2000 Luciano Sandrone Barolo Le Vigne

Kassen med semestervin börjar sina – men det finns fortfarande flaskor kvar på botten som dras med höga förväntningar. Sandrone är, relativt sett, en ny elefant i barolodjungeln, med en nybyggd och snygg anläggning precis nedanför byn. Le Vigne är cuvéen som fansen väljer före den rena tappningen från Cannubi Boschis och det här är första gången vi ger oss på en flaska från 2000.

Färgen är gudomlig, tegelanstruken men tät. Vi får en ganska klassisk barolonäsa, men den är också överraskande liten. Körsbärsfrukt och skolboksslånbär, plommon och fina unga jordgubbar. Tjäriga övertoner, och – efter en del lock och pock – fikon och hallonbalsamico. Bara den minsta gnuttan fatvanilj anas, liksom några korn mörk, finstämd krydda.

Vinet känns riktigt ungt i munnen, vilket väl är logiskt, men tanninerna är ändå ganska mjuka. Överraskande mjuka, faktiskt. Det känns nämligen rätt stängt överlag. Surkörsbär finns, något varmsött där fruktkärnan brukar sitta, och en violton. Syrorna är ordentligt norditalienska och biter ifrån bra.

När vi äter har den varit dekanterad i drygt två timmar. Lite senare anar man den där tonen av nykrossade bär som brukar betyda ungt lagringsvin. Men på det hela taget har det inte mycket av någonting utan smakar mest generalbarolo utan egen profil. Inte heller senare på kvällen vaknar någon Törnrosa i glaset.

Då undrar man förstås om det här ska förbli ett lite ointressant vin. Med en Rhônesyrah hade man kunnat sitta och diskutera tunnlar, men jag tycker inte att barolo brukar bete sig så. Och åtta år är ungt för en toppbarolo från ett år som 2000, men om det vore problemet borde det smaka just för ungt på ett igenkännligt sätt. 1999 Carobric häromsistens var också ungt, men underbart i sin kaxighet. Bara att vänta flera år på nästa flaska och hoppas på metamorfos.

Inte gott, alltså? Jovars. Men. Inte kraften hos Scavino eller Pio Cesare, inte elegansen hos Giacosa eller Roagna. Och inte det supersexiga finsnickeriet hos husets egen barbera eller nebbiolo från Valmaggiore. Vi dricker ur flaskan, ställer undan den och går vidare i livet. Större krav än så kan man ställa på en barolo i den här prisklassen.

//anders

Explore posts in the same categories: vin

Etiketter: , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

3 kommentarer på “2000 Luciano Sandrone Barolo Le Vigne”

  1. Dansk i 08 Says:

    WS går på 95pts och skrivar ”Boy, this is beautiful to smell! Fresh-picked strawberries and cherries, with just the right amount of cloves. Hints of prunes. Full-bodied, with soft and round tannins and a long fresh-fruit finish. Goes on and on. Hard not to drink this. This is a blend taken from various sites in the Barolo and Monforte d’Alba areas. Best after 2005. 1,400 cases made”

    Iblandt fattar man ingenting, har for flera år sedan provat hela porteföljen på Le Sommelier i CPH, heller inte imponerande dengang (minnes inte vilka årgangar tyvärr) med priset i tanke, Dolcetto’n är dock toppen och absolut rimligt i pris.

  2. Dansk i 08 Says:

    By the way…vad är din erfaring med semesterlådan ? Jag tänkar 55 mil til Västkusten är kanske inte bästa ”medicin” för typ Trot. 01, Armilla 00 och systemet i Lysekil är jo inte imponerande…..

  3. anders Says:

    Tjenare! Jag hade också WS i bakhuvudet, men satt på en så dålig uppkoppling att jag inte orkade leta fram den och lägga in i posten. Jag förstår inte heller; det är absolut inget dåligt vin, men lite för ointressant för 95 poäng. Å andra sidan kan Sandrones viner vara rätt attraktiva som unga, särskilt jämfört med en del annan, mer traditionell barolo som kan vara rätt jobbiga i den fasen – kanske hjälpte till i poängsättningen?. Men jag har tyckt om barolon tidigare, jag älskar barberan, och fick en fantastisk överraskning av Nebbiolo di Langhe Valmaggiore från annars förfärliga 2002 på Esperanto i Stockholm i fjol. Hoppet lever.

    Västkustresan var nog inget problem i de apriltemperaturer vi har haft… Men Le Vigne har varit lite slarvigt lagrad tidigare. Och nej, SB i Lysekil bjöd visserligen på Les Belles Dames och Sanbittèr, men annars vill man mest gråta och längtar hem till sin egen stash.

    Måste passa på att tacka för leveransen häromsistens också. Skithyggligt!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s