2005 La Barroche Pure

Två timmar till elektriska stolen. Vad kräver du på tallriken?

Det är ju en bit från San Quentin och mitt förbrytarregister är lite färglöst. Men den dagen är det nog bara för delstatskriminalvården att packa sig iväg till Vänersborg och förmå lillebror att såga t-benstekar av Kobergshjorten. Och inget snålande med fettkappan, goddammit.

hjortentrecote-20090117

Så när trehektoskolosserna dyker upp ur den besökande duffelbagen (utan delstatlig inblandning) är det dags för Julien Barrots toppflaska från 2005 att dyka upp ur lådan. Lufta i ett dygn, eller varför inte tre veckor, hälsar Barrot via Finare Vinare, så det blir sneak preview kvällen före. Doften ur den nyhällda karaffen är det bästa med hela tjuvprovningen: Den renaste av parfymer, lätta eteriska toner som tar sig ända upp ur djupet medan de tyngre 2005-la-barroche-pureångorna blir kvar. Så här kan hundraåriga grenachestockar ställa till det. Unga bär; jordgubbe, hallon med en mörk nyans, nyplockade röda vinbär; Yoplait framboise; lakrits förstås, och en antydan från djurriket. De första centilitrarna i munnen ryms i ett ord: Närvaro. Man märker knappt att man redan har svalt.

När viltfonden blivit sås och innertemperaturen kryper uppåt har ett dygn i karaffen renodlat bäraromerna till raffinerad hallon- och jordgubbssylt. En rejäl skvätt kirsch har krupit fram, bredvid örter, lakrits, pinje och en liten korv. Ändå är skillnaden häpnadsväckande liten – jag menar, vad hände sist du glömde en karaff framme över natten?

Munkänslan är inte tung – det är ändå Châteauneuf, detta – men fet som ett gödsvin och så dominant att den hade knockat det mesta du kan tänka dig i matväg. Alltså en kalasmatchning. Intensiteten är episk. Örtigheten är så tung att den snuddar vid Gammel Dansk. Antydningar av cassis och portvin tassar in bland de röda bären och frukten smeker verkligen tungan. Från klagomuren: Hettan från tokigt mycket alkohol känns på ett sätt som de här vinerna brukar klara sig undan (och svalka hjälper inte). Dessutom hamnar de där eleganta balettdansöserna i ljusa bärdräkter, som jag tycker så mycket om, under ångvälten just nu, och helheten tjänar inte på det. Kan den obalansen faktiskt antyda början till en tunnel? Och så var det det där med syra…

Så om vi måste jämföra vinner den ljuvliga nollfyran på poäng här hemma; den passar helt enkelt mig bättre. Just nu. Men då ska man komma ihåg att den var ett under av drickbarhet, med årgångens charmiga fräschör, medan det här vinet är ett vrålande hästkraftpaket som inte ens ser de där dansöserna förrän de tryckts ned i asfalten. I sinom tid kan det bli legendariskt.

//anders

PS: Finare Vinare har skrivit det mesta om Pure och Julien Barrot, så jag behöver inte upprepa all bakgrund. Leve internet.

PS 2: Robert Parker satte 96 poäng, men så fort han fick lite käk till blev det tre inofficiella hundrapoängare i Hedonist’s Gazette. Apropå hur man förhåller sig till vin, med laboratoriet i ena ändan av skalan och skratt, levande ljus och rosaröd hjort i den andra. Tro inte att något är självklart här i världen.

Explore posts in the same categories: mat, vin

Etiketter: , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

12 kommentarer på “2005 La Barroche Pure”


  1. Oooohhhh sweeeet pleasure! Vi kan bara instämma i allt du skriver. Rysardoften ur karaffen, check. Yoplait Framboise, super! Ångvältskänslan, absolut. Nollfyran mer drickvänlig idag, check.

    T-benstek på hjort vore fantastiskt att få prova någon gång, helst utan enkelbiljett till elfåtöljen…

  2. Henrik Says:

    Sådärja, det tog inte lång tid av 2009 innan det var dags. Tänk att jag – trots den där etiketten – inte hann med 05:an hos Bristly.
    Trots en och annan invändning låter du som om ångvälten kommer att räta upp sig och bli en öm och lycklig partner till dansöserna, va?
    Jag måste erkänna, jag tycker att det låter svårartat gott redan och den där T-benshjorten ser fabulös ut.
    Hmm, Röda räkan där, Pure 05 här. Garderob beware!

  3. anders wennerstrand Says:

    Sweeeet pleasure, indeed. Elegans är helt enkelt inte det här vinets raison d’être, medan nollfyran är mitt i prick för mig utan att vara kraftlöst. Det ska bli sjukt spännande att se vad det blir av den här potentialen. Eftersom syran inte lär uppstå får man hoppas på hedonistisk sylt med sekundäraromer. Vore jag en ost darrade jag vid tanken…

    Be slaktaren att spara nästa hjortrygg i stället för att stycka till filéer och sadel. Och så bara såga tvärs över. Tjockt. Bryn på i panna och låt gå klara i ugnen.

    Henrik, bara att beklaga, men Gabriel verkar ha ett fint grepp om sin allokering trots trycket i världen, så häng i bara. Din fråga råkade jag nog svara på ovanför, tror jag. Årets räkfrossa stod jag över och åkte västerut i stället, inte utan saknad…

  4. Frankofilen Says:

    Jag noterar ditt Caveat Emptor…
    Oh, who am I kidding, jag är så sugen på att korka upp så det är löjligt. Gissar att jag kanske gillar ångvältskrossade balletdansöser mer än du och bortsett från lite ungdom och alkohol låter det precis så fantastiskt som man hoppas. Och blev det inte väl mycket luft ändå? ;-)

    Fast frågan kvarstår förstås – vad skulle ni korka upp där i cellen när guvernören gjort sig oanträffbar? Något ni redan druckit och vet att ni gillar eller något helt annat?

  5. anders wennerstrand Says:

    Caveat emptor är mitt mellannamn, vet du…

    Klart man kan dra en kork! Lite beroende på hur många man har, och hur ångvältade man vill ha sina dansöser, och hur mycket omvärlden tjatar för att den är sugen på att läsa vad du tycker. Fast 2004 är ojämförligt mycket godare just nu. Jag har fått för mig att den här kan bli en steroidvariant av din ljuvliga 2003 Les Cailloux med tiden och har lagt in en punkt om det i min aftonbön.

    Den frågan, ja – jag styrde runt den för att posten inte skulle bli ohanterligt spretig ;-) Min nervösa natur säger repris på favoritvin, för att inte sluta sitt liv med en rejäl besvikelse. Fast det är klart, hur besviken blir man när den inte levererar…

  6. Frankofilen Says:

    En fadd, blaskig 2002 Redigaffi när man kunde ha klunkat 1947 Cheval menar du? Jag tror att i detta speciella läge kan det vara på sin plats med ett litet gaaaahhhhh… ;-)

    Är 2005 Pure en steroidvariant på 2003 Cailloux finns det ju än större anledningar att dricka upp nu snarare än sedan… Ja, jag skall. Snart.

  7. Henrik Says:

    Hmm, det här är ju en av de eviga frågorna … Absolut värt ett par gaaaaahhhh!!
    47 Cheval Blanc?
    85 DRC? Och tar man då 100-poängaren Richebourg eller 99p RC som ändå är mer exklusiv?
    00 Margaux, 00 Latour? Gaja Sori Tildin 90? Redigaffi 97? Valdicavas Brunello från 01? Cuvée da Capo 00? Sine Qua Non? Och tar man då grenachen More than just a number eller Heart Chorea?
    Krug 47 känns kanske lite frivolt, givet läget, va?
    Sedan ska man ju då välja moget eller ungt och däri väga in risken för korkskador och för tidig död.
    Jag tror, obs tror, att jag skulle gå på DRC – varför inte till en T-bone på hjort.
    Den enda repris jag kan tänka mig är Chateau d’Yquem. För många år sedan jobbade jag på en krog där det kom in en man och en kvinna för att fira, typ, en lottovinst. De nekade sig ingenting och tog givetvis d’Yquem till desserten. De orkade dock inte med hela halvflaskan utan skickade ut resten i köket som dricks. Minns ej årgång, men tidigt 70-tal och hade dussinet år på nacken.
    Den dagen förstod jag att vin kunde vara något mer.

  8. anders wennerstrand Says:

    Jag tror egentligen att det kan vara dags att sluta noja över besvikelser i det läget ;-) Men Yquem på väg in i evigheten känns ju kongenialt på något sätt. Och det mesta blir ju en fest med gammal Krug…

    FF, de är väldigt olika. Men eftersom jag har fått för mig att mitt drömscenario för utvecklingen hos 2005 Pure är åt det håll där frukten blir mjuk och överjordisk sylt, och en dröm till ost, så kommer jag hela tiden att tänka på din utmognade Les Cailloux trots att det här är några planeter större i växten.

  9. Des Bons Vins Says:

    Provade 06:an av Pure idag. Sjukt mycket medicinalväxter av det eteriska slaget o doft och smak. Stundtals en så’n bedövande frisk känslai munnen att det var som en fisherman’s friend. Min första Pure, inte såld.

  10. anders wennerstrand Says:

    Jag anar att medicinalfloran är samma karaktär som jag upplevde som stark örtighet – Gammel Dansk är faktiskt ingen metafor, jag tänkte verkligen på sådan. Jag har inte provat nollsexan, men grannbloggarna verkar ha gått igång mer än du. Fast 2004 förblir måttstocken än så länge.

  11. Des Bons Vins Says:

    Ja, jag tror att det är örtigheten som vi antingen upplever annorlunda, eller så är den lite annorlunda från de två årgångarna. Men en kommentar bredvid mig var ”jägermeister”. Så vi är alla inne på samma spår verkar det som.

  12. anders wennerstrand Says:

    Årgångarna kan såklart spela in, särskilt när en är en sådan stridsvagsnsårgång som 2005. Men jag tycker att vi är helt överens och möjligen bara använder personliga ordval. Nu blev jag nyfiken på att prova en liten nollsexa…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s