2006 Gilles Robin Cuvée Albéric Bouvet

Déjà vu! Är inte detta vår tids allra vanligaste berättelse om nya stjärnor på vinhimlen? Familjen har odlat vin sedan Hedenhös, men alltid sålt i bulk till lokala storbonden eller kooperativet. Den ambitiösa sonen, i undantagsfall dottern, rycker i kopplet och ser grandios potential i den gamla familjeterroiren. Patriarken går bort, sonen skurar i källaren, skär ned skördeuttaget till en fjärdedel, slutar att ta med sten och ogräs i jäskaret, och presto! Världsklass.

Med lite skohorn får man in Gilles Robin i det manuset också. Sedan 1996, när kooperativkontraktet löpte ut, gör han konsekvent en av marknadens bästa Crozes lite söder om Hermitageberget. Och har den goda smaken att döpa cuvén efter farfar - det fick väl räcka med uppror när en 24-årig Gilles fick rodret i händerna.

Nollsexan med gamle Albéric på etiketten ger en rätt utslagen, härlig syrahdoft efter några timmar på karaff. Djup långt utöver vad apellationen antyder, och en egen charm trots det avskalat fläskfria uttrycket. Björnbärsfrukt dominerar i kärnan, med en kaffesky efter 15 månader på barriques och en metallisk ton. Lite kött, men varken bacon eller vitpeppar hittar jag trots mina fördomar.

Det är ordentligt syrligt i munnen. Lägg en duktig kärnbeska bredvid, och ös på med järn och jord, så förstår ni att Robin inte gör nybörjarviner eller smörar för dem som föredrar shiraz från Barossa. Mycket slankt, men verkligen inte asketiskt; vältrimmat, men med bra koncentration och en mineralisk ryggrad som jag verkligen gillar. Kanske är det fortfarande lite mycket kaffe ovanpå frukten och jag tror att Albéric känns mer harmonisk om något år.

Men det är gott till, och efter, maten redan i dag. Och detta utan en minut i Graillotköer - bara att gå och beställa.

//anders

2007 Boris Lisjak Kraški Teran

Det smakar som en cocktail av barbera, pinot och yoghurt. Jag kan inte beskriva det bättre.

Det är alltid intressant att smaka på vin som inte passar in i ens tryggt inkörda spår Eller ens terminologi. Den här gången har vi snavat på en gullig och lovande restaurang i Ljubljana, beställt unghästbiffar (foal rätt och slätt på den engelska menyn) och valt bort en lista full av billiga merloter och caberneter. Kvar av Sloveniens arvegods finns teran, en gammal historia gjord på refošk - italienarna säger förstås refosco eller, ibland, just teran. Så får det bli.

Boris Lisjaks skapelse överraskar från första hälsningen. Utan att kosta mer än standardvinerna charmar den byxorna av oss med en parfymerad näsa full av hallonsås, körsbär och en touch av vinbär. Välbekanta komponenter, och ändå ett nytt ackord - det är här målarlådan tar slut och inte kan beskriva vad som egentligen är annorlunda. Mycket ungt är det, idel topptoner utan ankare, och fräschare än det mesta jag någonsin stuckit näsan i. Och vilken färg! Ilsket illviolett, direkt från textilindustrin.

Smaken präglas framför allt av en skyhög syra, vilket väl förklarar en del av barberakänslan. Men det är också där yoghurten kommer in: Det finns något mjölksyrligt över den sura kyssen. Smakerna är en laserstråle av nyfödd, überfräsch röd frukt; hallon, körsbär, lingon, röda vinbär. Dessutom en spännande pepprighet och lite järn. Men var är tanninerna? Italiensk refosco är oftast en rätt rustik och kraftfull sak, men här är det syrorna som får hålla ordning i klassen. Nej, mer än så, förresten, de sätter ju hela karaktären. Tolv procent, inga pengar att tala om, och en helt egen personlighet. Det är inte omöjligt att det här vinet lirkar sig in på årets topplista på ren X factor.

I övrigt blev det inga större vinupplevelser i det anrika vinlandet Slovenien, mest för att det inte var en vinresa och jag inte var ensam i bilen. En hel del välgjorda, fräscha vita till briljanta fiskar och skaldjur, förstås, men inget bloggmaterial. Inte sällan, å andra sidan, vita med en medveten liten restsötma som jag har svårt för när termometern kryper över tiostrecket. Resturangernas vinlistor var allt annat än ambitiösa, men nästa gång får det bli besök hos några av de odlare i världsklass som faktiskt finns. Tvåa efter teranen kom en ribolla gialla från en lokal friulisk producent, lite fatsmörig med fina citrustoner och päron, inte långt från skaplig chardonnay. Som vi drack i - Venedig.

//anders

PS: Beklagar det långa upphållet. Svårt det där med sommar - man dricker men orkar inte skriva. Och blir obenägen att plocka fram det tunga artilleriet. Corona vet ni ju hur det smakar, och kvällsrosé smakar i allmänhet just kvällsrosé.

PS 2: Känns lite dagen efter att svara på kommentarer till förra posten, så det får bli här i stället. Niklas: Simcic är väl en av de få slovenska producenter jag kände till, men det vart inget gårdsbesök alls den här gången. Och standardvinerna på restaurangerna är välgjorda men inget att skriva hem om. Men den där chardonnayn gör vi en mental notering om.

Arvid: Mejla mig på nettareegioia at gmail punkt com om du vill ha tips, så slipper vi förvandla vinbloggen till reseblogg.

Dr M: Vackert var det minsann. Škocjangrottorna hamnar på en rätt kort personlig topplista.

Johansen: Grymt, en proffsig ölblogg! Äntligen kan jag kanske lära mig lite om öl…

2007 Vietti Moscato d’Asti Cascinetta

Men är inte detta den mest bedårande sommarsöta etikett ni har sett? Lika delar Idas sommarvisa, italiensk renässansbasilika och kurbitsmålning på brudkista. Och vinet är inte mindre älskvärt.

Moscato ska drickas ungt och kallt, och inte lastas av några överdrivna pretentioner. Kanske världens bästa jordgubbsvin, i konkurrens med klasskompisen Brachetto d’Acqui. Och när du känner att du vill klunka i dig som i en solig Coca Cola-reklamsnutt, knock yourself out - 5,5 procent förstör ingen morgondag. Att Vietti kan göra vin vet vi ju, inte minst är ambitiösa barberan från La Crena strålande.

Medge att det är roligt att öppna mousserande med korkskruv och se korken förvandlas till spöket Laban. Sedan är det päron och fläder för hela pengen, rena godiset. Glass smakar det också. Ovanpå svävar en rosensky och den där myskiga kryddigheten som bättre moscato tar så väl vara på. Ingen kan undra över hur druvan fått namnet när man dricker det här.

Det finns många skäl att önska att man vore Hugh Johnson. Ett är att kunna använda ordet delightful när man beskriver ett sådant här vin. Smaken är egentligen en kopia av doften, och mycket söt, men absolut tillräckligt fräsch för att vara briljant efterrättssällskap. Skapligt nyanserat ändå, i sammanhanget, med en aning citron och lime. Sommaren har egentligen aldrig känts hotad sedan 2005 Terra Montosa dök upp, men nu ska den vara kassaskåpssäker.

//anders

PS: Nu far jag till Slovenien ett tag, om någon undrar varför det står still här. Eller dyker upp poster om väldigt konstiga viner.

La Spinetta med Giorgio Rivetti

Giorgio Rivetti är en av världens mer uppmärksammade vinmakare. På förhållandevis kort tid har han tillsammans med bröderna gjort La Spinetta till en av de hetaste katterna på vinvärldens dansgolv. Så när han tillbringar en junikväll på Vinbaren, där en rad Spinettaflaskor som inte lanserats i Sverige hälls upp och diskuteras, är det förstås knôkfullt och kö bort till Katarinahissen.

Eller inte. Det är 28 grader ute och de enda som inte får betalt för att vara där är yours truly och femtio procent av Finare Vinare. Rena spavistelsen - och all tid i världen att ta tempen på en del framtida releaser med skaparen (och importören) till hands.

Hur det smakade? Så här.

• 2006 La Spinetta Barbera d’Alba Gallina
Lite väl mycket fat i näsan ännu, men fin, läcker svartvinbärsmarmelad bakom. Något i doften säger sommaräng, och precis när jag ska skriva anis får jag klockren lakritspuck i näsan. Lakrits och vanilj, då, för den som vill bryta ned. Smaken är idel varm frukt med någon restsötma, mogna körsbär med en kant av vinbär och barberakrydda. Rejält med tanniner för en barbera, men lite dämpade syror; å andra sidan var den nog i varmaste laget. Bör tjäna på lagring.

• 2006 La Spinetta Langhe Nebbiolo
Egentligen en juniorbarbaresco från Starderi-vingården, där en del stockar (omkring sju år gamla, enligt signore R) inte kvalar in i toppvinet på några decennier till. F&V hyllade nollfemman, men den ligger fortfarande osmakad hemma. Den här årgången har en tydligt ung och lite parfymerad doft där körsbär, med kärnor och allt, dominerar. Lite hustypiska blomtoner finns, och en köttig komponent som komplicerar bilden fint. Faten är väl avvägda och ger mest lite rostat bröd i näsan.

I munnen är det lika ungt, men med bra tryck och stöddiga tanniner - Giorgios (och vinpressens) bild av 2006 som en mycket strukturerad årgång börjar få eldunderstöd. Det smakar syrliga körsbär med en liten beska, molto Piemonte, och en touch svarta vinbär.

• 2006 La Spinetta Pin
En gammal favorit i Spinettas lineup, den här blandningen av nebbiolo och barbera som döpts efter gammelfar Rivetti. 2006 års upplaga har en superattraktiv doft som öppnar med underbara söta blomtoner ovanpå svarta vinbär, körsbär och bittermandelfat. Bra djup, kryddig och generös; örter och choklad finns också, och efter hand lite nebbiolotjära åt asfalthållet. Smaken är mörksöt, gåtfull och aromatisk, särskilt i fullstort glas senare på kvällen. Cassis, lakrits och örter handlar det om. Pin har en bit kvar för att hitta sin definition, men biter ifrån bra och framtiden känns ljus. Eller mörk, om ni vill.

• 2005 La Spinetta Barbaresco Starderi
Bara tungviktare kvar nu… Den ljusa barbarescon öppnar med superfin hallonfrukt blandad med jordgubbar. Sedan hojtar vi nästan i munnen på varandra, T och jag: Svartvinbärsbuske! Gnuggade blad och allt. Sötfruktig och generös, inte alls hårdfatad som huset ibland får kritik för; lite vaniljkex att lägga marmeladen på bara, och viss kryddighet.

Tyvärr kan smaken inte matcha. Cassis, plommon och tjära finns, men det känns knutet. Giorgio beskrev 2005 som elegant, och Starderi är lätt och fin i munnen men mittsmaken är väl vek och saknar karaktär. Tanninerna är påtagliga och rätt klistriga - herregud, vi sitter och dricker riktigt ung barbaresco här - och lagring krävs förstås, men risken är att den förblir i tunnaste laget för sin stil. Möjligen är jag lite hård på grund av höga förväntningar, men tar man 750 spänn får man tåla höga förväntningar.

• 2004 La Spinetta Barolo Campé
2000 gjorde barbarescobröderna från Castagnole sin första barolo i en nybyggd anläggning i Grinzane Cavour. Vi luktar på 2004 - och hittar en vinnare i en helt egen klass i kväll. Campé har en lite vresig men underbar doft, komplex och mättad, med kött och läder ovanpå rätt traditionella barolotoner av jordgubbssylt, körsbär och plommon. Dessutom kommer tjäran krypande, och en fantastisk blombukett med violer och rosor.

Trots en elegant lätthet är det ett jäkla drag i smaken. Och trots att den drogs upp dagen före är den länge rätt kärv och tjurig, men ändå härligt sötfruktig med jordgubbarna och körsbären från näsan. Löv och pinje ger mer barolocred. Ungt som tusan, men redan oerhört gott och på gränsen till drickbart med en tung köttbit. Det här är ändå en bit från Spinettas barbarescotrio, lite mer traditionellt i stilen och inte lika fruktdrivet. När det gäller fatdiskussionen har huset dragit ned på rostningen under 2000-talet, och jag tycker absolut att det har höjt kvaliteten.

“Not so bad”, säger Rivetti om 2004 Campé, slugt leende, och sätter italienskt rekord i nationalsporten falsk blygsamhet. Undrar vad den här kostar när (om? Kom igen nu, Enosvez… f’låt, Enjoy!) den kommer i butik?

Kvällen på snabbspolning för modernt stressade människor: Campé är en strålande barolo som hamnar på önskelistan så fort jag har sålt av en njure. Pin levererar igen och kommer god tvåa om man tittar på ren karisma. Och när barbarescosystrarna från 2005 kommer har jag fått lite bättre ammunition mot en väldigt dyr frestelse. Tack T för trevligt sällskap - det hade nästan känts löjeväckande att sitta där och sniffa mol allena.

//anders

2005 Domaine Le Sang Des Cailloux Cuvée Doucinello

Ja ni, den svenska vinbloggosfären… En outtömlig källa till upplevelser, en massgrav för goda föresatser. I ett majsläpp packat som en piñata med godis lyckades jag stå över Doucinello. Tills jag läste den här posten. Och den här. Och den här. Sluta. Jag ger mig.

Den hjärteknipande historien om hur de tre döttrarna Doucinello, Azalaïs och Fioreto turas om att ge namn åt cuvéen i strikt rotation har ni redan läst bakom länkarna. Fast man undrar över familjen Férigoules smak för kvinnonamn - vilken trio! Låter det inte som häxorna i Macbeth, ungefär? Ungt och mörkt åt det blå hållet är i alla fall vinet, och doften inte mindre ung och mörk.

Med ett minimum av luftning är det eldighet, klister och aromatiska fat med kaffe som ligger överst. Men under skiner en intensiv mörk frukt, lite likörtonad, som av nykrossade bär. Det är massivt, ungt och lite överväldigande. Lakrits och örter är det gott om, med sydeuropeisk pinjeskog och plorsbär.

Den här gången överträffar smaken doften. Mineraliskt och köttigt intar vinet munnen, men med en smidig munkänsla även om alkoholen är rätt offensiv. Sötfruktiga körsbär och plommon samsas med kött, lever och järn, med en extra hästsko att suga på i eftersmaken. Lite portvinsvibrationer får man ibland och faten - trots jäsning på betong och mindre än ett år på stora, använda fat, det vill säga nästan ingenting - är rätt påtagliga. Strukturen är strålande, och kärnbeskan påtaglig, tillräckligt för att motivera en varning för de känsliga. Däremot, om man ska jämföra lite, känns vinet inte alls så funkigt som Frankofilens flaska verkar ha varit, och F&V:s tobak hittar jag inte så mycket av; annars är vi rätt överens.

Det här flickebarnet bär på en enorm potential, men är ungt och bråkigt i riktig trotsålder. Det blir mörkaste kylskåpet över natten och handfast uppfostran i karaff dagen efter, innan vi grillar lammkotletter och gör sommarens första potatissallad med hallonvinaigrette. En del animaliska toner kryper fram ur vrårna, stall och annat härligt ofint. Samtidigt ger den rena frukten med sig lite och charmen klingar av, så det är ingen metod att rekommendera. Men trots att Doucinello bjuder motstånd är det ren njutning redan i dag. Och herregud så roligt det ska bli att plocka fram nästa flaska om, säg, tre år.

//anders

1996 Krug - and beyond

Okej. Sex viner. Med en total prislapp på 9 443 spänn. I teorin, förstås, för det är lögn att få tag på dem.

Då har Systembolaget ändå fog för den aningen högljudda rubriken SuperPrestigeChampagne. Det ligger något nyrikt ryskvulgärt över den här provningen, men chansen till sex glas man aldrig någonsin får ned näsan i på annat sätt är oemotståndligt lockande. Och min erfarenhet av bättre sjampanskoje behöver ordentligt med putsning. Allt helblint. Förväntansfull, moi? Rosenkindad? Mesdames et m’sieurs:

• Vin nummer 1
Snabbkyld sedan den tilltänkta flaskan visat sig vara bortom vett och sans korkskadad. Nästan en upplevelse i sig att lukta på… Hur som helst; ersättaren (samma vin, alltså) är vackert mellangul med ett tydligt grönstick. Doften är mycket jästig, känns som lång tid sur lie. Här finns lite svamp, nötter, ett uns sherry och rikligt av en härlig nougatkaraktär. Bordet pratar om citrus, men jag tycker inte att den är särskilt framträdande. Kanske lite apelsin också.

Moussen är alert och nästan lite aggressiv. Ett slankt och elegant vin, med hög syra men också rätt generös dosage. Tydlig äppelsmak trots att den karaktären knappt märktes i näsan. Jäst igen, nougaten finns kvar, och här är citrustonen framträdande. Mycket gott - men sitter inte riktigt ihop. Kanske bättre med lagring? Eftersmaken är liten men lång och god.

Facit: 1995 Henriot Brut Cuvée des Enchanteleurs. 50/50 chardonnay/pinot noir och extrapoäng för blotta klangen i namnet.

• Vin nummer 2
Ljust gult med gröna reflexer och pigga, pärlande små bubblor. Udda doft! Rök, suddgummi, köttsoppa, lagerblad, tång/hav och en leverton samsas och trängs under ett täcke av nyrostat kaffe. Dessutom en ton som fortfarande förföljer mig, eftersom jag inte lyckats skjuta ned den; jag tänker hela tiden på barndomens fiskelåda… Ber att få återkomma.

Vinet har en ännu ganska liten smak, halvfyllig, åt det vitfruktiga hållet med persikotoner. Dessutom kaffet och soppan från doften, och sockerkaka tänker jag också på. Jag hinner skriva lite låg syra innan slutet kommer med en rejäl citruskick. Mycket personligt vin.

Facit: 1996 Taittinger Comtes de Champagne. Blanc de blancs från idel prestigelägen, Cramant, Avize, Oger, Le Mesnil…

• Vin nummer 3
Färg som en stridsprövad bronssköld och bubblor från dockskåpet. Gud, vilken ljuvlig doft! Underbart mogen, med bröd, jäst och nötter - och det är innan det brakar loss. Camembert! Nej, hela ostdisken! Sherry! Choklad! Smörkola! Det är ett levande, djuriskt, dekadent sönderfall svept i finaste nykokta knäck, med snören av mineral omkring. Till och med surströmming tänker jag på, om än en passant. Kommer den här att vara dead on arrival i munnen?

O nej. Moussen är härligt levande, smaken mineralisk, ädel och sherrytonad med ett lager nougat. Eftersmaken viskar nästan riesling, med äpplen, lime och våt sten. Himmelskt.

Det är en smaksak om man tycker att så här mogen champagne är god eller över kanten, men för mig är det en upplevelse. Pigga bubblor, pigga syror, gravens rand långt utom synhåll. Min nummer ett i handuppräckningen, men i praktiken dött lopp med nummer fem.

Facit: 1976 Diebolt-Vallois. Om man bara kunde vänta i 30 år på sina bubblor…

• Vin nummer 4
Tung, men ljusare gul, inte utan gröna toner. Karaktärsfull doft; först syren, sedan rök, korv och köttiga toner, och en antydan till gröna bananer och vita frukter. En ädel, högburen doft, yppigt fruktig. Dessutom en mineralig ryggrad och lite mandel.

Smaken är oerhört fräsch, liksom moussen - och intensiteten är slående. Spring du, men du kan inte gömma dig. Blommorna har herraväldet i det stora rummet, annars är det generalfrukt, en antydan till oxiderade toner, marsipan och allsköns julgodis före en lite flintrökig eftersmak. Oerhört gott - men jag kan inte låta bli att tänka “extremt välgjord mainstream”, åtminstone i smaken. Personligt, absolut, men ändå i en lite trångbodd stadsdel.

Facit: 1998 Jacques Selosse. Bara vitt, bara Avize.

• Vin nummer 5
Liknande färg, bara något lättare. Doften är ett tivoli av nyanser, eller en parad - när någon försvinner runt hörnet fyller nästa på. Mer och mer. Skumbanan, äppelmos, kryddskåp fullt av ingefära och kanel, lite bittermandel, ett mineralstråk, honung, nougat, och så blommor. Jag tänker på kaprifol och ännu mer på massageoljan med ylang ylang. Ett nytt ansikte varje gång man tittar.

Smaken är lika sammansatt. Äppelmos, absolut, men också en sötfruktig karaktär med persika och drag av jordgubbar. Kryddor, grapefrukt. En intensiv och mycket personlig smak, riktig matchampagne som nog skulle göra ont att dricka en flaska av på altanen. Slutet är krämigt och långt med ett mineraliskt grepp, och kryddighet långt bak i munnen. Stiligt! Egentligen ikapp och förbi Diebolt-Vallois, men utan den skamlösa njutningslystnaden hos ett vin från 70-talet. Fantastiskt.

Facit: 1998 Bollinger Vieilles Vignes Françaises. Tjenare. Minns jag rätt att, typ, tre flaskor kom till Sverige? Tre minimala lägen med unika oympade stockar. Att en blanc de noirs (!) från Bollinger (!!) kan vara så här slank och übernyanserad går knappt att greppa.

• Vin nummer 6
Tyngre gul igen, med en nyans som mest känns som turkos. Lite sluten och oväckt doft, jästig och rödäpplig, med plommon, mandel, rostade nötter och flinta. Man anar en lång rad nyanser, men de har inte blommat ut än.

Det är som att dricka ett övergött dagisbarn med maskingevär. Fantastisk närvaro i munnen, djup och kraft, enorm frukt och en fullkomligt otämjd citrus som skjuter vilt omkring sig. Ungt, ungt, ungt. Intensivt så att man tappar andan. Det här vinet har helt sovit över all malolaktisk behandling. Smaken är härligt nyanserad och livlig men också fortfarande löjligt ung, med kartiga äpplen, citron, mineral, jordnötter, choklad och en aning soja. Lite jordnötter i eftersmaken. Den skriker verkligen efter lagring. Om jag ägde den här skulle jag inte ens se åt den före 2020.

Facit - både vi och ni har gissat vid det här laget: 1996 Krug. Du behöver inte leta länge på nätet innan någon pratar om världens bästa champagner. Och då är det ju roligt att ha fått smaka, för jag lär aldrig köpa en egen.

Lärdomar, så, med tomma glas framför mig:

1. Champagne är vansinnigt gott.
2. Gammal champagne är ännu godare.
3. Gammal prestigechampagne kan vara vansinnigt-plus god, men inte nödvändigtvis i paritet med vad den kostar.
4. En poäng med provningar är att få smaka på vin man vill smaka på, men inte slanta upp för en hel flaska.
5. Den dag jag får välja på en Bollinger Vieilles Vignes Françaises och fem mogna Gruaud Larose blir det rött hela helgen och växel över till taxi.

//anders

PS: Mer champagne här. Mycket mer.

PS 2: Hos Farr Vintners kan man fynda Bollinger VVF för 417 pund sterling (SB reade ut den för 3 050 spänn). Ändra således punkt 5 ovan till “… och nio mogna Gruaud Larose…”

2004 Wegeler Geheimrat “J”

I dag vill vi ha våt sten och metalljoner till förrätt! En riktig mineralskalle tvekar inte att lägga pilgrimsmusslor och nypillat krabbkött på samma tallrik. Och så vin som någon har pumpat direkt ur Rheingaus skiffer med norska oljeriggar.

Blixtstekta färska musslor i en sjö av allt brunare smör bränns av med ett generöst duralexglas konjak - och där har du all sås du behöver till dina skaldjur. Det nötiga smöret tar upp havskaraktären från molluskerna och möter den brända konjaken strax utanför portarna till paradiset. Sila över tallriken och inventera förrådet av klyschor om enkelhet och skönhet.

Egentligen står väl chablis, champagne och några andra skaldjursvänner före i kön, men jag ville prova hur långt hovrådet J i 2004 års tappning har hunnit. Och jag tror på mineralmötet.

Redan första näsan signalerar klass och skicklighet, riktigt fin rieslingdoft med alla komponenter på rätt plats. Bra! Frukten har drag av mogen persika och lite tropisk efterrättssallad, och är utmärkt i sin precision och fokus. Ändå sval och stram, seriös och kompromisslös. Lite vita blommor svävar ovanpå - och så ett lass grus rakt ned i jäskaret. Mm.

Ung, torr, högklassig riesling är rolig: Den kan vara rätt fyllig, och ändå klämma in sig i en syrakorsett som kräver riktigt otidsenliga midjemått. Geheimrat J har en härlig rondör i munnen, och generös rieslingfrukt med utmogen och söt karaktär. Men syrorna håller obevekligen hela paketet på plats. Unga tyska äpplen som inte fanns i doften kommer krypande, och nu börjar man känns hur ung den här är. Och så den härligt mineraliska ryggraden genom alltihop.

Eftersmaken är riktigt lång, mättad och stilig med våt sten, grape och en aning ananas, och så en liten kryddkyss på väg ut genom dörren. Hög klass - och samtidigt förföriskt lättdrucket.

//anders

1999 Château Gruaud Larose

Usch, det låter galet pretentiöst. Smaka själva: “Gruaud Larose är min favorit bland Médocs andra cru-viner”. Det låter som om jag årligen får hem ett par lådor från alla 14 slotten och öppnar några i veckan till kåldolmarna. Men ändå - av de andra cru jag smakat på har Gruaud Larose lyckats bäst med att kamma just mina smaklökar medhårs. Nittionian åker med till Uppsalavännernas födelsedagsmiddag efter ett smakprov hemma på Creutzgatan.

Glaset får stå uppslaget ett tag innan jag tassar dit och sniffar. Doften är - nektar och glädje. Essensen av cabernetdominerad bordeaux. Rik, yppig, generös och ren frukt med söt profil, egentligen mer åt mörka körsbär än de vanliga svarta vinbären. Nyans på nyans. Välavvägda fat, mest lätta toner av vanilj och mandel. En tydlig och ädel cederkomponent bredvid tobakstoner ger klockren cigarrlåda. Burgundiska gamla löv. Och så flera sorters läder som så ofta dyker upp i bordeaux med lite ålder för mig.

Men Gruaud ska man låta bli om man inte gillar hästar och deras boningar. Visitkortet, tryckt på nyflådd hästhud, räcks över även av nittionian. Det är fascinerande, och underbart, att få ett lass stallbacke bredvid så ren och läcker frukt. Fransmännen brukar ofta tvinga oss att välja.

Munkänslan påminner oss om hur ovan man är vid låg alkohol numera. Så lätt och fin - och nej, det betyer inte vattnigare vin. Smaken är tydligt mogen med läder och hästar bredvid härligt mogen sötfrukt, mer åt vinbär här än i näsan. Den har kommit långt, och äldre än så här behöver det inte vara för min del. Tanninerna är nästan upplösta och finkorniga som söderhavssand, och frukten perfekt.

Och när du tror att det roliga är slut har du hela efterfesten kvar. Jag hinner rafsa ihop en handlingslapp, knyta skorna och ta mig halvvägs till affären innan eftersmaken klingar av. Magiskt. Här dominerar en blodigt järnsmakande mineralåder som hänger kvar från mittsmaken, tillsammans med blyerts, en funkigt animalisk karaktär och tobak. Det är inte varje dag man står och smackar framför röd gubbe i Lindhagensrondellen. Solklart årslistematerial.

Det är lätt att förstå varför de här vinerna ägde världen under några hundra år. Det är lika lätt att förstå varför fylliga viner med solig restsötma är lättare att sälja till 2000-talets exploderande vinmarknad. Men sådan här nyansrikedom, komplexitet och, ja, smakrikedom utan sirapstyngd gör mig lika barnaglad varje gång.

//anders

PS: Våra åsikter stämmer fint överens, men för en mer, hrm, grafiskt naturalistisk beskrivning hänvisas som vanligt till Drucket.

Årets tredje SQN, och annat fullmatat

Dags för Divinebonanza igen. De här provningarna är lite enklare än januarivarianten som radade upp världsklassviner som om de vore dagisbarn i reflexvästar. Ändå hälls en Sine Qua Non och en rad viner rätt långt upp i stratosfären även den här gången. Och så hamnar jag bredvid nyzeeländska Craggy Ranges chefsvinmakare Steve Smith och har en kalastrevlig kväll med en dialekt som fortfarande skär i öronen. A tavola:

Första flighten

2007 Craggy Range Te Muna Road Sauvignon Blanc
CR gör inga blends utan bara vingårdsbetecknat. Den här sauvignonen har faktiskt en helt strålande doft, intensiv och kryddig men långt från överaromatisk nyzeeländsk vinbärsbuske. I stället sval och ren frukt, citrus och krusbär, med flädertoner ovanpå och en antydan till fat (15 procent har legat på använd ek, berättar Steve, så det är bara en viskning). I munnen har vinet jättefina syror och utmärkt balans, citrustoner som drar åt clementin och grapefrukt, kryddor och nästan en liten pepprighet. Jättegott i en egen stil som bara tigger om en sommarlax och knockar min inre sauvignonskeptiker med första jabben. Skönt att slippa åka slalom runt sanningen inför bordsgrannen.

2006 Saintsbury Carneros Chardonnay
Smörig, hårt ekad doft med popcorn, rostade nötter och mogna äpplen. Ung, stor, lite artificiell smak med konstiga syror och mest smör och trä, trots bara 20 procent ny ek. Missar hela tavlan som det står Anders chardonnayideal på. Quo vadis, Saintsbury?

2006 Antica Terra Willamette Valley Pinot Noir
Spännande, Willamette i Oregon får mycket kudos i amerikansk press. Den här pinoten öppnar med snygga blommiga toner åt roshållet. Under ligger en kryddigt intensiv doft med mörk körsbärsfrukt, nästan svarta vinbär, ren och välfokuserad. Riktigt bra känsla i munnen, tät och fin, ungt och primärt men med saftig mörk frukt och en aning lakrits. Fritt från träsmak, med fräscha syror. Om du gillar rik nya världen-pinot är det här ett kap, men även pinotiska frankofiler som jag kan uppskatta fräschören som lägger den i den lätta änden av USA-spektrumet.

Andra flighten

2004 Havens Merlot
Rätt liten doft som växer med luftning. Plommon med svarta vinbär dominerar med lite parfymerad karaktär. Tyngd i munnen med plommonfrukt och kryddighet uppstagat av rekorderliga tanniner. Det är lite tjockt och syrafattigt, men inte klumpigt och jag skulle gärna dricka det till rätt mat. Fanns med på Vinordic också.

2004 Havens Bourriquot
Ännu ett återseende från Älvsjö. Havens försök att göra en egen Cheval Blanc - namnet är bondfranska för en bångstyrig häst. Snygg spetsfrukt med vinbärssylt och björnbär, korintkaka och en likörskvätt. Dessutom gott om stallfunk och läder under, tack för det. Smaken är ganska lätt och elegant trots koncentrationen, ett möte mellan gammaldags och modernt som blandar animalier och mörk likörfrukt. Bland kvällens vinnare.

Craggy Range Sophia
Merlotdominerat med 28 procent cabernet franc och en skvätt cabernet sauvignon och malbec. Riktigt charmig doft med tydlig fatkrydda och bittermandel bredvid varmt kryddig frukt; björnbär och korinter och så lite kirsch på toppen. Tyvärr känns smaken rätt enkel och man anar att doften inte alls hunnit ut i hörnen på smakrummet. Helt okej tanniner, choklad och intensiv mörk frukt, men inte alls lika intressant som doften.

Tredje flighten

2004 Havens Napa Syrah
Ett hav av fataromer - choklad, kaffe, kryddor - döljer en blyg antydan till björnbärsfrukt. Smaken är för mig parodiskt översöt och syltig, med en antydan till brett som kunde varit god i Pégau men känns helt malplacerad här. Inte alls min sorts syrah. Synd, Havens viner i förra flighten var ju bra.

2005 Andrew Will Champoux Vineyard
Bordeauxblandning med helt egen personlighet. Fatig choklad och kaffe går snyggt med en mintton och plommontonad söt frukt. Men frukten har flera övertoner som är jätteroliga, jag tänker på både hjortron och fallfrukten under äppelträdet. Äpplena blir tydligare i smaken och allt jag kan tänka på är vilket kul och udda vin det här är. Okej, bra tanninstruktur också. Synd att det kostar 500 spänn…

2005 Forman Cabernet Sauvignon
Snygg cali cab-doft med intensiva svarta vinbär, grafit, fataromer, lite grön paprika och en fin läderton. Bra smak, riktigt ädel. Välbalanserat med perfekt vinbärsfrukt och alla tanniner som behövs, slankt och påfallande osyltigt. Stort.

Fjärde flighten

2003 Ojai Bien Nacido Syrah
Oj, så amerikanskt. Så galet intensivt att det slår över i lösningsmedel. Superkoncentrerad likörfrukt med slipad spets, bittermandel och blommor i alla hörn. I munnen är det inte fullt så tjockt som doftknocken och den svarta färgen lovar, men ändå en rejäl kyss. Björnbärssylten plockar upp lite russin med tiden och bredvid finns något som påminner om te. Alltså, det är välskräddat in i minsta detaljstickning, men för överdrivet för mig.

2003 Ojai Melville Syrah
Nästa vingård - och det tar flera minuter innan jag plockar upp någon skillnad när båda bullrar så mycket. Melville står ändå ut som snyggare, med mer lakritskaraktär i doften. Söt mörk frukt saknas inte i en smak som fortfarande är tydligt ung med bra bett i tanninerna. Blommorna finns här också, och lite mer rhônska drag av hallon, asfalt och tjära.

2005 Sine Qua Non Atlantis
Äntligen stod prästen i predikstolen. Svårt att få tag på, förstås, och redan värt uppåt 300 dolares på andrahandsmarknaden i USA. Syrah med fem procent grenache och två procent viognier. Doften är obegripligt koncentrerad - tänk professor Balthazars ynka droppar ur den stora maskinen efter långt vankande av och an. Blytung björnbärsfrukt plus hallonlikör, någonting åt nöthållet och rätt mycket fat som ger choklad, mandel och bakkryddor. Att smaka är som att vara Aleksej Morozov och titta för mycket på pucken med Douglas Murray i närheten. När man vaknar kan man urskilja en smak som liknar doften, plus något blåbärspajigt och roliga övertoner av apelsiner och päron. Och så duktigt med fat, och en långlång eftersmak. Det är sjukt intensivt - men mest eldkraft utan utsmyckningar. Inte tillnärmelsevis lika komplext, nyanserat och intressant som Heart Chorea, och vi ska inte prata om More than just a number. Det man undar är ju om den här förvandlas till Heart Chorea om några år, eller förblir en stridstjur med mer muskler än hjärna.

Handlingslappen påfylld, skuldsättningen påökt? Nja. Många viner på den här listan är hemskt roliga att prova men för dyra för att man ska kräva mindre än hallelujaupplevelser. Craggy Ranges sauvignon blanc kan det nog bli, och kanske någon flaska av Havens Bourriquot för att se hur den åldras, men sedan vete tusan.

//anders

2001 Rosa Bartolomé Primitiu de Bellmunt

Priorat har ju varit hett rätt länge nu, har man förstått på alla som överhuvud taget skriver om vin. Så jag slutar slå lovar kring den här flaskan och hoppar på tåget. Jag har druckit flera Prioratviner alldeles för unga och knutna, om ni undrar varför jag velade så länge.

Sextio procent grenache, resten carignan, fast katalanerna envisas förstås med garnatxa och carinyena och talar gärna om hur idiotgamla stockarna är. Och visst stämmer Primitiu de Bellmunt med min bild av Priorat. Torkade frukter och en allmän känsla av varm sol kommer först. Här finns en särskild hallonton som skvallrar om grenache, torkade körsbär och rätt oblyg alkohol. Det står 14 procent på hemsidan och 14,5 på flaskan, så runt 15 känns väl som en vettig gissning.

Rätt komplext vin, det här, och doftkatalogen fylls på: Lite gammalt trä, en aning lösningsmedel, jordgubbe, ordentligt med torkade örter, lakrits, allt mer russin med tid i glaset. Hela tiden kvar i gamla världen. Och så förstås läder och tobak - när drack du senast ett sju år gammalt rött under 500 spänn som inte doftade läder och tobak?

Jag gillar närvaron i munnen och det är rejält drag i både syror och tanniner. Kroppen är inte särskilt stor trots alkoholen; vi får fin, mörk och något torkad frukt med lite dammiga drag. Ett stråk av ceder är inte det enda som påminner om bordeaux. Likörfrukten har nästan helt gått över i mognadstoner.

Det är som en skafferiblandning på en rad andra ärevördiga europeiska områden. Om man får överlag traditionella vibbar, och tänker på Bordeaux, Italien, rhônsk syrah och Châteauneuf-du-Pape samtidigt, är nog Priorat ingen dum gissning.

//anders

PS: Ni som bor runt Fridhemsplan har väl upptäckt att Daglivs har börjat hängmöra sitt eget kött i ett slags gladiatorbur bredvid charken? Ofta rätt dyrt, men nu sitter vi där med tumstjocka t-benstekar med tjock gulnad fettkappa för under 300 spänn kilot. Fingerlickingly good. Skamset smackande sitter man till slut och äter bara fettrand.

PS 2: Divine hällde i oss ännu mer Sine Qua Non häromdagen. Post kommer, men det tar tid att randa ut större provningar när ens vänner ska hålla på och gifta sig hela tiden.

Diebolt-Vallois NV

Det handlar helt enkelt om vinklar. Som sofforna är byggda på det pontonschabrak Melker Andersson och Danyel Couet har slängt ut i Riddarfjärden nedanför Kungsholms torg går det inte att sitta fint. Vi hamnar utfläkta som flundror i äkta strandstolposition med majsolen vinkelrätt ned på näsan. Bara lockelsen från Diebolt-Vallois standardbubblor på glas stoppar oss från att beställa Singha för att fullända badsemesterchimären.

För någon semester är det jävlar i mig inte fråga om. 20 timmars jobb en majhelg som blev den varmaste i mannaminne glömmer jag inte i första taget. Känslan av uppdämd rättvisa som solbelyst champagne i 40 graders bakåtlutning skänker på söndag eftermiddag går nästan att ta på.

Då kvittar det att flaskan knappast lär ha varit nyöppnad. Så här oxiderad i stilen ska väl inte DV vara, ändå. Så länge glaset är kallt nog dominerar en utvecklad doft av bröd, rostade nötter och jästfällning. Vinteräpplen gillar vi, men någon citrus går egentligen inte att hitta. Smaken är är fyllig med lite väl låg syra och känsla av rätt generös dosage. Med lite värme - och det går rätt fort - kryper toner av grönsakssoppa och kokt blomkål fram och tar över. DV är ett utpräglat blanc de blancs-hus, så en Tradition med alla tre druvorna kan man kanske inte ha för höga förväntningar på. Men det är klart att det är en besvikelse från smakarsynpunkt.

Fast med Västerbron i bakbelyst silhuett, vågskvalp och skjortärmar, efter en helg spänd framför inomhusplogen, krävs det rätt mycket mer än kokt blomkål för att tvinga fram ens det minsta lilla missnöje.

//anders

2006 Pio Cesare Dolcetto d’Alba

Häggen stormblommar på kvarteret Silverfasanens innergård. Årets bästa vecka är alltså officiellt här. Den obligatoriska omvägen genom doftvalvet på väg ut eller in gör mig gråtfärdig varje gång och varenda knopp i huvudstaden har exploderat som smatterband i majsolen. Tvivlare går tillbaka till den här posten för att åtminstone se häggen på bild.

I de lägena ska man inte överdriva och göra det svårt för sig. Amerikanerna säger det bäst: If it ain’t broken, don’t fix it. Köttfärssås med salamibitar och drag av ragú efter en sex sju små vitlökar, en halva av familjen Pios dolcetto i grytan och resten via kylen till bordet. Varm, mjukbärig och smeksamt kryddig doft, körsbärskärnor vid en solstekt gammal stenmur och lilla jordgubben på toppen. Samma oväntat gedigna smak som förra flaskan, men utan den lite överdrivna beskan. Bara perfekt kärnbitter och bärtonad dolcettofrukt med vårfrisk syra.

Enkelt, förnöjsamt, älskligt. Och in i minsta vinterdammigt skrymsle tillfredsställande.

//anders

Majnyheter

Tio nykläckta viner för en femma måste vara årets kap. Det är så det känns när jag lämnar igen en defekt Savigny-lès-Beaune på Regeringsgatan, får 245 spänn i handen, fortsätter till Östermalmstorg och betalar 250 jämnt i dörren för att prova majnyheter med Munskänkarna.

Vi försöker köra så blint det går, och lyckas - ibland. Utan hörselkåpor och ledarhund är det svårt att inte snappa upp sorlet eller se flaskorna när man hämtar vin. Någon gång vore det kul med täckta flaskor. Men vi har hemskt roligt ändå, och de här nyhetsgenomblåsningarna är mer sociala än vanliga provningar.

Vin nummer 1: Mycket blek färg. Omisskännlig sauvignon blanc, med aromatisk doft av fläder, nässlor, nygnuggad svartvinbärsbuske och en liten bananton. Ung, fräsch och rättfram smak med rätt bra tryck, gräsig och örtig så att det kliar i munnen. Sommarsörpel som kräver att man älskar den renodlade sauvignonkaraktären. Eller kanske en liten grillad fisk och en kastrull nypotatis?
Facit: 2007 Domaine Chavet Menetou-Salon.

Vin nummer 2: Stor, lustig doft med ett överdåd av rostade fat och tropisk frukt. Fatig och rätt söt smak med mer av tropikerna, persika och en tydlig beska framåt slutet. Odugliga syror, känns mest klumpigt. Inte tillräckligt blommigt för att vi ska spika druvan, även om den nämns kring bordet för sin låga syra.
Facit: 2006 Trentham Viognier. New South Wales, alltså. Inget för mig.

Vin nummer 3: Så där ja - så ska vitt vin dofta. Fin rieslingkaraktär av den unga, äppliga typen, men begynnande bensindoft. Überfräsch och mycket mineralisk. I munnen är syrorna unga och tuffa och smaken oförlöst men magnifikt ren, med citron, grape och äpplen bredvid en rejäl dos borstat stål. Home, sweet home.
Facit: 2006 Georg Breuer Berg Rottland. Vi ses 2010, men det är rätt långt från äckligt i dag också.

Vin nummer 4: Liten doft med en aning söt persika, någon blomma och en uttalat stenig ton. Ordentligt med restsocker i munnen (bredvid Breuer känns den förstås som trockenbeerenauslese with sugar on top) och fortfarande skönt spritsig. Citronvand dominerar för mig, med päron, ananaskarameller och melon. Pfalz?
Facit: 2006 Emrich-Schönleber Monzinger Frühlingsplätzchen Spätlese, från Nahe.

Vin nummer 5: Rött nu - eller åtminstone blårosa. En sniffy sniff, som Gary V säger, så blinkar varenda varningslampa på chinonpanelen illrött. Eller ja, illgrönt, då. Jag är verkligen överkänslig för den där gräsiga paprikan. Tobak finns också, vinbär och lite fat. Smaken känns som hundra små paprikor i en bärig klase, syrlig (på pluskontot) med en viss jordgubbstouch och lite överdrivna tanniner. Schas.
Facit: 2005 Domaine de la Colline Chéreau-Carré, Chinon.

Vin nummer 6: Kvällens första fnissattack. Det doftar som att putsa fönster när det blåser lite för mycket: Ajax i näsan. Under den tonen är det varmt och mycket sötfruktigt med mörka björnbär, kryddiga fat, plommon och ännu en obehaglig ton av bränt gummi. Väl i munnen påminner syrorna också om bränt gummi - hur gott är det? Varm mörk frukt, örter och sviskon ger ett bränt intryck. Bör vara syrah, men smakar för övrigt som dålig portugis lagrad på brända gummifat. Bleh.
Facit: 2005 Tandem Syrah du Maroc. Skönt i alla fall att det var äckligt redan på Vinordic, så att jag får känna mig konsekvent. Men jag förstår inte vad andra ser i det här vinet, förutom den fjäskiga sötfrukten. I Marocko ska man nog odla dadlar, Graillot eller inte, men jag ser verkligen fram emot att bli överbevisad.

Vin nummer 7: Allt är förlåtet, solen går upp igen och fåglarna börjar sjunga. Solklar claret från västra stranden, med läder, en aning stall och blyertspenna - och riktigt bra, elegant definierad svartvinbärsfrukt. Faten anas diskret och de här gräsnivåerna tål jag fint. Munkänslan är lätt och fin men det är helt schysst tryck i mittsmaken. Klassisk känsla med ett litet järn/blodstråk. Som Breuer efter den där australiern.
Facit: 2001 Amiral de Beychevelle. Klassiska Château Beychevelles andravin, St Julien.

Vin nummer 8: Supermogen färg - läs på väg att falla i bitar. Här är ännu en karaktär jag är överkänslig mot: Buljong och soja. I min bok är det här för gammalt. Äldre björnbär, röda vinbär, örter och liten rökt touch stavar syrah; stickiga rengöringsmedel stavar volatila syror. Fruktsötman i munnen är helt okej och syran har klarat sig skapligt, men den här hade jag hällt ut.
Facit: 1995 Cave de Tain l’Hermitage Hermitage.

Vin nummer 9: Mörk, vacker granatröd färg höjer förväntningarna. Doften ger rejält med örter på en fruktspegel med hallon och körsbär, jättegott och rätt tydlig châteauneuf. Kött finns också, faten sitter fortfarande lite utanpå och eldigheten är påtaglig. Smaken är generös och riktigt god, ganska elegant trots bra mättnad i rödfrukt och hallonsylt. Bra syra, och inte värre tanniner än att det ska vara helt tänkbart till en köttbit i dag.
Facit: 2005 Bosquet des Papes. Synd att pengarna var slut när jag kom till den i fredags.

Vin nummer 10: Okej. La Spinetta from a mile away. Ung karaktär med övernaturligt fokuserad svartvinbärssylt, krossade blomblad, lakrits och blåbär bredvid aromatiska mandelfat som leder till en diskussion om vilken färg björnklisterburken egentligen hade på dagis. (Svar: röd. Basta.) Vinet är tungt och fruktsött och fyller raskt hela munnen, en blandning av körsbärsfrukt och mörkare bär - och en ordentlig ryggrad. Vore det inte för tanninerna påminner det egentligen mest om Bionzobarberan. Faten behöver rejält med tid för att gå in, men i övrigt är det kalasgott i dag.
Facit: 2005 La Spinetta Pin. 65/35 nebbiolo/barbera. Utmärkt lagringsvin som jag ser fram emot att följa.

Två bonusviner - från den dyra ändan och hällda med mätglas - för en hunka brukar sällan vara en dålig idé på de här provningarna. Den här gången är det en mindre dålig idé än på länge.

Vin nummer 11: Genomlyst ljusröd. Himmelsk, gammaldags nebbiolodoft, ganska sluten, med rosor, röda vinbär, nypon, grusdamm och redan en antydan till tjärighet. Dessutom lite mandelfat ovanpå. Smaken ger riktigt söt, härlig men lätt frukt, riktigt nyanserat och extremt elegant. Slank munkänsla - och förstås en rejäl tanninkyss. En lite parfymerad karaktär säger barbaresco och eftersmaken, där tjäran knackar på igen, är lång som en junikväll. Stort.
Facit: 2003 Bruno Giacosa Barbaresco Asili. Legender klarade sig visst bra även 2003.

Vin nummer 12: Så möts vi igen, min förälskelse från förra sommarens irrfärder bland Piemontes kullar. Ett år äldre, men för dig har det i alla fall varit av godo. Krossade rosor svävar överst i doften, en aromatiskt blommig karaktär som är det här vinets visitkort. Hela serien med hallon, blåbär, björnbär och italienska körsbär väntar under. Faten doftar förstås bittermandel. Lakrits och mosad banan ger mer ung nebbiolokaraktär. Peblin gör samma koppling som jag har skrivit om förut och jämför med Ridge. Smaken är en hel fest, jättestor med vansinnigt fin söt mörk frukt. Egentligen riktigt tillvänd och charmig med modern spetsfrukt, men samtidigt mycket ung och bitig med vissa stumma våningar som bara kommer att göra bygget ännu läckrare när de fylls på. Vänta, vänta, vänta. På det kritiska planet fick syrorna förstås gärna bita ifrån lite bättre, men syltigt är det inte.
Facit: 2004 La Spinetta Barbaresco Valeirano.

Så fick man alltså ta tempen på lite av det man köpte i fredags, och ändå snika åt sig prov på det man stod över. Kul. Och om jag någon gång skaffar en riktigt liten hund ska jag döpa den till Frühlingsplätzchen.

//anders

Update: Finare Vinare var förstås också där. Åtminstone Finare. Eller Vinare. Hm - ni får sy ett F respektive V på mantlarna när ni vandrar på gatorna som vanliga människor.

2006 Bonny Doon Ca’ del Solo Albariño

Grahm, Randall, f. 1953, Los Angeles, Kalif. Vinmakare och grundare av Bonny Doon Vineyard utanför Santa Cruz. Gör nästan vad som helst, bara ingen annan har gjort det. Egendomen en gång besökt av Nettare e gioias författare med sällskap. Alla hade mycket trevligt.

Ärligt talat ankommer det inte på mig att skriva ihop ett rap sheet om en legend. En snabb googling kan ge dig mer läsning om Grahm än du orkar med. Långt ifrån allt han gör är gott, men han lär aldrig ha gjort ett tråkigt vin. Nämn en europeisk druva, och Grahm har odlat den i Kalifornien.

Den här albariñon, från Ca’ del Solo-gården i Monterey, råkar ligga kall i kylen och åker snabbt fram som understudy till en vildsint defekt Savigny-lès-Beaune från Jadot. Eller rättare: Albariño med 17 procent loueiro och tre procent treixadura. Vad sade vi om perifera europeiska druvor?

Päronsplitt, någon? Vi pratar inte piggelindoften som finns i fräschare tysk riesling, utan hela smälta glassen och nästan inget annat. Vi vänder så när på flaskan för att se vilka E-nummer aromämnena har. Dessutom är karaktären ganska aromatisk, vilket förstärker godischocken.

Smaken är ingen solklar succé till en mjäll röding, men vi tänkte ju nio år gammal bourgogne från början. Det är mycket fräscht, fortfarande med aromatiska tendenser, och smakkomponenterna lyser i neon. Mest ljus får grapefrukten, från syrlig tugga via sött kött till besk avslutning. Vitpeppar är kul och hjälper i alla fall till lite med rödingmötet. Och så en kryddig, varm citruston - någon sådan där frukt som man gör aptitretande pastellfärgade drinkar på i länder med mer sol, eller asiatiska dipsåser. Allt slutar i godisskålen, men balansen är fin.

Nä, tråkigt är det inte. Men jag tror att många av oss med lite mer traditionell gom tycker att det är lite vulgärt med sina nästan skrikiga färger. Omtest till mindre finstämd mat än röding nästa gång.

//anders

Divine goes Austria

Man får anta att österrikarna inte ringde sitt handelskontor i Stockholm innan de lanserade PR-offensiven Tastes Of Austria. Lite TOA news att fördjupa sig i, någon? Vilken TOA product föredrar du?

Akronymen till trots var det kul att prova igenom elva viner från tre av producenterna i satsningen i Divines regi. Jag har lite för dålig koll på Österrike, även om jag haft mycket glädje av vin från Bründlmayer och andra. Utan mer snack - tre flighter från yodleland:

1. Wiengut Ott, Wagram

Bernhard Ott tog över gården som 22-åring eller så och har satsat hårt på nationalklenoden grüner veltliner. Numera biodynamiker.

• 2007 Am Berg Grüner Veltliner: Färg: Tripp. Charmig och mycket fräsch doft med limeig citrus, päron och en godiston. Mycket lätt i munnen med chockartad syra och en karaktär som ligger nära doften, plus någonting åt grön banan. Jag älskar ju höga syror, men det blir för mycket mot den lite glesa frukten i det här basvinet. Obalans i min bok.

• 2007 Fass 4 Grüner Veltliner: Färg: Trapp. Påfallande likt lillasyster i doften, men något mer intensivt och generöst; rent och fint. Smaken är mycket bättre än vinet till vänster, med snygg pepprighet och antagligen samma syranivåer, men frukt som kan hantera det. Lime och grapefrukt leder till en söt efterklang med smågodis och päron. Allt är övertygande rent och kontrollerat. Utmärkt.

• 2006 Der Ott Grüner Veltliner: Färg: Trull. Påtagligt tyngre, med söt drypande persika och mango bredvid kryddor och en punschton. Sedan får jag myror i huvudet, men den finns faktiskt där hela tiden: En anstrykning av tonfisk på burk. Huh? Det vete tusan vad Ott har för vildjäst i källaren. Smaken är hur som helst rena godisbutiken, tung och söt med nougat, marshmallows och pepparkakor, och en eftersmak som fortfarande inte har blommat ut. Lite låg syra för mig, men riktigt kul och spännande.

2. Weingut Hirsch, Kamptal

Familjeegendom på klassisk mark. Ännu en biodynamisk producent som koncentrerar sig på riesling och GV.

• 2007 Zöbing Riesling: Instegsvin med rätt liten men fräsch doft, fruktsoda, äpplen och lite kryddskåp. Fräsande syra i munnen, lite återhållen men bra äppelfrukt, lite sockerdricka och tydligare kryddor än i näsan. Eftersmaken drar åt julgodis. Helt okej, plus för kryddningen.

• 2006 Gaisberg Riesling: Nu så! Generösare doft med bra fokus, kryddig och komplex med persikofrukt och mineralkänsla. Veltliner i all ära, men det är ju riesling som kan bära fram terroiren. Smaken är riktigt bra: Underbar intensitet och komplexitet, riktigt speciell och egensinnig. Persikor, ett mineralstråk och dominanta pepparkakskryddor bredvid tropiska men stramt hållna toner av papaya och mango. Godast i kväll.

• 2006 Heiligenstein Riesling: Härligt mineralisk. Komplex och stenig fruktprofil, mer persika i en doft ren som en fjällbäck. Smaken är rätt ung och tydligt bakom Gaisberg på kurvan, men också renare och mindre yppig. Det är en fruktsallad på ungt och nyplockat och det som imponerar mest är balansen. De flestas favorit; någon millimeter efter charmiga Gaisberg för mig just nu, men med större potential.

3. Weingut Familie Gesellmann, Mittelburgenland

Fatlagrande producent med fokus på blaufränkisch och mittsmak, läser jag. Rykte om sig för rigorösa metoder, enligt Mölstad.

• 2007 Chardonnay: Delvis fatjäst. Förvånansvärt sval, men den gula äppelfrukten säger ändå chardonnay. Mycket ren doft med en aning nöt, känns som en småfet chablis. Ren och hög syra i munnen, med nötter och en jätterolig jordgubbston. Frukten är rätt återhållen men söt med drag av päron. Fräscht och gott, behöver växa till sig lite.

• 2006 Blaufränkisch Reserve: Överväldigande smörig ML-karaktär - hela godisaffären säljer bara smörkola. Körsbär och lite jordgubbe i fruktväg, med örter åt tobakshållet. Smak av mörka bär och lakrits, med nära nog italiensk syra, lätt känsla och små, fina tanniner bredvid en del ek som väntar på integrationsverket. Rätt god smak, men jag pallar inte kolan.

• 2005 Pinot Siglos: Underbar pinotdoft med flera lager kryddor. Rätt klassisk bourgogneparfym med körsbär, hallon, jordgubbe och lite skog. Dessutom den där positivt unkna känslan av sjöbotten och något som drar åt apelsinskal. Smaken är tyvärr inte i samma klass, men helt okej. Lite väl smörig smak med lång eftersmak, ung och ganska kärv frukt, enkel med lite vek kropp. Synd.

• 2006 Opus Eximium: Hälften blaufränkisch, resten zweigelt och sankt laurent. Smörig, fatig doft med mörka bär, lakrits och vaniljkex. Rätt kul i munnen, komplext och kryddigt i en bärig stil med en del uppenbar ek. Lite kort efterpå, men sitter ihop snyggt.

• 2001 Bela Rex: Lika delar cabernet och merlot. Mångas favorit som inte alls funkar för mig. Doften känns unken och buljongig. Cassis, hallon och björnbärssylt i all ära, men jag har så svårt för det där korvspadet. Vinet är mörkbärigt i munnen, men smakar fortfarande som dålig châteauneuf. Undrar vad det är jag är så känslig mot?

Lärdomar? Jodå. Att det görs utmärkt riesling i Österrike visste jag, och att fräsch veltliner sätter igång salivkranarna. Tyngre, sötare GV var en kul upptäckt. Jag är fortfarande lite likgiltig inför de röda, med extrapoäng för pinotnäsan från Gesellmann, men jag hört tillräckligt mycket bra för att fortsätta leta.

//anders

2000 Roagna Barbaresco Pajé

Roagna non cambia. Så var det med det. Roagna ändrar sig inte. Ett familjemotto att tryggt hugga i sten, utan att oroa sig för om sten kommer att vara ett omodernt material om 50 år. Luca Roagna är född i september 1980 - familjens vinmakarfilosofi såg solljuset nåt sekel tidigare.

Det här är lite speciellt med mitt förhållande till Piemonte: Jag gillar både det gamla och det moderna. Jag kommer att köa för La Spinettas barbaresci på fredag (2004 Valeirano var förra årets kanske allra godaste vin), jag gillar fatlagrande producenter som Rivettibröderna, Scavino, Pio Cesare och Luciano Sandrone - men tycker inte ett dugg mindre om välgjorda nebbioloviner med de gamla idealen inväxta i väggarna för det. 2000 känns som en årgång man kan öppna nu även med traditionalister inblandade.

Pajé har vingårdsbeteckning helt enkelt för att alla druvor kommer från samma gård, men är husets normale. Nu pratar vi alltså maceration i bortåt två månader och tålmodig uppfostran i stora gamla fat, eftersom - say it with me - Roagna non cambia. Färgen är fantastisk: Lätt, omättad och brunorange, som 25 år gammal pinot. Och redan vid karafferingen doftar det vällagrad jordgubbssylt i hela köket.

I glaset är det översta lagret lösningsmedel, åt nagellack, aceton eller gammal amerikansk hostmedicin. Faktiskt inte ovanligt i B&B som inte fått fataromer. Under finns den underbaraste jordgubbstjära, och det är nästan så att Kungsholmen förvandlas till smeksamma kullar med små stenbyar och snömössade alper i bakgrunden. Läder, jordigt stall, någon färsk ört och rosor finns också. En klassisk, öppen och intensiv doft, med den där parfymerade känslan som ibland skiljer barbaresco från tyngre barolo. Man kan sitta hela natten och hundsniffa.

Men mat kräver ju att man dricker sitt vin. Det finns en intressant aspekt här: Man har 2008 vant sig vid att vin som doftar och smakar så mycket ska ha en tyngre fruktkropp. Ditåt har moderniseringen av vinvärlden dragit. Traditionell nebbiolo är ett undantag. Roagnas munkänsla är intensivt närvarande, men slank och mycket klassisk. Eterisk jordgubbssylt och syrliga slånbär dominerar med sekundära toner av tjära och läder bredvid. Tanninerna är finsandiga och kräver ingen masochism av mig, men möjligen av andra.

På minussidan är lösningsmedlen lite väl framträdande även efter några timmar, och hela komplexiteten från doften följer inte med in i munnen. Men vilket matvin - och det är kul att dricka historia utan att vänta 25 år.

//anders

Vinordic 2008

Någon som känner en pålitlig tatuerare? Gärna en som inte tar betalt per tecken. Jag behöver påminnelsen Sitt Inte Och Drick Barbaresco Med Maria Och Martin Till Klockan Tre Natten Före Vinordicmässan tydligt och oåterkalleligen inpräntad på båda underarmarna.

Vinordic är slitsamt nog utan den uppladdningen. Jag sammanstrålade med Frankofilen och halva Finare Vinare framåt eftermiddagen och vi var rörande eniga om att både gommen och benen jobbade i motvind så dags. Men mycket roligt fanns det. Här kommer ett litet axplock i kortformat utan särskilt stringenta urvalskriterier, att konsumeras med förstånd.

• • 1999 Bollinger La Grande Année: Urval, lagringstid (sex år) och lite mer pinot noir skiljer GA från standardcuvéen. Rätt intensiv, hustypiskt rödäpplig doft med tydlig brödighet, nougat, honung och lite mineral. Rik men inte fullt utblommad smak, bra balans, rund och lättdrucken, äpplig med lite nötter. Extra Bollinger blir lite övermaga, och är den inte lite tråkig?
• • Ayala Rosé Nature (NV): Rosé utan dosage, kul. Mycket ren, läskande doft med smultron och blandad nougat. Kruttorr i munnen. Röda bär, citrus och gröna äpplen med klingande syra. Mycket finstämt och jättegott om man gillar champagneetsning på gommen.
• • 1999 Ayala Millésimé: 80/20 pinot noir/chardonnay. Jättefin doft, finlemmad, elegant, välavvägd med hela citrusserien till grape och lite choklad. Mild och elegant men bra bett, viss sötma (i sammanhanget), utmärkt balans och lite vaniljbrioche.
• • 2000 Ayala Blanc de Blancs: Kraftigare doft med laserfokus, oerhört fräsch och ljusfruktig med mycket citron och grape. Rätt rund i munnen men min sorts syror, mycket ren och mineralig.
• • 2004 Orlando Abrigo Barbera d’Alba Mervisano: Modern doft med tydliga fat, nagellack och banan, mycket aromatisk och lite kväljande. Bra syra och fin balans, medelstor kropp men lite svag aromatik som får stöttas upp av faten. Nja.
• • 2003 Ceretto Barolo Zonchera: Roligt, den här prövade jag rätt nytappad i Barolo. Då en riktig tanninkyss - vad har hänt nu, tro? Jo: Generös, härlig nebbiolofrukt i näsan, hallonparfym, jordgubbssylt, rosor och viss fatprofil visar sig. Elegant, rätt kärv men mycket fin frukt, ämabla tanniner och bra syra i en förhållandevis lätt stil. Frukten har vaknat sedan sist, men mognadstonerna sover i sitt lugna bo.
• • 2005 Col d’Orcia Rosso di Montalcino Banditella: Riktigt fin doft, fokuserad och ren björnbärsfrukt, lite örter, en aning läder och fin fattouch. Ren, söt frukt med björnbär och körsbär, lite lättviktig men fint aromatisk sangiovese med sköna syror. Överraskar positivt.
• • 2005 Ornellaia Le Serre Nouve: Gammal favorit bland världens andraviner. Nollfemman har generös, parfymerad Ornellaiafrukt i näsan, med söta svarta vinbär, plommon, kryddor, tobak, överlagrade blommor och fat. Söt italiensk svartvinbärsfrukt och körsbär, lite väl märkbara fat, lättdrucken, hyggligt tuffa tanniner men lite låga syror.
• • 2006 Bullnose Te Mata Estate Syrah: Hawkes Bay, NZ. Rolig doft! Intensiva kryddor överskuggar allt: färsk lavendel, salvia, kanel. Eleganta björnbär väntar under. Söt syrahfrukt i munnen, lutar åt plommonhållet, bra syra, kryddor och lakrits. Litet utropstecken för den egna stilen.
• • 2006 Wirra Wirra Catapult: Shiraz/viognierblend från McLaren Vale. Lite väl insmickrande men parfymerad och välgjord med björnbär och tropiska övertoner av passionsfrukt och banan. Söt och lättgillad men med bra syra och kryddiga toner av apelsin, passionsfrukt och bananyoghurt. Hm…
• • 2006 Violine du Roi Sauvignon Blanc: Fyra små gårdar i Loire som hjälps åt men absolut inte vill kallas kooperativ :) Rätt generös doft med en del tropiska frukter, balanserar mellan nya och gamla världen. Mycket ren. Bra smak: Nässlor, rena krusbär, vingummi, lagom aromatisk. Solklart sommarvin för er som gillar sauvignon blanc.
• • 2004 Qupé Roussanne Bien Nacido Hillside Estate: Oj! Enormt intensiv doft, tydlig fatjäsning och lagring på fällningen. Generöst fatig med smör, nötter och vanilj, persikofrukt, tropiska toner, nyutslagna blommor. Mycket komplex. Superfin balans i munnen med underbara syror. Fin, söt, tät, mycket rik och intensiv frukt åt persika/aprikos och mogna äpplen och päron leder till en lång, mineralklingande eftersmak. Dagens godaste vin i min bok. Tack Kerstin på Divine för den smyghällningen.
• • 2006 Curtis Viognier, Santa Ynez Valley: Ännu en aromatisk fransos från Kalifornien. Rik päronfrukt men rätt oblommig, stram och fin. Bra balans, aromatisk, intensiv och kryddig med mango och lite peppar. Förvånansvärt sauvignonlik i vissa klunkar.
• • 2004 Havens Merlot: Napamelot, men från svala Carneros i sydhörnet. Kryddig och öppen plommonfrukt, snygga fat och lite tropiska övertoner i en rätt elegant doft. Tät, bra, mycket god smak som bär 15 procent alkohol utan att gnälla. Allt på sin plats och ett litet mineralstråk som bonus.
• • 2004 Havens Bourriquot: 70 cabernet franc, 30 merlot. Stallig och kryddig doft, välstrukturerad med tobak och välavvägda fat. Perfekt munkänsla, varm och generös men balanserad och inte fjäskig; rätt ung och söt frukt med plommon och mörka bär.
• • 2005 Far Niente Oakville: Napaklassiker som jag aldrig provat. Fläskig och rätt klassiskt rund Napafrukt, mogna svarta vinbär, plommon, något läder och rätt aromatiska fat. Rund, givmild med rejäl tyngd och mycket sötfruktig smak, bra chokladiga tanniner men alldeles för låga syror för mig. Som att dricka en plyschsoffa.
• • 2005 Au Bon Climat La Bauge Au-dessus Pinot Noir: Lite väl mycket nya världen i näsan, kanske, men riktigt fin pinotkrydda bland mogna körsbär och jordgubbar, fat och en liten köttbit. Lätt, fin och smidig i munnen, elegantare än doften antyder, med balanserad syra.
• • 2005 Trimbach Riesling: Pålitlig Alsaceriesling som visar sig ha blivit riktigt bra 2005. Tydligt mineralig doft med sten och stål, resten citrusfräschör. Krispig, solig smak, rödäpplig med riktigt bra syra, mineralkänsla och gräddigt slut.
• • 2002 Trimbach Cuvée Frédéric Emile: Toppcuvéen som jag provat några få gånger och älskat. Nolltvåan är öppen och charmig och har redan hunnit få tydliga bensintoner bredvid mineraler och persika i den rika doften. Munkänslan har längre kvar, men är strålande fin med lång äppelsmak, citron, lime och mineral, rätt sötfruktig med bra tryck och mättnad. Nyanserad och komplex.
• • 2005 Tollot-Beaut Corton Grand Cru: Jesus… Avgrundsdjup och komplex krydda i dagens godaste doft (och då är klockan nog framåt halv sex). Underbar parfym av vildhallon och körsbär, lite jordgubbssylt och perfekta fat. Rik och nyanserad. Smaken ligger tydligt efter och är oförlöst men double plus good, rödfruktig åt vinbärshållet med lätt och smidig känsla. Och majsläppet blev ännu dyrare…
• • 2005 Alain Graillot Tandem Syrah du Maroc: Graillots utflykt till Marocko får fyra stjärnor av Decanter: “Lovely wine with surprising elegance, balance and freshness…” Hoppsan. I mitt block står det kokt och trist, ogint med orent unkna toner och slö frukt. Så kan det gå.
• • 2005 Château Mont-Redon Côtes du Rhône: Parfymerad röd syrahfrukt och björnbär, faktiskt riktigt rent och snyggt. Sötfruktig, snäll och trevlig smak med bra syra och lakritsslut. Lite lätt och vardaglig men charmig.

Så, det var väl det viktigaste av det jag hann med på en enorm mässa. Slatten med 2003 La Spinetta Barbaresco Gallina tre minuter över sex får ingen egen punkt, men var ljusår efter 2004 med läskiga tanniner och lite kokt känsla. Läs resten hos medbloggarna medan jag rensar gommen med kaffe och Creutzgatans raspigaste grappa.

//anders

Torsk på tannin

Visst, jag vet. Att försöka dricka drygt fyraårig sagrantino är som att gå på MUF:s julgransplundring utklädd till Marita Ulvskog - man ber om en smäll på käften. Men jag måste ju få veta om jag ska köpa fler av Tudernums nolltrea innan den är slut i hyllorna. Jag skickar tandläkarräkningen till Systembolaget.

Sagrantino di Montefalco är en liten DOCG nere i Umbrien som tillverkar parfymerad taggtråd. Doftrika, spännande och oftast rätt dyra viner som måste ha ett decennium i tortyrkammare för att börja mjukna; gammaldags långmacererat kraftvin med lagringshorisonter på en 30, 40 år. Tilltalande för en barolo- och taurasitok som jag (bortsett från det där med dyra, då). Cantina Tudernum är traktens kooperativ och får rätt bra kritik: Gambero Rosso delar ut två glas till nolltrean och ber oss hålla ögonen på husets viner, och Veronelli slår till med samma tre stjärnor som till Gajas tvåtusenkronors Langheviner.

Färgen är snabbt avrapporterad: Svart med en skugga av rött. Let’s move on, shall we?

Doften får ett spontant utropstecken i blocket. Komplex och mycket italiensk med härligt söt svart körsbärsfrukt, snyggt och kraftfullt. Lite vanilj och choklad skvallrar om en rätt internationell fatbehandling. Här finns läder, stall och jord, och söta kolonialkryddor. Gott om plommon också, och där anar man svinheta 2003 i en lite stuvad känsla. Några russin och en skvätt portvin förstärker intrycket innan doften klingar ut i ett slags asfaltslakrits (snälla, säg att det är begripligt).

Attacken är riktigt bra i munnen, med moreller, hallon och mörka bär bredvid en kul pepprighet. Sedan hinner glöggtända ungmoderater ikapp Marita.

Tänk Batman från 60-talet, med slagmålsljud i stora bokstäver direkt på skärmen. Det är fullkomligt obegripliga mängder tannin. Högextraherad barolo framstår som treveckors beaujolais noveau med hälften sockerdricka. Som om cantinan hällt ut druvjuicen och gjort vin på bara skalen. Smaken är bra - extrapoäng för den kryddiga eftersmaken, med kanel och lakrits - men fokus ligger på att skrynkla ut ansiktet igen. Eufemismen matkrävande får en ny dimension och vårt stackars lamm har rätt svårt att ta sig ur ringhörnan.

Det är svårt att sätta något vettigt betyg. Ett riktigt gott vin som någon hällt ett gammalt garveri i; en fysisk snarare än sinnlig upplevelse. En sparad slatt oxiderar åt helsike innan tanninarmén har backat en millimeter. Ärligt talat behöver jag nog platsen bättre än så här det närmaste halvseklet.

//anders

1993 Zilliken Saarburger Rausch Spätlese

Rieslingexpressen tuffar vidare. Den här gången är det femtonårig spätlese som dyker upp i mellansläppet och skriker på smakprov. Jag älskar att kunna dricka fullmogna viner direkt från hyllan, och ska man jobba klockan sex morgonen efter skadar det inte om det står 7,5 % vol på etiketten. Och köper man ost slipper man laga mat, vet ni.

Zilliken, med förledet Forstmeister Geltz efter farfar som var skogsmästare åt den preussiske kungen, hör hemma i Saarburg, vid Saar (duh…), och producerar hela paketet: Från vardagskabinett till små dyra flaskor som får extra lång guldfolie på halsen och 98 poäng av Gault-Millau. Och den bästa gården ska vara just Rausch, som ligger inne i Saarburg på echtdeutsches vis.

Vinet är tungt och oljigt i glaset, med en hel del grönt kvar. Det öppnar med fullmogen rieslingdoft, mättad med petroleum och en del mineral - men sedan går det mest utför. Frukten är sött persikotonad men förskrämt liten, och leder sekundsnabbt till det dammiga och dävna gamla pappersarkivet. Onda aningar vaknar. Minnet av den genomblöta korken också. Vade retro, satana…

Syrorna är aggressiva trots åldern, vilket är okej i mitt hus om de har frukt att luta sig mot. Här finns mest kartiga äpplen och lite lime och litchie bredvid en medelstor sötma, men det är rätt tomt i mitten. Gummitonad bensin svävar ovanpå, men det hjälper inte. Eftersmaken är besk och kort, dammig och lite oren. Inte uppenbart defekt, men man anar en uppväxt som gått lite snett; ni vet, destruktiva miljöer, tidig folkölsdebut och så vidare.

Gammal riesling är alltid lite tysk roulette, men en kula i tinningen lär vara onyttigt även om man är beredd på risken. Tur att munster och tomme de Savoie är gott ändå.

//anders

Sneak preview: Breuers nollsexor

Tillbaka i människobyn. En lång långhelg i sagosolstrålande Jämtlandsfjäll gör underverk för ens sportiga självbild och solbränna, men det digitala livet blir kvar på E14. Beklagar således att ni fått vänta på onsdagens lilla smygtitt på 2006 års skörd från rieslingfantomen i Rheingau.

Vinbaren hade hur som helst raggat upp Theresa Breuer som gästspelare och passade på att korka upp alla hennes fyra cruviner. Som vanligt - denna outtömliga källa till credit på den här bloggen - även i femcentiliters provningsglas till tvåsiffriga priser. Ett sällsynt tillfälle att känna dyra flaskor på pulsen före släppet. Lyx för en svensk under monopolets stora aprilparaply.

Först ut: 2006 Berg Rottland - och saliven börjar forsa redan av en vidunderligt fin doft. Förvånansvärt öppen, strålande ren rieslingfrukt med höga, ljusa citrustoner. Rejält med oljig skiffermineral stöttar under; dessutom en del äpple med lite bakskåpskryddor.

Smaken är ung, ren och verkligt högsyrlig med duktigt bett. Citrusskalan och unga äpplen bestämmer med ett ordentligt mineralstråk igenom. Eftersmaken är lång och stålig med äppeltoner och besksyrlig grapefrukt. Frukten är inte utvuxen i smaken, men vinet är inte fördensskull det minsta glest. Riktigt bra.

Glatt vidare! 2006 Berg Roseneck är lite mer stängd, men doften är tydligt sötare och mer parfymerad än fjällbäcken från Rottland. Drypande blomtoner, honung, persika och ananas finns, men inte utan citrusfräschör - allt förstås på Breuerskalan, som tar upp det strama hörnet av andra producenters palett. En liten vaniljton kryper fram efterhand.

Smaken är också sötare och charmigare än Rottland, tilltalande spelbar och kryddig. Frukten är förhållandevis generös, rätt aromatisk med persika, melon och en läcker honungston. Duktiga syror och blankt stål balanserar; den kryddiga eftersmaken drar nästan åt muskat. Ett charmtroll att rodna inför.

Familjemonopolet Nonnenberg gör precis tvärtom: Släpper inte ens in mig i barnkammaren. Stängt på grund av trotsålder står det på brevlådan. Tyngdpunkten i den doft som finns ligger på grus och metall, med en liten päronunken svampton som brukar betyda pinot gris för mig.

Samma champinjoner går igen i smaken som är äppeljuicig men kort och knuten. Jämfört med syskonen har Nonnenberg en tristare, kartigare syra som känns ovanligt illa integrerad, som i vissa varmare områden där man måste hälla i den efteråt. Solklar besvikelse med himmelska 2005 ringande i gommen. Dålig flaska? Låga halter TCA (svamp = källare = smygkork)? Trista lokala klimatbetingelser 2006? En ful ankunge som blir svan om fem år? Nonnenberg hamnar helt klart på kanskelistan när pengarna tryter i maj.

Toppflaskan Berg Schlossberg, däremot, kan motivera ett besök på pantbanken (tar de Ojais baspinot, tro?). Bara färgmättnaden pekar ut den som storasyster. Doften är väldigt bright, ljusfruktig och alldeles skinande ren med lite skifferolja. Inte olik Rottland, men med högre oktantal och längre horisont. Mycket breuerskt vin - unga citrondoppade äpplen rinner längs en stenig, kritig mineralåder. Lysande.

Smaken är ren koncentrerad kraft. Rätt öppen, med strålande balans och mer av allt än syskonen, kanske med undantag för att Roseneck tar hem blom- och kryddklasserna. Schlossberg har massor av frukt utan att bli ett dugg slampig. Citron, grape och pigg grönäpplighet dominerar, alltså det fräscht svala facket i fruktkorgen, med lite vit persika. Smakkomponenterna är oerhört välavägda och det här kommer att bli ett stort vin när det kläcks ur puppan.

Köa och köpa, alltså? Japp. Schlossberg är smärtsamt dyr, men strålande bra. Rottland överraskar positivt och är snart ganska åtkomlig; Roseneck är förförisk och svår att låta bli. Och jag lutar åt att Nonnenberg kom ur en måndagsflaska. Det blir en tung ryggsäck andra maj, full av vin och havregryn.

//anders

PS: Tack E&P för fantastiska dagar. Inte minst fredagsvädret ordnade ni bra. Och grattis till det nya civilståndet.

2006 Pio Cesare Dolcetto d’Alba

Sådant är beställningssortimentet, som Fred Åkerström sjöng. Beställ en sak, få en helt annan. Upptäck inte bedrägeriet förrän du betalat och kånkat hem, kunde han ha lagt till efter andra refrängen.

Men. Med tanke på hur årgången fått italienarna att skjuta fyrverkerier och prata om 1997 väljer jag att korka upp i stället för att utöva konsumentmakt när det står 2005 i listan och 2006 på flaskorna. (Nu har de förstås uppdaterat…) Ett kraftigt år, en bergochdalbana med en rejäl indiansommar och löften om den första riktiga prestigeårgången på ett decennium. Mycket av allt. Dolcetto mognar tidigt och plockades före höstregnen, alltså rena charterresan med rejäla doser sol, frukt och alkohol. Hur gick det för Pio Cesare, då?

Doften är rätt sparsam men verkligen modernt högfruktig och parfymerad, åt det godistonade hållet men ganska ren. Röda bär, körsbärskärnor, lite örter och viss krydda. Inga spökfat att tala om, men lite bittermandel ändå, och en likörton som skulle påminna om La Spinetta om den vore 500 gånger mer koncentrerad.

Sedan händer något mystiskt.

Ni vet hur dolcetto känns igen på en trevlig beska framåt slutet? Charmigt och matvänligt. Allora; här har beskan blivit Göran Persson. Störst, först i kön och ska bestämma mest. Sötbärighet, körsbär, en aning jordgubb och några rosor finns där, men hukar i skuggan. Och förstås Cesarestämpeln: Solig bevuxen stenmur vid grusvägen.

Dessutom är vinet jordigt och har en örtig karaktär som påminner om grankåda. Eftersmaken är lite platt och saknar frukten, även om den växer under kvällen. Tanninerna är oväntat tuffa. Man tänker sig tjocka skal på de här druvorna - och det känns rätt ovant att längta efter lagring i dolcettosammanhang.

Till vitlöksgnuggade lammkotletter med citrondressade, frästa haricots verts är det förstås jättegott. Men jag blir inte riktigt klok på vad jag tycker om den där granbeskan. Prova och tyck, please.

//anders

Fyra torra gamla tyskar och en konverterad fransos

Det blev visst lite av en rieslingvecka. Yay! Den här gången består scenen av fem torra i toppklass och 40 förväntansfulla petrolheads inklämda i en källare som med lite god vilja brukar rymma 30. Och så Janne Rosborn, mannen som har en närmast autistisk koll på varenda Einzellage från Bremen till Bodensjön. Also:

• Vin nummer 1: Lätt blekgul i färgen. Tydlig petroleumton med gummikant i en rätt sparsmakad men växande doft. Äpple, vita blommor och citrus kompletteras av en ovanlig och rätt trevlig liten nötig ton. Torrt och syrligt i munnen, men fylligt med bra kraft. Bensin, citron och en äpplig eftersmak med mineralklang gör det här till en elegant och klassisk toppriesling som till slut får min röst som kvällens bästa som tack för att allt sitter på plats.

Facit: 1997 Bürklin-Wolf Forster Ungeheuer, Pfalz. Nummer två på Gault-Millaus jätteranking när det begav sig, hör vi.

• Vin nummer 2: Påtagligt tyngre, mer gyllene färg. Riktigt udda doft, med torra skåpslukter bredvid nougat, punsch och vingummin. Was? Smaken har en - i sammanhanget - rejäl dos restsocker, men bra balans och här kommer den petroleumton som saknades i näsan. Tätt och tungt med lite undertryckta syror, intensivt, med druvig karaktär, övermogen frukt och lite sten. Gott men lite lustigt.

Facit: 1997 Gustave Lorentz Altenberg Grand Cru, Alsace.

• Vin nummer 3: Gnistrande och tät gul, mycket vackert. Fin doft: Bensinmack och söta högsommarblommor, persika och honung i den kryddiga och riktigt generösa paletten. Smaken är oväntat torr, framför allt äpplig med lime och grape, men med en gräddig eftersmak med toner av smörkola. Ändå ung känsla.

Facit: 1997 Heyl zu Herrnsheim Niersteiner Brudersberg, Rheinhessen.

• Vin nummer 4: Lättare färg igen. Sagopersikor svävar upp i näsan, bensinen finns där, men också svårtolkade toner av marshmallows och ett slags havssalt tång. Hm… Jättefin smak med snygg balans, äppelbensin och citrussyror som slår först och struntar i att fråga sedan. En tydlig grapeton ger fin beska i den syradrivna eftersmaken. Gott, men kräver långt gången syrafetischism.

Facit: 1996 Bürklin-Wolf Forster Ungeheuer, Pfalz. Typisk nittiosexa med nästan tio gram syra mot 7,7 gram restsocker, enligt Rosborn. Aha.

• Vin nummer 5: Tung, oljig gul. Betydligt mer sötfrukt än kollegerna, hela vägen till melon och aprikos. Dessutom marsipantoner och punschkrydda i den intensiva doften, och jag hinner tänka både litchie=gewurztraminer och päron=pinot gris innan huvudet landar i rieslinglandet igen. Tungt och tätt i munnen med fläskig men inte übersöt frukt, gräddigt, men med rejäl citronsyra, bra balans och en lång eftersmak med grapenyanser. Speciellt och mycket gott.

Facit: Bürklin-Wolf Ruppertsberger Gaisböhl, Pfalz. Alltså två byar söder om 1 och 4.

Det är inget snack om att de här kunde ligga många år till. Kom-ihåg-lapp till mig själv: Drick inte upp all riesling ung trots att det är så drypande gott. Nonnenberg, hörde du det där?

//anders

2005 Georg Breuer Nonnenberg

Ha! Korkskruvsångesten bortspelad innan den hunnit få på sig tofflorna. Now who’s your DADDY, sucka!

Den här gången borde den ha sett tecknen i skyn och höjt garden i tid: T-shirtpremiär i Rålis, rödingrea på Daglivs, min gamle tolkskoletovarisjtj doktor M på långväga besök, et voilà! så är årets mest efterlängtade riesling korklös. En tacksamhetens klunk går till Finare Vinare