PPDS
Även på Creutzgatan råder Post Pavie Depression Syndrome. Det är nu inte något deprimerat tillstånd. Bara en lite simmig blick, vacklande beslutsamhet när patienten ska välja middagsvin och en tyngande känsla av övermäktighet inför att skriva om den våldsamma vertikalen i helgen. När alla andra redan gjort det (Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie) och dottern vaknar om en halvtimma.
Men storyn om Pavie ligger koncentrerad och klar i årgång 2005. Det är nog det bästa unga vin jag har smakat på. Det går nämligen inte att klaga på någonting, inte en enda detalj i det massiva, nyanserade, blomsterprydda bygget. Ungdom, ska man komma ihåg, är trots allt ingen defekt. Om 10-15 år kommer det här att vara legendariskt. Femma i alla ämnen i årskurs två och inget som tyder på folkölsurspårning på högstadiet.
2001 med sina syror och fantastiska fruktfokus tar lätt andraplatsen. Krutdurken 2003 var utmärkt så när som på lite snabb sojamognad och småfula nolltretanniner, och 2000 hade sopat banan med allt utom 2005 – om jag bara hade kunnat se förbi ett källarstråk som jag ändå tror måste ha varit TCA.
På Creutzgatan råder tack och lov även pappaledighet ett bra tag framöver. Hör av er om ni vill fika/äta lunch/promenera/frysa på lekplatsen/dricka vinbarsvin (nej, inte vinbärsvin, det är äckligt och jag är inte 16 längre) eller något annat vuxet. Allt jag kräver är meningar som mestadels innehåller subjekt och predikat i relevant ordning.
//anders
Explore posts in the same categories: vinEtiketter: Bordeaux, cabernet franc, cabernet sauvignon, Frankrike, merlot, St Emilion
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
Nettare e gioia 
oktober 1, 2009 den 13:49
Hej Anders.
Tur att vi alla inte är överens om allt. TCA…inte bland mina doft- och smaksinnen. Kan inte i min vildaste fantasi få 2000 att vara befläckad. Den fullständigt exploderade i munnen, men var ändå makalöst harmonisk och balanserad. Även den minsta lilla smygkork leder till ett oharmoniskt uppträdande i munnen. Det svajar och spretar. Åtminstone som jag upplevt fram tills nu. I min värld (och den stod helt still) var munkänslan fullkomplig. Inte ett endaste litet snedsteg.
När man fått lite distans till lördagen ståtar 2000 och 2005 på en alldeles egen piedestal. Innan nästa Pavie dyker upp plockar jag faktiskt in Percristina och Sercialen. Därefter dyker 1998 och 2001 upp.
Då ska man ändå ha klart för sig att 98:an och 01:an är sanslösa viner. Så enormt många fantastiska upplevelser på en och samma kväll…jag är fortfarande mållös.
Vi höres!
oktober 1, 2009 den 15:46
Jag kände lite lövhögar, men ingen TCA (jag är ganska känsligt). Tanken for genom huvudet, men när jag hade smakat fanns det ingen tvekan, är det något så var det alla fall inte TCA. Det sagt, andra är mer känsliga.
Bortsett från det, 2005, makmaharesh!! Vilket vin, gudinnan i sanning manifesterad. Jag tror den kommer att utvecklas till det bästa i hela högen.
oktober 1, 2009 den 18:25
Hej Anders, känner igen mig i dig! Jag vill så gärna skriva om hela provningen men får inte riktigt orden ur mig – än! Men tack och lov har vi flera som förmedlat intrycken. Får se, kanske helgen kan bjuda på lite tid och inspiration pränta ner kvällen.
Jag hittade inte heller tillstymmelse till tca men däremot fuktig jordkänsla, som jag dock ganska ofta finner i Saint Emilion. Men vi har alla, tack och lov, olika doft- och smakpaletter och tur i oturen för dig var väl då att 2005:an även deltog ;-)
Vinosapien; jag är verkligen glad du gillade Sercial-vinet och jag ska fortsätta göra mitt för att sprida Madeiras storhet! Inte minst till mat!
oktober 1, 2009 den 18:31
Fast nu är det ju ett faktum att min fräscha näsa är mer pålitlig än era gamla krigshärjade gubbkranar :)
Nä, men jag tänker inte tjafsa (jo det VAR kork, och nu tänker jag hålla andan tills ni ger er) utan konstaterar att jag satt där med en liten, men osnygg blöt källarton som fick alla TCA-klockorna att ringa, så liten den var. Men jag håller helt med om att det inte betedde sig som ett korkskadat vin i övrigt och ställer upp på VS beskrivning.
Oavsett om det handlar om olika fysiologiska trösklar eller om jag bara tolkade fel stod den där tonen i vägen för upplevelsen av ett vin som i övrigt var sensationellt gott. Så ju färre som håller med mig, desto bättre.
Och ja, Percristina hamnar högt upp i Paviepyramiden. Sanslöst bra.
oktober 2, 2009 den 2:04
Ja Anders vi bor ju i samma hus och har källarförråden mitt emot varandra (det är mitt de gör inbrott i hela tiden) så kom över på ett glas när du är ledig från pappaledigheten.
TCA är alltid TCA, det finns ingenting som heter smygkork och har man väl hittat det är det omöjligt att bortse ifrån. Det är trist att avfärda stora viner som defekta men tyvärr måste man i sådana tillfällen vara hård. Stå på er defektjägare!!!
Totte
oktober 2, 2009 den 7:01
Ah, mycket gärna. Lilltösen är väldigt tillåtande när det vankas små glas och tycker om atmosfären både i kök och på Vinbaren.
Och nej, man förvarar inte gärna stora mängder Sine Qua Non i de där förråden…
oktober 3, 2009 den 1:42
Jag vill minnas att jag faktiskt var ganska högljudd med att ropa kork på glas nummer fyra när tredje flighten hälldes. Sedan tyckte jag det hela bäddade in sig i helheten, och jag tror egentligen inte vinet var defekt. Men det finns förstås bara ett sätt att ta reda på dig. Hör av er Anders och Totte när ni dekanterar nollnollan så lovar jag att med något drickbart när jag kommer över ;-)
oktober 3, 2009 den 1:46
ta redan på DET heter det förstås. Det blir lite svårt att skriva efter Rocche dell’Annunziata och 2007 Pure.. för att inte tala om Tre apor…
oktober 4, 2009 den 21:02
Hm – finns en del att läsa och höra om här efter en helg på landet, anar jag…