Harlan på höjden

Mest undrar jag vad han egentligen gör här. Harlan Estates årliga 2 000 lådor eller så tar slut utan mellandagsrea – och utan att Bill Harlans högra hand Don Weaver behöver åka till ett hotell i moddhemsökta Stockholm och kurtisera den svenska vinbranschen. Men det är klart, resa lite i Europa, sörpla vin och träffa folk som åtrår din produkt? Jag tar jobbet om Weaver tröttnar.

Fast den stora frågan är väl hur det här omsusade vinet utvecklas. Eller, okej, hur tusan det smakar egentligen; jag har bara haft det i munnen en gång tidigare. Men det räcker med att tjuvsniffa på glaset längst till vänster för att klyschan om uppsvullna Napacabbar ska spricka som troll i solskenet. Om nån nu minns vad solsken är.

Man får nämligen skärpa sig lite för att inte sätta Harlan 1992 i Bordeaux. Kryddig, ädel cassis som börjat dra mot fikon, underbar mognad med läder, stall och jordtoner. Lätt och eteriskt elegant i munnen, smält frukt som låter mineralådern titta fram i ljuset. Och så dubbla eftersmaker: först en lång, torr, stenig svans, sedan mild, ren cassis tills du tröttnar. Här finns en fruktsötma och mognad som gör det till solklart Napatjut när man tänker efter, men bordeauxmarkörerna är så många att man lätt bestämmer sig för tidigt och glömmer eftertanken. Ni kommer att tacka mig för varningen någon dag när ni får det här blint.

Bill Harlan och Bob Levy har alltid gett sig fan på göra vin med mogna tanniner. Det bygger på att man låter klasarna hänga tills de är helt fenoliskt mogna – och vill man då inte göra klichéartade monster måste man ha råd att slänga mycket frukt och deklassera ännu mer. Plötsligt känner jag mig lite nöjd över Bill Harlans framfart i fastighetsbranschen. Med snittuttaget i Napa skulle den graverade etiketten sitta på runt 15 000 lådor om året från Harlans arealer, inte 2 000.

Nittiotvåan tappar en del av karisman efter ett par timmar som liten slatt i stort glas, men vid det laget är jag fångad av det tre år yngre syskonet. En helt harmonisk skapelse med skog, gräs och riktigt mörk choklad som brytningar mot en perfekt fruktkärna. Det här har just kommit in i den allra yngsta rutan i mitt drickfönster: harmonin, greppet, komplexiteten och längden är underbara, men om några år kommer lite fler toner att eka i munnen. Krypavstånd från perfektion. Och en glasklar signal om att de flaskor jag naturligtvis inte har ska få tid på sig att bli gamla, trots lockelsen i de där silkiga tanninerna.

Den som fortfarande tycker att lagrad Napa cab är bullshit hamnar ännu längre in i hörnet med nästa glas. 1996 Harlan Estate är stor, stram, muskulös, tuff – och många år från att vara färdig. Blint? Inte en sportmössa att sätta 1900-talsetikett på det här kolikbarnet. På 2006, den årgång man kan köpa i Sverige (eller ”kan köpa” om din deklaration ser ut ungefär som min) står det Byggmaterial – denna sida upp och Öppnas tidigast 2020, även om det är okej att sniffa på blomtonad ung cassis med ljusare flageoletter av körsbär och hallon.

Det är klart att det hade suttit fint med middag – säg, en välhängd biff på gränsen till sönderfall och några smörsvängda bondbönor – till lite starfuckervin från 90-talet. Men några deciliter Harlan Estate på eftermiddagen, sans biff, är också Harlan Estate. Och hamnar en bra bit upp på den långa listan.

//anders

PS: Branschevenemang med Divine och Harlan bakom, alltså gratis för den samlade menigheten.

PS 2: Punkarn har också smaskat Harlan på sistone.

Annons

En julsaga

— Aldrig druckit Masseto? Men ta en av mina nittiosexor då.

Ursäkta? Jag skärper hörseln till elva.

— Jag har en del liggande som jag fick rätt billigt. Vi kan väl byta bara.

Nu undrar jag om han är tillräknelig. Eller bara spottade lite dåligt under de första flighterna. Men grannen vid provningsbordet är ju känd som snäll kille de luxe, så fast jag borde byta ämne av pur tvångsmässig artighet klarar jag inte av det.

— Eh… Men du vet, det finns inget i min garderob som man kan byta bort mot en nittiotals-Masseto utan att hamna i helvetet.

Äsch. Han tänker inte så, slår han fast och förresten är det fynd från en vrakplundring som inte gick till marknadspris direkt. Det är ju roligt att dela med sig. Klart Anders ska ha en Masseto.

Vänta, låt mig formulera om det där. Klart Anders ska ha en flaska av Italiens mest omsusade merlotvin, druvans själva benchmark på stöveln, färdiglagrat och klart, som han aldrig annars kommer att vara i närheten av att kunna köpa. För det är ju det det handlar om. En snabbsökning på Wine-searcher på senkvällen ger priser som börjar en bit norr om 300 euro. Och frakten lär kräva mer än en axelremsväska, gårdagens DN, frystejp och ett SL-kort.

Det är lustigt hur merlot börjar lukta cabernet när nivån blir tillräckligt hög och åren tillräckligt många. Cassismarmeladen är klockren bordeauxblandning i stilren Bolgheritappning, med körsbärsfrukt och lite blåbärstopping för säkerhets skull. De nötiga faten är jättefint integrerade. Men över Nickel, asfalt och likör regerar en fantastisk, slottsädel karaktär – glaset stinker av kvalitet, inte fjäskfrukt. Detta är gamla Masseto, innan stilen internationaliserades lite mer kring millennieskiftet, säger de som vet. Toppa med ceder och tobak och var förlåten för att du tänker östra stranden.

Det slutade med att jag stoppade en Barroche Pure från 2005 i väskan och satte mig på tunnelbanan. Beväpnad med att advokaten ändå slog till med en hundring när han fick lite mat till. Eftersom jag fortfarande letade ursäkter för att blåsa en översnäll medmänniska på en raritet. Han pratade bort mig ur det diket över en kalifornisk pinot, men faktum kvarstår att jag blev insläppt i drottningens gemak mot all logik för 432 spänn.

1996 är väl inte det mest besjungna året i Bolgheri och jag vet inte ens vad proffsen tyckte. Men munkänslan lär sitta kvar ett tag: fantastisk, tät men lätt, i total balans. Klasstanninerna har fått lagom mycket ålder och eftersmaken klingar ut länge, länge, tills det bara anas små violer bak på tungan. Etikettsdrickande? Kanske. Men jag hörde mer smackande än gnäll från dem som drack blint kring slagbordet på Creutzgatan.

Eftertankar: Det går att göra grymma merlotviner i Toskana – men det kostar. Jag lär väl inte köpa fler, men jag är glad som ett barn för erfarenheten. Och det finns en fantastisk längtan hos många vinhundar att låta andra uppleva det man har älskat. Fast när det gäller ren oförfalskad generositet har vi nog en vinnare här.

Tack Svampen. Hoppas du gillar Pure.

//anders

PS: Egentligen borde väl varenda vin till lördagmiddagen ha en egen post. JL Wolfs Jesuitengarten 2004 hade enorma mineraldrag och torr men blommig frukt som stod fint mot pilgrimsmusslor och skaldjursoljedränkt krabba/mangosallad. Ändå var Diatom Huber 2007 kanske mer mitt i tavlan – ett fantastiskt vin med sina svala tropikdrag, mångfacetterade mineralitet och återhållna stil som drog gissningar om chablis trots 16 bisarra procent. de Montilles 2002 Pommard Les Pézerolles kunde jag dofta på i timmar; underbart ljusa, lätta hallon och körsbär, tydlig men perfekt fatbehandling och härlig arkitektur. Och Ridge Geyserville har jag alltid gillat, men 2007 är speciell med hysterisk fräschör för en zinblandning, ung charmfrukt och oklanderlig balans – och solklara övertoner av päron! Smakprovet på 2006 Smith Haut Lafitte tackar vi också för och väntar med nästa tills smörfaten och bärfrukten lugnat sig lite och mineralitet och resning tagit sin plats. Och det fanns fler flaskor, och de var inte äckliga.

Men framför allt var det faktiskt skitmysigt. Vilka bra människor det finns på internet.

Italiensk bdx 2004: Gaja vs Ornellaia

Det här är gammal kärlek. Vi hade en rejäl förälskelse förr i tiden, supertoskanarna och jag. Sena nätter, djupa blickar in i stearinljustindrande ögon, stora uppoffringar för att få vara tillsammans. Det gick som det brukar, vi växte ifrån varandra, det är inte er det är fel på, det är mig, jag behöver få träffa andra i min egen ålder.

Och så blir man ändå sugen ibland och det räcker med en blick. Inga långa resonemang i kväll. Klart vi kan gå hem till ditt kök.

Som uttalat andravin får Le Serre Nuove ta hand om fat som inte hamnar i stor-Ornellaia och det handlar mest om juice från de yngre stockarna. Det står numera på stabila och välsvarvade egna ben – och då blir det förstås inte samma fynd som det har varit. Men 2004 ska vi förstås inte missa trots prislappen och när renkalvssteken får en svampsås med lite messmörssötma viftar de långa ögonfransarna lite extra i garderoben.

Samtidigt som Ornellaia började göra Le Serre Nuove – 1997 – stack en viss Angelo Gaja ned sina stockar i Maremma. Magari, på hälften merlot och lika delar av vardera cabernetkusinen, brukar spöa det lite plufsigare Promis som har syrah och sangiovese i sig och borde också gilla den lilla renen. Men juryn får det tuffare än vi trodde.

Alltså, de har mer gemensamt än inte, de här kontrahenterna. Mörk, söt kvalitetsfrukt, till exempel. Båda dansar i gränslandet mellan björnbär, cassis och körsbär, klassisk Maremma. Magari kör lite mer godispåse, medan Le Serre Nuove har mer utvecklad doft med toner av pinje, grillat kött, peppar, tobak och stall.

Faten tar ju mycket plats i den här stilen, men det är snyggt gjort. Välj mellan klassisk grädde och bittermandel (Ornellaia) eller aromatisk choklad, mint och nötter (Gaja). Man märker att det fina året har låtit vinmakarna spela med tanninerna som de ville: det är stadigt men mjukt, moget och finmalet. Ren, söt, mörk frukt i stora klunkar väntar vi oss på den här nivån, och formen är rätt slank och fin trots all mognad. Det är skickligt gjort, stylat, anmärkningsfritt och jättegott, och lite slätstruket om man dricker det varje dag.

Dött lopp? Nja. Enligt handuppräckningen kring bordet, ja, men lite mer klassiska och animaliska Serre Nuove berättar lite mer för mig i dag. Båda är skamlöst drickbara, men viskar om mer utveckling på några års sikt. Magari känns nog mest primär och jag hoppas att det blir personlighet snarare än punktering när åren får slipa lite.

Godast: 59 grader varmt lår från en liten norrländsk ren. De här breddgraderna har sina små poänger ändå. Till och med i november.

//anders

PS: Förlåt den riktigt pissiga bilden – fotoljuset på sistone har givit sjukligt blekgröna bilder bortom Photoshopräddning. Men man kan inte vänta till vackra vinterdagar för att publicera allt…

PPDS

Även på Creutzgatan råder Post Pavie Depression Syndrome. Det är nu inte något deprimerat tillstånd. Bara en lite simmig blick, vacklande beslutsamhet när patienten ska välja middagsvin och en tyngande känsla av övermäktighet inför att skriva om den våldsamma vertikalen i helgen. När alla andra redan gjort det (Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie, Pavie) och dottern vaknar om en halvtimma.

Men storyn om Pavie ligger koncentrerad och klar i årgång 2005. Det är nog det bästa unga vin jag har smakat på. Det går nämligen inte att klaga på någonting, inte en enda detalj i det massiva, nyanserade, blomsterprydda bygget. Ungdom, ska man komma ihåg, är trots allt ingen defekt. Om 10-15 år kommer det här att vara legendariskt. Femma i alla ämnen i årskurs två och inget som tyder på folkölsurspårning på högstadiet.

2001 med sina syror och fantastiska fruktfokus tar lätt andraplatsen. Krutdurken 2003 var utmärkt så när som på lite snabb sojamognad och småfula nolltretanniner, och 2000 hade sopat banan med allt utom 2005 – om jag bara hade kunnat se förbi ett källarstråk som jag ändå tror måste ha varit TCA.

På Creutzgatan råder tack och lov även pappaledighet ett bra tag framöver. Hör av er om ni vill fika/äta lunch/promenera/frysa på lekplatsen/dricka vinbarsvin (nej, inte vinbärsvin, det är äckligt och jag är inte 16 längre) eller något annat vuxet. Allt jag kräver är meningar som mestadels innehåller subjekt och predikat i relevant ordning.

//anders

6 x Bordeaux 1990

Nämen, titta vad jag hittade bakom de här gamla pärmarna med Anteckningar Från Fristående Kurser Som Kunde Vara Bra Att Ha Nån Gång. En Léoville-las-Cases från 1990! Och en Barton, och titta, två Cos också. 1990 var ju kanon, ska vi dricka upp dem?

Nä, så går inte söndagsstädningar till på Creutzgatan. Tyvärr. Förutom det där med pärmarna. Däremot gör Stockholmsmunskänkarnas lagerrensningar det ibland. Alltså sitter vi med sex röda juveler från ett av de legendariska åren, eftersom de helt enkelt blivit över genom åren i de provningar de inhandlades till. Man häpnar. Och sniffar. Och sväljer.

Det är en ynnest att få smaka hyggligt breda urval av bordeauxer från 2005 och 1990 på bara några veckor. Det skulle dröja till nästa millennium innan bordelaisarna fick en sådan skörd igen. 1990 är årgången som Parker sätter på en högre piedestal än själva 1982, som ändå var året som gjorde honom till kejsaren av vinvärlden. Varmt till svinvarmt, torrt – utom i september – och hårdare selekterat än tidigare berömda år runt Gironde. Nittiorna är berömda för sin balans och fina munkänsla, och den ska bli kul att känna på. Halvblint, och lite andäktigt.

Glas nummer ett

Skapligt tätt och mörkt vin i slutet på tonåren. Mjuk, fruktig doft av plommon och mörka körsbär, utan särskilt mycket sekundärtoner. Fint, men i sällskapet lite grovt och lite för mycket örtighet. Rätt ungt i munnen, helt okej mörk frukt stödd på rejäla tanniner och bra syra, men lite enkelt och med en örtig eftersmak som kunde ha varit snyggare. Bör vara någon av de enklare Pauillacerna, men egentligen inte alls dumt.
Facit: 1990 Château Grand-Puy-Ducasse, Pauillac.

Glas nummer två

Öppnar med en tydlig källarton och rätt skumt musselspad, med det ger med sig och lämnar plats åt frukt som känns lite uttorkad och russintonad. Under finns ändå rätt schysst cassis, ceder, väl avvägda fat och lite châteauneufkrydda. Smaken är lite unken och dammig med samma musslor, gammalfruktig och rätt liten. Eftersmaken har mest torkad frukt och lite klistriga, uttorkande tanniner. Har inte hanterat värmen så bra, sämst i kväll och kandidat nummer två till det billigare hörnet.
Facit: 1990 Château Batailley, Pauillac.

Glas nummer tre

Så där ja. Tydligt stallig doft med ett ursnyggt spektrum av ek och sötcharm: Bränt socker, bakkryddor, ganska rostade fat och riktig godisfrukt av den utmognade, sammansmälta sorten. I munnen samsas en mogen och fin jordgubbskaraktär med stramare vinbärsfrukt, det är rent, elegant och mycket bra med riktig blyertspenna i eftersmaken. Torsten pekar helt riktigt på en liten diskrepans mellan doft och smak, men det är randanmärkningar. Bör vara Cos d’Estournel med tanke på kryddigheten. Fast i efterhand inser jag att jag borde känt mer kaffe. 79 poäng från Baltimore kan man skratta åt i flera dagar.
Facit: 1990 Château Pichon Comtesse de Lalande, Pauillac.

Glas nummer fyra

Nej, det här ropar jag TCA på. Klor, damm och allmänt däven med äckliga, stjälkiga toner. Femte korkskadan på en månad, tror jag. Dålig karma?

Glas nummer fem

Gud så fint. Stall, kött och läder överst, sedan en klassisk, vacker och lite floral karaktär i näsan. Oklanderliga svarta vinbär och en rostad kaffeton. Saftig och mycket fräsch frukt som förenar mogna plommon med ädeltonad cassis. Vinet känns ungt och spänstigt och frukten hänger med ut i svansen där den mjukas upp med läder och pennvässare. Underbart finmalda tanniner, oerhört bra. Jämnt skägg om förstaplatsen med nästa vin. Fem och sex bör vara Léovillerna, men vilken är detta? De klassiska dragen får mig att hoppa i Bartontunnan när jag borde ha lyssnat på blomstersången.
Facit: 1990 Château Léoville-las-Cases, St Julien.

Glas nummer sex

Ännu ett grymt vin. Påtagligt kryddig doft med stall, lakritsrot och blandade animalier; ändå är frukten vårfräsch, intagande och charmig med hela svarta vinbärsbusken omhändertagen. Helgjutet, övertygande, väldisponerat. Lätt men intensivt i truten, ett strålande exempel på den där berömda munkänslan. Ädel, lyckad sötfrukt, balans hela vägen ut i eftersmaken och gott om kvalitetstanniner. Underbart gott och omöjligt att spotta.
Facit: 1990 Château Léoville Barton, St Julien.

Glas nummer fyra

Här inträffar miraklet. Ni vet hur korkskadan alltid sitter i det enda vinet man inte kan ersätta? Här sitter den i det enda det finns två av, och vips har Ulf Jansson dekanterat den andra flaskan Cos d’Estournel. Halleluja.

Doften är idel krossade bär, ren vinbärsmarmelad med aromatiska blad och allt. Ungfräscht! Dessutom härligt rostade fat, kaffe, kött, grillkol och en del krydderier. Och så en stenkrosston. Är det här verkligen 19 år gammalt? Smaken är ett ymnighetshorn av läcker sötfrukt, mer Kalifornien än Médoc. Det är så ungt och fräscht i frukten, men samtidigt mjukt och lättgillat, antagligen med rätt mycket merlot – nästan åt björnbär, och svävar inte lite mynta ovanpå? Eftersmaken blandar mörk bärfrukt, lakrits, lite beska och en härligt mineralstråk. Fjäskigt? Jovars. Och grymt gott.
”Facit”: 1990 Château Cos d’Estournel, St Estèphe.

Bland slutsatserna: Överlag känns vinerna riktigt unga för att vara nästan 20 år. Flera kan säkert bli ännu bättre – men det är också lätt att förstå varför vinvärlden börjat favorisera vin som inte måste tuktas några decennier i kallkällare. Dessutom är fräschören bra, och strukturen strålande härlig i munnen. Båda Léovillevinerna är galet goda, klassiskt utgjorda men utan överdrivet högdragen stramhet och torr ceder. Ändå är det inte självklart att sätta dem över Cos, som gjorde 1990 vad så många andra började med sedan: Fruktfokus, tjockt med fat och hård rostning. Vi pratade om det efteråt, Torsten och jag: Man kanske inte är en sådan där ultraklassisk, tangorabatterad, card-carrying elegansdyrkare ändå, oavsett hur självbilden ser ut.

//anders

PS: Min anmälan till den här sittningen klockades in i systemet 43 sekunder efter det att formuläret blivit tillgängligt på hemsidan. Med det knep jag stol nummer tio – av fjorton tillgängliga. Det krävs lite allroundkompetens för att upprätthålla ett modest vinintresse nu för tiden.

PS 2: Tack till Ulf Jansson för precis den ledning man behöver på ett sånt här bord, och för trekvarts extra eftersnack till slattarna.

1999 Cos d’Estournel och några stänk 2,4,6-trikloranisol

Lackmustestet: Lämna glaset en halvtimma och sniffa igen. Nu är det inget snack längre. TCA-misstanken har blivit en ilsket blinkande röd lampa och det är bara att ställa en andracru från nittiotalet längst in i skamvrån. Requiescat in pace. Synd att det känns lite daterat att svära som kapten Haddock.

Okej, jag fattar att det här inte är så givande läsning, men psykologer brukar tala om vikten av debriefing efter traumatiserande upplevelser. Det går bra att hoppa över den här litanian. Men flaskan är inte sådär bortom vett och sans korkad, utan glaset är fullt av gengångare efter forna tiders härlighet som hånfullt räcker ut sina vitnande tungor åt oss.

1999 var inte Cos stoltaste stund, med betyg mestadels under 90. Ändå är pluskontot långt ifrån tomt. Spännande kryddbazaar överst, uttalad mineralitet inte långt efter. Ekon av gräddig cassisfrukt, viltkött, mentol, fin syra. Men inget av den generösa kropp slottet är känt för, och så källarstädning och gammal blöt kartong på alltihop.

Jag lovar att skriva om vad vi faktiskt drack också, så fort jag ser ordentligt genom tårefloden.

//anders

Vinbar(n)

Fredag eftermiddag efter tio timmar på jobbet. Kvart i fem lördag morgon ringer klockan för tio timmar till. Och jag kan inte önska mig något mer. Vinbaren med min älskade L, charkplock på en tallrik, tre små glas spännande röda, lågmäld medhårsmusik och en tio veckor gammal dotter som ler i sömnen, parkerad i den lilla gången bakom baren. Känslan av en varm bubbla går att ta på. Man kan gå hem vid halv sjublecket och vara alltigenom belåten.

Chefssommelieren Lars Andersson får slita för att få hem enstaka flaskor av Sylvain Cathiards bourgogner, och 2004 Vosne-Romanée känns som ett enkelt val. Vacker, ren frukt rakt ur flaskan, körsbär, jordgubbar, viol och citrustoner, viss fatkänsla och kryddlåda. En liten mintton kryper fram med luften. Smaken är betydligt mer kompromisslös än den charmiga näsan, högsyrlig och lite vrång; påtagligt ung med lingonsyra, omogna körsbär och grön citrus. Alldeles för tidigt, förstås, men det är ju så gott även med lovande bourgogne.

Glas nummer två vill jag ta tempen på för garderobens skull: 2004 Pontet-Canet. Pop’n’pour – det kan bli så när man hänger på låset vid fyra – och doften behöver tid på sig att växa fram. Men sedan dukar den fram tät frukt i plommonfacket, lakrits, asfalt eller kol, fatkänsla och björnbär. Med ännu lite mer tid kommer djupet och en superläcker diskant med fräscha blommor. Vilken elegant smak! Trots Pauillac, trots ungdomen och trots PC-extraktion. Men tanninerna är vänliga och fina, det är syran som tar över polisrollen bland plommon och söt cassis, och särskilt hårt extraherad är det inte. Och så ett stenigt, läskande slut. Smaken har inte vuxit ända ut i kanterna än, men den här kan man faktiskt öppna i dag om man vill.

Med Rotsunda i färskt minne hamnar Eben Sadies Columella från 2006 i sista glaset. Galet generöst och yppigt bredvid gamla världens viner, men lika galet personligt. Mättat med blommor, blåbärssylt och björnbärssylt, och rätt duktigt med kaffe, vanilj och mintchoklad. Sannolikt fatjäst? I munnen är det 100 procent superfrukt med helt egen prägel, svårt att ringa in. Rostade fat, kryddbod och en svampton är lättare att hitta. Och oväntat snygga syror. Fast 525 spänn på bolaget, det vete allt fan om jag skulle betala.

Leitz 2006 Riesling Alte Reben från Schlossberg dyker upp ur sin magnumflaska när vi som bäst är på väg hem. Det känns ju som att syrakolportören Teresa Breuer äger Schlossberg, men så är det inte och det här är en helt annan baby. Sagolikt blommig persikofrukt, gråpäron och honung. Botrytis, säger Lars, och det köper jag. Vinet osar mineral, men man anar hur munkänslan ska bli: söt, mättad och superintensiv, aprikoser och citrus i porrig knockoutstil. Smaskens. Det här får Breuers version att framstå som Lisbeth Salander i ett badkar med tretumsspik.

Och som night cap: Auguste Clapes Cornas Renaissance från 2004. Cornas bästa vin? Borde ha fått mer uppmärksamhet av oss, men doft och smak ringer ändå kvar, en kaskad av mogna bär. Björnbär, hallon, smultron. En tydlig rökt charkton och en skål oliver som tilltugg. Inte så bråkigt som jag trodde, men jag gillar tanniner och flaskan öppnades kvällen före. Eftersmak som räcker ned i tunnelbanan. Det här är en av mina idealtyper för rött vin, en mall som andra syrahviner mäter sig mot.

Våra insatser för att knäcka in lilltösen som stammis på Vinbaren börjar bära frukt. Mer fredagslyx än så här behöver jag inte.

//anders

1998 Château Fonroque

Vi är många som skriver, både proffs och bloggare, som brukar önska oss mer färdiglagrat på bolaget. Och mer bordeaux. Så även om en St Emilion inte gör någon sommar får man ju ta skeden i vacker hand och handla när Fonroque från 1998 dyker upp för en 250-lapp.

Aptiten fixar vi genom att skjuva barnvagn genom snömodden från Kungsan till östraste Djurgården och tillbaka, och inte ens Rosendals himmelska semlor – hemvevad mandelmassa med grova bitar mandel, yum – kan ta knäcken på den. Och så helstekt med frästa vaxbönor och halstrade körsbärstomater. Vår grand cru luktar lite skumt direkt ur flaskan, men hinner staga upp sig i karaffen medan köttet går klart.

Så, det var bättre: Örtig svart vinbärsmarmelad kryper fram mitt i den åldrade plommonfrukten, och en snäll björnbärsnyans ryms också. Gröngräs hittar vi, men det ligger något dammigt över doften. Ceder, vanilj, kaffe och en antydan till stallighet känns som att det hör hemma här.

Det är Bordeauxdynastin Moueix som håller till på Fonroque. Men titanen Christian (Pétrus, Dominus med mera) har inte varit här, och Alain Moueix som får beröm för att ha höjt kvaliteten med biodynamiska metoder började först 2001. Nittioåttan är mest som St Emilion var förr. Vinet är syrligt i munnen och en del tanniner är lite osnygga även om det mesta har smält ihop vid det här laget. Det är hyggligt tryck i frukten, men inte tillräckligt för den mjukt plommonfruktiga stilen. Vitpeppar och cassis i eftersmaken kan man i och för sig sitta och suga på. Efterlyses: personlighet!

Ett inte särskilt upphetsande vin, men helt schysst till maten. Helst vill man ju slippa skriva helt schysst och 249 kronor i samma post, men jag tror att alla som tycker om bordeaux börjar bli vana.

//anders

2003 Le Serre Nuove dell’Ornellaia

Jo, alltså, ni vet det där med andraviner vi pratade om? Här är ett fint exempel på hur man kan göra. Le Serre Nuove har tyvärr börjat kosta en skaplig slant. Men ta en titt på Ornellaias prislapp, så ser världen genast lite vackrare ut igen och du kan le åt att få kika in genom den omsusade dörren i Bolgheri.

När helvetessolen brände Toskana till stenåldern 2003 levde Bolgheri gott på jordens vattenreserver från skyfallens 2002, enligt Ornellaia, och lite busväder i september såg till att druvorna i alla fall fick hänga klart utanför bakugnen. Och Le Serre Nuove doftar verkligen gott. Den fina, ädelfruktiga profilen visar upp cassis, plommon och mörka körsbär toppade med kaffe och kakao. Vinet har fått totalt 16 månader på fat, varav en fjärdedel nya, och det var nog precis lagom. Och visst svävar en liten stallton i glaset, och tobak också.

Det var fler som gjorde väldoftande viner 2003, men smaken kan vara ganska rälig ibland, och tanninerna ska vi inte prata om. I det perspektivet har Le Serre Nuove verkligen imponerande fin balans. Både syror och tanniner är generöst tilltagna, väl avvägda och av fin kvalitet. En munfull Nickeltonad cassisfrukt har stoppning nog för att matcha; toskansk bordeauxblandning rakt ur boken. I flaskan finns husets yngre stockar, och som en liten teaser för 2003 några fat från plättar som brukar hamna i Ornellaia. Det är tätt och fint, överraskande bra för årgången, och precis vad man vill ha till en tung entrecôte och dragonstinn béarnaise.

Förra flaskan, en sommarkväll 2007, var blyg, stum och rätt grå. Sedan dess har nolltrean tagit steget ut genom mammas dörr, fått färg på kinderna och en liten förförisk glimt i ögat. Stor, stor skillnad. Ni som inte har den här liggande i sjugradiga jordkulor från beredskapstiden ska nog börja leta efter korkskruven nu.

//anders

Bordeaux 2000: Ettor mot tvåor

Teori nummer 1 om andraviner: Köp dem från stora år, när all frukt är så bra att slotten knappt vet vilka fat som ska hamna i le grand vin. Teori nummer 2 om andraviner: Köp dem från lite mindre besjungna år, när slotten tvingas selektera hårt och du ändå inte vill slanta upp för förstavinerna. Teori nummer 3-142 om andraviner: Fyll i själv.

Inte blir det lättare av att olika producenter har olika inställningar till sina andraviner. Unga stockar? Obskyra jordlotter? Deklasserade fat? Instegsvin? Cash flow-generator? 2005 Les Forts de Latour för 2 000 spänn eller 1996 Les Pagodes de Cos för 340?

Här ställer vi ett antal andraviner från Bordeaux på samma bord som några grands vins för att se hur de står upp. 2000 är ett Parkerår, med rätt stora viner och bra koncentration, och dessutom en tid när moderniseringen av Bordeaux började slå igenom fullt ut. Från början till slut en skitrolig provning och skrämmande mycket kunskap runt bordet. Inget dekanterades – och förändringen i glasen på två timmar var rätt dramatisk i några fall. Michel Jamais leder, allt halvblint.

(Beklagar att det blir många långa provningsposter och väl lite mysläsning just nu. Det blir ändring när vi har ett eget kök igen.)

Vin nummer ett

Öppnar med fin koncentration, fruktdriven med ren, fräsch cassis. Grafit, blomtoner och mint kommer till, och på slutet en lite trist russintouch; ändå en fin doft. Smaken är karaktärsfull med en känsla av integritet, lätt cassisfrukt med klassiska toner av ceder och läder. Minten finns här också, smaken är ganska bra men aningen kort.

Facit: 2000 Alter Ego de Palmer. Palmer är tredjecrun som folk kallar för super second och som kostar därefter. Andravinet är rätt långt från mina få intryck av riktig Palmer. Den här kastades in som avbytare till en korkskadad Virginie de Valandraud. En röst som bästa vin (alla fick rösta på två glas utan inbördes ranking).

Vin nummer två

Lätta toner av ljus bärfrukt, röda vinbär och hallon i det här liksom lättdoftade vinet. Rejält fatigt med kaffe och choklad, sött och gulligt och inget som utmanar. Rena saften i munnen, nästan godis; flirtigt och blommigt och hela påsen med vingummi. Rent, men helt ointressant. Tanniner saknas inte, men syror desto mer. Inte min bdx.

Facit: 2000 Clos de Marquis. Tvåan från Léoville-las-Cases. Saint-Julien, quoi? Jag har druckit en åttiotvåa en gång och känner inte igen mig över huvud taget. Oklassiskt och atypiskt. Dessutom från ett år när storvinet fick 99 poäng av Parker, som påpekar att bara 35 procent av frukten hamnade där – vilket rimligen borde ha givit ett schysst andravin. En röst som bästa vin.

Vin nummer tre

Den här är faktiskt lite oren, också bortom de toner av stall och läder som jag egentligen gillar och som skvallrar om producenten. Jag är ingen brettallergiker, men det här luktar inte bra. Dov frukt med en liten gräddkant bredvid dyngan och lite rök långt bak. Smaken är rejält syrlig med rätt obekväma tanniner, utan fruktkroppen för att matcha. Grön paprika och en lite klumpig, torr träton saboterar resten. Tyvärr.

Facit: 2000 Sarget de Gruaud Larose. Som en del av er vet älskar jag GL, men så här blir det när man gör vin i klassisk stil utan att nå ända fram och dessutom låter brettsvamparna flytta in med hela släkten och ungarnas leksaker. Ingen röstade på det här glaset.

Vin nummer fyra

En riktigt udda svavlig ton av gamla smällare blåser tack och lov bort rätt snabbt och lämnar kvar rik, ädel, klassisk cabernetfrukt. Blyerts och mineraltoner minglar med en animalisk karaktär, en doft av den gamla skolan från vänstra stranden. Syrorna går igen från förra vinet, men här finns hela härligheten med en bra fruktkärna, läder, stallbacke, tobak och cigarrlåda, och tanninerna är som man vill ha dem. En välgjord klassiker.

Facit: 2000 Gruaud Larose. Vill man ha Broadbentclaret ska det ju smaka så här. Fortfarande långt ifrån toppen. Sex röster som bästa vin och totaltvåa på det. Kunde ha fått en röst av mig men slagen i spurten trots min svårrostade kärleksrelation med slottet.

Vin nummer fem

En riktigt älskvärd fruktkram. Likörtoner av hallon, körsbär och svarta vinbär, tydligt fatig med vaniljglass och intensiva kryddor. Förförisk, vacker doft, riktigt bra om man gillar stilen. I munnen finns rejäla syror som balanserar fin, välgjord och mycket söt frukt med hallonkaraktär. En liten jordton bryter av. Lätt och elegant med lång eftersmak, bättre och bättre under kvällen. Bra.

Facit: 2000 Carillon d’Angelus. Kanske 60 procent merlot, mest deklasserade fat och så en en liten sidoplätt som Angelus inte har fått klassad. Kanongott i sin stil. En röst som bästa vin; känns lite i underkant, men jag hjälpte ju inte till själv heller.

Vin nummer sex

Tydligt animalisk karaktär trängs med intensivt kryddig körsbärsfrukt. Tjockt strukna fat, nyrostat kaffe och sandelträ. I munnen är det mycket av allt, men ett välsorterat och fint balanserat bygge. Snygg, polerad frukt med bra sötma och rejält tryck utan att bli syltig, cassis och plommon som lyckas vara intensiva i den lätta delen av spektrumet. Kaffe, ceder och en tobakston håller oss kvar i gamla världen, liksom den där senigt animaliska karaktären man kan få av bra St Emilion. Fräsch trots den lite låga syran och påfallande välgjort.

Facit: 2000 Château Canon la Gaffelière. Hela modernistpaketet: Malolaktisk jäsning på fat, microbullage, lagring på jästfällningen och massor av ny ek. Och gudagott. 95 hos Parker, en av mina två röster och kvällens vinnare med nio röster totalt.

Vin nummer sju

Hallon! Och bärpaj med kaffe i den blommande sommarbersån. Charmigt; lite senare drar doften mot cederträ och läder med en kant av örtiga grästoner. Smaken är en helt annan gata. Snipig, ung och bärigt kärv som billiga sydfransoser med extra paprika vid sidan om. Spretigt och osammanhängande. Det blir bättre med luft och fruktkroppen tätnar mot mörka körsbär och björnbär, men kanske kvällens jumbo, i skamvrån med Sarget.

Facit: 2000 Pensées de Lafleur. Pomerolvin i mycket liten utgåva som kostar i runda slängar 150-200 dollar ute i världen. En röst som kvällens bästa.

Vin nummer åtta

Mmm… Riktigt, riktigt bra. Kraftfull och lysande välskuren frukt som hanterar den generösa fatdosen utan att ens behöva se sig om. Mycket klassisk med blyertspenna, lite stallbacke och en aning rök i gammaldags stil, men med modernt extraherat fruktfokus. I munnen är frukten grym och sötmättad, full av de svartaste vinbär. Här är mycket på gång trots att vinet är alldeles uppenbart ungt. Rätt tuffa tanniner och härlig syra, med lång eftersmak av cigarrlåda och tuggad blyertspenna. Mörkt och intensivt. Oj.

Facit: 2000 Pichon-Longueville-Baron. Kraftpauillac av bästa märke, 96 poäng från Baltimore och en solklar handuppräckning från mig. Grattis till alla som har det här hemma. Fyra röster.

Vin nummer nio

Lite liten och blyg, men läcker doft med fokuserad och ren frukt. Parfymerad karaktär trots det lågmälda uttrycket, som när människor vet vad de kan och kostar på sig att vara lågmälda. Kaffe och fatkex kompar – och nu har vi kommit till blyertspennornas rike i lineupen. I munnen känns vinet först modernt fatat och fruktigt innan den klassiska profilen tar över. Söta körsbär och plommon stöttas av fylliga men förbluffande silkeslena tanniner. Den mörka bär- och cassisfrukten har jättefin intensitet och i eftermaken åker pennan in mellan hörntänderna igen.

Facit: 2000 Les Forts de Latour. Mjukt för ett stort Pauillacslott – och sannolikt rena angorakatten jämfört med Latour, som jag förstås aldrig har fått prova. Men igen: Fyra La Barroche Pure och pengar över till entrecôten, eller 2005 Les Forts? Fyra röster här också.

Vin nummer tio

Personlig och lite udda tolkning av vänstra stranden, påtagligt kryddigt med intensitet och fokus. Ren, mörk vinbärskaraktär, andra mörka bär och lakrits. Smaken är ung och tuff men lyckas ändå vara härligt lätt och smidig. Fruktdriven profil med fin koncentration, lång eftersmak och en beska som man nog vill lagra bort. Cassisfrukten är skickligt skuren i kanterna och blyertspennan ritar upp efterklangerna.

Facit: 2000 Léoville Barton. Ersatte Carruades de Lafite, som i och för sig hade varit rolig att prova, men det är väl ett faktum att vi tjänade på bytet.

Och så sitter jag där med rödvinskladdiga protokoll, en tallrik mat – och ett glas 2000 Pontet-Canet. Jag kunde ha kramat Michel och värdinnan Ing-Marie. Flaskan är alldeles nyuppdragen och har kvar den där gräddtårtiga doften som nästan alla fatade röda har första halvtimmen, men intensiteten i den kolsvarta cassisfrukten är grym. Grusiga mineraltoner och lakrits ger sig på näsan. Smaken är fantastisk: Tätt och fint kraftvin, med glödande koncentration och högextraherad svart bärfrukt utan att tappa fotfästet i Pauillac. Faten, extraktionen och en udda liten bananton ger en blixt av Scavino i nån lob i hjärnan. Sannolikt sagolikt om åtta år.

Det var länge sedan jag lärde mig så mycket på en kväll. Tack. Vi kan konstatera att andravinerna åkte på däng av de stora pojkarna. Egentligen var det bara Carillon d’Angelus som gjorde något större intryck av tvåorna, och så Les Forts som knappt räknas. Men parallella glas är lite orättvist, och jag tycker fortfarande att 1996 Pagodes de Cos för två år sedan var ett kap till söndagssteken.

//anders

2002 Château Léoville-Poyferré

Akt 2 i det surrealistiska dramat I väntan på Bordeaux. Vi plockar fram substitut och försöker sluta kallsvettas över hur lotteriet om nollfemmorna ska falla ut. Stort vin, mediokert år.

Poyferré är väl lillasyskonet bland les triplettes de Léoville, men älskat av trogna fans – och storyn är den gamla vanliga. Slottet var en besvikelse trots all sin potential och sin fina terroir, tills en ny och ambitiös människa tog över. I det här fallet hette han Didier Cuvelier och året var 1978. In med Emile Peynaud och Michel Rolland, nya stockar (dubbelt så mycket cabernet), ny chais, nya fat, nya kvastar och nya köksgardiner, och presto! så var det en ny era. Det börjar bli enformigt att berätta den här historien.

Vi skickar en tacksam tanke till lillebror för hjortlåret, ugnssteker med vin och äppleskivor och häller både calva och äpplemos i trattkantarellsåsen. En tidig dubbeldekantering har fått upp vinet på fötter. Doften är fortfarande rätt återhållen, men klassisk, charmig Saint Julien, rätt fruktig i karaktären och med en antydan till blomsterparfym.

Här är cassisfrukten blandad med mörka körsbär och infattad i rätt mycket fat: vanilj och sandelträ håller i taktpinnen. Lite läder har hunnit utvecklas – och en liten stallton är en välkommen motvikt till fruktfaten.

Smaken har fin intensitet i de lättare tonerna, men lite tomt är det allt i mitten. Jag saknar kroppen och trycket i frukten, och eftersmaken är lite kort och uttorkad. Men det finns mycket att njuta av också: Blyertspenna, seriös frukt, mineral, fräschör och fina syror.

Jag passade på nollfemman, som kostade 845 spänn och inte går att titta på förrän 2015. Uncle Bob säger 2011 om den här, och det är klart att vi vi är för tidigt ute. Strukturen och en viss enkelspårighet viskar om att lite längre uppfostran hade gjort gott. Men stek och bordeaux… Stek och bordeaux…

//anders

PS: D&K – tack!

PS 2: Beklagar bildbristen. Det är under min värdighet att dyka i återvinningsigloon. Hemsidan har jättefina bilder.

1971 Château Haut-Brion

Det är 20 meter till tax free-shopens bredsida av parfym ur en armada av testflaskor. Trekvart till boarding. Konstanta utrop efter bortsprungna passagerare och människor på språng överallt omkring. Och fyra centiliter 37 år gammal Haut-Brion kostar 22 euro.

Man kan tycka att en slatt gammalt rödtjut knappast kan vara värt en femtiolapp per centiliter. Det beror på att centiliter inte är rätt enhet. Är upplevelsen av premier cru från sjuttiotalet värd i runda slängar två gin & tonic? You bet.

Den omskrutna vinbaren på Sjöskog har i praktiken inte alls det utbud de påstår sig ha, eftersom det faktiskt – rätt gissat – inte funkar att sälja skitgammalt vin centilitervis. Sedelärande öde här. Alltså ingen Pichon-Baron 1947, trots att den står på listan till ungefär samma pris som Haut-Brion. Men 1971 påstås ha varit helt schysst (märks det att vattnet är lite i djupaste laget här?) och garderobsreserven av förstacru känns tunn. Och så är ju flaskan så läcker.

Vid 37 är Haut-Brion brunrödmurrig som en gammal ladugårdsvägg. Och doften är… brunrödmurrig som en gammal ladugårdsvägg. Buljong och soja, förstås, den där tonen som gör att första sniffen på ordentligt gamla röda alltid är identisk. Mycket tobak och läder. Något medicinalt som är svårt att bestämma. Knappt någon frukt, en sked riktigt gammal jordgubbssylt, bara. Lite vaniljglass. Och, allt mer, en kastrull knäck eller bränt socker, urläckert.

Som så ofta är det rätt hopplöst att sitta och plocka enskilda toner. Helheten är utmognad, sirlig, mycket långt från dagens fruktstinna ideal. Nyttigt.

Man smakar noga på snålt utskänkta skatter, kan jag lova. Trots den söta, avrundade doften är vinet påtagligt syrligt i munnen. Inte är det helt fritt från tanniner heller, det drog nog rätt bra i tandköttet på Fälldins tid. Det är en mycket lätt kropp som låter ana några röda vinbär. Först dominerar tobak tillsammans med ceder – sedan slår det helt över i nytuggad blyertspenna. Ända in till stiftet, grafit och allt, så att man får grå hörntänder och skäll av fröken. Eftersmaken är lång och jag försöker hitta andra nyanser, men jag sitter ändå bara där och minns flisorna av nummer 2 HB. Nå, lite lakritspulver efter någon minut, men det känns också rätt mycket som lågstadiet.

Det här är en storartad upplevelse, och jag gillar blyertsen, men nog kräver det lite nekrofila drag. Broadbent skulle nog vänta till 2045, och dessutom vara se till att vara med då. Jag anar att min sweet spot ligger lite längre tillbaka i ungdomen när det gäller claret.

Sagt och gjort – 1991 Montrose kan vara värt 7.60 även om året var skakigt på riktigt. Det har orangebruna kanter, men är förstås illrött i jämförelse. Doften är avrundat sötfruktig, som den dyraste sylt; ett milt, lugnt och lågmält intryck, slitet mellan ungdom och ålderdom. En tät men inte särskilt intensiv känsla visar åtminstone på bra fokus. Vinbär, jordgubbe och välavvägd ek samsas med, igen, sylt på glass. Blyertspennan är tydlig här också och man anar lite gräs på toppen.

Oj då, vilken ung smak. Här finns en rödfruktig profil med unga bär, men det mesta har smält ihop från de enskilda tonerna. Tanninern är ganska sturska – men det är halvtomt i mitten trots rätt bra tryck i de ljusare smakerna. Det känns som att Montrose försöker kompromissa mellan kraft och elegans, men inte riktigt har ammunitionen den här gången. Och nog anar man lite gröna problem? Flashbacken till lågstadielasten kommer här också, om än inte lika kraftigt. Eftersmaken ger en kalkig känsla, som flourtabletter innan de fick smaker.

Beklagar att jag regredierar helt här i jakten på adekvata beskrivningar. Det vore kul att prova de här glasen med en riktigt vuxen stek någon gång.

//anders

1998 Château Smith-Haut-Lafitte

Ah… Nothing like a decent lunch claret, now is there, old chap? Vi dukar under häggen, kokar färskpotatis, bryner fjolårssoppen och skedar rundhänt med brynt smör över torskfiléerna. Sommarlunch att tråna efter i november. I vanliga fall hade det väl blivit kranvatten till, får man erkänna lite rodnande, men vi tar min vinnördiga far med hustru till ursäkt för att slakta en liten gödd kalv från skåpet.

Plus Graves que Graves, brukar det heta om SHL. Jag läste en artikel i Decanter för ett tag sedan där Daniel och Florence Cathiard fick beröm så att det lät som om de räddat världen och inte bara ett illa skött slott i Pessac-Léognan.

Oj, så mörkt; tätt ända ut i kanterna och bara minsta antydan till mognad. Vinet har fått två timmar i karaff – och doften ger sig på näsan som ett knogjärn av sammet. Det handlar framför allt om en tät och vansinnigt fin fruktprofil, med varma drag av körsbär och björnbär över den vanliga cassisen. En välgjord och ädel doft, svår att slita sig från trots aningen om att det möjligen kan smaka bra också.

Vi bockar av en cigarrlåda och en kaffeton på väg mot en diskret och välklippt gräsäng längst bak i bilden. Dessutom finns en aning järn och ett köttigt drag som växer med tiden och som jag verkligen gillar. Undrar om några av de flyktigaste aromerna egentligen hade velat vara i köket och inte på gården? Vi offrar dem utan att blinka på sommarlunchens vindsmekta altare och nöjer oss med resten.

Munkänslan är nära nog perfekt, lätt och saftig. Vi häller mer brynt smör på torsklamellerna och allt sitter ihop som en dröm. Det är mycket syrligt, en smak som ligger ett par varv efter doften. Tio år, quoi? Surely you jest.

Tanninerna är superfina och faktiskt ganska diskreta trots ungdomen i munnen i övrigt. Mitten känns lite vek i början, men kommer i balans efterhand och helhetsintrycket blir extremt elegant. Den förfärliga gamla klyschan feminint kommer inte över mitt tangentbord, men det är det här farbröderna menar. Syrlig rödfrukt överallt, men med en ädel finess och absolut ingen brist på kraft. Den järnklingande eftersmaken har också något rökigt över sig, och en örtbukett med anstrykning av mint. Och en marmeladfruktig känsla att sitta kvar och suga på.

Grand cru classé slår ändå kranvatten, det gör det. Och ni som som aldrig har druckit er bordeaux à la norvègienne, till (den odlade) torsken, har åtminstone en upplevelse kvar i livet.

//anders

PS: Ursäkta bildslarvet… Bilden på flaskan med den blå skölden finns i kameran som finns på andra sidan Sverige. Semesterlogistik och vinbloggnde går inte ihop.

1999 Château Gruaud Larose

Usch, det låter galet pretentiöst. Smaka själva: ”Gruaud Larose är min favorit bland Médocs andra cru-viner”. Det låter som om jag årligen får hem ett par lådor från alla 14 slotten och öppnar några i veckan till kåldolmarna. Men ändå – av de andra cru jag smakat på har Gruaud Larose lyckats bäst med att kamma just mina smaklökar medhårs. Nittionian åker med till Uppsalavännernas födelsedagsmiddag efter ett smakprov hemma på Creutzgatan.

Glaset får stå uppslaget ett tag innan jag tassar dit och sniffar. Doften är – nektar och glädje. Essensen av cabernetdominerad bordeaux. Rik, yppig, generös och ren frukt med söt profil, egentligen mer åt mörka körsbär än de vanliga svarta vinbären. Nyans på nyans. Välavvägda fat, mest lätta toner av vanilj och mandel. En tydlig och ädel cederkomponent bredvid tobakstoner ger klockren cigarrlåda. Burgundiska gamla löv. Och så flera sorters läder som så ofta dyker upp i bordeaux med lite ålder för mig.

Men Gruaud ska man låta bli om man inte gillar hästar och deras boningar. Visitkortet, tryckt på nyflådd hästhud, räcks över även av nittionian. Det är fascinerande, och underbart, att få ett lass stallbacke bredvid så ren och läcker frukt. Fransmännen brukar ofta tvinga oss att välja.

Munkänslan påminner oss om hur ovan man är vid låg alkohol numera. Så lätt och fin – och nej, det betyer inte vattnigare vin. Smaken är tydligt mogen med läder och hästar bredvid härligt mogen sötfrukt, mer åt vinbär här än i näsan. Den har kommit långt, och äldre än så här behöver det inte vara för min del. Tanninerna är nästan upplösta och finkorniga som söderhavssand, och frukten perfekt.

Och när du tror att det roliga är slut har du hela efterfesten kvar. Jag hinner rafsa ihop en handlingslapp, knyta skorna och ta mig halvvägs till affären innan eftersmaken klingar av. Magiskt. Här dominerar en blodigt järnsmakande mineralåder som hänger kvar från mittsmaken, tillsammans med blyerts, en funkigt animalisk karaktär och tobak. Det är inte varje dag man står och smackar framför röd gubbe i Lindhagensrondellen. Solklart årslistematerial.

Det är lätt att förstå varför de här vinerna ägde världen under några hundra år. Det är lika lätt att förstå varför fylliga viner med solig restsötma är lättare att sälja till 2000-talets exploderande vinmarknad. Men sådan här nyansrikedom, komplexitet och, ja, smakrikedom utan sirapstyngd gör mig lika barnaglad varje gång.

//anders

PS: Våra åsikter stämmer fint överens, men för en mer, hrm, grafiskt naturalistisk beskrivning hänvisas som vanligt till Drucket.

Divine goes Austria

Man får anta att österrikarna inte ringde sitt handelskontor i Stockholm innan de lanserade PR-offensiven Tastes Of Austria. Lite TOA news att fördjupa sig i, någon? Vilken TOA product föredrar du?

Akronymen till trots var det kul att prova igenom elva viner från tre av producenterna i satsningen i Divines regi. Jag har lite för dålig koll på Österrike, även om jag haft mycket glädje av vin från Bründlmayer och andra. Utan mer snack – tre flighter från yodleland:

1. Wiengut Ott, Wagram

Bernhard Ott tog över gården som 22-åring eller så och har satsat hårt på nationalklenoden grüner veltliner. Numera biodynamiker.

• 2007 Am Berg Grüner Veltliner: Färg: Tripp. Charmig och mycket fräsch doft med limeig citrus, päron och en godiston. Mycket lätt i munnen med chockartad syra och en karaktär som ligger nära doften, plus någonting åt grön banan. Jag älskar ju höga syror, men det blir för mycket mot den lite glesa frukten i det här basvinet. Obalans i min bok.

• 2007 Fass 4 Grüner Veltliner: Färg: Trapp. Påfallande likt lillasyster i doften, men något mer intensivt och generöst; rent och fint. Smaken är mycket bättre än vinet till vänster, med snygg pepprighet och antagligen samma syranivåer, men frukt som kan hantera det. Lime och grapefrukt leder till en söt efterklang med smågodis och päron. Allt är övertygande rent och kontrollerat. Utmärkt.

• 2006 Der Ott Grüner Veltliner: Färg: Trull. Påtagligt tyngre, med söt drypande persika och mango bredvid kryddor och en punschton. Sedan får jag myror i huvudet, men den finns faktiskt där hela tiden: En anstrykning av tonfisk på burk. Huh? Det vete tusan vad Ott har för vildjäst i källaren. Smaken är hur som helst rena godisbutiken, tung och söt med nougat, marshmallows och pepparkakor, och en eftersmak som fortfarande inte har blommat ut. Lite låg syra för mig, men riktigt kul och spännande.

2. Weingut Hirsch, Kamptal

Familjeegendom på klassisk mark. Ännu en biodynamisk producent som koncentrerar sig på riesling och GV.

• 2007 Zöbing Riesling: Instegsvin med rätt liten men fräsch doft, fruktsoda, äpplen och lite kryddskåp. Fräsande syra i munnen, lite återhållen men bra äppelfrukt, lite sockerdricka och tydligare kryddor än i näsan. Eftersmaken drar åt julgodis. Helt okej, plus för kryddningen.

• 2006 Gaisberg Riesling: Nu så! Generösare doft med bra fokus, kryddig och komplex med persikofrukt och mineralkänsla. Veltliner i all ära, men det är ju riesling som kan bära fram terroiren. Smaken är riktigt bra: Underbar intensitet och komplexitet, riktigt speciell och egensinnig. Persikor, ett mineralstråk och dominanta pepparkakskryddor bredvid tropiska men stramt hållna toner av papaya och mango. Godast i kväll.

• 2006 Heiligenstein Riesling: Härligt mineralisk. Komplex och stenig fruktprofil, mer persika i en doft ren som en fjällbäck. Smaken är rätt ung och tydligt bakom Gaisberg på kurvan, men också renare och mindre yppig. Det är en fruktsallad på ungt och nyplockat och det som imponerar mest är balansen. De flestas favorit; någon millimeter efter charmiga Gaisberg för mig just nu, men med större potential.

3. Weingut Familie Gesellmann, Mittelburgenland

Fatlagrande producent med fokus på blaufränkisch och mittsmak, läser jag. Rykte om sig för rigorösa metoder, enligt Mölstad.

• 2007 Chardonnay: Delvis fatjäst. Förvånansvärt sval, men den gula äppelfrukten säger ändå chardonnay. Mycket ren doft med en aning nöt, känns som en småfet chablis. Ren och hög syra i munnen, med nötter och en jätterolig jordgubbston. Frukten är rätt återhållen men söt med drag av päron. Fräscht och gott, behöver växa till sig lite.

• 2006 Blaufränkisch Reserve: Överväldigande smörig ML-karaktär – hela godisaffären säljer bara smörkola. Körsbär och lite jordgubbe i fruktväg, med örter åt tobakshållet. Smak av mörka bär och lakrits, med nära nog italiensk syra, lätt känsla och små, fina tanniner bredvid en del ek som väntar på integrationsverket. Rätt god smak, men jag pallar inte kolan.

• 2005 Pinot Siglos: Underbar pinotdoft med flera lager kryddor. Rätt klassisk bourgogneparfym med körsbär, hallon, jordgubbe och lite skog. Dessutom den där positivt unkna känslan av sjöbotten och något som drar åt apelsinskal. Smaken är tyvärr inte i samma klass, men helt okej. Lite väl smörig smak med lång eftersmak, ung och ganska kärv frukt, enkel med lite vek kropp. Synd.

• 2006 Opus Eximium: Hälften blaufränkisch, resten zweigelt och sankt laurent. Smörig, fatig doft med mörka bär, lakrits och vaniljkex. Rätt kul i munnen, komplext och kryddigt i en bärig stil med en del uppenbar ek. Lite kort efterpå, men sitter ihop snyggt.

• 2001 Bela Rex: Lika delar cabernet och merlot. Mångas favorit som inte alls funkar för mig. Doften känns unken och buljongig. Cassis, hallon och björnbärssylt i all ära, men jag har så svårt för det där korvspadet. Vinet är mörkbärigt i munnen, men smakar fortfarande som dålig châteauneuf. Undrar vad det är jag är så känslig mot?

Lärdomar? Jodå. Att det görs utmärkt riesling i Österrike visste jag, och att fräsch veltliner sätter igång salivkranarna. Tyngre, sötare GV var en kul upptäckt. Jag är fortfarande lite likgiltig inför de röda, med extrapoäng för pinotnäsan från Gesellmann, men jag hört tillräckligt mycket bra för att fortsätta leta.

//anders

1999 Ghiaie della Furba

Finns det något godare än kryssnittat, knapersalt ankfett? Dekadent, animaliskt, proppmättat. Dessutom med vidhängande rödrosa ankbröst – en fulländad produkt. Vi vadar vidare i blodapelsinvågen och kokar en tjock reduktion på portvin och blodapelsin till, med lite finrivet skal som ger karaktär och nåt hekto smör för att blanka av. Dessutom citronspetsad puré på skockor och liten sallad med gröna bönor frästa i utsmält ankflott.

Ghiaie della Furba är ett roligt vin. Carmignanohuset Tenuta di Capezzana pytsar i runt tio procent syrah i en IGT som består av 60 procent cabernet och resten merlot – och det får en charmant effekt. Det nästan svarta vinet har en söt och snygg liten sky av parfymerade bärtoner åt hallon och björnbär och en attraktiv kryddighet som pockar på djupa klunkar.

Annars har nittionian hunnit ganska långt i sin mognad. På väg ned i karaffen är den rent våldsamt stallig, men det lugnar sig efter ett tag och ligger absolut inom det njutbara. Till ankan några timmar senare är vinet strålande gott, med stall och läder bredvid den mystiskt mörka bärfrukten och en del choklad och kaffe från franska fat. Smaken är ordentligt tät med utomordentlig koncentration, stadig syrakorsett som ger den snygga frukten bra hållning och lång, fin eftersmak. Ett vin på Médocbotten, men med starkare färger att skapa med. Willy Wonka-bordeaux?

//anders

2004 Château La Tour de By

När garagevinet är uppdrucket tar vi till vinbloggosfärens stående snackis: Blodbadet La Tour de By. Fortfarande i halvflaska. Det skulle bli för råddigt att försöka länka till alla diskussioner om helan mot halvan, inälvor gone haywire och stjärnor på väg upp eller ned, men det finns mycket rolig läsning. Tacksamt för vinbloggare med ett vin som engagerar, finns tillgängligt – till och med på halvpanna – och inte kostar en halv månadslön.

Den här flaskan hamnar i bevismappen hos flaskvariationsåklagaren. Dels är vissa drag betydligt mer renodlade än förra ordentliga försöket: Järnsmaken är i nivå med ett rekorderligt trappräcke. Den salta, snusiga karaktären är också mycket kraftigare, jordig och god. Och kaffedoften som knappt anades i oktober är näsans bästa vän i kväll, nymald och aromatisk.

Men sedan, mina vänner, har Médocfrukten återuppstått från de döda! En rätt generös portion söta svarta vinbär i munnen kommer nästan som en chock. Överlag har den här flaskan renare drag och klarare färger – inte rent som i frånvaron av småskit, den sitter ju på pluskontot hos mig, utan en klarare arkitektur med bättre harmoni och var sak på sin plats. Gott! Jag har gillat La Tour de By varje gång, men jag misstänker att det är så här den verkligen ska smaka.

//anders

2004 3 de Valandraud

Vin de garage låter mer potatismäsk och Dalslandsskogar än St Emilion. Men när Jean-Luc Thunevin och Murielle Andraud sneglade på Le Pin och skapade Château Valandraud blev de ikoner i en av de mer betydelsefulla rörelserna i traditionstyngda Bordeaux.

I efterhand låter receptet självklart: Parodiskt låga skördeuttag på en pytteliten och obesjungen plätt, moget på gränsen till övermoget, en sann lone rangers rövarkula i en bondkällare, miljarder mantimmar, 200 procent ny ek – och en gyllene krona på posten från Robert Parker, som satte Valandraud före Pétrus 1995. Resultatet borde inte heller förvåna någon: Kultfärgat maverickrykte, priser som snart krävde stjärnkikare, och en utskällning från alla som tyckte att Thunevins viner smakade för lite St Emilion och för mycket Coca Cola. Varpå garagisterna svarade att omogna stjälkar inte är gott, och att vin inte borde behöva 15 år i en jordkällare för att inte smaka batterisyra.

Så, kulisserna målade och klara. 3 de Valandraud är Thunevins egentliga andravin, sedan Virginie förtjänat en egen plats i lineupen. Ett snabbt kvällsglas och en timme i karaff, tillbaka i flaskan och fram till middagen ett dygn senare. Och visst dominerar de rostade faten doften, med nymalet kaffe, vaniljkex och efterhand marsipan, bittermandel och en kryddton som påminner om burken med torkad svamp. Frukten består av mogna plommon, mörka bär och en tydlig cassiston.

Trean har en generös och vänlig munkänsla, fatmättad men inte soppig utan rätt slank. Chokladkola och en touch av anis finns bland varma plommon och en exotisk liten sky åt bananhållet. Tanniner saknas verkligen inte, men de är mogna och smeksamma som varm choklad i den blåsiga skidbacken. Inget är överdrivet som i de sämsta exemplen från andra kontinenter, bara konsekvent genomfört i en stil som stryker medhårs och som du kan tycka om eller inte. Bättre och mer harmoniskt dag två, men du hittar få bordeauxer från 2004 som är så spelbara direkt ur skåpet i dag.

//anders

The beauty and the beast: 2003 Siepi

Ibland får man vad man förtjänar.

Jag förtjänade två saker, och presto, så var det levererat och klart. 1: Ett glas vin på Vinbaren efter 40 timmars jobb på fyra dagar. 2: Ett nästan odrickbart glas vin efter att ha struntat i den inre röst som sade att Siepi från 2003 kanske var i yngsta laget.

Siepi är Castello di Fonterutolis supertoskanare, 50/50 sangiovese och merlot, och den lilla frestaren inombords antydde att så mycket merlot och ett skitvarmt år kanske hade givit den här babyn ett liv i den snabba filen. Och alla vet vad nyfikenhet gör med katter av alla schatteringar.

Doften har mogna fina körsbär, björnbärsmarmelad, plommonfrukt och en oväntat diskret antydan om fat. Här finns också något mineraliskt, jordigt, som ett stampat uthusgolv med lite husdjur i hörnet. Snyggt och trevligt, inte alls överdrivet som en del ungsbakade försök från 2003.

Jag borde ha suttit kvar där och sniffat och läst min tidning i stället för att vara dum nog att smaka också. Det är knutet som en hoprullad igelkott, snålt och ogint. Dessutom glest och tunt utan kärna i kroppen, med en ovänlig beska som tydligaste drag. Tanninerna är obehagliga och träiga, för kraftiga naturligtvis, men också onaturliga som om de kommer från riktigt desperat och klumpig fatning. Däremot saknas alla försonande drag från lång tid på rostad ek, som kaffetoner, vaniljkola och rondör. Som att tugga på en rönn i augusti. Och eftersmaken… förlåt. Glöm eftersmaken. Det här vinet har ingen eftersmak.

Det saknar all likhet med vanliga IGT-viner med generös, internationell fruktprofil, men inte smakar det gammaltoskanskt heller. Efter 2008, säger Wine Spectator och delar ut en glänsande 93; Galloni vill vänta till 2010 och nöjer sig med 88. Jag väntar nog in nollfyran i stället.

Det pågår ett skyttegravskrig om merlot i Italien just nu. Kritikerna anser att den mognar för fort i den toskanska solen: När sockret slår i taket har inte tanniner och fenoler hunnit med. Resultatet blir klumpiga viner utan aromer och med knasiga syror och tanniner. Å andra sidan brukar stjärnbeströdda Carlo Ferrini och Siepi plockas fram som ett positivt argument av motståndarsidan. Hm. Det här vinet måste vara i en synnerligen svårartad växtvärkstunnel just nu, för det sedvanligt runda och fluffigt koncentrerade har gått och käkat lunch på allvar.

//anders

2003 Ridge Santa Cruz Mountains

Vad tycker ni om vinmakare som lämnar sitt visitkort i alla viner de gör? Skickligt, konsekvent och personligt vinmakande – eller brist på fantasi och en strävan efter att trycka alla klossar oavsett form genom det runda hålet?

Paul Draper på Ridge, nyligen invald i de amerikanska vinmakarnas Hall of Fame, hör till de mer konsekventa. 2003 Ridge Santa Cruz Mountains, i praktiken ett slags andravin till världsberömda Monte Bello, öppnar med just den doft som blivit Drapers eget calling card – och till och med kristnats till the Draper perfume eftersom alla kände igen den men hade svårt att klä den i ord. För er som inte upplevt den handlar det om en aromatiskt parfymerad spetsdoft som förenar en rad mogna bär, från jordgubbar via hallon till lite mörkare björnbär, och amerikanerna med många thanksgivingkalkoner bakom sig slänger gärna in ett tranbär också. Dessutom varsamma ektoner och kryddor. Förföriskt sötfruktigt men inte det minsta syltigt.

Att överföra den näsan från husets lysande zinfandelviner till den här bordeauxblandningen (68 procent cabernet sauvignon, 23 merlot, 5 petit verdot och 4 cabernet franc) är inte det minsta problem. Lite mogna svarta vinbär och en attraktiv kryddighet finns bredvid när vi saligt sniffar och sniffar. I munnen är vinet generöst fruktigt och ganska stramt samtidigt, en lindans som kräver stor skicklighet och bättre syror än många andra kalifornier. Det är vansinnigt bra balanserat, ganska lätt och väljer elegans över kraft.

I dag saknar det i princip helt mognadstoner och tanninerna är fortfarande medelhöga, men jag känner inget sug efter långlagring. Det är alldeles för gott i dag och härifrån kan den snygga frukten bara vissna även om andra nyanser tar den platsen. Eftersmaken drar åt körsbär och en vink om gräddiga fat (Draper kör med lufttorkat i stället för rostat och använder bara 40 procent nya fat till SCM). Knappt ett spår av Bordeaux, men ändå ljusår från klichébilderna av cali cabs med marmeladkaraktär. Å andra sidan är ju Santa Cruz Mountains inte Napa – jag har aldrig frusit så mycket som en helg i just de här rasande vackra bergen när jag pluggade i San Francisco.

Med de petiga glasögonen på kunde eftersmaken varit lite längre och frukten överlag något tätare, men nu letar jag verkligen. Jag älskar det här vinet. Dessutom måste Ridgeetiketterna stå på någon lista över världens snyggaste; rena och pregnanta men ändå med en diffus retrokänsla. Ögongodis. Och så en lagom nördig och fyllig genomgång av betingelserna under 2003 på baksidan.

Men jag kommer inte över att något i doften påminner så starkt om La Spinetta. Någon gång måste jag ställa upp Santa Cruz Mountains, Geyserville och Bionzo bredvid varandra.

//anders

1997 Château Lascombes

För kvällens andra flaska letar vi rötter i Bordeaux. Château Lascombes är en andracru som har haft en lite skakig resa. Alexis Lichine tog över ett slott på dekis och putsade upp det; sedan styrde bryggarjätten Bass Charrington utan att slottet någonsin riktigt nådde statusen på etiketten. 2001 tog en amerikansk pensionsfond över och släppte loss nya kvastar i form av Parkerfavoriten Alain Reynaud och Michel Rolland, med förutsägbart resultat: Succé och besk kritik i salig förening.

1997 Lascombes är alltså tillverkat före den senaste renässansen. Här handlar det om en ganska stram bordeauxnäsa, men med skapligt fin om än inte dagsfärsk frukt; dov som en gammal boaserad ekmöbel, med lite väl tydligt trä och en liten välkommen stallton.

Vinet är lätt och läskande på ett sätt jag ofta uppskattar i bordeaux, men en aning tunt. Smaken är ganska fräsch, men med en grön anstrykning. Eftersmaken har en fin läderton, men är inte särskilt lång eller bärkraftig. Ni anar ledmotivet här – jag kommer på mig själv med ett men för varje egenskap. Mitt emellan ungdom och mognad, men antagligen inte med strukturen för att gå många år till. Och akterseglat, åtminstone då, av ett koppel lägre klassade slott.

//anders

PS: Laborerade ni med några glöggbaser över jul? Min nya favorit i år – förlåt, i fjol – var klassiskt äpplig och sötsyrlig auslese. Värt ett försök för den som inte vill ha sin glögg så där Tyko Jonsson-söt och fyllig.

*

Uppdatering, 9 januari: I dag hinner jag läsa ikapp i Decanters julnummer, och hittar ett bedårande litet paneltest: Vilka viner gör sig bäst som bas i den engelska glöggvarianten, mulled wine? I startfältet: 2003 Sassicaia, 2000 Brane-Cantenac, en ung hermitage, en rioja, en 65-dollars Napa cab och en shiraz från McLaren Vale. Pärlor om inte för svinen, så åtminstone blandade i skulorna.

Innan ni springer efter Sassicaian med en kanelstång i högsta hugg kan jag avslöja att den hamnade på nedre halvan, med plus för sin fyllighet men minus för sötman. Margaux är ett ännu sämre val med sina torra tanniner, ”a struggle to taste” enligt den stackars panelen. Bäst: Generös kalifornisk cabernet, förstås. De avslutar på det där utsökt torra brittiska sättet som vi saknar motsvarighet till: ”As for the Rhône, keep it for the turkey.” Kom inte och säg att jag inte varnade er.

2002 Spice Route Malabar (och ett kvartskilo hjort)

När sågade du sist isär en spetshjort med en halvmeters bågfil från Clas Ohlson? Hos lillebror med jägarfrysen händer de mest vidunderliga och underbara ting. Sågen appliceras på en halvtinad hjortrygg, och vips, så har den trollat fram fyra t-benstekar.

Av svensk hjort. Drygt fyra centimeter tjocka.

Jesus. Tänk bistecca fiorentina och lägg till den där fantastiska köttfräscha doften av klövvilt. För en storstadsbo med för liten frys är detta paradisets förgård. Vi vänder dem i pannan, lägger en rosmarinkvist på varje som en blinkning åt florentinarna, väntar på att den inadekvata ugnen ska jaga upp dem i 54 grader och kokar tokreducerad fond på hårdrostat styckspill under tiden. Mandelpotatismos med tryffel och parmesan till.

Blyga viner göre sig icke besvär i köttorgier värdiga Röde Orm efter tio år hos kalifen i Córdoba. Malabar är den outtröttlige Charles Backs (Fairview, Goats do Roam med mera) toppcuvée i den lite mer egensinniga och ambitiösa Spice Route-linjen, och 2002 är den första årgång Back och platschefen Charl du Plessis gjorde av gamla bush vines i en oglamorös anläggning i Swartland. Blandningen är shiraz (58 procent), merlot (26 procent) och grenache (16 procent), medan nästa årgång fick såväl pinotage som viognier.

Malabar öppnar med en stor doft med imponerande intensitet. Här finns söta mörka bär, björnbär som påminner om Rhônesyrah, tät plommonfrukt som nog kan skrivas på merlotkontot, mandelmassa, smör och choklad från 18 månader på fransk ek, exotiska kryddor, lite mint, eldighet och en svårplacerad ton som påminner om möbelpolish. Vinet är tungt i munnen utan att vara sött, mycket fylligt, fritt från all kantighet, intensivt med sandiga tanniner och helt okej syra, och det är uppseendeväckande väl balanserat för att klocka in på 15,4 procent alkohol. Inga nämnvärda mognadstoner ännu, och den här flaskan hade nog kunnat ligga ett antal år utan problem.

Blickarna mot gamla världen är många och välgörande. Malabar är gott och hanterar hjorten riktigt bra med sin växande björnbärsfrukt. Men det är klart; för en knapp halvsnabel finns det rätt mycket vin som konkurrerar.

//anders

2004 Château Kirwan (och 2004 Pio Cesare Langhe Nebbiolo)

I snart två veckor har svenskarna kunnat dricka bordeaux från 2004 utan att resa utanför 50-skyltarna. I snart två veckor har alltså framför allt Finare & Vinare tryckt i sig Médoc’s finest som om det vore päronfestis. Förutom läsupplevelsen – bordeaux by proxy är också bordeaux – är insatsen ovärderlig för oss andra, som har lite för få flaskor för att våga ta livet av dem i jakten på en känsla för hur långt de har kommit. Men man kan inte bara åka snålskjuts. Quid pro quo, som Clarice Starling sade. Vik hädan, korkskruvsångest.

Dödskallefjärilen landar på Château Kirwan, tredje cru från Margaux som Decanter hissade i sin genomgång av västra strandens nollfyror. Rädslan att bli besviken sköljer över mig när jag sätter i skruven. De här flaskorna har ju släpat en sådan barlast av spänning och förväntan med sig. Och så – med första aningen ur flaskhalsen kan jag slappna av och alla spjällen i näsan åker upp på maxdrag.

Vilken doft… Direkt ur glaset en tät, härligt öppen och elegant parfym av svarta vinbär och mandel åt det aromatiska bittermandelhållet, nästan lite blommigt. Inte alls farligt fatigt, desto mer aptitretande kryddighet som gör det svårt att slita näsan ur glaset. Fräscha hallon och körsbär ovanpå, aromatiska övertoner, en aning blyertspenna, lite saltlakrits och en liten animalisk touche. Och hela tiden denna vidunderligt rena frukt med sina skarpa och genomtänkta konturer. Snyggt, snyggt, snyggt.

Vinet är förstås lite mer knutet i munnen än i näsan, med härlig syra och mjuka, finmaskiga tanniner. Som att hålla kikaren bak och fram och titta på doftspektrumet – dofterna har bara inte runnit ut i kanterna på smaken än. Utan erfarenhet av gammal Kirwan känns framtiden so bright, I gotta wear shades. Ett av årets allra bästa viner på Creutzgatan. Varför, varför beställde jag bara tre flaskor? (För att plånboken inte räckte längre, förstås, men tankarna snurrar ändå.) Kirwan har fått en del kritik för att ha rollandiserats och kapat sina rötter, men vinet känns absolut inte fjäskigt, bara rent och välgjort med fötterna i sandjord och grus på Cantenacplatån. Hela tio procent petit verdot, läser jag, med den lätt memorerade formeln 40/30/20/10 (cs/m/cf/pv).

Flaskan tar slut alldeles för fort till köttfonduen och vi söker tröst hos en gammal vän: Pio Cesare Langhe Nebbiolo från 2004. Det är fortfarande svårt att fatta att det här vinet säljs för en hunka på Systembolaget. Strålande doft med körsbär, lite tjära, nyponsoppa och rosor vid en dammig stenmur. Härliga egensinniga tanniner precis som jag vill ha det, stramt och snyggt i en klass långt över sina 102 kronor. Snälla, snälla Pio Boffa, fortsätt att skicka vin på den här nivån till monopolet utan att dubbla priset. Snälla.

*

PS. Obegripligt nog prickar vi samma helgmeny som Finare & Vinare igen (fast de var givetvis snabbare på att skriva av sig). Kom igen nu. Var har ni gömt mikrofonen?

2004 Château La Tour de By

Sist i kön har man väl stått förr. Den här cru bourgeoisen är en riktig snackis i vinbloggsvängen på sistone och alla andra har redan korkat upp och kommenterat. Ribban har satts och spikats fast ordentligt av pojkarna på Drucket, vars tablå Massmord på bondgård gör det svårt att både smaka på och skriva någonting om La Tour de By med något slags självständighet.

Halvflaskan (tack för det) åker tacksamt fram när arbetsveckan tagit slut mitt i natten och fredagen redan blivit lördag. Fullt så mycket brueghelskt elände som jag väntat mig hittar jag ändå inte. Järn och blod en masse, absolut. Överlag tjurigt och gammalfranskt, med en kort eftersmak som mest ger metall och lite sälta. Lakrits och salt skriver jag ned, men inte alls så mycket stall och dynga som jag trott; mest en antydan i eftersmaken. Nog finns det lite frukt om man letar, jag anar till och med en liten jordgubbe under plåtväggen, och en del fatvanilj. Men jämfört med många moderna viner är La Tour de By lika fruktig som havregrynsgröt. Och de vanliga cabernetvinbären vågar inte ens räcka upp handen. En gnutta kaffe vaknar med lite luft. Undrar om helflaskorna hunnit längre ned i gödselstacken än mina 37,5?

Magnus på Drucket ställde fram en salt St Agur. Det känns som en utmärkt idé.

//anders

Hösttröst: Gaja vs Glaetzer

Torsdag kväll och inte minsta pip i telefonen från Systembolaget. Internet svämmar över av rykten, spekulationer och konspirationsteorier om hur beställningscirkusen kring nollfyrorna från Bordeaux skötts och misskötts av monopolet, CIA och al-Qaida. Butikschefernas kreativitet med de centrala direktiven verkar ha spelat en avgörande roll för vem som får vad. Och kvar i limbo hänger de det handlar allra minst om, konsumenterna, utan vare sig information eller vin, och kastar långa blickar mot Bryssel.

Vi flyr irritation och snål oktobervind med hjälp av dovhjort och tryffelpotatismos hos Pontus by the sea. Och nej, jag är inte avlönad av Frithiofs krogimperium – L jobbar sådär en 20 meter därifrån och längre gick inte att gå i den eländiga höstkylan. Vi beställer varsitt glas, byter med varandra och siktar på största möjliga kontrast.

2005 Glaetzer Wallace är 70/30 shiraz/grenache, Barossa Valley rakt igenom med 14,5 procent alkohol (Wallace är mamma Judiths flicknamn). Ben Glaetzer har snabbt gjort sig ett namn med ambitiösa Barossaviner som blivit all the rage i USA – och 2005 Wallace bekräftar alla fördomar om den amerikanska smaken. Supermogna druvor från en superfruktig årgång, en hel hink björnbärssylt med plommon och rätt snyggt definierad mint och eucalyptus. Här finns lite kryddor och röd grenachefrukt, väl integrerade fat och sötma, tungt och dubbelplusfylligt – allt uppumpat till skrattspegelproportioner och onödigt eldigt. Men det är ett bra vin, och den som gillar stilen kommer att tycka om det. Bra till hjorten? Absolut, men bättre till efterrätten om du frågar mig.

Ca’ Marcanda är Piemonteikonen Angelo Gajas utflykt till den toskanska kusten. Jag har fått mycket njutning av den rena bordeauxblandningen Magari, och testar systervinet 2005 Promis. Merlot är basen med 55 procent, påfyllt med 35 procent syrah och 10 procent sangiovese med ett år i barrique. Vinet är redan riktigt utvecklat med en oväntat stor läderton, bredvid sötbittra körsbär. Jag hade aldrig gissat på över hälften merlot, får jag erkänna, men Italien är inte att ta miste på. Inte mycket till tanniner i munnen, men fin syra och vinet är SÅ mycket slankare än aussien. Nästan tomt i mitten innan man inser att det bara är steroiderna som inte finns där. Kanske inte ett optimalt viltvin, och en bit efter Magari i klass (syrah ger mig sällan något i Italien, till skillnad från bordeauxdruvorna), men solklart mitt val.

Liten känga också till Pontus för de undermåliga glasen med nästan raka kanter som snodde oss på nyanserna i vinet. Jag var inte på tå och orkade inte klaga, men en skvätt vin för 150 spänn borde serveras i ett glas där man känner dofter.

//anders

2003 Château Pibran

Jag vet, det är barnsligt och fåfängt. Men att få visa leg i kassan på Systembolaget piggar upp resten av dagen när man är 33 och oroar sig över krypande hårfäste. På bandet: Pibran, Tignanello och Sette Pontis Oreno. Bolaget måste ha riktiga problem med alla sjuttonåringar som smygsuper Pauillac på halvflaska och supertoskanare i Humlegården.

L är på jobbresa och jag tar hjälp av halvflaskorna för att inte bara sova bort fredagskvällen. Det totala röda sortimentet över 60 spänn består av 24 flaskor varav några söta; uppenbarligen är inte köttglada gräsänklingar en prioriterad kundkrets. Liten välhängd tournedos får det bli, med vaxbönor och – länge sedan! – en riktig gammal hemslungad béarnaisesås. Återigen till priset av pizza och cola.

Château Pibran från det svårfångade 2003 skickar upp en stor doft ur glaset direkt. Söta mörka bär, svarta vinbär men mer björnbär, en gnutta läder och stall, tobak – och ett tårgasmoln av fatvanilj, kaffe och choklad som skriker ut den moderna profilen. Det är ungt och primärfruktigt i munnen, generöst, tungt och fylligt. Först kommer bra koncentration av mogen frukt, men sedan känns mitten lite vattnig. Det är också lite väl eldigt (13,5 procent alkohol) och de rostade faten dominerar fullständigt. Eftersmaken är bara marsansås och man tröttnar efter några munnar. Tanninerna är unga och vinet behöver förstås lagras, men frågan är om faten kan integreras tillräckligt för att det här vinet ska bli min tekopp.

Hela 65 procent merlot och resten cabernet, läser jag sedan, vinifierat hos Pichon Baron. RP ger 89 poäng och pratar om en ”sleeper of the vintage”; Wine Spectator slår till med 92. Pibran 2003 är inte ett dåligt vin, men alldeles för oklassiskt för min lite stramare Bordeauxsmak. Vaniljglassen sitter kvar i munnen som en hinna i timtal och jag är glad att värmt upp espressomaskinen. Milkshake är billigare på McDonald’s.

//anders