2004 Ridge Geyserville
Svaret är förstås öl.
Men om man prompt ska dricka vin till lillebrors vildsvinsburgare får ni medge att zinfandel liksom kliver fram ur garderobsmörkret och räcker upp 
handen med en halvdiskret teaterharkling. Och om det prompt ska drickas zin på Creutzgatan, då hamnar man ju hos Ridge. Diskussionen hos Finare Vinare häromdagen gör oss nyfikna på vart Geyserville från 2004 har tagit vägen.
Det har tagit vägen precis dit vi ville, kan vi konstatera mellan käksträckande tuggor och allt mättare stönanden. Intensiv och mättad i doften, med hela den klassiska Draperfrukten: Mörka mogna körsbär, björnbär och alla deras småkusiner. Den mörka, generösa näsan är riktigt kryddig, och faten har lämnat precis lagom mycket efter sig för att möta druvans egen Santa Maria-hylla. Och så en aning mandelmassa på toppen.
Vi har väl luftat en timme eller så när maten är klar. Bra tryck i smaken! säger vi i munnen på varandra. Mogen, avrundad frukt i lager på lager; ändå höga syror och föredömliga tanniner – intensitet och balans hand i hand. Kryddorna finns med, och mer retfullt lockande pepprighet än jag har hittat i någon tidigare Geyserville, så här på språngbrädan mellan ungdom och mognad. 18 månader på fat? Sömlöst integrerat. Bortåt 15 procent alkohol? Jaså?
Det här är ren njutning i korsningen mellan hedonism och stadigt, traditionellt hantverk. Den klassiska frågan om huruvida man föredrar Geyserville eller Lytton Springs ska man inte helt vifta bort, men Geyservilles lite stramare finess hamnar farligt nära bullseye på min tavla.
//anders
PS: Men vildsvin som är så magert, blir inte hamburgare torra? Nix. Inte om en god tredjedel av smeten består av grovriven Wästerbottenost. Men det tricket fungerar antagligen på sågspånsburgare också.
PS 2: Tech specs: 75 procent zin, 18 procent carignan från gamla stockar och sju procent petite sirah. The full 411 här (pdf).
Explore posts in the same categories: vinEtiketter: carignan, Kalifornien, petite sirah, Sonoma, USA, vilt, zinfandel
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
Nettare e gioia 
januari 19, 2009 den 22:49
Jag trodde lillebror var lovad 2005 Pure?
Äldre (nåja) Ridge låter spännande. Skall vi ordna en vertikal kan jag bidra med nollsexan ;-)
januari 20, 2009 den 0:55
Pure står fortfarande på Barrotluftning – titta in nästa vecka ;-)
Lugn, bara lugn. Ska bara beta av backlogen först. Och vi är på premiärvisit i Västergötland med lilltösen och här är fullt av folk som vill, typ, umgås hela tiden…
januari 20, 2009 den 19:10
Mums, vi har också nollfyran på lut. Nu blir vi grymt sugna att öppna en snart. Och ja, varför inte jämföra med en långluftad nollsexa…
Vi har den fullaste förståelse för att folk bara vill, typ, umgås med den lilltösen…
januari 20, 2009 den 20:50
Umgås?
Ja, se västgötar …
Från det ena till det andra har jag av någon anledning sovit på Ridge. Wonder why? Bättring utlovas till nästa årgång.
januari 20, 2009 den 22:26
I’m a zinner – and I’m proud of it!
Min sambos kommentar om burgaren ”Men man ju inte ha ost i smeten, vilket djävla svin!”. OCh han går på PHS så snat kommer viktväktarnas basebolliga.
januari 20, 2009 den 23:45
FV, drick och skriv! Klassisk Draper om man gillar sådant. Det lustiga är att jag har tyckt att 2004 Lytton Springs har varit lite svag, men här sitter allt på plats. Henrik, man bör sova några år på Geyserville, den tjänar på det. DBV, allt är lillebrors fel! Jag bara tuggade och svalde! Och tuggade och svalde… Och… Du kan väl höra av dig när det är riskfritt att komma hem till Stockholm igen.
januari 21, 2009 den 8:47
Jo, Anders, jag har misstänkt att man bör sova på den. Men då gäller det att ha nån under huvudkudden att sova på.
Själva införskaffandet är det jag sovit mest på. Förstår inte varför egentligen, läst många rätt entydiga noter som gjort mig sugen på framför allt Geyserville.
januari 21, 2009 den 10:28
Förstod det – men du vet, ibland kan man inte kontrollera sig… Jag får väl slå en signal inför nästa pava.
januari 24, 2009 den 21:27
Jag har Geyserville som absolut favorit när det gäller Zin att lagra. Den utvecklas definitivt bättre än Lytton, dessutom i många (nåja) år. Zin i all ära vill jag i alla fall slå på trumman för Drapers riktiga mästerverk, Monte Bello, en av USAs allra bästa viner. Dyrt som stryk men värt varenda femöring (runt tusenlappen), lagra i 20 (jag drack 1978 förra året), drömde sedan om vinet i veckor.
januari 24, 2009 den 23:22
Helt överens om Geyserville. Vore kul att prova en rejält gammal nån gång. För att inte tala om gammal Monte Bello…