Posted tagged ‘Sangiovese’

Mera Maremma hemma

januari 17, 2010

Man kan spotta på flygande vinmakare. Man kan go Nossiter on their ass och skrika att de tvingar alla kunder att använda samma recept och att det gör vinvärlden fattigare. Men då får man dra ned färgreglagen lite på sin världsbild.

Jag är kluven. Ursprungskänsla, Variation och Personlighet står grindvakt framför mitt köksbord. Samtidigt har tillgång till moderna metoder gjort svårdrucket vin drickbart över hela världen. Det går att sänka skördeuttagen, skrubba i källaren och ge frukten lite lyster utan att tvätta bort de lokala färgerna. Du har den terroir du har; Bordeaux är inte Bolgheri är inte Yountville. Å andra sidan har vi alla druckit vin som smakar vinmakare och inte plats. Å tredje sidan kan ett vin vara svingott fast man känner igen krafterna bakom i sömnen. Hörs det att svartvitt inte är min paradgren?

Man får inte glömma bort att det finns bra och dåliga konsulter. Carlo Ferrini har hela mustaschen i den första kategorin: tänk Siepi, Casalferro, Casanova di Neri, Tasca d’Almerita… Det är stora, högextraherade viner, men med ryggrad och resning, och personlighet under kostymen. Ferrini var teknikchef på konsortiet i Chianti classico och blev en riktig sangioveseskalle – och jag har ännu inte stött på ett Ferrinivin, det spelar ingen roll hur modernt, som har smakat utslätat. Även om man känner igen signaturen.

Brancaia var hans första uppdragsgivare som konsult. Det var innan de hade börjat göra vin i Maremma. Ilatraia, uppfunnet 1998, vilar på cabernet (60 procent) spetsad med 30 procent sangiovese och tio petit verdot. Doften från nollfyran är en laddad explosion av modernt skuren frukt, körsbär, drottningsylt utan sockret, plommon och en varm jordton. Maremma, jo tack. Och så espresso, chokladkola och mandelmassa från 18 månader på hälften nya fat.

Okej, för sött i munnen och viker ned sig till mat? Tänk igen. Och lyssna på florentinaren med bröderna Dalton-mustaschen: In the 1990s winemakers were concerned about bigness and richness, and they didn’t think about acidity. Actually acidity got in their way. Losing acidity was a very grave mistake. Ilatraia 2004 är syrligt, läskande, mycket slankt och lätt i munnen, tvärt emot vad näsan antydde. Jag hade utan vidare gissat sangiovesedominerat. Visst är det fruktsött, men stram och fin struktur håller allt på fötter och syran ger lyft. Det slutar lite blommigt med tobak och nyplockade vinbär, allt i en fin båge som bär ända ut. Bra!

Visst, medhårs-Maremma är knappast min husstil. Låter jag lite hyllande beror det på överraskning: det här är helt enkelt mycket bättre än jag väntade mig.

//anders

PS: För fyrahundra bagis får man nollsexan på boaan unqualified success enligt Galloni, som delar ut fem poäng mer än till den sketna nollfyran.

2004 Fèlsina Fontalloro

augusti 23, 2009

Vet du vad en skinkkanon är? Nej, fel – din snuskhummer. Det är en plasthistoria som ser ut som en vägkon och används för att näta köttbitar.

Det är också, visade det sig nyligen, en särskilt nyttig sak om man vill ugnssteka en hjortbog, men har gjort den lite lös i hullet genom att fylla den med hemsvängd paté på duvbröst och liberala mängder smör. Och konjak. Och vitlök och rosmarin.

Hjortbok med duvpaté

Nätad och klar hamnar bogen på äppleskivor, pyntas med rosmarin och får vitt vin och fond hällt över sig. När den är klar har köttsafterna blandat sig med skyn och saften från äpplena, och din sås har gjort sig själv medan du drack sval kabinett i soffan. Sila, koka ihop några minuter och montera med smör. När jag ger ut boken Världens Godaste Mat Som Är Nästan Gratis blir det fläskkarré för 29:90 i stället för hjortbog, och så var första kapitlet klart. Prova någon gång.

Fontalloro är Fèlsinas IGT sedan den tiden när man inte fick göra chianti på bara sangiovese, en stram och fattung historia som naturligtvis är alldeles för ung men som jag vill veta var jag har någonstans. Och bara klangen av 2004 får saliven att rinna. Franco Bernabei brukar göra viner som passar mig, med en klassisk resning och stor sangiovesekänsla. Här är det flera gårdar som har bidragit: Fontalloro ligger i södra Chianti Classico, de andra i de vackra kullarna närmare Siena. Fèlsina är noga med jordvården och plockar ut ett drygt kilo frukt från var och en av de drygt 50-åriga stockarna. Dessutom av en klon som ger små druvor med tjocka skal.

Mm, doftar som det ska efter några timmar på karaff: ädel, ren, rå sangiovesefrukt. Hela körsbärspåsen är med, och då är det någon som har gått på torget och valt ut de bästa bären. Läder, tobak, pinje och en liten jordgubbskant gör doften rätt förhäxande. Som väntat är det rätt duktigt med ek i dag –  det tar ett tag att svälja 20 månader på barrique – men det är aromatik och bittermandel för hela pengen och ingen fjäskvanilj.

Det fina med att vara ganska tanninresistent är att man kan tycka om viner trots att man dömer dem till fyra års garderob samtidigt. 2004 Fontalloro är svinungt – och svingott. Rå, oslipad kraft, men inte tungt eller tjockt, snarare slankt och högsyrligt. Fina kryddnyanser mynnar ut i en örttonad eftersmak och tanninerna är som lite för mörk choklad: fina, men det är rätt gott om dem.

Lägg undan. (Okej, det visste du redan, men ändå.) Och laga något gott när du tar fram dem.

//anders

Tasmanien och Castell’in Villa

maj 19, 2009

Jag minns att Jancis Robinson på sitt hypereleganta brittiska manér pekade ut Tasmanien som en region att hålla ögonen på när hon intervjuades på Grape Radio. Anledningen: Klimatförändringar. Rent logiskt borde man ligga rätt bra runt fyrtioandra breddgraden, med gott om vattenkylning, när Australiens klassiska vingårdar kämpar mot kvicksilvret. Jag har druckit någon enstaka tasmansk pinot nån gång, men kan inte på stå att jag kan pungdjävulens ö något vidare.

Slow Wine är en liten importör med fokus på Tasmanien, som i och för sig har breddat sig sedan de hette Tasmanian Wine. Chiantiproducenten Castell’in Villa står också på bordet på den här påtitten av delar av sortimentet.

Men Jancis för ett annat resonemang också: om att prova många viner fort, som det ofta blir. En flaska som är gjord för matbordet får tre minuter på sig att imponera – och det blir Idol av alltihop. Vi kan prata länge om det här, men jag nämner det mest för att jag hade skitbråttom den här gången, på väg till en annan provning. Och inga bilder lyckades jag ta heller.

Freycenets 2007 Louis Riesling Schonburger kan vi lämna därhän, doften är gewurzparfymerad med inlagd frukt och smaken platt och intetsägande. Ekotänkande Meadowbank Estates 2006 Riesling har en kul doft: den osar av gummi och bensin som den värsta Moseltraditionalist, toppat med citrus och en örtig ton som drar åt salvia. Smaken har hygglig fräschör och citronskalskaraktär, men saknar fruktsötma och domineras av en jordig beska. 2006 Wineglass Bay Riesling från Freycenet är en annan historia, återigen med gummikaraktär bredvid ett rätt elegant, stramt spektrum av stenfrukter. Lite sprits finns kvar i flaskan, jordbeskan är märkbar men inte oangenäm, och frukten drar åt danskt citronvand och persika i en välbalanserad smak. Wineglass Bay är för övrigt den där bedårande vykortsvyn som kan vara den enda du har sett från Tasmanien.

Pinot noir är faktiskt öns mest odlade druva och den knoppande vinindustrin har förstås sett potentialen i trenden mot svalodlad pinot. Stefano Lubianas 2007 Primavera Pinot Noir har en öppen, ren, generös jordgubbsdoft, toppad med påtaglig kryddighet. Smaken är lätt och fint söt, hyggligt komplex med citrustoner och föredömliga syror. Slutet är lite hett, men ändå en fin fiskpinot. 2006 Hawkshead Gibbston Valley Pinot Noir kommer från Central Otago i Nya Zeeland och har intensiv och betydligt mörkare frukt i näsan, björnbär och mörka körsbär, plus rätt mycket fat och en violton. Björnbären följer med in i munnen och faten ger ett chokladtäcke, men tanninerna är rätt aggressiva och helheten känns inte integrerad.

Chardonnay är nummer två i hackordningen på Tasmanien – ni börjar ana en viss burgundisk profil. 2006 Wineglass Bay Chardonnay är min favorit i flighten, fatjäst med äpplig och fyllig näsa och en del snygga fattoner. Det är lite oförlöst i munen ännu, men kraftfullt och lite ståligt, som en ekad chablis med päron, citrus och liten avslutande beska. 2005 Meadowbank Grace Elizabeth Chardonnay är fortfarande ung och frisk, rätt rostad och smörig, med mosade bär och tropisk frukt i näsan, I munnen blir det lite väl kladdigt för mig, tropikcocktail med för låg syra och en känsla av restsocker. 2006 Prancing Horse Chardonnay från Mornington Peninsula sydöst om Melbourne är också rätt fatig med vanilj och popcorn, men renare, svalare och mer fokuserad. Smaken är smörig och full av mogna tropiska frukter, druvig med skaplig syrabalans.

Stefano Lubianas Estate Chardonnay 2003 är en udda personlighet, utmogen och på väg över kanten, med en oerhört kryddig doft och en mix av blommor, honung, mandelmassa och nougat, rätt oxiderad. Årgång 2004 är betydligt fräschare, men också med mer fatkaraktär kvar och lite grönt och kärvt. Ord som stumt och ekbeskt hamnar i blocket bredvid kartigt och hårt. Nolltrean fick också malolaktisk behandling och tjänade på det, tycker jag nog, även om den tappade fräschör.

Castell’in Villa är en riktigt klassisk Chianti från princessan Coralia Pignatelli della Leonessa med duktiga ägor i Castelnuovo Berardenga öster om Siena. Det är egentligen en hel by – dyr agriturismo, vildsvinsjakt, stenslott, olivlundar och hela kalaset, och vinerna har ett visst rykte. Egen klon av sangiovese har man också.

2004 Chianti Classico Riserva är ung, personlig, och har fått nytta av det fina året i doften. Plommon och körsbär är stommen, men ovanpå svävar fina aromer av lakrits, pinje, violer och till och med en liten bananton. Frukten slår till direkt i munnen, generös och körsbärssöt, men retrokänslan är där. Fina syror och en viss örtighet finns också. Det spretar lite i munnen, men bara av ren ungdom, tror jag – det här är riktiga långliggare.

2003 Santa Croce är supertoskanaren: sangiovese och cabernet, och så 18 månader på barrique. Doften är fint aromatisk, tydligt modernt mörkfruktig och helt öppen. Blandade örter finns, och rätt tjockt med fat. Smaken är – tydligt 2003-skadad. Klistrigt uttorkande tanniner som aldrig kommer att mjukna, medan plommonfrukten redan är mogen. Inte min grej, antagligen inte bättre år heller.

2003 Chianti Classico Poggio delle Rose kommer från en liten plätt (se bilden, courtesy of Johan som har varit där en massa gånger), 50 gånger 150 meter med lergrus på kiselsten, och får enormt lång tid på barrique. Doften har vacker, ädel mörk bärfrukt med pondus och personlighet, inte så farligt fatig som jag befarade; lite choklad mest. Koncentrationen ger en del lösningsmedel och kryddörter blandat med asfalt och en liten blommighet. Tung, söt björnbärsfrukt i munnen, koncentrerad men rätt fräsch och balanserad. Lakrits och sura körsbär leder till en örtig eftersmak. Faten är väl integrerade, och enda problemet är förstås tanninerna från det där eländiga året. En Poggio delle Rose 2001 eller 2004 skulle jag antagligen tycka om.

IMG_8547

Killen som faktiskt kan det här med Tasmanien läser ni här, fast när jag tittade hade han inte fått upp de noteringarna. Men jag kan ju bara hålla truten efter att ha drällt med renskriften sedan slutet av mars.

//anders

2005 Rocca Guicciarda Riserva

november 26, 2008

Cold turkey… Det blev snabbt november igen, kristallvagnen blev en pumpa och ingen Redigaffi hittar vi hur mycket vi än rotar i garderoben. Den här riservan från Ricasoli har varit ett fynd i sin prisklass och hanterat Italiensuget på Kungsholmen bra på vardagskvällarna, men 2004 var ju året när det inte gick att göra dåligt vin i Toskana. Alltså fanns det riktigt gott vin för överkomliga pengar.

Mot 2005 börjar åklagaren däremot få ihop en stämningsansökan med skaplig substans. Rätten säger svajigt och ger villkorlig dom och en varning. Roccan skickas tillbaka till vingården för samhällstjänst och kan nog tänkas vara en återanpassad medborgare till nästa årgång. Vanilj, kaffe och bittermandel dominerar doften, med plommonfrukt och mörka körsbär under – frukten saknar riktig mättnad och det känns som om baronen försökt kompensera med fat. Är den inte lite väl volatil och eldig i näsan dessutom?

Smaken är sötfruktig och tillvänd, körsbärig med en liten cassiskant, men rondören fattas. Bygget växer lite efterhand, men då blir känslan mer syltig och fatkladdig. Syror och tanniner är väl okej, men anteckningen lite konstig? borde väl egentligen hamna i ingressen. Helt enkelt inte samma kvalitet på druvorna som 2004. Det blir nog moratorium för vanliga toskanare tills nollfemmorna har bytts ut i hyllorna. Hoppas bara att Rocca Guicciarda inte blivit så poppis att Ricasoli börjat byta kvalitet mot volym.

//anders

2004 Castello di Brolio

mars 13, 2008

Lägga undan – eller inte? Alltför ofta dröjer man med att testa, och så är det tomt i hyllorna när man bestämt sig för att man nog vill ha mer. En tisdagkväll över långkokt oxsvansragù med vänner som fått vinlusen i sig blir ett utmärkt tillfälle att utvärdera Ricasolis nya toppchianti.

Baronen har inte snålat med extraktionen: Vinet är mörkt som bläck. Den första doften är rätt fatig, med kryddig karaktär och bittermandel, choklad, 2004 Castello di Broliovanilj, kaffe och – rätt och slätt – trä. Men med två timmar i karaff integreras eklagren fint och ger en vink om hur arkitekturen är tänkt på sikt.

Annars ger okulärbesiktningen egentligen nyckeln till doften. Den är seriös och intensiv med tätt packad, mörkstram bärfrukt. Vilken koncentration! Med drag av björnbär bredvid körsbären ringer nästan shirazklockan i bakhuvudet. Animaliska antydningar och lite tobak växer fram under kvällen, men det lilla stallet står fortfarande i grannbyn – även om Brolio ligger i vindriktningen.

Smaken har helt enkelt mycket av allt i dag. Närvaron i munnen är imponerande och eftersmaken lång. Söt, mörk, kompakt, massiv frukt dominerar och lovar mycket gott. Fina ärkeitalienska körsbär, med kärnor och allt, och söta plommon stagas upp av helt okej syra och mogna tanniner.

Alltså: Lagra eller inte lagra? Jodå. Den här årgången av den gamla favoriten är i och för sig oväntat spelbar redan i dag. Men dels talar koncentrationen, balansen och tanninerna för lagringsduglighet. Och framför allt vill jag att det ska lugna ned sig lite. Lite mer elegans, tack. Faten behöver sjunka in så att inte eftersmaken blir så GB-glassig; fruktpurén behöver rundas av och få motstånd av lite ädlare sekundära toner. Här finns oemotståndlig italiensk högadel i bakgrunden – jag väntar på att den ska kliva fram i solljuset.

//anders

PS: Fler recensioner här och här. Och facit efter nio år i källaren här.

The beauty and the beast: 2003 Siepi

februari 15, 2008

Ibland får man vad man förtjänar.

Jag förtjänade två saker, och presto, så var det levererat och klart. 1: Ett glas vin på Vinbaren efter 40 timmars jobb på fyra dagar. 2: Ett nästan 2003 Siepi RGBodrickbart glas vin efter att ha struntat i den inre röst som sade att Siepi från 2003 kanske var i yngsta laget.

Siepi är Castello di Fonterutolis supertoskanare, 50/50 sangiovese och merlot, och den lilla frestaren inombords antydde att så mycket merlot och ett skitvarmt år kanske hade givit den här babyn ett liv i den snabba filen. Och alla vet vad nyfikenhet gör med katter av alla schatteringar.

Doften har mogna fina körsbär, björnbärsmarmelad, plommonfrukt och en oväntat diskret antydan om fat. Här finns också något mineraliskt, jordigt, som ett stampat uthusgolv med lite husdjur i hörnet. Snyggt och trevligt, inte alls överdrivet som en del ungsbakade försök från 2003.

Jag borde ha suttit kvar där och sniffat och läst min tidning i stället för att vara dum nog att smaka också. Det är knutet som en hoprullad igelkott, snålt och ogint. Dessutom glest och tunt utan kärna i kroppen, med en ovänlig beska som tydligaste drag. Tanninerna är obehagliga och träiga, för kraftiga naturligtvis, men också onaturliga som om de kommer från riktigt desperat och klumpig fatning. Däremot saknas alla försonande drag från lång tid på rostad ek, som kaffetoner, vaniljkola och rondör. Som att tugga på en rönn i augusti. Och eftersmaken… förlåt. Glöm eftersmaken. Det här vinet har ingen eftersmak.

Det saknar all likhet med vanliga IGT-viner med generös, internationell fruktprofil, men inte smakar det gammaltoskanskt heller. Efter 2008, säger Wine Spectator och delar ut en glänsande 93; Galloni vill vänta till 2010 och nöjer sig med 88. Jag väntar nog in nollfyran i stället.

Det pågår ett skyttegravskrig om merlot i Italien just nu. Kritikerna anser att den mognar för fort i den toskanska solen: När sockret slår i taket har inte tanniner och fenoler hunnit med. Resultatet blir klumpiga viner utan aromer och med knasiga syror och tanniner. Å andra sidan brukar stjärnbeströdda Carlo Ferrini och Siepi plockas fram som ett positivt argument av motståndarsidan. Hm. Det här vinet måste vara i en synnerligen svårartad växtvärkstunnel just nu, för det sedvanligt runda och fluffigt koncentrerade har gått och käkat lunch på allvar.

//anders

2000 Villa Cafaggio San Martino

januari 26, 2008

L tillbringar ogenerat två veckor i södra Afrika i jobbet mitt i vår episkt regniga januari. Under afrikanska mästerskapen, för övrigt. Bitter, moi? Jag2000 San Martino tar en annan stackars gräsänkling, ett halvt kilo nötkött och en gammal supertoskanare till tröst.

Och där sitter vi med våra förvirrade sinnen. Che cosa è questo? Det både doftar och smakar bra, men… Frukten har nått det stadium när alla nyanser smält ihop och det är svårt att få enskilda komponenter i hårkorset. Tydligast är en generös svartvinbärston som skulle kunna komma från Médoc. Och ett rätt tjockt lager fat över hela bilden. Roligast är dofter från hela kryddhyllan; jag orkar inte rabbla, hela listan finns på http://www.santamaria.se. Stort i munnen, okej syra, ganska framträdande och lite uttorkande tanniner. Problemet är att det skulle kunna ha vuxit lite var som helst.

Sent omsider kikar blygt små skyar av bittra körsbär och söta hallon runt hörnet, och det slutar i alla fall vara höljt i dunkel att detta är hundra procent sangiovese. Och jag gillar intensiteten, den rika frukten och kryddbuketten. Men jag saknar komplexitet, jag saknar ursprungskänsla. För mycket fransk ek och microbullage, anar jag. Dessutom är tanninerna lite fula trots alla små bubblor, och gudarna ska veta att jag inte är tanninskygg. Rätt gott vin, en välklippt kosmopolit, men ett tveksamt köp för 359 spänn.

//anders

2004 Castello di Fonterutoli

december 28, 2007

Dan före dan före dan. Mitt i cirkusen av sillinläggningar, pepparkaksdeg och jagande efter slutsålda julklappsidéer får L det briljanta infallet att göra en rekorderlig köttfärssås, förstärkt med fönsterodlad rosmarin och nåt slags stark korv. Snacka om comfort food. En nyfångad halvpanna av ett av Toscanas mer pålitliga röda känns som det självklara valet.2004 Castello di Fonterutoli

På Gambero Rossos Italian Blowout i början av november var Castello di Fonterutoli 2004 ett litet utropstecken, men hade inte riktigt växt i sin snygga kostym. Vi hoppas att livet i en snabbmognande 375:a har givit den här slatten en snabbare start i livet.

Färgkoncentrationen lär ingen klaga på, tätt mörkrött på gränsen till svart med litet blåstick. Doften är fortfarande ganska fatdominerad med torra kaskader av kaffe, choklad och andra trätecken. Här finns också gott om körsbär med kärnor, lite järn, lakrits och då och då en skymt av något rosenliknande.

Smaken är rättfram, fyllig och fin med strålande koncentration och en tät fruktkärna – och inte nära sin guldålder. Både tanniner och syror är rätt oborstade trots halvflaska och minst en timme i karaff, och eken ligger utanpå utan att riktigt ha hunnit sugas upp. Mognad och balans saknas. Men det är redan okej till pastan, och flashar potentialen att bli ett utmärkt vin om några år. Obestridligt italienskt, tufft och matkrävande, ändå ganska internationellt byggt med stor kropp och frukten i farstun. See ya in 2009.

//anders

*

Fördjupningstips: Flera andra bloggare har tyckt till på sistone, bland andra Frankofilen (samma dag…) och Finare Vinare.

1998 Castiglion del Bosco

december 19, 2007

Ni vet väl att korkskruvsångest kan delas ut retroaktivt? Det händer halvvägs igenom en flaska man bara har ett exemplar av, när insikterna om hur god den är och att man inte kommer att få uppleva detta igen krockar som 1998 Castiglion del Boscotvå malmtåg på Narviksbanan. När man tagit sig förbi ”Är det här rätt tillfälle?” har man alltså ”Nej, var det här sista gången?” kvar som Charybdis när man lurat Scylla. Det är synd om människorna.

En helt ledig tisdag mitt i december förtjänar i vart fall att tas på allvar. Vi kokar lamm i barbera jättelänge, gör sås genom att hälla grädde rakt i det köttmättade spadet, sjuder risotto med rött vin som i Piemonte – och som om det inte vore svart nog på tallriken kokar vi belugalinser, en ny favorit med spännande och lite pepprig smak. Seriöst italienskt rött muss sein. Därav alltså brunello ’98 från Castiglion del Bosco, köpt i säcken på enoteket i Montalcino för några år sedan. Har den klarat att släpas runt som Christopher Robin släpar Nalle Puh?

Färgen är bländande vacker, en ljus och genomlyst men intensiv röd med en del orange i kanterna. Vanilj och tobak anas överst i glaset, och det är inget snack om att CdB tillhör den fatlagrande falangen i Montalcino. Kärnan är elegant, söt körsbärsfrukt med jättefint fokus. Här finns lite löv, anis, en läderton och lätt unkna hallon som påminner om grenachetung châteauneuf. Med någon timme i karaff faller allt på plats med fullkomlig harmoni mellan frukt och mognadstoner. Men kanelnyansen, kan den skyllas på julsångerna i bakgrunden?

Vinet är lätt och rent i munnen, med pigga, balanserade syror. Elegant! Körsbären är söta och fräscha, fruktkärnan ganska intensiv, tobaken lagom höstmurrig, och allt är i balans. Tanninerna är inte helt upplösta, bara nästan, och finkorniga som snusmalt kaffe.

För att nå upp till de allra bästa hade koncentrationen behövt vara lite bättre och eftersmaken något längre. Dessutom tassar CdB lite för nära det alltför moderna/fjäskiga med sin sötma och vaniljfat för att vara benchmarkbrunello hos mig. Nästan halva produktionen går till USA, läser jag sedan, och de erbjuder golfbana, spa och medlemskap och hela köret för den som har gott om cash och behöver vinrelaterade engagemang för att fylla ut kostymen. Men de har bytt ägare flera gånger sedan 1998. Och känslan av att ha plockat sin enda flaska på exakt rätt dag i mognadskurvan får man inte så ofta.

//anders

Hösttröst: Gaja vs Glaetzer

oktober 19, 2007

Torsdag kväll och inte minsta pip i telefonen från Systembolaget. Internet svämmar över av rykten, spekulationer och konspirationsteorier om hur beställningscirkusen kring nollfyrorna från Bordeaux skötts och misskötts av monopolet, CIA och al-Qaida. Butikschefernas kreativitet med de centrala direktiven verkar ha spelat en avgörande roll för vem som får vad. Och kvar i limbo hänger de det handlar allra minst om, konsumenterna, utan vare sig information eller vin, och kastar långa blickar mot Bryssel.

Vi flyr irritation och snål oktobervind med hjälp av dovhjort och tryffelpotatismos hos Pontus by the sea. Och nej, jag är inte avlönad av Frithiofs krogimperium – L jobbar sådär en 20 meter därifrån och längre gick inte att gå i den eländiga höstkylan. Vi beställer varsitt glas, byter med varandra och siktar på största möjliga kontrast.

2005 Glaetzer Wallace är 70/30 shiraz/grenache, Barossa Valley rakt igenom med 14,5 procent alkohol (Wallace är mamma Judiths flicknamn). Ben Glaetzer har snabbt gjort sig ett namn med ambitiösa Barossaviner som blivit all the rage i USA – och 2005 Wallace bekräftar alla fördomar om den amerikanska smaken. Supermogna druvor från en superfruktig årgång, en hel hink björnbärssylt med plommon och rätt snyggt definierad mint och eucalyptus. Här finns lite kryddor och röd grenachefrukt, väl integrerade fat och sötma, tungt och dubbelplusfylligt – allt uppumpat till skrattspegelproportioner och onödigt eldigt. Men det är ett bra vin, och den som gillar stilen kommer att tycka om det. Bra till hjorten? Absolut, men bättre till efterrätten om du frågar mig.

Ca’ Marcanda är Piemonteikonen Angelo Gajas utflykt till den toskanska kusten. Jag har fått mycket njutning av den rena bordeauxblandningen Magari, och testar systervinet 2005 Promis. Merlot är basen med 55 procent, påfyllt med 35 procent syrah och 10 procent sangiovese med ett år i barrique. Vinet är redan riktigt utvecklat med en oväntat stor läderton, bredvid sötbittra körsbär. Jag hade aldrig gissat på över hälften merlot, får jag erkänna, men Italien är inte att ta miste på. Inte mycket till tanniner i munnen, men fin syra och vinet är SÅ mycket slankare än aussien. Nästan tomt i mitten innan man inser att det bara är steroiderna som inte finns där. Kanske inte ett optimalt viltvin, och en bit efter Magari i klass (syrah ger mig sällan något i Italien, till skillnad från bordeauxdruvorna), men solklart mitt val.

Liten känga också till Pontus för de undermåliga glasen med nästan raka kanter som snodde oss på nyanserna i vinet. Jag var inte på tå och orkade inte klaga, men en skvätt vin för 150 spänn borde serveras i ett glas där man känner dofter.

//anders

2004 Rocca Guicciarda Riserva

oktober 1, 2007

Bröllop i höstporrigt Dalarna i helgen. Eftersom brudparet åkte till Sydfrankrike via Barcelona redan på måndagskvällen – åk bara, gör det, vi har det bra här i regnet – fick några uppdragna och gladpackade flaskor av Ricasolis budgetriserva en bedräglig nådatid i vår kyl.

En slutar glatt sitt liv i en järngryta för att dra mesta möjliga 2004 Rocca Guicciarda Riservasmak ur några hårt rostade fläskben, lite bacon och en fem, sex vitlökar i rakbladstunna skivor som fått smälta i olivolja. Den simmiga decilitern som blir kvar är en cirkus av smaker. På med några burkar pomodorini, lite kalvfond, rosmarin ur krukan och lite fräst färs för matighetens skull. Tålamod. Den där långkokta bruna färgen går inte att fuska sig till.

Roccan [råcka gwitjarda, som jag tycker mig ha sett i någon annons… Ack ljuva minnen av kataloger fulla av sjattånöff dy papp och annan fonetisk ekvilibristik…] är ett sånt där vin som man har hört talas om men inte är säker på finns: Den har nämligen kvalat in i ordinare sortiment tack vare att jag och andra suckers sprungit och beställt den. Och kanske det allmänna Ricasolikramandet bland vinskribenter. Inte mig emot.

Tjugohundrafyran doftar varmt och generöst – jag är född på sjuttiotalet och vägrar skriva bussigt – med massor av italienska körsbär som ropar ut ursprunget på stan. Här finns mörka bär, en hel del torkad frukt på nästan apuliskt vis, blåbärsglass och andra vaniljtoner, choklad, en antydan till lösningsmedel och sommarvarmt damm. Är bacondoften ett hjärnspöke från spisen eller finns den där på riktigt? Vinet har en angenäm tyngd i munnen, med självsäkra syror, körsbär och plommon, snygg fatkrydda och utmärkt balans. Om man är italofil och gillar de här syrorna, vill säga. Överlag är intrycket en mogen skörd, med bra fokus och betydligt större elegans än den hedonistiska (hej, Robert Parker) och solbrända nolltrean. För 129 spänn ringer fyndklockorna i år också.

*

Såsen hamnar på pappardelle, ni vet de überbreda som ser ut som om någon åkt skridskor på en lasagnaplatta. Trots en dos socker som tar av den spetsigaste udden blir det ju en del syra av en panna vin och nåt kilo tomater. Resultat: Söta, mogna björnbär i vinet som inte fanns där tidigare. Trevlig kombination.

Update: Frankofilens bedömning från i somras läser ni här.

//anders