I Artemis trädgård

Förträffligt litet djur, den där älgen.

Men dubbelplusförträfflig, den där vännen nedåt Medborgarplatsen som inte bara skaffar hem den, utan kokar den långsamt i mycket vin och smakfulla vätskor och toppar med både trattkantareller och grädde, och bjuder oss på när barnen har somnat. Och jag kan nog koka älg så att den blir god, men plocka fram egenodlade jordärtsskockor, palsternackor och svartrötter ur skafferiet att ugnsrosta till, det är många långa mil bortom min horisont.

Hemodlade svartrötter. Ni hör ju själva. Jesus.

Då är man glad att man har en sån där dag när prickskyttet sitter på millimetern. Siktet är som bekant lite grovt och det brukar vara riktigt svårt att pricka precis rätt, men den här gången skjuter jag ned Jamets Côte-Rôtie 2003 med grym precision när den flyger förbi i garderoben. För den är så satans god att vi måste ha klippt den smack på toppen av sin levnads bana, inte en dag bredvid.

Här finns allt. Elegant, mogen, kassaskåpstät röd frukt, och sedan kan andra träta om huruvida det smakar mörka hallon eller röda björnbär. Ett överdåd av klassisk Côte-Rôtie; kött, eneträ, örter, stora olivskålen, blandat kallskuret att plocka i nyporna. Flirtiga blomtoner. Och så en galet fin, slank, smeksam munkänsla, och allt känns som att dricka ur gjutjärnsbägare medan man skrapar lite i botten.

Stressade grönsträva nolltretanniner? Ingenstans. Gjutjärnsbägaren är fylld av silke.

Sockerchockad nolltresprit? Ingenstans. 13,5 på etiketten kan faktiskt vara i trakterna av sanningen och oavsett siffran är detta svalt, Brännvin Special-fritt matvin.

Äckligt stuvad nolltrefrukt? Ingenstans. Rent, friskt och sammansmält till balanserad sötmognad.

För fyra år sedan var nog frukten i sliskigaste laget, men när den får mogna ut så här finns det ju inget bättre än Côte-Rôtie. Världens bästa sådana häromdagen må ha varit vassare i protokollet, och jag är glad för att ha haft dem i munnen (okej, jag spottade inte så mycket), men som upplevelse till grytan precis just nu pratar Jamets nolltrea samma språk som giganterna. Kan ha varit årets djupaste stön.

Tack Artemis för de stadiga skyttehänderna, säger vi de mest oförtjänta bland garderobsjägare. Schysst att du slängde med en älg också.

//anders

Annons

Primörpremiär

Hundra spänn kilot för potatis? Har du verkligen alla indianerna i kanoten, du?

Nja, vi har ju rett ut det där tidigare. Precis som man inte ska fundera över vad vin kostar i enheter som centiliter eller helflaskor, så ska man inte fundera över kilopriset på mat om man inte har tänkt äta ett kilo. I stället konstaterar vi att man får en portion riktig frilandsodlad svensk färskpotatis till sin fredagslever för sådär tolv spänn per kuvert, och hoppsan, så låg den i lilla kastrullen och simmade med extra smör i kokvattnet.

Pappalediga får mödosamt snylta lite fredagskänsla av sina förvärvsarbetande livskamrater, men har å andra sidan utrymme att gå och meditera över fredagsmenyn innan affären ser ut som Hultsfredsfestivalen. Dras man sedan med otillfredsställt bourgognesug lagar sig kalvlever anglais så gott som själv. Lättstekt bacon går fort att fixa, rödvinssåsen som ska slingra sig som en dimma runt hela härligheten ska vara såpass lätt att den inte behöver reducera så länge. Kapris växer i kylen. Och vit sparris à côté går inte att låta bli så här års, men är ju inte känt för att vara krångligt och tidskrävande. Nämnde jag svensk färskpotatis? Klar på sex minuter. Snabbmat från paradisets ängar.

Svårast: se till att inte dricka upp allt vin till matlagningen, hur fort den än går. Camille Girouds nollsjua från Les Crais höjer ribban för klunkbarhet. Tack och lov doftar det förträffligt, annars hade man ingen anledning att ta glaset från munnen innan det är tomt. Ren, fin, jordgubbstonad körsbärsfrukt med fin lyster, toppad med lite pinje och grusdamm och några kvadratmeter gallisk stallbacke som håller oss borta från Nya Zeeland. Annars är det varmt och generöst nog för att lura en kalvleverätare med fredagsoskärpa i näsan. Härlig syra, allt mer komplext i glaset – och en fullkomligt viktlös, elegant kraft som alltmer betyder Gevrey hos mig. Och en munkänsla präglad av balans och mineralitet.

Det räcker med att säga harmoni. Harmoni överallt. Är det inte fredag igen snart?

//anders

2007 Chabanon Campredon

Sommarens klockrena röda! slog en vanligtvis välunderrättad källa fast i den här tråden hos Finare Vinare i juli. Långsamt mal Creutzgatans kvarnar – men vi snor på för att hinna lirka in ett test före första advent.

Men det kan stå vad det vill i almanackan, för sommaren hoppar ur glaset som grodorna kring midsommarstången. Hemgjord hallonsaft! Rabarber, jordgubbssaft – hemgjord. Björnbär, pallade i grannens täppa och gäldade med underarmarnas blod; man känner grädden från snipan i näsan, självsuggestion eller ej. Grillat kött, sommarblomster, stallbacken hos bonden vid skogsbrynet, och varm, stenig jord. Massor av salmiak passar också in i längesensomrarna med lite god vilja. Tyvärr växte inte lavendel, rosmarin och resten av garriguekompaniet vid de väschötska grusvägarna.

Vid sådär 17 grader är Campredon ett vin man klunkar i sig som den där hallonsaften efter en solstekt dag på fiskebryggan. Slankt, syrligt, lätt i munnen, mycket salmiak och järn, och så ett torrt avslut fyllt med mineral. Pricken över i: litchie! Grrrand vin, nja, kanske inte, men sweet Jesus vad gott. Få flaskor har försvunnit så fort i år.

Brynt majskyckling, vitlök, rödlök, citron, pyttetomater, rosmarin, oliver, en skvätt vin och lite grädde, och sjuss in i ugnen. You say november, I say nånstans kring 15 juli.

//anders

PS: Tack till Ulrik som tog tag i sambeställningen. Men jag borde ha tagit en tolva själv.

Graillots nollsjua är, hmm, okej

Behöver ni mer än rubriken? Sveriges egen kravallcrozes är testad och klar och försedd med en sån där tvåa som svenska tidningar delar ut till Micke Nilsson när han inte bidragit aktivt till motståndarmålen. Och då fick den gärna knapra lite på sin prislapp.

Jag gillar verkligen Graillots tjurigt slimtrimmade charkdiskar, även om jag också plirar förvirrat när kön rensar Mörby C på fem minuter. Tidigare årgångar har slitit hårt och framgångsrikt i köket på Creutzgatan. Men medan man kan köpa 2007 års sydrhônare med förbundna ögon blåste det mer motvind uppe hos Alain.

Alltså finns det mesta man önskar sig i doften: seniga charkuterier utan en massa fett, granbarr, örter, järn, ett helt lass vitpeppar, någon violton och mörka hallon (eller röda björnbär… välj det som känns minst ansträngt). Ett kul blindprovarvin om man vill glänsa med att spika producenten på tre sekunder. Medan smaken har hela listan – utan riktig substans. Graillots crozes brukar behöva några år, je le sais bien, men stoppning och djup lär inte materialiseras i garderoben. Och så en lite omogen känsla i svalget, trots att tanninerna är överraskande milda.

Lammfärsbiffar med bacon och rosmarin i färsen, trattkantareller i såsen, och Alain och vi har det rätt bra när dottern har somnat. Men slank och senig är inte samma sak som tunn och blodfattig.

//anders

PS: Roligast med den här flaskan: vårt sent påkomna gästköande i systembutiken i Nordstan, i Sveriges stolta framstjärt. Hundratals människor. Och tre parallella, spontant uppkomna köer, plus ett förvirrat försök med kölappar som tog slut alldeles för tidigt. Hätska dispyter i trängseln? Blod blandat med 2000 Pol Roger BdB upp till fotknölarna? Nä då. Bara en bygdens son som till slut sjunger sanningen ut över massorna.
-Men nu får ni la änna styyyra opp detta…

Dinner in La La Land, 2002 edition

Hunger. Dödspanik. Kättja.

Men efter dem måste väl nyfikenhet vara det sinnestillstånd som ansvarar för flest mänskliga handlingar. Bara som en bakgrund till att jag smäller spargriskrossande summor på ett världsberömt etikettvin – från ett skitår av littorinska dimensioner. Man måste ju få en glimt av vad de pratar om, de som dricker La Landonne varje år och berättar om det på forum, i böcker och tidningar. Kika över paradisets murar. Och ska man ha någon annan årgång än 2002 blir det till att krossa någon annans spargris.

Guigals mytiska la la wines ska ni slippa läsa mer om, om ni inte verkligen vill. La Landonne är den tyngsta i trion, gjord helt utan viognier och med sju hundrapoängslagrar från Baltimore under kudden. Hjärnbråkande 42 månader på nytt franskt även 2002 – inget fuskande med ekregimen trots att regnkatastrofen gjorde det svårt att få mogen frukt, alltså. Däremot avstjälkning, tvärt emot planen, eftersom stjälkarna var sorgligt illgröna.

Lillebror ställer hjortsadeln från Koberg (åtminstone halva) i ugnen och ett bättre tillfälle kommer nog inte innan den här relativt lagringsodugliga flaskan har passerat zenit. Och vet ni, det doftar faktiskt rätt underbart. Kafferost och karamell överst i glaset, och så anfall på bred front med förvånansvärd intensitet och komplexitet. Läder, grillat, peppar och viol sjunger om norra Rhône medan frukten balanserar mellan vinbär och kryddiga körsbär. Jag vet inte när jag sist upplevde en så intensiv doft.

Parker noterar ytlighet, och Stephen Tanzer stannar i spannet 89-92; en 70-kronors tisdagsbarbera för den som anser att 90 är lika med 90 är lika med 90. Och de pekar åt rätt håll. Det är klart att smaken inte levererar 2002. Mycket påminner om ung nebbiolo: Nickelfrukt, hallon med violkant, skyhög lingonsyra, lösningsmedel. Och så hela fatparaden i eftersmaken, från bittermandel till mocka, och lösningsmedlen hör nog hemma här egentligen. Rikedomen är inte att ta miste på, men ändå blir känslan lite tunn och omogen. Och den där nivån på lingonen var det nog ingen Guigal som önskade sig. Absurt fina tanniner, dock.

Jag vågar inte tänka på hur bra det här kan vara när solen skiner i Rhônedalen. Det är väl som folk brukar säga efter sitt bungy jump: Det var kul! Och jag skulle göra om det, om någon bjöd.

//anders

Guldfisken, krabban och musselskalen

And they say goldfish have no memory
I guess their lives are much like mine
and the little plastic castle
is a surprise every time
and it’s hard to say if they’re happy
but they don’t seem much to mind

Ani DiFranco summerade den här mathösten redan 1998. Där står man vid fiskdisken på Daglivs och tänker just det, krabba, det är ju jävligt gott så här års, och så lätt också, man kan dra ihop en sherryvinägerspetsig aioli på sex minuter, och så en ciabatta så är man hemma. Precis som man har tänkt varenda gång man gått förbi den där disken i över en månad. Så dynamisk och kreativ är man alltså. Ooh, snyggt plastslott!

Den här gången är det dags att testa den av Clotilde Davennes nollsjuor som står på hylla och inte bara i beställningssortiment. Hennes 1er cru Vaugiraut från 2005 var ett fantastiskt vin för 169 spänn och trots påfyllningar har vi satt i oss allt med ett leende. Vad kan hon göra med samma läge och ett klassiskt år som 2007?

Inte mycket, trots att vinet vacklar på 200-strecket numera. Där nollfemman blinkade mot oss under lugg står den här i hörnet och stirrar med oseende fiskögon i oktoberdiset. Oljig, mörk citrus dras med en kartigt örtig ton, förutom ett drag av Dextropur (minns ni?) som väl får ersätta topptonerna i äppelfrukten. Musselskalen sitter där de ska, förstås, men frukten känns omogen – och nej, det är inte samma sak som klassiskt stram. Känslan pekar nästan mot reduktion, men efter trekvart på karaff är det förstås bara att glömma det spåret.

Ungt, visst. Men andra årgångar har inte tvekat när skruvkorken åkt av i unga år. Och jag upplever inte att någon ungtjurighet skulle vara problemet. Fel att jämföra med varma 2005, ett fjäskår om du frågar chablistalibanerna? Jo, men jag gör egentligen inte det. Andra hus har varit nöjda med 2007, jag har varit nöjd med andra nollsjuor och beröm saknas inte. Här är smaken lite baksur och ogin i stället för etsande friskt syrlig och och saknar vår huschablis små medhårstoner av blommor och nötter.

Så här: i änden på skalan finns bränt gummi, och även om detta är långt ifrån den änden, så vill jag inte ha något som delar skala med bränt gummi i mitt krabbvin.

//anders

PS: Varken på Davennes lite franskt röriga hemsida eller hos importören Mondo Wine hittar jag ett spår av Vaugiraut (X files-tema här). Det vore exempelvis intressant att veta om druvorna är inköpta, som de brukar vara till hennes premiers och grands crus, eller egenodlade.

PS 2: Sista krabbposten för i år. Cross my heart, hope to die.

Franska vindagen 2009

Hörntänderna till höger går rakt igenom tungan och möts på mitten med en smäll.

Verkligheten löses upp och flyter omkring i flera sekunder innan synapserna kopplar rätt. Därför kommer smärtchocken och störtfloden av blod precis samtidigt. Det känns passande, välregisserat.

Så kan man ladda upp för en halv måndag bland unga franska tanniner på Grand. Jag rekommenderar det inte. Lägg till mitt vanliga gnäll om hur svårt det är att se nyanserna i vin med block i ena handen, glas i andra, spottmugg i tredje, salongstipsy armbågar i den värkande ländryggen och ljudnivå som på Debaser. Ändå är det ju skitkul med mässor, leta upplevelser, se vilka fiskar i vinfloden som får ens flöte att guppa lite extra.

Som vanligt är nyckelorden personlighet, personlighet och personlighet. Lilla Wine Trade stod för några stjärnor i blocket med egensinniga flaskor från södra hexagonen och Jura. Att Domaine Gauby gör intressant vin vet vi, men det skadar inte att påminna om det. Kryddiga, köttiga skapelser med tät och fokuserad frukt, munkliande sydfranskt bus och kalkstensdrivna syror är förstås min gata. Men den som har problem med lite brett och andra tekniska orenheter ska nog hålla sig borta från den biodynamiska, lågsvavlande Gérard Gauby. Ostdisk står det på rätt många håll i det där blocket.

Vi som älskar gammaldags juraviner har hela paketet i Château d’Arlay, från buljong och sherry till balsamvinäger, torra blommor och ost. Toppen är Corail, ett slags vin som knapp görs längre: alla fem druvorna (trivia att briljera med någon gång: savagnin, chardonnay, poulsard, troussard och pinot noir) samjästa till en blekrosa uppenbarelse som får fem år på fat. Nyponfrukt, som en riktigt gammal bourgogne från någon lättare kommun, härlig syra och visst tanninbett. Riktigt komplext. Nämnde jag personlighet?

Samma gäller Terre Inconnue från Robert Creus i Languedoc, en hobbygaragiste med annat jobb som plockar av sina gamla stockar ”när kärnorna smakar nötter” – och det gör de inte vid kräftpremiären, nej. Nu är vi inte i vinflodens mittfåra. Les Bruyères på cementbehandlad gammal carignan är ett måste för druvans supporterklubb, med ett fantastiskt uttryck; juicigt och nypressat, med kryddig marmelad och en regnbåge av topptoner, viss restsötma men ordentligt motstånd i munnen. Syrahvinet Cuvée Sylvie är lika supermoget, lika eget, med nötter, örter, choklad och bakkryddor formligen dränkta i nymalen svartpeppar. Matvalet blir lite svårare med de här, men det kan vi ta.

Château des Tours från Emmanuel Reynaud på Rayas och Fonsalette är ett Rhônedalsfynd som dyker upp hos Grande Bouteille. Här står polyglotten Nick Hartley, engelsman som bor i Avignon, och sprider ordet på finfin svenska. Tornens Vacqueyras har en rätt egen profil med grenachechoklad och kött mot en komplicerat örtig bakgrund, stor och fin med farinmognad och fikon, och den gammaldags känsla man väntar sig av patron på Rayas. Det röda från Domaine des Tours – jag glömde fråga, och kammade noll på nätet, men man kan nog gissa att det är negociantvinet –  är klassat Vin de Pays de Vaucluse och är jättefint, stort, rökigt och örtigt i näsan och en veritabel explosion av saltlakrits i munnen. Kommer att landa på mitt köksbord och skärskådas lite närmare.

Jag passade på att smaka igenom trion från La Pèira en Damaisèla hos Bristly för att veta var jag har mina egna flaskor. 2007 Les Obriers på 65/35 cinsault/carignan svämmar över av unga, charmiga sötbär, mandelkakor och färska örter – men anslaget i munnen är en oväntad spark. Lakritsrot dominerar ovanpå en koncentrerad likörfrukt, men ljusa toner som nästan påminner om melon håller diskanten på plats. GSM-blandningen 2006 Las Flors kan man lägga undan, men mest för att den är så intensiv med sin enorma frukt – faten är snyggt infattade och det är gott på riktigt i dag. Flaggskeppet La Pèira, grenachespetsad syrah, från 2006 smakar däremot shirazlikör just nu, med fat och tanniner som åskmoln. Vi glömmer och undrar hur häftigt det här kan bli när solen går upp.

Okej, mycket sydfranskt just nu. Men där finns en karaktär i frukten som jag faller för, ett bråkigt motstånd som får mig att förlåta sötma och funk. Och så händer det mycket på tillverkarsidan, men lika viktigt är väl att vi får allt mer hit till yttersta Thule att prova.

Roligast på Grand: alla som gick runt med kategorin Frilandsjournalist på Sopexas namnbrickor. De måste väl vara bättre än de vanliga växthusodlade?

//anders

PS: Beklagar verkligen bildbristen och det trista visuella intrycket. Men kamera i fjärde handen var inte aktuellt, och telefonbilder i Spegelsalen blir… tja…

Träsmak

—Men det här är inte vin va?
Hon har fortfarande andan i halsen efter tre trappor och har bara tagit en snabbklunk utan att dofta.
—Eh… jo. Fast det har nog fått lite för mycket ek.
Ettbetygaren på andra sidan bordet tittar skeptiskt på mig. 2006 Pillot Chassagne-Montrachet Les Champgains 1er cru står det på etiketten.
—Det smakar ju som nån sorts sprit…

Det smakar faktiskt en del vit bourgogne också. Men här hamnar man om man inte kan säga nej till sitt inre ekbarn. Chardonnay som får för tjockt med fat slår över i terpentin. Smetar man på ännu mer slår terpentinen över i punsch. Jag kunde prata nötter, julbak eller små exotiska stråk bland höstgula äpplen och plommon, men jag sitter mest och funderar på ärtsoppa och torsdagspannkaka.

Jasså, du är en sån där påfrestande ekhatare som vill att allt ska lagras vid fyra grader på blankpolerad titan? Nä, jag gillar rätt duktigt med fatkaraktär där den hör hemma. Som i vit bourgogne. Jasså, du begriper inte att en vingårdsbetecknad premier cru från Chassagne tål mycket fat, men inte smakar som den ska när den bara är tre år gammal? Jo, men jag tror inte att ens de här avsevärda musklerna – för här finns tung fruktmassa i klassisk Chassagneanda – klarar att rensa upp i det här timmerlagret innan de har blivit gamla och skrynkliga. Synd på bra material, messieurs Pillot. Visar det sig 2016 att jag har fel, tant mieux. Fler goda flaskor hos mig.

Och nu får jag en turbotutte av Gabriel också. Ouch.

//anders

PPDS

Även på Creutzgatan råder Post Pavie Depression Syndrome. Det är nu inte något deprimerat tillstånd. Bara en lite simmig blick, vacklande beslutsamhet när patienten ska välja middagsvin och en tyngande känsla av övermäktighet inför att skriva om den våldsamma vertikalen i helgen. När alla andra redan gjort det (Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie) och dottern vaknar om en halvtimma.

Men storyn om Pavie ligger koncentrerad och klar i årgång 2005. Det är nog det bästa unga vin jag har smakat på. Det går nämligen inte att klaga på någonting, inte en enda detalj i det massiva, nyanserade, blomsterprydda bygget. Ungdom, ska man komma ihåg, är trots allt ingen defekt. Om 10-15 år kommer det här att vara legendariskt. Femma i alla ämnen i årskurs två och inget som tyder på folkölsurspårning på högstadiet.

2001 med sina syror och fantastiska fruktfokus tar lätt andraplatsen. Krutdurken 2003 var utmärkt så när som på lite snabb sojamognad och småfula nolltretanniner, och 2000 hade sopat banan med allt utom 2005 – om jag bara hade kunnat se förbi ett källarstråk som jag ändå tror måste ha varit TCA.

På Creutzgatan råder tack och lov även pappaledighet ett bra tag framöver. Hör av er om ni vill fika/äta lunch/promenera/frysa på lekplatsen/dricka vinbarsvin (nej, inte vinbärsvin, det är äckligt och jag är inte 16 längre) eller något annat vuxet. Allt jag kräver är meningar som mestadels innehåller subjekt och predikat i relevant ordning.

//anders

Rhône 2007: Battle of the vardagsfransoser i hundrakronorsklassen

Det finns bara två val: Helt ny lön – eller hitta vin jag har råd att dricka när som helst, trots att det är gott. Alternativ två är inte lätt, men ettan verkar inte heller komma flygande som en stekt sparv in i gomseglet.

Det är då man är extra tacksam för 2007.

Det var som sagt då vingårdarna längs Rhône fick precis vad de hade beställt i alla år, och svarade med druvor med extra allt. Sånt är en dröm för världens vardagsviner. Plötsligt är det lätt att göra vin. Det som brukar vara habil bunkringsjuice får ett lyft över ribban till de höjder där man börjar prata personlighet och karaktär. Och så sitter man där och ler över tisdagstallriken, utan att riktigt veta varför och utan att ha slagit ihjäl spargrisen.

På köksbänken står två kandidater till den eftertraktade tisdagstiteln. I röda ringhörnan: 2007 Côtes-du-Rhône-Villages från Cuvée du Vatican i Châteauneuf. Beskrivet av importören som Karine Diffontys eget husbehovssörpel, slutsålt på en pisskvart och hemsmörat i ny leverans, och krönt till symbolen för ett slags vin vi har svårt att hitta på boa: hyfsat billigt, men gjort i små upplagor. Ett skapligt recept på bra vardagsvin, och följaktligen omtyckt och hyllat, också av mig även om jag inte har skrivit något. 80 procent grenache, resten syrah, hälften på cement och andra hälften i foudres. 109 kronor flaskan i sexpack.

I blå hörnan: 2007 Saint Cosme Côtes-du-Rhône. Frukten av familjen Barruols negociantsida, alltså bara Saint Cosme utan Château på etiketten, men det lilla kapellet från de dyra flaskorna finns med i alla fall. Hundra procent syrah mitt i grenacheland, delvis från lerjordar i Vinsobres, delvis från sand och rullsten. Inga överraskningar i vinmakandet – både överpumpning och pigeage, i och för sig, men Saint Cosme brukar ju vara pigga på extraktion – och så stora fat och ingen filtrering.

En garde, och allt det där. Vänstra glaset doftar av härliga mörka hallon, en viskning av fat och en gummiton som skriker ung syrah. Sedan vaknar vilttoner, garrigue, och en köttig, rökt charkdisk som växer till sig. Vet man att det ena vinet är gjort på syrah är blindprovningen slut här, men ett löfte om mineraler som svävar i glaset ska vi också nämna. Det är lite parfymerat, nyanserat, yppigt, generöst, attraktivt, och très 2007.

Till höger är det mer ungbärigt, spetsigare i doften, med kex, örter, och en tydlig järnkant. Hallonen är ljusare här, som hallonsylt på yoghurtglass, och vingummiliknande svarta vinbär bredvid. Grenachebaserad Châteauneufepigon (svårläst ord, va?) med årgångens hela charm.

Vid det här laget är vi så hungriga att vi kastar oss över den arma entrecôten. Saint Cosme visar sig ha en fräschör som skär igenom fettkappan, en klockren kalkstenssyrlighet som ringer i munnen och tvingar oss att klunka i ett tempo som Folkhälsoinstitutet kan ha synpunkter på. Mmm – munkänsla… Cuvée du Vatican har en varmare, mer likörtonad grenachefrukt, med ljus choklad, lakrits och peppar som tillbehör till hallonsylten; soligt, rent och fint och med en sympatisk antydan till apelsinskal i eftersmaken.

Det är två härliga viner, ett rullstenkast bortom vad man har lärt sig att en dryg hunka smakar i dag. Diffontys husvin står i skåpet och ska bli ett nöje att avverka efter hand. Men Saint Cosme blir det en låda av. Det är inte uppenbart av högre kvalitet, men passar mig bättre med sin slanka profil och lite stramare korsett. Urfranskt är det, mineraler och järn i ofjäskig förening med kött, men samtidigt med nollsjufrukten som ett spänstigt överdrag att tugga på. Och så en duktig pepparkick i avslutningen. Välgjord, hygglig sydfransos – som plötsligt fått årgångens åtta sekundmeter i ryggen på upploppet.

Vad är ditt go-to wine?

//anders

2007 Château de Saint Cosme Gigondas Valbelle

Signed, sealed, delivered. En Gigondas i tungviktarklass som bara är att hälla i sig mindre än två år efter skörd. Halleluja.

Om någon trots allt har missat hopens rop mot skyn om nollsjuor från södra Rhône är det dags att gå ut på torget med nytvättade öron. Kortversion för dig som har bråttom: Trevliga temperaturer, knappt något regn, ordentlig mistral, exceptionellt friska druvor. Resultatet är viner med mycket av det mesta, välbyggda, aromrika och lagringsbara – men tillgängliga så tidigt att man undrar vad som har flugit i dem.

Allt jag har smakat på hittills har fullkomligt sprutat fräsch och yppig frukt omkring sig. Syrorna kan vara lite låga, men å andra sidan talar odlarna om de mest fulländade tanniner de har varit med om och jolmigt är det inte. Parker slår frivolter och talar om det bästa han har sett på 30 år i Châteauneuf. Det betyder nog att jag kommer att tröttna på de här vinerna, men till dess tänker jag vältra mig i fruktfatet som Joakim von Anka i pengabingen.

Ta Louis och Cherry Barruols lilla bulldog med de långa ögonfransarna. Det här är ju en långliggare från grenachestockar som är 80 år och äldre, macererad med stjälkar och allt i två månader, toppad med tio procent syrah och med hyggligt mycket fat på. 10-15 år, säger de själva. Jag skulle vilja se den Valbelle 2007 som håller sig undan min korkskruv i 15 år. You can run, kid, but you can’t hide.

För det är ju så gott med björnbär och svarta körsbär om vartannat, färgad med en påtaglig hallonkant. Och så en komplex örtprofil, peppar och lakrits. Underbar balans mellan frukt, syra (faktiskt) och tanniner ger ett paket som får en att svälja lite fortare för att komma till nästa klunk. Mycket av allt. Och lammsteken från bonden i Valsta är en rosa dröm som står upp bra mot densiteten i munnen.

Den här fräschören i frukten och kvaliteten på tanninerna är precis essensen av södra Rhône 2007. Möjligen, möjligen kan det glänsa ännu lite mer om något år, men längre än så lär jag inte lägga undan de här och riskera att fruktlystern dämpas. Hedonism, här är din boning. Åt helvete med höstmysiga sekundärtoner och lagringsprestige.

Det är som att dricka en djuplila balklänning, glänsande, voluminös, smeksam, påkostad; krossad siden med precis det rätta motståndet på tungan. Hur kan man få nog av det?

//anders

2006 Tollot-Beaut Chorey-lès-Beaune

Föreställ dig, rent hypotetiskt, en sambo som är förtjust i pinotviner från Santa Barbara och Nya Zeeland men tycker att bourgogner är lite anemiska. Who ya gonna call? Tollot-Beaut!

Nathalie Tollots respekterade hus har i vart fall rykte om sig att göra lite plyschiga, lättgillade viner med generös fatbehandling. Men fjäskigt är det inte, utan seriöst och välgjort med en förföriskt parfymerad stil som jag ofta har förtjusats av. Pinotdominerade byn Chorey-lès-Beaune är die Heimat för Tollot-Beaut, som har funnits sedan 1920-talet, men lilla monopolet Pièce du chapitre är en rätt nyanskaffad plätt.

Nollsexan har lite nya världen-tycke med kaffe på hallonsås med lite körsbär i, modernt utgjord med frukten först och fat på toppen. Rätt rent och snyggt med en kraftig kryddton och lite rosenparfym. Ungt, men sitter ihop bra.

Jag hade hoppats på lite tidig tillgänglighet i den här flaskan, men några år till skulle inte skada även om det är gott. Det är ungt i munnen, slankt och rätt kärvt. Syrlig rödfrukt dominerar och man kan plocka ur både nypon och tomat bredvid trädgårdsbären. Nollsextanniner ramar in till en rätt saftig avslutning med snyggt fruktfokus i hallonnyanser.

Lätt, ganska rättframt, välgjort, inte utan nyanser, och lite neonatalt, alltså. Och faktiskt lite silkigt framåt kvällen. Inte illa.

//anders

2006 Léon Barral Faugères, Édition Lilas

Den som vill åka ifrån Kalifornien har aldrig varit där. Våra steg på flygplatsen var tunga nog utan väskorna och nu undrar vi mest när dottern ska lista ut vad som är natt och dag igen. Ja ja. Men jag ser fram emot att sätta startkablarna i den gamla bloggen igen, och det finns en del kul att berätta från Napa och Santa Barbara när jag får tid. Som pausunderhållning kör vi en gammal post från tidig juni som tydligen aldrig blev publicerad.

Syrenerna på gården kämpar under tunga, lila klasar som trängs för att få plats på grenarna. Parfymen bara sprutar och fransosen i glasen doftar förstås bara lila syren. Med vildsvinskarré på grillen och Pierre Peters i magen är det inget som ens naggar välmåendet i kanten.

Det märkliga är att fraggeln i fråga doftar syren i köket också. Eller nästan lilja, på Selossevis. Och där finns inga köttiga blomklasar att skylla på.

Så här är det att gilla vin från människor som tycker lite för mycket om naturen, och vill skriva nedrustningsavtal i det stora kriget mellan människa och mikrob. Man kan inte stiga ned i samma flod två gånger, ni vet, och hade Herakleitos haft en bättre leverantör hade han slagit fast att man inte kan dricka samma Barralvin två gånger.

Det är egentligen lika gott som sist, när man vant sig, och visst fanns det lite blommor i den flaskan också. Och herregud, syrenvin, det passar ju så fint in i hela försommartablån.

//anders

Julien Barrot på Pont Noveau

Det är klart att det är lite godisaffär i åttaårsåldern. Ta en favoritproducent i en favoritappellation – och ställ upp smakprov på det mesta han har tillverkat i karriären. Släng för säkerhets skull in vinmakaren själv och paketera alltsammans i en nyrenoverad källarhåla rakt under ett bra kök. Man tackar för inbjudan.

Julien Barrot är en riktigt kul bekantskap och sammanhanget mindre stökigt än det ofta kan vara. Ändå är det som roligast framåt kvällskröken, över ost och slattar, när han får vara 28 igen och inte känner att han måste hinna berätta hela faktabladet om varje cuvée. Men genomblåsningen av produktportföljen är en riktig resa som lär sitta i ett tag.

Först ut: Terroir. Unga, 15-åriga grenachestockar med några procent komplementdruvor, ligger på gammal ek.

2006 Terroir
Mm, vilka fräscha hallon på toppen. Smeksam, härlig fruktprofil, antydan till choklad, bakkryddor och så en växande örtighet som vi har lärt oss hör hemma i Rhônedalens nollsexor. Syran är fin och bygger på den fräscha känslan, uttrycket är ungt med bra tryck men utan onödig tyngd. Kirschigt och saftigt vin, lakrits och örter och jättefina tanniner.

2007 Terroir
Stor, yvig, busig doft, med rena godisfrukten som redan visar upp bra komplexitet. Så mycket mer än frukt får inte plats i näsan i dag, men den är å andra sidan riktigt vacker. Okej då, kanske lite lakrits. Smaken är generös, mycket söt och supermogen; ändå intagande med fräscha röda drag. Tanninerna är vansinnigt mogna och örterna dyker inte upp förrän i eftersmaken. Kalasgott.

Cuvée Réserve: Mest grenache som får samjäsa med mourvèdre, plus ensiffriga tillskott av syrah och cinsault. 2003 var grabbens första egna vin.

2003 Cuvée Reserve
Oj, udda – och det beror inte bara på en reduktiv känsla som det syre som återstår i rummet kastar sig över. Kryddigt, sirligt och komplext, med medicinala toner, choklad och kandisocker, och spår av svart vinbärsfrukt. Balansen är okej för en nolltrea, tanninerna sandiga och frukten har sötma, men lite tunt och eldigt samtidigt är det. Kul att se hur mycket Juliens vinfingrar har lärt sig sedan dess.

2005 Cuvée Reserve
Godisfruktig, bred och tät doft som kompliceras av en violton och en känsla av barrskog. Smaken är idel söt, mogen, modern frukt, toppat med rejält med garrigue och lakrits. Riktigt bra vin som sitter på en forsande kraft utan att bli klumpfotat.

Signature är egentligen domainevinet. Samma fyra druvor och en del lagring på fällningen för mourvèdrekomponenten.

2006 Signature
Intensiv, ren kirschdoft med schysst fräschör. Frukten bryts av en duktig skopa örter och helheten känns fortfarande mycket ung. Smaken är inte så givande i dag, ordentligt tuff med offensiva tanniner även om frukten ger ett moget intryck, och påtagligt 2006-örtig – tänk rödvin med en skvätt angostura i.

2007 Signature
Ja men si det här var ett annat djur. Doften från det här  vinet är rejält aromatisk och påminner faktiskt om de där pärontonerna som man får i riesling innan den har hittat fötterna. Femton månaders jäsning, hörde jag rätt? Kryddigt, superfräscht och fint, vidöppet trots att det borde vara i koma efter bara några veckor på flaska. Sötlakrits och citrustoner kompletterar på ett förtjusande sätt. Smaken är rik, saftig, bäraromatisk och skitgod. Här finns inte den stora sofistikerade komplexiteten, men vem saknar den? Nästan äppletoner i eftersmaken och ett vackert mineralstråk. Enormt bra. Hoppas den behåller cirkuskaraktären, för den känns inte som något lagringsobjekt, men vinets track record är så kort, så vem vet?

Fiancée är lika delar ung syrah och 100-årig grenache, och den som köper de gamla klyschorna om dikotomin manligt-kvinnligt har inga problem att uttolka namnet. Viss fatlagring.

2004 Fiancée
Tydliga, vackra mognadstoner redan, animalisk och komplex doft med choklad, läder, kött och en grund av mogna körsbär. Smaken är smeksam och ganska lätt med bra fräschör och viss mineralitet, men inte helt synkad med näsan.

2007 Fiancée
Det här tankprovet är ett helt annat vin, en explosion av ungdom, hallon och körsbär, toppad med en tydligare fatkrydda och drag av mandelmassa. I munnen är det charmerande med en fantastiskt fräsch och brett aromatisk sötfrukt; rött och rosigt och extremt lättgillat. Ändå finns en stabil och välbyggd struktur och en näve sydfranska örter. 2007 börjar driva upp sitt rykte ordentligt.

Pure har jag skrivit en del om förut, ren grenache från gamla stockar med Rayas på andra sidan ståltråden.

2004 Pure
Inte samma charmtroll i kväll som hemma för några veckor sedan, med en del reduktiva drag som behöver tid för att oxidera bort. Den här flaskan är också rätt mogen, på väg att lämna det überfräscha stadiet. Ändå är frukten så där skinande ren och vacker som den ska vara, och de animaliska dragen och grillkvällen tar plats. Smaken är idel mjuk och smeksam frukt med hela bärspektrumet representerat; kanske står plommon och lite cassis ut, och vingummi är ingen dum beskrivning heller. Mineraliskt, och örterna kryper fram först i eftersmaken.

2005 Pure
Oj oj. Stridsvagnen har blivit en smäcker Alfa Romeo med suffletten nere och nyplockad tobaksblomma i knapphålet där man sitter i förarsätet. Den här flaskan är fullkomligt ljuvlig. Den vackraste kejsarfrukt i näsan, ädla skogshallon, underbar aromatik, disposition och komplexitet. Örter, visst, men renare än Gammel Dansken i januari. All den finess som saknades finns här. Frukten är stor och söt i munnen, men slående elegant. Så komplext, med sommarblommor som ett färgat glas framför bärkompotten och en eftersmak där garriguen har med sig äpplen och något slags kex. Behöver du mer lovord? Lägg till en grym balans och en arkitektur man vinner tävlingar med. En jätteskräll – åt rätt håll.

2006 Pure
Kul, den här har blivit liggande hemma. Frukten är mörkare i nollsexan, kryddig och tung, och örtigheten är förstås betydligt mer påtaglig. Men doften är öppen, välbyggd och fin. Smaken är först och främst tydligt örtig (beklagar karbonpappret här, men så är det ju), med skog och barr som ryggsäck åt en frukt som är mörkare och tjurigare än hos syskonen. Tanninerna är ren kvalitet, men det är gott om dem och det här är en tydlig lagringskandidat för mig.

2007 Pure
Rakt från Juliens foudre till förväntansfulla gommar i Stockholm. Det doftar – frukost! Du är skeptisk? Ost, marmelad på körsbär, plommon och fikon, kex, rostat bröd, voilà le petit déjeuner. Det är redan förvånansvärt sammansatt även om blyertsskissen syns under akvarellen. Profilen bygger inte på renhet på samma sätt som hos 2004 och 2005; i stället en marmeladig känsla som får oss att börja prata om ostbrickor och chokladdesserter. Smaken ändrar inte på det: Frukt från himlen, tre gram restsocker och 16,6 procent alkohol. Syrorna är åt det låga hållet och intrycket oerhört glycerolfett och sött, och frukten är obeskrivlig. Hedonism i gamla foudres. Den grymmaste marmelad på fikon och kryddor. Vänta tills jag får breda den här på en bit vällagrad comté.

Jag vet inte hur kul det är att läsa det här flera veckor efter alla andra (klick, klick), men så kan det vara ibland. Slutsatser:

Det finns en genomgående renhet och ett lyft i frukten i vinerna från La Barroche som jag verkligen går igång på. Samtidigt vet vi fortfarande inte vart de tar vägen med åren. Jag frågade Julien om hans äldsta viner i dag var där han hade tänkt sig när han gjorde dem, och svaret gick framför allt ut på att ett han inte vill göra vin med sikte på ett visst drickfönster si och så många år in i framtiden. Kvalitet är kvalitet. Men det är uppenbart att många av de här är mer inbjudande som unga än mycket annat från Châteauneuf.

2007 fortsätter att visa upp sig med glans. Fantastiskt drickbara, överdådigt, oblygt fruktiga och ett slags okomplicerad charm. Undrar hur det ser ut längre norrut längs Rhône?

//anders

PS: Öppenhet i ur och skur har vi ju utlovat. Som ni förstår står importören Bristly för notan och inte de inbjudna.

6 x chenin blanc

Vått ylle, gammal tång och syra som man kan ta bort tandsten med. Chenin blanc är en av de där druvorna som delar ett bord i två halvor och får folk att börja byta stolar för att hamna vid rätt ände. Jag sitter för min del längst ut på nocken och breder ut mig om dess förträfflighet oavsett om någon lyssnar. Här står fyra viner från Baumard och två från Huet på bordet, och jag slipper pontifiera, för det gör Baumards importör Sverker Magnusson mycket bättre.

Baumard är egendomen med rötter tillbaka till 1600-talet, som återuppväcktes av Jean Baumard i phylloxerans spår på 1950-talet. Sedan 80-talet är det sonen Florent som håller i tåtarna, en – förlåt – typisk fransk vinodlarson med litteraturvetarexamen, USA-erfarenhet och modern önologutbildning. Har ni hört storyn förut? Huet är däremot så gott som synonymt med Gaston Huet, en dominant figur i Loiredalen. Mågen Noël Pinguet blev ensam vid rodret när Gaston Huet dog 2002. Då hade han snackat ihop sig med Nicolas Joly och torskat på biodynamiken för tjugo år sedan och skördade såväl stora framgångar som stora viner. Alltså Anjou mot Touraine i dag. Inget blint.

Första flighten: torrt

2005 Domaine des Baumard Savennières Clos St Yves
Här var jag ju varnad efter den här tråden. Vad gjorde man utan engagerade och kunniga läsare? Ändå försöker jag stenhårt skaffa mig en egen uppfattning. Doften är tydligt yllig och rätt motvalls, men flera rätt udda inslag. Mandel och våt sten står på pluskontot, aromatiska vinbärsblad hamnar i limbo, medan gräddkola får alla varningslamporna att blinka som stroboskop. Den första halvsekunden av smaken är riktigt fin, med bra tyngd, stenrök och ett slags kliande lakritston. Sedan blir det uppenbart att syran inte duger, och smörkola pekar faktiskt mot malolaktisk jäsning. Försvinn ur min savennières! Eftersmaken är kryddig och mineraliteten följer med, men så här vill jag inte ha det.

2007 Domaine Huet Vouvray Le Mont Sec
Vinet är tätare och oljigare än det förra och doften är, förutom utmärkt, påtagligt yngre: Päron och inlagd persika, kryddor och drag åt det tropiska eller cocktailfrukt. Syrorna bara sjunger till i munnen och det är nästan elakt att ha det här vinet i samma flight som Clos St Yves. Smaken är äpplig med fräsande fräschör och drag av äppelcidervinäger och krossad sten. Svinungt vin som är galet läskande i dag.

2005 Domaine des Baumard Savennières Clos du Papillon
Underbart mineralisk doft med mystisk, egenartad, kryddig frukt i skärningen mellan äpplen och päron. Vanilj, lakrits och några blommor samsas med stendammet. I munnen är vinet intensivt kryddigt, säreget och komplext. Smakerna är rena trots komplexiteten, vinteräpplen, persika och en liten beska. Söt frukt i ett torrt vin, ni vet. Mycket bra, flightens vinnare även om Le Mont får höga poäng för syra och cidervinäger.

Andra flighten: sött

2007 Domaine Huet Le Haut Lieu Demi-sec
Liten, sluten, pärontonad doft som mest känns babyung men tinar upp lite efterhand. Mandel kommer till, ett slags kåda och gräsaromatiska sauvignon blanc-toner, men huvuddragen liknar ändå ung riesling: jästig, nytappad päronsoda. I munnen har vinet bra balans och fin tyngd, med härliga syror som galant klarar av den rätt moderata sötman. Citronskal och grape letar sig upp i mjuka gommen och den som hade gissat på ung spätlese hade inte sett något pekfinger från mitt håll.

2006 Domaine des Baumard Coteaux du Layon Clos St Catherine
Fantastiskt säregen doft. Tydligt ylleunken, med havsassociationer och citronskal, kärv, vrång och udda. Fint! En del mandelmassa också, men på doften är det inte uppenbart att vinet ska vara sött. Smaken ändrar på den saken. Det är faktiskt tvärsött, men väl balanserat. Persikosötma och honung i kroppen leder fram till en lång, söt eftersmak med steniga mineraler och ylle. Jättegott! Och idiotsäkert till ost. Vinner min röst i flighten på ren personlighet, även om jag tvekar med nästa vin i glaset.

2004 Domaine des Baumard Quarts de Chaume
Berömt vin från berömt läge med egen rubrik på franska Wikipedia. Doften är faktiskt underbar: lite svampig marsipan i botten, men en fantastisk, svårfångad toppbukett håller mig kvar i kurragömmaleken länge. Rosenvatten? Apelsin? Clementin? Dansk citronvand är jag i alla fall säker på. Lägg till en blandad godislåda, persika och en läskande mineralitet och jag är nöjd. Smaken skäms inte för sina 120 gram socker per liter. Det är sött och tungt med grym koncentration, honung och samma gamla stenkross som klingar ut i en söt och blommig eftersmak. Den här har inte vecklat ut sina nyanser än, men Henrik och ni andra som handlade i februarisläppet behöver inte vara oroliga.

Visst, Sverker importerar Baumards viner och är part i målet. Men det är svårt att tjafsa emot när han försynt frågar hur mycket vin man får i Sauternes för samma peng (Clos St Catherine skulle till exempel kosta strax över 150 spänn på halva). Fast när det gäller mig predikar han förstås för kören.

//anders

2006 Léon Barral Faugères

Barrals Faugères måste vara rödvinets Tom Waits. Skrovligt, småskitigt, fulsnyggt, udda, med en faiblesse för det burleska. Men med grundmurad teknik under, laddad med uttryck som går igenom högtalarna. Och med mer personlighet än all världens klonade, osaltade MTV-souldockor.

Jag föll för nollfemman som om Marco Materazzi hade kapat mig med alla skruvdobbarna före. Det här är inte lika bra, som Didier Barrals Sverigeproselyter konstaterade häromveckan, men det är fortfarande ett sjuhelsikes vin för under 150 spänn.

Hos Barral är det biodynamiskt och mylla från topp till tå, gödning direkt från djuren, vördnad inför jordens alla småkryp. Det finns en fantastisk fotobok från egendomen som är en orgie i daggmaskar med kort skärpedjup. Och doften är extremt djurisk: Läder blandas med fjorton nyanser av brunt. Det trodde ni inte, att stallbacken kunde ha ett så brett spektrum? Allt matchas av framfusig sydfransk frukt, söta körsbär, mörka hallon, björnbär. Och äppletonen som så ofta finns hos biofolket.

Kan ni tänka er sälta i näsan? Ja, jag har genomlidit mellanstadiet och vet att grundsmakerna sköts av tungan. Men här finns så mycket salmiak, lakritsrot, tjära och stenig flintrök att alla saltreceptorerna fyras av samtidigt av blotta förväntan. Och har man nån gång hört någon tala om knallpulver över ett glas från Barral är det svårt att komma runt den. Men det finns mer: skogstoner, eneträ och viol måste rabblas upp. Det här är vansinnigt personligt.

Visst är smaken lite ungtuff, men frukten är riktigt söt i munnen. Jag tänker alltid på ett visst slags lösgodis, ni vet de där som är hälften rött vingummi och hälften lakrits. Toppa med grillat kött, hela kalaset från näsan och en lite barrig, örtbesk eftersmak med drag av Läkerol Salvi. Svansen är lite skum, som något slags torra kex. Och syrorna vill jag ha betydligt mer av.

Ovanför den här i Barralpyramiden tronar Jadis och Valinière, och båda är toppviner. Ändå är det bas-Faugères som har fått mina klockor att ringa starkast än så länge. Man kan hävda att det här vinet snuddar vid det tekniskt defekta med en armé av bakterier myllrande under korken. Och jag kommer att svara: Japp, så är det nog.

Och jag älskar dem allihop.

//anders

1999 Château Climens

Doften känns på en halv meter. Mandelmassa förstås. Körsbär, torkade blommor, katrinplommon.

Jag får titta flera gånger för att fatta att glaset är tomt.

Climens är det där slottet som en del faktiskt på allvar jämför med Yquem ibland. Hundra procent semillon, fatjäsning, skördar tidigare än alla andra eftersom botrytissvamparna av någon anledning verkar ha lättare att växa till sig där. Syrorna tackar och tar emot, och vi som söker fräschör i söta viner gör samma sak. Man ska ju inte jämföra med torra viner, men sju hektoliter per hektar är ett ändå skapligt snålt uttag. Nu blir det en liten mousse de canard på gyllenfrasiga smörstekta brödskivor, och lillebrors pärongelé med rosmarin som flytande bärnsten bredvid, och enda molnet på himlen är att man är mätt och däst efter förrätten.

Årgångarna för botrytiserade viner följer inte riktigt resten av Bordeaux, för den där bortskämda lilla svampen vill ha sina egna förhållanden – utöver all annan svindyr princessbehandling, som plockning i ändlösa tries tills man har fått in alla druvorna vid rätt tidpunkt. 1999 anses väl sådär; de betyg jag har sett ligger runt 88. Ändå är doften en explosion av botrytis och plötsligt sitter alla och stönar i köket.

Här finns en himmelsk och mycket tydlig ton av saffran. Mogna äpplen och aprikoser från fruktträdgården, och svävande apelsinblommor, underbart. Rostade nötter, underbart igen. Regnbågen tar inte slut: nougat, vaniljstång och orientaliska kryddor. En liten aning oxidativ sherrykaraktär. Dessutom det där lösningsmedlet man ofta hittar i ädelrötat.

De oanständiga stönen går över i grymtningar. Vinet smeker hela munnen, rikt, tungt. Men lätt. Förlåt mig – man hamnar i det där oxymorondiket varje gång man försöker beskriva bra sauternes. Intensiteten är perfekt. Kanske finns inte alla syrorna på önskelistan här i år, men de klarar ribban med luft emellan. Ni vet, jag har gjort panna cotta på saffran och hjortron som påminner om det här vinet. Eftersmaken klingar ut i rostade nötter och mandeltårtbotten, och stannar kvar tills man börjar borsta tänderna och ge den vinkar om att det är dags att gå hem. Sedan kan man som sagt lukta på det tomma glaset tills man somnar.

Jag måste verkligen se till att spräcka nollan i Yquemkolumnen. Det ska alltså bli ännu godare än så här?

//anders

2005 Gérard Bertrand L’Hospitalitas

Visst är det bisarrt hur olika man kan uppleva ett vin vid olika tillfällen? För bara några veckor sedan fick den här svartsoppan Kranklklockorna att ringa och Kalifornien kändes som ett tryggt tips. I helgen, lite raskt dekanterad till sorgmarschen över en korkskadad Cos d’Estournel, har den fötterna fast nedstoppade i stenig sydfransk jord. Med gummistövlar på.

Vinet växer under hela kvällen, så det är lite som att utvärdera mittfältet efter en träningsmatch på en marsfrusen grusplan. Men den här blandningen på syrah och mourvèdre* är en underbar dejt mellan det moderna och det traditionella. Frukten är yppig och intagande, drottningsylt och björnbär och nästan lite blommiga övertoner, fruktfokuserat och lättgillat med stor skicklighet och nyansrikedom. Och lite mandelek.

La Clape är en underregion i Languedoc, en ö som med tiden har blivit en del av fastlandet. Vin med medelhavsutsikt, alltså, och geologiskt rätt spännande. Trots att Bertrand gör vin på 250 hektar, kontrakterar 40 odlare och dessutom är hotellmagnat osar det här vinet av sin terroir. Flaska nummer 2 916 har en salt järnkänsla, tjära och stenig flintrök så att det nästan kliar i munnen. Lite bondska toner. Och så hela cykelkorgen full av färska bladörter, de där som bortskämda sydfransoser plockar vilt i stället för att köpa i små fåniga dyra plastkrukor på Ica – timjan, oregano, rosmarin. Sätt det här registret vid samma bord som fruktfesten från 2000-talet och du får ett grymt gott och intressant vin.

Lammsadeln har vi köpt av bonden vars ulltottar betar intill våra kompisars lantställe i Närke. Resten av ulltotten också, för övrigt. Det kan vara ett av de godaste lamm jag har ätit, fettsprängt, spänstigt och intensivt kryddigt. Mötet med örtiga L’Hospitalitas är årets bästa parning.

//anders

* Systembolaget anger 50/40 med 10 procent grenache, medan Bertrand bara skriver syrah och mourvèdre, utan proportioner, på baketiketten. Och Bertrands hemsida är så rörig att jag inte orkade komma vidare med saken.

PS: Odlare på La Clape har slagit sig ihop om en PR-sida, en français, med drivor av info. Framför allt vill franskspråkiga inte missa den underbart ostiga lilla dikten om områdets viner. Jäsningen där livet exploderar i miljoner atomer…

PS 2: Namnet har inget med gästfrihet att göra. Där vingåden ligger i dag stod Narbonnes hospital på 1500-talet.

PS 3: Finare Vinare och Frankofilen har också smakat om.

1999 Cos d’Estournel och några stänk 2,4,6-trikloranisol

Lackmustestet: Lämna glaset en halvtimma och sniffa igen. Nu är det inget snack längre. TCA-misstanken har blivit en ilsket blinkande röd lampa och det är bara att ställa en andracru från nittiotalet längst in i skamvrån. Requiescat in pace. Synd att det känns lite daterat att svära som kapten Haddock.

Okej, jag fattar att det här inte är så givande läsning, men psykologer brukar tala om vikten av debriefing efter traumatiserande upplevelser. Det går bra att hoppa över den här litanian. Men flaskan är inte sådär bortom vett och sans korkad, utan glaset är fullt av gengångare efter forna tiders härlighet som hånfullt räcker ut sina vitnande tungor åt oss.

1999 var inte Cos stoltaste stund, med betyg mestadels under 90. Ändå är pluskontot långt ifrån tomt. Spännande kryddbazaar överst, uttalad mineralitet inte långt efter. Ekon av gräddig cassisfrukt, viltkött, mentol, fin syra. Men inget av den generösa kropp slottet är känt för, och så källarstädning och gammal blöt kartong på alltihop.

Jag lovar att skriva om vad vi faktiskt drack också, så fort jag ser ordentligt genom tårefloden.

//anders

Vinbar(n)

Fredag eftermiddag efter tio timmar på jobbet. Kvart i fem lördag morgon ringer klockan för tio timmar till. Och jag kan inte önska mig något mer. Vinbaren med min älskade L, charkplock på en tallrik, tre små glas spännande röda, lågmäld medhårsmusik och en tio veckor gammal dotter som ler i sömnen, parkerad i den lilla gången bakom baren. Känslan av en varm bubbla går att ta på. Man kan gå hem vid halv sjublecket och vara alltigenom belåten.

Chefssommelieren Lars Andersson får slita för att få hem enstaka flaskor av Sylvain Cathiards bourgogner, och 2004 Vosne-Romanée känns som ett enkelt val. Vacker, ren frukt rakt ur flaskan, körsbär, jordgubbar, viol och citrustoner, viss fatkänsla och kryddlåda. En liten mintton kryper fram med luften. Smaken är betydligt mer kompromisslös än den charmiga näsan, högsyrlig och lite vrång; påtagligt ung med lingonsyra, omogna körsbär och grön citrus. Alldeles för tidigt, förstås, men det är ju så gott även med lovande bourgogne.

Glas nummer två vill jag ta tempen på för garderobens skull: 2004 Pontet-Canet. Pop’n’pour – det kan bli så när man hänger på låset vid fyra – och doften behöver tid på sig att växa fram. Men sedan dukar den fram tät frukt i plommonfacket, lakrits, asfalt eller kol, fatkänsla och björnbär. Med ännu lite mer tid kommer djupet och en superläcker diskant med fräscha blommor. Vilken elegant smak! Trots Pauillac, trots ungdomen och trots PC-extraktion. Men tanninerna är vänliga och fina, det är syran som tar över polisrollen bland plommon och söt cassis, och särskilt hårt extraherad är det inte. Och så ett stenigt, läskande slut. Smaken har inte vuxit ända ut i kanterna än, men den här kan man faktiskt öppna i dag om man vill.

Med Rotsunda i färskt minne hamnar Eben Sadies Columella från 2006 i sista glaset. Galet generöst och yppigt bredvid gamla världens viner, men lika galet personligt. Mättat med blommor, blåbärssylt och björnbärssylt, och rätt duktigt med kaffe, vanilj och mintchoklad. Sannolikt fatjäst? I munnen är det 100 procent superfrukt med helt egen prägel, svårt att ringa in. Rostade fat, kryddbod och en svampton är lättare att hitta. Och oväntat snygga syror. Fast 525 spänn på bolaget, det vete allt fan om jag skulle betala.

Leitz 2006 Riesling Alte Reben från Schlossberg dyker upp ur sin magnumflaska när vi som bäst är på väg hem. Det känns ju som att syrakolportören Teresa Breuer äger Schlossberg, men så är det inte och det här är en helt annan baby. Sagolikt blommig persikofrukt, gråpäron och honung. Botrytis, säger Lars, och det köper jag. Vinet osar mineral, men man anar hur munkänslan ska bli: söt, mättad och superintensiv, aprikoser och citrus i porrig knockoutstil. Smaskens. Det här får Breuers version att framstå som Lisbeth Salander i ett badkar med tretumsspik.

Och som night cap: Auguste Clapes Cornas Renaissance från 2004. Cornas bästa vin? Borde ha fått mer uppmärksamhet av oss, men doft och smak ringer ändå kvar, en kaskad av mogna bär. Björnbär, hallon, smultron. En tydlig rökt charkton och en skål oliver som tilltugg. Inte så bråkigt som jag trodde, men jag gillar tanniner och flaskan öppnades kvällen före. Eftersmak som räcker ned i tunnelbanan. Det här är en av mina idealtyper för rött vin, en mall som andra syrahviner mäter sig mot.

Våra insatser för att knäcka in lilltösen som stammis på Vinbaren börjar bära frukt. Mer fredagslyx än så här behöver jag inte.

//anders

1998 Château Fonroque

Vi är många som skriver, både proffs och bloggare, som brukar önska oss mer färdiglagrat på bolaget. Och mer bordeaux. Så även om en St Emilion inte gör någon sommar får man ju ta skeden i vacker hand och handla när Fonroque från 1998 dyker upp för en 250-lapp.

Aptiten fixar vi genom att skjuva barnvagn genom snömodden från Kungsan till östraste Djurgården och tillbaka, och inte ens Rosendals himmelska semlor – hemvevad mandelmassa med grova bitar mandel, yum – kan ta knäcken på den. Och så helstekt med frästa vaxbönor och halstrade körsbärstomater. Vår grand cru luktar lite skumt direkt ur flaskan, men hinner staga upp sig i karaffen medan köttet går klart.

Så, det var bättre: Örtig svart vinbärsmarmelad kryper fram mitt i den åldrade plommonfrukten, och en snäll björnbärsnyans ryms också. Gröngräs hittar vi, men det ligger något dammigt över doften. Ceder, vanilj, kaffe och en antydan till stallighet känns som att det hör hemma här.

Det är Bordeauxdynastin Moueix som håller till på Fonroque. Men titanen Christian (Pétrus, Dominus med mera) har inte varit här, och Alain Moueix som får beröm för att ha höjt kvaliteten med biodynamiska metoder började först 2001. Nittioåttan är mest som St Emilion var förr. Vinet är syrligt i munnen och en del tanniner är lite osnygga även om det mesta har smält ihop vid det här laget. Det är hyggligt tryck i frukten, men inte tillräckligt för den mjukt plommonfruktiga stilen. Vitpeppar och cassis i eftersmaken kan man i och för sig sitta och suga på. Efterlyses: personlighet!

Ett inte särskilt upphetsande vin, men helt schysst till maten. Helst vill man ju slippa skriva helt schysst och 249 kronor i samma post, men jag tror att alla som tycker om bordeaux börjar bli vana.

//anders

2003 Vieux Télégraphe

Har ni någon gång ätit något som varit så gott att ni nästan blir förbannade och vill slåss? Man vill svälja varje tugga lite fortare för att få ta en ny? Lammet på Bon Lloc två veckor innan de stängde dörrarna var en sådan rätt. Och lillebrors och vår mixed grill häromdagen: två ryggbiffar av hjort och två skivor rådjursentrecôte på samma tallrik, ankflottstekt sparrispotatis och tryffelzabaglione. Be still, my heart.

Nolltreorna från södra Rhône har ju visat tecken på att vara redo för stupstocken, så den gamla telegrafstationen får sätta livet till i stället för att tyna bort under ovärdig palliativvård. Rätt, märker vi på doften som ger generös, mogen, lite solbakad frukt och inte snålar på alkoholen. Jag är hemskt förtjust i mixen av gamla jordgubbar, jord, kirsch och garrigue, rörd med järnstång och tuktad i gamla foudres.

Vieux Télégraphe är frukten av Hippolyte Bruniers arbete med att sätta stockar på Crauplatån när 1800-talet började ta slut. För er som undrar: Ja, det fanns en telegrafstation, en gammal semaforhistoria i ett torn som skickade vidare signaler från grannstationen i en kedja som täckte in det mesta av Frankrike. Det är en av de klassiska egendomarna i Châteauneuf, med hög genomsnittsålder på stockarna, marken full av galets roulés och stora foudres i källaren, men har också satsat på den ofta rätt vettiga approach som kallas lutte raisonné – ekotänk och jordvård utan homeopati och zodiakkartor.

Vi fick ju 1988 i de norra förorterna häromveckan, och det är kul att jämföra vinerna. Här är smaken en riktig munfyllare, stor och burdus med yviga örtbuskage. Frukten är kalassöt med jordgubbssylt och mer kirsch, men har inte riktigt tyngden i mitten som mer balanserade år kan ge. Eftersmaken är mer tydligt bakad och smakar mjölkchoklad och lite russin.

Tanninerna är anständiga trots värmestressen, men visst är det 2003 vi dricker. Och inte finns syrorna riktigt där heller. Fast till ett halvt kilo nybrynt, tryffelsmekt viltkött är det de mer älskvärda egenskaperna som får scenen för sig själva.

//anders

PS: Vinbaren var samma spabehandling som vanligt efter en hysterisk torktumlarfredag på jobbet. Savennières från 2004, Damien Laureaus Le bel ouvrage, var precis den avkoppling jag behövde, nougat- och sherrytoner och klassiska syror. Mitt i en slurk 2006 Ramey Russian River Chardonnay, fatkryddig och mättad, börjar lilltjejen illtjuta, men det slutade med mutmat för henne och 2004 Echézeaux från pyttenegocianten Lucien Le Moine för mig. Underbar doft, djup och komplex, med gott om örter och mint i den raffinerade frukten, och förutsägbart bråkigt och tanninstint i munnen. Sannolikt grymt om tio år.

2002 Trimbach Cuvée Frédéric Emile

En av våra svåraste utmaningar i köket är att tvinga oss själva att laga en annan förrätt än sådana här pilgrimsmusslor. Det lyckas sällan. Jag har svårt att komma runt dem, och sedan måste jag ändå använda elpåfösare för att tvinga bort L från fiskdiskens molluskhörn. Den här gången lyckas jag förhandla fram en kompromiss: en liten sallad vid sidan om, på krabbklokött, fintärnad mango, vårlök, koriander och lime. Och så långmacererad skaldjurolja à la manière Mathias Dahlgren på alltihop. Så nu vet ni varför postnummerområde 11244 luktar skaldjur.

Här krävs alltså mineralitet för att matcha musslorna, syror som ska klara både lime och en sjö av brynt smör, och dessutom rondör och fruktsötma. Medge att man hamnar i det stramare hörnet av Alsace.

Trimbachs toppcuvée var med på Vinordic förra våren och dök upp på boa i november. Den doftar kort och gott seriös riesling. Stor, nyanserad, raffinerad, med en intensitet som får känslan att slå över åt det isiga minthållet. Här finns hela vitfruktsspektrumet med centrum någonstans kring persika, och vissa åldersdrag med gryende bensinmacksdimmor. Och så rejält med antydningar om krita – visst är det kul när salivkörtlarna börjar pumpa redan när man doftar?

Druvorna växer i musselkalkjord precis vid produktionsanläggningen i Ribeauvillé. Och det är inget snack om att de har fått mogna ordentligt. Vinet har en underbart intensiv närvaro i munnen, rejält fruktigt med en kant av något som liknar lakrits. Det är tydligt ungt, bright och stramt trots den flödande mogna frukten, med slipat citrusbett och lime. Bakre delen av tungan badar i mineral.

Kul att det faktiskt var ännu godare än på Vinordic – vin ska ju ändå stå på matbord. Jag tror att jag ska försöka lansera begreppet haklappsvin. Enligt Google ska den nischen vara öppen.

//anders

2005 La Barroche Pure

Två timmar till elektriska stolen. Vad kräver du på tallriken?

Det är ju en bit från San Quentin och mitt förbrytarregister är lite färglöst. Men den dagen är det nog bara för delstatskriminalvården att packa sig iväg till Vänersborg och förmå lillebror att såga t-benstekar av Kobergshjorten. Och inget snålande med fettkappan, goddammit.

Så när trehektoskolosserna dyker upp ur den besökande duffelbagen (utan delstatlig inblandning) är det dags för Julien Barrots toppflaska från 2005 att dyka upp ur lådan. Lufta i ett dygn, eller varför inte tre veckor, hälsar Barrot via Finare Vinare, så det blir sneak preview kvällen före. Doften ur den nyhällda karaffen är det bästa med hela tjuvprovningen: Den renaste av parfymer, lätta eteriska toner som tar sig ända upp ur djupet medan de tyngre ångorna blir kvar. Så här kan hundraåriga grenachestockar ställa till det. Unga bär; jordgubbe, hallon med en mörk nyans, nyplockade röda vinbär; Yoplait framboise; lakrits förstås, och en antydan från djurriket. De första centilitrarna i munnen ryms i ett ord: Närvaro. Man märker knappt att man redan har svalt.

När viltfonden blivit sås och innertemperaturen kryper uppåt har ett dygn i karaffen renodlat bäraromerna till raffinerad hallon- och jordgubbssylt. En rejäl skvätt kirsch har krupit fram, bredvid örter, lakrits, pinje och en liten korv. Ändå är skillnaden häpnadsväckande liten – jag menar, vad hände sist du glömde en karaff framme över natten?

Munkänslan är inte tung – det är ändå Châteauneuf, detta – men fet som ett gödsvin och så dominant att den hade knockat det mesta du kan tänka dig i matväg. Alltså en kalasmatchning. Intensiteten är episk. Örtigheten är så tung att den snuddar vid Gammel Dansk. Antydningar av cassis och portvin tassar in bland de röda bären och frukten smeker verkligen tungan. Från klagomuren: Hettan från tokigt mycket alkohol känns på ett sätt som de här vinerna brukar klara sig undan (och svalka hjälper inte). Dessutom hamnar de där eleganta balettdansöserna i ljusa bärdräkter, som jag tycker så mycket om, under ångvälten just nu, och helheten tjänar inte på det. Kan den obalansen faktiskt antyda början till en tunnel? Och så var det det där med syra…

Så om vi måste jämföra vinner den ljuvliga nollfyran på poäng här hemma; den passar helt enkelt mig bättre. Just nu. Men då ska man komma ihåg att den var ett under av drickbarhet, med årgångens charmiga fräschör, medan det här vinet är ett vrålande hästkraftpaket som inte ens ser de där dansöserna förrän de tryckts ned i asfalten. I sinom tid kan det bli legendariskt.

//anders

PS: Finare Vinare har skrivit det mesta om Pure och Julien Barrot, så jag behöver inte upprepa all bakgrund. Leve internet.

PS 2: Robert Parker satte 96 poäng, men så fort han fick lite käk till blev det tre inofficiella hundrapoängare i Hedonist’s Gazette. Apropå hur man förhåller sig till vin, med laboratoriet i ena ändan av skalan och skratt, levande ljus och rosaröd hjort i den andra. Tro inte att något är självklart här i världen.

2004 La Nerthe Châteauneuf-du-Pape Blanc

Vad var det för färg på din châteauneuf, sade du? Probably the best white wines that you’re not drinking, säger James Molesworth om de vita vinerna från påvens nya. De har blivit lite nördviner, en rännil bredvid regionens stöddiga röda, bara fem procent av produktionen. Själv är jag lite kluven.

Ni minns kanske hur förtjust jag var över Château La Nerthes fräscha röda sommarfläkt från 2004? Men pratar man med Robert Parker är det inget snack om vad man ska välja det året: 89 poäng till husets röda, skyhöga 93 till det vita. En tia dyrare är det också. Vi steker fisk och bryner smör och låter näsan smekas av en liten men fin doft, tydligt vaxig, med en fatig kappa av vanilj och mandeltoner.

Tropiska äpplen, kan ni tänka er det? Gula, mogna, men med en återhållen tropisk lutning och persikotoner. Somrig doft överlag, med aromatiska blomtoner på toppen. Det är lätt att tänka sött vin innan man minns att man är i södra Rhône.

Grenache blanc och roussanne dominerar, med 22 procent bourboulenc och en skvätt clairette. And here’s the catch: ingen av de här kamraterna är ju kända för några större insatser i den livliga syrans tjänst. Det känns fett, sött och tungt i munnen utan att egentligen vara sött. Smaken har bikakor: vax och honung på samma gång. Det börjar berusande aromatiskt, som en hel blomsterträdgård en sommarkväll, men lugnar sig och landar i de tropiska äpplena igen. En liten citrusbeska målar klart den rhônska tavlan och eftersmaken har en kul och rätt tydlig ton av kanel och pepparkaka.

Fin doft, tristare smak, alltså. Tummen ned för 289 spänn och storstryk av den förtjusande röda systern. All alcohol and no acidity makes Jack a dull boy, som Nicholson skulle ha sagt.

//anders

2000 Trimbach Gewurztraminer VT

I ena ringhörnan: en druva med alldeles för lite syra som smakar blomvatten om man inte passar den. Sent skördad dessutom. I den andra: Jean Trimbach, mannen som säger ”syran är nyckeln” oftare än Henke Larsson säger ”naaaäijjj, men…”

Resultatet: Ett vin nånstans mitt i ringen, som väl får sägas ha en skaplig balans. Jag hör till dem som tycker att mycket i gewurzväg smakar hotellschampo, men när man får ordning på balansen kan det vara en dröm till ostfrossan. Så det är ingen chansning att jag fiskar upp en vendanges tardives från just syrahuliganerna i Ribeauvillé.

Doften är öppen och intagande – och fullkomligt dominerad av litchie. Letar man vidare i fruktträdgården hittar man aprikoser och gula plommon. Där står äppelpaj med vaniljsås och lite päronsoda. Blommor förstås, men be mig inte rabbla upp hela Systema Naturæ; på åtta år har buketten hunnit smälta ihop. Bakkryddor toppar, och så lite senskördat lösningsmedel.

Vi går löst på kittostar och övermogen Camembert och smakar på ett sött men inte tungt vin, medelfylligt i de natursöta vinernas värld. Här saknas en hel del av aromatiken från doften och det är mest lite litchie som sticker ut i den allmänna sötjuicen. En liten beska tilltalar mig. Syrorna är strängt taget lite blyga, men okej för en gewurztraminer från ett mellanår och munkänslan är smidig och snygg – inget schampo här.

Visst är det gott, men inte i närheten av komplext nog för några lovsånger. Och ändå är det förstås en dröm till ostfrossan.

//anders

PS: Det som vill veta något om Alsace vänder sig med förtroende till den outtröttlige Per Warfvinge.

PS 2: Jag måste skicka med några Jean Trimbach-citat. Huset tenderar att sitta rätt länge på sina flaskor innan de pytsar ut dem på marknaden, eftersom Trimbachstilen ger rätt tajta viner de första åren:

In the New World they want you to drink everything right now. There are wineries there that would probably like you to be drinking the 2015 vintage this minute.

New World wineries have accountants and shareholders. Our accountant would probably tell me it is crazy keeping all this stock maturing in our cellar, but then again, that accountant is me. So there.

PS 3: Den som behöver övertygas om att gewurztraminer kan ge komplexa och läskande viner går och lägger 229 spänn på Marcel Deiss Bergheim från 2004. Yum. Fast med tanke på Deiss naturalistiska approach, med allsköns frukt i de samplanterade vingårdarna, kan det nog finnas en del andra druvor i den flaskan också.

2005 Château de St Cosme Valbelle (och lite bubblor)

Hjortentrecôten: 57 grader. 2005 Château de St Cosme Gigondas Valbelle: 18 grader. Trekvartsmätta på skaldjur kikar vi på varandra över glaskanten, ett sista ögonkast av förväntan innan vi ska ge oss på årets sista varmrätt; temperaturtimingen har klaffat som en schweizisk lokalbuss, sammetsröda tomtebloss glimmar ur glasen och blicken dimmas lite när vi tänker på barnet som nyårssnusat så pittoreskt i korgen hela kvällen.

Då kommer gallskriket som får glasen att skallra.

Bara som en liten påminnelse om vem som bestämmer över middagsplanerna. Nyårsafton inräknad. Det är inte jag.

Men det är svårt att skjuta den här vilttrippen i sank, och nu vet vi att rosaröd hjort smakar lika bra när någon annan skär den i bitar på tallriken. Svart trumpetsvamp och konjak i den täta såsen, småpotatis stekt i ankflott med generöst med rosmarin. Och glaskuporna ger en ursnygg, mörk och mycket ren frukt, likörtonad utan att snava på syltdiket.

Valbelle är mellanvinet från stjärnskottet Louis Barrouls egen mark i Gigondas, som dubbas av Robert Parker till något av det bästa man hittar i appellationen i dag. Nollfem är ju den där stukturerade, tunga årgången och det här är förstås tokigt ungt, men strålande fint. Primärfruktigt, med en blomtonad, mörk sortering av nykrossade bär; björnbär, moreller och ett litet hallon svävande vid kanten på glaset. En elegant korvton och örter matchar och under frukttäcket väntar antydningar till grus och blod. Och så en viskning av fat, mest lite mandel och rostat bröd.

Barroul jäser sin grenache ihop med tio procent syrah och låter bli att plocka bort stjälkarna. Lakrits och en sydfransk beska är tydligast bredvid frukten, men inte ett spår av några gröna stjälkar. Fokus, intensitet: femstjärniga – det sjunger till i gommen av attacken. En skopa garrigue i en lång, lång eftersmak. Trots ungdomen är Valbelle inte ett dugg burdus, men sitter på en oerhörd kraft. Det är kalas till den örttunga, lite rustika maten nu, men har potential att bli ett knockoutvin. För under 300 spänn. Nästa kapitel: en liten sparring mot Cuvée Doucinello – liknande, men med mer järn och mindre modern frukttyngd – framåt slutet av 2010.

*

Nyårsbubblorna till köksskålen och ostronen låter som något man hittat på själv: 1996 Juillet-Lallement Brut. Club de Viticulteurs Champenois, eller numera Club Trésors de Champagne (extraläsning här och här), marknadsför gemensamt ett antal småodlares skumpa i särskilda Special Club-flaskor, och prisvärdet är det sällan något fel på. Pierre Lallements skapelse från Verzy det signade året 1996 är framför allt en nougattung historia, avrundad och utmognad i doften med valnötter och nybakta kex.

Smaken är generös, nästan söt, och fyllig med fin balans mellan citrus, nötter och nougat med lite kryddtoner på toppen. Precis lagom oxiderad för min smak. Gedigen och välgjort, och grand cru-champagne från 1996 för 350 spänn är ju rena mellandagsrean.

//anders

Good shit: Beaucastel 1981-2003

Tretton druvor. Ett vin. Och en armé av små svampar på samhällets skuggsida.

Brettanomyces brukar få de flesta att ringa Yeastbusters. Den lilla fuljästen producerar flera ämnen som påverkar smak och doft. Har du hela gödselbrunnen i glaset? Brett. Ost och gamla plåster? Brett igen. Låga halter ses inte som negativt av alla, och ni som har läst den här bloggen ett tag vet ju att jag går igång på stalliga viner. Många anser ändå att minsta svamp är en defekt. Problemet är att källarchefen brukar ha lika bra kontroll på Brettanomyces som Stockholms stad har på kaninkolonin på Kungsholmen.

Den brettiga karaktären är ett av skälen till att Beaucastel är ett vin folk bråkar om. Somliga hävdar att det är den höga mourvèdredosen som står för lagårdslukten. Och det är inte många vinmakare i Châteauneuf som hettar upp musten innan de gör vin av den. Eller propsar på att pytsa i samtliga tretton tillåtna druvor. Det här kan vara årets mest upphetsande vertikal.

1981 Château de Beaucastel

Sweet baby Jesus… Den som fortfarande tycker att James Brown är funky har inte varit i samma rum som 1981 Beaucastel. Hela bondgården med läder och stall hoppar ur glaset och väsnas. Ändå lyckas de inte gömma en överväldigande rik, söt frukt, rödtonad med drag av hallonsylt. Vilken jättedoft! Här finns rått kött, charkdisk och ett stråk av lagerblad.

Smaken är en cirkus av smaker, ändå lätt, slank och mineralisk. Jordgubbe, visst, men sedan är det allt annat än bärfruktigt. Tjära och rök är det gott om. Mentol eller liniment. Anis och blyerts eller grafit. Strukturen är fantastisk och kvällens godaste vin fanns visst i första glaset.

1985 Château de Beaucastel

Betydligt lättare och lugnare karaktär här; mer hallonsyltig med drag av kex. Djupt kryddig doft med lakritstoner och ett härligt provocerande stråk av inälvor som håller kvar oss på den vilda sidan. Smaken är överraskande uttryckslös med ett slags lätt röd generalfrukt och en svårfångad touch av kemilåda. Fin hög syra; inte dumt men lite profillöst.

1989 Château de Beaucastel

Mais c’est la merde, ça… Vildsint brettig doft som tar livet av frukten. Läder och eneträ ger karaktär åt den solmogna doften. Det finns en överton av nagellack här och ett kryddstråk åt muskothållet. Ädel slottssmak med utmognad frukt; som att dricka en välpolerad mahognymöbel. Härligt rejäla tanniner, snyggt infällda i helheten, och klockren balans med syrliga röda vinbär. Kalasgod smak trots hygienanmärkningarna från näsan. Skyhöga 97 poäng hos Parker, men kan bli ännu godare om några år.

1990 Château de Beaucastel

Vacker, elegant, ljust röd frukt, men det här glaset är ganska knutet. Örtigheten dominerar i dag och lite kött ligger på grillen hos grannen. Smaken bekräftar det bakåtsträvande intrycket, tuff och rätt knuten med riktigt höga syror, men intensiteten kan ingen klaga på. Perrinpojkarna vet hur man behåller fokus i ett vin. Örter och gammaldags jordgubbssylt snarare än djurpark det här året.

1995 Château de Beaucastel

Det är häpnadsväckande hur många olika versioner av förruttnelse en och samma producent kan åstadkomma. Här är det blandade ostar mitt på scenen. I övrigt är nittiofemman gjord i en lite avvikande stil som påminner om dagens moderna CdP-hus: Mörkare, kirschig frukt med mörka bär och toner åt mandelhållet. Tydligt kryddig är den också, med mycket garrigue. Smaken är strålande fin, ung och mörkbärig med underbar syra. Bilden får komplexitet av lakrits, örter och anis, rök och så en flashback till stensötan i Mulleskoleskogen. Utmärkt.

1998 Château de Beaucastel

You guessed it – en ny variant på sönderfallet… Här är det buljong, köttsoppa och soja som sätter tonen. Annars är doften ljus och söt med hallon, jordgubbsmarmelad, muscovadosocker och pinje, välgjord traditionell Châteauneuf. Smaken är rätt ren med den frukt man vill ha och bitoner av soja och rått kött. Smaken slutar med en ovanlig och god nötig ton, som en sked valnötsolja.

2001 Château de Beaucastel

Roligt! Doften domineras helt av absurt ren jordgubbssylt, kanske till och med smultron. Fullkomligt charmant. Och så sommarblommor därtill. På med finklänningen och så Den blomstertid nu kommer på blockflöjt. Smaken är som en smultronsmekning, helt förtjusande och påfallande elegant. Blommor, lite cassis och en örtig kant fyller i den harmoniska smakbilden. Också oerhört gott.

2003 Château de Beaucastel

Quoi? Den här doften är inte helt koscher, ens om man är beredd på att många châteauneufer från 2003 beter sig rätt udda. Russin, okej, det har jag varit med om förr i nolltreor. Men sedan kommer en klorton som inte är vanlig TCA, och hela gamla städskåpet med målarfärg, lösningsmedel och rengöringsprodukter. Volatila syror, visst, men det här ropar jag foul på. Trist slut på en grym vertikal.

Slutsats: Beaucastel är en kameleont med större garderob än Fredrik Ljungberg. Jag har nog aldrig hittat så många olika karaktärer i en vertikal – och jag tycker om allihop. Men den där harmoniskt stökiga, vidöppna åttioettan får guldmedalj och blomsterkvast trots hård konkurrens.

//anders

PS: För lite labbande och slabbande med brett, titta in hos Den lille kemisten.

PS 2: Det här var de första två flighterna på en sån där Divineprovning som alltid motsvarar några månaders vinfrossande för mig. Jag hoppas kunna randa ur mig resten snart, men sitt inte uppe och vänta.

PS 3: Perrinfamiljen finns också i bloggosfären. Check it out.

PS 4: Inte fått nog än? Marc Perrin intervjuas på Grape Radio.

Bordeaux 2000: Ettor mot tvåor

Teori nummer 1 om andraviner: Köp dem från stora år, när all frukt är så bra att slotten knappt vet vilka fat som ska hamna i le grand vin. Teori nummer 2 om andraviner: Köp dem från lite mindre besjungna år, när slotten tvingas selektera hårt och du ändå inte vill slanta upp för förstavinerna. Teori nummer 3-142 om andraviner: Fyll i själv.

Inte blir det lättare av att olika producenter har olika inställningar till sina andraviner. Unga stockar? Obskyra jordlotter? Deklasserade fat? Instegsvin? Cash flow-generator? 2005 Les Forts de Latour för 2 000 spänn eller 1996 Les Pagodes de Cos för 340?

Här ställer vi ett antal andraviner från Bordeaux på samma bord som några grands vins för att se hur de står upp. 2000 är ett Parkerår, med rätt stora viner och bra koncentration, och dessutom en tid när moderniseringen av Bordeaux började slå igenom fullt ut. Från början till slut en skitrolig provning och skrämmande mycket kunskap runt bordet. Inget dekanterades – och förändringen i glasen på två timmar var rätt dramatisk i några fall. Michel Jamais leder, allt halvblint.

(Beklagar att det blir många långa provningsposter och väl lite mysläsning just nu. Det blir ändring när vi har ett eget kök igen.)

Vin nummer ett

Öppnar med fin koncentration, fruktdriven med ren, fräsch cassis. Grafit, blomtoner och mint kommer till, och på slutet en lite trist russintouch; ändå en fin doft. Smaken är karaktärsfull med en känsla av integritet, lätt cassisfrukt med klassiska toner av ceder och läder. Minten finns här också, smaken är ganska bra men aningen kort.

Facit: 2000 Alter Ego de Palmer. Palmer är tredjecrun som folk kallar för super second och som kostar därefter. Andravinet är rätt långt från mina få intryck av riktig Palmer. Den här kastades in som avbytare till en korkskadad Virginie de Valandraud. En röst som bästa vin (alla fick rösta på två glas utan inbördes ranking).

Vin nummer två

Lätta toner av ljus bärfrukt, röda vinbär och hallon i det här liksom lättdoftade vinet. Rejält fatigt med kaffe och choklad, sött och gulligt och inget som utmanar. Rena saften i munnen, nästan godis; flirtigt och blommigt och hela påsen med vingummi. Rent, men helt ointressant. Tanniner saknas inte, men syror desto mer. Inte min bdx.

Facit: 2000 Clos de Marquis. Tvåan från Léoville-las-Cases. Saint-Julien, quoi? Jag har druckit en åttiotvåa en gång och känner inte igen mig över huvud taget. Oklassiskt och atypiskt. Dessutom från ett år när storvinet fick 99 poäng av Parker, som påpekar att bara 35 procent av frukten hamnade där – vilket rimligen borde ha givit ett schysst andravin. En röst som bästa vin.

Vin nummer tre

Den här är faktiskt lite oren, också bortom de toner av stall och läder som jag egentligen gillar och som skvallrar om producenten. Jag är ingen brettallergiker, men det här luktar inte bra. Dov frukt med en liten gräddkant bredvid dyngan och lite rök långt bak. Smaken är rejält syrlig med rätt obekväma tanniner, utan fruktkroppen för att matcha. Grön paprika och en lite klumpig, torr träton saboterar resten. Tyvärr.

Facit: 2000 Sarget de Gruaud Larose. Som en del av er vet älskar jag GL, men så här blir det när man gör vin i klassisk stil utan att nå ända fram och dessutom låter brettsvamparna flytta in med hela släkten och ungarnas leksaker. Ingen röstade på det här glaset.

Vin nummer fyra

En riktigt udda svavlig ton av gamla smällare blåser tack och lov bort rätt snabbt och lämnar kvar rik, ädel, klassisk cabernetfrukt. Blyerts och mineraltoner minglar med en animalisk karaktär, en doft av den gamla skolan från vänstra stranden. Syrorna går igen från förra vinet, men här finns hela härligheten med en bra fruktkärna, läder, stallbacke, tobak och cigarrlåda, och tanninerna är som man vill ha dem. En välgjord klassiker.

Facit: 2000 Gruaud Larose. Vill man ha Broadbentclaret ska det ju smaka så här. Fortfarande långt ifrån toppen. Sex röster som bästa vin och totaltvåa på det. Kunde ha fått en röst av mig men slagen i spurten trots min svårrostade kärleksrelation med slottet.

Vin nummer fem

En riktigt älskvärd fruktkram. Likörtoner av hallon, körsbär och svarta vinbär, tydligt fatig med vaniljglass och intensiva kryddor. Förförisk, vacker doft, riktigt bra om man gillar stilen. I munnen finns rejäla syror som balanserar fin, välgjord och mycket söt frukt med hallonkaraktär. En liten jordton bryter av. Lätt och elegant med lång eftersmak, bättre och bättre under kvällen. Bra.

Facit: 2000 Carillon d’Angelus. Kanske 60 procent merlot, mest deklasserade fat och så en en liten sidoplätt som Angelus inte har fått klassad. Kanongott i sin stil. En röst som bästa vin; känns lite i underkant, men jag hjälpte ju inte till själv heller.

Vin nummer sex

Tydligt animalisk karaktär trängs med intensivt kryddig körsbärsfrukt. Tjockt strukna fat, nyrostat kaffe och sandelträ. I munnen är det mycket av allt, men ett välsorterat och fint balanserat bygge. Snygg, polerad frukt med bra sötma och rejält tryck utan att bli syltig, cassis och plommon som lyckas vara intensiva i den lätta delen av spektrumet. Kaffe, ceder och en tobakston håller oss kvar i gamla världen, liksom den där senigt animaliska karaktären man kan få av bra St Emilion. Fräsch trots den lite låga syran och påfallande välgjort.

Facit: 2000 Château Canon la Gaffelière. Hela modernistpaketet: Malolaktisk jäsning på fat, microbullage, lagring på jästfällningen och massor av ny ek. Och gudagott. 95 hos Parker, en av mina två röster och kvällens vinnare med nio röster totalt.

Vin nummer sju

Hallon! Och bärpaj med kaffe i den blommande sommarbersån. Charmigt; lite senare drar doften mot cederträ och läder med en kant av örtiga grästoner. Smaken är en helt annan gata. Snipig, ung och bärigt kärv som billiga sydfransoser med extra paprika vid sidan om. Spretigt och osammanhängande. Det blir bättre med luft och fruktkroppen tätnar mot mörka körsbär och björnbär, men kanske kvällens jumbo, i skamvrån med Sarget.

Facit: 2000 Pensées de Lafleur. Pomerolvin i mycket liten utgåva som kostar i runda slängar 150-200 dollar ute i världen. En röst som kvällens bästa.

Vin nummer åtta

Mmm… Riktigt, riktigt bra. Kraftfull och lysande välskuren frukt som hanterar den generösa fatdosen utan att ens behöva se sig om. Mycket klassisk med blyertspenna, lite stallbacke och en aning rök i gammaldags stil, men med modernt extraherat fruktfokus. I munnen är frukten grym och sötmättad, full av de svartaste vinbär. Här är mycket på gång trots att vinet är alldeles uppenbart ungt. Rätt tuffa tanniner och härlig syra, med lång eftersmak av cigarrlåda och tuggad blyertspenna. Mörkt och intensivt. Oj.

Facit: 2000 Pichon-Longueville-Baron. Kraftpauillac av bästa märke, 96 poäng från Baltimore och en solklar handuppräckning från mig. Grattis till alla som har det här hemma. Fyra röster.

Vin nummer nio

Lite liten och blyg, men läcker doft med fokuserad och ren frukt. Parfymerad karaktär trots det lågmälda uttrycket, som när människor vet vad de kan och kostar på sig att vara lågmälda. Kaffe och fatkex kompar – och nu har vi kommit till blyertspennornas rike i lineupen. I munnen känns vinet först modernt fatat och fruktigt innan den klassiska profilen tar över. Söta körsbär och plommon stöttas av fylliga men förbluffande silkeslena tanniner. Den mörka bär- och cassisfrukten har jättefin intensitet och i eftermaken åker pennan in mellan hörntänderna igen.

Facit: 2000 Les Forts de Latour. Mjukt för ett stort Pauillacslott – och sannolikt rena angorakatten jämfört med Latour, som jag förstås aldrig har fått prova. Men igen: Fyra La Barroche Pure och pengar över till entrecôten, eller 2005 Les Forts? Fyra röster här också.

Vin nummer tio

Personlig och lite udda tolkning av vänstra stranden, påtagligt kryddigt med intensitet och fokus. Ren, mörk vinbärskaraktär, andra mörka bär och lakrits. Smaken är ung och tuff men lyckas ändå vara härligt lätt och smidig. Fruktdriven profil med fin koncentration, lång eftersmak och en beska som man nog vill lagra bort. Cassisfrukten är skickligt skuren i kanterna och blyertspennan ritar upp efterklangerna.

Facit: 2000 Léoville Barton. Ersatte Carruades de Lafite, som i och för sig hade varit rolig att prova, men det är väl ett faktum att vi tjänade på bytet.

Och så sitter jag där med rödvinskladdiga protokoll, en tallrik mat – och ett glas 2000 Pontet-Canet. Jag kunde ha kramat Michel och värdinnan Ing-Marie. Flaskan är alldeles nyuppdragen och har kvar den där gräddtårtiga doften som nästan alla fatade röda har första halvtimmen, men intensiteten i den kolsvarta cassisfrukten är grym. Grusiga mineraltoner och lakrits ger sig på näsan. Smaken är fantastisk: Tätt och fint kraftvin, med glödande koncentration och högextraherad svart bärfrukt utan att tappa fotfästet i Pauillac. Faten, extraktionen och en udda liten bananton ger en blixt av Scavino i nån lob i hjärnan. Sannolikt sagolikt om åtta år.

Det var länge sedan jag lärde mig så mycket på en kväll. Tack. Vi kan konstatera att andravinerna åkte på däng av de stora pojkarna. Egentligen var det bara Carillon d’Angelus som gjorde något större intryck av tvåorna, och så Les Forts som knappt räknas. Men parallella glas är lite orättvist, och jag tycker fortfarande att 1996 Pagodes de Cos för två år sedan var ett kap till söndagssteken.

//anders

2004 Domaine Maillard Beaune 1er Cru Les Grèves

Nån envis läsare kanske minns förra vinterns blodapelsinfrossa. Nu är det dags igen – och det redan långt innan sicilianarna har börjat skicka världens godaste C-vitaminer till bättre behövande skandinaver.

Det här ad hoc-köpet från november 2006 är nämligen rena blodapelsinbadet. I den lite snäva doften finns lite sjölera och en aning grillat, sedan är det sanguinello för hela pengen. När kryddorna drar åt pepparkaka börjar man nästan höra julsånger i luften.

Smaken? Say it with me… Blodapelsinen har sällskap av en passionston, och det är rätt mycket nya världen-pinot om den bara haft mer rondör. Läskande! Här finns ingen jättefrukt, men ändå rätt schysst intensitet. Balansen är okej. Dagistanniner och bra syra. Den har definitivt utvecklats och fått mer personlighet sedan vi pratade med den sist för kanske ett år sedan. Jag börjar samla ihop till ett slags teori om att de mest skiftande europeiska nollfyror har en fräschör och en balanserad saftighet som verkligen tilltalar mig.

Jag är rätt förtjust i den där apelsin/passion-cocktailen, men vinet fick gärna smaka nåt annat också. Gott men lite monokromatiskt och i lättaste laget till vildanden.

//anders

PS: Huset drivs av bröderna Pascal och Alain Maillard och har spottat upp sig sedan början av 90-talet, upplyser BKWine som också har bilderna. Bland annat på en spöklik dimma som pojkarna trycker ned i källaren för att höja luftfuktigheten och hålla nere dunstningen ur tunnorna. I bland annat Kalifornien gräver man ju sig ned i berget av just det skälet: Rutherford Hill påstås ha investerat en och en halv miljon dollar på att borra en tunnel, sparat in 3 500 lådor om året i dunstning och räknat hem investeringen på sju år. Eller 1,6 miljoner, 3 000 lådor och fem år. Anyway…

PS 2: Det kommer en post från helgen italienska vindag på Sheraton. Snart. Eller halvsnart.

PS 3: Nej, anden lagades inte i vårt kök… Köket ifråga ligger i Solna och vi tackar för lånet, men mest för det efterlängtade sällskapet.