Onsdagspizza

Första dagen på jobbet efter semestern. Väckarklocka 04.45. Jag är inte i Kalifornien längre. Lägenheten är ett kaos av uppackning. Dottern har ingen aning om vad som är natt och dag. Det fullkomligen pissregnar i Stockholm. Jag fick med mig ett nytt objektiv hem från USA som inte funkar i min kamera. Sverige kommer att missa fotbolls-VM nästa sommar. Och förresten vill jag inte.

Sade jag att det regnar?

Men se, en cykeltur bara, och disco, så sitter man med en massa mystiska påsar, en pizzameny och ett bord fullt med pseudonymer med ansikten: Frankofilen, Vinmannen, Konjären, Mise en bouteille, Ulrik och Pettersson och Lundström och jag. Ahh.

Glas nummer ett

Men gud vilken förförisk doft… Sammetsfrukt, tät och gjuten; unga jordgubbar och vinbär, mosade hallon med en skvätt körsbärslikör över. Här finns lakrits, lite rökiga charktoner, sous-bois och ett nygrävt grustag – och får inte luftningen fram lite örter ändå? Den polerade, fokuserade frukten ramas in i munnen av unga men helt perfekta tanniner. Det är balanserat, långt och elegant med friska apelsinsyror. Och jättegott. En stendammigt mineralstinn eftersmak kan man suga länge på. Min egen flaska som bordet elegant ringar in.
Facit: 2006 Clos des Papes. En Parkerälskling som kostade 462 spänn hos monopolet – och 250 glada pund sterling hos Farr Vintners i dag. Suverän framåt senkvällen med lite bättre kylning.

Glas nummer två

Då backar vi lite genom åren. Doften är gammal och vällagrad, tät och rätt intensiv med likördrag och plommonkompott, men också ålderstoner av rotfrukter, svamp och köttsoppa. Tång och örter komplicerar bilden, skåpsblommor anas och övertonerna antyder lite volatila syror. Smaken är jordgubbssöt, tanninerna tuffa och sugande och frukten kanske på väg ned, men intensiteten är bra. Eftersmaken har kolakex och tjära. Vi landar till slut åt nebbiolo, men tror överlag att vinet är äldre och mer traditionellt än etiketten berättar. Jag är inte överförtjust, men den här är bättre några timmar senare.
Facit: 1998 Paolo Scavino Barolo Cannubi. Scavino har en liten plätt högst upp på den vackra, sandiga kullen och använder samma regim med roterande jäskar och ett år på barrique som till de andra cruvinerna.

Glas nummer tre

Tydlig sojamognad och buljong i doften, ovanpå mjuk och vacker cassisfrukt. Aromerna är sammansmälta, med jord, gräs, ceder och lite medicinala toner. Lite dammig, men tätnar och växer. En munfull svarta vinbär med läskande syror och rätt bra struktur kompletteras med gräs och leder till en svans av örter, sten och omogna vinbär. Bordeaux, men jag trodde verkligen på cabdominans från västra stranden.
Facit: 1998 Château Trotte-Vieille. GC i Saint-Emilion, ett känt namn som jag aldrig provat. Grovt sett 50/50 merlot och cab franc med lite sauvignon på ett hörn.

Glas nummer fyra (efter en uthälld 1958 Caves Aliança med korkskada, jälaskitockså)

Betydligt modernare, lite blommig fruktprofil med unga bär, björnbär och mörka körsbär och gott om krämiga vaniljglassfat. Svårt att hitta så mycket mer i dag, lite halstabletter och asfalt, kanske. Saftig björnbärsmarmelad, plommon och cassis i munnen, påtagligt sötfruktigt; ändå rätt smidigt och med bra tyngd. En del eftervärme och en rätt fast tanninstruktur när den väl kliver fram. Lite för lite personlighet i dag – eller försöker jag bara rättfärdiga att jag gissar över hela planeten?
Facit: 2004 Merryvale Profile. Bordeauxblandning från Napa som reas på systemet.

Glas nummer fem

Äldre med viss orangetingering runt kanten. Kärvt fruktig på ett tilltalande sätt, tufft, genomträngande och personligt med medicintouch, rök, trä, vanilj och pinjenötter. Munkänslan är först fatigt krämig med blåbärsfrukt, efter hand mer klassisk med bra fräschör, tanniner som tapetserar munnen, sälta och lite eneträ och läder i eftersmaken. Gott. Trevlig avvägning mellan ålder och frukt, men i den diskussionen hade jag folk på båda sidor om mig. Bordeaux, antagligen öster om floden för den lite merlotrunda frukten.
Facit: 1988 Château Tertre-Roteboeuf, St Emilion. Fullt så gammal hade jag inte trott – och det säger mest om behovet av mer äldre bordeaux i mitt liv. Tack för lektionen.

Glas nummer sex

Förvandlingsnummer: Först en oerhört svårfångad doft, ett slags gummiartad nötighet, som av salta jordnötter. Och så fikon på mörk bärgrund. Efter hand allt mer skinande mörk frukt toppat med ett tjockt lager asiatiska kryddor och toner av rökt korv och fat. Smaken hamnar i krysset björnbär/plommon, rätt merlotmullig med snyggt uppstagad av fräsch syra och rätt unga, stöddiga tanniner. Bra längd, fin båge i munnen och en liten kärv stenighet i eftersmaken. Urgott, redan innan etiketten kommit fram. Hög merlotandel, rätt, östra stranden, fel.
Facit: 1999 La Mission Haut-Brion. Stort glapp mellan antal lästa texter och antal svalda klunkar här. Roligt med erfarenhet av ett slott som tunga namn skulle vilja ge 1 cru-status.

Tack för alla underbara bidrag, flytande och verbala. Man kan hävda att blindprovning tar bort nektaren och glädjen ur vinet. Då gillar man nog inte knep & knåp. Eller onsdagspizza.

//anders

PS: Beklagar en visuellt torftig post, men mina telefonbilder blev faktiskt så dåliga att ni ska slippa dem. Någon annan har säkert bättre.

2006 Léon Barral Faugères, Édition Lilas

Den som vill åka ifrån Kalifornien har aldrig varit där. Våra steg på flygplatsen var tunga nog utan väskorna och nu undrar vi mest när dottern ska lista ut vad som är natt och dag igen. Ja ja. Men jag ser fram emot att sätta startkablarna i den gamla bloggen igen, och det finns en del kul att berätta från Napa och Santa Barbara när jag får tid. Som pausunderhållning kör vi en gammal post från tidig juni som tydligen aldrig blev publicerad.

Syrenerna på gården kämpar under tunga, lila klasar som trängs för att få plats på grenarna. Parfymen bara sprutar och fransosen i glasen doftar förstås bara lila syren. Med vildsvinskarré på grillen och Pierre Peters i magen är det inget som ens naggar välmåendet i kanten.

Det märkliga är att fraggeln i fråga doftar syren i köket också. Eller nästan lilja, på Selossevis. Och där finns inga köttiga blomklasar att skylla på.

Så här är det att gilla vin från människor som tycker lite för mycket om naturen, och vill skriva nedrustningsavtal i det stora kriget mellan människa och mikrob. Man kan inte stiga ned i samma flod två gånger, ni vet, och hade Herakleitos haft en bättre leverantör hade han slagit fast att man inte kan dricka samma Barralvin två gånger.

Det är egentligen lika gott som sist, när man vant sig, och visst fanns det lite blommor i den flaskan också. Och herregud, syrenvin, det passar ju så fint in i hela försommartablån.

//anders

Stängt för semester

Go west – life is peaceful there…

I morgon hälsar jag väckarklockan med glädje och sätter mig på planet till San Francisco. Och Nettare e gioia hamnar i malpåse en månad. Sedan hoppas jag att den ska kunna skaka av sig letargin som jag vet att den dragits med på sistone. Det här är ingen vinresa per se, men några spännande besök ska vi väl hinna med.

Ha en fin sommar allihop.

//anders

2002 Zilliken Saarburger Rausch Kabinett

När framtidens Mercedesar börjar gå på tyskt biobränsle, då kommer det att lukta så här på gatorna. Äppelbensin! Och drivor av skiffer.

Den här underbara kabinetten doftar åt det Moselfruktiga hållet för övrigt. Lite välkommen persikoparfym, och lime. Och Hanno Zillikens fräschör som får hela köket att småle över skärbrädorna. Som matlagarvin är det här helt utan konkurrens.

Smaken är så fruktig att de söta äpplena närapå slår över i vinbärssaft. Grape och lime och alla Saarburgs syror i en lång parad, jämn och fin i hela sin längd genom munnen med en extra liten balettuppvisning vid tungroten. Allt klingar ut i full balans med en mild blommighet som släpar kvar. Jag kunde dricka en låda i veckan av detta.

//anders

1994 Harlan Estate, med omnejd

Jag vägrar att samla troféer. Vin handlar om nektar och glädje, inte om att sätta kryss i boken för att jämföra sig med andra kryssamlare i något slags vinös variant av ornitologernas 300-klubb. Tänk på Strindbergs Rom på en dag:

Rom byggdes inte på en dag, men kan expedieras på en. Det är ett hårt arbete, men angår mest hästen och kusken. Jag har inte kommit för att se. Jag har kommit hit för att ha sett. Kör! – Stanna! Capitolium! Vackra palmer och kaktusväxter. Dioscurerna äro där, och vargarne må förträffligt. Gott! Vidare! – Forum! En ganska liten grop, litet skräpig bara!

Och samtidigt kittlar det lite extra i magen när Divines inbjudan lovar 1994 Harlan Estate, för den raden är riktigt ekande tom i min bok. Och jag har nog läst lika mycket om Harlan som August hade om Capitolium, och då börjar man drömma. När jag slutar längta efter upplevelser är det dags att börja mata svanarna.

Första flighten

Helt blint. Inte minsta vink.

Glas nummer ett

Enorm doft, stalltoner och moget läder på en bädd av kalasfrukt åt plommonhållet. Mycket kryddigt och komplext, påtaglig men integrerad fatkaraktär och gott om kaffe. i munnen är det elegant och lätt, nästan burgundiskt, men med kraft i smaken. Eftersmaken drar åt cederträ och multna löv, syran är hög och fin, men tanninerna är en smula uttorkande och hela bygget ger intrycket av att vara något år förbi toppen. För sent hittar jag dillen och kräftspadet som avslöjar alltihop.
Facit: 1994 Pesquera Janus. Alejandro Fernandez berömdhet som hämtade 97 poäng från Parker.

Glas nummer två

Påtagligt yngre och tätare vin. Doften bekräftar intrycket: Spetsig mörk frukt, drag av cassis med en liten buljongkant, någon köttig ton och drag av korv under rätt påtagliga fat. Stort, mycket tätt och intensivt i munnen, tuffa tanniner , rätt mycket alkohol och intensivt anslag. Ung, mörk bärfrukt med en liten salt spets; gott men ungt och inte helt färdigt.
Facit: 1999 Sportoletti Villa Fidelia. Ser man på, Umbriens stolthet; 70 procent merlot och resten tillhör cabernetkusinerna. Hm, enligt advokaten är det bara att tratta i sig sedan 2001. I beg to differ.

Glas nummer tre

Vidöppen doft med minttonad, lite syltig frukt, örter, lakrits, asfalt och en lite skum ton av musselspad. Smaken är del modernt fatad frukt, men oväntat syrlig och mittpartiet känns rätt platt. Inte helt i form, enligt dem som druckit detta förut.
Facit: 2001 Achaval-Ferrer Finca Altamira Malbec. Amerikanska recensenter älskar AF:s vingårdsmalbecer och de har blivit hiskeligt dyra. Synd att den här var lite knasig.

Glas nummer fyra

Ung, tät och smörig doft med rostat allt: Rostade nötter, rostat bröd, rostade fat. Mörk generalfrukt med godistycke och en obestämbar känsla av grillkol som jag ofta får i extraherade, modernt stylade viner. Smaken är generös och söt, men tanninerna är rätt muskulösa och smörigheten från näsan går igen. Dessutom den där pikanta kombinationen av halstabletter, eucalyptus, örter och granskog som brukar peka åt Portugal till.
Facit: 2005 Quinta Vale D Maria Curriculum Vitae. Cristiano Van Zellers superdouro som dök upp på Niklas provning i vintras, med liknande resultat även om den kändes mer fatdominerad den här gången.

Glas nummer fem

Hårt fatad, lite rått träig doft ovanpå en mer mogen helhet. Choklad och kaffe, fin aromatik i frukten men också tydligt gröna och stjälkiga toner. Stjälkarna går igen i munnen, men där finns också ren och bra frukt, mörk och fokuserad, en del örtighet och en härlig barberasyra. Kanske ändå lite snipigt.
Facit: 2002 Club Bâttonage. Ett vin som knappt finns. Blaufränkisch, cabernet och merlot i barriquer, pytteproduktion nästan på skoj med Alois Krachers son Gerhard bakom. Det hade inte räckt med tusen gissningar, men jag konstaterar ändå att när man tänker barbera med svalare frukt och lite örter kan det vara bra att komma ihåg blaufränkisch.

Andra flighten

Nu så. Fyra berömda Napa cabs från välrenommerade 1994, halvblint med en ringer inslängd för att röra om lite.

Glas nummer ett

Underbart intagande, kexig, sötblommig, björnbärstonad frukt – gud så fint. Rätt kryddig doft med mandelmassefat och överlag en modent rostad profil. Smaken är lika omedelbar och smeksamt sötfruktig, men balansen är strålande. Även om det är mycket lättgillat tippar inget över i fjäsk eller sylt; det är rent, väldisponerat, rätt elegant, komplext och skitgott. Ingen aning om vad det är, men det är fan inte från vare sig Napa eller 90-talet.
Facit: 2004 Catena Zapata Cabernet Sauvignon Cuvée Nicolas. Drygt 70 procent cab och resten malbec, 98+ från Jay Miller. Roligt.

Glas nummer två

Det här är en riktig resa under flighten. Först för mycket unkna, reduktiva drag för att karaktären ska komma fram. Sedan gradvis allt mer av riktigt starkt material, en jättefin profil med ädel, äldre cassisfrukt, lite animaliska drag och varm, charmig och klassisk Napakaraktär. Samtidigt komplext och personligt, bland annat med ett slags rönnbärssky över alltihop. Smaken är fantastisk, rätt stram och klassisk med elegans och skicklig arkitektur upp till öronen. Björnbärsfrukt och hallon toppar cassisbasen och slutet är långt och smeksamt. Fruktansvärt gott och delad förstaplats med ett betydligt dyrare vin.
Facit: 1994 Spottswoode. Parker tänker på Margaux och många hänger upp sig på att det är så gott som bara kvinnor som sköter butiken.

Glas nummer tre

Första och största intrycket är stallbacke – vad har krupit ned under den här korken egentligen? Annars viss retrokänsla, plus svart frukt, grön paprika, nagellack och andra lite volatila toner. Munkänslan är imponerande med tyngd och kraft, men karaktären är lite kärv och grön med mint och mycket trä ovanpå den täta plommonfrukten. Jag hittar aldrig hem här och anar inte ens de 99 pinnarna från Baltimore, men å andra sidan känner jag inte igen mig i några beskrivningar heller.
Facit: 1994 Dominus. Pétruslegenden Christian Moueix Napabygge. Hade varit en rolig referens för framtiden om jag bara hade trott att den ska smaka riktigt så här.

Glas nummer fyra

Mer åt det stramt klassiska hållet med aromer av ceder, gräs och kaffe bredvid svartvinbärsbyttan. Lite fin jordgubbssylt längst bak, men också toner av lösningsmedel, lite unket trä och musselspad. Smaken visar upp syrlig buljongmognad, elegant men lite tunn framtoning och en allmänt omogen känsla. Hm. Jag tycker ju jättemycket om den här producenten, inklusive 1994 förra gången.
Facit: 1994 Philip Togni.

Glas nummer fem

Mm… Snygg, ren cassis i en stram, elegant och högeligen klassisk doft. Andas mognad som gått som den ska, med en antydan till läder; dessutom kol, espresso, eucalyptus, en antydan till stall, och en stenig mineralton som får alltihop att blänka. I munnen är det idel återhållen kraft, med perfekt söt plommon- och svartvinbärsfrukt i stram och klassisk paketering. Mineraliteten går igen längs tungroten, hurra! Tanninerna är fortfarande unga, men av skrattretande uppenbar kvalitet. Galet bra – och fortfarande rätt tydligt en bit från toppen. Faktiskt en jämn kamp mot Spottswoode där de står i dag, men det här är en större pjäs.
Facit: 1994 Harlan Estate. En legend, den första av Harlans tre hundrapoängare. Parker slår frivolter med ord som celestial, perfect och immortality. Man bugar.

Tredje flighten

Syrah från lite varstans. Fyra halvblinda och en joker.

Glas nummer ett

Kul! Ta fram din gamla mortel och stoppa ned näsan – så doftar det här vinet. En intensiv blandning av mortlade, torkade örter och krossad peppar som ett moln över en vacker björnbärsgrund med Rhônetycke, och så lite kaffe också. Enormt eget; det här kommer jag att klippa blint på doften för all framtid. Smaken är lite outvecklad ännu, med en äldre stil och rak frukt utan överextraktion. Pepprigt här också med bittra örter i eftersmaken, bra tryck och ganska stramt, ett ofjäskigt matvin helt i min smak.
Facit: 2005 Craggy Range Le Sol. Torbrecks exportchef Andrew Tierney tvärs över bordet medger att det här vinet slagit australierna på fingrarna några gånger, vilket känns ungefär som om Sverige torskar en hockeyfinal mot Norge.

Glas nummer två

Första intrycket: Tonfisk på burk. Grannarna pratar åtminstone om havskaraktär, så jag slipper skämmas för mycket. Sedan tomatplanta, kaffe och rostade fattoner på en grund av stor och mäktig mörk bärfrukt. Smaken är ren och snygg, tydligt ofärdig men redan med viss komplexitet och härliga syror. Unga, bråkiga tanniner och så ett minne av den där tomatplantan i eftersmaken.
Facit: 2005 Copain James Berry Vineyard. Terroirjägare i Healdsburg som svär vid lägre alkohol, högre syra och minimalt med ek. Låter som mina kompisar.

Glas nummer tre

Faktiskt mycket som påminner om förra glaset, inte minst något som för tankarna till havet igen. Dessutom tydlig eucalyptus och spearmint, grillkött, halstabletter (menthol och lakrits, typ) och en liten rökton. Halstabletterna sätter krydda på den massiva och snyggt skurna plommon- och björnbärsfrukten i munnen. Egensinnigt, komplext och bra, med rejäla men härliga tanniner och bra längd. Bör vara från Australien.
Facit: 2005 Clarendon Hills Astralis. Mitt första försök med den här prestigecuvéen som prenumererar på siffror nära 100. Jättegott och skapligt elegant trots extra allt, men ge mig Krankls viner för mindre pengar vilken dag som helst.

Glas nummer fyra

Mörk och tung doft, full av blåbär, asfalt, lakrits, mint och kaffe, med fina övertoner av blommor och lite honung. Märkligt – mer hav och musslor? I munnen är bärfrukten söt och stor, men fräsch och men med en tydlig örtbeska. Munkänslan är tjock men helheten ren och bra med fint lyft, klassisk aussie med mogen karaktär, lakritsrot och den där honungskanten.
Facit: Torbreck Descendant. Åtta procent viognier som samjäser på Côte Rôtie-vis kan nog stå för de där blomtonerna och lite lyster i smaken.

Glas nummer fem

Udda fågel efter två frukttunga pjäser från down under. Mognadstoner av soja och köttsoppa, torkade eterneller, torkade örtkryddor och en supertydlig svampton – eller mer precist sådan svamp som vattenfärger luktar. Kom inte och säg att du inte förstår. Buljongkryddan och dagisakvarellerna går igen i en udda och personlig smak, tät och mogen med ett salt stråk som ropar efter lite mat. Mer kul än riktigt gott.
Facit: 2005 Clos des Truffières. La Neglys supercuvée från La Clape med sikte på den amerikanska marknaden. Märkligt vad fort den måtte ha mognat?

Med slattar i alla glasen, 200 gram entrecôte på tallriken och 2003 Martinelli Reserve Pinot Noir – 15,8 procent – från magnum i ett extraglas var det ett lätt beslut att ta lite lättare på sista flighten. Trots världsklassviner som 1998 Martinelli Jackass Hill och 1999 Turley Dante Dusi har jag ju lärt mig att zinfandel inte riktigt är min tekopp. Det betyder inte att jag på något sätt hade tråkigt, bara att det inte finns så detaljerade anteckningar. Godast till maten: Spottswoode, förstås. Synd att Harlan var slut så dags.

//anders

2007 Diatom Clos Pepe Chardonnay

Dags för hjärngympa! Kommer ni ihåg Brasses lattjolajbanlåda i Fem myror? Fyra prylar på varsin hylla, en passade inte ihop med de andra, men rediga Eva och fyrkantige Magnus fattade aldrig hur Brasse tänkte. Här kommer den vinösa varianten. Blandade djungelljud ur lådan – vilken ska bort?

1. Kalifornien
2. Elegant, mineralig, balanserad
3. 16,5 procent alkohol
4. Chardonnay

Fel fel fel fel fel! Ingen ska bort. Medge att man får bråka lite med hjärnan för att den inte ska göra revolt. Fast i min värld är det redan ett dokumenterat faktum att Greg Brewer är ett geni, så om någon ska lyckas ställa verkligheten på huvudet på det här viset är det han.

Diatom är extrema viner, experimentjuice som ska ändå ut i de farliga kanterna på den dimension som är kalifornisk chardonnay. Målet är den allra högsta renhet och återspegling av marken. Hemsidan ser ut som om Apple skulle förestå ett retreatkloster med rakade huvuden och vita linnekläder, och jo då, ordet serenity finns med. Brewer jäser i stål eller stora gamla fat vid riktigt låga temperaturer och tillåter förstås ingen malolaktisk behandling som skulle ge smörkola i mineraldrickan. Ingen fatlagring. Vinet ligger på fällningen, men får ingen bâtonnage och dras om innan någon autolys sätter igång – champagnebrödighet och krämig munkänsla är inte Diatom.

Med 16,5 procent spånken är 2007 Clos Pepe Chardonnay visköst i glaset, och trots minnet av ljuvliga 2007 Huber hinner jag tänka njaaaa… Men doften är sagolik. Maximalt kalkig, med ett spektrum av sval men fullmogen tropisk frukt och fräschör som hela havet. Skira toner av mango, persika och citrus, toppat med något som liknar hasselnötter, men man kan lika gärna tänka på allt som inte finns där.

En klunk, och munnen badar i mineraler. Man väntar sig pulvriga kalkavlagringar på tungan efteråt. Smaken är ljus och pigg med unga gula äpplen, citrusolja och persikofrukt – och ett jäkla tryck. Kalifornienkraft, men stenhårt kontrollerat. Chablis på steroider, med välsvetsad munkorg i rostfritt. Asketiskt? Långt ifrån. Men muskler utan ett gram fett.

De här druvorna kommer från en liten genomsandig, blåsig nordsluttning på mindre än en halv hektar i ett hörn av välkända Clos Pepe. Vinet har inte riktigt Hubers syror, men helhetsintrycket är ändå elegant och havsfriskt så att det nyper i kinderna tack vare renheten, och nästan salt av mineraler. Parker pratar om revolutionära viner och dammar av sin favoritklyscha: a tour de force in winemaking. Men det går ju inte att säga emot. 288 flaskor totalt, varsågod och skölj.

-Eftersom du frågar är det säkert uppåt 14,5, säger min far när jag ber om en gissning på alkoholen; en garvad gammal vinhund på andra sidan landet, överförtjust i vinet i glaset. Han blir lite tyst när han får se etiketten. Det är nyttigt med en kölhalning av hjärnan då och då.

//anders

Tasmanien och Castell’in Villa

Jag minns att Jancis Robinson på sitt hypereleganta brittiska manér pekade ut Tasmanien som en region att hålla ögonen på när hon intervjuades på Grape Radio. Anledningen: Klimatförändringar. Rent logiskt borde man ligga rätt bra runt fyrtioandra breddgraden, med gott om vattenkylning, när Australiens klassiska vingårdar kämpar mot kvicksilvret. Jag har druckit någon enstaka tasmansk pinot nån gång, men kan inte på stå att jag kan pungdjävulens ö något vidare.

Slow Wine är en liten importör med fokus på Tasmanien, som i och för sig har breddat sig sedan de hette Tasmanian Wine. Chiantiproducenten Castell’in Villa står också på bordet på den här påtitten av delar av sortimentet.

Men Jancis för ett annat resonemang också: om att prova många viner fort, som det ofta blir. En flaska som är gjord för matbordet får tre minuter på sig att imponera – och det blir Idol av alltihop. Vi kan prata länge om det här, men jag nämner det mest för att jag hade skitbråttom den här gången, på väg till en annan provning. Och inga bilder lyckades jag ta heller.

Freycenets 2007 Louis Riesling Schonburger kan vi lämna därhän, doften är gewurzparfymerad med inlagd frukt och smaken platt och intetsägande. Ekotänkande Meadowbank Estates 2006 Riesling har en kul doft: den osar av gummi och bensin som den värsta Moseltraditionalist, toppat med citrus och en örtig ton som drar åt salvia. Smaken har hygglig fräschör och citronskalskaraktär, men saknar fruktsötma och domineras av en jordig beska. 2006 Wineglass Bay Riesling från Freycenet är en annan historia, återigen med gummikaraktär bredvid ett rätt elegant, stramt spektrum av stenfrukter. Lite sprits finns kvar i flaskan, jordbeskan är märkbar men inte oangenäm, och frukten drar åt danskt citronvand och persika i en välbalanserad smak. Wineglass Bay är för övrigt den där bedårande vykortsvyn som kan vara den enda du har sett från Tasmanien.

Pinot noir är faktiskt öns mest odlade druva och den knoppande vinindustrin har förstås sett potentialen i trenden mot svalodlad pinot. Stefano Lubianas 2007 Primavera Pinot Noir har en öppen, ren, generös jordgubbsdoft, toppad med påtaglig kryddighet. Smaken är lätt och fint söt, hyggligt komplex med citrustoner och föredömliga syror. Slutet är lite hett, men ändå en fin fiskpinot. 2006 Hawkshead Gibbston Valley Pinot Noir kommer från Central Otago i Nya Zeeland och har intensiv och betydligt mörkare frukt i näsan, björnbär och mörka körsbär, plus rätt mycket fat och en violton. Björnbären följer med in i munnen och faten ger ett chokladtäcke, men tanninerna är rätt aggressiva och helheten känns inte integrerad.

Chardonnay är nummer två i hackordningen på Tasmanien – ni börjar ana en viss burgundisk profil. 2006 Wineglass Bay Chardonnay är min favorit i flighten, fatjäst med äpplig och fyllig näsa och en del snygga fattoner. Det är lite oförlöst i munen ännu, men kraftfullt och lite ståligt, som en ekad chablis med päron, citrus och liten avslutande beska. 2005 Meadowbank Grace Elizabeth Chardonnay är fortfarande ung och frisk, rätt rostad och smörig, med mosade bär och tropisk frukt i näsan, I munnen blir det lite väl kladdigt för mig, tropikcocktail med för låg syra och en känsla av restsocker. 2006 Prancing Horse Chardonnay från Mornington Peninsula sydöst om Melbourne är också rätt fatig med vanilj och popcorn, men renare, svalare och mer fokuserad. Smaken är smörig och full av mogna tropiska frukter, druvig med skaplig syrabalans.

Stefano Lubianas Estate Chardonnay 2003 är en udda personlighet, utmogen och på väg över kanten, med en oerhört kryddig doft och en mix av blommor, honung, mandelmassa och nougat, rätt oxiderad. Årgång 2004 är betydligt fräschare, men också med mer fatkaraktär kvar och lite grönt och kärvt. Ord som stumt och ekbeskt hamnar i blocket bredvid kartigt och hårt. Nolltrean fick också malolaktisk behandling och tjänade på det, tycker jag nog, även om den tappade fräschör.

Castell’in Villa är en riktigt klassisk Chianti från princessan Coralia Pignatelli della Leonessa med duktiga ägor i Castelnuovo Berardenga öster om Siena. Det är egentligen en hel by – dyr agriturismo, vildsvinsjakt, stenslott, olivlundar och hela kalaset, och vinerna har ett visst rykte. Egen klon av sangiovese har man också.

2004 Chianti Classico Riserva är ung, personlig, och har fått nytta av det fina året i doften. Plommon och körsbär är stommen, men ovanpå svävar fina aromer av lakrits, pinje, violer och till och med en liten bananton. Frukten slår till direkt i munnen, generös och körsbärssöt, men retrokänslan är där. Fina syror och en viss örtighet finns också. Det spretar lite i munnen, men bara av ren ungdom, tror jag – det här är riktiga långliggare.

2003 Santa Croce är supertoskanaren: sangiovese och cabernet, och så 18 månader på barrique. Doften är fint aromatisk, tydligt modernt mörkfruktig och helt öppen. Blandade örter finns, och rätt tjockt med fat. Smaken är – tydligt 2003-skadad. Klistrigt uttorkande tanniner som aldrig kommer att mjukna, medan plommonfrukten redan är mogen. Inte min grej, antagligen inte bättre år heller.

2003 Chianti Classico Poggio delle Rose kommer från en liten plätt (se bilden, courtesy of Johan som har varit där en massa gånger), 50 gånger 150 meter med lergrus på kiselsten, och får enormt lång tid på barrique. Doften har vacker, ädel mörk bärfrukt med pondus och personlighet, inte så farligt fatig som jag befarade; lite choklad mest. Koncentrationen ger en del lösningsmedel och kryddörter blandat med asfalt och en liten blommighet. Tung, söt björnbärsfrukt i munnen, koncentrerad men rätt fräsch och balanserad. Lakrits och sura körsbär leder till en örtig eftersmak. Faten är väl integrerade, och enda problemet är förstås tanninerna från det där eländiga året. En Poggio delle Rose 2001 eller 2004 skulle jag antagligen tycka om.

Killen som faktiskt kan det här med Tasmanien läser ni här, fast när jag tittade hade han inte fått upp de noteringarna. Men jag kan ju bara hålla truten efter att ha drällt med renskriften sedan slutet av mars.

//anders

Julien Barrot på Pont Noveau

Det är klart att det är lite godisaffär i åttaårsåldern. Ta en favoritproducent i en favoritappellation – och ställ upp smakprov på det mesta han har tillverkat i karriären. Släng för säkerhets skull in vinmakaren själv och paketera alltsammans i en nyrenoverad källarhåla rakt under ett bra kök. Man tackar för inbjudan.

Julien Barrot är en riktigt kul bekantskap och sammanhanget mindre stökigt än det ofta kan vara. Ändå är det som roligast framåt kvällskröken, över ost och slattar, när han får vara 28 igen och inte känner att han måste hinna berätta hela faktabladet om varje cuvée. Men genomblåsningen av produktportföljen är en riktig resa som lär sitta i ett tag.

Först ut: Terroir. Unga, 15-åriga grenachestockar med några procent komplementdruvor, ligger på gammal ek.

2006 Terroir
Mm, vilka fräscha hallon på toppen. Smeksam, härlig fruktprofil, antydan till choklad, bakkryddor och så en växande örtighet som vi har lärt oss hör hemma i Rhônedalens nollsexor. Syran är fin och bygger på den fräscha känslan, uttrycket är ungt med bra tryck men utan onödig tyngd. Kirschigt och saftigt vin, lakrits och örter och jättefina tanniner.

2007 Terroir
Stor, yvig, busig doft, med rena godisfrukten som redan visar upp bra komplexitet. Så mycket mer än frukt får inte plats i näsan i dag, men den är å andra sidan riktigt vacker. Okej då, kanske lite lakrits. Smaken är generös, mycket söt och supermogen; ändå intagande med fräscha röda drag. Tanninerna är vansinnigt mogna och örterna dyker inte upp förrän i eftersmaken. Kalasgott.

Cuvée Réserve: Mest grenache som får samjäsa med mourvèdre, plus ensiffriga tillskott av syrah och cinsault. 2003 var grabbens första egna vin.

2003 Cuvée Reserve
Oj, udda – och det beror inte bara på en reduktiv känsla som det syre som återstår i rummet kastar sig över. Kryddigt, sirligt och komplext, med medicinala toner, choklad och kandisocker, och spår av svart vinbärsfrukt. Balansen är okej för en nolltrea, tanninerna sandiga och frukten har sötma, men lite tunt och eldigt samtidigt är det. Kul att se hur mycket Juliens vinfingrar har lärt sig sedan dess.

2005 Cuvée Reserve
Godisfruktig, bred och tät doft som kompliceras av en violton och en känsla av barrskog. Smaken är idel söt, mogen, modern frukt, toppat med rejält med garrigue och lakrits. Riktigt bra vin som sitter på en forsande kraft utan att bli klumpfotat.

Signature är egentligen domainevinet. Samma fyra druvor och en del lagring på fällningen för mourvèdrekomponenten.

2006 Signature
Intensiv, ren kirschdoft med schysst fräschör. Frukten bryts av en duktig skopa örter och helheten känns fortfarande mycket ung. Smaken är inte så givande i dag, ordentligt tuff med offensiva tanniner även om frukten ger ett moget intryck, och påtagligt 2006-örtig – tänk rödvin med en skvätt angostura i.

2007 Signature
Ja men si det här var ett annat djur. Doften från det här  vinet är rejält aromatisk och påminner faktiskt om de där pärontonerna som man får i riesling innan den har hittat fötterna. Femton månaders jäsning, hörde jag rätt? Kryddigt, superfräscht och fint, vidöppet trots att det borde vara i koma efter bara några veckor på flaska. Sötlakrits och citrustoner kompletterar på ett förtjusande sätt. Smaken är rik, saftig, bäraromatisk och skitgod. Här finns inte den stora sofistikerade komplexiteten, men vem saknar den? Nästan äppletoner i eftersmaken och ett vackert mineralstråk. Enormt bra. Hoppas den behåller cirkuskaraktären, för den känns inte som något lagringsobjekt, men vinets track record är så kort, så vem vet?

Fiancée är lika delar ung syrah och 100-årig grenache, och den som köper de gamla klyschorna om dikotomin manligt-kvinnligt har inga problem att uttolka namnet. Viss fatlagring.

2004 Fiancée
Tydliga, vackra mognadstoner redan, animalisk och komplex doft med choklad, läder, kött och en grund av mogna körsbär. Smaken är smeksam och ganska lätt med bra fräschör och viss mineralitet, men inte helt synkad med näsan.

2007 Fiancée
Det här tankprovet är ett helt annat vin, en explosion av ungdom, hallon och körsbär, toppad med en tydligare fatkrydda och drag av mandelmassa. I munnen är det charmerande med en fantastiskt fräsch och brett aromatisk sötfrukt; rött och rosigt och extremt lättgillat. Ändå finns en stabil och välbyggd struktur och en näve sydfranska örter. 2007 börjar driva upp sitt rykte ordentligt.

Pure har jag skrivit en del om förut, ren grenache från gamla stockar med Rayas på andra sidan ståltråden.

2004 Pure
Inte samma charmtroll i kväll som hemma för några veckor sedan, med en del reduktiva drag som behöver tid för att oxidera bort. Den här flaskan är också rätt mogen, på väg att lämna det überfräscha stadiet. Ändå är frukten så där skinande ren och vacker som den ska vara, och de animaliska dragen och grillkvällen tar plats. Smaken är idel mjuk och smeksam frukt med hela bärspektrumet representerat; kanske står plommon och lite cassis ut, och vingummi är ingen dum beskrivning heller. Mineraliskt, och örterna kryper fram först i eftersmaken.

2005 Pure
Oj oj. Stridsvagnen har blivit en smäcker Alfa Romeo med suffletten nere och nyplockad tobaksblomma i knapphålet där man sitter i förarsätet. Den här flaskan är fullkomligt ljuvlig. Den vackraste kejsarfrukt i näsan, ädla skogshallon, underbar aromatik, disposition och komplexitet. Örter, visst, men renare än Gammel Dansken i januari. All den finess som saknades finns här. Frukten är stor och söt i munnen, men slående elegant. Så komplext, med sommarblommor som ett färgat glas framför bärkompotten och en eftersmak där garriguen har med sig äpplen och något slags kex. Behöver du mer lovord? Lägg till en grym balans och en arkitektur man vinner tävlingar med. En jätteskräll – åt rätt håll.

2006 Pure
Kul, den här har blivit liggande hemma. Frukten är mörkare i nollsexan, kryddig och tung, och örtigheten är förstås betydligt mer påtaglig. Men doften är öppen, välbyggd och fin. Smaken är först och främst tydligt örtig (beklagar karbonpappret här, men så är det ju), med skog och barr som ryggsäck åt en frukt som är mörkare och tjurigare än hos syskonen. Tanninerna är ren kvalitet, men det är gott om dem och det här är en tydlig lagringskandidat för mig.

2007 Pure
Rakt från Juliens foudre till förväntansfulla gommar i Stockholm. Det doftar – frukost! Du är skeptisk? Ost, marmelad på körsbär, plommon och fikon, kex, rostat bröd, voilà le petit déjeuner. Det är redan förvånansvärt sammansatt även om blyertsskissen syns under akvarellen. Profilen bygger inte på renhet på samma sätt som hos 2004 och 2005; i stället en marmeladig känsla som får oss att börja prata om ostbrickor och chokladdesserter. Smaken ändrar inte på det: Frukt från himlen, tre gram restsocker och 16,6 procent alkohol. Syrorna är åt det låga hållet och intrycket oerhört glycerolfett och sött, och frukten är obeskrivlig. Hedonism i gamla foudres. Den grymmaste marmelad på fikon och kryddor. Vänta tills jag får breda den här på en bit vällagrad comté.

Jag vet inte hur kul det är att läsa det här flera veckor efter alla andra (klick, klick), men så kan det vara ibland. Slutsatser:

Det finns en genomgående renhet och ett lyft i frukten i vinerna från La Barroche som jag verkligen går igång på. Samtidigt vet vi fortfarande inte vart de tar vägen med åren. Jag frågade Julien om hans äldsta viner i dag var där han hade tänkt sig när han gjorde dem, och svaret gick framför allt ut på att ett han inte vill göra vin med sikte på ett visst drickfönster si och så många år in i framtiden. Kvalitet är kvalitet. Men det är uppenbart att många av de här är mer inbjudande som unga än mycket annat från Châteauneuf.

2007 fortsätter att visa upp sig med glans. Fantastiskt drickbara, överdådigt, oblygt fruktiga och ett slags okomplicerad charm. Undrar hur det ser ut längre norrut längs Rhône?

//anders

PS: Öppenhet i ur och skur har vi ju utlovat. Som ni förstår står importören Bristly för notan och inte de inbjudna.

2001 Roagna Langhe Rosso

Hon kom genom raderna av rankor, i lerigt blåställ, med sekatören i handen. Hundarna på gårdsplanen slutade hoppa med sina skitiga tassar på mina linnebyxor.

Ja, jag vet ju inte så mycket om sånt här, men jag är säker på att min man kommer snart, sade hon var tredje minut. Medan hon guidade oss igenom många års produktion av barolo och barbera och svarade på de allra mest obskyra detaljfrågor om tillverkningen. Man kan nämligen det, naturligtvis, om man tillbringat livet med en sekatör eller en pigeagestav i handen. Fast om man är kvinna i Piemonte tror man inte det.

Tanten hette signora Sordo. Gården var näst intill omöjlig att hitta nånstans i Castiglione Falletto där grusvägar och traktorspår flyter ihop, och har egentligen inget med rubriken att göra. Men det är henne jag tänker på så fort jag doftar på Roagnas Langhe. Detta är klassisk nebbiolo ut i minsta långmacererade tanninpolymer. Tranbär, multna löv och läder i näsan. Det är bara att bocka av skolboken: Rosor, körsbär, lösningsmedel, nypon. En liten jordgubbskaraktär. Lakrits får hoppa in för tjäran som inte riktigt finns. Och så den där subtila träkänslan från 25-hektolitersbotti.

Retronebbans bålverk Roagna har jag skrivit om i fjol, och du kan tryggt räkna med att inget har förändrats sedan dess. Vinet är friskt i munnen och behöver rätt lång luftning för att skaka av sig vintersömnen. Slankt är det och slankt förblir det, fast intensiteten är klart godkänd för en Langhe. Tanninerna är lite oväntat uttorkande för en nolletta, och på det hela taget hade det gärna fått kosta lite mindre än 199 spänn. Men superklassiskt, enkelt och bra med ålderns komplexitet och den rätta slånbärssyrliga eftersmaken, det kommer man rätt långt med i mitt kök.

//anders

PS: Tävlingen om världens fulaste etikett hårdnar.

PS 2: Beklagar det pinsamt låga bloggtempot just nu.

2006 Palliser Estate Pinot Noir

Canard au canard! Anka med anka i kväll: Låren får några timmar i sötsalt rimlag innan de confiteras, oändligt långsamt, i ankflott med rosmarin och peppar. Köttet faller av benen när man ropar på det. En snabb vända under grillelementet för att krispa till fettkappan, och så en bondsallad slängd med vinaigrette på blodapelsin, dijonsenap och dragon. Utmärkt tillfälle att testa en kiwipinot, no?

När ett vin framstår som vidöppet redan när man stoppar näsan i flaskhalsen, då är det vidöppet. Det här vinet skickade Neal Martin i spinn (a divine Pinot Noir, 94 poäng, varsågod) och man börjar ana varför. Frukten är verkligen ogenerat mogen, en parfymerad rödsaft av körsbär och jordgubbar spetsat med lite kryddiga björnbär. Ändå lyckas doften vara hyggligt finlemmad, med en välkommen köttighet och slöjskyar av viol och blodapelsin. Plus en antydan till järn eller våt sten.

Martinborough ligger på nordöns sydspets, med kullar runt omkring och ett antal gamla flodbäddar som blivit vingårdar. Allan Johnsons vinfilosofi innehåller inga konstigheter; alla ambitiösa producenter tar väl hand om jord och stockar numera, och att vilja göra fullmogen, fyllig pinot i nya världen sticker inte heller ut. Och Fullmogen är precis vad det här vinet har på kavajslaget.

Attacken är omedelbar, fruktsötman påtaglig. Rent och fint, jordgubbssaftigt, med bra bett i syrorna och en fin liten mineralkänsla. Man får leta efter tanninerna, men då hittar man dem. Att var sjunde milliliter är alkohol (14,4 procent) märks inte alls och någon muskelpinot är det inte. Min invändning är att Johnson satsat allt krut tidigt i matchen: Förförisk, öppen doft, söt attack – och sedan klingar allt av. Mitten och den kaffe- och jordstrukna eftersmaken håller inte samma nivå. Samtidigt kan det vara fel att dricka det här med Neals fanfarer i bakhuvudet. För den som gillar sötfruktig pinot är det ett fynd för under 200 spänn.

Det var ett tag sedan jag klunkade i mig ett rött vin så här glupskt – säkert tre, fyra stycken av de “8,3 standard drinks” flaskan innehåller enligt etiketten slinker ned innan någon hinner säga fruktslampa. Å andra sidan var det ett tag sedan jag vargglupade ner mat med sådant salivslaskande begär också. Kom ihåg att inte servera för varmt.

//anders

PS: Olistat på boa, men Bristly fixar smidig privatimport som funkar som BS. Du behöver alltså inte lära ditt lokala systembolag hur man exekverar en privatimport den här gången.

2004 Concha y Toro Don Melchor

Made in Chile – eller made in the US? Wine Spectator kunde stå med lika stor stil som vinmakaren Enrique Tirado i materialet om Don Melchor. Det är i alla fall WS som har skapat nimbusen kring vinet genom att outtröttligen ge det topplaceringar på sin årsbästalista, före horder av prestigeflaskor från Europa och Kalifornien.

Nollfyran klättrade inte riktigt upp i de stratosfärerna, men landar mjukt på en kudde av 94+ poäng från Jay Miller hos advokaten. Här är det frukt über alles. Doften är ren och fin, med den där pinfärska vinbärskaraktären som får en att höra chilenska nationalsången på repeat. De lyckas alltid trycka in hela busken i marmeladen, blad och allt, nästan överaromatiskt – om vinet är rött och doftar sauvignon blanc är det chilecab sju dagar i veckan.

Bakom den intensiva och spetsiga  cassisen finns plommon, jord och grön paprika. Ordentligt fatigt är det också, med både vaniljglass och espresso. Dessutom ett slags medicinal ton som jag inte riktigt gillar. Och är den inte lite spritig, så lyxchilenare den doftar?

Ynka tre procent cabernet franc fyllde ut CS-skörden 2004. Vinet är förstås kristnat efter grundaren Don Melchor de Santiago Concha y Toro, son till Don Melchor de Santiago Concha y Cerda och Doña Damiana de Toro y Guzmán – medge att det klingar rätt blåblodigt. Concha y Toro är numera en storproducent, med 4 500 hektar spridda över de chilenska vinmarkerna. Miller vill att man väntar minst åtta år med den här och lovar liv till 2032 – och visst är det ungt, men solklart inne i drickzonen. Smaken är helt fokuserad på frukten. Allt är korrekt; syror och tanniner alldeles lagom och det är förvånansvärt lätt i munnen. På minussidan: Lite överdriven gräsighet. Och just det, ingen karaktär.

Det är rent och snyggt och välgjort, och kan absolut inte skyllas för att flirta med något slags föreställning om le goût américain. Det är bara inte vad jag letar efter i en cabernet. Jag saknar en egen röst, och har svårt att se att den skulle gå att lagra fram ur den här drickvänliga strukturen.

//anders

Lustau Palo Cortado

Livets söta frukter växer stundom i oväntade trädgårdar. Finlandsbåten får nog anses höra till de mer oväntade.

Men det kräver ibland ett stridshärdat epikurétryne för att nosa upp dem. Vad jag gjorde på Viking Mariella mol allena kan vi ta en annan gång, men jag kan rapportera att Torres äger fartyget och häller tankbilsrött och sydamerikansk gewurz i ölglas till alla som vill ha. Då gnuggar man sig i ögonen när man ser Lustaus cortado i ett bortglömt hörn på griffeltavlan. För sex euro glaset. Sedan tvingar man med fast röst och stoiskt tålamod personalen att leta upp den i kylen för första gången sedan millennieskiftet och dra upp en färsk flaska. Va fö nå, paalo? A, tjerry?

Palo cortado brukar beskrivas som ett naturfenomen som liksom bara uppträder ibland, med vinmakarna utlämnade åt florsvamparnas nycker. Ett fat på hundra, och så vidare. Nånstans mellan oloroso och amontillado, med viss oxidation eftersom flortäcket säckat ihop. Jag är egentligen en obotlig manzanillaknarkare, men Emilio Lustau är en pålitlig producent och husets cortado är tillräckligt torr för att göra jobbet. Intensivt nötig, med chokladtoner, lite bränt socker på toppen och hygglig komplexitet med pomerans som extra lockbete. Och en liten sälta som ordnar aptiten.

Tapasbarens serrano må vara medioker och bresaolan full med örter, som man gör när man inte kan lita på köttets egen smak. Med skärgården sakta uppspelad för sig i falnande vårljus, vitlöksskräniga oliver, några brödbitar och vin man inte räknat med har man det bra, tack.

//anders

PS: Kuriosa för vin- och språkgeeks: palo cortado betyder rakt översatt avskuren pinne. ¿Qué? Jo, källarchefen markerar traditionellt fino- och manzanillafat – alltså dem vars vin täcks med flor – med ett rakt lodrätt streck. Märker han sedan att palo cortado-fen har svingat trollspöet över fatet, ja då drar han ett nytt streck snett genom det första. Voilà: en avskuren pinne.

6 x Bordeaux 1990

Nämen, titta vad jag hittade bakom de här gamla pärmarna med Anteckningar Från Fristående Kurser Som Kunde Vara Bra Att Ha Nån Gång. En Léoville-las-Cases från 1990! Och en Barton, och titta, två Cos också. 1990 var ju kanon, ska vi dricka upp dem?

Nä, så går inte söndagsstädningar till på Creutzgatan. Tyvärr. Förutom det där med pärmarna. Däremot gör Stockholmsmunskänkarnas lagerrensningar det ibland. Alltså sitter vi med sex röda juveler från ett av de legendariska åren, eftersom de helt enkelt blivit över genom åren i de provningar de inhandlades till. Man häpnar. Och sniffar. Och sväljer.

Det är en ynnest att få smaka hyggligt breda urval av bordeauxer från 2005 och 1990 på bara några veckor. Det skulle dröja till nästa millennium innan bordelaisarna fick en sådan skörd igen. 1990 är årgången som Parker sätter på en högre piedestal än själva 1982, som ändå var året som gjorde honom till kejsaren av vinvärlden. Varmt till svinvarmt, torrt – utom i september – och hårdare selekterat än tidigare berömda år runt Gironde. Nittiorna är berömda för sin balans och fina munkänsla, och den ska bli kul att känna på. Halvblint, och lite andäktigt.

Glas nummer ett

Skapligt tätt och mörkt vin i slutet på tonåren. Mjuk, fruktig doft av plommon och mörka körsbär, utan särskilt mycket sekundärtoner. Fint, men i sällskapet lite grovt och lite för mycket örtighet. Rätt ungt i munnen, helt okej mörk frukt stödd på rejäla tanniner och bra syra, men lite enkelt och med en örtig eftersmak som kunde ha varit snyggare. Bör vara någon av de enklare Pauillacerna, men egentligen inte alls dumt.
Facit: 1990 Château Grand-Puy-Ducasse, Pauillac.

Glas nummer två

Öppnar med en tydlig källarton och rätt skumt musselspad, med det ger med sig och lämnar plats åt frukt som känns lite uttorkad och russintonad. Under finns ändå rätt schysst cassis, ceder, väl avvägda fat och lite châteauneufkrydda. Smaken är lite unken och dammig med samma musslor, gammalfruktig och rätt liten. Eftersmaken har mest torkad frukt och lite klistriga, uttorkande tanniner. Har inte hanterat värmen så bra, sämst i kväll och kandidat nummer två till det billigare hörnet.
Facit: 1990 Château Batailley, Pauillac.

Glas nummer tre

Så där ja. Tydligt stallig doft med ett ursnyggt spektrum av ek och sötcharm: Bränt socker, bakkryddor, ganska rostade fat och riktig godisfrukt av den utmognade, sammansmälta sorten. I munnen samsas en mogen och fin jordgubbskaraktär med stramare vinbärsfrukt, det är rent, elegant och mycket bra med riktig blyertspenna i eftersmaken. Torsten pekar helt riktigt på en liten diskrepans mellan doft och smak, men det är randanmärkningar. Bör vara Cos d’Estournel med tanke på kryddigheten. Fast i efterhand inser jag att jag borde känt mer kaffe. 79 poäng från Baltimore kan man skratta åt i flera dagar.
Facit: 1990 Château Pichon Comtesse de Lalande, Pauillac.

Glas nummer fyra

Nej, det här ropar jag TCA på. Klor, damm och allmänt däven med äckliga, stjälkiga toner. Femte korkskadan på en månad, tror jag. Dålig karma?

Glas nummer fem

Gud så fint. Stall, kött och läder överst, sedan en klassisk, vacker och lite floral karaktär i näsan. Oklanderliga svarta vinbär och en rostad kaffeton. Saftig och mycket fräsch frukt som förenar mogna plommon med ädeltonad cassis. Vinet känns ungt och spänstigt och frukten hänger med ut i svansen där den mjukas upp med läder och pennvässare. Underbart finmalda tanniner, oerhört bra. Jämnt skägg om förstaplatsen med nästa vin. Fem och sex bör vara Léovillerna, men vilken är detta? De klassiska dragen får mig att hoppa i Bartontunnan när jag borde ha lyssnat på blomstersången.
Facit: 1990 Château Léoville-las-Cases, St Julien.

Glas nummer sex

Ännu ett grymt vin. Påtagligt kryddig doft med stall, lakritsrot och blandade animalier; ändå är frukten vårfräsch, intagande och charmig med hela svarta vinbärsbusken omhändertagen. Helgjutet, övertygande, väldisponerat. Lätt men intensivt i truten, ett strålande exempel på den där berömda munkänslan. Ädel, lyckad sötfrukt, balans hela vägen ut i eftersmaken och gott om kvalitetstanniner. Underbart gott och omöjligt att spotta.
Facit: 1990 Château Léoville Barton, St Julien.

Glas nummer fyra

Här inträffar miraklet. Ni vet hur korkskadan alltid sitter i det enda vinet man inte kan ersätta? Här sitter den i det enda det finns två av, och vips har Ulf Jansson dekanterat den andra flaskan Cos d’Estournel. Halleluja.

Doften är idel krossade bär, ren vinbärsmarmelad med aromatiska blad och allt. Ungfräscht! Dessutom härligt rostade fat, kaffe, kött, grillkol och en del krydderier. Och så en stenkrosston. Är det här verkligen 19 år gammalt? Smaken är ett ymnighetshorn av läcker sötfrukt, mer Kalifornien än Médoc. Det är så ungt och fräscht i frukten, men samtidigt mjukt och lättgillat, antagligen med rätt mycket merlot – nästan åt björnbär, och svävar inte lite mynta ovanpå? Eftersmaken blandar mörk bärfrukt, lakrits, lite beska och en härligt mineralstråk. Fjäskigt? Jovars. Och grymt gott.
“Facit”: 1990 Château Cos d’Estournel, St Estèphe.

Bland slutsatserna: Överlag känns vinerna riktigt unga för att vara nästan 20 år. Flera kan säkert bli ännu bättre – men det är också lätt att förstå varför vinvärlden börjat favorisera vin som inte måste tuktas några decennier i kallkällare. Dessutom är fräschören bra, och strukturen strålande härlig i munnen. Båda Léovillevinerna är galet goda, klassiskt utgjorda men utan överdrivet högdragen stramhet och torr ceder. Ändå är det inte självklart att sätta dem över Cos, som gjorde 1990 vad så många andra började med sedan: Fruktfokus, tjockt med fat och hård rostning. Vi pratade om det efteråt, Torsten och jag: Man kanske inte är en sådan där ultraklassisk, tangorabatterad, card-carrying elegansdyrkare ändå, oavsett hur självbilden ser ut.

//anders

PS: Min anmälan till den här sittningen klockades in i systemet 43 sekunder efter det att formuläret blivit tillgängligt på hemsidan. Med det knep jag stol nummer tio – av fjorton tillgängliga. Det krävs lite allroundkompetens för att upprätthålla ett modest vinintresse nu för tiden.

PS 2: Tack till Ulf Jansson för precis den ledning man behöver på ett sånt här bord, och för trekvarts extra eftersnack till slattarna.

2007 Rudi Pichler Grüner Veltliner Federspiel

Thomas Keller och jag har mycket gemensamt. Vi… eh… gillar mat! Och jag heter Thomas i andranamn. Och så kör vi då och då Rudi Pichlers grüner som husets vita.

Det här är inget man plockar fram till den grillade tonfisken eller sjötunga Walewska. Men det har precis det som krävs för ett drickvitt: Aptiten kickstartar redan när man sticker näsan i glaset. Nyskördade unga päron blandas med milda blomtoner, sura krusbär, melon, gräs och krossad sten, allting rent som en nyspolad isbana, och så var det dags att byta haklapp.

Hur plockar man ut grüner veltliner blint? En sak som får mina GV-klockor att ringa är när smaken inte stämmer med de förväntningar man skaffade sig genom att dofta. Det här vinet smakar inte alls lika päronlätt som man tror. Inte heller finns den skarpa syran man stålsatt sig inför. Pichler är killen som låter saker hända, och anser att resultatet är vad vinet ville bli. Ändå är det fräscht, även om vi som står med plakat och femmannaband på Sergels torg och kräver lägre pH åt alla förstås gärna hade känt lite mer korsdrag kring tungroten.

Nästa fråga: Hur plockar man ut skapliga österrikare blint? Börja med att leta efter en oväntad tyngd och rondör, och hoppas att det inte blir klumpigt. Federspiel är mellanstadiet i Wachaus eget, noga uppmätta vinuniversum: Lättare än Smaragd, kralligare än Steinfeder. Mustvikten – som de naturligtvis har en egen enhet för, KMW – slutar som kropp och alkohol, inte restsötma. Tänk torr kabinett, fast tyngre. Närvaron och trycket i munnen är ett av det här vinets trumfkort.

De andra är den kryddiga citruskaraktären åt clementinhållet, den stora skålen med lime, och fräschören trots lite svajig syra som vi redan har pratat om. Och en välsignad förmåga att gömma undan skapliga mängder alkohol. Jag letar förgäves efter den där vitpepparn, men hittar den inte förrän längst bak i eftersmaken, bakom kryddlådan och grapeskalen. Detta är ett användbart svar på en av vinhundarnas stående utmaningar: att hitta ett vin för omedelbar och obekymrad konsumtion som inte är druvjuicens motsvarighet till direkt till DVD.

//anders

6 x chenin blanc

Vått ylle, gammal tång och syra som man kan ta bort tandsten med. Chenin blanc är en av de där druvorna som delar ett bord i två halvor och får folk att börja byta stolar för att hamna vid rätt ände. Jag sitter för min del längst ut på nocken och breder ut mig om dess förträfflighet oavsett om någon lyssnar. Här står fyra viner från Baumard och två från Huet på bordet, och jag slipper pontifiera, för det gör Baumards importör Sverker Magnusson mycket bättre.

Baumard är egendomen med rötter tillbaka till 1600-talet, som återuppväcktes av Jean Baumard i phylloxerans spår på 1950-talet. Sedan 80-talet är det sonen Florent som håller i tåtarna, en – förlåt – typisk fransk vinodlarson med litteraturvetarexamen, USA-erfarenhet och modern önologutbildning. Har ni hört storyn förut? Huet är däremot så gott som synonymt med Gaston Huet, en dominant figur i Loiredalen. Mågen Noël Pinguet blev ensam vid rodret när Gaston Huet dog 2002. Då hade han snackat ihop sig med Nicolas Joly och torskat på biodynamiken för tjugo år sedan och skördade såväl stora framgångar som stora viner. Alltså Anjou mot Touraine i dag. Inget blint.

Första flighten: torrt

2005 Domaine des Baumard Savennières Clos St Yves
Här var jag ju varnad efter den här tråden. Vad gjorde man utan engagerade och kunniga läsare? Ändå försöker jag stenhårt skaffa mig en egen uppfattning. Doften är tydligt yllig och rätt motvalls, men flera rätt udda inslag. Mandel och våt sten står på pluskontot, aromatiska vinbärsblad hamnar i limbo, medan gräddkola får alla varningslamporna att blinka som stroboskop. Den första halvsekunden av smaken är riktigt fin, med bra tyngd, stenrök och ett slags kliande lakritston. Sedan blir det uppenbart att syran inte duger, och smörkola pekar faktiskt mot malolaktisk jäsning. Försvinn ur min savennières! Eftersmaken är kryddig och mineraliteten följer med, men så här vill jag inte ha det.

2007 Domaine Huet Vouvray Le Mont Sec
Vinet är tätare och oljigare än det förra och doften är, förutom utmärkt, påtagligt yngre: Päron och inlagd persika, kryddor och drag åt det tropiska eller cocktailfrukt. Syrorna bara sjunger till i munnen och det är nästan elakt att ha det här vinet i samma flight som Clos St Yves. Smaken är äpplig med fräsande fräschör och drag av äppelcidervinäger och krossad sten. Svinungt vin som är galet läskande i dag.

2005 Domaine des Baumard Savennières Clos du Papillon
Underbart mineralisk doft med mystisk, egenartad, kryddig frukt i skärningen mellan äpplen och päron. Vanilj, lakrits och några blommor samsas med stendammet. I munnen är vinet intensivt kryddigt, säreget och komplext. Smakerna är rena trots komplexiteten, vinteräpplen, persika och en liten beska. Söt frukt i ett torrt vin, ni vet. Mycket bra, flightens vinnare även om Le Mont får höga poäng för syra och cidervinäger.

Andra flighten: sött

2007 Domaine Huet Le Haut Lieu Demi-sec
Liten, sluten, pärontonad doft som mest känns babyung men tinar upp lite efterhand. Mandel kommer till, ett slags kåda och gräsaromatiska sauvignon blanc-toner, men huvuddragen liknar ändå ung riesling: jästig, nytappad päronsoda. I munnen har vinet bra balans och fin tyngd, med härliga syror som galant klarar av den rätt moderata sötman. Citronskal och grape letar sig upp i mjuka gommen och den som hade gissat på ung spätlese hade inte sett något pekfinger från mitt håll.

2006 Domaine des Baumard Coteaux du Layon Clos St Catherine
Fantastiskt säregen doft. Tydligt ylleunken, med havsassociationer och citronskal, kärv, vrång och udda. Fint! En del mandelmassa också, men på doften är det inte uppenbart att vinet ska vara sött. Smaken ändrar på den saken. Det är faktiskt tvärsött, men väl balanserat. Persikosötma och honung i kroppen leder fram till en lång, söt eftersmak med steniga mineraler och ylle. Jättegott! Och idiotsäkert till ost. Vinner min röst i flighten på ren personlighet, även om jag tvekar med nästa vin i glaset.

2004 Domaine des Baumard Quarts de Chaume
Berömt vin från berömt läge med egen rubrik på franska Wikipedia. Doften är faktiskt underbar: lite svampig marsipan i botten, men en fantastisk, svårfångad toppbukett håller mig kvar i kurragömmaleken länge. Rosenvatten? Apelsin? Clementin? Dansk citronvand är jag i alla fall säker på. Lägg till en blandad godislåda, persika och en läskande mineralitet och jag är nöjd. Smaken skäms inte för sina 120 gram socker per liter. Det är sött och tungt med grym koncentration, honung och samma gamla stenkross som klingar ut i en söt och blommig eftersmak. Den här har inte vecklat ut sina nyanser än, men Henrik och ni andra som handlade i februarisläppet behöver inte vara oroliga.

Visst, Sverker importerar Baumards viner och är part i målet. Men det är svårt att tjafsa emot när han försynt frågar hur mycket vin man får i Sauternes för samma peng (Clos St Catherine skulle till exempel kosta strax över 150 spänn på halva). Fast när det gäller mig predikar han förstås för kören.

//anders

2006 Léon Barral Faugères

Barrals Faugères måste vara rödvinets Tom Waits. Skrovligt, småskitigt, fulsnyggt, udda, med en faiblesse för det burleska. Men med grundmurad teknik under, laddad med uttryck som går igenom högtalarna. Och med mer personlighet än all världens klonade, osaltade MTV-souldockor.

Jag föll för nollfemman som om Marco Materazzi hade kapat mig med alla skruvdobbarna före. Det här är inte lika bra, som Didier Barrals Sverigeproselyter konstaterade häromveckan, men det är fortfarande ett sjuhelsikes vin för under 150 spänn.

Hos Barral är det biodynamiskt och mylla från topp till tå, gödning direkt från djuren, vördnad inför jordens alla småkryp. Det finns en fantastisk fotobok från egendomen som är en orgie i daggmaskar med kort skärpedjup. Och doften är extremt djurisk: Läder blandas med fjorton nyanser av brunt. Det trodde ni inte, att stallbacken kunde ha ett så brett spektrum? Allt matchas av framfusig sydfransk frukt, söta körsbär, mörka hallon, björnbär. Och äppletonen som så ofta finns hos biofolket.

Kan ni tänka er sälta i näsan? Ja, jag har genomlidit mellanstadiet och vet att grundsmakerna sköts av tungan. Men här finns så mycket salmiak, lakritsrot, tjära och stenig flintrök att alla saltreceptorerna fyras av samtidigt av blotta förväntan. Och har man nån gång hört någon tala om knallpulver över ett glas från Barral är det svårt att komma runt den. Men det finns mer: skogstoner, eneträ och viol måste rabblas upp. Det här är vansinnigt personligt.

Visst är smaken lite ungtuff, men frukten är riktigt söt i munnen. Jag tänker alltid på ett visst slags lösgodis, ni vet de där som är hälften rött vingummi och hälften lakrits. Toppa med grillat kött, hela kalaset från näsan och en lite barrig, örtbesk eftersmak med drag av Läkerol Salvi. Svansen är lite skum, som något slags torra kex. Och syrorna vill jag ha betydligt mer av.

Ovanför den här i Barralpyramiden tronar Jadis och Valinière, och båda är toppviner. Ändå är det bas-Faugères som har fått mina klockor att ringa starkast än så länge. Man kan hävda att det här vinet snuddar vid det tekniskt defekta med en armé av bakterier myllrande under korken. Och jag kommer att svara: Japp, så är det nog.

Och jag älskar dem allihop.

//anders

1880 Malvasia, engarrafado 1900

Någonstans förs de ändå in i den stora boken. De som utan en tanke på egen vinning har hjälpt sina medmänniskor till ett bättre, rikare och värdigare liv. Gandhi, moder Teresa. Tobias Linderoth. Och Niklas J.

Ni kanske minns att Niklas Portugalprovning häromveckan får ett snöpligt slut på ett lördagsstökigt pendeltåg, när jag får åka hem i förtid och missar såväl en flight med gammal Moscatel de Setúbal som en framtrollad pava från 1871. Jag tycker synd om mig själv. Det gör Niklas också, så till den grad att han sticker undan en slatt av en madeira från 1880 från en familjemiddag. Och plötsligt står jag där på Fleminggatan med droppande näsa, häpen uppsyn och en barnmatsburk med malmsey från förrförra seklet i handen. Tack känns liksom lite färglöst.

Jag tvingar mig själv att inte tjuvtitta i facit. Viner äldre än tio, femton år är rätt ovanliga på Creutzgatan och den här gången vill jag ha den fulla, jungfruliga upplevelsen. Det är lika bra att säga det på en gång: Det är tur att jag inte får den här jäveln blint. Det måste vara en ganska speciell känsla att placera ett vin sådär bortåt 100 år fel. “Sade du 1980, jaha, ja oj, det kunde ha varit yngre, tyckte jag.”

Doften påminner framför allt om single estate-rom, drypande av nötter och bränt muscovadosocker. Valnötsolja är så nära jag kommer när det gäller nötkaraktären. Och så mycket choklad, nougat och mandelmassa. Fudge, gammal speceriaffär, tågvirke, kanel. Målarfärg, som vid en solvarm bodvägg. Märks det att jag inte är van att beskriva den här typen av viner?

Allt är galet intensivt, och alkoholen är rätt högljudd för ett så gammalt vin; spriten dunstar ju i takt med decennierna och alkoholhalten bör vara ett antal procentenheter lägre i dag än när det buteljerades för 109 år sedan. Ni vet den där epoken man inte får kalla för sekelskiftet längre. Det gäller att hålla perspektivet levande här. 1880 avgår Louis De Geer från statsministerposten, Apollinaire och Ekelund föds och Atatürk avlas.

Smaken fyller hela munnen utan att fråga först. Vinet är chockintensivt. Det är dessutom oväntat osött när man förväntar sig ett smeksamt dessertvin. Spritigt är den fula beskrivningen; fatlagrad rom är den vackra. Eller bättre spansk brandy. Samma valnötter, med skal och allt, kommer först, och chokladen inte långt efter. Alla fruktrelaterade nyanser har gått mot torrvaror, utom en antydan till apelsinskal. Eftersmaken är overkligt lång, med lakrits, vanilj, kåda och tallbarr. Till slut finns bara örter och bitterhet kvar och munnen smakar faktiskt klockren Fernet Branca.

En väldigt svår upplevelse att beskriva. Bara åldersperspektivet gör en vimmelkantig. Fantastiskt till efterrätt, i alla fall. Undrar vad man dricker till?

//anders

8 x Bordeaux 2005

Strax ovanför Kristi återkomst och VM-guldet på Stade de France 1998. Där någonstans kommer bordelaisarna att ranka vinskörden 2005 när det är dags för Det Stora Bokslutet, låter det som. Vi andra lär väl minnas det som året när bättre bordeaux började försvinna bortom den ekonomiska horisonten som en norrländsk sol i oktober, för att kanske aldrig mer gå upp.

I korta drag var 2005 varmt med ont om regn, men utan några smältugnsperioder – alltså inte olik de där årgångarna vinskallar kan rabbla som Ave Maria, gratia plena: 1990, 1982, 1961… ja ni vet. Inget strul, god nattsömn, skörd när man vill i stället för när man måste för att vädret antagligen slår om i morgon. Men en sådan årgång i kombination med 2000-talets vinmakande och toppslottens finansiella muskler betyder numera maximal koncentration, massiv frukt och rekordhöga extraktvikter och tanninnivåer. Dessutom, och det är viktigt, verkar svala nätter ha släppt fram tillräckligt mycket syror för att stå upp emot massorna och rädda skörden från att bli världens dyraste plommonsylt.

Vi ställde åtta välklingande slott från olika kommuner bredvid varandra för att få en bild av 2005 i den högre skolan. Halvblint, alla dubbeldekanterade ungefär en och en halv timma i förväg. Tack Michel för bilderna eftersom jag sprang ifrån kameran hemma.

Vin nummer ett

Påtagligt knutet i början, men vaknar efterhand till en karamellig, kaffetonad och fint nyanserad doft. Djup och vacker frukt med viss parfym och en begynnande cederton, och inte obetydliga fat. Smaken är underbart svårspottad med söt och välbyggd frukt i krysset mellan plommon och vinbär, fast med en påtagligt ljus känsla och fin balans. Komplext och lite djuriskt, förföriskt smeksamma tanniner och överlag mycket lättgillat. Mitt silvervin i omröstningen. Svårgissat, ingen uppenbar Margauxkaraktär här även om tillgängligheten kunde ha varit en ledtråd.
Facit: 2005 Château Palmer, Margaux.

Vin nummer två

Svårlockad doft. Tydligt fatigt vin med ett rejält mockatäcke, plommonfrukt och lite stalltoner. Doften är rätt fin, men smaken har problem: Syrorna är bullriga och lite konstiga, och den unga cabbiga frukten dras med lite väl mycket örtighet. Platt mitt och lite kort slut med fat och kött. Nja – åtminstone i dag. Nästan lite pinsamt att sätta kvällens billigaste vin på en solklar jumboplats.
Facit: 2005 Château Sociando-Mallet, Haut-Médoc.

Vin nummer tre

Uppenbart modernt vin från östra stranden med rejält smöriga fat och ljust körsbärstonad, inställsam frukt. Violer och jordgubbar toppar och en jordton är aldrig fel. Smaken är riktigt bra, med påtagligt söt frukt och fint balanserande syror. Väldisponerat, och med rätt klassiska drag i botten som ändå försvinner lite under choklad och blåbär. Helt spelbart i dag, men lite klen struktur och faktiskt för fruktsött för mig.
Facit: 2005 Château Hosanna, Pomerol.

Vin nummer fyra

Lyxfrukt! Med hallontopping dessutom. Modernt utgjort, fatkryddigt vin som imponerar med nyansrikedomen i bärspektrumet. Gott och insmickrande i munnen, mjukt och påtagligt välbalanserat med fräscha syror. Överraskande öppet vin som klingar ut i chokladdoppad ljus bärfrukt stödd på pulvriga tanniner. Med Hosanna ur vägen sätter jag det här glaset, men vågar förstås inte säga ett pip när en rad ärrade bordeauxhundar sitter och pratar Léoville. Kanske lika bra.
Facit: 2005 Château Trotanoy, Pomerol.

Vin nummer fem

Oerhört fin, generös svart vinbärsfrukt, och så en liten blomkant som fick mig att tro att detta var Palmer innan den avslöjades. Kaffe och bittermandel från faten, lite gräs och en cederkaraktär som börjar krypa fram. Härlig känsla av att alla komponenter sitter precis där de ska. Smaken är ung, cabdominerad och tuff, men klassisk, lång och vacker med skinande syra. Uppenbart barnarov, men rakt upp i min gränd när vi pratar bordeaux.
Facit: 2005 Château Pichon Longueville Baron, Pauillac.

Vin nummer sex

Stall och en hel burk nymalet kaffe är först ut för att möta mig. Sedan följer ett ungt aromatiskt vin med rätt mycket choklad på den ljusa, dyra plommonfrukten. Om Pichon Baron fick mig att längta efter steak frites ropar det här efter halstrad anka: Ljust och lätt trots fin koncentration, och mycket mjukare än man väntar sig. Röda vinbär och lakrits glider ut i en cedertonad eftersmak med gott om riktigt fina tanniner. Grymt gott och egentligen delad andraplats med Palmer. Förbluffande mjukt för att vara nästan bara cabernet.
Facit: 2005 Château Léoville-las-Cases, St Julien.

Vin nummer sju

Riktigt, riktigt skumt… Unket reduktiv doft, modellera och en surbränd gummiton. Till andra varvet är förstås allt det där borta och det är bara att börja om med andan i halsen. Godisfat och en hel hög kryddor är de definierande dragen, tillsammans med stora doser kaffe och choklad. Smaken är högextraherad och inte olik en kalifornisk cab. Påtagligt söt plommonfrukt med rödtonad inblandning åt körsbär till, men tydligt ovuxen. Och så en fin mineralton på slutet. Kryddorna och de rostade faten avslöjar etiketten.
Facit: 2005 Château Cos d’Estournel, St Estephe.

Vin nummer åtta

Oj då. Intensiv, spetsig och pricksäkert fokuserad bärfrukt i näsan, rejält extraherad och hemskt god. Fint parfymerat och riktigt komplext, jag börjar tänka på allt från cederträ till knäck och äppelskivor. Lite lösningsmedel också, ni vet den där tonen man får dras med när extraktionen är så hög. Den mörka frukten är massiv i munnen och jag borde traditionellt sett inte gilla det här, men det finns två viktiga förbehåll: För det första känns smaken helt torr, utan kladdig restsötma, och för det andra är strukturen riktigt klassisk trots den moderna profilen. Och så är syrorna utmärkta. Högintensivt men märkligt slankt, om ni är med. Här finns oerhörda mängder tanniner, men de är jättefina och helt mogna. Min röst på kvällens vin. Och plötsligt hade man valt sida i den kontroversen…
Facit: 2005 Château Pavie, St Emilion.

Så, då vet jag mer om var en rad tunga slott står med sin främsta årgång på decennier. Synd bara att jag inte köpte ett enda av dem när det begav sig. Jag menar, Trotanoy för 2 957 spänn eller LLC för uppåt tre och fem? C’est vachement cher, ça. Andra lärdomar: 2005 lever upp till hypen för den som vill ha hela trucken full av frukt och extrakt nog att tugga på. Ändå finns föredömliga, faktiskt imponerande, syror över hela fältet. Fast tusan vet om inte min gom vill ha 2004 ändå. Räkna med att det kan ändras när de här mognar och syran faktiskt tillåts bidra med sin elegans.

*

Epilog: Till bourgignonen slinker det plötsligt fram två viner från 1989. Beychevelle är en gnutta unken med tång, trä och äldre cassis, med en utmogen grafitig smak som toppas med spearmint. Men Brane-Cantenac är himmelsk. Nyplockade, unga svarta vinbär trots de tjugo åren, salt stekt kött, blyertspenna förstås, jord, örter, läder och stall. Och så en klassisk, mogen smak av söta, fina jordgubbar och fikonmarmelad bredvid cassisen, lite gruskaraktär – och allt toppat med en rekorderlig skopa tjära. Ing-Marie, jag bugar.

//anders

PS: Beklagar att jag inte ger er mer tech specs, fatfakta, jordmåner och druvsammansättningar och allt, men det har tagit för mycket tid bara att få ihop resten. Det här är världsberömda viner och ni hittar lätt allt ni vill läsa på nätet.

1999 Château Climens

Doften känns på en halv meter. Mandelmassa förstås. Körsbär, torkade blommor, katrinplommon.

Jag får titta flera gånger för att fatta att glaset är tomt.

Climens är det där slottet som en del faktiskt på allvar jämför med Yquem ibland. Hundra procent semillon, fatjäsning, skördar tidigare än alla andra eftersom botrytissvamparna av någon anledning verkar ha lättare att växa till sig där. Syrorna tackar och tar emot, och vi som söker fräschör i söta viner gör samma sak. Man ska ju inte jämföra med torra viner, men sju hektoliter per hektar är ett ändå skapligt snålt uttag. Nu blir det en liten mousse de canard på gyllenfrasiga smörstekta brödskivor, och lillebrors pärongelé med rosmarin som flytande bärnsten bredvid, och enda molnet på himlen är att man är mätt och däst efter förrätten.

Årgångarna för botrytiserade viner följer inte riktigt resten av Bordeaux, för den där bortskämda lilla svampen vill ha sina egna förhållanden – utöver all annan svindyr princessbehandling, som plockning i ändlösa tries tills man har fått in alla druvorna vid rätt tidpunkt. 1999 anses väl sådär; de betyg jag har sett ligger runt 88. Ändå är doften en explosion av botrytis och plötsligt sitter alla och stönar i köket.

Här finns en himmelsk och mycket tydlig ton av saffran. Mogna äpplen och aprikoser från fruktträdgården, och svävande apelsinblommor, underbart. Rostade nötter, underbart igen. Regnbågen tar inte slut: nougat, vaniljstång och orientaliska kryddor. En liten aning oxidativ sherrykaraktär. Dessutom det där lösningsmedlet man ofta hittar i ädelrötat.

De oanständiga stönen går över i grymtningar. Vinet smeker hela munnen, rikt, tungt. Men lätt. Förlåt mig – man hamnar i det där oxymorondiket varje gång man försöker beskriva bra sauternes. Intensiteten är perfekt. Kanske finns inte alla syrorna på önskelistan här i år, men de klarar ribban med luft emellan. Ni vet, jag har gjort panna cotta på saffran och hjortron som påminner om det här vinet. Eftersmaken klingar ut i rostade nötter och mandeltårtbotten, och stannar kvar tills man börjar borsta tänderna och ge den vinkar om att det är dags att gå hem. Sedan kan man som sagt lukta på det tomma glaset tills man somnar.

Jag måste verkligen se till att spräcka nollan i Yquemkolumnen. Det ska alltså bli ännu godare än så här?

//anders

2005 Gérard Bertrand L’Hospitalitas

Visst är det bisarrt hur olika man kan uppleva ett vin vid olika tillfällen? För bara några veckor sedan fick den här svartsoppan Kranklklockorna att ringa och Kalifornien kändes som ett tryggt tips. I helgen, lite raskt dekanterad till sorgmarschen över en korkskadad Cos d’Estournel, har den fötterna fast nedstoppade i stenig sydfransk jord. Med gummistövlar på.

Vinet växer under hela kvällen, så det är lite som att utvärdera mittfältet efter en träningsmatch på en marsfrusen grusplan. Men den här blandningen på syrah och mourvèdre* är en underbar dejt mellan det moderna och det traditionella. Frukten är yppig och intagande, drottningsylt och björnbär och nästan lite blommiga övertoner, fruktfokuserat och lättgillat med stor skicklighet och nyansrikedom. Och lite mandelek.

La Clape är en underregion i Languedoc, en ö som med tiden har blivit en del av fastlandet. Vin med medelhavsutsikt, alltså, och geologiskt rätt spännande. Trots att Bertrand gör vin på 250 hektar, kontrakterar 40 odlare och dessutom är hotellmagnat osar det här vinet av sin terroir. Flaska nummer 2 916 har en salt järnkänsla, tjära och stenig flintrök så att det nästan kliar i munnen. Lite bondska toner. Och så hela cykelkorgen full av färska bladörter, de där som bortskämda sydfransoser plockar vilt i stället för att köpa i små fåniga dyra plastkrukor på Ica – timjan, oregano, rosmarin. Sätt det här registret vid samma bord som fruktfesten från 2000-talet och du får ett grymt gott och intressant vin.

Lammsadeln har vi köpt av bonden vars ulltottar betar intill våra kompisars lantställe i Närke. Resten av ulltotten också, för övrigt. Det kan vara ett av de godaste lamm jag har ätit, fettsprängt, spänstigt och intensivt kryddigt. Mötet med örtiga L’Hospitalitas är årets bästa parning.

//anders

* Systembolaget anger 50/40 med 10 procent grenache, medan Bertrand bara skriver syrah och mourvèdre, utan proportioner, på baketiketten. Och Bertrands hemsida är så rörig att jag inte orkade komma vidare med saken.

PS: Odlare på La Clape har slagit sig ihop om en PR-sida, en français, med drivor av info. Framför allt vill franskspråkiga inte missa den underbart ostiga lilla dikten om områdets viner. Jäsningen där livet exploderar i miljoner atomer…

PS 2: Namnet har inget med gästfrihet att göra. Där vingåden ligger i dag stod Narbonnes hospital på 1500-talet.

PS 3: Finare Vinare och Frankofilen har också smakat om.

1999 Cos d’Estournel och några stänk 2,4,6-trikloranisol

Lackmustestet: Lämna glaset en halvtimma och sniffa igen. Nu är det inget snack längre. TCA-misstanken har blivit en ilsket blinkande röd lampa och det är bara att ställa en andracru från nittiotalet längst in i skamvrån. Requiescat in pace. Synd att det känns lite daterat att svära som kapten Haddock.

Okej, jag fattar att det här inte är så givande läsning, men psykologer brukar tala om vikten av debriefing efter traumatiserande upplevelser. Det går bra att hoppa över den här litanian. Men flaskan är inte sådär bortom vett och sans korkad, utan glaset är fullt av gengångare efter forna tiders härlighet som hånfullt räcker ut sina vitnande tungor åt oss.

1999 var inte Cos stoltaste stund, med betyg mestadels under 90. Ändå är pluskontot långt ifrån tomt. Spännande kryddbazaar överst, uttalad mineralitet inte långt efter. Ekon av gräddig cassisfrukt, viltkött, mentol, fin syra. Men inget av den generösa kropp slottet är känt för, och så källarstädning och gammal blöt kartong på alltihop.

Jag lovar att skriva om vad vi faktiskt drack också, så fort jag ser ordentligt genom tårefloden.

//anders

2007 Dönnhoff Riesling Trocken

Någon som kommer ihåg skaldjursoljan? Om man tar slatten som blivit kvar i kylen och slår en majonnäs på, då får man – bra gissat – en skaldjursmajonnäs. Wicked.

Den ilsket orange geggan hamnar på en lättrimmad, dubbelpanerad sejfilé, som är just tillräckligt intetsägande för att fungera som transportmedel och majonnäsursäkt. Lite som de där smakbefriade oblatliknande rånen man lägger osten på när man egentligen vill äta den med sked. Och så vin från en av de stora teutonerna, skördat ett år när alla vädergudar verkade stå i servil givakt på raka led.

För ungt? Nej då. Doften är fräsch, limeig och stenbeströdd, och inte alls farligt tyngd av den där kladdiga päronsodan som nyjäst riesling kan dras med ett tag. Trots det strama anslaget finns en antydan till mogen persika och lite ananas i fonden – det är ändå Nahe, detta. Det blir haklapp på innan vi ens hinner smaka.

Helmut Dönnhoff kan man plocka fram när man diskuterar Tysklands främsta vinmakare, och i Nahe sitter väl kronan rätt tajt på huvudet, så en flaska för 149 spänn är förstås intressant. Jag vet inget om ursprunget, men man får anta att det är ett hopplock från de 15-20 hektar den gamla släktegendomen äger i Nahe. Skandalöst läskande är det i alla fall. Mycket rent, utmärkt kropp, riktigt fin intensitet och oklanderlig balans. Och så vågor av sjungande syror, en som följer med den kryddiga fruktparaden och en som tar över för att hålla ordning på eftersmaken. Vi hör solmogna löften, men inte i den feta stilen; mer persika, spätlesefrukt i ett torrt vin. Gott!

Framför allt är det renheten och den där kryddiga Nahekänslan vi minns i morgon. Ge nu fan i att sno de sista flaskorna innan jag hunnit fylla på, tack.

//anders

Vinbar(n)

Fredag eftermiddag efter tio timmar på jobbet. Kvart i fem lördag morgon ringer klockan för tio timmar till. Och jag kan inte önska mig något mer. Vinbaren med min älskade L, charkplock på en tallrik, tre små glas spännande röda, lågmäld medhårsmusik och en tio veckor gammal dotter som ler i sömnen, parkerad i den lilla gången bakom baren. Känslan av en varm bubbla går att ta på. Man kan gå hem vid halv sjublecket och vara alltigenom belåten.

Chefssommelieren Lars Andersson får slita för att få hem enstaka flaskor av Sylvain Cathiards bourgogner, och 2004 Vosne-Romanée känns som ett enkelt val. Vacker, ren frukt rakt ur flaskan, körsbär, jordgubbar, viol och citrustoner, viss fatkänsla och kryddlåda. En liten mintton kryper fram med luften. Smaken är betydligt mer kompromisslös än den charmiga näsan, högsyrlig och lite vrång; påtagligt ung med lingonsyra, omogna körsbär och grön citrus. Alldeles för tidigt, förstås, men det är ju så gott även med lovande bourgogne.

Glas nummer två vill jag ta tempen på för garderobens skull: 2004 Pontet-Canet. Pop’n'pour – det kan bli så när man hänger på låset vid fyra – och doften behöver tid på sig att växa fram. Men sedan dukar den fram tät frukt i plommonfacket, lakrits, asfalt eller kol, fatkänsla och björnbär. Med ännu lite mer tid kommer djupet och en superläcker diskant med fräscha blommor. Vilken elegant smak! Trots Pauillac, trots ungdomen och trots PC-extraktion. Men tanninerna är vänliga och fina, det är syran som tar över polisrollen bland plommon och söt cassis, och särskilt hårt extraherad är det inte. Och så ett stenigt, läskande slut. Smaken har inte vuxit ända ut i kanterna än, men den här kan man faktiskt öppna i dag om man vill.

Med Rotsunda i färskt minne hamnar Eben Sadies Columella från 2006 i sista glaset. Galet generöst och yppigt bredvid gamla världens viner, men lika galet personligt. Mättat med blommor, blåbärssylt och björnbärssylt, och rätt duktigt med kaffe, vanilj och mintchoklad. Sannolikt fatjäst? I munnen är det 100 procent superfrukt med helt egen prägel, svårt att ringa in. Rostade fat, kryddbod och en svampton är lättare att hitta. Och oväntat snygga syror. Fast 525 spänn på bolaget, det vete allt fan om jag skulle betala.

Leitz 2006 Riesling Alte Reben från Schlossberg dyker upp ur sin magnumflaska när vi som bäst är på väg hem. Det känns ju som att syrakolportören Teresa Breuer äger Schlossberg, men så är det inte och det här är en helt annan baby. Sagolikt blommig persikofrukt, gråpäron och honung. Botrytis, säger Lars, och det köper jag. Vinet osar mineral, men man anar hur munkänslan ska bli: söt, mättad och superintensiv, aprikoser och citrus i porrig knockoutstil. Smaskens. Det här får Breuers version att framstå som Lisbeth Salander i ett badkar med tretumsspik.

Och som night cap: Auguste Clapes Cornas Renaissance från 2004. Cornas bästa vin? Borde ha fått mer uppmärksamhet av oss, men doft och smak ringer ändå kvar, en kaskad av mogna bär. Björnbär, hallon, smultron. En tydlig rökt charkton och en skål oliver som tilltugg. Inte så bråkigt som jag trodde, men jag gillar tanniner och flaskan öppnades kvällen före. Eftersmak som räcker ned i tunnelbanan. Det här är en av mina idealtyper för rött vin, en mall som andra syrahviner mäter sig mot.

Våra insatser för att knäcka in lilltösen som stammis på Vinbaren börjar bära frukt. Mer fredagslyx än så här behöver jag inte.

//anders

1998 Château Fonroque

Vi är många som skriver, både proffs och bloggare, som brukar önska oss mer färdiglagrat på bolaget. Och mer bordeaux. Så även om en St Emilion inte gör någon sommar får man ju ta skeden i vacker hand och handla när Fonroque från 1998 dyker upp för en 250-lapp.

Aptiten fixar vi genom att skjuva barnvagn genom snömodden från Kungsan till östraste Djurgården och tillbaka, och inte ens Rosendals himmelska semlor – hemvevad mandelmassa med grova bitar mandel, yum – kan ta knäcken på den. Och så helstekt med frästa vaxbönor och halstrade körsbärstomater. Vår grand cru luktar lite skumt direkt ur flaskan, men hinner staga upp sig i karaffen medan köttet går klart.

Så, det var bättre: Örtig svart vinbärsmarmelad kryper fram mitt i den åldrade plommonfrukten, och en snäll björnbärsnyans ryms också. Gröngräs hittar vi, men det ligger något dammigt över doften. Ceder, vanilj, kaffe och en antydan till stallighet känns som att det hör hemma här.

Det är Bordeauxdynastin Moueix som håller till på Fonroque. Men titanen Christian (Pétrus, Dominus med mera) har inte varit här, och Alain Moueix som får beröm för att ha höjt kvaliteten med biodynamiska metoder började först 2001. Nittioåttan är mest som St Emilion var förr. Vinet är syrligt i munnen och en del tanniner är lite osnygga även om det mesta har smält ihop vid det här laget. Det är hyggligt tryck i frukten, men inte tillräckligt för den mjukt plommonfruktiga stilen. Vitpeppar och cassis i eftersmaken kan man i och för sig sitta och suga på. Efterlyses: personlighet!

Ett inte särskilt upphetsande vin, men helt schysst till maten. Helst vill man ju slippa skriva helt schysst och 249 kronor i samma post, men jag tror att alla som tycker om bordeaux börjar bli vana.

//anders

Terra incognita

Ibland måste man dyka i den djupa änden av bassängen för att man är nyfiken. Som tur är består så gott som hela vinvärlden av djupa ändar.

Nu är det vinbloggar-Sveriges Portugalpandit Niklas J som bjuder in till magplask och svanhopp rakt i det bråddjup som portugisiska viner är för mig. Alltså mannen som behöver tre bloggar för att få utlopp för sitt intresse för det gamla vinlandet. Jag skulle inte kunna fixa en sådan här provning med tio års förberedelser. Fruktansvärd god mat (rätt gissat – portugisisk) och roliga människor att diskutera med ingår, men inga flytvästar. Allt blint. Som om det hade spelat någon roll för mig…

Första flighten: Tre alvarinhoviner i olika stil. Aptitretande så det räcker.

2004 Palacio da Brejoeira doftar grönt äpple och blommor, men också rejält med sten och flintrök bredvid en gummiton. Läskande! I munnen är vinet högsyrligt och äppelkartigt, med citrus och en påtaglig mineralitet som får saliven att forsa. Känns mycket yngre än 2004. Suverän apertitif – några rostade mandlar, en sommarkväll och en balkong är allt som behövs. Okej, en ocean med vänligt kluckande vågor hjälper också.

2007 Soalheiro Primeiras Vinhas är ett helt annat vin. Yppig, generös, härlig frukt åt päronhållet, mycket aromatiskt och lite gräsigt. Och så mogen persika. Aromatiken hänger med i smaken; päronsplitt, kiwi, melon. En cuvée på sauvignon blanc från nya världen och solig österrikisk riesling skulle smaka exakt så här, med det säger väl mer om hur min referensbank ser ut. Fint, men den där fruktsötman är ändå lite väl riklig för min smak även om syrabalansen är utmärkt. Finns i BS.

2005 Dorado Superior öppnar med klockrena toner av rått, nymalet kött, men de klingar av efterhand. I stället förvandlas vinet till champagne utan bubblor. Gula äpplen, smör och nötter och lite honung i doften, som en skumpa på fatade basviner. Smaken har mogna äpplen och lakrits, med underbar intensitet, komplexitet och längd. Fyra månader på 600-literfat är mycket mindre än jag hade gissat på. Atypisk alvarinho, enligt proffsen, men riktigt gott.

Andra flighten: Gammalt rödvin. Gammalt.

1960 Quinta do Carmo från Estremoz i norra Alentejo är strax före femtioårsdagen en utomjordisk upplevelse. Sprängfyllt av liv! Doften är elegant, balanserad och mättad, full av fräsch (!) välmognad rödfrukt. Jag hittar lite kött och nagellack, örter och en antydan till tjära. Smaken, smaken… Smaken är ren – och fullkomligt grym. Stor men slank, ljus frukt med chockerande spänst, som gammal saft, och syrorna är oerhört bra. Allt sitter precis på plats. Det mest fantastiska är hur alla komponenter har lyster och mättnad ända ut i kanten, det finns inga glapp eller svackor någonstans. Eftersmaken klingar ut långt med läder och tjära och ja, det påminner om gammal barolo minus tanninerna. Det här vinet kan utan vidare ha 25 olika druvor i sig. Och får en plats på hyllan som kungen bland de i och för sig få riktigt gamla viner jag har druckit.

1948 Garrafeira Particular från Caves Aliança har inte samma livslustar, men de rätt skumma dofter som toppar från början blåser bort. Doften som stannar kvar är mogen på väg över kanten, men på rätt sida, med russin, frukostmarmelad, lagerblad, kandisocker och något violliknande. I munnen har det ändå gott om anda, med soja och svamp under ett rejält lass grus. Eftersmaken är lövkryddig, söt och fin med bränt socker, port och russin, och tanninerna är respektabla. Vilket kan hänga ihop med 20 år på trä – vinet buteljerades enligt etiketten 1968. Druvan: baga.

1970 Colares Chitas från Antonio Bernardino da Silva är faktiskt rätt motbjudande. Förlåt. Jag är mycket tacksam för erfarenheten, men det lönar sig inte att ljuga, har mamma sagt. Ramiscodruvorna i de omtalade sandgroparna har gett ett vin som i dag luktar som lågvattenflader på västkusten: Jäsande tångruskor och död krabba. Gamla kloakrör är inte heller en dum liknelse. Kex och kaffe är i och för sig gott, men väger väl inte riktigt upp. Det smakar som det luktar, med lite extra svampkänsla och torra tanniner. Jag gillar ju ofta det udda och lite skitiga, men nja.

1996 Joguet Chinon Clos de la Diotière dyker upp som överraskning från en av provarna. Doften har tydlig ålder, men utmärkt fräschör; ljus jordgubbsmarmelad samsas med en del fatvanilj, löv, läder och paprika. Intensitet och fin frukt definierar smaken, som är ljus och yppig med saftiga jordgubbar och körsbär bredvid en tydlig gräsighet, och tanninerna är inte obetydliga. Cab franc från Loire blir så här saftig i jämförelse med de tyngre släktingarna i St Emilion, och när gröngräset hålls i schack är det riktigt gott.

Tredje flighten: Det moderna Douro

2005 Quinta do Vallado Riserva öppnar med en tung blomsterparfym som lägger sig med tiden och släpper fram en rätt omfattande fatbehandling, smör, bittermandel, asfalt och en antydan till mint. Ung och lite kärv smak med massiv frukt, krossade mörka bär och lite lakrits. Aningen monokromt i både doft och smak. A bit too elegant, enligt Mark Squires – man måste älska karln.

2005 Curriculum Vitae från Cristiano Van Zeller, mannen som tvingades bort från Noval, är lite lättare i näsan med en gummiton bland rejält med mörk bärfrukt, liknande fat och lite cassis. Fin aromatik. Frukten är söt och svart men fräsch och balansen är påtagligt lyckad. Lite tjurigt i dag med en hel hink tanniner, men allt på plats för en strålande framtid.

2005 Pintas har till och med en Portugalidiot som jag läst om. Unga Sandra Tavares (som också gör vin åt Van Zeller på Quinta do Vale Dona Maria) och maken Jorge Borges har fått till en stor och rik doft som svämmar över av björnbär, men med ljusare övertoner av hallon och jordgubbar. Kola och banan finns också. Den här är också rätt stygg mot tänderna, men ändå relativt lätt med så mogen frukt att den nästan slår över mot tropikerna. Fina syror håller ordning i klassen. Ännu ett vin att stoppa undan.

2005 Quinta do Crasto Vinha Maria Teresa doftar – fat. Smör, kokos, choklad och kola släpper ingen jävel över bron. Smaken är fint aromatisk och kryddig, med påtagligt hög extraktion, men det är rätt fjäskigt med all ek och sötma trots att kvaliteten är omisskänlig. 97 pinnar från Parker…

1997 Beni di Batasiolo Barolo hälldes blint av den här mannen, och jag satte den i alla fall i rätt appellation trots en växande mintton som kunde ha lurat mig åt skogen. Fin mogen karaktär för övrigt och tanniner i min smak, men mitt fokus låg på Niklas långkokta gris med röra på bönor och blad och några anteckningar blev det inte.

1987 Colares Chitas kom från ett annat Portugalproffs vid bordet och var precis det som 1970 inte var, om ni minns de gamla krabborna i andra flighten. Välbevarad syrlig frukt, gott om läder, ren och fin på gammaldags vis och med rekorderliga tanniner som satt kalasfint till maten. Extremt kul att få de här två samma kväll, och slippa ha ett frågetecken i kolumnen för Colares resten av livet.

Fjärde flighten: Gamla fortifierade viner

…får ni läsa om hos andra. När de lyckliga vältrade sig i Moscatel de Setúbal från förr och pimplade portugisiskt från 1871 satte sig den olycklige på pendeln och fick dryga fyra timmars sömn innan han skulle stå i givakt på jobbet 06.00 söndag morgon. Hållplats för hållplats, syll för syll allt längre från lustgården. Sic transit gloria mundi.

Jag vet inte när jag sist fick så många nya intryck på en kväll. Niklas, jag bugar mig. Fast det är fortfarande rätt mycket hundsim i den djupa änden här borta.

//anders

PS: Så här tyckte de andra: Klick, klick, klick, klick.

Grodgrillning

Hör ni? Det där klirrande, krasande ljudet? Kan det vara… ett glashus som säckar ihop under ett litet meteoritregn av egenhändigt distribuerade stenar?

Jag har tyckt att Svenska vingrodor är lite småkul ibland, inte utan poänger – jag retar mig också på torftigt och illa behandlat språk – och nä, jag är inte särskilt upprörd över att ha blivit grodans första bloggaroffer. Men jag är hyser ibland tillräckligt basala lustar för att tycka att det är kul att utöva lite underhållningsvåld när någon petar mig i näsan. Och måltavlorna är så många att jag känner mig som en mygga i en nudistkoloni, som republikanske senatorn Kit Bond sade om Obamas stimulanspaket.

Okej. “Nettare e Egioia”? Två gånger på en decimeter, om man har trettontumsskärm. Jag vet att min blogg har ett ohemult krångligt, utländskt namn och antagligen är dömd till obskyr existens bara därför, men nog kan du läsa innantill om din mission är att håna det som är “dåligt eller felaktigt om vin” som det står i sidhuvudet?

“Net… vadå?” Tja, om du orkar titta i högerspalten skall fjällen falla från dina ögon. Eller i min personpresentation om du behöver än tydligare översättning, men det kräver ett musklick. Skitjobbigt.

“Nog så sant skrivet av “Anders”". Citationstecken? Hur ska jag övertyga dig om att Anders Wennerstrand, som står som författare till varje inlägg sedan bloggen föddes, inte är internets mest fantasilösa pseudonym? Om du grodar dig iväg till Creutzgatan ska du få se mitt pass och ställa kontrollfrågor till min sambo.

Vingrodan har alltså hakat upp sig på ordet astroturfing: “Varför? När man lika gärna kan säga att den vedervärdiga Malin plastgräsar i bloggrymden, om man nu vill plagiera terminologin. Eller hitta på ett ännu bättre svenskt ord?” Mm, fin klang i plastgräsa. Jag slänger inte bara ur mig astroturfing i förbigående utan skriver om ordet för att jag tycker att det är en lysande språklig uppfinning. Medan du inte har några problem med att använda rågblont fornnordiska ord som blogg, bloggare och spamma när du gnäller på min brist på svenska alternativ. Kamelformade hål i grodnätet?

Ta nu och dika ut det egna träsket (och slå upp “plagiera” i en bra ordbok innan du använder det igen), så kan du fortsätta jaga grodor på andra domäner sedan. Men vore det inte roligare att blogga om något du faktiskt gillar i stället?

//”anders”

PS: Inlägget du skriver om har fått en uppföljning. För rätt länge sedan. Men det är klart, man kan ju inte läsa allt bara för att man vill hacka lite.

PS 2: Rapport från helgens Portugalpartaj kommer, apropå att skriva om det man gillar.

2003 Vieux Télégraphe

Har ni någon gång ätit något som varit så gott att ni nästan blir förbannade och vill slåss? Man vill svälja varje tugga lite fortare för att få ta en ny? Lammet på Bon Lloc två veckor innan de stängde dörrarna var en sådan rätt. Och lillebrors och vår mixed grill häromdagen: två ryggbiffar av hjort och två skivor rådjursentrecôte på samma tallrik, ankflottstekt sparrispotatis och tryffelzabaglione. Be still, my heart.

Nolltreorna från södra Rhône har ju visat tecken på att vara redo för stupstocken, så den gamla telegrafstationen får sätta livet till i stället för att tyna bort under ovärdig palliativvård. Rätt, märker vi på doften som ger generös, mogen, lite solbakad frukt och inte snålar på alkoholen. Jag är hemskt förtjust i mixen av gamla jordgubbar, jord, kirsch och garrigue, rörd med järnstång och tuktad i gamla foudres.

Vieux Télégraphe är frukten av Hippolyte Bruniers arbete med att sätta stockar på Crauplatån när 1800-talet började ta slut. För er som undrar: Ja, det fanns en telegrafstation, en gammal semaforhistoria i ett torn som skickade vidare signaler från grannstationen i en kedja som täckte in det mesta av Frankrike. Det är en av de klassiska egendomarna i Châteauneuf, med hög genomsnittsålder på stockarna, marken full av galets roulés och stora foudres i källaren, men har också satsat på den ofta rätt vettiga approach som kallas lutte raisonné – ekotänk och jordvård utan homeopati och zodiakkartor.

Vi fick ju 1988 i de norra förorterna häromveckan, och det är kul att jämföra vinerna. Här är smaken en riktig munfyllare, stor och burdus med yviga örtbuskage. Frukten är kalassöt med jordgubbssylt och mer kirsch, men har inte riktigt tyngden i mitten som mer balanserade år kan ge. Eftersmaken är mer tydligt bakad och smakar mjölkchoklad och lite russin.

Tanninerna är anständiga trots värmestressen, men visst är det 2003 vi dricker. Och inte finns syrorna riktigt där heller. Fast till ett halvt kilo nybrynt, tryffelsmekt viltkött är det de mer älskvärda egenskaperna som får scenen för sig själva.

//anders

PS: Vinbaren var samma spabehandling som vanligt efter en hysterisk torktumlarfredag på jobbet. Savennières från 2004, Damien Laureaus Le bel ouvrage, var precis den avkoppling jag behövde, nougat- och sherrytoner och klassiska syror. Mitt i en slurk 2006 Ramey Russian River Chardonnay, fatkryddig och mättad, börjar lilltjejen illtjuta, men det slutade med mutmat för henne och 2004 Echézeaux från pyttenegocianten Lucien Le Moine för mig. Underbar doft, djup och komplex, med gott om örter och mint i den raffinerade frukten, och förutsägbart bråkigt och tanninstint i munnen. Sannolikt grymt om tio år.

2002 Trimbach Cuvée Frédéric Emile

En av våra svåraste utmaningar i köket är att tvinga oss själva att laga en annan förrätt än sådana här pilgrimsmusslor. Det lyckas sällan. Jag har svårt att komma runt dem, och sedan måste jag ändå använda elpåfösare för att tvinga bort L från fiskdiskens molluskhörn. Den här gången lyckas jag förhandla fram en kompromiss: en liten sallad vid sidan om, på krabbklokött, fintärnad mango, vårlök, koriander och lime. Och så långmacererad skaldjurolja à la manière Mathias Dahlgren på alltihop. Så nu vet ni varför postnummerområde 11244 luktar skaldjur.

Här krävs alltså mineralitet för att matcha musslorna, syror som ska klara både lime och en sjö av brynt smör, och dessutom rondör och fruktsötma. Medge att man hamnar i det stramare hörnet av Alsace.

Trimbachs toppcuvée var med på Vinordic förra våren och dök upp på boa i november. Den doftar kort och gott seriös riesling. Stor, nyanserad, raffinerad, med en intensitet som får känslan att slå över åt det isiga minthållet. Här finns hela vitfruktsspektrumet med centrum någonstans kring persika, och vissa åldersdrag med gryende bensinmacksdimmor. Och så rejält med antydningar om krita – visst är det kul när salivkörtlarna börjar pumpa redan när man doftar?

Druvorna växer i musselkalkjord precis vid produktionsanläggningen i Ribeauvillé. Och det är inget snack om att de har fått mogna ordentligt. Vinet har en underbart intensiv närvaro i munnen, rejält fruktigt med en kant av något som liknar lakrits. Det är tydligt ungt, bright och stramt trots den flödande mogna frukten, med slipat citrusbett och lime. Bakre delen av tungan badar i mineral.

Kul att det faktiskt var ännu godare än på Vinordic – vin ska ju ändå stå på matbord. Jag tror att jag ska försöka lansera begreppet haklappsvin. Enligt Google ska den nischen vara öppen.

//anders

Astroturfing alert! Upplösningen

Okej, så här är det: Malin finns faktiskt. Hon är kompis till Rollie och Sally Heitz på Midsummer Cellars (japp, Rollies pappa heter Joe Heitz) och ville ge dem lite draghjälp inför lanseringen av små mängder Canon Creek i Sverige. Och bombarderade landets vinbloggar, med mera, med lite personlig marknadsföring, och fick förutsägbart nog skäll för det.

Importören Andersson Wines International har alltså inget med det hela att göra. Pax vobiscum. Jag har haft en del kontakt med Fredrik Andersson, som mejlledes förefaller vara en rakryggad och redig människa. AWI är förstås irriterade på Malin, eftersom det riskerar att skvätta på dem, men alla verkar  överens om att hon inte menade något illa. Vilket inte innebär att det är okej att massproducera reklam i nätdiskussioner, även om det inte handlar om personlig vinning. Heitzarna har förklarat det för Malin, som de beskriver som “lite överentusiastisk”.

Jaha, men varför skulle det vara ett problem att någon sprider rekommendationer om vin till folk som är intresserade av vin? Därför att bloggtrådar handlar om samtal, vilket är ett av de största skälen att syssla med bloggande. Jag och de flesta med mig har valt att inte moderera kommentarer, just för att gynna det samtalet. Massproducerade pluggar för viner i trådar som handlar om helt andra saker är och förblir spam. Ett mejl kan man välja att skriva utifrån eller bortse från; en plugg går att publicera rakt in på det öppna, ocensurerade klotterplanket. Därför blir också folk sura över vad de upplever som missbruk av samtalsforumet när samma klipp-och-klistra-snutt syns på femtio ställen samtidigt. Olika former av astroturfing är ett välkänt och bespottat fenomen i USA, medan svenska vinbloggar ser ut att ha klarat sig hittills, och därför väcker det uppmärksamhet när något ser ut som det första tydliga exemplet.

Med det kan vi väl ta den här soppan av plattan. Kanske får jag ta och beställa en Canon Creek framöver och se om det går att flytta fokus tillbaka till, ni vet, det där med vin.

//anders

1997 Mastroberardino Radici Taurasi Riserva

Dagens språknöt: Kan en inkörsport vara någonting positivt? Cannabis, fick vi lära oss i årskurs tre, är en osviklig inkörsport till heroin; Alice Babs ansågs vara en inkörsport för vår oförstört blåögda bygdeungdom till den fruktade svarta jazzen och blev kallad för slyna av den tidens Stim-chef. Paradiset har inga inkörsportar man kan råka halka in igenom, utan dit är det den smala och törnebeströdda vägen som gäller. Stackars ord, så mycket elände på axlarna. Här ett försök till motexempel: 1997 Radici Riserva blev min inkörsport till de egensinniga taurasivinerna.

Dagens nittiosjua doftar av klassisk aglianico, torkade körsbär, mognadslagrade jordgubbar, plommon. Lång fatlagring anas, men på ett gammaldags oskyldigt vis utan hårdrostning och vaniljglass. Kryddor, läder och tobak blandas med ångan från långkokt, vitlöksstinn, trådigt sönderfallande lammragù med rosmarin och nykokt färsk pasta, och vi känner att vi nog ska klara en blaskvinterdag till ändå.

Mastroberardino, appellationens grå dam, brukar säga att deras taurasiviner i princip kan lagras hur länge som helst, och berättar gärna om hur årgång 1934 glänste när diverse journalister och inbjudna gick igenom egendomens källare häromåret. Men hos varma 1997 är frukten utmognad och färdig, avrundad med en underbar sötma, sammansmält sylt utan att vara det minsta tjock och kladdig. Eftersmaken med jordgubbar, örter och tobak är kalasfin.

Tanninerna i det här vinet är de mest polymeriserade jag har upplevt i en Radici, inte silkiga, utan snarare stadda i långt gången upplösning. Ändå är strukturen fortfarande fin och parningen med maten funkar bra. Ni behöver inte springa ned i källaren med första hjälpen-kudde och korkskruv, men drick nu-flaggan är hissad på Creutzgatan och löften om njutning för er som gillar taurasi påskrivna och stämplade.

//anders