittio minuter slut och tänderna rödare än Fidel Castro. Seså, i väg och skaffa Santa Duc Tradition med er.

//anders