2004 La Nerthe Châteauneuf-du-Pape Blanc

Vad var det för färg på din châteauneuf, sade du? Probably the best white wines that you’re not drinking, säger James Molesworth om de vita vinerna från påvens nya. De har blivit lite nördviner, en rännil bredvid regionens stöddiga röda, bara fem procent av produktionen. Själv är jag lite kluven.

2004-la-nerthe-blanc

Ni minns kanske hur förtjust jag var över Château La Nerthes fräscha röda sommarfläkt från 2004? Men pratar man med Robert Parker är det inget snack om vad man ska välja det året: 89 poäng till husets röda, skyhöga 93 till det vita. En tia dyrare är det också. Vi steker fisk och bryner smör och låter näsan smekas av en liten men fin doft, tydligt vaxig, med en fatig kappa av vanilj och mandeltoner.

Tropiska äpplen, kan ni tänka er det? Gula, mogna, men med en återhållen tropisk lutning och persikotoner. Somrig doft överlag, med aromatiska blomtoner på toppen. Det är lätt att tänka sött vin innan man minns att man är i södra Rhône.

Grenache blanc och roussanne dominerar, med 22 procent bourboulenc och en skvätt clairette. And here’s the catch: ingen av de här kamraterna är ju kända för några större insatser i den livliga syrans tjänst. Det känns fett, sött och tungt i munnen utan att egentligen vara sött. Smaken har bikakor: vax och honung på samma gång. Det börjar berusande aromatiskt, som en hel blomsterträdgård en sommarkväll, men lugnar sig och landar i de tropiska äpplena igen. En liten citrusbeska målar klart den rhônska tavlan och eftersmaken har en kul och rätt tydlig ton av kanel och pepparkaka.

Fin doft, tristare smak, alltså. Tummen ned för 289 spänn och storstryk av den förtjusande röda systern. All alcohol and no acidity makes Jack a dull boy, som Nicholson skulle ha sagt.

//anders

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

21 kommentarer på “2004 La Nerthe Châteauneuf-du-Pape Blanc”

  1. Vinosapien Says:

    Konstigt det här med vita Rhônare…har verkligen försökt att sippa med behag men det funkar helt enkelt inte. Ibland (väldigt sällan) trillar man på någon vettig Condriue (André Perret’s vingårdsvarianter) och någon ljuvlig Hermitage, men för övrigt håller jag med dig fullt ut på citatet om alkohol och syror (för mycket av det första och på tok för litet av det senare).

    Men någonstans i Rhône finns det garanterat någon sköning som lyckas prestera härliga vita viner…får leta vidare till sommaren…

  2. Henrik Says:

    Jag har vid flera tillfällen snurrat den här flaskan i händerna för att till sist passa. Att mina egna erfarenheter av vit Ch9 är få beror just på låg syra. När man sedan går in på SB:s matsida för att se vilken typ av mat som kan passa till la Nerthe blanc blir man MYCKET fundersam. Ripa med gräddsås, inbakad oxfilé och grillad biff med rödvinssmör (samt givetvis loads av fisk-, kyckling- och fläskvarianter) låter för mig som matchningar gjorda av en bakis Gordon Ramsay.
    Än märkligare blir det när man via WS hittar noter från svunna årgångar med ”crisp”, ”stony” och ”mineral” i framträdande roller. Det finns till och med en not som talar om ”lacking fat”, vilket blir extra konfunderande när 94p finns med i rubriken.
    Mina minnen talar om gula äpplen, bivax, blommighet och känslan av att någon hällt ner ett par droppar olja i flaskan. Crisp – nej. Stony och mineral – för lite.
    Måste nog stilla min nyfikenhet på vit Ch9 rätt omgående, men jag kommer att välja något annat än ripa som tillbehör.

  3. anders wennerstrand Says:

    Vinosapien – nej, viljan finns ju onekligen och jag har också försökt. Och de luktar ju så gott. Men sedan infrias inte löftet om frukten i munnen och man sitter där med slappt hull och alkoholhetta, och så den där citrusbeskan som hade varit jättefin om den haft en fruktkropp att luta sig mot. Condrieu tycker jag är godast när den är så där överdrivet, löjligt aromatisk och bara funkar på egen hand eller möjligen till ost. Det är klart att det finns skatter att hitta – men det skulle kosta om man vill jaga rätt på dem. Nja…

    Henrik – jag har också läst alla noteringar om fräschör och mineralitet, och blivit lika förvånad som du med egna exemplar i glaset. Grillbiff med rödvinssmör, quoi?? Och jag är inte poängdrickare nog att njuta av Parkers 93. Men ripa med gräddsås klingar ju Hagdahl och linneduk, fram med kandelabern bara och go for it.

  4. Henrik Says:

    Ripa är så otroligt mäktigt i smaken, det smakar nästan inälvor. Gräddsås på det och så ett vin utan syra till?
    Inte för mig, tack.
    Smäller jag till med ripa med gräddsås tror jag att jag kör rött italienskt i glaset eller möjligen en ung syrah.
    Till vit la Nerthe tror jag mer på stekt fisk och beurre blanc med lite färska örter och citrus i. Eller, kan det vara vit Ch9 som är svaret på gåtan med F&V:s italienska kyckling med citron (och så lite mandel på det)?

  5. anders wennerstrand Says:

    Kanske om du lägger citronen i glaset i stället ;-)

    Ung syrah låter mycket bättre, det var bara den überklassiska klangen i ripa med gräddsås jag var inne på. Jag gissar att Hagdahl skulle hämta bourgogne i källaren.


  6. Intressant, Anders! Vi har också fingrat på den, men men men…
    Julien Barrots vita var också eldig, god iofs men ack så svår att matcha. Finns det överskott i kassan rekommenderas fräscha Condrieu Les Grandes Chaillées från Domaine de Monteillet.
    Vill man ha något gott och relativt billigt, prova Saint Cosme Blanc Cotes du Rhone…

    Ripan ropar högljutt efter bourgogne grand cru, därom är vi överens här hemma. En Echezaux senast vi provade (dvs länge sen;-) Eller nåt moget från norra rhône. Inälvstonerna i fågeln är inte ämnade för de känsligt lagda. Även den viltsmakande bourgognen delade sällskapet runt bordet i två lag…

  7. anders wennerstrand Says:

    Saint Cosme, förstås; Barroularna är ju pålitliga även som négocianter. Les Grandes Chaillés har jag för mig att jag också tyckte var lite kladdig – kanske får man bara acceptera att man inte har den mest raffinerade smaken ;-) Nu ska jag gå och snara mig en ripa (den enkla biten) och leta upp en Echézeaux i garderoben (själva utmaningen).

  8. Vinosapien Says:

    Hej Anders

    Sökandet är över…
    Vi lämnar Frankrike och beger oss till Adriatiska havet och Marche. Upp i bergen
    till Fratelli Bucci i Castelli di Jesi. Vi smakar på deras Riserva 2001 och inser att de bästa ‘Rhône’-vinerna finns att hitta här…
    Kolla här…
    http://fredrik.mellbin.org:8913/MyTastings?Actor=vs2400&Wine=373&Year=2001

    Otroligt imponerande förvandlig – verkligen värt att vänta ut.
    2005:an finns att shoppa nu.

  9. anders wennerstrand Says:

    Spännande! Klart man blir nyfiken. Dessutom låter det ju gott redan före transformationen…

  10. Michel Says:

    Håller i stort sett med det mesta som kommenterats – saknar nästan alltid finessen i vit Châteauneuf (generellt sett i vita rhôneviner), även om många av dem kan vara förtvivlat goda. Att amerikaner emellanåt benämner dem som ”crisp” och ”mineralic” beror lika mycket på en i regel annan smakhistorik som på vad de kanhända jämför med. Helt klart är att många viner har en påtagligt torr smak (dock välpackad med frukt och blycerol, vilket ger en fetare munskänsla).
    Till mat fungerar de ofta perfekt – det man måste göra att lyfta fram syran, snarare än att dämpa den. Detta sker enkelt genom att finna exakt rätt balans av sötma, sälta och syra i maträttens ingredienser. Gräddsås vare sig hjälper eller stjälper, men har som effekt att både friska syror, kryddbeska ekfat och strama tanniner integreras och blir snälla.

    Det vita från Saint Cosme är ett fint exempel på vit rhône och Cuvée Vieilles Vignes från Château Beaucastel är grymt. De vita vinerna från Château La Nerthe håller jag som bättre än de röda (som är lite väl tunna och snipiga överlag), och efter en omfattande vertikalprovning av dessa måste jag tillstå att jag i vissa årgångar skrev ”frisk”, ”krispigt torr”, och ”elegant”.

    Vill man hitta ännu bättre viner av gröna rhônedruvor, måste man söka sig utanför stekvarma Rhônedalen. Tycker i alla fall jag.

  11. Henrik Says:

    Michel: Spännande att höra om vertikalen.
    Vad rekommenderar du för mat till en vit Ch9, vad kan locka fram just crispness och mineraliteten? Jag gillar doften av vit Ch9, elegant och generös, men tycker inte att smaken håller vad doften lovar.
    Ripa, skulle det verkligen kunna funka? Jag vidhåller, det låter som en matchning gjord av en bakis Gordon Ramsay eller möjligen Bourdain på E, men konstigare matchningar har funkat förr.

  12. anders wennerstrand Says:

    Tjenare Michel, kul med mer om vinerna och maten. Visst är det torrt men glycerolfett, och är man då noga med sina syror får man kanske acceptera att stilen inte riktigt passar en. Jag saknade också själva fruktkroppen mot alkohol och fetma; smaken fanns men inte känslan, såväl med som utan mat. Men jag är också nyfiken på matchningar som kan ta fram syraprofilen (uppenbarligen inte stekt torsk och brynt smör).

    Vertikalen hade ändå varit kul att sitta med på. Jag som brukar tycka att La Nerthes röda har fin fräschör tänkte att de vita borde kunna passa mig, men inte den här gången. Och visst görs det mycket bra på samma druvor på annat håll.

  13. Michel Says:

    Anders och Henrik,

    Egentligen borde jag kanske ha nämnt att jag inte riktigt förstår hypen kring Châteauneuf-du-Pape. Dofterna kan vara grymt tilltalande och komplexa, men jag håller mer er om att balansen i gommen sällan är i den balans jag söker. Visst är kroppen god och fruktens intensitet många gånger precis vad jag vill ha, men så har vi förhållandet alkohol (15%) och syra låg som i Gewürztraminer. Det stämmer liksom inte.
    Samtidigt försöker jag alltid se varje vins/vintyps personlighet som den är, och inte alltid utgå från min egen preferens … vilket är rätt schizofrent med tanke på vad jag jobbar med. Open minded? Passionerade vinälskare? Javisst, helt klart det före kritisk granskare à la Bengt-Göran Kronstam et al.
    Åter till vinet och maten.
    Problemet med lågsyradruvor är att de sätts till ”fel mat” (förlåt uttrycket). Med fel mat menar jag mat som har förmågan att ytterligare tona ner din upplevelse av vinets syra. De två enskilda smakkomponenter som är ansvariga för det är SALT och SYRA i maten. De får nämligen syran i vinet att uppleves mildare, och gör därmed vinet än fruktigare, fetare, fylligare och alkoholrikare – i din upplevelse.
    Gör man lite grann åt det motsatta hållet, låter maträtten få en liten större dominans av sötma, kommer vinets fruktighet, sötma, kropp och alkohol att upplevas en aning mildare – till förmån för syran som då lyfta fram.
    Till vita rhôneviner i största allmänhet, skulle jag själv använda mig av råvaror och smaksättning som tillför en behaglig och avrundad sötma, till exempel rotsaker (kanske en puré av palsternacka och persiljerot), brynt smålök, en glace med lite honung över majskycklingbrösten, eller kanske en sås inkokt med lite torkade aprikoser. Inte sött, men en förnimmelse av sötma.
    Självklart vill jag dessutom balansera sås och tillbehör med lite syrliga och salta nyanser, men fortfarande låta sötman ha en viss roll.
    Grillad vit fisk, majskyckling, kalvkött, duva eller fasan – det spelar mindre roll.
    Av Château la Nerthe Blanc tyckte jag bäst om 2005, 2004 och 2001, medan samtliga viner från 2000 och ner mot 1995 kändes lite ”over the hill”. Däremot håller jag deras toppcuvée Clos de Beauvenir (mestadels Clairette som utslutande jäses i ekfat) som det bättre vita vinet. Sök efter årgångarna 2004, 2001 och 2000.

  14. Michel Says:

    Och så glömde jag ju en kommentar.

    Jag håller med om att de röda vinerna från Château La Nerthe mer bygger på elegans än på kraft. Och det är ju inte så tokigt. Beroende på vem man är, vad man förväntar sig, och vad man ska dricka vinerna till.

  15. Henrik Says:

    Michel: Tack!
    Smålök är underskattat, liksom puréer på rotsaker.
    Får väl göra en stöt här nån dag.

  16. anders wennerstrand Says:

    Tack för resonemangen kring balanseringen och inte minst konkreta exempel. Spännande, det där, att ge vin chansen att tävla enligt sina egna kriterier, till skillnad från den bedömning man måste göra kring om man också gillar det eller inte. Jag brukar kunna uppskatta bra hantverk, vare sig det gäller vin, musik eller arkitektur, men i längden är det inte aktuellt att lägga pengarna på det som inte ringer i just mina klockor. Och då är det (ursäkta att mina resonemang brukar hamna här…) tur att man inte måste betygsätta något.

    Rotsakspuréer är en flitig gäst hemma. Senaste faden: 50/50 jordärtskocka och blomkål, balanserad med rätt mycket citron. Löjligt gott.

    Clos de Beauvenir har jag bara läst om. Men en dag, så.


  17. Hahaha!
    Efter hela raddan med intressanta kommentarer fastanar jag för ”50/50 jordärtskocka och blomkål, balanserad med rätt mycket citron. Löjligt gott.”…
    Precis som jag står och gör blomkålspuré och tänker, som alltid, ”lite fadd och kvalmig smak”.
    I med citron och; vips, där satt den!

    Tack, Anders!
    /S

  18. anders wennerstrand Says:

    We aim to please. *bugar djupt*

  19. anders wennerstrand Says:

    Ärligt talat, citron är ju the desert island ingredient. Varenda gång man undrar vad det är som saknas…


  20. Yep. Eller salt. Så enkelt egentligen!

    Hälsa fru och kotte!
    /S

  21. anders wennerstrand Says:

    Salt ligger också i farozonen. Hälsningen framförd!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s