Posted tagged ‘Piemonte’

Hjort, noshörning, gråsparv

juni 9, 2010

För några år sedan hade mitt huvud exploderat vid blotta tanken på en sådan här parallell. Strålande år i Piemonte. Hyllade, haussade och hajpade producenter. Lagom många år på nacken. Båda egendomarna besökta, minnena vackra och levande.

Nu är jag inte lika säker.

De har ju knappast blivit sämre med åren, de här flaskorna som jag köpte med lätt förhöjd puls och lade på rygg med en öm godnattkyss och drömmar om välregisserade återseenden till tjocka stråkmattor. Men även om jag har vägrat välja sida i den överskattade striden mellan Langhes traditionella och moderna producenter är det uppenbart att 2010 års salivkörtlar jobbar hårdare vid tanken på ljushyllta, långmacererade brottarmattor än eksmekta kosmopoliter. Och här sitter man med Luciano Sandrone och Giorgio Rivetti, två av regionens mest uppburna barn av den sköna nya världens tekniker. En garde.

Reflektion nummer ett: det är hittepå att nebbiolo inte skulle suga i sig en del rostad ek med åren. Det är stor skillnad på de här vinerna nu och för några år sedan. Uppfostran är tydlig i båda, men inte den brädgård man vandrade i då. Klassisk kakao och kaffe hos Sandrone; hustypisk och snabbt igenkänd profil i Spinettan, med högaromatiska toner nästan åt enehållet. Tydligt, men balanserat. Och så bittermandel så det räcker till alla – vi är ju i Italien, bevars.

Le Vigne görs som nästan all barolo gjordes förr, som en blandning av flera gårdar. Separat vinifikation och så tid på franska tonneaux om 500 liter. Doften är rätt tät och fin, frukten mogen, varm och nypontonad; de ystraste älvorna har åren tagit kål på. Men personligheten, var är den egentligen? Jag har bitchat om det i den här cuvéen tidigare, minns jag, men vi ska i alla fall smaka innan jag sätter repristecken.

Valeirano däremot, från branta kalkjordar på 450 meters höjd i Treiso, doftar som man vill. De ljuvliga blomtonerna har gjort den till min favorit i syskontrion från Castagnole Lanze. Och så betydligt mer cassis än kollegan till vänster, och ännu nykrossade skogsbär utan särskilt mycket sekundärtoner. Rivettis viner är verkligen odugliga till blindprovning, så tydlig är la frutta della casa.

Men nej, Luciano – Le Vigne försvarar inte riktigt sitt pris i munnen heller. Söt, fin och mogen plommonfrukt är gott, och den fasta tanninstrukturen är precis vad jag vill ha, men det här vinet har ingen egen röst. Det ska få många år till, för ramverket klarar utan tvivel det. Samtidigt anar man en liten tomhet i mitten som oroar för vad frukten smakar om åtta år. Och knutet är det inte, bara lite… tråkigt. Men tänk om den här gråsparven får örnevingar i källaren. Jag har inte druckit någon riktigt gammal Le Vigne och hoppet lever ändå.

Lillebror har skurit ut ryggen på den hängda hjortkalven och stekt bitarna så att man kan äta dem med en sån där rosa plastspatel man får till glassen på torget. Köttkvaliteten är obeskrivlig och mötet med den fasta strukturen i båda vinerna femstjärnigt. Valeirano levererar en tuffare attack än barolon, stram, syrlig och obändig. Det tar ett tag för fruktkärnan att tätna, men den gör det till slut och balansen blir riktigt bra. Roterande jäskar låter ju vinmakare extrahera rätt mycket frukt utan att tanninerna blir outhärdliga. Ändå borde det vara några år kvar till toppen.

Men här är det mest spännande med den här parallellen: hur blire rå? Är de kanske egentligen som bäst nu innan modernistfrukten ger med sig? Eller finns det stoppning av traditionellt snitt här – då tänker jag mest på Sandrone – som gör att det blir klassisk snyggnebba om ytterligare sex, sju år? Vet ni, jag tvekar. Men jag tänker stå där och hämta facit.

//anders

Tillbaka till samtiden

februari 25, 2010

Saker man aldrig trodde att man skulle säga:

1. ”Lite synd tycker man ju om Northug ändå – stavbrott i dubbeljakten och usla stafettkompisar.”
2. ”Den där tjugoettan Forsberg håller ju inte alls på den här nivån.”
3. ”Nja, den här Mascarellon är lite väl fruktslampig för mig.”

Och så bockar man av allihop på en vecka. Det gäller att vara effektiv om man ska få vardagspusslet att gå ihop.



Mascarellos dolcetto från Monrobiolo och Rué, 2007, är egentligen ett strålande vin. Klockren struktur och koncentration, stramt, syrligt och seriöst, med några års lagring i reserv under huven och hela den klassiska garderoben för dolcetto d’Alba: Blåbär, körsbär, tobak, mineral. Men näsan får samtidigt en slaskig tungkyss – tänk ivrig hundvalp när du just käkat jordnötssmörsmacka – av hallon och blandade skogsbär som faktiskt blir för mycket Gott & Blandat efter ett tag.

Bartolo Mascarello är ju inte vilken producent som helst. När hjärtat slutade slå i mannen med stort B för fem år sedan var han en myt, en vinmakare som suttit i sitt hus i Barolo och sett våg efter våg av förändring skölja förbi knuten. Utan att få en droppe på baskern. Gjorde man så hamnade man rätt långt offside när Langhes bönder började titta på hur resten av världen gjorde vin, på, säg, 1980-talet. Det nya kramkalaset runt ultraortodox, vingårdsblandad barolo är faktiskt inte mer än ett drygt decennium gammalt, men när det väl var i gång satt Mascarello där i mitten och påpekade att han gjorde exakt det han alltid gjort, och farsan också förresten, och varför vill folk betala så mycket för det nu plötsligt?

Egna etiketter med handmålningar och paroller, som den berömda No barrique, no Berlusconi, gör förstås narrativet än mer lockande. På den etikett han klistrade på sig själv stod det Den siste mohikanen – en vink om vad han såg uppifrån örnnästet Barolo. Dottern Maria-Téresa kunde förstås varenda gruskorn i vinkällaren när pappa gick bort och höll bara butiken i gång som vanligt. Ändå undrar jag om inte stilen blivit en anings aning mer tillgänglig i unga år än tidigare. Faktaunderlaget i mina rullor är lite för tunt, men det ska bli spännande att se vart det tar vägen.

Att 2007 har kunnat ge intensivt fruktiga viner även i Piemonte börjar i alla fall stå klart. Flera enklare Langheviner har precis som Maria-Téresas dolcetto påmint om södra Frankrike, där 2007-frukten verkar epo-dopad i flaska efter flaska. Gott som tusan, bara man inte får för mycket.

Jag tror egentligen att den här dolcetton lugnar ned sig på ett år eller två, och då är prislappen på knappa 14 euro en skrattfest. Men det är svårt att komma undan tankarna på Rinaldis nollsexa häromsistens. I dag går det att föra en mer sansad konversation med den.

//anders

PS: Jörgensen håller med om byggstenarna, men är lite mindre ogin. Men så är han på väg till Madeira på långsemester medan vi andra fryser ihjäl bland tunnelbanetåg som aldrig kommer. You do the math.

Ring inte ut allt det gamla

januari 4, 2010

Ambitiös etikettkonst i all ära. Men man blir lite mjuk i sinnet inför av gamla klassiker som den här. Rak och redig men sirligt vek med tysta ekon av planschtryck och art nouveau, en nostalgisk relik från tiden när A4 inte tog en i närheten av bondvischan kring Barolo.

Man myser och suckar sig tillbaka genom flydda decennier. Sedan lyfter man blicken lite.

Visa mig din etikett, och jag ska säga dig vem du är. Beppe Rinaldi, Citrico för piemontesarna, gamle borgmästarens son i Barolo, är en traditionsbärare, lokalprofil och historieberättare. Hos honom kan man konsten att låta nebbiolon macerera i fred och du får ursäkta att jag inte länkar till någon hemsida. Det var inte Rinaldi som bad om den där A-fyran och andra moderna påfund, för att inte tala om fiberoptik och små franska otyg till tunnor.

Och du får också ursäkta om jag läser in mer av mannen än vad som faktiskt finns i dolcetton. Men det känns väntat att doften packar in ett helvetes uttryck. Sutte man en sommardag vid ett rangligt metallbord och slötittade ut över en folktom Piazza dei Caduti skulle man vilja späda ut Rinaldis dolcetto. Klassiska körsbär och blåbärstoner toppas med ett helt fång violer och en kompromisslös örtighet som nästan känns som eucalyptus.

Kompromisslös kunde det här vinet trycka tvärs över t-shirten. Den som fortfarande babblar om dolcetto som norditaliensk beaujolais har aldrig fått en mörkblå uppercut i den här viktklassen. Attacken är brutal, solklart nytt grenrekord i mitt kök. Ändå lyckas helheten vara ganska lätt, och nånstans här vill jag börja applådera. Här finns härliga gammaldags syror, kvalitetstanniner i överflöd och lite bittermandel i svansen.

Mm, personlighet och integritet. Och lite korv. Och lite pecorino. Och lite förnöjsamhet.

//anders

Party like it’s 1971

november 16, 2009

Det blir faktiskt alldeles tyst i källaren på Lidingö. Pratet, skratten, klangen från kuporna som hamnar för nära varandra på det trånga bordet, tolv människors uppsluppenhet och gemenskapsljud dör som när man stänger av köksfläkten. Det sjudande rummet stillnar i en samtidig inåtvänd vördnad, en plötslig ödmjukhet.

Sakta tar tvånget att dela upplevelsen tillbaka initiativet:

-Jävlar… jävlar…

1971 Giovannini Moresco STOR

Ingen av oss visste väl riktigt vad vi stod inför den här kvällen. En del erfarenhet av barolo och barbaresco med lite ålder på fanns det, men en föreställning med tio flaskor från 1971 och biljetter på första raden var svår att föreställa sig. För mig som sätter nebbiolo högst av allt var drömmarna guldskimrande – samtidigt som bubblan kunde spricka med en smäll som skulle höras ända till Castiglione Falletto.

Nektaren som fick tyst på de tolv dök upp redan i första flighten. Ni har redan läst/läst: Enrico Giovannini Moresco skördade sent i Pajorégården i Treiso, höll skördeuttaget lågt redan 1971 – och bjöd Angelo Gaja på en slurk. Kejsaren av Piemonte köpte sedan loss marken av Moresco, och vi har turen att känna Niklas som finkammar Europa och plockar hem en original-Pajoré från 1971. Doften är lätt men tät, spetsigt fokuserad fräsch rödfrukt, utmognad men med en hel del oförstörd jordgubbig barnacharm. Lägg till lite sojamognad, muscovado och lite motstånd från sötkärv rönnbärsgelé, och tryck på paus.

Men det är i munnen som Moresco slänger sitt tunga sammetstäcke över dussinet vinhundar i källaren. Perfekt struktur, obeskrivlig munkänsla – kanske den finaste jag har känt, kanske bara på en nivå där man slutar jämföra. Är fruktkärnan åtta år gammal, eller 38? Intensitet, kraft och elegans i samma centiliter. Ålderssötman ger jordgubbarna guldkant, den där rönnbärsgelén kompletterar. Svansen klingar ut i mineralitet pyntad med torkade rosor och en droppe tjära och viskar kvar en minut senare. Consummatum est.

Barolo 1971 lineup

Ändå gick det att argumentera för andra viner som kvällens guldmedaljör. Pio Cesares sjuttioetta var i toppform, kryddig och barrskogstonad, med fantastisk frukt i munnen, underbara tanniner och arkitektur över all kritik. Kicken av rökig tjära i eftersmaken lyste upp slutet som en fackla. Bara den där gudomliga munkänslan avgör för Moresco i mitt minne. Eller varför inte Marcarinis vin, från rikfruktiga Brunate i vackra La Morra: tuff, ungdomligt efter 38 år, med en härlig blommighet i näsan och ett fantastiskt fruktspektrum från hallon till plommon.

Jag kunde förstås rabbla upp alla tio, kanske minus några TCA-dräpta. Men jag måste ge plats åt några glas ur den långa raden före och efter den piemontesiska dekalogen. Som Kellers 2007 Hubacker: sensationellt fin Rheinhessenriesling, lång, lång smak av utvalda äpplen och mineral i ett perfekt bygge. När jag sade 2001 på en chianti från 1990 var det lätt att spika producenten, för det är bara Castell’ in Villa i hela Toskana som utvecklas så långsamt. Giacomo Conterno bekräftade tesen att de bästa klarade av även min hackårgång 2003; Cascina Francia hade generösa jordgubbar, framträdande kryddighet och drag av cassis, med kalkiga citrussyror för att möta den dominanta sötfrukten. Det blev ingen Monfortino 2003, och Cascina Francia tackade och tog emot materialet.

Vin nummer 22: Spetsad druvmust (tänk pineau des Charentes eller Juras macvin), pomerans och andra julkryddor, russin; mer specifikt den färska doften ur ett nyöppnat Sunmaidpaket. Smeksamt i munnen med stort uttryck, tätt och druvigt, mycket sött. Slarviga anteckningar. Rätt lätt och smidigt ändå för ett fortifierat vin, kanske grenachebaserat från Roussillon?

Nä – 1982 Quinta do Noval Nacional. Tack och godnatt.

//anders

PS: Tack Niklas för bilderna. Och just det – några liter nebbiolo på 40-strecket, ett dussin bonusviner toppat med en osannolik Nacional, absurt goda leverspett, musslor och din källares vanliga varma camaraderie. Mm, tack för det också.

PS 2: Inte länkad i texten: Winepunker.

2008 Renato Ratti Dolcetto Colombè

juli 27, 2009

Om inte Anders kan komma till Piemonte får väl Piemonte komma till Anders. En sommar utan att klunka sval dolcetto under en platan i La Morra känns alltid lite färglös, men min bank påstod att det inte funkade efter en månad i Kalifornien. Dags att byta bank?

Sicken tur då att det faktiskt finns anständig dolcetto i Sverige för tvåsiffriga belopp. Kopparpanna, färsk spansk korv, vitlök, rödlök, paprika och några chiliflagor, sauterat och klart medan vinet väntar i kylen. Andiamo.

2008 Renato Ratti Colombè

När Renato Ratti dog 1988 var han en av kungarna i Piemonte, en trailblazer som släpade regionen in i framtiden och kampanjade för att de bästa vingårdar skulle få högre status. Men jag tror vi tar hans historia till något annat än en måndagkvällsdolcetto. Doften är hur som helst bra, med typiskt lättmörk frukt på körsbärsgrund, plommon, ett oväntat fint lager av svävande topptoner åt jordgubbshållet, och lite barrskog. Och allt mer tydligt för varje tugga: pinjenötter!

Colombègården ligger på 600 meters höjd och vinet får bara se stål, även om det är lätt att känna spökfat. Smeksamt, mjukt och lätt i munnen, berömliga syror och tanniner som går från pliktskyldiga till hyggligt fasta när man tänker efter. Ingen riktig beska, tyvärr, men tillräckligt druvtypiskt. Den som inte gillar  sånt här skriver tunt när jag skriver lätt, men allt spelas ut i en väl avvägd båge och vid sådär 16-17 grader är balansen utmärkt.

Utmärkt sommardolcetto – om än lite välkammad – för 99 spänn, alltså. Och faktiskt överraskande nyanserat om man ska vara noggrann. Nu ska jag bara hitta den där platanen till ett vettigt pris också.

//anders

PS: Jo, det kommer mer från Kalifornienturnén. Jag ska bara.

2001 Roagna Langhe Rosso

april 21, 2009

Hon kom genom raderna av rankor, i lerigt blåställ, med sekatören i handen. Hundarna på gårdsplanen slutade hoppa med sina skitiga tassar på mina linnebyxor.

Ja, jag vet ju inte så mycket om sånt här, men jag är säker på att min man kommer snart, sade hon var tredje minut. Medan hon guidade oss igenom 2001-roagna-langhemånga års produktion av barolo och barbera och svarade på de allra mest obskyra detaljfrågor om tillverkningen. Man kan nämligen det, naturligtvis, om man tillbringat livet med en sekatör eller en pigeagestav i handen. Fast om man är kvinna i Piemonte tror man inte det.

Tanten hette signora Sordo. Gården var näst intill omöjlig att hitta nånstans i Castiglione Falletto där grusvägar och traktorspår flyter ihop, och har egentligen inget med rubriken att göra. Men det är henne jag tänker på så fort jag doftar på Roagnas Langhe. Detta är klassisk nebbiolo ut i minsta långmacererade tanninpolymer. Tranbär, multna löv och läder i näsan. Det är bara att bocka av skolboken: Rosor, körsbär, lösningsmedel, nypon. En liten jordgubbskaraktär. Lakrits får hoppa in för tjäran som inte riktigt finns. Och så den där subtila träkänslan från 25-hektolitersbotti.

Retronebbans bålverk Roagna har jag skrivit om i fjol, och du kan tryggt räkna med att inget har förändrats sedan dess. Vinet är friskt i munnen och behöver rätt lång luftning för att skaka av sig vintersömnen. Slankt är det och slankt förblir det, fast intensiteten är klart godkänd för en Langhe. Tanninerna är lite oväntat uttorkande för en nolletta, och på det hela taget hade det gärna fått kosta lite mindre än 199 spänn. Men superklassiskt, enkelt och bra med ålderns komplexitet och den rätta slånbärssyrliga eftersmaken, det kommer man rätt långt med i mitt kök.

//anders

PS: Tävlingen om världens fulaste etikett hårdnar.

PS 2: Beklagar det pinsamt låga bloggtempot just nu.

2005 Vietti Barbera d’Alba Scarrone

december 13, 2008

En provning med djurtema kanske man kan ha någon gång? En noshörning från La Spinetta, förstås. A Donkey and Goat packar in två djur 2005-vietti-scarroneoch borde förstås representeras dubbelt. Luís Pato för flygfänas skull, om nu inte någon ställer upp med Screaming Eagle (ring mig genast i så fall). Ja ja – New York Times har hela storyn om critter labels i spåren efter Yellow Tail. Men ni får inte glömma Vietti!

Djur i bild kräver stor talang och integritet för att inte bli fast på Hötorget. Min estetik brukar vara rätt stram, men man får vara riktigt renlärig bauhauskramare för att inte charmas av gräshoppan. Eller snigeln på Barolo Brunate och den här dalakurbitsen. Bland konstnärerna bakom Viettis flaskor finns namn som Pier Paolo Pasolini och 1996 ställdes hela den dåvarande kollektionen ut på MOMA i New York.

Vin kan de visst göra också, Luca Corrado och hans folk. Scarronegården ligger i krokarna av Castiglione Falletto. Frukt från 60-åriga stockar hamnar på franskt i 16 månader, och resultatet är alltid seriös barbera med egen personlighet.

Nollfemman är harmonisk och väldoftande med påkostade fat på toppen. Inte den vaniljkladdiga sorten, utan en aromatisk och kryddig karaktär med lite nymalet kaffe och bittermandel. Under ligger den där violetta frukten som de bästa barberabagarna hanterar så bra, fint fokuserade mogna moreller plus björnbär och ett eller två blåbär. Och skoputs – vanligare än du tror med den här druvan.

Ah, barberasyror… Friskt och fräscht är det i munnen, med slank mörk körsbärsfrukt och fin balans. Lakrits och viol i eftersmaken är lätt att tycka om. Det är påtagligt ungt med lite oborstade tanniner och en del beska, och den aromatiska profilen är inte fullvuxen, men man känner att Currado siktar långt. Viettis barberor brukar behöva ett antal år på sig för att blomma ut.

Men Scarrone är god nog i dag, ren och snygg med det där proffsiga uttrycket som är lite svårt att fånga. Det här är ingen retrobarbera, men den är långt ifrån fjäskig. Synd bara att barbera blir dyrare i samma takt som den blir bättre – men det är klart, jag slänger gärna in en femtiolapp för gräshoppan.

*

Uppdatering, 15 december: Det blev visst lite av en modern barberavecka, men Scarrone står ut som överlägsen så långt. 2005 La Spinetta Bionzo hade fin doft, men utan den där laserfokuserade cassisfrukten som brukar utmärka Rivettis barberor, och inte riktigt den kryddiga komplexitet i smaken som gör den intressant. Och Sandrones barbera från 2004 verkar ha passerat zenit. Den var ju jättegod för ett år sedan, men nu har den yppiga likörfrukten säckat ihop och det hela blir lite snipigt och ihåligt. Det är inte så lätt att pricka toppen på de här filurerna, men hellre för tidigt än för sent verkar vara den säkraste strategin.

//anders

2004 Produttori del Barbaresco Barbaresco

december 2, 2008

Är det här världens bästa kooperativ? När andra lokala dinosaurier slangar ut vin som i bästa fall är habilt men karismabefriat gör la cantina sociale, med rötterna i 1800-talet, traditionsbärande juice utan att fastna med kängorna i 2004-produttori-del-barbarescode branta backarna kring Barbaresco.

Eller handlar det egentligen om att jag är en sucker för nebbiolo och att Drutten och Gena kunde ha gjort kalasvin i Piemonte det signade året 2004?

Eller bara att cantinans nollfyra-normale charmar tofflorna av mig just nu?

Det kan vara hur det vill. Den som vill tipsa om andra bra och prisvärda kooperativ – som naturligtvis finns – är hjärtinnerligen välkommen. Här är det i alla fall hundra procent charmant, parfymerad ung nebbiolofrukt i doften. Den friska fruktnäsan har tydliga unga hallon och fräscha, ljusa körsbär. Blombuketten består av violer snarare än rosor. En grusig mineralton samsas med mandeldoftande ungt trä och tjäran ger en snygg kontrast till växtrikets dominans. Och så, på toppen, nyskurna italienska örter, som oregano över en charktallrik.

Munkänslan är härligt lätt, slank och smidig, och fortsätter att vara det efter flera timmar (och dagen efter) när kroppen har lagt på sig lite mer fläsk. Friskt som en fjälltopp, och tanniner är det gott om, men de sitter bekvämt i helheten. Sötsura körsbär, och så den där blommiga känslan som fyller ut aromatiken innan eftersmaken klingar ut i ett smorzando av salmiak och tjära. Underbart. Det här är old school-barbaresco som trivs som fisken i vattnet på 2000-talsfesten.

Ni som undrat varför barbaresco beskrivs som mjukare och lättare än barolo kan dricka det här charmanta vinet redan nu. Det har förstås mer kraft än många andra flaskor i världen, men i sammanhanget är det mer förtjusande än skarpskjutande. Det finns mer komplexa viner i Piemonte, men allt sitter på sin plats här i en väldisponerad arkitektur.

Har ni börjat ringa in 2004 i B&B? Det där äppelfräscha, intagande parfymlyftet i frukten som är helt oemotståndligt? Och det roliga är att jag hittar samma sak i nollfyror från Europas alla hörn.

//anders

PS: Kolla! Kakel!

PS2: Ett välkänt scenario: Finare Vinare råkar dricka samma sak ungefär samtidigt – och skriver betydligt snabbare.

2005 La Spinetta Langhe Nebbiolo

september 30, 2008

Kork! Inget snack om saken. Någon har snott min sista flaska 2001 Côte-Rôtie Brune et blonde från Guigal, hällt ur vinet och fyllt på med flytande kartong från det fuktigaste mörka hörnet i källaren. Om man kan diskutera smygkorkens existens är detta the Usain Bolt of TCA.

Hur brukar ni reagera? Gästerna på väg, trattkantarellsåsen tjocknar på låg värme. Inte sällan kan man känna härligt omogen hämndlystnad, tycker jag. (Jag ska fan visa vem som bestämmer! Vad säger du om La Landonne, korkjävel?) En annan lika omotiverad effekt är plötslig uppfinningsrikedom: Man plockar fram den oväntade flaskan, eller vågar sig på en parallell man hade tvekat bort med lite längre betänketid.

Eller den där man glömt att blogga om för länge. Några oplanerade skedar vinbärsgelé i såsen, och så på huvudet ned i noshörningsburen. Som ni säkert vet vid det här laget kommer Spinettas Langhe Nebbiolo från de stockar i Starderigården som bröderna Rivetti tycker är för unga – och kostar mindre än en tredjedel av barbarescon.

Prisvärt? Gör Tomas Ledin trist musik? Starderi Jr öppnar med bedårande frukt, öppen och aromatisk och inte ett dugg syltig. Det är ren och fin cassis, spetsig körsbärsfrukt och den där signaturmelodin full av färska kronblad. En parfymerad karaktär av hallonsås blandar sig med blommorna. En antydan till stickiga fat blåser snart bort och lämnar bittermandel, vanilj och asiatiska kryddor. Vi anar tjära, några örter, och är den inte lite mineralisk som bonus? Kalasbra.

I munnen är vinet slankt, friskt och läskande så att man vill klunka i sig som källvatten. Strålande ung nebbiolofrukt drar åt det ljusa hållet med unga körsbär och hallon, och så några Nickel för vinbären. Det är underbart med sådan ren, snygg fruktsötma i ett vin som inte är ett dugg fjäskigt. Fräschören än nämligen föredömlig och det är bra sjuss i tanninerna. Eftersmaken är lång och fin och mineralslank med kaffe, tjära och en liten örtbeska.

Man ska gilla tuff nebbiolo, men samtidigt är frukten så generös och aromatisk att den charmar de flesta. Den här är långt före hårda 2006 i utvecklingen och har öppnat sig som en blomma. Vem saknar Guigal i kväll?

//anders

PS: Så här tyckte Frankofilen och Finare Vinare.

2001 Orlando Abrigo Barbaresco Vigna Montersino

augusti 31, 2008

Hand upp: Hur många vet vad en pinnbock är? Nej, inte ett handarbetsredskap från någon backstuga i en Ivar Lo-roman. Stadsbor…

Jag hade förstås ingen aning förrän lillebror skickade ett sms från skogen och berättade att han hade skjutit en. Och att vi skulle äta upp den. Man vill ju gärna veta vad det är för kreatur man ska ta med vin till. Alltså: Om man är född till rådjur (eller annat ståtligt skogsdjur), men hornen inte har hunnit bli mer än pinnar, då är man en pinnbock. Och riskerar att ugnsstekas till 55 grader och hamna i en hårt reducerad sås på egen fond.

Abrigo är ännu en i raden av egendomar där sonen har skaffat vinmakarexamen och klivit in i den gamla familjefirman. Modernist, får man nog säga, med ekfat i källaren och merlot i backen. Trivia: Giovanni Abrigo och hustrun/vinmakarkollegan Virna gör barolo i hennes fars firma, Lodovico Borgogno, och med Virna på etiketten och vid spakarna har den gamla draghästen börjat få lite nytt rampljus. Alltså inte att förväxla med Giacomo Borgogno, eller bröderna Serio och Battista Borgogno uppe i Cannubisluttningen. Eller någon annan Borgogno. Välkommen till Piemonte.

Men nu gällde det barbaresco från den högt belägna Montersinogården och lyckade 2001. Den doftar så att man lika gärna kunde ha ställt en italiensk flagga i karaffen, en intensiv och påtaglig doft. Körsbär med kärnor och mörka bär omsluts av läder och en ordentlig dos tjära. Här finns en antydan till fat – runt ett år på nya barriquer, enligt hemsidan – men inte mer än en snygg kryddig slöja. Läckert.

Det är mer tryck i smaken än jag minns från förra försöket för några år sedan. Stora och täta men mogna och härliga tanniner håller ihop ett paket av frukt och någon blommig överton. Det känns som en lillebror till Scavinos Carobric som fått ett rejält lager salt tjärkaraktär med sig. Montersinon har inte den perfekta slipningen hos Scavino utan är lite kantigare, men bjuder på utmärkt kraft, lädermognad, sötfrukt och anis. En utmärkt representant för varsam modernisering, men tjärigheten och just den lite grovyxade känslan för tankarna bort från internationell strömlinjeform.

Dessutom kostade den under 300 spänn på sin tid, och finns fortfarande listad för 329 kronor i beställningssortimentet. Men om den finns i verkligheten vet jag förstås inte. Någon som har beställt nyligen?

//anders

PS: Finare Vinare drack den här så sent som i våras och bjuder på lite mer barbaresciana.

Barolo, chablis och… öh…

augusti 6, 2008

Vinbloggandets motsvarighet till hämtpizza: Snabbnoteringar, bakade med lite för lite omsorg, allt lite skamset motiverat med tidsbrist. Ni vet. Show some love.

2003 GD Vajra Barolo Bricco delle Viole
Vajra har en liten chambre séparée i mitt hjärta sedan vi kikade in oanmält för några år sedan – och fick gårdens skatter upphällda av en av sönerna, som kan ha varit tio eller så. Ingen tungviktare (vinet, alltså), men gedigen barolo med egen karaktär och charm. Nolltrean har en doft med utmognad nebbiolokaraktär, rätt mörka körsbär, rosor och övertoner av mandel. Och tusan om det inte doftar violer också, eller är det bara hittepå? Smaken har blommor och jordgubbar och bär tydliga drag av det svinvarma året: Lite torkad frukt, uttorkande tanniner och inte tillräcklig kropp för att hantera garvsyrorna från de chockade skalen. Men sötman är fin, och vi skyller på årgången och inte på familjen Vajra.

2005 Dauvissat Chablis
Premier cru, men jag har redan glömt gården och har ingen anteckning. Skäms… Fräsch, guläpplig doft, i sammanhanget så fruktsöt att den nästan drar åt röda bär. Lite vaxtoner och välavvägd krydda, och så härligt mineraliska musselskal. Smaken är tydligt ung och rätt intensiv och fyllig. Kalassyror! Vid närmare eftertanke kan de behöva rundas av i det här unga vinet. Eftersmaken har havskaraktär, ett slags matig sälta och mineral. Gott.

2004 Braida Langhe Bianco Il Fiore
Ännu en piemontesisk favoritgård som vi besökt. Il Fiore är en barock blandning: Chardonnay och riesling tillsammans med lokala liseiret, nascetta och rossese (fråga inte). Doften har ett slags allmän vit frukt bredvid blommor, plommon och ett drag av likör. Fullgoda syror, men vinet känns lite som Lagerbäcks pojkar mot lag med bra passningstempo – långt mellan lagdelarna. Udda slut, en mitt som man inte riktigt vet vad den vill blandade blommor med plommon. Jag är inte den som dissar allt jag inte känner igen, men – nja.

//anders

2004 La Spinetta Barbera d’Alba Gallina

juli 31, 2008

Nödslaktad noshörning i dag. Jämngamla systerbarberan Bionzo visade häromveckan lite för många tecken på en snar framtid som trött pensionär, när hennes hela raison d’être varit rollen som flamboyant förförerska. Utryckning! Det ödet ska vi frälsa Gallina ifrån. Till hjälp tar vi grannarna, grillen, välhängd ryggbiff och tomatsallad med hallonvinägersyrad rödlök.

Vi var överraskande oberörda av 2004 Gallina i november. Snygg doft, men lite konstig i munnen, och stryk av utagerande Bionzo i familjekampen. Nu då?

Lugn, bara lugn. Den här gången är den lilla noshörningen, förlåt, den lilla hönan, i toppform. Doften är förförisk och kryddig med körsbärskärnor i anfallet. En touche av mild och ädel ålderdom vilar över intrycket, men det är bara i jämförelse med hur de här vinerna doftar som ungdomar – allt är vitalt och oanfrätt. Gott! Lite choklad och vanilj från faten är väl integrerade, och så finns något tropiskt i den mogna frukten som är svårt – och knappast intressant – att ringa in.

Barberasyran är fräsch och fin i munnen, kroppen slankare än man anar med tanke på den slösande mörka körsbärsfrukten. Gallina går inte lika mycket på knockout som Bionzo, utan är mer lågmält snygg med utmärkt balans. Lite lakrits, fänkål och skoputs sätter nålen i Piemonte. Nästan överraskande elegant, men med bra intensitet i smaken. Helt enkelt den bästa nollfyra vi har druckit från bröderna i Castagnole, om vi bortser från barbaresco. Jag minns inte detaljerna, men undrar om inte novemberflaskan helt enkelt kan ha varit lite varm. I så fall är det slakare lina än vanligt att balansera på.

Det tar ett tag med öppen flaska, men sedan kommer de spinettska nyanserna tassande som huskatter och kryper upp i knät: Bittermandeln, flera inkarnationer av svarta vinbär, och nyskalad banan. Till och med jordgubbar går att hitta i övertonerna. Och så rena och söta körsbär som dominerar eftersmaken.

Inga svaga lårbenshalsar här, inte. Bara det fokus i uttrycket som vi alla hoppas på nel mezzo del cammin di nostra vita. Fast med trädgårdsrosor runt omkring i stället för mörka, läskiga skogen.

//anders

2000 Luciano Sandrone Barolo Le Vigne

juli 16, 2008

Kassen med semestervin börjar sina – men det finns fortfarande flaskor kvar på botten som dras med höga förväntningar. Sandrone är, relativt sett, en ny elefant i barolodjungeln, med en nybyggd och snygg anläggning precis nedanför byn. Le Vigne är cuvéen som fansen väljer före den rena tappningen från Cannubi Boschis och det här är första gången vi ger oss på en flaska från 2000.

Färgen är gudomlig, tegelanstruken men tät. Vi får en ganska klassisk barolonäsa, men den är också överraskande liten. Körsbärsfrukt och skolboksslånbär, plommon och fina unga jordgubbar. Tjäriga övertoner, och – efter en del lock och pock – fikon och hallonbalsamico. Bara den minsta gnuttan fatvanilj anas, liksom några korn mörk, finstämd krydda.

Vinet känns riktigt ungt i munnen, vilket väl är logiskt, men tanninerna är ändå ganska mjuka. Överraskande mjuka, faktiskt. Det känns nämligen rätt stängt överlag. Surkörsbär finns, något varmsött där fruktkärnan brukar sitta, och en violton. Syrorna är ordentligt norditalienska och biter ifrån bra.

När vi äter har den varit dekanterad i drygt två timmar. Lite senare anar man den där tonen av nykrossade bär som brukar betyda ungt lagringsvin. Men på det hela taget har det inte mycket av någonting utan smakar mest generalbarolo utan egen profil. Inte heller senare på kvällen vaknar någon Törnrosa i glaset.

Då undrar man förstås om det här ska förbli ett lite ointressant vin. Med en Rhônesyrah hade man kunnat sitta och diskutera tunnlar, men jag tycker inte att barolo brukar bete sig så. Och åtta år är ungt för en toppbarolo från ett år som 2000, men om det vore problemet borde det smaka just för ungt på ett igenkännligt sätt. 1999 Carobric häromsistens var också ungt, men underbart i sin kaxighet. Bara att vänta flera år på nästa flaska och hoppas på metamorfos.

Inte gott, alltså? Jovars. Men. Inte kraften hos Scavino eller Pio Cesare, inte elegansen hos Giacosa eller Roagna. Och inte det supersexiga finsnickeriet hos husets egen barbera eller nebbiolo från Valmaggiore. Vi dricker ur flaskan, ställer undan den och går vidare i livet. Större krav än så kan man ställa på en barolo i den här prisklassen.

//anders

2004 La Spinetta Bionzo vs 2005 Ridge Geyserville

juli 11, 2008

Nu ska det avgöras: Finns det gemensamma drag i vinerna från La Spinetta och Ridge? Jag associerar alltid till den ena när jag dricker den andra, men spricker den romantiska idén under laboratorielampan? Det här är en parallell jag borde ha hällt för länge sedan.

La Spinettas Bionzobarbera från 2004 var vansinnigt charmig i fjol, både på Creutzgatan och hos spinettorna i Castagnole. Nu är den fortfarande mörkt lilaröd, men börjar få tydliga mognadsdrag i färgen. Näsan är så lätt att känna igen, med sina svarta vinbär – marmelad och sommarfräsch buske – och fatiga övertoner av bittermandel och barberanagellack. Den är lika yppig som sist, med mörka mogna körsbär, örtiga kryddor och en söt fikonsky. Doften har egentligen inte skiftat så mycket, möjligen fått ett lite äldre stråk, som förra säsongens syltkrukor, och hallonparfymen har lagt sig.

Geyserville är något så ovanligt som en zin med lagringskrav, och nollfemman är förstås inte klar än. Men de brukar ha en babycharm som lockar till barnamord, och dessutom vill jag ta tempen på den här för att veta hur jag ska hantera syskonen. Doften är, så klart, mycket yngre än italienarens – men de har absolut mycket gemensamt, framför allt i krysset mellan likörtonad spetsfrukt och kryddig ek. Geyservilles lufttorkade fat känns lite mer vaniljtonade mot Bionzons aromatiska profil. Björnbär, blåbär och moreller ger tydlig Ridgekänsla. Och så mjölkchoklad och några droppar likör.

Barberan känns saftig och duktigt syrlig i munnen, vilket förstärks av att frukten har börjat glesna. Mognare drag tar också plats på fruktmosets bekostnad; löv, tobak, tomatplanta. Det är ont om tanniner och huvudintrycket är att vinet inte riktigt har strukturen för lagring. Det var godare i fjol, med slösande rika och högextraherade körsbär och vinbär. Nämnde jag lakrits?

I andra glaset visar Geyserville upp snyggt fokus utan syltboja om foten. Rik frukt är rätt ord, med björnbärsmarmelad och cassis toppat med en snygg pepprighet. Balansen är bra och strukturen ganska fast. Det är uppenbart varför jag gillar Geyserville med mer ålder under korken, när frukten blivit mer dekadent. Visst är den god i dag, men känns som en puppa som en dag får vingar, färger och mönster. 2005 är fyrtionde årgången av zinblandningen, som har 17 procent carignan från 120-åriga stockar och en skvätt petite sirah – ovanligt lite den här gången, eftersom zinfandelfaten hade så ovanligt kraftiga tanniner – och både Paul Draper och recensenterna har verkat mycket nöjda.

Lillebror har inte bara tagit med sig hela familjen, utan hjortfileter också, och dessutom en påse gigantiska kycklingklubbor från pappas prisbelönta uppfödargranne Mowitz i Åkerström. Kanske är det köttet som får vågskålen att tippa över åt Bionzos håll den här gången. Kanske är det syrorna. Kanske, å andra sidan, favoriserar jag bara Italien som vanligt. Och 2005 Geyserville med tre år till på nacken kommer att vara ett strålande vin. Bionzo växer efter hand, luckorna tätas, men nog är det sista valsen och årsbarnet från Gallina-läget hemma ska drickas upp asap.

Det känns i alla fall skönt att alla korsassociationer mellan de här båda producenterna inte bara var hjärnspöken.

//anders

La Spinetta med Giorgio Rivetti

juni 5, 2008

Giorgio Rivetti är en av världens mer uppmärksammade vinmakare. På förhållandevis kort tid har han tillsammans med bröderna gjort La Spinetta till en av de hetaste katterna på vinvärldens dansgolv. Så när han tillbringar en junikväll på Vinbaren, där en rad Spinettaflaskor som inte lanserats i Sverige hälls upp och diskuteras, är det förstås knôkfullt och kö bort till Katarinahissen.

Eller inte. Det är 28 grader ute och de enda som inte får betalt för att vara där är yours truly och femtio procent av Finare Vinare. Rena spavistelsen – och all tid i världen att ta tempen på en del framtida releaser med skaparen (och importören) till hands.

Hur det smakade? Så här.

• 2006 La Spinetta Barbera d’Alba Gallina
Lite väl mycket fat i näsan ännu, men fin, läcker svartvinbärsmarmelad bakom. Något i doften säger sommaräng, och precis när jag ska skriva anis får jag klockren lakritspuck i näsan. Lakrits och vanilj, då, för den som vill bryta ned. Smaken är idel varm frukt med någon restsötma, mogna körsbär med en kant av vinbär och barberakrydda. Rejält med tanniner för en barbera, men lite dämpade syror; å andra sidan var den nog i varmaste laget. Bör tjäna på lagring.

• 2006 La Spinetta Langhe Nebbiolo
Egentligen en juniorbarbaresco från Starderi-vingården, där en del stockar (omkring sju år gamla, enligt signore R) inte kvalar in i toppvinet på några decennier till. F&V hyllade nollfemman, men den ligger fortfarande osmakad hemma. Den här årgången har en tydligt ung och lite parfymerad doft där körsbär, med kärnor och allt, dominerar. Lite hustypiska blomtoner finns, och en köttig komponent som komplicerar bilden fint. Faten är väl avvägda och ger mest lite rostat bröd i näsan.

I munnen är det lika ungt, men med bra tryck och stöddiga tanniner – Giorgios (och vinpressens) bild av 2006 som en mycket strukturerad årgång börjar få eldunderstöd. Det smakar syrliga körsbär med en liten beska, molto Piemonte, och en touch svarta vinbär.

• 2006 La Spinetta Pin
En gammal favorit i Spinettas lineup, den här blandningen av nebbiolo och barbera som döpts efter gammelfar Rivetti. 2006 års upplaga har en superattraktiv doft som öppnar med underbara söta blomtoner ovanpå svarta vinbär, körsbär och bittermandelfat. Bra djup, kryddig och generös; örter och choklad finns också, och efter hand lite nebbiolotjära åt asfalthållet. Smaken är mörksöt, gåtfull och aromatisk, särskilt i fullstort glas senare på kvällen. Cassis, lakrits och örter handlar det om. Pin har en bit kvar för att hitta sin definition, men biter ifrån bra och framtiden känns ljus. Eller mörk, om ni vill.

• 2005 La Spinetta Barbaresco Starderi
Bara tungviktare kvar nu… Den ljusa barbarescon öppnar med superfin hallonfrukt blandad med jordgubbar. Sedan hojtar vi nästan i munnen på varandra, T och jag: Svartvinbärsbuske! Gnuggade blad och allt. Sötfruktig och generös, inte alls hårdfatad som huset ibland får kritik för; lite vaniljkex att lägga marmeladen på bara, och viss kryddighet.

Tyvärr kan smaken inte matcha. Cassis, plommon och tjära finns, men det känns knutet. Giorgio beskrev 2005 som elegant, och Starderi är lätt och fin i munnen men mittsmaken är väl vek och saknar karaktär. Tanninerna är påtagliga och rätt klistriga – herregud, vi sitter och dricker riktigt ung barbaresco här – och lagring krävs förstås, men risken är att den förblir i tunnaste laget för sin stil. Möjligen är jag lite hård på grund av höga förväntningar, men tar man 750 spänn får man tåla höga förväntningar.

• 2004 La Spinetta Barolo Campé
2000 gjorde barbarescobröderna från Castagnole sin första barolo i en nybyggd anläggning i Grinzane Cavour. Vi luktar på 2004 – och hittar en vinnare i en helt egen klass i kväll. Campé har en lite vresig men underbar doft, komplex och mättad, med kött och läder ovanpå rätt traditionella barolotoner av jordgubbssylt, körsbär och plommon. Dessutom kommer tjäran krypande, och en fantastisk blombukett med violer och rosor.

Trots en elegant lätthet är det ett jäkla drag i smaken. Och trots att den drogs upp dagen före är den länge rätt kärv och tjurig, men ändå härligt sötfruktig med jordgubbarna och körsbären från näsan. Löv och pinje ger mer barolocred. Ungt som tusan, men redan oerhört gott och på gränsen till drickbart med en tung köttbit. Det här är ändå en bit från Spinettas barbarescotrio, lite mer traditionellt i stilen och inte lika fruktdrivet. När det gäller fatdiskussionen har huset dragit ned på rostningen under 2000-talet, och jag tycker absolut att det har höjt kvaliteten.

”Not so bad”, säger Rivetti om 2004 Campé, slugt leende, och sätter italienskt rekord i nationalsporten falsk blygsamhet. Undrar vad den här kostar när (om? Kom igen nu, Enosvez… f’låt, Enjoy!) den kommer i butik?

Kvällen på snabbspolning för modernt stressade människor: Campé är en strålande barolo som hamnar på önskelistan så fort jag har sålt av en njure. Pin levererar igen och kommer god tvåa om man tittar på ren karisma. Och när barbarescosystrarna från 2005 kommer har jag fått lite bättre ammunition mot en väldigt dyr frestelse. Tack T för trevligt sällskap – det hade nästan känts löjeväckande att sitta där och sniffa mol allena.

//anders

2006 Pio Cesare Dolcetto d’Alba

maj 9, 2008

Häggen stormblommar på kvarteret Silverfasanens innergård. Årets bästa vecka är alltså officiellt här. Den obligatoriska omvägen genom doftvalvet på väg ut eller in gör mig gråtfärdig varje gång och varenda knopp i huvudstaden har exploderat som smatterband i majsolen. Tvivlare går tillbaka till den här posten för att åtminstone se häggen på bild.

I de lägena ska man inte överdriva och göra det svårt för sig. Amerikanerna säger det bäst: If it ain’t broken, don’t fix it. Köttfärssås med salamibitar och drag av ragú efter en sex sju små vitlökar, en halva av familjen Pios dolcetto i grytan och resten via kylen till bordet. Varm, mjukbärig och smeksamt kryddig doft, körsbärskärnor vid en solstekt gammal stenmur och lilla jordgubben på toppen. Samma oväntat gedigna smak som förra flaskan, men utan den lite överdrivna beskan. Bara perfekt kärnbitter och bärtonad dolcettofrukt med vårfrisk syra.

Enkelt, förnöjsamt, älskligt. Och in i minsta vinterdammigt skrymsle tillfredsställande.

//anders

2000 Roagna Barbaresco Pajé

april 30, 2008

Roagna non cambia. Så var det med det. Roagna ändrar sig inte. Ett familjemotto att tryggt hugga i sten, utan att oroa sig för om sten kommer att vara ett omodernt material om 50 år. Luca Roagna är född i september 1980 – familjens vinmakarfilosofi såg solljuset nåt sekel tidigare.

Det här är lite speciellt med mitt förhållande till Piemonte: Jag gillar både det gamla och det moderna. Jag kommer att köa för La Spinettas barbaresci på fredag (2004 Valeirano var förra årets kanske allra godaste vin), jag gillar fatlagrande producenter som Rivettibröderna, Scavino, Pio Cesare och Luciano Sandrone – men tycker inte ett dugg mindre om välgjorda nebbioloviner med de gamla idealen inväxta i väggarna för det. 2000 känns som en årgång man kan öppna nu även med traditionalister inblandade.

Pajé har vingårdsbeteckning helt enkelt för att alla druvor kommer från samma gård, men är husets normale. Nu pratar vi alltså maceration i bortåt två månader och tålmodig uppfostran i stora gamla fat, eftersom – say it with me – Roagna non cambia. Färgen är fantastisk: Lätt, omättad och brunorange, som 25 år gammal pinot. Och redan vid karafferingen doftar det vällagrad jordgubbssylt i hela köket.

I glaset är det översta lagret lösningsmedel, åt nagellack, aceton eller gammal amerikansk hostmedicin. Faktiskt inte ovanligt i B&B som inte fått fataromer. Under finns den underbaraste jordgubbstjära, och det är nästan så att Kungsholmen förvandlas till smeksamma kullar med små stenbyar och snömössade alper i bakgrunden. Läder, jordigt stall, någon färsk ört och rosor finns också. En klassisk, öppen och intensiv doft, med den där parfymerade känslan som ibland skiljer barbaresco från tyngre barolo. Man kan sitta hela natten och hundsniffa.

Men mat kräver ju att man dricker sitt vin. Det finns en intressant aspekt här: Man har 2008 vant sig vid att vin som doftar och smakar så mycket ska ha en tyngre fruktkropp. Ditåt har moderniseringen av vinvärlden dragit. Traditionell nebbiolo är ett undantag. Roagnas munkänsla är intensivt närvarande, men slank och mycket klassisk. Eterisk jordgubbssylt och syrliga slånbär dominerar med sekundära toner av tjära och läder bredvid. Tanninerna är finsandiga och kräver ingen masochism av mig, men möjligen av andra.

På minussidan är lösningsmedlen lite väl framträdande även efter några timmar, och hela komplexiteten från doften följer inte med in i munnen. Men vilket matvin – och det är kul att dricka historia utan att vänta 25 år.

//anders

2006 Pio Cesare Dolcetto d’Alba

april 7, 2008

Sådant är beställningssortimentet, som Fred Åkerström sjöng. Beställ en sak, få en helt annan. Upptäck inte bedrägeriet förrän du betalat och kånkat hem, kunde han ha lagt till efter andra refrängen.

Men. Med tanke på hur årgången fått italienarna att skjuta fyrverkerier och prata om 1997 väljer jag att korka upp i stället för att utöva konsumentmakt när det står 2005 i listan och 2006 på flaskorna. (Nu har de förstås uppdaterat…) Ett kraftigt år, en bergochdalbana med en rejäl indiansommar och löften om den första riktiga prestigeårgången på ett decennium. Mycket av allt. Dolcetto mognar tidigt och plockades före höstregnen, alltså rena charterresan med rejäla doser sol, frukt och alkohol. Hur gick det för Pio Cesare, då?

Doften är rätt sparsam men verkligen modernt högfruktig och parfymerad, åt det godistonade hållet men ganska ren. Röda bär, körsbärskärnor, lite örter och viss krydda. Inga spökfat att tala om, men lite bittermandel ändå, och en likörton som skulle påminna om La Spinetta om den vore 500 gånger mer koncentrerad.

Sedan händer något mystiskt.

Ni vet hur dolcetto känns igen på en trevlig beska framåt slutet? Charmigt och matvänligt. Allora; här har beskan blivit Göran Persson. Störst, först i kön och ska bestämma mest. Sötbärighet, körsbär, en aning jordgubb och några rosor finns där, men hukar i skuggan. Och förstås Cesarestämpeln: Solig bevuxen stenmur vid grusvägen.

Dessutom är vinet jordigt och har en örtig karaktär som påminner om grankåda. Eftersmaken är lite platt och saknar frukten, även om den växer under kvällen. Tanninerna är oväntat tuffa. Man tänker sig tjocka skal på de här druvorna – och det känns rätt ovant att längta efter lagring i dolcettosammanhang.

Till vitlöksgnuggade lammkotletter med citrondressade, frästa haricots verts är det förstås jättegott. Men jag blir inte riktigt klok på vad jag tycker om den där granbeskan. Prova och tyck, please.

//anders

2001 La Spinetta Barbaresco Starderi

mars 26, 2008

Jag vet. Förlåt. Det känns som att klubba nyfödda sälungar. Eller noshörningsungar, kanske. Högextraherad barbaresco från hyllade 2001 har ju knappt flyttat från vaggan till spjälsängen.

2001 La Spinetta Starderi

Men när lillebror dyker riktigt djupt ned i ymnighetshornet, och kommer upp med inte mindre än tre olika bitar av godaste hjorten, måste jag förstås gå med ficklampa och hjälm i garderoben jag också. Vigneto Starderi har rykte om sig att vara mest tillgänglig i barndomsåren av La Spinettas tre berömda vingårdar. Dessutom ser husets utvecklingskurvor inte ut som hockeyklubborna i resten av Piemonte – sex odrickbara år och sedan rymdraket mot stjärnorna. I stället smakar vinet relativt bra rakt ur buteljeringslinan och blir långsamt bättre. Det blir korkskruv utan bedövning för noshörningen.

Färgen är oerhört vacker på det där genomlysta sättet som nebbiolo och pinot har gemensamt. Med hjortracks på väg upp i temperatur doppar vi försiktigt näsorna – ni vet hur det känns när rädslan för besvikelse nästan gapar högre än själva förväntan. Och visst är det mycket ungt. Det doftar intensivt av ung körsbärsfrukt bredvid mörka skogsbär och en hustypisk och jättefin ton av hallonlikör. Bröderna Rivetti har ibland fått skäll som syndabockar för en överdrivet modern skola vad gäller chockfrukt och fatfrossa, men 20 månader på mellanrostat har bara givit Starderi en klädsamt återhållen fatton med drag av bittermandel. En aning lakrits och några blyga violer fyller i, och så en air av banan som faktiskt dyker upp ibland i modernt skuren nebbiolo.

Tannintandborstning? Nästan. Unga, sturska och självsäkra är de, garvsyrorna, men delikata för den som inte får ont i gommen, och den ljusnande framtid ska vi inte ens tala om. Smaken är mycket ung och rätt outvecklad men intensiv med fina syror och kryddbazaar. Fruktkärnan dryper av mörka bär plus hallon och lite plommon – jag tänker mer än en gång på moden fruktdriven bordeaux. Ett löfte om tjära kryper fram och inga tyngande fat står på fel ställe efter sex och ett halvt år. Eftersmaken är duktigt kärv, men med imponerande längd. Nebbiolo till storvilt är ta mej fan oslagbart.

Rätt eller fel att öppna? Fel fråga. Det är alltid rätt att öppna om man är välsignad med fler flaskor. Starderi 2001 är tydligt ung och visar inga som helst sekundärtoner än. Men nu har jag plottat in den på kurvan. Och till hjorttriaden – med vitlöksfrästa bönor och blodapelsinbéarnaise – som står upp mot tanninerna är det fantastiskt med sin unga frukt. Tänk nu bara om man hade karaktär och katakomber för att göra som La Spinetta säger och lagra den i 30 år.

//anders

PS: Dagens rubrik, från Radio Gotland på nätet: Kylan ett problem för öns vinodlare. På så vis.

2005 Pelissero Dolcetto d’Alba Munfrina

mars 20, 2008

Vi har slagit fast det här förut: Bästa botemedlet mot snöslask är hittepåsommar i form av dolcetto. Riesling är också rätt bra medicin, men passar sämre till rosmarinstinna, halloumispäckade köttbullar på pasta. Den här flaskan från Pelissero kostar 104 spänn i beställningssortimentet och får strålande 89 poäng av Galloni. Pratar vi kronor per poäng (dags att patentera begreppet KP-kvot?) lär 1,17 hamna högt upp i listan, även om Briccotondo har en egen klass i den tävlingen.

2005 Pelissero MunfrinaDoften är först ganska liten men växer till sig, trevlig och rätt tät med ganska mörk men lätt och sval bärfrukt. En blåbärston är väl det som går att isolera, bredvid sedvanliga körsbär med kärnor. En rolig detalj är det myskigt kryddiga inslaget, en djupare, mer egensinnig touch än vanlig fatkrydda. Lite jord och en aning skoputs toppar.

Smaken, då? Som blandsaft, fast på kart, säger L – som är stormförtjust förutsatt att hon har en köttbulle i munnen samtidigt, och rätt skeptisk utan. Munfrina är riktigt bra, men kräver nog både vana vid och faiblesse för dolcetto. Det är faktiskt enormt syrligt. Ändå finns tillräckligt med söt fruktkaraktär för att stå emot, och fruktprofilen är vansinnigt fräsch – vilket förstås ger lite färgmättnad åt sommarillusionen. Lätt i munnen och bara 12,5 procent alkohol, men skaplig kropp för en dolcetto. En liten angenäm beska finns förstås också, och lite jord och örter, innan eftersmaken drar iväg åt blåbärsskogen igen. Rent och snyggt, klassiskt och välgjort; man anar moderna metoder men inte moderna ambitioner.

Slutbetyg: Absolut i klass med Pio Cesare, kanske till och med bättre för den som gillar en traditionell stil. Betydligt bättre än Altares mycket dyrare vin. Och ett bra köp som trädgårdsvin inför EM-sommaren.

//anders

2000 La Spinetta Pin

februari 12, 2008

Inga aromatiska fatskyar. Ingen bittermandel. Ingen eterisk hallonparfym.

Och inte minsta noshörning någonstans.

Man får vara bra klyftig för att ropa La Spinetta när någon lurig jävel ställer fram gammal Pin i blindprovning. Den som har druckit Gajas Sito2000 La Spinetta Pin Moresco någon gång känner däremot igen sig. Följaktligen blir man inte heller besviken trots att vinet inte är vad man väntade sig.

Pin var framför allt L:s favorit under vårt sommaräventyr på La Spinetta, på den svårnavigerade kullen i Castagnole Lanze i juni. Stefano Mazzetta insisterade på att illustrera hur små skiftningar i druvblandningen gav årgångarna olika karaktär och öppnade flaska efter flaska. För att sedan slänga med den här som en reklam-t-shirt när vi åkte, trots att vi flög Ryanair och kunde köpa pinsamt lite av honom. Det är ändå en 30-eurosflaska. La Spinettas goodwill hos oss är nog att köpa en mindre vingård för.

Pin var Spinettabrödernas far, den gamle patriarken Giuseppe Rivetti. Årgång 2000 innehåller fortfarande runt sex procent cabernet, sedan plockade de bort den komponenten och nöjde sig med barbera och nebbiolo. Glasen ger först en intensiv barberadoft, den där sorten som ambitiös plantering, bra extraktion och några års lagring ger: Den drar nästan åt skoputs eller ofarliga lösningsmedel. Kärnbitter körsbärsfrukt är hjärtat i doften, med nyanser av läder, tjära och jord bredvid, och en ovedersäglig svartvinbärston. Frukten lägger på sig rondör och sötma i karaffen.

I munnen är det lätt och friskt, gammaldags ung barberakaraktär trots bordeauxskvallret. Körsbären har riktigt mycket kärnor och eftersmaken är nästan besk på riktigt. Utan rejäl luftning och rejäl mat till är det lite obalanserat och dessutom en smula glest i mitten, men det rättar till sig. Husets vingårdsbarbera är bättre, för att inte tala om barbarescotrion, men Pins lite tuffa och oborstade charm gör den ganska oemotståndlig.

//anders

1999 Scavino Carobric

januari 21, 2008

Obalans har rått i mitt liv på sistone. Jag har ofta tänkt på Barolo, jag har pratat om nebbiolo som min absoluta favoritdruva, jag har livligt diskuterat de små byarna och deras obändiga viner – men jag har inte druckit dem på onödigt länge. Ordnung muß sein.

1999 Scavino CarobricDet tar flera dagar att vrida nacken av korkskruvsångesten, men jag är till slut för nyfiken på var Carobric står efter åtta år. Snabbt i karaff innan jag kommer på andra tankar. Scavino gör som ryssarna och smäller ihop de tre vingårdarnas första stavelser till en uttalbar förkortning: Cannubi, Rocche di Castiglione och Bric dël Fiasc blir Carobric. En sådan cuvée ger ofta bättre möjligheter att hantera svåra år. Å andra sidan argumenterar många för att 1999 är underskattat i Piemonte.

Nå, nog med teori och rakt på kärnbudskapet: Det här är en enastående upplevelse. Doften är så rik och intensiv att huvudet börjar snurra, och då menar jag inte välkammat hänförd yrsel – tänk Linda Blair i Exorcisten. Moreller, torkade jordgubbar, körsbärskärnor, bittermandel, anis… lite löv och tobak i bakgrunden. Och så, medan vi sätter i oss rådjuret och schalottenlöksmarmeladen, tränger sig tjäran fram mellan bänkraderna och sätter sig ogenerat mitt i salongen. Jag älskar den där tjärdoften som aldrig blir så intagande som i barolo.

Smaken är lika bedövande intensiv, högextraherad och tjock men inte inställsam eller syltig, med lite tobak i eftersmaken. Enrico Scavino drar åt det moderna hållet, framför allt med tanke på extraktionen och faten, men detta är bona fide barolo.

Vinet är absolut inne i sitt drickfönster – men lika absolut inte uppe på toppen. Ungdomen talar framför allt på två sätt: 1) Frukten har samma karaktär av nykrossade bär som ung port, och 2) man ska tillhöra dem som gärna äter tanniner till frukost för att få ut max av Carobric i dag. Som jag. Tanninerna biter ifrån som ett lejon, men smakrikedomen runt omkring hanterar dem galant. Ett lysande viltvin. Ännu godare om fyra år, när garvsyran givit plats åt mer mognadstoner och komplexitet? Jag tror och hoppas det.

Är det oseriöst att på stående fot utse en kandidat till årets topplista redan i januari? Å andra sidan har väl bordelaisarna pratat om århundradets årgång flera gånger sedan millennieskiftet.

//anders

2005 Pio Cesare Dolcetto d’Alba

januari 10, 2008

Evigt enstaka plusgrader och outtröttligt regnslask får Stockholm att kännas som en mycket raffinerad, skandinavisk version av någon lägre krets 2005 Pio Cesare Dolcetto d’Albahos Dante. Här hamnar allehanda sybariter och lättingar för att sona sin eländiga längtan efter vin och kärlek, in saecula saeculorum. Man får erkänna att det är mer finessrikt än glödande tänger.

I ett desperat flyktförsök plockar vi fram vårt somrigaste röda och steker lammkotletter med en liten brinnande buske (förlåt frossandet i gammalkyrkliga bilder, men den här var svår att komma runt) av konjaksdränkt rosmarin ovanpå. Pios Dolcetto är ganska mörkt röd, och syrligheten anas redan i näsan, med en okontrollerbar salivavsöndring som följd. Det är en varm, kryddig, attraktiv och charmig doft, med den där dammiga sommarvägen som husets viner så ofta har. Fina körsbär agerar fruktkärna, med lite rosor, sötlakrits, något björnbär och en liten vaniljton.

I munnen är vinet medelfylligt, torrt och extremt läskande, rättframt och lätt så att man vill klunka i sig hela glaset på en gång. Förutsatt att man gillar syrorna – L skrynklar ihop hela ansiktet innan hon får lamm till, medan jag kämpar för att ha något kvar till maten. Eftersmaken har lakrits och körsbärskärnor; syror snarare än tanniner håller ihop säcken, men strukturen finns där. Det enda som saknas är 25 eller 26 grader, ett platanskuggat bord på en piazza i en piemontesisk avkrok och några korvar som rört sig inalles 75 meter i sina liv, från slaktaren till krögaren. Ska det vara så mycket begärt?

Några reflektioner: 1. Man kan argumentera för att det smakar mer Pio Cesare än Dolcetto d’Alba. 2. Rosor och snår mot en solstekt stenmur vid landsvägen börjar bli ett referensintryck för Cesares stil. Slår ned som en blixt i doftminnescentrum. 3. Det är dags att slå fast att den här flaskan var ett måndagsexemplar, drucket en tisdagskväll. 4. Jag kan inte begripa att vinet, såvitt jag kan hitta, aldrig har sett ens använd ek. Fem månader på ståltank. Och likväl rör hon sig…

//anders

2004 Sandrone Barbera d’Alba vs 2005 Neudorf Tom’s Block Pinot Noir

november 12, 2007

Efter La Spinettas Bionzo och Gallina från 2004 och gammal Bricco dell’Uccellone går vi till nästa färgglada stånd på det moderna barberatorget. Sandrone B/Alba 2004Vi steker vildandsbröst rosaröda, trycker i pinsamt mycket smör och parmesan i en svamprisotto och längtar tillbaka till juni, när vi drack Sandrones 2004 för 20 euro och lite växel en kväll i Barolo.

Luciano Sandrones anläggning, precis nedanför kullen ett stenkast från byn, är en av de nyresta blandningar av semestervilla och tomteverkstad som är byggda för att vinmakaren ska kunna vara noggrann med alla detaljer. Den är faktiskt rätt vacker, och personalen får något stolt i blicken när de visar hur det blivande vinet flyttas med tyngdkraft längs hela kedjan i stället för att pumpas. Någonstans står det nog en massör beredd att skämma bort nebbioloklasarna lite extra. Och även om Sandrone har fötterna i modernistlägret i Barolo vill han hela tiden understryka traditionerna – säkert delvis för att kunna sälja vin till båda lägren.

Sandrone+NeudorfHusets barbera är mörk och tung i glaset med violetta reflexer. Doften är riktigt explosiv: Oblyga fat, choklad en masse, skoputs, ett slags halstablettarom och kryddor som nästan drar åt glögghållet. Stadiga syror och en snygg lätthet gör vinet fräscht och läskande i munnen, med en tät kärna av körsbärsfrukt. Modernt och internationellt, men inte klumpigt eller uppblåst, och utan att stänga in sin piemontesiska karaktär i garderoben. Jättegott till anden och den feta risotton.

Vi testar en nysläppt nyzeeländsk pinot bredvid. Neudorfs Tom’s Block från 2005 öppnar med en stor, tung doft med kittlande frukt, men också en del fat Neudorf Tom’s Block 2005som inte har hunnit sjunka in riktigt och en eldighet som jag inte riktigt gillar – 14,5 procent är svårt att hantera snyggt. Pinotkryddan finns där, lite svampig undervegetation, och med tid i glasen lite örter och granskog. Ännu senare kommer en kul exotisk sky – jag skriver litchie med ett leende – och tyvärr en biton av brända tändstickor. Översvavlad? Vatten på kvarnen för skruvkorkshatarna? I munnen är vinet stort och alkoholtungt med lite väl mycket restsötma, lång eftersmak, körsbär, plommon och mycket finkorniga tanniner. Okej till maten, men för sött och oelegant för mig och får definitivt stryk av Sandrone. Jag ska vänta ett tag på nästa och se vad som händer. Betydligt kunnigare människor än jag har hyllat ambitiösa Neudorf, så något mer måste väl finnas där.

//anders

2006 Braida Brachetto d’Acqui

november 2, 2007

Udda fåglar piggar alltid upp livet lite. Brachetto dricker åtminstone jag inte varje dag, eller, okej, det är första gången. Förutsättningar: Rött, lätt 2006 Brachettomousserande vin från Astitrakten, jäst på ståltank, med ynka 5,5 procent alkohol och resten av sockret kvar i flaskan. Brachetto är druvan bakom appellationen, som faktiskt är en DOCG. Känns som ekon från en tid när vinodlare måste se till att framställa allt som kunde tänkas behövas för husbehov. Vi tar chansen att dra ur korken – med korkskruv, inga champagnekorkar här inte – när vi har gjort mangosorbet till årets sannolikt sista jordgubbar, marinerade i portvin med tahitivaniljstång.

Strawberry, meet strawberry. Bredvid den dominerande doften finns två tydliga sidekicks: Passionsfrukt och bananyoghurt. Samt en gnutta fläder och blommor åt roshållet. Det känns oväntat med så udda dofter när de ändå är så få. Jag menar, bananyoghurt, kom igen… men tonen är supertydlig. Vinet är mycket sött i munnen, med bara lätt mousse, och vi är glada att vi tog det direkt ur kylen. Mer syra hade behövts för att göra det till riktigt uppfräschande sommardricka, men det funkar bra till en så lätt dessert som en sorbet. Riktigt bra, faktiskt.

Lättdrucket är inte ens halva förnamnet och flaskan försvinner blixtnabbt. Å andra sidan får man i sig mer alkohol av två bärs.

//anders

2004 La Spinetta Barbera d’Alba Gallina

november 2, 2007

Noshörningsdags igen! Lillebror har tagit sig de 40 milen till Kungsholmen med fästmö, brorsonen Arvid och en stor kylväska med vilt ur 2004 Gallinadet västgötska ymnighetshorn jag ibland vanvördigt kallar frysbox. Vi tänker tillbaka på 2004 Bionzo och drar tacksamt korken ur systervinet Gallina från samma år till racks och kotletter från ett rådjur.

Fokus ligger tydligt på hallonfrukten i näsan, med svartvinbärssaft, körsbär och körsbärens kärnor på det där björnklistiga sättet. Okej då, bittermandel om vi pratar allvar. Här finns lite blåbär och dessutom en oväntad ton som L sätter fingret på: Den typ av melon man hittar i godis eller glass. Doften är lite het och lite kantigt fatig, men mångbottnad och kryddig, och skulle man välja med näsan slår den nog punchern Bionzo.

RådjursracksMen i munnen händer inte det doften lovar. Det smakar sött av körsbärsmarmelad, men här finns också en lite udda beska som känns överextraherad. Frukten står inte riktigt upp mot alkoholen och syrorna som stagade upp Bionzo är inte där. Hm. Jag tror nog att lite längre lagring får vinet att blomma ut, men några nya syror lär knappast uppstå i min garderob. Vi håller tummarna för nästa flaska och skriver rådjur/vildand 2008-2009 på den.

//anders

2004 Château Kirwan (och 2004 Pio Cesare Langhe Nebbiolo)

oktober 28, 2007

I snart två veckor har svenskarna kunnat dricka bordeaux från 2004 utan att resa utanför 50-skyltarna. I snart två veckor har alltså framför allt Finare & Vinare tryckt i sig Médoc’s finest som om det vore päronfestis. Förutom 2004 Château Kirwanläsupplevelsen – bordeaux by proxy är också bordeaux – är insatsen ovärderlig för oss andra, som har lite för få flaskor för att våga ta livet av dem i jakten på en känsla för hur långt de har kommit. Men man kan inte bara åka snålskjuts. Quid pro quo, som Clarice Starling sade. Vik hädan, korkskruvsångest.

Dödskallefjärilen landarChâteau Kirwan, tredje cru från Margaux som Decanter hissade i sin genomgång av västra strandens nollfyror. Rädslan att bli besviken sköljer över mig när jag sätter i skruven. De här flaskorna har ju släpat en sådan barlast av spänning och förväntan med sig. Och så – med första aningen ur flaskhalsen kan jag slappna av och alla spjällen i näsan åker upp på maxdrag.

Vilken doft… Direkt ur glaset en tät, härligt öppen och elegant parfym av svarta vinbär och mandel åt det aromatiska bittermandelhållet, nästan lite blommigt. Inte alls farligt fatigt, desto mer aptitretande kryddighet som gör det svårt att slita näsan ur glaset. Fräscha hallon och körsbär ovanpå, aromatiska övertoner, en aning blyertspenna, lite saltlakrits och en liten animalisk touche. Och hela tiden denna vidunderligt rena frukt med sina skarpa och genomtänkta konturer. Snyggt, snyggt, snyggt.

Vinet är förstås lite mer knutet i munnen än i näsan, med härlig syra och mjuka, finmaskiga tanniner. Som att hålla kikaren bak och fram och titta på doftspektrumet – dofterna har bara inte runnit ut i kanterna på smaken än. Utan erfarenhet av gammal Kirwan känns framtiden so bright, I gotta wear shades. Ett av årets allra bästa viner på Creutzgatan. Varför, varför beställde jag bara tre flaskor? (För att plånboken inte räckte längre, förstås, men tankarna snurrar ändå.) Kirwan har fått en del kritik för att ha rollandiserats och kapat sina rötter, men vinet känns absolut inte fjäskigt, bara rent och välgjort med fötterna i sandjord och grus på Cantenacplatån. Hela tio procent petit verdot, läser jag, med den lätt memorerade formeln 40/30/20/10 (cs/m/cf/pv).

2004 Pio Cesare Langhe NebbioloFlaskan tar slut alldeles för fort till köttfonduen och vi söker tröst hos en gammal vän: Pio Cesare Langhe Nebbiolo från 2004. Det är fortfarande svårt att fatta att det här vinet säljs för en hunka på Systembolaget. Strålande doft med körsbär, lite tjära, nyponsoppa och rosor vid en dammig stenmur. Härliga egensinniga tanniner precis som jag vill ha det, stramt och snyggt i en klass långt över sina 102 kronor. Snälla, snälla Pio Boffa, fortsätt att skicka vin på den här nivån till monopolet utan att dubbla priset. Snälla.

*

PS. Obegripligt nog prickar vi samma helgmeny som Finare & Vinare igen (fast de var givetvis snabbare på att skriva av sig). Kom igen nu. Var har ni gömt mikrofonen?

2005 Pio Cesare Dolcetto d’Alba

oktober 12, 2007

Fredag eftermiddag och kvick after work (hennes work, inte mitt – jag jobbade som bekant till två i natt och sedan blev det helg) med min gamla vän som just kommit hem från sin bröllopsresa. Vi slinker in på nyöppnade Pontus och hittar ett kök som inte har öppnat och en drinklista med lite vin i ena hörnet. Inga långa listor, men å andra sidan hälls allt sympatiskt nog på glas.

Jag tänker på Frankofilen som just varit i Rom och badat i dolcetto och hugger på Pio Cesares version från utmärkta 2005. Doften är rätt knuten och tydligt körsbärsdominerad med någon jordgubbston. I munnen är det en dolcetto av det lättare slaget; vissa producenter har börjat vinifiera i en lite fylligare stil, men Pio Boffa verkar inte vara en av dem. Körsbären regerar med en fin kärnbitterhet, bra syra och lite peppar, men två saker stör: Dels en lite onödigt söt ton, dels en uttorkande träig förnimmelse som jag inte begriper vad den har i en dolcetto att göra. Har ni någon gång råkat slicka av en sån där träspatel som man ibland får att röra om i pappmuggskaffe med? Well, there you have it. Såvitt jag kan hitta har vinet fått fem månader rostfritt och inget annat, så träspateln måste komma från kärnor och stjälkar. Eller?

Men jag gillar Pio – Barolo 1999 till kaninen på la Cantinella i Barolo i somras får mig fortfarande att dregla – och tänker ge hans dolcetto en chans till. Då gärna betydligt svalare än dagens rumstempererade flaska. Lite lagring vore också av godo; det känns lite märkligt för ett så lätt vin, men kanske något att vänja sig vid när det gäller dolcetto. Det vore kul att läsa vad andra tycker.

//anders

2000 Braida Bricco dell’Uccellone

oktober 6, 2007

En bra vecka, får man säga. Uppsalavännerna hittar samma fredagskvällslucka som vi och tar tåget söderut till rådjursrostbiff och risotto med en liten rådjurscarpaccio vid sidan om. Vi passar på att ta 2000 Bricco dell’Uccellonefram gamla älsklingsvinet Bricco dell’Uccellone från 2000, som vi fyllde på förrådet av (för lite, förstås) vid besöket hos Braida i somras.

Giacomo Bologna får mycket credit för att ha lyft barbera från mjukt vardagssörpel till ett vin Piemonte satsar på. Allt bättre lägen som nebbiolo tidigare haft monopol på har ägnats barbera, samtidigt som vinmakare satsat på andra tekniker för att göra seriösa och större viner av den. Välrenommerade producenter skyltar gärna numera med sin bästa barbera – och tar betalt för den. Uccellone i årgång 2004 som kom till SB i mellansläppet kostar numera nästan 500 bagare och börjar bli ett tveksamt köp, till min stora sorg.

Men för mig är varma 2000 Bricco dell’Uccellone när den är som bäst. Enormt kryddig och tät doft, med stall, läder, lakrits och lösningsmedel bland alla körsbär, härligt degenererad frukt, ett lyxigt förfall, som när jordgubbarna är som allra godast just innan de blir oätliga. Elegansbefriat, men inte på det syltiga viset. Fin syra och kropp i munnen, med lång och generös eftersmak. En skamlös scandal beauty. Vi sniffar, ler och sniffar och glömmer nästan bort rådjuret.

*

Uppvärmningen med 1998 Dr Pauly-Bergweiler Erdener Treppchen Auslese är lite av en axelryckning. Som så ofta är priset tilltalande, och för oss som gillar rieslingbensin finns det gott om den varan, men de nödvändiga syrorna som ska vara en frisk överraskning i den söta äppeljuicen saknas och det blir mest jolmigt. En flaska kvar och vi hoppas på flaskvariation.

Update: Det var visst fler som kombinerade rådjur, risotto och Piemontes finest i helgen. Spooky.

//anders

Noshörningen och vildanden

oktober 4, 2007

(eller 2004 La Spinetta Barbera d’Asti Superiore Bionzo)

La Spinetta i lilla Castagnole Lanze i Barbaresco var vårt mest underbara och frustrerande besök 2004 Bionzounder minisemestern i Piemonte i juni. Ensamma på gården fick vi två timmars ren kvalitetstid med vinmakaren Stefano Mazzetta och en allt längre rad flaskor från en av regionens mest spännande producenter. Att inte längre kunna stuva ned 25 dyrgripar i handbagaget, le ljuvt mot flygvärdinnan och låtsas att väskan innehåller en bok och en tandborste innebär prövningar av bibliska proportioner när man ska välja ut åtta flaskor. Från La Spinetta, Braida och Sandrone. Suck.

Vi blev rätt golvade av den vilda, upphetsande doften från Bionzobarberan. Men 2004 Barbaresco Valeirano är ett av de godaste viner jag någonsin smakat på. Följaktligen fick Bionzo stryka på foten i Castagnole, men jag lade vantarna på två stycken i december i fjol när några lådor kom in på Regeringsgatan. Nu ska vännerna byta Abrahamsberg mot Afrika och det känns som ett bra tillfälle att sätta skruven i en noshörning.

Det finns en lång rad skäl att tycka om min lillebror. Jaktlicens och givmildhet är två av dem. Vi dyker ned i frysen och hittar två vildänder, plockade och färdiga med filéerna kvar på skroven, och en påse av fjolårets svarta trumpetsvamp. Rosaröda skivor av fågeln får sällskap av svampsås med portvin och körsbärsmarmelad i, och ett grovt mos på mandelpotatis, persiljerot och skockor med getost och rosmarin. Vildand är ett lustigt djur, med en vild inälvssmak som ligger närmare älg än anka. Memo till lillebror: Bara en stackars fågel kvar i frysen.

Bionzon exploderar i näsan. Det är lustigt: Husstilen är så tydlig att man nästan börjar skratta, men inte är det lättare att beskriva den för det. Få producenter jag har mött har så tydliga signaturer, och det känns som om det sitter mycket i fatbehandlingen. Frukten är intensiv och påträngande med övernaturligt tydlig svart vinbärssylt. Parfymerade drag av körsbärslikör och hallon finns där också, med toner av bittermandel och mandelmassa och en exotisk, förförande kryddmarknad med nejlikor och annat.

I munnen består superfrukten, och om vinbärsdoften luddade till ursprunget lite skingras dimmorna när man knappt hittar några tanniner alls. Syran håller det mesta på plats. Oväntat nog, får man säga: Bionzon använder alla cylindrar den hittar och lånar några extra av grannen, och det funkar. Definitivt för mycket för somliga, framför allt likörfrukten kan nog upplevas som lite klistrig. Vi älskar det, trots min gamla dragning till traditionella producenter i B&B.

Gränsen mellan kitsch och vågad design är hårfin och lindansen kräver skicklighet på Rivettis nivå. Jag kommer att tänka på Ridgevinerna där Paul Draper lockar fram parfymerade fruktskyar utan att tappa elegansen, även med en syltburksdruva som zinfandel. Snart ska vi ta Bionzos systervin Gallina, som tar det lite lugnare i svängarna.

*

PS. Först nyss såg jag draghjälpen från Finare Vinare i det uppdaterade inlägget om Lundgrens Lager. Tack kära ni.

Update: Läs vad F&V tyckte om Bionzo här. Nu när jag skrivit av mig mina egna intryck kunde jag ta en titt. Liknande analys, olika utfall, ungefär.

//anders