2004 Domaine la Barroche Pure

Ty den som har, åt honom skall varda givet. Julien Barrot är 28 år gammal – och håller på att lägga vinvärlden för sina fötter. Robert Parker höjde nyss betyget för 2005 La Barroche Pure till klingande 100 poäng, om än i inofficiella Hedonist’s Gazette. Grannbloggarna som tittade in i somras berättar att den jäveln dessutom är oerhört charmig. Och snygg.

Men okej, etiketterna är faktiskt ganska räliga.

Pure är alltså en twentysomethings försök att krama essensen ur Châteauneuf. Med hjälp av hundraåriga grenachestockar utan komplementdruvor. Rubriken Quintessence of a soul på baketiketten har lite för mycket av kristaller och delfinsång över sig, men jag fattar vad han vill. Och jag har länge sett fram mot att prova vinet.

Färgen: Ganska ljus, lätt röd. Sedan ned med näsan. Sedan stannar klockorna.

Vardagsrummet fylls av jordgubbar och hallon med sanslös närvaro och finess. Det här är Platons idé om skogshallon. Plocka ett i skogen – och det behåller inte den här fräschören i tio sekunder. Bland de första topptonerna finns lika nyplockade körsbär. Skulle man stanna här är det läskigt mycket som pekar mot moderna pinoter från, säg, Nya Zeeland eller svalare delar av Kalifornien. Eller Platons idé om dem, då.

Men man behöver inte stanna där, och det kommer så mycket mer, och vinet rättar in sig i châteauneufledet. Längst fram i châteauneufledet. Örter i massor. Tydlig lakrits, som späd fänkål. Pinje och en viskning av tobak. Rått kött kryper sakta fram; grillat kött ännu senare. Allt mer av den speciella senigt animaliska känsla som Châteauneuf är ensamt om. Och så en svag parfym av något som liknar passionsfrukt. Det här är ju sjukt bra.

I munnen är vinet lätt och elegant, med en fantastisk närvaro som tar andan ur en. Visst, jag hör också panegyriklarmet tjuta, men vad ska jag göra? Femton procent alkohol är som borttrollade. Vilken balans, vilken koncentration, vilken lätthet. Vilket superbt öga för detaljer.

De platonska hallonen och jordgubbssylten står fortfarande i centrum, men har fått en överrock av lakrits med en liten sälta. Jag hittar apelsinskal också – jag älskar citrustoner i rejäla röda viner. Smaken glider fram utan svackor till en lång ringande eftersmak med örter och lakrits bredvid något som får en att tänka på skogen. Tanniner och syror: Se kapitlet Balans. Det vore spännande att få den här med lite ålder på, men den är så galet god i sin nuvarande fas att jag tvivlar på att den överlever.

Det här är en ny front i Châteauneuf för mig. Jag kommer inte att överge gamla brettdoftande hästtäcken. Men jag är också en sucker för renhet. Visst vilar Pure på fruktmassan, men det är renheten som definierar vinets karaktär. Julien Barrot brukar understryka att han strävar efter finess när han gör vin, och jag hittar inte en enda aspekt av 2004 Pure som inte bär finessen på bröstet. Precis så vill jag att modernisering ska gå till.

Den här flaskan blev stående ett tag i onödan, men nu är den slut, och förväntningarna på nollfemman sprängde just alla dammluckor.

//anders

PS: Det finns förstås en massa att läsa om Julien Barrot och Domaine La Barroche [sajten just nu under ombyggnad], som han tog över på allvar 2002. Storyn är den gamla vanliga: Familjegården sålde till négocianter i alla år, innan den unga drivkraften kom in i bilden. Frankofona läsare hittar hans blogg här.

Annons

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: Châteauneuf-du-Pape, Frankrike, grenache, Rhône

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.